Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: januari 2017

Politik år 2016 – viktigare att bli gillad på Facebook än att styra landet

Man måste ändå ge Stefan Löfven och hans partitaktiker en eloge för det mästerliga sätt på vilket de lyckats  att kastrera betydande delar av borgerligheten. Det är givetvis det mångåriga arbetet med brunkletning och guilt by association, framför allt på sociala medier, som nu bär frukt. Resultatet är att mycket få så kallat liberala politiker längre vågar uttrycka stöd för några förslag som riskerar att få stöd av Sverigedemokraterna – inte ens när det handlar om deras egen politik.

Så väldresserade är numera de tidigare Allianspartierna C och L (och i viss mån KD) att de hellre undviker att försöka driva igenom sina egna förslag än riskerar att stämplas som rasist-nazist-fascister och SD-medlöpare. Tvärtom, ledande företrädare signalerar mer eller mindre öppet att det är viktigare att kassera in gillanden på sociala medier, än att vinna val och få möjligheten att genomföra sin egen politik.

För när Centerns vice ordförande Anders W Jonsson ställer ultimatum, som i veckan som gick, är det förstås bara samma gamla rädsla för brunfärg som styr handlandet. Trots att moderaterna inte vare sig öppnat för att bilda regering med SD, eller ens att diskutera sakfrågor med partiet för att få stöd i riksdagen, är blotta misstanken tillräcklig för att utlösa panik hos Jonsson & Co. En gemensam budget är därför fullständigt utesluten, idag och i framtiden, liksom i praktiken samtliga regeringskonstellationer efter 2018 där SD över huvud taget kan tänkas använda sina riksdagsmandat för att att stödja borgerliga förslag. För att få igenom sin politik genom att SD röstar för den, anses som bekant vara ett öde värre än döden.

Detta har lett oss fram till den närmast bisarra situationen där borgerlig politik begränsas till  snärtiga oneliners på Facebook och Twitter om att Sverige är på väg åt fel håll, eventuellt uppbackade av en eller annan debattartikel där Löfvens farliga vänstergir, oförmåga till att lösa utanförskapet, arbetslöshetskrisen bland utomeuropeiska invandrare eller det ständiga kaoset inom välfärden, vården, polisen och försvaret kritiseras.

Men där slutar det – trots att samma partier i åratal gnällt om sakernas tillstånd, gör de samtidigt allt för att undvika att ta makten. Trots att det enda som krävs är att de pratar ihop sig om en egen budget, utan att bry sig om SD.

Men istället tycks det viktigaste, åtminstone för C och L, ha blivit bilden av den politik som partierna säger sig vilja föra – inte att genomföra sina förslag i praktiken. Detta skulle ju kunna hota de höga väljar- och förtroendesiffror som framför allt Annie Lööf lyckas kassera genom sina rakryggade 140-teckensbudskap på senare år. Att partiet samtidigt, mellan raderna, utesluter samtliga möjliga framtida regeringskonstellationer utom en där Socialdemokraterna håller i taktpinnen, möts inte förvånande med stort gillande hos tangentbordsgardet – framför allt inom vänstern och socialliberalerna. (Att S för inte så länge sedan högljutt anklagade SD för att svika Sveriges arbetare genom att rösta emot regeringens förslag, är ju förstås en helt annan historia.)

Fenomenet med guilt by association och är förvisso lika gammalt som politiken själv, men slog igenom på bred front under förra året framför allt på Twitter där nya begrepp som hatsvans gjorde entré och snabbt blev ett effektivt sätt att tysta meningsmotståndare. Genom att peka på det faktum att någon som följde inläggsförfattaren var SD-anhängare eller någon form av troll från den brunare sidan av den politiska färgskalan var debattören själv vingklippt. För om en sverigedemokrat gillar ett Twitterinlägg, måste ju även inläggsförfattaren tillhör brunhögern, eller hur?

Detta tänkande har nu alltså nått ända upp till riksdagspartiernas ledargarnityr. Så när Anders W Johnsson hotar att splittra alliansen (ett hot som förvisso drogs tillbaka under uppmaning från partiledaren om att ta det lugnt) innebär det i praktiken att regeringsmakten nedprioriteras till förmån för ryggdunkningar på nätet. Johnsson – och Lööf – är bägge intelligenta människor som är fullt kapabla att räkna, och inget scenario under de kommande åren pekar på att den tidigare Alliansen skulle kunna nå egen majoritet i parlamentet. Särskilt inte med både KD och L som ligger farligt nära fyraprocentsspärren.

