Leif Östling drog igång debatten om ”vad fan får jag?”. Foto: Wikimedia Commons

Svensk politisk debatt har inte  visat sig från sin allra bästa sida den senaste veckan. I spåren på avslöjandena i den så kallade Paradisläckan har såväl socialministrar, finansministrar som självaste statsministern stått i kö för att i starkaste möjliga ordalag ta avstånd från den osolidariska och rika elit – utmålad i Uppdrag granskning som en samling giriga östermalmsbor – som gömmer sina pengar undan beskattning utomlands. Oacceptabelt stämplade till exempel Magdalena Andersson  Svenskt näringslivs ordförande Leif Östlings placering av kapital i bolag i lågskatteländer som Malta och Luxemburg. Pengar som skulle gjort nytta i välfärden om de inte så omoraliskt undanhållits den svenska statskassan. Och inte blev det bättre när Östling i en uppföljande intervju ställde motfrågan ”vad fan får jag?”

Hela uppståndelsen är faktiskt ganska tragisk, och visar mest av allt på den nya trend som Anna Dahlberg skrev om nyligen – att nutidens politiker är formligen  livrädda för att ta ansvar och istället nöjer sig med posering och handviftande i sociala medier.

I fallet med Östling är det precis så. Tonläget är högt och fördömande, och socialminister Annika Strandhäll (som tidvis agerar på rena Trumpviset på Twitter) anklagade Östling för stöld. Enskilda medborgare hängs alltså ut som brottslingar av landets högsta politiker, när de förra faktiskt inte gjort annat  än att följa gällande regler. (I fallet med Malta var det pikant nog förre S-ledaren Göran Persson som satte sin namnteckning på det nu aktuella regelverket.)

Vad Andersson, Strandhäll och Löfven visar upp här är inget annat än chauvinism. Vad de egentligen säger med sina utfalll är att Sverige och svenska skatter ska gälla som föredöme för hela Europa, och att de länder som valt en annan väg egentligen är skurkstater som bistår i arbetet med att rasera det svenska välfärdsbygget.

Men trots alla de sändningstimmar som SVT ägnat ”läckan”, står det klart att det i inga redovisade fall handlar om någon brottslighet. Det kapital – Östlings och andras – som ligger i bolag på Malta eller i Luxemburg handlar alltså om fullt legala transaktioner. Som redovisats och beskattas enligt gällande regler i det aktuella landet, helt enligt de dubbelbeskattningsavtal som Sverige har med andra EU-länder.

Ändå står finansministern frustande i tv och kallar Östlings förfarande för oacceptabelt, medan en annan s-märkt debattör säger att det rör sig om illojal skattekonkurrens när omvärlden är fräck nog att inte ha lika hög skatt som Sverige. Med tanke på sådana uttalanden borde regeringen i konsekvensens namn aktivt arbeta för att dra sig ur dessa avtal så snart det är möjligt?

Inte alls. I en intervju i Aktuellt den 7 november försöker finansministerna att slingra sig från frågan. Men det framgår tydligt av svaren att hon absolut inte har för avsikt att ändra på den fria rörligheten för arbete, kapital och varor inom EU. Hon vill inte heller lägga sig i vilka skattesatser länder som Malta och Irland väljer att ha, och det ska vara fortsatt fritt fram för att placera och investera i utländska företag och fonder. (Något annat hade förvisso slagit tillbaka hårt mot Sverige, vars finansiella sektor är tungt beroende av internationellt kapital liksom med den expansiva IT-branschen.)

Och det enda alternativet till olika skattesatser i enskilda EU-länder länderna är att införa en gemensam EU-skatt – lika för samtliga unionens medborgare. Vilket skulle innebära att Magdalena Andersson blir av med sitt jobb och att Sveriges budget fjärrstyrs från ett gigantiskt Brysselbaserat finansdepartement – rattat av en icke-vald byråkratisk elit under ledning av Jean-Claude Juncker. Där det i så fall skulle beslutas om hur mycket den svenska välfärden egentligen ska få kosta. Och då hade Andersson (både Ulla och Magdalena) kunnat glömma valfläsk så som gratis glasögon och sänkt pensionärsskatt.

Alltså: Systemet inom EU ska alltså bestå, samtidigt som regeringens hållning är att det är oacceptabelt och moraliskt fel att som svensk skattebetalare använda sig av det.  Svenskarna ska ryggmärgsmässigt tänka att allt utom maximal skatt är att svika välfärden. Det måste alltså allmänt uppfattas som socialt och moraliskt stigmatiserat att försöka sänka sin skatt.

