Medan vi är fullt upptagna av frågan om vi kommunicerar rätt Sverigebild – och om no go-zoner verkligen är en adekvat term för att beskriva bostadsområden där bilar eldas upp och polis och blåljuspersonal jagas på flykten – har skakningar börjat märkas på undre däck. Lite mera exakt i de småländska skogarna, där en liten systemkollaps just nu utspelar sig helt nästan helt i skuggan av samtidens stora frågor  (det vill säga dagliga ingående analyser av Donald Trumps tal).

Det som händer i Hultsfred borde dock få både regering och riksdagspartier i Stockholm att lägga pannorna i djupa veck. För i all stillhet har kommunen på egen hand beslutat sig för att ”stänga gränsen” och införa vad som i praktiken är ett totalstopp för flyktingar.

Bakgrunden är att Hultsfred, styrt av Centern i samarbete med en koalition bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet, under en lång rad av år tagit emot ett stort antal flyktingar. Dessutom hyr Migrationsverket här 1300 bostäder åt flyktingar – lägenheter som kommunen krävt att verket lämnar tillbaka, hittills utan resultat. Detta är en orsak til att många av flyktingarna blivit kvar på den lilla orten med 15.000 invånare, en annan är att inflyttningen varit omfattande av nyanlända med uppehållstillstånd som ordnat bostad på egen hand genom den hårt kritiserade ebo-lagen.

Kommunen har hamnat i ett allt mer ansträngt läge, och den ökade pressen på skola, vård och andra välfärdssektorer har till slut blivit ohållbar. Redan i fjol slog Hultsfred larm om att kommunen inte klarade att ta emot fler, och flaggade för att man kunde hamna i ett akut läge.

Några dagar innan julafton fattade kommunen sitt drastiska beslut: Ingen nyanländ som beviljats uppehållstillstånd ska vilja flytta till Hultsfred. Den som ändå gör det får ett kortfattat brev på svenska, engelska och arabiska där det framgår att ingen ekonomisk hjälp kommer att finnas på åtminstone ett halvår. Inga nya bidragsansökningar kommer att behandlas under denna tid.

Budskapet i brevet var ”kom inte hit utan välj någon av Sveriges 289 andra kommuner”.

– Vi pratar om att stänga vår gräns, som Sverige gjorde, förklarade Hultsfreds socialchef Ann-Gret Silén i en DN-intervju.

Möjligen var det inte så många som trodde på Hultsfred skulle göra allvar av sitt hot. Kanske har de inte tagit beskedet om att det är stopp för utbetalningar på allvar. Det hade i alla fall inte den Sheko Biro, nyanländ flykting från Syrien, som intervjuades av Sveriges radio i förra veckan.

”Det var verkligen ett misstag att flytta till Hultsfred”, säger han.

Biro  hade hittat en tvåa till sig och familjen efter ett och halvt år på asylboende, men hade ingen aning om att han skulle nekas försörjningsstöd. Nu har han inte pengar vare sig till hyra, blöjor eller mat, det enda familjen får är matkassar som frivilliga hos Civilförsvarsförbundet i Hultsfred delar ut.

Symbolpolitiken är solklar: flytta någon annanstans, det är fullt här.

Det som händer i Hultsfred är också en bild av Sverige, som även om den fått betydligt mindre spridning än vad som sker i Rinkeeby, Husby och andra utsatta områden närmare huvudstaden, kan få minst lika stora konsekvenser.

Skulden för denna lokala systemkollaps (för det är det ju trots allt)  ligger hos regeringen – det är den som har övergripande ansvar för Sveriges migrationspolitik. Men notan för kostnaderna betalar staten under en högst begränsad period. Efter beviljat uppehållstillstånd står staten för kostnaden för nyanlända endast under en etableringsperiod på två år. Sedan är det kommunerna  (inte sällan i avfolkningsbygd) som får bära det tunga ansvaret för att ordna med skola, omsorg och ekonomiskt stöd åt nyanlända och deras familjer, i de fall där de inte lyckas skaffa sig egen försörjning. Vilket dessvärre är undantag snarare än regel,  något som integrationskoordinatorn Jim Frölander lite lakoniskt konstaterade för Aftobladets Peter Kadhammar i reportageserien Jakten på arbete förra året.

”Vet du hur många av våra nyanlända som behövde socialhjälp när de var klara med etableringsfasen, det vill säga när de teoretiskt skulle vara redo att gå ut på arbetsmarknaden? 98 procent. Men det är inget unikt för Filipstad. Så är det i hela Sverige”.

2006 var kommunens budget för socialhjälp fem miljoner. Förra året var den 25 miljoner och på väg mot 30. Men vi bromsade utgifterna genom att få in de nyanlända i jobb, säger han.
”Vi har fått ner antalet socialbidragstagare till 90 procent”, säger Frölander.

Det blir alltså de allt färre invånarna i arbetsför ålder i små avfolkningsorter som får ta smällen för statens misslyckade  integrations- och arbetsmarknadspolitik. Hultsfred och andra små kommuner i glesbygd – där det fortfarande går att hitta lediga bostäder – har hamnat i ett ohållbart läge. De förhållandevis billiga lägenheterna blir attraktiva att bosätta sig i för att bidragen räcker längre – inte för att det finns några jobb att söka på orten.

Ställd inför denna situation har tystnaden från centralt politiskt varit öronbedövande. Trots allt är ju det som utspelar sig i Hultsfred inget mindre än ett lokalt uppror mot centralmakten, men från socialminister Ylva Johansson och regeringshåll hörs inte ett knyst. Fast vad ska hon göra? Att beordra de lokala socialsekreterarna att jobba övertid (stoppet motiveras med att den höga belastningen innebär ett arbetsmiljöproblem) vore ministerstyre. Och varken kommun eller regering klarar att snabbt ragga fram nya socialsekreterare, ett yrke där det råder stor brist redan tidigare.

Analysen som görs i Rosenbad är  sannolikt att det är bättre att lokala välfärdssystem havererar lite här och där än att problemen kletar av sig på regeringen.

Lite systemkollapser får man helt enkelt acceptera.

Det viktigaste är ju att det inte hotar Sverigebilden – eller hamnar hos Fox News.

Intressant?

Fler om , ,