storstark_lores

Aftonbladet förra söndagen.

Det har varit en blytung vecka, så jag tänkte lätta upp stämningen lite så här på söndagen med att skriva om ett av mina verkligt stora intressen: Öl. Mestadels föredrar jag pilsner av välhumlad tjeckisk typ – men en eller annan belgisk ale kvalar också in på favoritlistan. För en vecka sedan gjorde jag en stor genomgång av det svenska starkölets historia i Aftonbladet – artikeln är inlåst men jag kan varmt rekommendera ett Plus-abbonemang (då får man dessutom chansen att läsa fler av mina artiklar, plus allt annat på Aftonbladet).

Meningen med artikeln var att skildra hur STÖL:en, Den stora starken, mer och mer trängs bort från bardiskarna i takt med att nya, köpstarka grupper tar över de hippa bostadsområdena i och runt våra städer. Och i takt med att ölkranarna gentrifieras, försvinner också de gamla sunkhaken med billig stor stark. In flyttar istället allsköns finöl, Ipor, Apor, färsköl och ofiltrerat lokalproducerat öl från grannens jordkällare – samtliga med prislappar som gör en krogkväll till en mycket dyr upplevelse.

Verkligheten visade sig kanske inte riktigt se ut som jag trodde. Och framför allt gav letandet i arkiven och intervjuer med alkoholforskare en helt annan bild av den svenska alkoholkulturen än den vi brukar få oss serverade. Framför allt blev jag ganska överraskad av i hur resultatinriktad 50-talets alkoholpolitik i grunden var. När Systembolaget startade i oktober 1955, blev det för första gången sedan Första världskriget tillåtet att handla öl med en alkoholstyrka högre än 3,5 volymprocent, det vi i dagligt tal kallar folköl. Beslutet att tillåta försäljning och utskänkning av starköl var ett medvetet politiskt beslut med syftet att få svenskarna att sluta dricka brännvin – ett oskick som vi hade hållit på med sedan 1800-talet, och som vare sig motbok eller ransonering hade kunnat rå på. Alkoholpolitiken år 1955 inriktade sig sig inte på att få folk att sluta dricka, utan att få svenskarna att välja alkoholsvagare drycker. Och i den strategin var starkölen ett viktigt verktyg.

När svenskarna trots starkölet fortsatte dricka brännvin (eftersom det fortfarande var billigast) drev socialdemokraterna, med Gunnar Sträng i spetsen, igenom beslutet att införa ett helt nytt öltyp – mellanölet – som skulle säljas i vanliga matbutiker. Det nya ölet, klass IIB, låg styrkemässigt mitt emellan folköl och starköl (4,5 volymprocent), därav namnet.

Mellanölet blev en sjudundrade succé, och svenskarna drack öl som aldrig förr. Tyvärr var succén alltför stor, framför allt bland de unga – mellanölet kom att bli en del av den växande svenska tonårskulturen på 60- och 70-talet. Och därmed fick mellanölet sin dödsdom, eftersom makthavarnas stora skräck – då som nu – var att ungdomar ägnade sig åt saker som de inte själva riktigt förstod sig på. Precis som ungdomens videotittande, musiksmak, datorspelande och sockerintag – bara för att nämna ett par exempel – alla har hotat den unga generationens fysiska och mentala hälsa genom åren.

mellanolsbubblan

”Mellanölsbubblan” från 1965 till 1977, här visad i orange. Notera hur konsumtionen av starksprit (blått) faller efter denna period. Källa: Drogutvecklingen i Sverige 2014 (CAN)

Hur som helst. Mellanölsprojektet blev trots det en stor framgång – ett lyckat misslyckande, som alkoholforskaren Lennart Johanson beskriver det. Spritkonsumtionen sjönk snabbt i takt med att svenskarna började vänja sig vid alkoholsvagare drycker och vi började få något som svagt påminde om en kontinental dryckeskultur istället för den traditionella svenska spritfyllan på fredag och lördag. Vilket naturligt skrämde livet ur nykterhetsrörelsen och diverse folkpartister som såg en framtid där en hel generation var förlorad till alkoholen.

Därför förbjöds mellanölsförsäljningen i dagligvaruhandeln hösten 1977 – därefter kunde klass IIB endast köpas på Systembolaget. Vilket naturligtvis ingen gjorde – eftersom det beskattades lika högt som starkölet och alltså kostade lika mycket, trots att hade betydligt sämre APK (alkohol per krona). Bryggeribranschen krisade och många små och medelstora bryggerier lades ner, vilket ledde till att Pripps i det närmaste fick monopol på marknaden med sitt flaggskepp Pripps blå. Sverige gick in i en mörk period, som varade fram till EU-inträdet 1995, då skattesatserna på öl sänktes kraftigt.

Men det som hände i och med mellanölsstoppet 1977 var att svensk alkoholpolitik ändrades i grunden. Från att ha verkat för att folk skulle dricka mindre sprit och därmed minska alkoholismen, blev den allt överskuggande uppdraget att hindra ungdomar från att dricka. En linje som i allt väsentligt fortfarande gäller – trots att mätning efter mätning visar att unga dricker allt mindre.

Men den stora starken då, är den hotad? Nä, inte direkt. Av 234 miljoner sålda liter på systemet förra året, var 208 miljoner liter ljus lager – – alltså det vi i dagligt tal kallar ”en stor stark” – eller 98,2 procent av försäljningen. Den första mörka ölen, Brooklyn lager, kommer på plats 43, högre upp är det idel ljus lageröl på topplistan.

Ryktet om STÖL:ens död är sålunda kraftigt förhastat.

Intressant?

Fler om , , , ,