Detta är ett tankemönster som finansministern återkommer till gång på gång i intervjuer. Som här i Aftonbladet, där frågan är det växande ”problemet” med svenskar som flyttar söderut för att slippa skatt:

Det kan finnas många anledningar till att man flyttar till Portugal. Men om man flyttar till Portugal bara för att inte betala skatt på sin tjänstepension då bör man ta sig en funderare på om man kan stå för det beslutet. Vad vill vi har för samhälle? Ett samhälle där vi har bra skola, äldrevård och BB för våra gravida kvinnor? Då bygger det på en skattemoral där man bidrar.

Åtminstone gäller denna skattemoral för Leif Östling – det är annorlunda med Rörelsens egna som utan protester kan undvika att betala skatt på sina miljoner, och dessutom slipper undan med 32 kronor i månaden för en lägenhet i centrala Stockholm.

Upprördheten ska dock tas för vad det är: en slags teater. Socialdemokraterna har nämligen aldrig tvekat att gå storfinansen till mötes när den knorrat om skatterna. Sedan ett antal år har Sverige en så kallad expertskatt, som gör det möjligt för företag att anställa nyckelpersoner från utlandet till 25 procents lägre skatt under en period. Och superrika familjeföretagare som H&M:s Stefan Persson betalar specialanpassade och betydligt lägre skatter än vi vanliga dödliga.

Vad inte bara regeringen – utan även delar av borgerligheten – är livrädda för är nämligen att Leif Östlings bevingade ord, ”vad fan får jag” verkligen får fäste i en bredare allmänhet. Att folk på allvar börjar ifrågasätta om det verkligen är värt att betala upp till 75 kronor på varje hundralapp i olika direkta och indirekta skatter för den samhällsservice som ges tillbaka. Där polisen, skolan, sjukvården, äldreomsorgen, bostadsmarknaden – ja nästan alla samhällssektorer som kan sägas omfattas av samhällskontraktet – har underlevererat under en lång rad av år.

Det verkliga skräckscenariet vore om legitimiteten för det höga skatteuttaget och det alltmer flyktiga begreppet välfärden börjar ifrågasättas på allvar. Att folk faktiskt tröttnar och röstar med fötterna.

Som av en händelse besökte jag årets upplaga av Seniormässan i Älvsjö för ett par veckor sedan. Det som slog mig mest där var stor del av utställarna som kom från olika länder i Sydeuropa – och som lockade med billigare boende, lägre skatter och bra omsorg för pensionärer som väljer att flytta dit. Detta kommer att bli allt vanligare kommande år: enligt en undersökning från i våras umgås nära hälften av svenskar i medelåldern med tanken att flytta utomlands på ålderns höst. Ett veritabelt exodus står alltså för dörren, även om bara en mindre del av dessa gör slag i saken.

Det skrämmer förstås skiten ur regeringen, som riskerar få se stora delar av budgetutrymmet försvinna med det utvandrande skatteunderlaget. I ett läge där vi inom en snar framtid kommer att ha ett så kallat utanförskap med en miljon utanför arbetsmarknaden – som kommer att behöva försörjas av dem som har jobb eller pension  –  vore det en katastrof ifall stora delar av skatttebetalarna drog iväg. Det är därför vi ser förslag om höjd pensionsålder och att finansministern kämpar med näbbar och klor för att få Portugal att börja beskatta svenska pensionärer hårdare. Även om pengarna inte kommer den svenska statskassan till godo, så ska det inte löna sig att smita från välfärdsansvar. Som Andersson uttrycker det:

Det bygger på en skattemoral där man bidrar.

Det är främst i ljuset av detta man ska betrakta uppståndelsen efter Paradisläckan och det spelade raseriet mot Östling. För tro inte att den offentliga uppsträckningen och det höga tonläget riktar sig mot Svenskt näringslivs höjdare personligen – han råkade bara bli den som fick personifiera den roffande kapitalisten som sviker samhällskontraktet.  Med hjälp av Östling statuerade politkerna exempel: Se här hur illa det kan gå för dig om du deserterar från välfärdsstaten och försöker komma undan med lägre skatt.

Ett budskap som egentligen är riktat till alla oss andra: Håll käft och betala.

Och fundera inte ens på Portugal.

Intressant?

Fler om , , ,