Så för att bilda en borgerlig regering efter 2018 kommer det att krävas antingen aktivt eller passivt stöd från SD – eller Socialdemokraterna. Inget av dessa alternativ tilltalar emellertid Centern och Annie Lööf, som istället nöjer sig med att sola sig i glansen av rekordhöga popularitetssiffror i opinionsundersökningarna.

Och i nådens år 2017, vem behöver mer? Det är enklare, och tryggare, att upprätthålla sin ideologiska och moraliska kompass på Twitter och FB, än att sätta sig i regering och malas ner av den hårda verkligheten. Kanske tvingas behöva fatta jobbiga beslut om de trots allt begränsade resurser som finns och ställa grupper mot varandra. Se bara hur det gått för MP.

Det där är förstås skrämmande och jobbigt. Bäst att checka ut och författa några kraftfulla oneliners istället.

Förhoppningsvis är det vi ser nu en slags politisk peak postmodernitet. Hoppas.

Intressant?

Fler om , , ,

Man bör vara försiktig med vem man stämplar som faktaresistent

Faktaresistens och är faktaförnekelse är begrepp som blivit omåttligt populära på senare tid, i spåren på debatten om fejkade nyheter och Donald Trumps chockseger i det amerikanska presidentvalet. Epiteten används därför flitigt av allt från politiker till ministrar och mediechefer som en stor och tung påk att drämma i huvudet på meningsmotståndare som tycker fel. Det handlar alltså inte primärt om fakta, vilket man ju skulle kunna tro, utan snarare om att upplevelsen och tolkningen av de fakta som åberopas anses vara fel.

Det kanske bästa exemplet på hur man inte bör använda de bägge F-orden kom i helgen, när SD återigen hamnade i blåsväder. Denna gång efter att ha kritiserat SMHI för att ha en alarmistisk agenda och att det statliga företagets klimatforskningsbidrag därför borde skäras ner med 700 miljoner, enligt partiets miljöpolitiske talesperson Martin Kinnunen.

Inte oväntat utbröt stor förstämning, framför allt i Miljöpartiet, där miljöminister Karolina Skog reagerade just med att kalla SD;s talesman för faktaresistent. Vilket kanske inte är ett alldeles bra debattknep i just detta fall. För vad SD-talesmannen baserade sina uttalanden på var Kungliga vetenskapsakademins klimatutlåtande från 2015. Ett uttalande som KVA i sin tur bygger på på FN:s klimatpanels, IPCC, senaste rapport (AR5). Det konstateras att koldioxid- och temperaturökningen de senaste 50 åren delvis beror på mänsklig påverkan, men att det i dagsläget inte är möjligt att säga exakt i vilken omfattning.

KVA bedömer även att temperaturhöjningen vid slutet av seklet kommer att hamna på 1-4 grader C jämfört med förindustriell tid, och att havsnivåerna förväntas stiga med 40–60 centimeter fram till år 2100. Emellertid finns det idag ingen möjlighet att veta med någon säkerhet i vilken ända av dessa skalor som det är mest troligt att vi landar.

Ovanstående är, oavsett vad miljöpolitikerna anser, de enda fakta vi har att gå på idag. Resten är bedömningar, prognoser eller kvalificerade gissningar. Vi vet helt enkelt inte säkert ifall det kommer ifall våra barnbarn kommer att ha det 1 eller 4 grader varmare – bara att temperaturen kommer att stiga, att vi bidrar till uppvärmningen – och att det är angeläget att hejda utsläppsökningen.

Så när vice statsministern och MP-språkröret Isabella Lövin anklagar Kinnunen för att ägna sig åt horribel faktaförnekelse, så är det egentligen KVA hon ger sig på. Så här sade ministern till Aftonbladet:

– Det är oerhört oroväckande att man nu börjar prata om att det finns osäkerheter och ifrågasätter forskare. Och det visar varför det skulle vara så farligt om SD skulle styra över Sveriges myndigheter.

Möjligen är det detta som fått KVA att idag gå ut med ett pressmeddelande för att förtydliga var vetenskapen står i frågan. Akademin hänvisar till sitt senast publicerade uttalande (pdf), där det aktuella forskningsläget redovisas, tillsammans med alla de osäkerheter som finns. Ett uttalande som avslutas med följande slutsats:

Tyvärr har vi ännu inte tillräcklig kunskap för att med någon större tillförlitlighet beräkna vad som kommer att hända med klimatet i framtiden. Man kan inte utesluta att det finns andra hittills förbisedda naturliga eller antropogena effekter på klimatsystemet, som antingen ökar eller minskar inflytandet av de stigande koncentrationerna av växthusgaser.

