Inom svensk politik råder det en närmast religiös tro på att alla problem i samhället kan lösas med hjälp av nya, högre skatter.  Denna uppfattning har under alla tider varit framför allt vänsterns magiska silverkula mot allt ifrån utanförskap, missbruk och oönskade beteenden – som oskicket att äta för mycket kött, åka på chartersemester, köra bil eller försöka gneta ihop ett eget sparkapital. Men även partier som traditionellt har titulerat sig ”liberala” har varit rörande eniga om att höga skatter är universalmedlet för att forma den perfekte samhällsmedborgaren, som inte ligger staten till last genom sina laster eller osunda livsval.

”Folk ska jobba, inte supa”, som den tidigare finansministern Anders Borg uttryckte det så träffande på höjden av sin politiska karriär, inför ytterligare en punktskattehöjning på Systembolagets sortiment.

Just nu är det sockerskatt som är på tapeten – igen, får man väl säga. Göran Greider, ledarskribent och debattör, har nämligen ett flertal gånger (första gången redan 1999) krävt höjda punktskatter bland annat på lösgodis, eftersom han har svårt att låta bli att stoppa i sig sötsaker när de är så billiga som de är och därför behöver statens hjälp för att sluta snaska. Denna uppfattning, om att alla måste betala mer för att ett fåtal har problem med vikten, är på något sätt symptomatisk för vår samtid, där personligt ansvar skys som pesten – istället ska våra folkvalda styra hur vi reser, vad vi äter, ifall vi står eller sitter på jobbet och hur ofta vi tränar.

Eftersom var sjunde svensk lider av fetma (enligt Folkhälsomyndighetens senaste siffror) måste alla banta, är den underliggande analysen. Precis som vi alla måste hålla igen på lådvinet och starkölet på semestern, i solidaritet med den minoritet som inte kan styra över sitt drickande. Och, som sagt, samtliga dessa problem kan vi enligt politikerna komma tillrätta med – bara skatterna höjs tillräckligt mycket. Det är för övrigt en uppfattning som verkar vara utbredd även i väljarkåren – nära 4 av 10 svenskar välkomnar en ny sockerskatt, enligt en Sifoundersökning.

Men för det första, kan man fråga sig, skulle en höjd skatt på läsk, godis och andra sockrade livsmedel verkligen minska problemet med allt ifrån barnfetma till Göran Greiders extrakilon? Det är i högsta grad tveksamt. I Mexiko, där stora delar av befolkningen lider av en galopperande fetma-epidemi, infördes för några år sedan en 10-procentig sockerskatt. Resultat blev visserligen att nationen som helhet minskade sitt dagliga intag med i snitt 4,7 kalorier per dag. eller ungefär 0,2 procent av ett normalt dagsbehov. En siffra som i de flesta andra sammanhang skulle hamna inom den så kallade felmarginalen men som istället uppmärksammades som en stor ”framgång”. (Studien publicerades i British Medical Journal.)

svenskarsfetma

Övervikt och fetma bland svenskarna. Som synes är problemet störst i Greiders generation. Källa: Folkhälsomyndigheten

För det andra, är problemet verkligen så stort som det utmålas? Visst har både övervikt och fetma (BMI över 30) ökat på senare år, men viktkurvorna har planat ut – framför allt i åldersgruppen 30-44 där andelen feta minskat jämfört med för tio år sedan. (Vilket kanske inte är så konstigt eftersom denna generation är närmast besatt av mat och träning och tillbringar stora delar av sin fritid på gymmet.)

Även problemet med så kallad barnfetma är på nedåtgående – och kraftigast är minskningen bland unga flickor i Stockholms län, enligt siffror från 2014. Detta glädjande faktum skapar givetvis nya mörka moln på den folkhälsopolitiska himlen – de stackars barnen kanske minskar i vikt för att de utsätts för kroppshets och osunda skönhetsideal?

För det tredje – vi äter faktiskt inte mer socker än förr. Visserligen har den svenska, och nordiska, kosten historiskt varit rik på snabba kolhydrater (eftersom det svenska jordbruket tidigt inriktade sig på storskalig odling av till exempel sockerbetor och produktion av mjölkprodukter) men i ett längre perspektiv har det totala sockerintaget faktiskt minskat. Jag minns min egen barndom på 60- och 70-talet, då det alltid stod en skål med socker framme på bordet, då man tog minst två bitar i varje kaffekopp – och där den dagliga eftermiddagsfikan ständigt ackompanjerandes av både småkakar, bullar och wienerbröd. Paj med vaniljsås var dessutom standard som efterrätt på maten. Så äter sannolikt ett fåtal idag, som tur är.

sockerkonsumtion_jordbruksverket

Historisk sockerkonsumtion från 1960 och framåt. Källa: Jordbruksverket

På 50-talet låg konsumtionen av socker på runt 50 kilo per person och år, men har sedan dess fallit till neråt 40 kilo, och det mesta av sockret vi får i oss numera är ”dolt” i andra livsmedel  – framför allt läsk, godis och bageriprodukter. Och med tanke på det fokus som finns på mat, hälsa och motion idag tror jag det är mycket tveksamt ifall det skulle spela någon roll ifall lösgodiset kostade åtta kr hektot istället för sju. De som inte kan låta bli – som Greider – kommer sannolikt inte att förändra sina vanor av en såpass begränsad prishöjning. Om det verkligen ska få någon effekt talar vi om straffskatter på betydligt högre nivåer – och då kommer smuggling och ”internetgodis” från Tyskland som ett brev på posten…

Detta till trots kommer kraven på nya skatter och regleringar att fortsätta komma i en aldrig sinande ström,  eftersom det absolut värsta politiker kan tänka sig är att människor har ett eget val och är kapabla att ta hand om sig själva. Att det faktiskt i väldigt begränsad omfattning fungerar att via skatter, förbud och regleringar skapa den perfekta människan – där alla ägnar sig åt daglig motion, inte sitter stilla på jobbet, inte dricker alkohol eller pressar i sig en massa snask.

kaloritabell

Källa: Sveriges bryggerier

Sedan kan man också fråga sig ifall den närmast sjukliga fokuseringen på just socker är befogad. Vad det handlar om i slutändan är ju hur mycket energi vi får i oss – till vardags mätt i antal kalorier – och hur mycket vi gör av med. Gör du av med färre kalorier än du får i dig = viktökning.

Och om vi talar om drycker, visar det sig att en deciliter caffe latte eller mellanmjölk innehåller fler kalorier än både läsk och öl. För att inte tala om vin och sprit. (De senare har ju förvisso redan ett flertal lager av punktskatter i syfte att minska konsumtionen, vilket dock inte nämvärt minskat deras popularitet).

En betydligt effektivare metod för viktkontroll verkar istället vara att ordinera Pokémon Go. Det kostar inget för skattebetalarna, och är sannolikt oändligt mycket effektivare än pekpinnar och pålagor från den politiska folkhälsoparnassen.

Intressant?

Fler om , , , ,