Lagom till årets sista dag kan det vara läge att blicka tillbaka på vad det som var 2017 års sannolikt största samhällsfråga – och utan tvekan kommer att bli en av valårets viktigaste. Jag talar förstås om lag och ordning, och då speciellt den allt mer utbredda bristen av densamma.

Under loppet av 2017 har den mindre trevliga trenden med gängskjutningar och dödligt vapenvåld accelererat jämfört med 2016. Redan då föll en stor del av de 340 som miste livet offer just för gängrelaterat våld, en trend som alltså inte bara fortsatt utan även förstärkts i år. Exakt hur brottsstatistiken för 2017 kommer att se ut för innevarande år är ännu så länge osäkert –  men fram till den sista oktober i år hade 338 människor mördats eller dött av misshandel, enligt siffror från ETC. Så om trenden fortsatt under årets sista två månader betyder det att vi landar på fler än 400 mordfall 2017.

Det innebär i så fall ett nytt och mycket dystert rekord för Sverige – och ett kvitto på att människors känsla av otrygghet och rädsla inte bara handlar om ökad anmälningsbenägenhet, utan faktiskt speglar en reell samhällsutveckling där det dödliga våldet breder ut sig och suger upp det mesta av landets anemiska polisresurser. Och medan polisen är fullt upptagen av att utreda gangsterskjutningar och knarkuppgörelser, blir det därför fritt fram för det som kallas vardagsbrottslighet. Att köra rattfull är närmast riskfritt numera, liksom att råna pensionärer eller ägna sig åt inbrottsturnéer i landets villakvarter. Med en uppklarningsprocent på någon enstaka procent är Sverige föga förvånande ett populärt resmål för stöldligor runt om på kontinenten .

Och vad gäller raketattacker mot blåljuspersonal, sprängningar av polisbilar och -stationer, bilbränder, gruppvåldtäkter och andra resultat av samhällets stegvisa reträtt från det som kallas våldsmonopol vet så vet vi ju alla vad året har bjudit på.

Tyvärr ser det inte direkt ut som om 2018 kommer att bjuda på någon snar vändning, däremot kan vi vara bombsäkra på att Stefan Löfven, Morgan Johansson och andra politiker i ansvarig ställning kommer att tävla i att kraftfullast fördöma de återkommande skjutningarna, gruppvåldtäkterna, barnrånen och terrordåden mot polisen som fullständigt oacceptabla.

Samtidigt nås vi dock av betydligt gladare nyheter från New York City, där utvecklingen är den diametralt motsatta jämfört med Sverige. Under 2017 föll nämligen brottsligheten i staden, som har 8,5 miljoner invånare, till den lägsta sedan 1950-talet. Trenden har visserligen varit fallande under de senaste 27 åren, men raset i antalet mördade är närmast exceptionellt. Fram till den 27 december i år hade 285 mord (rubriceringen innefattar överlagt mord, dråp och dödlig misshandel) registrerats i staden. En närmast osannolik nedgång jämfört med 1990, då 2245 mord registrerades i Det stora äpplet. Eller en nedgång med 87 procent. Även antalet våldtäkter har minskat i New York, om även marginellt, rapporterar New York Times.

Vi kan alltså konstatera att Sverige som helhet nu alltså har gått förbi staden New York räknat i antal mord per 100.000 invånare, vilket är det vanligaste sättet att mäta. Medan NYC landar på en ”mordkvot” på 3,35, ser Sveriges facit ut att hamna på drygt 4,0 – ett nytt rekord med andra ord. Om siffrorna står sig, bli det mig veterligen första gången i modern tid som Sverige placerar sig på denna nivå.

För snart ett år sedan skrev jag ett inlägg där Malmö var på vippen att gå om NYC, men staden klarade sig då undan med en hårsmån. Idag ligger Sverige betydligt risigare till, också jämfört med kända europeiska storstäder kända för sin brottslighet. Förra gången jag kollade var det bara fyra storstäder som låg högre än 4.0 i mordkvot – Moskva (4,2), Vilnius (4,7), Glasgow (5,1) och Tallinn (5,5).

För den som nu närmast instinktivt kommer att skylla allt på invandring och mångkultur, kan vi ju fundera lite på att New York City sannolikt är en av världens mest etniskt blandade storstäder, men alltså ändå lyckas att minska det dödliga våldet med 87 procent på 27 år.

Problemet som Sverige befinner sig i handlar istället om att vi – alltså politiker och myndigheter – mer eller mindre frivilligt retirerat från det som brukar kallas för våldsmonopol. Om svensk polis agerat i linje med sina kolleger i New York och infört nolltolerans mot småbuset – alltså de rövhattar som i dessa dagar roar sig med att bränna bilar och skjuta raketer mot nyårsfirare – hade det förmodligen sett annorlunda ut på gatorna i Malmö, Göteborg och i Stockholms nordvästra förorter.  För om småbuset inte möter motstånd, växer det snart upp till ett betydligt större och farligare bus som kanske organiserar sig i dödspatruller. Dessutom kan det vara smart att inte låta helt nya typer av brottslighet – till exempel den som följt med i spåren av det ökande tiggeriet – att etablera sig och därmed ta viktiga polisresurser i anspråk.

Dessa insikter har nog börjat sjunka in så smått, men vi ska inte vänta oss några krafttag under året som kommer. (Däremot mycket retorik och fördömanden från ansvariga politiker.) Vi kan bara hålla tummarna för att 2018 i alla fall inte blir värre än 2017.

Så gott nytt år, hör ni.

Vi behöver det.

Verkligen.

Intressant?

Fler om , , , ,

Fotnot: Siffrorna för antalet mord i graferna är hämtade från Flashbacktråden Dödligt våld i Sverige 2017.