Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: Berlin (sida 1 av 2)

Om Berlins stora flygplatsfiasko – och varför politiska skrytprojekt ofta havererar

I Aftonbladets pappersupplaga idag.

Idag skriver jag i Aftonbladet om Europas just nu i särklass mest misslyckade infrastrukturprojekt – ett haveri som får Nya Karolinska att framstå närmast som ett under av kostnadskontroll. Möjligen är det det största och dyraste fiaskot i tysk efterkrigshistoria. En miljardrullning helt utom kontroll och som för alltid förstört ”Tysklandsbilden”, den som varit synonym med effektivitet och punktlighet.

BER, eller Berlin Brandenburg International Willy Brandt, är Berlins nya storflygplats och började byggas redan i mitten av 00-talet. Flygplatsen skulle enligt de ursprungliga planerna öppnas 2012, men byggfusk, en inkompetent ledning med politiker vid rodret och obefintlig styrning och kontroll gjorde att BER-bygget snabbt spårade ur. När säkerhetsinspektörerna stoppade allt våren 2012, bara några veckor före den planerade öppningen, var det inga småsaker de anmärkte på. 3.000 automatiska dörrar riskerade bli dödsfällor vid en brand. Och brandskyddet – ja det fungerade över huvud taget inte. Totala antalet fel som upptäcktes uppgick till 150.000, varav 85.000 av det allvarligare slaget.

Sex år senare kämpar Berlins flygplatsbolag med att rensa upp i det havererade projektet, och ingen vet när flygplatsen öppnar. Eller om det nånsin kommer att ske.

Eftersom utrymmet i papperstidningen är begränsat, var jag dessvärre tvungen att välja bort flera vinklar – framför allt  frågan varför det verkar bli allt vanligare att stora, offentligfinansierade projekt i mångmiljardklasen drar över budget. Det  är ju inte ovanligt att slutnotan landar på mångdubbelt mer än de ursprungliga kalkylerna.

Svaret är helt enkelt att politikerna – som håller i pengarna – är rädda för att avslöja de verkliga kostnaderna för sina hjärteprojekt, som de oftast investerat tid och personlig prestige i att baxa fram till beslut. Med begränsade budgetar blir gigantiska notor för nya vägprojekt eller konserthallar sällan populära hos skattebetalarna när de ställs mot övriga välfärdsåtaganden.

Därför blir det allt viktigare att frisera eller på andra sätt hålla ner kostnaderna så mycket som möjligt för att kunna klubba igenom besluten utan att väljare eller medier gör uppror.

Der Spiegel bekräftar i en granskning av de senare årens misslyckade tyska mastodontprojekt att det gånger faktiskt är medvetet felaktiga kalkyler som ligger bakom haverierna. Werner Rothengatter, forskare vid Karlsruhes tekniska institut, har studerat ett antal större offentliga byggprojekt runt om i världen och menar att samma mönster upprepar sig i alla västliga demokratier. Nämligen att politikerna har en tendens att aktivt mörka de faktiska kostnaderna för sina jätteprojekt.

”De som gör ärliga kostnadsestimat från början, har små chanser att driva igenom sina planer”, hävdar Rothengatter.

En annan förklaring till haverierna är vad som hände i BER-projektet: att politiker sätter sig själva i ledningen för styrgrupper utan att ha den expertis som krävs för att driva stora och komplicerade byggprojekt. De är glada amatörer, men tror ändå att de ska kunna hålla nere kostnaderna, jämfört med att hyra in externa experter för jobbet.

Inför BER:s byggstart, bjöd flygplatsbolaget in ett antal  privata entreprenörer – som återkom med offerter som var upp till 70 procent högre än de 620 miljoner Euro som det gemensamma flygplatsbolaget (ägt av staden Berlin, delstatsparlamentet i Brandenbudg och den tyska federala regeringen) var berett att betala. Det hela slutade med att politikerna beslutade att själva driva projektet.

Och nu är kostnaden enbart för terminalbyggnaden uppe i 1,2 miljarder Euro…

Lärdomen av detta är att politiker sällan eller aldrig är bra på att driva vare sig företag eller stora projekt. Precis som de oftast saknar tillräcklig kunskap om energimarknaden – eller är lämpade att besluta om hur AP-fondernas pengar ska investeras. Bara för att ta några exempel på områden där lockelsen att ge sig in och reglera har varit stor, med förödande konsekvenser.

But quality, cry once är en lärdom som många borde ta till sig.

Intressant?

Fler om , , ,

Fyrahundra meter av Germania

4july2

Körskoleträning på Germania-motorvägen. I bakgrunden Telefunkens pampiga kontor, byggt 1937.

De flesta av dagens Berlin-turister har förmodligen bara en ganska luddig bild av stadens dramatiska och våldsamma historia. Spåren efter den 40-åriga delningen är i det närmaste försvunna –  och bara ett fåtal lämningar minner om den mörka tiden mellan 1933 och 1945, när Hitler gjorde sitt bästa för att manifestera sitt tusenårsrike – inte minst i den tyska huvudstaden.

Ändå träffar man fortfarande på spår från hans allra mest megalomaniska projekt – jag talar alltså om världshuvudstaden Germania – där man minst anar det. Führerns var fast besluten att riva i princip halva Berlin och ersätta den tättbebyggda gamla stenstaden med något som skulle bli om en nazistisk upplaga av antikens Rom – fast med byggnader mångdubbelt större, som den nära 300 meter höga Volkshalle. Rivningarna för att bereda plats för de bägge centrala avenyerna var i full gång vid krigsutbrottet 1939, men bygget sattes på sparlåga när såväl material som tillgänglig arbetskraft krävdes för att bygga vapen, bombplan och tanks istället. Och något år senare fraktades samma arbetskraft ofta vidare till östfronten som kanonmat i den havererade invasionen av Sovjetunionen.

