Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: september 2016

Din supersnabba elbil behöver bara ett par extra kraftverk för att funka som det var tänkt

I avdelningen you can’t make this shit up nås jag av nyheten att 126 besvikna Teslaägare i Norge gruppstämt Elon Musks hajpade elbilsfirma, eftersom de anser sig lurade att betala för något som inte levererats. Den aktuella modellen, Model S P85D, såldes enligt grupptalan nämligen med argumentet att bilen kunde utveckla hela 700 hästkrafter i något som marknadsfördes som insane mode.

”Vi har köpt en bil som marknadsförts med 700 hästkrafter, och gjorde 0-100 kilometer i timmen på 3,3 sekunder. Men så visade det sig att Tesla uppgett 700 hästkrafter som hypotetiskt när bilen inte drevs av batteriet utan av en extern strömkälla som kan ge 500 000 watt rätt in i motorn, säger Tesla-ägaren Frode Fleten Jacobsen till DN.no.”

Nr bilen levererades fanns det dock ”bara” 469 hästkrafter i drivlinan – enligt Tesla var de 700 hästarna alltså endast tillgängliga ifall man matade in 500 kW watt rätt in i motorn. Något som inget av dagens batterier ens är i närheten av att kunna leverera. Motoreffekten är alltså endast hypotetisk: om man kör den i testbänk med en gigantisk elkabel modell kärnkraftverk rakt in, så kommer bilen teoretiskt att utveckla 700 hästkrafter.

Detta sätt att mäta glädjehästar var ganska vanligt i USA under muskelbilseran i mitten och slutet av 60-talet, då de stora törstiga V8:orna marknadsfördes med 350 eller fler hästar under huven. I verkligheten var de inte tillnärmesvis så kraftfulla – det höga hästkraftantalet berodde mestadels på den mätmetod som användes vid denna tid. Effektmätningen skedde med motorn i en testbänk. Där matades den med högoktanig flygbensin (100 oktan) och alla effektslukande AC-aggregat, generatorer och kylfläktar var bortmonterade. Resultatet blev glädjesiffror som drev försäljningen av bilarna, men oftast inte märktes ute på gatan. I skiftet 1969/1970 tvingade myndigheterna igenom ett nytt sätt att mäta, som var mer i fas med den europeiska DIN-normen. Detta system innebar att effekten istället mättes på bilens drivhjul, med alla energislukande tillbehör monterade på motorn. Och plötsligt fick en tidigare 350-hästars Chevrolet bara runt 200 pållar under huven.

Fast nu har alltså Tesla beslutat att gå tillbaka till 60-talet igen, ser det ut som.

stromma_kraftstation

Strömma vattenkraftstation, Varbergs första elverk, ligger i Dagsås sydost om centralorten, har en turbin med 140 kW effekt. Normal årsproduktion ligger runt 200 MWh.

Hur som helst – 500 kW är en hel del el. En normal vindkraftturbin från mitten av 2000-talet ligger på 1500 kW i uteffekt – alltså fullt tillräckligt för att driva tre 700-hästars Teslor när det blåser för fullt. Ett X2000-tåg sörplar i sig 3500 kW – detsamma som sju Teslor – när det far fram i full fart.

Ett mindre vattenkraftverk – som det på bilden ovan som ligger i Dagsås utanför Varberg – har en turbin med 140 kW effekt. Det innebär att det behövs 3,5 sådana kraftverk för att få locka fram de 231 saknade hästarna ur den Teslamodell som de besvikna norrmännen har köpt.

elon_musk_2015

Tillbaka till 60-talet med Elon. Foto: Steve Jurvetson, CC BY 2.0.

Det norska konsumentverket, Forburkerrådet, har tidigare gett sex klagande rätt, och uppmanat Tesla att betala tillbaka mellan 23.000 och 50.000 norska kronor (ungefär detsamma i svensk valuta). Det enda som är förvånande är att Tesla trots detta fortfarande kämpar emot och bestrider kravet, enligt uppgift från företagets advokat. I övrigt ger denne inga kommentarer, vilket måste innebära att Tesla trots allt menar att det faktiskt går att kränga ur bilarna 700 pållar – förmodligen med lite god vilja, ett par kraftverk och en monstertjock sladd.

Man kan säga mycket om Tesla och Elon Musk, men handen på hjärtat: Skulle du våga köpa en bil av denne man?

Eller en autopilot..?