När det gäller SMHI och de klimatprognoser som vädertjänsten tar fram för att vägleda kommuner i det lokala klimatarbetet, är det värt att komma ihåg att denna typ av prognoser betraktas som  osäkra även av IPCC:s experter. Osäkerheten är alltför stor för att de globala cirkulationsmodellerna ska kunna appliceras på regioner. Och då ska man komma ihåg att de minsta regionerna som IPCC sysselsätter sig med är kontinenter och världsdelar – alltså mångdubbelt större än SMHI:s lokala klimatscenarier som är nere på landskapsnivå.

Det är förvisso att gå för långt att anklaga SMHI för att ägna sig åt propaganda – men lokala klimatprognoser är och förblir tveksamt använda pengar. Om dessa dessutom används som beslutsunderlag för att styra framtida kommunala stadsbyggnadsplaner, ja då är man ute på riktigt osäker mark.

Lennart Bengtsson, Sveriges mest välmeriterade klimatforskare och en av ledamöterna i Kungliga vetenskapsakademin, skrev för inte så länge sedan just om klimatmodellernas osäkerhet på Uppsalainitiativets blogg:

SMHIs down-scaling av klimatsimuleringar om 100 år är imponerande och visar i detalj och med utmärkt grafik hur klimatet kommer att bli både i Östergötland och Västerbotten. Detta är ovärderligt för kommunernas klimatexperter och planerare som arbetar febrilt för att undvika framtida översvämningar och skogsbränder. Allmänheten är i goda händer i det goda samhället.
Tyvärr är det ända inte så bra som det ser ut. Väder och klimat kan inte förutsägas som en följd av kaosteorin och hur det framtida klimatet kommer att bli får vi först veta när vi är där. Inte ens om vi vet exakt hur mycket växthusgaser det kommer att finnas hjälper ändå detta inte.

Vi kan alltså konstatera att även professor Bengtsson är faktaförnekare i MP-ministrarnas värld.

Man må ha olika uppfattning om hur akut klimathotet är, vilka beslut vi behöver ta för att vända utvecklingen och i vilken utsträckning en svensk flygskatt kan inspirera omvärlden att följa efter. Men det är ganska magstarkt att drämma till med nedsättande nedsättande epitet som faktaresistens när det faktiskt är just fakta som diskuteras. Sådana dumheter riskerar bara att slå tillbaka, och öppnar dörren för att Sverigedemokraterna plockar åt sig intitiativet i ytterligare en fråga.

Som om de nu behövde fler.

Intressant?

Fler om , , ,

Den gröna omställningen går inget vidare

Olja blir ett allt populärare val fram till 2040, liksom naturgas. Framför allt är det tillväxtländerna som kommer att stå för efterfrågeökningarna.

Via Watts up With That? uppmärksammas jag på nyheten om att super-mega-skurkbolaget Exxon Mobil (onda eftersom bolaget utvinner och säljer en produkt som vi alla är tungt beroende av för att överleva idag) har släppt en ny prognos för framtidens globala energimarknad  – med siktet inställt på 2040. Intressant nog är detta samma år som statsminister Stefan Löfven deklarerat att Sverige ska vara helt fossilfritt – dessutom utan vår kärnkraft som står för cirka hälften av svensk elproduktion men som är tänkt att vara avvecklad fram tills dess.

Exxon Energy Outlook 2040 (pdf) berör förvisso inte Sverige specifikt (och rapporten har inte heller uppmärksammats här hemma), men man kan konstatera att den som har sina sparpengar investerade i olje- och gasaktier inte behöver känna någon omedelbar panik för att dessa snart ska bli värdelösa (som en följd av framgångarna för sol- och vindenergin). Alltså det som vi ofta får höra från ekonomiska förståsigpåare som Johan Rockström.

Den globala energimixen idag och om 25 år, enligt Exxons bedömning. Ingen direkt revolution väntar bakom knuten.

Det är snarare tvärtom: oljekonsumtionen kommer att öka kraftigt de närmasste 25 åren – och det är bland annat de hyllade miljöhjältarna i Kina som leder fossilbränsle-sörplandet.

Samtidigt förväntas sol- och vindenergi uppgå hela fyra procent av den globala energimixen år 2040.

Ja just det, fyra (4) procent.

Nu kan det förstås hävdas att eftersom det är just ett super-mega-ondskefullt oljebolag som gjort prognosen, och därmed kan sägas tala i egen sak, så ska man inte sätta någon större tillit till rapporten. Dock – oavsett grad av ondska – ska man vara medveten om att Exxon och övriga multinationella oljebolag historiskt sett varit ganska bra på att tjäna pengar. De investeringar som krävs för att utvinna nya fyndigheter kostar ofta i paritet med BNP för ett mindra land – och return on investment kan dröja i decennier. Det gäller alltså att inte satsa fel, vilket ställer höga krav på prognosmakarna.

Som vanligt är det Kina, landet som just hyllas som miljöhjältar för att de lovat att öka sina utsläpp kraftigt de kommande 20 åren, som leder ökningen. Och den som på allvar tror att lite pillande med symboliska lokala flygskatter skulle ha någon avgörande effekt på den framtida globala medeltemperaturen behöver bara studera diagrammet ovan.

Dessutom lämnas det som ett räkneexempel för framför allt MP och C att komma fram till hur världens länder – varav många fortfarande inte kan erbjuda el till hela sin befolkning – ska överytgas minska sin energikonsumtion till en nivå där vi klarar att leva på lite drygt fyra procent av vad vi gör idag, samtidigt som vi storsatsar på att skattesubventionera internetgiganter som Facebook och Google med billig el.

Den globala elkonsumtionen förväntas öka med 75 procent fram till 2040. Kina, Indien, Afrika och Mellanöstern står för de högsta tillväxttalen med en 150-procentig ökning.

Glöm det där med uppvärmning hemma, glöm kyl och frys, fabriker och arbetsplatser att gå till eller ens elektrisk belysning hemma mer än någon halvtimme om dagen. (Internet kan vi förresten också glömma, all tillgänglig el måste ju trots allt gå till Googles och Facebooks serverfarmar i Norrland, där en handfull anställda i alla fall kan åtnjuta elektricitet och värme hela dagen, till skillnad från oss andra.)

Alla som klarar att göra någon typ av basal reality check, inser att sol och vind aldrig kommer att kunna ersätta fossila energikällor – inte idag, inte i morgon och inte om 25 år.

Det enda som möjligen skulle kunna bryta trenden som Exxon målar upp, är en massiv satsning på kärnkraft – framför allt den 4:e generationens kärnkraft som drivs med Thorium istället för uran. Fast det är som bekant en omöjlighet, eftersom miljörörelsens ludditer och utvecklingsmotståndare effektivt har omöjliggjort en sådan satsning genom årtionden av skräckpropaganda. Och i den så kallade Energiöverenskommelsen som träffades nyligen, fick MP med sig löftet att kärnkraften alltså ska vara borta helt om 25 år, till förmån för 100 procent förnybart.

År 2040 kommer vår fordonsflotta att vara 100 procent fossilfri. (OBS, skämtade bara…)

I en värld där mer än 70 procent av all protein vi får i oss har producerats med hjälp av fossilbränslen, finns det därför tyvärr inga alternativ till olja, kol och gas på varken kortare eller längre sikt – i alla fall inte med tekniker som är tillgängliga idag.  Och för den som tror på ett snabbt genombrott för jättestora batterier som klarar att lagra  el från intermittenta energikällor som sol och vind – läs Matt Ridley för några räkneexempel som effektivt debunkar dessa fantasier, som även vår närmast osynlige så kallade energiminister alltså har stora förväntningar på.

Elbilar då? Jo men visst.

Fordonsparken kommer att växa med 80 procent till runt 1,8 miljarder privatbilar i världen år 2040 – men de allra flesta kommer att drivas på bensin, precis som idag. Och eventuella miljövinster som uppstår i takt med att motorerna utvecklas och görs bränslesnålare, äts snabbt upp av den massiva ökningen i antalet fordon.

Nu är detta förstås en prognos, och det finns fortfarande gott om tid att vända utvecklingen. En lokal svensk flygskatt kan säkert få Kina, Indien och utvecklingsländerna att komma på andra tankar!

Intressant?

Fler om , , , ,

En gång trodde vi på fullt allvar att Facebook var lösningen på allt näthat och desinformation

Det har blivit en del nostalgiska återblickar i de senare blogginläggen, med anledning av att FZ.se – sajten jag startade och drev i nästan ett decennium – fyllt 20 år. Det är en lång tid, framför allt i ett internetperspektiv, men när jag ser tillbaka på vad vi gjorde då kan jag tyvärr bara konstatera att det dessvärre var bättre förr. Visst, nätet var nytt och problemen med näthat och fejkade nyheter var ännu begrepp som inte hittat in i den mediala vokabulären, men det fanns så klart folk som betedde sig som rövhattar online redan då.

Skillnaden mot då var att vi inte var fullt så godtrogna/naiva som nu och på fullt allvar litade på att folk i allmänhet klarade av att vara sina egna ansvariga utgivare. Vi fattade att god ton på nätet krävde inte bara kunskap om användarna – utan en ständig närvaro i form av moderatorer som kunde gripa in, städa upp och slänga ut troll från våra forum.

1998 (tror jag att det var) öppnade FragZone (som sedermera blev Fz.se) för första gången möjligheten att kommentera nyheter, en förändring som innebar en mindre revolution jämfört med förut, då de nätbaserade diskussionerna framför allt förts i mer eller mindre slutna diskussionsforum, separerade från själva nyhetsflödet. Det kanske främsta exemplet på sådana forum var Flashback, ett stamhak för nätveteranerna som lever ännu idag (och som nominerades till Stora journalistpriset för sitt grävande, inte att förglömma). Men med artikelkommentarerna förändrades detta – det blev vi i redaktionen som i första hand satte agendan för vad som diskuterades.

Fratzone årgång 2004, med artikelkommentarer. (Dessvärre finns få skärmdumpar kvar från de tidiga åren,)

Men vi var som sagt inte naiva. Vi förstod att det aldrig skulle fungera med att öppna kommentarsfälten på vid gavel och förlita oss till att folk uppvisade sunt förnuft och enbart goda avsikter i vad de skrev. Därför hade vi en smärre armé av moderatorer som tillsammans höll koll på vad som skrevs. De stängde trådar som var på väg att haverera och de hade makten att varna och stänga av användare som inte följde kommentarsreglerna. Det som gjorde detta moderatorskap effektivt var att de behärskade både  ämnet och kände till användarna – de var i flera fall även IRC-admins på kanalen Quakenet (där irc.fragzone.se var en av de mest kända servrarna) och mig veterligt behövde vi bara hantera ett fåtal övertramp under alla dessa år. Ännu idag är FZ:s kommentarsfält ett under av civilitet, jämfört med vad man hittar på Facebook.

Insikten om att det krävs närvaro och kunskap fanns även hos de flesta stora svenska medier, när de ungefär tio år senare gjorde samma resa. Då kallades det läsarmedverkan, och i riksmediernas tappning betydde detta att läsarna/folket skulle få en mer framträdande roll i nyhetsbevakningen. Jag var själv med att utveckla dessa system  – allt från bloggplattformar till artikelkommentarer – för Sveriges största medieföretag och lärdomarna från FZ-tiden gjorde att vi inte bara designade systemen för att i görligaste mån kunna stävja nättrollen (hinder för masspostningar, krav på verifiering av mejladresser, möjlighet att spåra och spärra vissa ip-adresser etc) utan också byggde upp en redaktion vars syfte var att övervaka och delta i diskussionerna. Vi fattade att ett kommentarsfält som lämnades vind för våg snabbt havererade, ungefär som en tonårsfest i den stora villan där de vuxna rest iväg på långsemester.

Förutom satsningen på egen redaktionell personal, hyrde vi in säkerhetsföretag som skulle säkerställa en slags ”grundhygien” i våra forum och artikelkommentarer, då vi dessvårre inte kunde jobba dygnet runt.

Problemet var vara att allt detta med tiden blev ganska dyrt. I en medievärld på ständig jakt efter kostnadsposter blev läsarmedverkan något som inte drog in en enda krona, utan tvärtom var en ganska tung utgiftspost till vilken inte kunde knytas någon direkt hänförlig intäkt.

Så när Facebook en dag kom på besök för att sälja in sin lösning på problemet (de satt i största hemlighet bara några hundra meter ifrån oss, i en av Hötorgsskraporna, utan att på något sätt visa sin närvaro i entrén) var förstås mediecheferna eld och lågor. Med Facebooks hjälp skulle vi kunna hålla liv i artikelkommentarerna även fortsättningsvis – och slippa den dyra modereringen på köpet. Facebook-användarna skrev ju inlägg under sina egna namn, därför skulle vi äntligen slippa de anonyma trollen som smutsade ner våra kommentarstrådar.

