Angela Merkel, Tysklands förbundskansler. Frågan är hur länge hon kan klamra sig fast vid makten. Foto: Wikimedia commons

Angela Merkel ser ut att vara på fallrepet efter att förhandlingarna om en ny tysk regeringskoaliton gått i stå. De tilltänkta samarbetspartierna, liberala FDP och Die Grüne, kunde inte enas om gemensamt regeringsprogram. En av stötestenarna var migrationsfrågan, men den främsta orsaken till haveriet i regeringsförhandlingarna stavas energipolitik. Man kan se det som att Energiewende, Tysklands berömda (eller okända) energiomställning nu har kommit till vägs ände.

Det som fick förhandlingarna att slutligen bryta samman var framför allt de grönas hårdnackade krav på att lägga ner den tyska kolkraften före 2030. Något som är ungefär lika realistiskt som att kräva en storskalig satsning på enhörningsavel. Tysklands energibas består till stor del av gamla koleldade kraftverk – 43 procent av energin kommer därifrån – medan kärnkraften står för cirka 15 procent. Och den senare ska ju stängas, enligt ett beslut som regeringen Merkel fattade i hysterin efter kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011.

Men det går inte att bortse från realiteter. Och att Europas ekonomiska draglok på ett bräde skulle lägga ner dryga 60 procent av sin baskraft, är inte bara osannolikt – det vore dessutom slutet för Tyskland som industrination. Alternativet, att importera el för att täcka bortfallet, är inget alternativ – varken överskott eller ledningsinfrastruktur i denna skala existerar inte. Och att ersätta kolet med naturgas (vilket de gröna självklart också är emot) vore att göra sig beroende av Ryssland för att behålla ljusen på.

Men det är faktiskt värre än så.

För även om Tyskland har europeiskt rekord i förnybar energi – upp till 30 procent av landets energibehov kan idag mötas av sol och vind – förutsätter detta ideala väderförhållanden. När det inte blåser och solen gömmer sig – till exempel under vinterhalvåret – måste bortfallet kompenseras. I Tysklands fall utgörs denna reglerkraft nästan uteslutande av kol (med undantag för en del biomassa och vattenkraft). Resultatet har blivit att Tysklands utsläpp nu är tillbaka på samma nivåer som 2009, dessutom förväntas de öka i år eftersom BNP växer.

Tyskland utsläpp av CO2-ekvivalenter 2009–2016, i tusentals ton. (grafen från tyska miljödepartementet, via Notrickszone.com)

Wall Street Journal kallar det tyska energiexperimentet för ett grandiost misslyckande av närmast kommunistiska dimensioner. Astronomiska summor har satsats i utbyte för nästan ingenting:

By one estimate, businesses and households paid an extra €125 billion in increased electricity bills between 2000 and 2015 to subsidize renewables, on top of billions more in other handouts.

125 miljarder Euro är tio gånger mer i svenska kronor – 1250 miljarder. Men det kommer inte att stanna där: enligt siffror redovisade i WSJ kommer prislappen att bli runt 1500 miljarder fram till 2050, framför allt handlar det om skattesubventioner till förnybar el.  Alla dessa biljoner ger teoretiskt sett upphov till en CO2-besparing som kan rädda jorden från några tusendelar av en grad i utebliven uppvärmning. I praktiken går minskningen sannolikt inte ens att mäta.

Att notera i sammanhanget är att tyskarna betalar ungefär tre gånger så mycket för sin el som amerikanerna. Ändå har USA, genom en satsning på naturgas, sänkt sina utsläpp med mer än 30 procent och är därmed bäst i världen. Detta alltså samtidigt som Kina utmålas som miljöföredömet, eftersom de slipper ta hänsyn till irriterande hinder som demokrati.

Bakom alla storslagna utfästelser och Parisavtal, har kolkraften har blivit energiewendes smutsiga lilla hemlighet. Kolkraften är det enda energislag som är billigt nog att ge vinst på en marknad där en sovjetinspirerad centralstyrning slagit sönder normala prisbildningsmekanismer. Sol- och vindenergi producerar oftast ett överskott när det inte behövs. Det leder till att elen måste säljas till underpris eller med förlust – vilket pressar priset även för andra energislag. Och under perioder med  stor efterfrågan har den förnybara energin förtur, trots att den är dyrast.

Övriga energislag klarar alltså inte konkurrera på denna riggade marknad, vilket effektivt stoppar investeringar i ny, renare kraftprodukton – exempelvis med naturgas. Det går helt enkelt inte att räkna hem pengarna för elbolagsjättarna.

Brunkol utvinns ur ett dagbrott i Garzweiler, ägt av tyska RWE. By © Raimond Spekking / CC BY-SA 4.0 (via Wikimedia Commons), CC BY-SA 4.0

Situationen är alltså den att Tyskland förlitar sig på ett par dussin gamla och nedgångna kolkraftverk som drivs vidare med regeringens goda minne, kombinerat med ännu fler skattesubventioner för att elbolagen ska hindras från att stänga dem. Merkel & Co vet mycket väl att utan kolet går det varken att fortsätta satsningarna på förnybart eller att lägga ner kärnkraften.

Die  Grünes krav på en stängning av kolkraften är därför en utopi. Det som kan ske är istället att partiet åker ur förbundsdagen (igen) vid ett kommande nyval. Samtidigt kan missnöjespartiet AFD, som med 12,6 procent av rösterna kom in i den tyska förbundsdagen vid valet i september, öka sitt stöd ytterligare med tanke på den stora folkliga ilskan mot höga energipriser. Enligt en undersökning refererad i The Economist säger 61 procent av tyskarna blankt nej till att betala en enda cent tillför sin el, och då AFD har som en av punkterna i sitt program att skrota energiewende och avsluta miljardrullningen till med subventioner till sol och vind, kan partiet mycket väl knapra i sig ännu mer av Merkels väljarbas. Redan idag klarar 300.000-tals tyskar inte längre att betala sina elräkningar.

Nyval är det få som vill se i det tyska politiska etablissemanget, men alternativen blir allt färre för varje timme som går och ingen verkar längre vilja samarbeta med Angela Merkel. Kanske inte så konstigt med tanke på det öde som de partier mött som tidigare gått i koalition med CDU.

Vad Merkels misslyckade också berättar för oss, är att utopier trivs bäst utanför parlamenten. Det är Tysklands fiasko på miljö- och energipolitikens område ett avskräckande exempel på, precis som MP-styrda Stockholms oförmåga att ens få trafiken att fungera efter ett par centimeter nysnö i november.

Intressant?

Fler om , , , ,