Ett par delar av Hitlers drömstad hann dock påbörjas – och till och med färdigställas – vilket jag skrivit om tidigare. Men det finns ännu en bit av Germania som fortfarande finns kvar i originalskick – en 400 meter lång vägsträcka i stadsdelen Lichterfelde, ungefär 15 kilometer i sydvästlig riktning från Berlins centrum. Här hittar man den korta, men 70 meter breda boulevarden, som börjar och slutar mellan två koloniträdgårdsområden.

4julimap

En väg utan början och slut…

Denna väg var emellertid emellertid starten på den enorma trafikapparat som Hitlers riksarkitekt Albert Speer planerat för Germania. Fyra stora motorvägsringar skulle byggas runt staden och det här var starten på den yttersta – ”4. Ring”. 1937, i samband med att den tyska radio- och tv-jätten Telefunken byggde nytt huvudkontor här, passade Speer och hans 1.000 man starka team av Germania-arkitekter på att schakta fram nära en halv kilometer av den planerade nya motorvägen, framför den nya pampiga kontorsbyggnaden som byggdes i passande nyklassisistisk monumental stil (förmodligen med viss påverkan från Speer et consortes).

4te-ring-jeepstable50

Amerikansk militärparad den 4 juli 1952.

Fast mer än så blev det aldrig. Kriget kom som bekant, och sex år senare låg Berlin i ruiner. Den amerikanska armén, som ockuperade Berlins södra sektor, slog ner sina bopålar i södra delen av staden, och de rymliga och nästan nybyggda Telefunken-lokalerna rekvirerades som förläggning för de amerikanska trupperna. Kontorskomplexet döptes om till McNair Barracks, och den korta med breda boulevarden – som dessutom var helt trafikfri – var utmärkt för de årliga militärparaderna på USA:s nationaldag. Något som amerikanerna kom att hålla på med i närmare 50 år – de sista trupperna från USA lämnade staden 1994, fyra år efter återföreningen.

1976 döptes vägstumpen om officiellt till Platz des 4 juli. På bilderna intill visas paraderna 4 juli 1952 respektive 1991.

140891parade7_lbb

Militärparad 1991. En av de sista. Foto: berlin-brigade.com

Det är en slags ödets ironi att Hitler och hans krigsmakt fick själv aldrig tillfälle att paradera i sin nya ”världshuvudstad” – vars breda boulevarder byggdes särskilt med sådana i åtanke – medan ockupationstrupperna flitigt kom att visa upp sig i skuggan av det som blev kvar av diktatorns storhetsvansinniga projekt.

Den korta biten av Germania ligger kvar där den ligger, 20 minuters promenad från Zehlendorfs S-banestation eller en femminuters resa med buss 112 de sista kilometrarna. Den pampiga Telefunken-byggnaden är ombyggd till lyxlägenheter (det finns fortfarande lediga objekt att hyra) och på själva vägsträckan ser man mest skateboardåkare och MC-elever som körskoletränar.

Det är med andra ord en supertrist plats. Antagligen lika tråkig som Hiters och Speers nya ”värdhuvudstad” hade blivit om de fått hållas.

Intressant, eller hur?

Fler om , , , ,

Bara en vecka kvar innan Kastrup blir ett nytt DDR

grenze_friedrichstrasse

Beväpbade gränsvakter från Nationella folkarmén på vakt längs tågspåren västerut från Bahnhof Friedrichstrasse i Berlin. Fotodatum okänt.

De nya id-kontrollerna på Öresundstågen startar om en vecka – den 4 januari – och nerifrån Skåne har det börjat talas om en ny berlinmur som skär rakt igenom Kastrups flygplats i Köpenhamn. Det är nämligen här som resenärer till Sverige ska få sina identitetshandlingar kollade, en handling som av opinionsbildare från Malmö nu jämförs med Östberlin under Berlinmurens dagar, Eller närmare bestämt gränskontrollen vid Bahnhof Friedrichstraße.  Det är Per Svensson som minns hur det var på den gamla onda tiden, när svenska turister tvingades byta plattform för att ta sig från DDR-huvudstaden till Berlins västsektorer. Orsaken till artikeln är alltså ett nytt stängsel som byggs mellan spåren på järnvägsstationen vid Kastrup, ett stängsel som ska hindra folk utan id-handlingar att smita undan passkontrollerna som införs om mindre än en vecka. Svensson skriver:

Ja, jag tänker då på S-bahnstationen Friedrichstrasse, så som den tedde sig före murens fall 1989. Lite äldre läsare kanske minns hur det såg ut, och hur det kändes, att med passet i hand bli granskad av den östtyska gränspolisen innan man kunde ta sig vidare upp på perrongen för att ta lokaltåget tillbaka till Bahnhof Zoo i Västberlin.

Jo, som en lite äldre läsare, som reste dussintalet gånger till Västberlin, minns jag proceduren mycket väl. Och även om det var förenat med en stor portion obehag att möta den östtyska gränspolisens misstänksamma blickar, bör man minnas att Sydsvenskans skribent – liksom jag själv – tillhörde en privilegierad grupp vars besvär med att byta plattform för att ta sig till friheten i väst knappast var jämförbar med de miljoner människor som var fångar i sitt eget land. De egna medborgarna som trots allt tilläts göra samma resa som Svensson och jag kunde aldrig mer räkna med att få återvända till sitt hemland. Och för de som inte fått utresetillstånd av DDR, men ändå försökte sig på republikflykt, stod tusentals gränssoldater redo med skarpladdade automatvapen beredda att stoppa dem.