Sagt och gjort, de egna lösningarna skrotades och vi outsourcade vår kontroll över läsardebatten till ett multinationellt amerikanskt företag med när en miljard användare, utan att någon egentlig utvärdering gjordes. Vi lade alltså ner vår egen avdelning för läsarmedverkan, i tron att Facebook skulle träda in i rollen som ett slags ansvarig utgivare för allt det som användarna yttrade i kommentarsfälten på sajten.

Det gick, inte helt oväntat, åt helvete i en handväska.

Resultatet blev istället en miljö där jihadister, IS-anhängare, rasister och nazister kunde verka mer eller mindre heltfritt. Istället för att blockera bestialiska avrättningar och tortyr, valde Facebook att blockera konton som lägger ut bilder på ammande kvinnor eller prisbelönta bilder från Vietnamkriget. Vilket förstås är helt naturligt eftersom Facebook är ett kommersiellt, vinstdrivande bolag, vars syfte aldrig någonsin har varit att  ikläda sig något slags publicistiskt åtagande.

Istället har vi fått en situation där varje enskild privatperson med ett Facebook-konto underförstått har förväntats att ta på sig rollen som sin egen ansvarige utgivare – både för vad vederbörande skriver och delar och för den ”svans” av kommentarer detta ger upphov till.

Att denna förhoppning skulle grusas var kanske inte direkt någon överraskning. Att förvänta sig att miljarder av enskilda Facebook-användare skulle kunna se skillnad på riktiga och ”fejkade ” nyheter när inte ens etablerade medier som Dagens nyheter klarar det, är naivt för att uttrycka sig milt.

Lösningen på detta, högst självförvållade problem, är enligt samma medier att Facebook ska ta ansvar för att rensa upp i träsket. Det multinationella megaföretaget som aldrig någonsin kommit i närheten av att bedriva någon form av journalistisk verksamhet, ska alltså nu ges makten att avgöra vad som är sant eller falskt.

Lycka till med det.

Jag kan tyvärr bara konstatera att vi var många som varnade för exakt den här utvecklingen när vi lade makten över nätdebatten i knäet på de amerikanska internetgiganterna.  Vi varnade, upprepade gånger, för en urspårad debatt med hat, hot och personangrepp som närmast naturliga inslag. i kommentarsfälten. Vi varnade för filterbubblor, eller ”ekokammare” där folk bara tog intryck av dem som tänker likadant.

Lärdomarna man kan dra av detta är väl framför allt att begrepept all business is local, passar lika bra in i näringslivssammanhang som på journalistik och onlinedebatter. Små, hanterbara grupper, som man känner till är betydligt enklare att kontrollera än hundratusentals anonyma användare. Med ett par tusen – kanske tiotusen – användare, har man en rimlig möjlighet att kontrollera vem som skriver vad, och agera på övertramp. Men den möjligheten övergav vi villigt i tron att Facebook skulle fixa allt åt oss.

Därför står vi där vi står idag. Med en politisk debatt som allt fler i den breda mittfåran checkar ut ifrån, eftersom det bara är extremerna som hörs och syns. Extremer som inte försitter ett tillfälle att fula ut och starta drev mot misstänkta oliktänkare och avfällingar från den rätta läran. Yttervänster och -höger enas här plötsligt i ett evigt skyttegravskrig där alla som befinner sig mellan frontlinjerna gör bäst i att lägga benen på ryggen och fly.

Men vad vi ska komma ihåg – vi som jobbar inom media – är att vi nog bara har oss själva att skylla. Och som sagt –  en hel del var faktiskt bättre förr.

Även sett genom filterbubblan.

Intressant?

Andra om , , , , ,

Läs en större intervju med FF96-profilerna

En uppdatering till det senaste blogginlägget – jag gjorde en längre och mer genomarbetad version av Fragfest 96-artikeln, som nu finns att läsa på – var annars – FZ, sajten som jag startade som ett resultat av Quake-vågen bara någon vecka tidigare i början av december 96.

I artikeln finns även en intervju med Tore ”Totte” Friskopp (som kom trea) och Tomi ”DOOMer” Kärnä berättar ännu lite mer om sitt spelande.

Och så får jag en del pisk i kommentarsfältet för att jag kallat modemspelarna ”high ping whiners”. Fast det bjuder jag på.

Samtidigt önskar jag naturligtvis jubilaren FZ lycka till i minst 20 år till.

Läs artikeln på FZ.

Intressant?

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: