Ossuary_of_Douaumont

Den franska krigskyrkogården och ossuariet (benkyrkan) i Douaumont, där kvarlevorna av de franska soldater som dog i Verdun ligger begravda. De flesta av dem som dog finns dock fortfarande kvar i jorden på slagfältet. Foto: Paul Arps/Wikimedia Commons

I helgen publicerades ett stort reportage i Aftonbladet med undertecknad som upphovsman. Det är nämligen 100 år sedan i år som slaget vid Verdun förvandlade  stora delar av trakterna öster om Paris till ett öde månlandskap, samtidigt som hundratusentals unga fransmän och tyskar slets sönder i det förödande granatregnet. Bara under det inledande anfallet, den 21 februari, föll uppskattningsvis en miljon artillerigranater över ett litet område öster om franska småstaden Verdun. Nio byar förintades, och skadorna efter bombardemanget gör sig påminda ännu idag – stora delar av marken är förgiftad av miljontals granater, vissa av dem laddade med giftgas, som fortfarande finns i jorden.

(Artikeln finns ännu inte på nätet, men lär sannolikt läggas ut inom de kommande dagarna.)

verdun_faksimil

Aftonbladet söndag 10 juli.

Vad som är intressant med Verdun – förutom det faktum att det med sina 303 dagar var det längsta i mänsklighetens historia – är att denna masslakt på unga soldater med tiden kommet att bli den främsta symbolen för europeisk enighet. Dagens tyska och franska ledare – nu senast Angela Merkel och François Hollande – träffas i den stora benkyrkan (ossouariet) i Douaumont och håller handen för att manifestera freden mellan sina bägge nationer. Att Europas länder aldrig mer ska gå i krig mot varandra, och att det är EU som står som garant för att så aldrig mera sker.

Detta är dock en ganska modern tolkning av Verdun. Fram till för 25 år sedan handlade det europeiska projektet närmast uteslutande om ekonomiskt samarbete, och det var först i skiftet mellan 80- och 90-tal som EU bestämde sig för att utvidga unionen till att även bli en kulturell och politisk gemenskap. Enligt Klas-Göran Karlsson, historiker och författare till Urkatastrofen : första världskrigets plats i den moderna historien (Atlantis 2014), funderade EU-ledarna länge på exakt vad en sådan gemenskap skulle kunna byggas på. På en kontinent vars främsta kännetecken varit att alla varit i krig med alla i hundratals år och där olika minoriteter hatat varandra som pesten, var det inte alldeles enkelt att hitta något att enas kring. Enligt Klas-Göran Karlsson inriktades därför arbetet med att skapa en europeisk identitet på att samlas kring antikens Europa. Denna plan havererade dock, eftersom det var få européer som överhuvudtaget kände någon slags kulturgemenskap med de gamla grekerna.

Istället kom ledarna att enas om att det var just Det stora kriget (Första och andra världskriget var ju egentligen ett, det blev bara en lång vapenvila mellan de bägge) som skulle bilda plattform för den europeiska identiteten.

Och vad passade då bättre än Verdun – platsen där det storskaliga, industrialiserade kriget och massförstörelsevapnen för första gången släpptes loss med maximal styrka?

Man ska dock vara medveten om att EU som ”fredsprojekt” är en relativt ny tanke – ett projekt som drivits på just för att den euroepiska gemenskapen i allmänhetens ögon ska uppfattas som en garant för att nationer inte börjar kriga med varandra igen. När den europeiska kol- och stålunionen bildades 1953, var det ingen som motiverade denna med att det var för fredens skull. Det var en rent ekonomisk affär, för att gynna handeln mellan gemenskapens grundarländer – framför allt Frankrike och Tyskland. Att just ökad handel och integration mellan industrier i olika länder sedan i sig självt fick till effekt att krigsrisken minskade, var förstås en positiv bieffekt.

Däremot uppstod denna tanke faktiskt långt tidigare – redan när slaget i Verdun rasade som värst. Som Richard North, en av de främsta experterna på EU och dess historia, skriver i sin blogg så funderade den franske rustningsministern Loius Loucheur i liknande banor redan 1916. Efter att ha sett den förödande effekten av hur Tyskland hade ställt om sin energi- och industrisektor under åren fram till Verdun, konstaterade han att ingen modern nation längre skulle klara att föra krig utan att ta kontroll över de civila produktionsresurserna. Lösningen, menade Loucheur, var att ställa dessa industrier under någon slags internationell kontroll – så att ingen nationell ledare skulle tillåtas att förvandla dem till vapensmedjor.

Man kan alltså säga att fröet till det EU vi ser idag, föddes redan för 100 år sedan – under ett av de längsta och blodigaste slagen i mänsklighetens historia.

Och faktum är att historien gav Loucheur rätt. De stora vapenindustrierna idag är internationaliserade, och västvärldens (om än inte Rysslands) vapensystem bygger på en mycket hög grad av specialisering. Komponenter från de flesta av världens hörn krävs ofta för att exempelvis bygga ett modernt stridsflygplan eller robotsystem.  I dessa finns amerikansk hårdvara, svensk mjukvara, styrsystem från Saab och motorer från  brittiska Rolls Royce (ett multinationellt företag som är noterat på Londonbörsen). Ägandet är spritt över hela världen – alltså långt utanför EU:s gränser – och det är högst osannolikt (för att inte säga omöjligt) att något av dessa försvarsindustrier idag skulle medverka till att ställa ett enskild EU-land på krigsfot för att det skulle kunna gå till offensiv mot ett annat.

Tack vare globaliseringen och den världsomspännande handeln är en repris på Verdun i det närmaste en omöjlighet idag. Något vi alla ska vara tacksamma för.

Däremot är denna utveckling knappast något som Juncker och övriga EU-ledare kan ta åt sig äran för, annat än på marginalen.

Intressant?
Fler om , , , ,