Jag minns själv den sista sträckan av tågresan, som slamrade fram längs nedgångna s-banespår västerut från Friedrichstraße, genom den breda och tungt bevakade dödsremsan intill muren som här gick längs floden Spree. Känslan av obehag vid mötet med DDR:s volkspolizei lättade inte riktigt förrän man kunde lämna tåget vid Bahnhof Zoo i Västberlin. Jag har faktiskt svårt att tro att de turister, sundspendlare och andra resenärer som tvingas lägga någon extra halvtimme på att komma fram till sin destination på måndag, kommer att ha liknande erfarenheter i bagaget.

tranenpalast_620

”Tränenpalast” kallades gränsövergången vid Bahnhof Friedrichstraße, där östtyskar som fått utresetillstånd lämnade landet för ett liv i väst. Det var en enkel resa – utvandrarna från DDR tilläts aldrig återvända hem, därav namnet ”tårarnas palats”. Foto: Bundesarchiv

Men låt oss i konsekvensens namn dra jämförelsen med muren till sin spets. I så fall har svensk och dansk gränspolis en hel del att göra under veckan som kommer. Detta är nämligen vad som behöver vara på plats redan på måndag, i alla fall om vi det ska vara en DDR-gräns värd namnet. En sådan som Bahnhof Friedrichstraße i slutet av 1980-talet:

  • En 155 km antifascistisk skyddsvall måste byggas – så lång var nämligen Berlinmuren. Det är lika långt som rundturen Helsingör-Köpenhamn-Malmö-Helsingborg. Hittills består ”muren” på Kastrup av endast 300 meter stängsel, så det gäller att snabba på.
  • Konstruktionen ska bestå av inte bara en utan två separata murar, var och en c:a fyra meter hög, med en 30-150 meter bred dödsremsa mellan dem. I denna placeras stridsvagnshinder, snubbeltråd, taggtråd och minfält, allt bevakat av 259 hundpatruller och motorburna vakter.
  • 302 vakttorn byggs, vart och ett medtvå beväpnade vakter med schießbefehl, det vill säga rätt att döda alla som tar sig in i murområdet utan tillstånd. (I DDR omfattade detta  i princip samtliga östtyskar – förutom de som uppnått pensionsålder och alltså bara var en oönskad kostnadspost; dessa fick släktingar i väst köpa ut för nya friska d-mark till de östtyska diktaturen.)
  • 11.000 soldater beordras ut för att bevaka muren i sin helhet, inklusive gränsövergångar för bilar, gående och tåg. Vakterna får inte känna varandra personligen, eftersom detta ökar risken att de själva kan få för sig att rymma.

Satir åsido: Att jämföra ett par hundra meter stängsel med Berlinmuren blir bara löjligt. Dessutom haltar jämförelsen betänkligt eftersom muren – både den runt Västberlin och muren mellan DDR och Västtyskland – byggdes för att stänga den egna befolkningen inne, inte för att stoppa resande till Östtyskland. Att besöka DDR var det ändå inte särskilt många som hade lust med (de som ändå gjorde det tvingades tvångsväxla 25 d-mark per dag för nöjet).

Men värst är att det är det en grov relativisering av de brott som Östtyskland, ett av världens mest repressiva stater, utsatte sin egen befolkning för. Många tusen betalade nämligen med sina liv, av den enda anledningen att de ville lämna sitt land.

Jag vågar nog påstå att ingen som stiger på eller av tåget i Köpenhamn kommer att riskera något liknande.

Intressant?

Fler om , , ,

Fotnot: För den som vill se med egna ögon hur det var att korsa gränsen vid Bahnhof Friedrichstraße under DDR-åren, finns det numera en permanent utställning i Tränenpalast direkt intill stationsbyggnaden. Inträdet är gratis.

Teufelsberg, en ruin på ruinerna av Berlin

En av de mest fascinerande aspekterna av Berlin är att staden fungerar som en slags gigantisk öppen historiebok. För den som tar sig tid att stanna upp lite, finns ofta spåren efter stadens dramatiska nutid  – och ofta mitt framför ögonen. Få andra städer har upplevt ett mer våldsamt och dramatiskt 1900-tal än Berlin, som upplevt allt från från 20-talets sorglösa frihetstid och dekadens, till nazitidens förtryck, Andra världskrigets bombningar som närmast utplånade staden helt och efterkrigstidens delning och Berlinmuren. Lager på lager med historia finns att gräva ner sig i, oavsett var man sätter spaden i den historiska myllan.

Aftonbladet igår.

Aftonbladet igår.

Igår publicerades frukterna av mitt senaste Berlinbesök i Aftonbladet (finns även att läsa i Aftonbladet Plus), en grundlig genomgång av de spår som fortfarande finns kvar av Germania – Hitlers sägenomspunna nya världshuvudstad som var tänkt att förvandla Berlin i grunden. För tvärtemot vad många tror, var Germania inte bara en storhetsvansinnig utopi, utan ett högst reellt projekt som var i full gång åren före kriget. Hundratals hus revs för att ge plats till Germanias nya gator och byggnader, och människor vräktes från sina lägenheter när Albert Speers grävskopor kom.

Planen var ett  nytt Berlin som skulle överglänsa både moderna världsstäder som Paris och London och klassiska imperiemetropoler som romartidens Rom. Från den senare hämtades mycket inspiration av Albert Speer till Germania – allt från de kolonnförsedda skrytbyggnaderna till den breda boulevarderna. Den monumentala, 290 meter höga Volkshalle (hundra meter högre än Turning Torso i Malmö), var i princip en gigantisk version av Pantheon i Rom.

En bild från 1951, som visar platsen för nuvarande Teufelsberg. Den nya militärakademin, som var en del av Germania, syns i bakgrunden. Den finns fortfarande kvar under berget.

En bild från 1951, som visar platsen för nuvarande Teufelsberg. Den nya militärakademin, som var en del av Germania, syns i bakgrunden. Den finns fortfarande kvar under berget.

Artikeln koncentrerar sig på de delar av projektet som planerades i centrala Berlin, men Germania var betydligt större än så. En långt framskriden del av planen var den nya universitetsstad som skulle byggas i västra Berlin, nära Grünewaldskogen. Här stod den nya militärakademin i det närmaste klar vid slutet av kriget,  som den första stora byggnaden i projektet. Militärakademin stod emot bombningarna, och efter kriget var det för dyrt och omständligt att spränga byggnaden – istället dumpades miljontals ton av rasmassor ovanpå konstruktionen. Fyllnadsmassorna, beräknade till 13 miljoner kubikmeter, bestod av resterna av Berlin, av de oräkneliga hus som fallit offer för de allierade bombningarna av staden. Schaktmassorna bildade ett nytt artificiellt berg i utkanterna av staden, som döptes till Teufelsberg.

Ruinerna av den amerikanska radarcentralen på Teufelsberg. Idag ett populärt utflyktsmål och utsiktsplats. Foto: Victor Bergmann/Flickr (CC BY-ND 2.0)

Ruinerna av den amerikanska radarcentralen på Teufelsberg. Idag ett populärt utflyktsmål och utsiktsplats. Foto: Victor Bergmann/Flickr (CC BY-ND 2.0)

Högst upp på det 120 meter höga ”berget” byggde amerikanska spionorganisationen NSA en avlyssningsanläggning, som var i bruk under det Kalla kriget. I början av 90-talet stängdes basen, eftersom det inte fanns några ryssar i öst att lyssna på längre. Efter avvecklingen av Teufelsberg, förföll kompexet och blev så småningom ännu en ruin i staden.

Idag är den övergivna spioncentralen ett populärt utflyktsmål för Kalla kriget-intresserade och urbana utforskare. Dessutom erbjuder Teufelsberg fin utsikt över det annars å platta Berlin.

En ruin på ruinerna av en annan ruin – och ingen äldre än 70 år.

Berlin i ett nötskal.

Intressant?

Fler om , , , ,

Bunkerextra från Berlin

lastpix_bunker

Aftonbladet i söndags.

I söndagens Aftonbladet publicerades ett längre knäck där jag intervjuade Robert Conrad, 53 – sannolikt den siste som besökte Hitlers bunker och fotograferade den, strax före den spränges och schaktades bort i slutet av 80-talet. Aritkeln, som också berörde historien bakom de många bunkrarna i Berlins forna regeringskvarter, är Plusinlåst, men är väl värd att teckna en månads abonnemang för att läsa – om jag får säga det själv.

Den fantastiska historien om den unge amatörfotografen som riskerade friheten i 80-talets DDR för att smyga sig ner i den förbjudna bunkern – för i Östtyskland var nazitiden och dess historia tabu – är emellertid bara en av många fascinerande, berättelser från Berlins försvunna platser. Som först nu, 70 år efter Andra världskrigets slut, så sakteliga börjar upptäckas på nytt. Och det är framför allt under jord som de kvarvarande spåren från krigets Berlin finns att hitta – ovan jord förstördes mer än 90 procent av bebyggelsen dels av de allierades massiva flygbomningar, dels av Röda arméns slutoffensiv som förvandlade de sista resterna av den tyska huvudstaden till grushögar. Och till sist raderade de allierade – framför allt Sovjet – ut de sista spåren av Hitler och nazisterna. Bland annat sprängdes de tre gigantiska luftvärnstornen som byggts i en triangel runt de centrala delarna av staden som försvar mot bombflyget. Det var bara fransmännen som misslyckades med att spränga ”flaktornet” som låg i Volkspark Humboldthain – de lämnade kvar hälften av det gigantiska fortet, som idag blivit centrum för det privata arkeologiska sällskap som kallar sig Berliner Unterwelten.

humbolthain_flaktower

Luftskyddsbunkern i Humboldthain i början av 1940-talet, efter den halvt misslyckade sprängningen efter kriget och idag, då fortet ligger nästan helt dolt bakom grönskan i Volkspark Humboldthain. Foto: Bundesarchiv, Wikipedia och Berliner Unterwelten,

Dessa urbana utforskare dokumenterar och arrangerar visningar av den del av Berlinhistorien som inga myndigheter velat befatta sig med på 70 år – och de upptäcker fler och fler bunkrar för varje vecka. Bara i de centrala delarna av Berlin finns det ett dussintal skyddsrum, underjordiska fabriker och ledningsbunkrar från krigsåren som ännu inte utforskats. Bland annat upptäcktes en nyligen under Dresdner Strasse, där en gammal nedlagd tunnelbanelinje användes som civilt skyddsrum fram till 1945. Denna bunker, som kom att sträcka sig under Berlinmuren, är bara en av alla dem som Berliner Unterwelten utforskat och dokumenterat – i filmen nedan från National Geographic, har de dessutom med sig Andra Världskriget-experten och författaren Anthony Beevor.

Det finns oändligt mycket att se och uppleva i Berlin, men själv skulle jag utan tveka starta utforsknandet vid tunnelbanestationen Gesundbrunnen, varifrån de guidade turerna under krigets Berlin utgår. Jag kommer säkert att återkomma till denna mörka men samtidigt högintressanta period i Europas nutidshistoria.

Intressant?

Fler om , , , ,

Födelsedagsfunderingar på perrongen vid spår 17

gleis17_03

En av de sista tågen avgick från spår 17, den 27 mars 1945. Min födelsedag.

Ett av det moderna Berlins mest kända konstverk är det så kallade Förintelsemonumentet, ett kvarter söder om Brandenburger Tor. Ett minnesmärke som varje år ses av 100 000-tals turister. Betydligt mindre känt är ett annat monument, betydligt mera lågmält, som döljs i grönskan runt S-tågsstationen i Grünewald, en gammal välbärgad villastad ungefär halvvägs till Potsdam. Här bodde många av Berlins bättre bemedlade under det tidiga 1900-talet, däribland många ur stadens framgångsrika judiska befolkning, som fick se sina ägodelar och hus konfiskeras av nazisterna – innan de sattes på godsvagnarna till koncentrationslägren.

För en gång i tiden, närmare bestämt för 70 år sedan, var järnvägsstationen Berlin Grünewald betydligt större än idag. Och den användes inte bara för lokaltågen till och från Potsdam. Grünewald var dessutom stationen varifrån deportationen deportationen av den judiska befolkningen i Berlin med omnejd skedde. Härifrån rullade godsvagnarna österut till de ökända mål som vi idag känner under namn som Lodz, Treblinka, Sobibor, Theresienstadt och Auschwitz-Birkenau. Godsvagnar fulla av människor på väg mot arbetsläger – eller utrotning. Många dog på vägen dit.

Och som ett resultat av nazisternas närmast patologiska intresse för att dokumentera allt, bokfördes även samtliga tågtransporter i officiella register. Datum, antal judar och destination – uppgifter som idag finns instansade i tunga stålplattor på perrongen till Gleis 17 (spår 17) – bildar idag en minneslund som genom sin obönhörliga saklighet inte lämnar någon oberörd. Till skillnad från minnesmärket vid Brandenburger Tor, möter man här knappast några andra besökare alls. Däremot vittnar de många kvarlämnade ljuslyktorna med hebreisk text att överlevare och släktingar fortfarande kommer hit för att hedra sina nära och kära, som mördades av nazisterna.

gleis17_01

Betongplattorna täcker perrongerna vid stationen i Grünewald.

 

Själva den industriella skalan av utrotningen blir här smärtsamt tydlig när man promenerar längs de i igenvuxna perrongerna. Stålplattorna täcker inte bara en utan flera perronger, var och en med uppgift om datum, antal passagerare och slutdestination.

Ett av de sista tågen lämnade Grünewald idag för precis 70 år sedan, den 27 mars 1945, bara några få veckor före Tredje rikets fall. Målet för denna resa var Theresienstadt. För så fixerad var Hitler av sitt projekt att utrota Europas judar, att han beordrade transporterna till dödslägren att rulla ända in i det sista, när fienden stod utanför ett par mil utanför Berlin. Till och med trupptransporterna – som var livsviktiga för wehrmacht som höll på att förlora kriget på Östfronten – fick stå tillbaka för att det skulle finnas kapacitet att frakta judar till dödslägren.

Den 27 mars – min födelsedag. Något som får en att reflektera lite extra. I en tid när Europas judar återigen befinner sig under attack endast för att de är judar,  borde alla göra ett besök vid Spår 17.

Kanske lugnet och tystnaden här kan stämma till lite eftertanke, i en allt vansinnigare värld.

Intressant?

Under en sten i Berlin

Precis intill järnvägsspåren i de södra delarna av Berlin, nära Tempelhof-flygplatsen, står en gigantisk betongklump, kallad Schwerbelastungskörper (ungefär ”tungbelastningskropp” på svenska) . Denna konstruktion är en av de få kvarvarande resterna av Adolf Hitlers kanske allra mest megalomaniska projekt – att bygga om Berlin till Welthauptstadt Germania. Ett projekt som innehöll en gigantisk nord-sydaxel och en öst-västlig boulevard – dagens Strasse des 17 juni – och vars huvudnummer var den gigantiska Volkshalle, en kupolförsedd gigantversion av det romerska Pantheon som med sina 290 meters höjd förväntades få problem med  molnbildning inuti kupolen.

germania

Modell över Germania. Observera triumfbågen, som står på den plats där betongklumpen finns idag. Bild: Bundesarchiv

I södra änden av den sju kilometer långa och 120 meter breda boulevarden skulle en likaledes överdådig triumfbåge anläggas. Måtten var sådana Paris motsvarighet lätt hade fått plats i dess öppning.

Tvärtemot den gängse uppfattningen – att byggplanerna bara var fantasier från en storhetsvansinnig diktator – så färdigställdes faktiskt en hel del av arbetet med Germania. Bland annat anlades två underjordiska motorvägar och en järnvägstunnel – detta eftersom den breda boulevarden inte skulle ha biltrafik utan användas för mimitärmarscher och hyllningar av Det tusenåriga rikets ledare, något som beskrivs väl i National Geographic-dokumentären  om Hitlers dolda stad. Uppmarschplatsen framför Volkshalle skulle ha plats för en miljon människor samtidigt.

Men kriget kom emellan och arbetet med den nya tyska huvudstaden ställdes in till förmån för bunkerbyggen och vapenproduktion. Och Germania hade ändå aldrig kunnat bli verklighet – något som den stora betongkolossen i korsningen General Pape Strasse och Löwenhardtdamm står kvar som ett tyst vittnesmål om.

korper_adress

Den massiva betongklumpen, som är 14 meter hög och sträcker sig 18 meter under mark, konstruerades nämligen av ett enda skäl: Att ta reda på om markförhållandena i Berlin skull klara av tyngden de gigantiska byggnadsverk som planerades i den nya Världshuvudstaden. Den uppfördes av franska slavarbetare 1941, och fylldes med mätinstrument för att kontrollera hur mycket den 12 000 ton tunga klumpen skulle sjunka ner i marken. Gränsvärdet för om marken skulle klara den gigantiska triumfbågen, som skulle stå just på platsen för Scwherbelastungskörper, var 6 centimeter. Men tyngden sjönk tre gånger så mycket, 18 cm, ner i den sanka Berlinmarken. Projektet var alltså dömt att misslyckas.

Hitlers storstilade planer begravdes således redan 1941 under en stor sten i Tempelhof – även om det skulle ta ytterligare fyra år innan diktatorn själv var död och de allierade lagt huvudstaden i ruiner.

Som tur är undgick Schwerbelastungskörper sprängning efter kriget, eftersom den stod alltför nära bostadshusen i kvarteret. Idag är betongklumpen öppen för allmänheten, och från toppen av den har man fin utsikt norröver mot det som var tänkt att bli Germania. Väl där uppe kan man begrunda det filosofiska i att alla förtryckarregimer förr eller senare går under – och att alla despoter till slut hamnar under en sten.

Oavsett om de heter Stalin, al-Baghdadi eller Putin.

Intressant?

Fler om , , ,

Passkontrolle, Bitte – den sista resan genom DDR

DDR-gränspolis

Östtysk passkontrollant (t v) i tidstypisk uniform ombord på ett tåg. Dock inte den samme som beskrivs i texten.

Tiden går snabbt när man har roligt, brukar det heta. Om det stämmer, måste de senaste 25 åren varit närmast hysteriskt kul, för tiden har verkligen flugit iväg. Det känns ju som det var alldeles nyss som vi var unga och nygifta, den varma försommaren 1989. Och som gröna nykomlingar i mediebranschen fanns det knappast tid för någon smekmånad – däremot lyckades vi lirka loss en veckas semester till vårt favoritställe i Europa: Berlin.

På den tiden var Berlin i mångt och mycket synonymt med Västberlin, och det skulle dröja många år innan det blev gentrifierat weekendresmål för svenskar. De centrala stadsdelarna, Mitte, låg bakom den antifascistiska skyddsvallen som det hette i östtysk propaganda. Visst gick det att resa in på ett dagsvisum, men det krävde tvångsväxling av 25 D-mark till lika många östtyska mark, som i princip inte gick att köpa nåt för. Dåtidens DDR:s ekonomi var i betydande utsträckning närmast fixerad vid att få in västvaluta till den konkursmässiga statskassan. Till och med de egna medborgarna såldes som ett sätt att få in västvaluta.

Dessutom kände sig aldrig riktigt ensam när man trampade kring bland de nedgångna och halvt raserade husen i Berlins forna hjärta – övervakningen var omfattande och Folkpolisen (Vopo) fanns överallt. Men trots det grå, trots det långt gångna förfallet, låg det något i luften då, denna sista sommar 1989 – en känsla som andades om det oundvikliga slutet för den övervaknings- och slavstat som DDR utvecklats till. Östtyskarna hade redan börjat rösta med fötterna – de tog sina Trabanter och reste i tiotusental på ”semester” till Ungern, och korsade sedan den nyöppnade gränsen mot Österrike. Landet dränerades snabbt och Honecker och hans politbyrå blev mer och mer trängd för varje dag. I städer som Leipzig, Karl Marx-Stadt och Magdeburg tilltog protesterna för varje dag, och massdemonstrationerna hade vuxit sig så stora att SED och Stasi inte längre vågade ingripa med våld.

Men det jag ändå minns bäst från Berlin 1989 är resan dit. En resa jag gjorde ett flertal gånger med början i mitten av 80-talet. På den tiden var tåget det enda realistiska sättet att ta sig dit från Sverige. Flyget till Västberlin var starkt reglerat – det fanns bara tre flygrutter in till staden – och endast de tre allierade segrarnas nationella flygbolag (Pan Am, Brirish Airways och Air France), hade tillstånd att landa på Tegel. Så för oss svenskar blev det till att ta nattåget från Malmö Centralsation, som avgick vid 22-tiden på kvällen och var framme strax efter 08.00 vid Bahnhof Zoo, dåtidens fjärrtågsstation i Västberlin.

Vägen dit var inte mycket längre än 40 mil – alltså kortare än till Stockholm – men i tid och rum kändes resan som en evighet.

mitropa_wagen

”Mitropa” stod det på många av de vagnar som kördes av östtyska Deutche Reichbahn. Den här bilden är tagen några år senare i Paris, men skulle lika gärna kunna ha varit från Malmö central en kväll 1989. Foto: Renaud CHODKOWSKI/Flickr

Redan på Malmö central kunde man förnimma DDR-atmosfären. Tågvagnarna som stod inne vid perrongen var nämligen östtyska, tillhörande Deutche Reichbahn, DR. (Östtyskland brydde sig aldrig om att döpa om den gamla riksjärnvägen från förkrigstiden.) Vagnarna var formligen  impregnerade av brunkolsrök och dieselångor, och vi visste att det krävdes en grundlig dusch och ett klädbyte efter natten på de hårda britsarna i fyrmannakupén.

Efter den svensk passkontroll på bangården i Trelleborg – jo, man kollades på utresan också, mest för att slippa fastna i Östtyskland – rullade vi ombord på M/S Rügen, en kombinerad tåg- och bilfärja med destination Sassnitz. Absolut ingenting hände ombord, möjligen med undantag för att några långtradarchaufförer, med destinationer i Östeuropa, drack sig fulla på billig östtysk öl i kafeterian.

När vi rullade av färjan i Sassnitz framåt tretiden på morgonen, bogserades tågsetet in ett stickspår, bredvid ruinerna av ett par gamla hamnmagasin. På perrongen lyste en rad starka strålkastare som fick ekipaget att bada i ljus. Ljudet av stöveltramp och hundskall hördes utanför, och ytterdörrarna till vagnen slets upp. Dörren till kupén öppnades med ett ryck, och en bister rundlagd man i 40-årsåldern, iklädd DDR-gränspolisens uniform, trädde in – i sällskap av en stor schäfer i koppel. Hunden satte igång direkt att sniffa under träbänkarna, på jakt efter föremål som var otillåtna att medföra in i DDR (skrivmaskiner och tryckutrustning var minst lika illa som narkotika). På magen hade passpolisen en liten metalllåda, som han knäppte upp med ett vant snäpp – varpå en uppsättning av stämplar och blanketter blev tillgängliga.

Barskt och med bistert ansiktsuttryck röt han fram sitt ärende: ”Passkontrolle, Bitte!” Det fanns inga som helst spår av någon vänlighet i detta ”bitte” – snarare handlade det om en militär ordergivning. På vakt utanför kupén stod ett par kpistbeväpnade vakter beredda att rycka in ifall någon passagerare mot förmodan skulle ha problem med att efterleva ordern.

Efter att ha blivit noggrant granskad och jämförd med bilden i passet, fick vi våra stämplar och fick åka vidare. Tåget rangerades om, vändes, och ett nytt diesellok kopplades på för vidare transport till Berlin.

Minnet från den nattliga tågresan genom det lummiga försommarlandskapet är något jag aldrig glömmer, framför allt för de extrema kontrasterna. Östtyskland var som ett slags Midgård ur Sagan om ringen – oändligt vackert och obeskrivligt smutsigt och fult på samma gång. Lummiga ängar, skogsdungar och vajande fält bredde ut sig i försommarskrud – bara för att snabbt förbytas i något som påminde om Mordor när tåget rullade förbi gigantiska, rykande kemikombinat i Bergen Rügen eller nedgångna skeppsvarv i Stralsund-Rügendamm – ett förfall som vittnade om en bankrut stat där ingenting egentligen hänt efter krigsslutet mer än 40 år tidigare.

ostberlin_1989

Östberlin 1989. Foto: Raphaël Thiémard/Flickr

När vi rullade in i Berlins utkanter tidigt på morgonen, gled färgskalan allt mer över i grått. Resan gick via förstäderna i öster, som Bernau, Ahrensfelde och Lichtenberg, och ju längre in mot centrum, desto tyngre lade sig den sötaktiga stickande röken från de stora koleldade kraftverken runt Spree. Till sist fanns det inga färger kvar, bara en skala från mörkt- till ljusgrått.

Tågstoppen var flera, trots att det här var ett transittåg som ingen vare sig fick gå på eller av. Men efter ett längre uppehåll vid Berlin Ostbahnhof var det till sist dags för den sista anhalten i DDR – Berlin Friedrichstrasse.

Här upprepades proceduren från Sassnitz, om möjligt med ännu fler gränsvakter och ännu grundligare undersökning. Poliser med ficklampor kröp in under tågvagnarna för att säkerställa att ingen DDR-medborgare försökte ta sig över gränsen,  schäferhundarna sniffade frenetiskt både under sätena och på vårt bagage. Efter ytterligare ett ”Passkontrolle, Bitte”, ännu en stämpel och ett stelt ”auf wiedersehen” fick tåget så äntligen rulla vidare in i väst mot slutdestinationen Zoologischer Garten.

Och det var inte utan att man drog en lättnadens suck efter de där timmarna i påtvingad instängdhet i DDR.

31-3

Potsdamer Platz, någon gång på 80-talet. I fonden står resterna av det forna lyxhotellet Esplanade (delar av detta finns idag inbyggt i det nya moderna centrumet på platsen.

Några månader senare, den 9 november, föll muren och mindre än ett år senare återförenades de bägge tyska staterna. Terrorstaten monterades ner och människor i öst och väst kunde själva välja att resa dit de ville, när de ville, utan att behöva riskera en kula i ryggen.

Det skulle dröja flera år innan jag gjorde om den nattliga tågfärden från Malmö till Berlin. Den var annorlunda på många sätt – men i ett avseende precis som förr.

När tåget rullade av färjan i Sassnitz, bogserades det som vanligt bort till sin rangerbangård för tågbyte, bredvid samma ruiner till hamnmagasin. Varpå samma rultiga gränspolis som på DDR-tiden återigen stegade in i kupén –  fast denna gång iklädd Förbundrepublikens uniform. Borta var också schäfern och plåtlådan med stämplar på bröstet.

”Passkontrolle”, sa han, med ganska trött röst. Och tillade, med ett tillkämpat leende, ”bitte”.

Den sista resan genom DDR – och den första genom ett fritt Tyskland. Två länder som var mer annorlunda än någon kanske  trodde, vilket Die Zeit speglar i sin utmärkta infografik om Tyskland idag jämfört med för 25 år sedan.

Nästan så man blir lite sugen på att sätta sig på tåget igen.

Intressant?

DN, SvD 1, 2, 3

Fler om , , ,

Förtryckarstaten i nostalgiskt skimmer

weissensee_ard

Julia Hausmanns papper kontrolleras av Stasi. (Bild från tyska ARD).

Började titta på tyska ARD:s familjedrama Weissensee igår. Serien, vars första säsong  hade premiär i Tyskland 2010, rullar nu på SVT (och finns också att se på SVT Play. Serien utspelar sig 1980 och är en slags släktkrönika som följer de båda familjerna Kupfer och Hausmann – som bägge bor i den Östberlinska stadsdelen Weisensse. Det är en slags brytningstid i DDR, efter flera års entspannung kan nu Östtyskland till och med tillåta sporadiska besök av en amerikansk playboy i Mustangcab – även om Stasi övervakar allt i detalj som  Robert Snyder (vars tyska släkt heter Scheider) företar sig under  gränspassagerna.

Familjen Kupfer består av enbart poliser. Pappan är uppburen chef i den östtyska säkerhetstjänsten Stasi. Den äldste sonen, Falk, försöker jobba sig upp på karriärstegen, men stöter på patrull när hans egen bror Martin visar sig ha inlett ett förhållande med dottern till Dunja Hausmann – sångerska med ifrågasatt lojalitet gentemo mot Partiet. Förhållandet kompliceras ytterligare av andra faktorer (som att Stasipappan en gång haft ett förhållande med Dunja, den subversiva sångerskan).

Både miljön och intrigen är övertygande och skådespelarinsatserna i toppklass – precis som det brukar vara i tyska tv-serier alltså. Men det som märks kanske starkast efter att ha sett två avsnitt är det nostalgiska ljus som producenterna valt att bada det östtyska 1980-talssamhället i.

För trots den massiva övervakningen, knappheten och inskränkningarna av vardagslivet trivs människor ändå rätt bra med livet. Hela serien genimsyras av en familjär stämning – i den lilla socialistiska staten känner alla varandra – och mitt i totalitarismen, förtrycket och massövervakningen finns det plats för både kärlek, skratt och flams. Stasi vill bara väl, och en planerad republikflykt i Snyders Mustang måste stoppas utan att någon kommer till skada (det skulle skapa oönskade rubriker i västmedierna). Till och med den tomma smink-butiken, där Julia Hausmann arbetar lite lojt med att skylta upp bäst hon kan med sina fem flaskor parfym, känns nostalgisk i all sin torftighet.

Drygt 20 år efter murens fall, i ett Berlin som blir allt mer gentrifierat och de fattiga konstnärerna, poeterna och andra mindre bemedlade sakta men säkert föses ut från trendiga stadsdelar som Prenzlauer Berg och Schauenviertel, verkar delar av Tyskland längta tillbaka till den gamla goda tiden. Där det var fattigt, nedgånget och knapert, men där man ändå hade sysselsättning och en trygg inkomst. Och där den stora socialistiska familjen fanns där för en.

Oavsett om det skedde till priset av världshistoriens mest omfattande övervakning, en totalitär regim och fängelser fulla av socialismens fiender.

Weisensee är välgjord och spännande serie, men den framställer ändå Östtyskland som en slags försvunnen idyll, värd att längta tillbaka till. Ett slags grådaskigt, men lyckligt Hobsala, orört av kapitalismen bakom den antifascistiska skyddsvallen. Ostalgi kallas det visst.

I kväll måste jag givetvis se tredje avsnittet.

Intressant?
Aandra bloggar om , , , ,

En rundtur i Bowies Berlin

David Bowie överraskade med att släppa en nyskriven låt, lagom till sin 66-årsdag. En nostalgisk och lite vemodig återblick på de gyllene åren på 70-talet, då Bowie bodde i Berlin och stod på toppen av sin karriär. Filmbilderna från musikvideon rör sig mellan flera av de platser där Bowie levde, skrev musik och festade. Så varför inte göra ett återbesök i Bowies Berlin – det mesta finns faktiskt kvar än idag, trots att staden genomgått en metarmorfos sedan muren föll. Jag var där för första gången våren 1985 och besökte i alla fall ett av Bowies stamhak – Dschungel –  även om jag vid det tillfället inte hade en aaaning om klubbens storhet…

I slutet av 70- och början av 80-talet var Berlin en djupt dystopisk plats, en stad till synes för alltid delad mellan öst och väst. Efter 20 år med Berlinmuren och Willy Brandts ”entspannung” hade Förbundsrepubliken Tyskland i princip accepterat den sjuka delningen av staden  och inlåsningen av mer än två miljoner Västberlinare. I områdena närmast muren revs de sista resterna av förkrigsbebyggelsen, eftersom ingen på allvar kunde föreställa sig att de gamla kvarteren runt Potsdamer Platz nånsin skulle bli något mer än förorter till Västberlin, vars centrum sedan delningen hade legat vid paradgatan Kurfurstendamm och Bahnhof Zoo, kilometervis därifrån.

hansa_studio

Hansa Studio, där Bowie höll till om dagarna.

Men samtidigt var staden något av en magnet för musik och kultur, och många av dåtidens superstjärnor i musikvärlden bodde och verkade i Berlin. Artister som Iggy Pop, Lou Reed och (senare under 80-talet) Nick Cave var alla verksamma i staden under dessa år. Fast mest känd var förstås David Bowie, som bodde i Berlin 1976-1979, då han spelade in sin Berlintrilogi, dvs albumen ”Low”, ”Heroes” och ”Lodger” på legendariska Hansa Studios på Köthener Strasse. På den tiden var utsikten mot muren och ingenmanslandet vid Potsdamer Platz obruten, idag ligger studion omgiven av nybyggda kontor och skyskrapor. Men enligt uppgift går det fortfarande att traska in och se sig omkring i lokalerna.

Hauptstrasse 155, där Bowie & Iggy delade lya.

Hauptstrasse 155, där Bowie & Iggy delade lya.

Bowie delade lägenhet med Iggy Pop på Hauptstrasse 155 i Schöneberg, dit det idag anordnas guidade bussresor via Fritz Music Tours. För den som vill komma billigare undan går det dock lika lätt att ta sig till platsen med U-Bahn-linje 7, station Kleistpark, och promenera ett hundratal meter söderut. När man känner sig mätt på den gulbruna fasaden (notera att den är med videon), kan man traska vidare några meter norrut till Bowies stamhak, det legendariska gay-cafeet Neues Ufer på Hauptstrasse 157. På 70-talet hette stället Anderes Ufer och det hänger enligt uppgift fortfarande kvar ett foto på David Bowie.

Inget artisteri vore förstås komplett utan ymnigt festande, och stället där innefolket höll till under 70- och 80-talet hette Dschungel, Berlins motsvarighet till Studio 54 i New York, en klubb på Nürnberger Strasse 53, där Bowie, Iggy, Zappa, Nina Hagen och alla de andra av dåtiden srockstjärnor hängde. Klubben var berömd inte bara för sitt kändisklientel, utan för att stället hade kvinnliga dörrvakter, som blev kända bl a för att nobbat Sylvester Stallone från att komma in. (Här är en grynig 80-talsvideo som visar hur det såg ut när man kommit förbi dörrsluskarna.)

Ellington Hotel på Nürnberger Strasse. Här låg ”Dscungel”, Bowies favoritklubb.

Ellington Hotel på Nürnberger Strasse. Här låg ”Dscungel”, Bowies favoritklubb.

Idag är Dschungel stängt sedan länge, men det går fortfarande att lyssna på musik – stället har nämligen återfått sin nygamla funktion som jazzklubb och ingår som en del av det stora Ellington Hotel, en vacker Art Deco-byggnad som fyller nästan hela kvarteret. Det är faktiskt inte särkskilt dyrt att bo där heller, och som Bowie sjunger är det bara ett stenkast från KaDeWe.

Själv minns jag adressen mest för den italienska restauranten mitt emot, La Luna, som jag besökte otaliga gånger under 80-talet. De serverade den absolut mest sliskiga gröna Berliner Weisse man kunde hitta i staden, dessutom ofta serverad med ett stort cocktailparaply.

Undrar om Bowie någonsin gick över gatan för att testa den?

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

SvD 1, 2, 3, Aftonbladet 1, 2, DN 1, 2, GP

 

 

 

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: