Hon var i 30-årsåldern och kom från Gdansk i Polen. Några år tidigare hade hon flytt till Sverige, efter att ha varit verksam i Solidaritetsrörelsen och var nu alltså en dissident.  Vi möttes på journalisthögskolan under första halvan av 80-talet, bara några år efter att Solidaritet, den fria fackföreningen under ledning av Lech Walesa, slagits ner av general Jaruselskis militärregim 1981. Där och då stoppades utvecklingen mot demokrati i landet – högst tillfälligt skulle det visa sig – och säkerhetstjänsten gick hårt fram med socialismens fiender.

Jag var ung och trodde mest att hon led av svårartad förföljelsemani. Hon vägrade konsekvent att ha sitt namn på några skrivuppgifter och ville vara anonym i sitt examensarbete (som handlade om Polens underjordiska press).

Senare har jag dock förstått att hon hade verkligt fog för sin försiktighet. Kommunistregimens ögon och öron fanns överallt, och grundliga rapporter om vad polacker i utlandet företog sig kablades snabbt tillbaka till Warszawa .

Därför var det förenat med stora risker att öppet kritisera den polska regimen även för dem som hade nått friheten i väst. Regimen hade många sätt att få feltänkare och dissidenter att hålla tyst. En arbetsgivare som plötsligt inte längre hade jobb att erbjuda. En akademisk karriär som gick i stå, uteblivna offentliga uppdrag, en musik- eller författarkarriär som tog slut när ingen vare sig ville ge ut, sälja eller upplåta scen till verken.

I Östeuropa bakom järnridån var det långtifrån bara Partiet och säkerhetspolisen som stod för förtrycket. Alla samhällssektorer var delaktiga i att övervaka och dra fram folkfiender i ljuset. Myndigheter, sjukvård, skola, polis, radio, tv och tidningar. Skolbarn som tjallade på föräldrar och släkt. Övervakningssamhällets öron fanns överallt och få vågade tala öppet – vem kunde veta ifall kollegan på arbetet var informatör hos säkerhetspolisen?

Jag vet inte vad hon gör nuförtiden, snart ett kvartssekel senare. Kanske har hon flyttat tillbaka till Polen, kanske blev hon kvar i Sverige. Men idag förstår jag bättre varför min kurskamrat aldrig ville vara med på klassfotona.

Jag har kommit att reflektera över det här allt oftare på senare tid. För i den bisarrt uppskruvade debatt som vi har just nu – senast om den så kallade Sverigebilden – hör jag allt oftare argument som bär drag av  det som JH-kursaren berättade om. När politiker, myndigheter och medier gör gemensam sak mot dem som svartmålar eller baktalar nationen. Kompletterat med närmast maniska faktakontroller och krav på avståndstagande eller korrigering av uppgifter som anses osanna. Där arbetsgivare kontaktas och informeras om ”incidenten” som den anställde varit inblandad i, och landets högsta politiker ges tillfälle att ta avstånd.

Naturligtvis går Sverige idag inte att jämföra med 80-talets Polen – och detta vill jag särskilt betona, för att slippa anklagelser om att jag relativiserar. Vi är inget totalitärt land där feltänkare och statsfiender kastas i fängelse. Men det är ändå oroande att det börjat dyka upp de som i flera avseenden behandlas som – dissidenter.

Kanske mest känd av dessa är Katerina Janousch, barnboksförfattare och sexrådgivare. Efter att ha gjort en intervju i en tjeckisk webb-tv-kanal tog det hus i h-e. Hon beskrev Sverige som ett land i förfall där stora delar nu är no go-zoner och kriminella gäng tagit över. Där allt fler skaffar vapenlicens och lär sig skjuta, för att kunna försvara sig när polisen abdikerar från sitt uppdrag. Visst, hon raljerade och svingade vilt, men hon är trots allt privatperson, inte svensk diplomat.

Men det skulle hon inte ha gjort. Kultursidor, ledarskribenter, politiker – till och med statsministern –  formligen klättrade på varandra i iver att ta avstånd. Hon skadade Sverigebilden, och  gynnade därmed Putin och de högerextrema.

Så har det låtit i snart två månader. Så sent som igår kunde vi läsa detta i DN:

Det fall nyligen där en svensk författare i tjeckisk tv spred uppenbara felaktigheter om den svenska invandringen var ännu ett exempel på hur professionell desinformation om Sverige används som bränsle för den framväxande högerextremismen i det egna landet.

Och i tisdags fick Janousch återigen klä skott för sitt brott mot Sverigebilden, denna gång i  SVT:s Opinion live.  Där hon omgående hamnade i högljudd polemik med både programledaren Belinda Olsson och Anders Lindberg, chef för Aftonbladets ledarredaktion. Tidvis blev det nästan Kafka-artat när Janousch  avkrävdes fakta och forskning för sina utsagor – till exempel ifall antalet vapenlicenser verkligen ökar eller minskar. (Och vad gäller diskussionen om utlandsföddas överrepresentation i brottsstatistiken, blir det onekligen svårt för en privatperson att dra fram fakta och forskning, när det officiella Sverige beslutat att sådan inte behövs enligt kriminologer som Jerzy Sarnecki.)

Jag tror att vi journalister skulle behöva ta ett steg tillbaka och fråga oss vad vi håller på med. Vi kan inte tillåta oss att dras med i en hetsjakt på människor anklagade för att baktala eller svartmåla landet. Det är inte, och har aldrig varit, journalistikens uppgift att agera hejaklack åt makten.

Men tyvärr är det nog så allmänheten kommit att uppfatta oss, och inte helt utan fog. Att radio, tv och de stora tidningarna gjort gemensam sak med ”eliten”. Istället för att granska den, uppfattas medierna istället som maktens förlängda arm.

Själv har jag en klar minnesbild av hur det började gå snett. Det var efter valet 2010, när Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen och stora delar av Sverige befann sig i chock. Där och då tog journalistiken avgörande det kliv från objektiv granskning till att i mångt och mycket öppet ta ställning mot det nya riksdagspartiet.

Jag minns särskilt en artikel med en klump i magen. Mamman till en son som röstat på SD berättade, med namn och bild, om sin stora sorg inför det faktum att sonen gått och blivit rasist. I det lilla samhället där hon bodde, torde såväl sonen som mamman vara lätta att identifiera.

Den senare, som var myndig och alltså fullt kapabel att fatta egna beslut, fick inte ens kommentera mammans utsaga. Ett pressetiskt övertramp, som dock ingen reagerade på i den hysteriska stämning som piskats upp.

Sedan dess har det fortsatt i samma stil. Journalistik, politik och ideologi har rörts samman utan närmare eftertanke och agendasättande artiklar har rivit barriärerna mellan rapportering och aktivism. Allt har kommit att handla om att hålla Sverigedemokraterna borta från makt och inflytande, och till varje pris undvika allt som kan tänkas gynna partiet. Denna fixering har varit förödande såväl för journalistiken som det öppna samtalet (dessutom kontraproduktiv).

Istället för konsekvensneutralitet har vi i mångt och mycket fått ett mästrande, uppfostrande politiskt-journalistisk komplex, som sparkar neråt istället för uppåt. Förr drevade vi mot makthavarna – nu skyddar vi istället dem mot folkets ”hat”.

Detta är något vi måste sluta med. Vi ska inte agera opposition mot vare sig sverigedemokrater eller Donald Trump. Vi måste rapportera vad som sker här och nu, utan hänsyn till vems ”ärenden” vi går eller vilka krafter som gynnas.

Konsekvensneutralitet. Publish and be damned. Som det var förr. Oavsett om man kallar sig höger eller vänster.

Annars blir det nog tyvärr som Alexander Bard spår – att medierna som vi känner dem kommer att göra sig irrelevanta.

Fast kanske är ändå något på väg att hända – och paradoxalt nog kan det vara Donald Trumps förtjänst. Det är han som sparkat in dörren till vår svenska ekokammare, där vår uppblåsta självbild  länge tillåtits att svälla så att allt syre tagit slut. Nu blir vi så illa tvungna att erkänna vi misslyckats på ett antal samhällsområden – något som påtalats även av seriösa kritiker, och inte bara presidenter med Twitter-tourettes.

Ett tecken i tiden: nationalekonomen Tino Sanandaji dyker plötsligt upp överallt, efter att i åratal blivit brunstämplad för sina beräkningar av vad det svenska utanförskapet kostar. Sanandaji, som tidigare var en enda stor medial no-go-zon, får plötsligt bra recensioner och Expressen gör en stor intervju med honom. Han har också intervjuats i radio och tv.

Men tillbaka till Janousch. Hon kom till Sverige 1974, tillsammans med sin pappa, kärnfysikern Frantisek Janousch, som tvingats lämna Tjeckoslovakien. Han var en dissident som hade fallit i onåd hos regimen – av Palme kallad diktaturens kreatur – för sitt engagemang i demokratirörelsen Charta 77.

Så man kan till viss del förstå hennes raseri när hon börjar se hur verktygen och mekanismerna från barndomens hemland nu används mot henne – i ett av världens friaste länder.

Det är som sagt dags att ta en allvarlig funderare på vad vi håller på med.

Intressant?

Fler om , , ,