Eller kanske en rymdraket?

Intressant?

Fler om , , , , ,

Regeringsförslag: Skatta bort svenska jobb och ge de superrika miljoner i bidrag

Det känns som om jag skrivit det här otaliga gånger förut, men jag antar att det tål att upprepas:

Svensk energi- och miljöpolitik är bisarr.

Möjligen har det att göra med att både det blå och det röda laget har varsitt utopiskt grönt parti som ständigt måste hållas på rimligt gott humör – men det samlade resultatet av alla utspel som lanseras på dessa bägge politikområden slutar oftast i planekonomiska haverier med följande kännetecken:

  1. Åtgärderna blir i bästa fall symboliska, och löser inga problem över huvud taget. I sämsta fall är de kontraproduktiva (som det tidigare miljöpartistiska kravet på att stänga all kärnkraft – vilket skulle fått högre utsläpp som följd ifall inte övriga partier genom energiöverenskommelsen kastat de gröna utopierna över bord).
  2. De har nära nog alltid en omvänd Robin Hood-effekt  – pengar tas från dem som har minst och gödslas över dem som redan har.

Ett exempel på det senare är den så kallade Teslaskatten som jag skrev om i våras. Det förslaget gick ut på att låg- och medelinkomsttagare skulle straffbeskattas, för att istället kunna ge miljonärer  60.000  i särskild miljöbilspremie när de köper exklusiva elbilar. (billigaste Teslan går loss på runt 800.000 kr i inköp).

Och en annan skatt av likartad konstruktion hittar vi i årets höstbudget. Där föreslås höjd elskatt för privatkonsumenter – samtidigt som samma skatt sänks för superrika amerikanska storföretag som Facebook och Google. Dessa företag anses nämligen mycket viktiga att locka till Sverige, eftersom deras datacenter enligt folk i datacenterbranschen tros skapa massvis av nya jobb i Norrland.

Hur många anställda det egentligen krävs för att se till att strömmen är på och luftkonditioneringen fungerar i dessa gigantiska plåtlådor nära polcirkeln råder det dock delade meningar om. Ekonomibloggen Cornucopia beräknar att Facebooks serverhall i Luleå, som byggdes 2013 med 100 miljoner i statliga subventioner, har skapat 35 arbetstillfällen. En etablering som i så fall kostat skattebetalarna 2,8 miljoner per jobb.

Enligt Boston Consulting Group har dock Facebooks Luleåsatsning gett upphov till mångdubbelt fler jobb – hela 900 stycken – men detta är en siffra man förmodligen ska med ett avsevärt antal skopor salt eftersom rapporten verkar beställd av grupper med egna intressen i frågan. Som exempelvis den kraftigt skatte- och bidragsberoende vindkraftsbranschen som ser leverans av ”förnybar” el till just datacenter som en lovande ny marknad. Tidigare i år skrev jag om de smarta vindkraftentreprenörerna Eolus, som gick iland med konststycket att lägga vantarna på hundratals miljoner i elcertifikat (vilket är och förblir en skatt, oavsett namn) för el som ska levereras till Googles serverpark – i Finland. Där får vi i alla fall exakt noll jobb för pengarna.

Av rapporten framgår också att nära hälften av jobben i den nya datacenterbranschen är just av tillfällig art – framför allt vid bygget av hallarna men även av anläggning av förnybar energiproduktion (vindkraftparker) som ska leverera el till de nya energislukarna.

Och nu, med förslaget om sänkt elskatt, kan Mark Zuckerberg och hans mångmiljardimperium glädja sig åt ytterligare 100 miljoner årligen i bidrag från svenska skattebetalare. Samtidigt som en villaägare får punga ut med ytterligare 1000 kr om året.

Oavsett beloppen kan man fråga sig – är det verkligen framtiden för Sverige som IT-nation att förvandlas till en slags råvarukoloni för multinationella företag? I det här fallet är råvaran el – en vara som vi vanliga konsumenter förmanas att spara på och inte använda mer än absolut nödvändigt.

Samtidigt ska samma bristvara subventioneras för bolag som gör mångmiljardvinster och värderas till mer än många länders BNP. Det skapas förvisso arbetstillfällen när serverladorna ska byggas, men när plåten väl är på plats går det mesta att sköta från USA, Indien, Irland eller var nu Facebook, Google och de andra elhungriga datacenterköparna finner det mest ekonomiskt fördelaktigt att placera sin servicepersonal.

