Svensk politik handlar numera mest om symbolfrågor, positionering och spelteori. Regeringspartiet är mest upptaget med att säkra fortsatt makt i riksdagsvalet om två år – något som görs främst genom att debattera huruvida Jimmie Åkesson är nazist och i vilken utsträckning Moderaterna i hemlighet längtar med att samarbeta med vederbörande.

Samtidigt lämnas de riktigt svåra frågorna – eller utmaningarna som det heter nuförtiden – obesvarade och olösta. Det kanske främsta exemplet på detta är den galopperande bostadskrisen, framför allt manifesterad i storstäderna, ett problem som politikerna borde ägnat all vaken tid åt att lösa med tanke på hur akut läget är. Regeringen verkar emellertid varken ha lust eller ork att göra något åt den sedan länge havererade bostadsmarknaden, vars två utmärkande drag är att den saknar såväl bostäder som marknad, och det var kanske därför söndagens partiledardebatt i SVT handlade om annat.

Ändå är det, som Anna Dahlberg skriver i Expressen, en kris som bara accelererar och nu kommer i ett helt nytt och ännu allvarligare läge i skuggan av de senaste årens stora flyktingmottagning. Redan idag tar det 12-16 år i snitt att få en lägenhet i Stockholm via bostadsförmedlingen, detta trots att bostadsförmedlingen förra året slog histroriskt rekord i förmedlade lägenheter – hela 12.000 stycken. Bostadsförmedlingen AB förmedlar lägenheter i drygt 20 av Storstockholms kommuner, lägenheter som kommer från både allmännyttiga och privata värdar. Ungefär hälften av det lediga beståndet på Storstockholms hyresmarknad (åtminstone de vita kontrakten…) går idag via Bostadsförmedlingen.

Men att komma över ett hyreskontrakt på ”bara” 12 år, kan snart vara blott en dröm. För den som köat i ett decennium och börjar se fram emot frukten av sin långa väntan, stundar bistrare tider.

I mars i år trädde den blocköverskridande migrationsöverenskommelsen i kraft, och därmed tvingades Sveriges kommuner att solidariskt att ta emot och ordna boende till dem som fått uppehållstillstånd av Migrationsverket. För nästa år handlar det om runt 100.000 som ska slussas ut på detta sätt, varav 9.000 hamnar i Storstockholmsområdet. Detta är alltså människor som alltså ansluter till en kö på nära 600.000 – världens längsta sägs det – och där 12.000 förmedlade lägenheter var all time high.

Och till skillnad från de flesta andra i bostadskön (endast 14 procent anses vara aktiva sökande) handlar detta om människor som bokstavligt talat står på bar backe med resväskorna i handen. De måste därför beredas bostad omgående, och därmed prioriteras enligt avtalet med staten.

Trots att långt ifrån alla dessa kommer att få en lägenhet via bostadsförmedlingen (70 procent förväntas ordna boende på egen hand) kommer detta givetvis att leda till olika typer av förturer. Något som också redan sker.

Enligt Hyresgästföreningens tidning Hem & hyra tilldelade 16 av 21 kommuner i Stockholms län lägenheter från kommunala bolag med förtur till nyanlända under fjolåret. Då var det 935 som fick bostad på detta vis, i år har antalet ökat till 6.689 personer. Och nästa år blir det alltså ännu fler som ska måste ha en bostad utan kötid.

”Risken är stor att alla lediga lägenheter kommer att gå till nyanlända i år”, säger Mats Viker som är vd på Ekerö bostäder till tidningen.

De 4.000 som står i Ekerös kö får därför finna sig i att vänta ytterligare ett år på lägenhet. Eller ännu längre, beroende på hur läget ser ut 2017, 2018 och åren därefter.

Andra kommunala undantagsåtgärder för att lösa problemet har varit att ta äldreboenden i anspråk för att hysa in nyanlända. På Lidingö kastades en barnfamilj med korttidskontrakt nyligen ut på gatan för att bereda plats och hyresvärdar utnyttjar det kommunala paniktillståndet till att försöka chockhöja hyrorna för de boende. Nybyggda studentlägenheter – som det redan är 3-6 års kötid till – upplåts till  nyanlända. Vissa kommuner som saknar kommunala bostadsbolag går istället in och köper bostadsrätter för att kunna ha något att erbjuda, vilket givetvis riskerar att trissa upp priserna ytterligare på en redan överhettad marknad.

Modulbostäder planeras, liksom andra typer av tillfälliga bostäder där man sökt dispens från normala miljö- och byggregler. Överklaganden och andra fördröjningar gör dock att sådana inte går att få fram i någon större skala på länge (om ens någonsin).

Återstår då det befintliga bostadsbeståndet. Eller rättare sagt den del av beståndet som har jämförelsevis låga hyra: miljonprogramsområdena. Kanske är det därför vi nu ser helt ny trend på Stockholms bostadsmarknad – att förorter som Kista, Rinkeby och Tensta plötsligt har längre kötider än Östermalm. Som framgår av diagrammet ovan har köerna nära nog fördubblats i de gamla miljonprogramsområdena, medan de stått stilla eller till och med minskat i innerstaden.

Förklaringen är sannolikt ekonomisk. Det som byggs nytt, som i Norra Djurgårdsstaden på Östermalm, är lägenheter som riktar sig till en begränsad och kapitalstark grupp. Bostäder som inte sällan kostar uppåt 20.000 i månaden och förmedlas med kort eller ingen kötid, till personer som förmodligen redan har ett ordnat boende, kanske i bostadsrätt eller villa, och vill casha ut sina miljoner i mogen ålder. (De inkomstkrav som hyresvärden har för att flytta in i en av dessa lägenheter innebär att man måste tjäna nära en miljon i årslön.)

Kommunplaceringarna och kaoset på bostadsmarknaden är givetvis inget som ska skyllas på de nyanlända. De måste givetvis ha någonstans att bo och har ingen del i bostadskrisen. Den är skapad helt och hållet av våra rikspolitiker, dessutom i en blocköverskridande överenskommelse.

Men det går inte att komma ifrån att detta ställer framför allt svaga grupper på bostadsmarknaden mot varandra i en omfattning som aldrig tidigare skett. Unga, gamla, studenter, sjuka, hemlösa, nyanlända, ekonomiskt utsatta, missbrukare – alla tvingas de nu slåss mot varann på en historiskt dysfunktionell bristmarknad. En kamp som inte direkt bidrar till att minska motsättningar och gynna integration.

Långt om länge har dock kommunpolitikerna insett att läget är på väg att bli ohållbart. Igår krävde 23 moderata kommunalråd att regeringen backar från beslutet att kommunplacera nyanlända i den takt som riksdagspartierna kom överens om i migrationsuppgörelsen.

På detta upprop kommer de sannolikt inte att få någon reaktion. Dels har ju deras eget parti varit med om att fatta beslutet i god demokratisk anda. Dels har regeringen genom att dumpa problemet utom synhåll från riksmedierna sluppit ifrån just denna utmaning i dagspolitiken. Därför kan statsministern nu hålla fullt fokus på Jimmie Åkessons nyans av nazibrunt och hur ett framtida valresultat riskerar att påverka hans maktställning. Och  bostadsminister Peter Eriksson (MP) slipper göra nåt alls åt problemet – borgarna har ju redan nobbat förslaget till 50.000 bostäder på Bromma flygfält, den enda platsen i Stockholm där det enligt MP är möjligt att bygga nytt.

Vad vi ser just nu är en veritabel härdsmälta på bomarknaden. Kanske inte så konstigt att de som skapat kaoset helst pratar om annat.

Intressant?

Fler om , ,