Denna typ av mer eller mindre jobblös tillväxt är för övrigt populär i regeringskretsar just nu. För även en annan del av höstbudgeten, den omdebatterade nya kemikalieskatten, är konstruerad på så vis att det blir mindre lönsamt att ha anställda i Sverige, och billigare att sälja prylar via internet från  utlandet.

Kemikalieskatten, som ursprungligen visar sig vara en uppfinning från Centern (inte helt oväntat) är till sin konstruktion en ren straffskatt på försäljning av elektronik och vitvaror – men bara från svenska butiker. En Xbox One, en Playstation 4 eller ett kylskåp kommer att kosta 400 kr mer att köpa på Elgiganten, Media Markt eller någon av alla de mindre elhandlare som kämpar hårt med lönsamheten. Däremot undantas internethandeln, vilket innebär att konsumenterna handlar samma vara betydligt billigare på tyska, danska eller brittiska e-handelssajter.

Samtidigt blir alltså transporterna fler och längre, när allt ska skeppas hundratals mil med båt, flyg och lastbil istället för från ett centrallager i Eskilstuna. En ny miljölag som alltså slår hårt inte bara mot arbetstillfällen i Sverige – utan även är kass för miljön.

Enligt en debattartikel Eskilstunakuriren hotas hundratals jobb direkt och indirekt av den nya skatten när handeln flyttas över till nätet. Just i Eskilstuna har vitvarutillverkarna Miele och Bosch/Siemens sina nordiska centrallager, och flera hundra personer arbetar där med försäljning, lagring, paketering och leveranser.

Om den nya skatten, som beräknas dra in 2,4 miljarder från elektronik- och vitvarubranschen, klubbas igenom överväger dessa bolag att flytta hela sin lagerverksamhet från Sverige – ett hårt slag mot Eskilstunas arbetsmarknad. Dessutom beräknar branschen att en fjärdedel av de intäkter som kemikalieskatten beräknas dra in, kommer från kommuner och landsting – alltså, sjukhus, skolor och andra verksamheter som regelbundet behöver byta ut vitvaror och maskiner.

Totalt drar staten alltså in 700 miljoner från vård, skola och omsorg för en lokal och högst symbolisk kemikalieskatt som inte kommer att få någon som helst verkan.

Kemikalieskatten är istället ett sällsynt exempel på en lag som inte bara är symbolisk och verkningslös utan sannolikt ger upphov till ökad miljöbelastning. Den hotar dessutom svenska jobb, samtidigt som den ger minskat konsumtionsutrymme både för privatpersoner och i välfärden. En triple whammy helt enkelt.

Allt detta för att driva igenom en ideologisk markering om att tillverkarna måste sluta använda giftiga flamskyddsmedel i sina produkter. Något som de givetvis inte att göra med mindre än att USA, EU eller någon större internationell sammanslutning gemensamt beslutar sig för ett sådant förbud – eller att det finns bra alternativ (för ingen vill ju att prylarna ska riskera att börja brinna om de blir överhettade). Ingen tillverkare av vitvaror eller tv-spel kommer nämligen att förändra sina produktionsprocesser enbart för den svenska marknaden. Något som regeringen självfallet är medvetna om.

Förhoppningen kan givetvis vara att andra länder ska imponeras av hur vi i Sverige går före och därmed tar efter vår lagstiftning. Detta resonemang brukar ofta framhållas som skäl för andra lika symboliska och verkningslösa miljölagar som riktar in sig på den i det stora hela försumbara svenska marknaden.

Vi kan ju lugnt konstatera att denna strategi inte direkt haft avsedd effekt vad gäller andra områden där vi valt att gå före –snarare som avskräckande exempel.

I veckan kommer emellertid samtliga dessa förslag att klubbas i riksdagen. Det finns sannolikt ett stort motstånd i alla fall mot kemikalieskatten – men eftersom vi numera har en väldresserad opposition som anser att dess viktigaste mandat från folket är att inte riskera hamna på Sverigedemokraternas sida i en omröstning, kommer förslaget att gå igenom.

Analysen att väljarna kommer att belöna denna hållning om två år, nästa gång det vankas valkampanj, tycks mig högst tveksam.

Intressant?

Fler om , , , , ,

Fyrahundra meter av Germania

4july2

Körskoleträning på Germania-motorvägen. I bakgrunden Telefunkens pampiga kontor, byggt 1937.

De flesta av dagens Berlin-turister har förmodligen bara en ganska luddig bild av stadens dramatiska och våldsamma historia. Spåren efter den 40-åriga delningen är i det närmaste försvunna –  och bara ett fåtal lämningar minner om den mörka tiden mellan 1933 och 1945, när Hitler gjorde sitt bästa för att manifestera sitt tusenårsrike – inte minst i den tyska huvudstaden.

Ändå träffar man fortfarande på spår från hans allra mest megalomaniska projekt – jag talar alltså om världshuvudstaden Germania – där man minst anar det. Führerns var fast besluten att riva i princip halva Berlin och ersätta den tättbebyggda gamla stenstaden med något som skulle bli om en nazistisk upplaga av antikens Rom – fast med byggnader mångdubbelt större, som den nära 300 meter höga Volkshalle. Rivningarna för att bereda plats för de bägge centrala avenyerna var i full gång vid krigsutbrottet 1939, men bygget sattes på sparlåga när såväl material som tillgänglig arbetskraft krävdes för att bygga vapen, bombplan och tanks istället. Och något år senare fraktades samma arbetskraft ofta vidare till östfronten som kanonmat i den havererade invasionen av Sovjetunionen.

Ett par delar av Hitlers drömstad hann dock påbörjas – och till och med färdigställas – vilket jag skrivit om tidigare. Men det finns ännu en bit av Germania som fortfarande finns kvar i originalskick – en 400 meter lång vägsträcka i stadsdelen Lichterfelde, ungefär 15 kilometer i sydvästlig riktning från Berlins centrum. Här hittar man den korta, men 70 meter breda boulevarden, som börjar och slutar mellan två koloniträdgårdsområden.

4julimap

En väg utan början och slut…

Denna väg var emellertid emellertid starten på den enorma trafikapparat som Hitlers riksarkitekt Albert Speer planerat för Germania. Fyra stora motorvägsringar skulle byggas runt staden och det här var starten på den yttersta – ”4. Ring”. 1937, i samband med att den tyska radio- och tv-jätten Telefunken byggde nytt huvudkontor här, passade Speer och hans 1.000 man starka team av Germania-arkitekter på att schakta fram nära en halv kilometer av den planerade nya motorvägen, framför den nya pampiga kontorsbyggnaden som byggdes i passande nyklassisistisk monumental stil (förmodligen med viss påverkan från Speer et consortes).

4te-ring-jeepstable50

Amerikansk militärparad den 4 juli 1952.

Fast mer än så blev det aldrig. Kriget kom som bekant, och sex år senare låg Berlin i ruiner. Den amerikanska armén, som ockuperade Berlins södra sektor, slog ner sina bopålar i södra delen av staden, och de rymliga och nästan nybyggda Telefunken-lokalerna rekvirerades som förläggning för de amerikanska trupperna. Kontorskomplexet döptes om till McNair Barracks, och den korta med breda boulevarden – som dessutom var helt trafikfri – var utmärkt för de årliga militärparaderna på USA:s nationaldag. Något som amerikanerna kom att hålla på med i närmare 50 år – de sista trupperna från USA lämnade staden 1994, fyra år efter återföreningen.

1976 döptes vägstumpen om officiellt till Platz des 4 juli. På bilderna intill visas paraderna 4 juli 1952 respektive 1991.

140891parade7_lbb

Militärparad 1991. En av de sista. Foto: berlin-brigade.com

Det är en slags ödets ironi att Hitler och hans krigsmakt fick själv aldrig tillfälle att paradera i sin nya ”världshuvudstad” – vars breda boulevarder byggdes särskilt med sådana i åtanke – medan ockupationstrupperna flitigt kom att visa upp sig i skuggan av det som blev kvar av diktatorns storhetsvansinniga projekt.

Den korta biten av Germania ligger kvar där den ligger, 20 minuters promenad från Zehlendorfs S-banestation eller en femminuters resa med buss 112 de sista kilometrarna. Den pampiga Telefunken-byggnaden är ombyggd till lyxlägenheter (det finns fortfarande lediga objekt att hyra) och på själva vägsträckan ser man mest skateboardåkare och MC-elever som körskoletränar.

Det är med andra ord en supertrist plats. Antagligen lika tråkig som Hiters och Speers nya ”värdhuvudstad” hade blivit om de fått hållas.

Intressant, eller hur?

Fler om , , , ,

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: