Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: ekonomi (sida 1 av 11)

Bostadspolitik 2017: Gör det först omöjligt att låna och elda sedan på bobubblan med huvudlös politik

Lägenheter i Tensta i norra Stockholm, byggda under det så kallade miljonprogrammet på 60- och 70-talet. Av Holger.Ellgaard – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7251606

Förra helgen beslutade Malmö stad att avbryta sina köp av bostadsrätter för att ordna boende åt nyanlända. Det meddelade s-kommunalrådet Karin Stjärnfeldt Jammeh meddela, och i en kommentar till beslutet förklarade hon att det var en följd av att lägenhetspriserna det senaste året stigit med hela 19 procent. Enligt kommunalrådet har det därför blivit för dyrt att ordna boendet för nyanlända, som fått kommunplacering i Malmö , på detta sätt.

Sannolikt drar många BRF-ägare i Malmö nu en lättnadens suck, då följderna av att ha kommunen som bostadsrättsägare visat sig kunnat få närmast katastrofala följder i händelse av att de utplacerade hyresgästerna skulle missköta sig eller i värsta fall sätta eld på sin lägenhet. I det senare fallet får nämligen övriga boende stå för självrisken på ett par hundra tusen kronor.

Samtidigt visar beslutet och Jammehs uttalande en närmast osannolik brist på markkontakt och avsaknad av förstående för ekonomiska sammanhang. Kommunalrådet verkar nämligen inte koppla någon del av den rekordstora prisuppgången till hennes egen och den styrande majoritetens elefantliknande inklampande på borättsmarknaden.

Genom att aggressivt intervenera på marknaden – mäklare har fått i uppdrag av kommunen att ”dammsuga marknaden på bostadsrätter” – har såg många som var åttonde enrummare köpts av Malmö stad sedan förra sommaren. Det behövs  ingen expertanalys för att inse att en avsevärd del av prisuppgången drivits på av kommunen själv. En stor aktör, utan finansiella begränsningar (skattebetalarna har bara att skjuta till penagr ifall det uppstår underskott) kan ge sig in i budstriden utan att behöva invänta bankens godkännande.

”Jag kan konkurrera med att jag inte behöver vänta på lån och att vi i princip kan tillträda på dagen”, sa Ralph Vernbecker,  ansvarig för Malmö stads bostadsrättsköp, i en intervju med Sydsvenskan i april i fjol.

Exakt hur mycket stadens köpfest med skattebetalarnas pengar har påverkat prisnivån på lägenheter just i Malmö är naturligtvis svårt att avgöra – det finns ju en underliggande priskurva som inte är helt enkel att separera från påverkansfaktorer som Malmö stads budstrid mot de egna medborgarna. Men ATT det har haft en påverkan varnade de stora mäklarfirmorna för redan förra sommaren.

Trenden med att ge sig ut på den öppna marknaden och ”dammsuga” upp bostadsrätter till nyanlända är inte heller begränsad till Malmö. I Vallentuna har var tredje lägenhet som sålts köpts av kommunen, och hittills har 20 kommuner valt att köpa lägenheter på den öppna marknaden för att kunna erbjuda boende till nyanlända. Ytterligare 30 planerar att göra så under innevarande år.

Vissa ekonomer går så långt som att hävda att effekterna av amorteringskravet, som politikerna röstade igenom och införde förra sommaren i syfte att kyla ner den glödheta borättsmarknaden, i princip helt har upphävts – på grund av kommunernas inklampande på marknaden.

Nere på marknivå, fjärran från de hermetiskt tillslutna bubblor som uppenbart finns i Malmö stadshus, drabbas så kallat vanligt folk hårt. Det blir nu ännu svårare för den som står utan lägenhet att ordna sitt boende. Bankernas amorteringskrav gör att allt fler får nobben på sina låneansökningar. En normal två- eller trerummare i Stockholms kranskommuner och närförorter är numera något som inget par med normala inkomster – till exempel en polis och en undersköterska – kan köpa, ifall de inte har en halvmiljon eller mer sparat och kan plugga in som bottenlån.

Samtidigt har samma politiker ordnat det hela så fint så att marknaden för hyreslägenheter också är stängd för alla med mindre än 10-12 år i bostadskön i stora delar av storstaderna. Förr i tiden fanns det ju oftast möjlighet att få en liten, billig lägenhet i de så kallade miljonprogramsområdena – men den vägen in på marknaden är mer eller mindre stängd. Och även här är det följderna av migrationen som sätter käppar i hjulen.

Det är nämligen i dessa områden, som redan tidigare har en stor invandrarbefolkning, som de allra flesta asylsökande eller nyanlända som fått uppehållstillstånd hamnar. Många utnyttjar den så kallade Ebo-lagen, som får till följd att många flyttar in hos sina landsmän eller släktingar, med en galopperande trångboddhet som följd.

Men i vissa fall används andrahandsuthyrning även som ett sätt att tjäna pengar för den organiserade brottsligheten. Gränspolisen vittnar om att de hittat lägenheter där upp till 50  papperslösa bott på madrasser, till och med på balkongerna. Den som står för kontraktet  tjänar stora summor på verksamheten, medan lägenheterna som de använder för att berika sig aldrig kommer ut på marknaden.

Detta var en utveckling som Boverket varnade för i en rapport från hösten 2015. Den gjordes alltså före den stora flyktingströmmen som ledde fram till att S/MP-regeringen tvingades dra i nödbromsen och införa id- och gränskontroller mot grannländerna. Den har dock fått väldigt lite uppmärksamhet, – det är bara Hyresgästföreningens Hem & Hyra som skrivit om den – och man kan fundera på varför intresset varit så svalt. Innehållet är nämligen av en sådan karaktär att det borde få de flesta politiker att ligga sömnlösa om nätterna; det som beskrivs är framväxten av ett enormt skuggsamhälle – exakt det som Expressens Anna Dahlberg uppmärksammar i dagens ledare – till synes helt utan synbart intresse från vare sig politiker, myndigheter eller bostadsbolag. Ur rapporten:

Handel med kontrakt och otillåten andrahandsuthyrning
Trycket från alla bostadssökande som ständigt flyttar in förvärrar bostadsbristen. Det tar 4–5 år att köa sig till en lägenhet på Boplats Göteborg. I Angered köar ca 10 000–15 000 personer för att få en lägenhet. I centrala Angered söker 2 000 personer lägenhet. Det sliter hårt på människor att inte ha ett ordnat boende under flera år. Därför finns en växande svart marknad med personer som tjänar pengar på att ”förmedla” bostäder på den svarta marknaden. Det finns också en ”tyst kunskap” om hur man kan tjäna pengar på bostadsbristen.

Svarthandel med hyreskontrakt innebär att det går att köpa lägenhetskontrakt; de summor som nämns i intervjuerna är att ett förstahandskontrakt i någon av de tre stadsdelarna kostar mellan 100.000 och 150.000 kronor.

Ett annat växande problem är den olovliga andrahandsuthyrningen. Utan hyresvärdarnas tillstånd säljs kontrakt till nyanlända och lägenheterna hyrs sedan i andra eller tredje hand till ockerhyror. Det kan också finnas flera andrahandskontrakt för samma lägenhet. Den som olovligt hyr ut en hyreslägenhet kan därför tjäna mycket pengar.

Ett andrahandskontrakt går att köpa för runt 50.000–100.000 kronor, och om den verkliga månadshyran är 4.700 kronor kan andrahandshyresgästen få betala 8.500 kronor per månad – ett belopp som ligger i paritet med socialtjänstens takbelopp för vad en lägenhet maximalt får kosta enligt bidragsnormen för försörjningsstöd. Utöver det får andrahandshyresgästen ofta betala en deposition på lägenheten som kan uppgå till 50 000 kronor, vilken socialtjänsten går in och betalar.

Folk som flyttar säger i allmänhet inte upp sina hyreskontrakt utan lägenheterna hamnar på den svarta marknaden. Ungdomar anmäls till bostadskön och när de blir myndiga får de en lägenhet som sedan hyrs sedan ut i andra hand.

Det berättas att en och samma lägenhet kan inbringa upp till fyra månadshyror. På pappret ser det ut som om familjen hyr en lägenhet men i själv verket hyr de bara ett rum medan andra familjer hyr andra rum i samma lägenhet. En del personer har förstahandskontrakt på lägenheter hos flera kommunala bostadsbolag fast de själva inte bor i någon av lägenheterna. Mellan 10 och 15 procent av alla hyresrätter uppskattas vara olovliga andrahandskontrakt, och det kan finnas så många som 300 olovliga andrahandskontrakt i en enskild stadsdel.

Tidigare begärde Socialtjänsten att bostadsbolagen skulle godkänna andrahandskontrakt men det gör man inte längre. Därmed kan flera hushåll få försörjningsstöd fast de inte har godkända hyresavtal. Polisen vill sätta stopp för detta men det finns ett rättsfall som säger att socialtjänsten i första hand ska se till klientens behov av bostad. Socialtjänsten uppfattar därför att det inte är förenligt med socialtjänstlagen att ifrågasätta om en person har ett godkänt andrahandskontrakt eller inte. Det innebär att en adress kan förekomma på flera olika andrahandskontrakt. Skulle man säga upp alla olovliga kontrakt så skulle det bli massbostadslöshet.

Socialtjänsten, som alltså är väl medveten om att flera av lägenheterna hyrs ut svart – och ibland alltså av den organiserade brottsligheten, betalar ändå för dem som bor där, eftersom det inte finns några alternativ. Därför är det kanske inte så förvånande att kötiderna i bostadskön ökar allra snabbast i det som kallas utanförskapsområden, som exempelvis Tensa och Rinkeby. Sedan 2011 har kötiderna i dessa och liknande fördubblats, vilket statistiken nedan från Stockholms bostadsförmedling visar.

Nu vill jag med detta givetvis inte säga att allt beror på att förorten styrs av en slags bostadsmaffia, men vad siffrorna pekar mot är dels att rörligheten på bostadsmarknaden har minskat avsevärt i dessa områden, dels att trångboddheten accelererat. Och svarthandeln har redan lett till ett flertal mord.

Detta, mina damer och herrar, är vad som kallas en triple whammy:

  1. Först gör politikerna – genom att medvetet underlåta att åtgärda de mer än 70 år gamla bristerna på den så kallade bostadsmarknaden – det omöjligt för människor med normala inkomster att låna till boende i storstadsområdena.
  2. Därefter stryper samma politiker genom beslut (eller frånvaro av beslut) möjligheten att skaffa en hyresrätt till rimligt pris utan att stå i kö i 10-15 år. Den som är tvungen att hitta en lösning snabbare hänvisas till andrahandsmarknaden – där snitthyran för en etta nu är över 10.000 i månaden –  eller till maffian…
  3. Till sist driver samma politiker upp priserna på bostadsmarknaden, genom att konkurrera ut dem som satsar sina sista slantar på att hitta någonstans att bo – med våra egna skattepengar.

Till sist kan man förstås undra hur lurade de som betalat bubbelpriser för sina lägenheter kommer att känna sig ifall priserna faller – något som inte alls är en omöjlighet nu när Malmöpolitikerna beslutat att upphöra med att dopa bostadsmarknaden. För precis som bland andra Cornucopia skrivit om beror inflyttningsnettot till storstäderna  i praktiken enbart på stor flykting- och anhöriginvandring. De som redan är etablerade på arbetsmarknaden och/eller redan har jobb flyttar istället ut från städerna. En slags white flight från en ohållbar marknad där den reglerade hyresmarknaden är stelfrusen och priserna på den fria ”marknaden” stänger ute alla utom dem som kunnat göra bostadskarriär och utan problem kan få loss runt halvmiljonen i kontanta medel.

Ibland funderar jag stillsamt på hur mycket det egentligen krävs för att folkligt uppror?

Intressant?

Fler om , , ,

Om Berlins stora flygplatsfiasko – och varför politiska skrytprojekt ofta havererar

I Aftonbladets pappersupplaga idag.

Idag skriver jag i Aftonbladet om Europas just nu i särklass mest misslyckade infrastrukturprojekt – ett haveri som får Nya Karolinska att framstå närmast som ett under av kostnadskontroll. Möjligen är det det största och dyraste fiaskot i tysk efterkrigshistoria. En miljardrullning helt utom kontroll och som för alltid förstört ”Tysklandsbilden”, den som varit synonym med effektivitet och punktlighet.

BER, eller Berlin Brandenburg International Willy Brandt, är Berlins nya storflygplats och började byggas redan i mitten av 00-talet. Flygplatsen skulle enligt de ursprungliga planerna öppnas 2012, men byggfusk, en inkompetent ledning med politiker vid rodret och obefintlig styrning och kontroll gjorde att BER-bygget snabbt spårade ur. När säkerhetsinspektörerna stoppade allt våren 2012, bara några veckor före den planerade öppningen, var det inga småsaker de anmärkte på. 3.000 automatiska dörrar riskerade bli dödsfällor vid en brand. Och brandskyddet – ja det fungerade över huvud taget inte. Totala antalet fel som upptäcktes uppgick till 150.000, varav 85.000 av det allvarligare slaget.

Sex år senare kämpar Berlins flygplatsbolag med att rensa upp i det havererade projektet, och ingen vet när flygplatsen öppnar. Eller om det nånsin kommer att ske.

Eftersom utrymmet i papperstidningen är begränsat, var jag dessvärre tvungen att välja bort flera vinklar – framför allt  frågan varför det verkar bli allt vanligare att stora, offentligfinansierade projekt i mångmiljardklasen drar över budget. Det  är ju inte ovanligt att slutnotan landar på mångdubbelt mer än de ursprungliga kalkylerna.

Svaret är helt enkelt att politikerna – som håller i pengarna – är rädda för att avslöja de verkliga kostnaderna för sina hjärteprojekt, som de oftast investerat tid och personlig prestige i att baxa fram till beslut. Med begränsade budgetar blir gigantiska notor för nya vägprojekt eller konserthallar sällan populära hos skattebetalarna när de ställs mot övriga välfärdsåtaganden.

Därför blir det allt viktigare att frisera eller på andra sätt hålla ner kostnaderna så mycket som möjligt för att kunna klubba igenom besluten utan att väljare eller medier gör uppror.

Der Spiegel bekräftar i en granskning av de senare årens misslyckade tyska mastodontprojekt att det gånger faktiskt är medvetet felaktiga kalkyler som ligger bakom haverierna. Werner Rothengatter, forskare vid Karlsruhes tekniska institut, har studerat ett antal större offentliga byggprojekt runt om i världen och menar att samma mönster upprepar sig i alla västliga demokratier. Nämligen att politikerna har en tendens att aktivt mörka de faktiska kostnaderna för sina jätteprojekt.

”De som gör ärliga kostnadsestimat från början, har små chanser att driva igenom sina planer”, hävdar Rothengatter.

En annan förklaring till haverierna är vad som hände i BER-projektet: att politiker sätter sig själva i ledningen för styrgrupper utan att ha den expertis som krävs för att driva stora och komplicerade byggprojekt. De är glada amatörer, men tror ändå att de ska kunna hålla nere kostnaderna, jämfört med att hyra in externa experter för jobbet.

Inför BER:s byggstart, bjöd flygplatsbolaget in ett antal  privata entreprenörer – som återkom med offerter som var upp till 70 procent högre än de 620 miljoner Euro som det gemensamma flygplatsbolaget (ägt av staden Berlin, delstatsparlamentet i Brandenbudg och den tyska federala regeringen) var berett att betala. Det hela slutade med att politikerna beslutade att själva driva projektet.

Och nu är kostnaden enbart för terminalbyggnaden uppe i 1,2 miljarder Euro…

Lärdomen av detta är att politiker sällan eller aldrig är bra på att driva vare sig företag eller stora projekt. Precis som de oftast saknar tillräcklig kunskap om energimarknaden – eller är lämpade att besluta om hur AP-fondernas pengar ska investeras. Bara för att ta några exempel på områden där lockelsen att ge sig in och reglera har varit stor, med förödande konsekvenser.

But quality, cry once är en lärdom som många borde ta till sig.

Intressant?

Fler om , , ,

EU:s verkliga problem förklarade i ett diagram

Data from World Bank

Det frenetiska handviftandet i kölvattnet på Brexit fortsätter, samtidigt som tonläget höjs och domedagsprofetiorna avlöser varandra, pannor läggs i djupa veck och ännu ett EU-toppmöte inleds. Alla kommer att bli fattigare när Storbritannien stängs ute från den gemensamma inre marknaden sägs det, och extra sämst kommer det att gå för britterna som kan se fram emot en framtid som utstötta och tvingas till ett liv i mörker, utan kontakt med omvärlden, företag som flytt och en BNP-tillväxt som i bästa fall hamnar på strax över nollstrecket.

Eller vänta nu – EU har redan en anemisk tillväxt – och har så haft i snart tio år. Efter att ha infört Euron, genomlevt såväl finanskris, Greklandskris och  Eurokris, befinner sig EU i ett slags tillstånd av permanentad recession. Den i de flesta avseenden helgalna Idén att tvinga på hela Europa en omdöpt variant av den urstarka tyska D-marken, har inneburit de flesta Euroländer – med undantag för Tyskland – låsts fast i en till synes evig lågkonjunktur, med gigantiska skuldberg och massarbetslöshet som biter sig fast.

Det är därför grafen ovan, som kommer från Världsbanken, ser ut som den gör. Siffrorna talar sitt tydliga språk – alla jämförbara länder i väst går bättre ekonomiskt än EU. Norge, Schweiz, Kanada, Australien, Nya Zeeland, USA… Överallt är tillväxten högre än inom EU, som tvärt emot det framgångsrika frihandelsområde det utmålas som snarare är ett ekonomiskt sorgebarn. För många av länderna, bland annat på Balkan och vid Medelhavet, är det ännu värre – här handlar det istället om negativ BNP.

Ifall EU:s dokumenterat välbetalda ledare och deras byråkratiska entourage, hade ägnat tid och kraft åt att lösa detta problem – för få arbetstillfällen och för mycket detaljreglering, centralstyrning och permanent krispolitik – istället för att fundera ut fjantiga bestraffningar för en medlem som inte längre vill vara med i gemenskapen, som att avskaffa engelska som officiellt språk. Ja då hade medborgarnas förtroende garanterat ökat högst väsentligt.

Och frågan man ju måste ställa sig är – vem vill vara med i en klubb som behandlar sin medlemmar så?

Särskilt som den största risken med att gå ur verkar vara att få bättre tillväxt. För så mycket sämre kan det ju knappast gå utan för EU.

Intressant?

Fler om , , , ,

Bomarknaden svajar när pappas pengar sinar

Idag är den sista dagen för att köpa bostad om man vill ha chansen att slippa från det nya amorteringskravet, som införs i morgon den 1 juni. Då blir det nämligen lag på att att amortera ner sitt bolån med två procent av köpesumman årligen ner till 70 procents belåningsgrad, och därefter en procent tills lånet är hälften eller mindre av bostadens värde, räknat vid köpetillfället.

Ett ganska modest krav, kan tyckas, och det hade det varit ifall politikerna infört det för 10-15 år sedan – innan den gigantiska boprisbubblan pumpades upp med en explosiv blanding av rekordlåga räntor, avskaffad fastighetsskatt och en mångårig politisk handlingsförlamning när det gällt att reformera den dysfunktionella hyresmarlknaden – framför allt i huvudstaden – som idag allt mer framstår som ett klientelistiskt system av sydeuropeiskt eller balkanskt snitt.

Idag, däremot, kan amorteringskravet visa sig fullkomligt förödande – framför allt för unga. Oron är stor för vad som ska hända framöver – risken är att den som ännu inte hunnit skaffa någon bostadsrätt före amorteringskravet blir ”inlåst” hos sina föräldrar under överskådlig framtid. Åtminstone i Stockholm där alternativen är andra-, tredje- eller fjärdehandsuthyrning till ockerpris, kommunal bostadskö (10-15 år) eller pengar under bordet till bostadsmaffian.

Och den som redan har köpt en liten etta under det senaste året – alltså den tid som amorteringskravet stötts och blötts av politikerna – riskerar en liknande inlåsningseffekt, fast i den egna lägenheten vars pris pumpats upp av det hysteriska racet för att hinna göra affär innan de nya reglerna infördes. Framöver är det nämligen inte alls säkert att köparna får igen sina pengar, något som det redan har rapporterats om på sina håll, fast inte särskilt högt eftersom ingen vill riskera att tala om bopriskrasch. Bostadsmarknaden i Stockholm är ju lite som Fight Club – den första regeln om boprisbubblan är att man inte pratar om boprisbubblan. Det är bara uppåt som gäller!

Ändå rapporteras det nu från flera håll om påtaglig oro på den fram till helt nyligen stekheta bostadsmarknaden, där spekulanterna stod i kö ute i trapphusen och budade på lägenheter i garderobsstorlek där säng eller soffa med nöd och näppe fick plats. Skrubbar ombyggda från källarförråd såldes i förorterna för 70.000 kr kvadratmeten, och prisuppgångar på 30-40 procent över utropspris uppfattades allmänt som en slags naturlag.

Idag är bilden en annan. Spekulanterna rapporteras vara avvaktande och utbudet är större än någonsin, så stort att mäklarna nu tackar nej till fler uppdrag. Vissa tvingas till och med sälja med förlust, och allt fler drar tillbaka sina objekt från marknaden när de inte lyckas få ut förväntat pris. Tecknen på en smygande bopriskrasch finns där, men det talas alltså inte så högt om dem. Fight Club-reglerna ni vet.

Själv var jag på visning av en fin liten etta i Danvikstull förra veckan, en typ av lägenhet vi kollat på till den äldsta dottern under längre tid. I vintras slutade priset för en liknande etta på nära 2,6 miljoner. På visningen förra helgen kom mindre än en handfull personer, och budgivningen verkar ha slutat på 2,2 miljoner. Om det också skulle bli slutpriset så innebär det alltså en 15-procentig sättning på bara några månader. Liknande rapporter har nått mig via förstahandskällor – bekanta som själv köpt lägenheter till barnen – om att priset på ettor i de centrala delarna i Nacka minskat med runt 300.000 sedan de högsta noteringarna i vintras.

Återigen, detta är ju bara så kallad anekdotisk bevisföring, och prisrallyt kan givetvis ta fart igen framåt sensommaren. Ändå tror jag att amorteringskravet kan slå betydligt hårdare än vad någon kanske tänkt på tidigare – och anledningen kan stavas pappas pengar.

Låt mig förklara.

Många av de lägenheter som ökat mest i värde på senare år är små ettor i Stockholms innerstad och närförorter. Det är hemmavarande barnen i 20-årsåldern som behöver flytta till eget, men i brist på en fungerande bostadsmarknad är enda valet att köpa en bostadsrätt om man vill slippa trängas med vuxna barn där hemma. Kontantinsatsen, normalt 15 procent, har föräldrarna kanske sparat och gentat ihop till barnen under åren, och förhoppningsvis räcker pengarna som handpenning till första bostaden. Just denna ”pappas pengar-effekt” tror jag är gravt underskattad när det gäller förklaringarna till det senaste årets boprisrally.

Men nu förändras allt i ett slag. Föräldrar som vill att sonen/dottern ska ha någonstans att bo, måste antingen gräva djupare i plånboken och peta in 30 procent i kontantinsats istället för 15 – i alla fall om månadskostnaden för den lilla ettan inte ska bli alltför hög för barnet som studerar eller har låga inkomster så här i starten av yrkeslivet. Alternativet är att amortera 2.000-3.000 i månaden – ovanpå räntebetalningarna. Något som i det närmaste fördubblar månadskostnaden för den lilla ettan som låt oss säga köps för två miljoner. Jag har gjort en jämförelse nedan.

Som synes innebär amorteringskravet att 20-åringen som vill flytta hemifrån inte bara ska skaffa fram 15 procent av köpeskillingen i kontantinsats, utan dessutom måste amortera 2 procent av lånesumman ner till 70 procent. Det innebär ytterligare ett par tusen i månaden, ovanpå ränta, månadsavgift, el, bredband och försäkringar. I runda slängar hamnar då månadskostnaden på 6.800 kr istället för dryga 3.800 som före amorteringskravet. Eller nästan det dubbla.

Den enda rimliga möjligheten att undvika denna kostnadsexplosion är att också dubbla kontantinsatsen,  från 250.000 till en halv miljon. Vilket för en familj som den min, med tre barn, innebär att jag antingen måste ha 1,5 millar sparade (det är inte många som har), alternativt en villa eller lägenhet med utrymme för att öka bottenlånet med motsvarande belopp. Visst finns det många rika mammor och pappor i Stockholms villaområden, men sannolikt inte så många så att de orkar hålla uppe priserna på den nivå som de legat på under våren.

Amorteringskravet kan alltså mycket väl visa sig vara den svarta svan som seglar in och biter hål på bostadsbubblan. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med likvida medel i The bank of mum and dad längre för att hålla uppe priserna på smålägenheterna. Och då kan krisen vara ett faktum, även om den i sann Fight Club-anda kommer att ske under största möjliga tystnad för att inte riskera att störa bilden av den framgångsrika svenska ekonomin.

Förutom att det innebär mer eller mindre totalt flyttstopp för unga utan föräldrar med mångmiljoninkomster och/eller ett antal årslöner sparade på banken, innebär morgondagens amorteringskrav att vi kan få ytterligare en massiv inlåsningseffekt på bomarknaden. För den som köpt dyrt – och alltså nu bor billigt och amorteringsfritt – riskerar att drabbas av en dubbel smäll när vederbörande träffar kille/tjej och beslutar sig att flytta ihop i en större bostad. Då kan lägenhetsägaren tvingas att dels hantera en förlust på ett par hundra tusen, dels tvingas amortera ett avsevärt högre belopp på den nya lägenheten än den gamla.

Sådant där kallas för inlåsningseffekter.

Och som alltid när politiker ska gå in och leka ekonomer, slutar det med att de flesta förlorar. Så även denna gång.

Hur som helst ska det bli intressant att följa utvecklingen.

Fotnot: För alla som genus-rasar på rubriken: jag menar givetvis inte att det bara är ”pappas pengar” som drivit boprisbubblan, det kan lika gärna ha varit mammas. Det är bara ett vedertaget uttryck. (Egentligen föredrar jag det amerikanska Bank of mum and dad, som är betydligt mer korrekt i sammanhanget.)

Fotnot 2: Lösningen på att alla dörrar stängs för förstagångsköparna ska nu istället bli att införa subprimelån av ungefär samma typ som utlöste finanskrisen för åtta år sedan.

Fler om , , , ,

Pangar vi tillräckligt många rutor blir det evig högkonjunktur

Det är inte helt lätt att hänga med i de ekonomiska svängarna. För mindre än två år sedan var det superviktigt att finansiera alla utgifter krona för krona. Idag, får vi veta, går ekonomin som tåget och trots höstens flyktingkris – eller tack vare den – rusar den svenska tigerekonomin fram snabbare än nånsin förr. Mångmiljardnotan efter höstens stora asylinflöde har gett extra skjuts åt den redan höga tillväxten, och tillsammans med ökad export skrämt upp BNP för fjolårets fjärde kvartal till hela 4,1 procent.

Att nära en fjärdedel av BNP-ökningen (0,8 procentenheter) åstadkommits via stora extraordinära tillskott via statsbudgeten, ska vi just nu bortse från om vi inte vill uppfattas som tråkiga surgubbar. Eller, hemska tanke, hamna borta i samma hörn som systemkollapshögern.

Mediebilden av den urstarka svenska ekonomin som klarar allt, får mig osökt att tänka på  The broken window fallacy – eller feltänket med den krossade rutan. Begreppet myntades av den franske ekonomen Frederic Bastiat, som använde exemplet för att visa att krig och förstörelse inte gynnar ekonomin, så som vissa ibland tror. Feltänket går i korthet ut på att när allt läggs i ruiner, behövs det massvis med företag som producerar byggmaterial för att återuppbygga samhället – och därmed får många jobb. I det ursprungliga exemplet handlade det om de förmodade dynamiska effekterna i att krossa en ruta, men teorin kan appliceras även på andra ”distruptiva” processer. (Blir vi till exempel rikare av den produktivitetsutveckling som uppstår när vi slutar trycka CD-skivor och istället konsumerar musik digitalt?)

Om det hade stämt att glaskrossandet stärker ekonomin, vore det givetvis en bra affär att anställa ett par tusen i utanförskap för att åka land och rike runt och slå sönder varenda fönsterruta de passerade. Detta skulle i sin tur skapa massor av sysselsättning i glasmästeribranschen, som i sin tur skulle tvingas nyanställa för att klara anstormningen av drabbade husägare. Höjda försäkringspremier (och självrisker) skulle boosta svensk BNP och Magdalena Andersson kunde stoltsera med att svensk ekonomi går som tåget. Eller som en nyproducerad Tesla, för att citera finansministern själv (en bil som för övrigt kräver ständiga statliga miljardsubventioner för att få någon att köpa den).

I fallet med den svenska Teslaekonomin, handlar det förvissso inte om att panga rutur, istället är idén att vi ska SMS-låna oss till tillväxt idag, för att skörda frukterna av denna satsning vid en senare tidpunkt. Tar man en titt på Konjunkturinstitutets senaste prognos över BNP-tillväxt, finner man visserligen att Sverige är på väg in i högkonjunktur, men detta beror alltså till stor del på det stora antalet asylsökande under fjolåret, inte på att det går dramatiskt mycket bättre än vanligt i den svenska ekonomin. Staten har helt enkelt dopat tillväxten med extra pengar –  miljarder har exempelvis riktats om från biståndet – och därmed givit en artificiell BNP-boost.

Att komma ihåg är dock att allt förr eller senare måste betalas. Med höjda skatter, lånade pengar – eller genom att brandskatta statliga företag och kommunala bostadsbolag på sitt kapital.

pnpcapita

Källa: Konjunkturinstitutet, KI.

De som nu hånar alla som talat om kris – samtidigt som ekonomin uppenbarligen går som tåget – borde emellertid titta närmare på vad som händer nästa år och därefter. Framför allt bör man studera det mera rättvisande måttet BNP per capita. För där är det rena skräcken: utslaget per individ faller BNP som en sten de närmaste åren, i takt med att de som idag är asylsökande får uppehållstillstånd och därmed börjar räknas in i arbetslöshetsstatistiken. 2019 förväntas BNP per capita sjunka med -0,6 procent, vilket gör att vi börjar närma oss grekiska nivåer. Vad det betyder i realiteten, enligt KI, är alltså att allt färre med jobb kommer att behöva försörja allt fler utan arbete. Om det inte på något magiskt sätt omgående uppstår en stor låglönemarknad, med jobb som lyckas få ett flertal i försörjning. Risken för detta är dock minimal, prognosen är istället att uppåt tre av fyra nyanlända kommer tvingas leva på försörjningsstöd i decennier, enligt färska siffror från Riksdagens utredningstjänst, RUT.

Detta är också något som Konjunkturinstutet varnat för. Kommunalskatterna kommer behöva höjas kraftigt, samtidigt som vi kan förvänta oss att få allt mindre tillbaka från det allmänna.

”Var den svenska finanspolitiken är på väg är oklart”, skriver Konjunkturinstitutet lakoniskt.

KI:s bild kontrasterar därmed rejält med det vi kan läsa i tidningar som Arbetet, som menar att vi har höstens flyktingkris att tacka för de goda tiderna. Detta budskap trumpetas ut i ett läge där det på många håll inom kommuner och landsting råder vad som närmast kan beskrivas som panik. Att vi just nu har hög tillväxt gör det ju att det automatiskt uppstår horder av nyutexaminerade socialsekreterare, lärare, tolkar, väktare, läkare, tandläkare, poliser och administratörer. Alltså alla de som krävs för att ta hand om fjolårets rekordstora kull av nyanlända. Kortsiktigt är det alltså inte pengar som är problemet utan att det saknas personal att anställa.

Samtidigt – bara själva ifrågasättandet av att det verkligen går så bra just nu, riskerar i rådande debattdiskurs stämplas som suspekt. Att problematisera tillväxttalen eller påstå saker som att man tyvärr inte blir rikare bara för att man tar stora lån blir ett slags tecken på att man närmar sig det där partiets retorik. För att inte tala om det mest förbjudna ordet av alla – systemkollaps – som idag är så marinerat i brunsås att det blivit i princip omöjligt att nämna utan heltäckande skyddsdräkt. Strunt samma ifall det redan fläckvis är en realitet. I höstas tvingades exempelvis flyktingar sova utomhus eller i Migrationsverkets reception. 30 kommuner har anmält sig själva för att de inte klarar av sina åtaganden enligt socialtjänstlagen. I vissa av dem är nära nog samtliga socialsekreterare sjukskrivna eller har slutat, medan de få som är kvar tvingas ansvara för upp till 37 ensamkommande – per person.

Alla som förespråkar positivt tänkande och tror på lånefinansierad tillväxt, kan emellertid glädja sig åt beskedet från Migrationsverket idag – myndigheten behöver nämligen hela 60 miljarder i ökade anslag de närmaste två åren. Teslaekonomin fortsätter att leverera på full spruta – det blir massor av ny BNP det här!

Det är nästan så att man hör hur rutorna krossas.

Intressant?

Fler om , , , ,

Konsten att missförstå ekonomi

Engelska hjälporganisationen Oxfam släpper med jämna mellanrum rapporter om orättvisorna i världen – nu senast i dagarna när organisationen kommit fram till att 62 superrika äger mer än 3,5 miljarder av de fattigaste i världen tillsammans. Chockerande nyheter, vilket givetvis fått vänsterinriktade debattörer att gå i taket. Roffarkapitalismen måste stoppas, de rika måste beskattas!

I verkligheten ligger det inte riktigt till på det sätt som beskrivs i de indignerade ledarsticken – även om man givetvis kan hålla med om att det borde gå att beskatta den rikaste procenten hårdare. Men som bland andra DN skrivit om är beräkningsgrunden tveksam, då den blandar friskt mellan faktiska inkomster och lån. Slutsaten blir att den som lånat pengar till en bostad som sedan sjunker marginellt i pris, alltså vips är fattigare än en bonde i Pakistan som i gengäld inte har några lån alls.

Alla inser vid närmare eftertanke att det är ganska galet att räkna på detta sätt. I verkligheten har ju de flesta fått mer pengar i plånboken – de rikare har blivit ytterligare lite rikare, men i gengäld har de fattigaste fått det oändligt mycket bättre under de senaste decennierna. Den ohejdade roffarkapitalismen till trots, har den extrema fattigdomen halverats mellan 1990 och 2010. Andelen undernärda har fallit från nära 24 procent till 14 på lite dryg 20 år. Och att människor fått det bättre, även i de fattigaste delarna av världen märks inte minst på att allt fler har råd att ta sig till Europa för att söka asyl.

Men i rådande debattdiskurs handlar allt om relativitet. Det är bättre att de rika blir fattigare än att de fattiga blir lite rikare. Bättre att omfördela från en liten kaka – så att alla får det lika dåligt –  än att riskera att de rikare samlar ännu mer pengar på hög.

I vänsterns idealvärld handlar det mesta om att alla solidariskt ska dela knapphet och lidande, förutom då den lilla klick som styr. För denna grupp, den jämlikaste av jämlikar, existerar dock inga sådana begränsningar. För dem existerar inga bostadsköer, och den arbetande klassen ska utan knot finna sig i att solidariskt finansiera ledargarnityrets vidlyftiga leverne. Sådan är socialismen – i praktiken.

Samtidigt är det intressant att notera att just det som alla indignerade tyckonomer ägnar stor upprördhet åt när det gäller Oxfamrapporten, beskrivs som en stor framgång när det handlar om svensk ekonomi. Det var nämligen inte så länge sedan som den svenska konjunkturen av finansministern beskrevs som en ”nyproducerad Tesla” och växte rekordsnabbt – trots kris i flyktingmottagning och stora påfrestningar på de sociala välfärdssystemen.

Den stora BNP-ökningen i slutet av 2015, som var orsaken till alla positiva rubriker för några veckor sedan, berodde dock inte på att det gick bättre för Sverige i allmänhet. Vi exporterade inte mer och folk shoppade inte loss mer än brukligt  – det som drev tillväxten var istället lånade pengar. Staten förde över mångmiljardbelopp från biståndsbudgeten för att betala för flyktingkrisen. Ungefär som ett gigantiskt SMS-lån som  ”stimulerat” ekonomin och därmed satt avtryck i en ökad bruttomnationalpriodukt.

Enligt Oxfams sätt att se på saken har därmed svenskarna i gemen fått det  betydligt sämre, och fattigdomen i landet som en konsekvens av detta ökat. Samtidigt som det alltså ses som positivt för konjunkturen att vi skuldsätter oss allt mer.

Ibland kan det vara svårt att förstå sig på ekonomi.

Intressant?

Fler om , ,

Kärnkraftsnedläggningen hade kunnat stoppas för ett år sedan – oppositionen valde att blunda

Jag skrev här på bloggen för snart ett år sedan om Miljöpartiets sluga beslut att chockhöja den så kallade effektskatten på svensk kärnkraft, ett beslut som togs enbart i syfte att göra det så dyrt att driva kärnkraftverk att ägarna till slut skulle tvingas stänga verken. Något som nu alltså har lyckats, då Vattenfall aviserat att bolaget kommer att stänga alla sina verk i förtid. I fjol var det få som brydde sig om denna trojanska häst, men nu börjar det alltså gå upp för allt fler att vi inom bara ett par år kan stå utan hälften av vår elproduktion och hamna i ett krisläge med elbrist och blackouter udner kalla vinterdagar. Miljöpartistiska utopier om att ”100 procent förnybart” skulle kunna ersätta detta gigantiska bortfall på elmarknaden är inget annat än utopier; just nu nu levererar vindkraften exempelvis inte mer än ett par procent av elbehovet, trots skattesubventiuoner i hundramiljardersklassen till utbyggnad av förnybart. Det spelar inte heller någon roll om vi tiodubblar antalet vindsnurror – när det inte blåser levererar vindkraft ingen el alls och måste alltså ersättas med annan produktion.

elstatistik_160108

Aktuell graf från Elstatistik.se – du kan aldrig gissa vad som händer när vi tar bort den röda stapeln och dessutom lägger ner vart tionde vattenkraftverk…

Vad detta kommer innebära för svensk industri är inte särskilt svårt att föreställa sig. Med osäker tillgång till el till konkurrenskraftiga priser kommer vi snart att få se tung industri och tillverkningsföretag lämna landet. Ingen kommersiell verksamhet kommer att acceptera att elleveranserna stängs av när det kommer en köldknäpp och/eller är vindstilla. Och för privatpersoner kan det i värsta fall innebära att vi kommer att få leva med energiransonering under kalla vinterdagar som dem vi just nu genomlever.

Istället för kärnkraften finns det egentligen bara två möjligheter för att se till att detta inte händer under åren framöver:

  1. Import av el. Denna kommer i så fall att komma från Norge eller Finland – som bygger ny kärnkraft – eller från Danmark och kontinenten där det är kol och olja för hela slanten som ackompanjerar vindkraften. Inget av dessa alternativ verkar särskilt smarta ifall ambitionen är att sänka utsläppen. Dessutom är det högst osäkert om våra grannländer har 10-15 GWh att bidra med när det kniper, det är ju inte helt ovanligt att det är kallt i hela Norden på vintrarna, inte bara i Sverige.
  2. En massiv utbyggnad av reglerkraft. Sådan kan drivas med biobränsle, men att ersätta 40-50 procent av nuvarande elbehov med sådant innebär att det mesta av svensk skog måste eldas upp. Inte heller särskilt miljövänligt, kan tyckas. Det enda kvarvarande, hyfsat miljövänliga, alternativet blir då gasturbiner, med effekten att vi kommer att i varje falll till viss del behöva göra oss beroende av import från Ryssland. Och Sveriges koldioxidutsläpp kommer att skjuta i höjden igen.

De flesta som innehar ens en minimal förmåga att sätta sig in i realiteter inser att den politik som förs just nu är total galenskap. Och det tragiska är att krisen hade kunnat kvävas i sin linda, ifall oppositionen tagit sitt ansvar. Beslutet om att smyga med effektskattehöjningen i vårbudgeten var nämligen ett flagrant brott mot den famösa Decemberöverenskommelsen (nån som minns den?), eftersom denna även innehöll ett krav på partiöverläggningar om just energipolitiken. (Även detta bloggade jag om.) Moderater, Liberaler och kristdemokrater hade utan problem kunna bryta ut denna skattehöjning ur budgeten och fälla den (med stöd från SD, precis som partiet tidigare gett sitt passiva stöd till S med att fälla borgerliga budgetar).

Men oppositionen satt och sov, alternativt satte partitaktiken före Sveriges bästa. Och oppositionens eget utopiska svar på Miljöpartiet, C, applåderade till och med Vattenfalls beslut att stänga RInghals 1 och 2 i april förra året. ”Marknaden” hade minsann visat att kärnkraften inte var lönsam att driva.

Vad Stefan Löfven egentligen tycker är det väl ingen som vet. Och energiministern, regeringens mest osynlige och även onödigaste minister, har för länge sedan överlåtit till Åsa Romson att på egen hand besluta i frågor som rör svensk energi- och näringspolitik.

En sak är säker: Det gäller att bunkra upp med ett stort antal varma koftor framöver.

Winter is coming.

Intressant?

Fler om , , , ,

(Kärnkraftskuriosa: Bilden i bloggens sidhuvud är tagen i reaktorhallen på KTH, där Sveriges första kärnreaktor, R1, byggdes. Den var i drift från 1954 till 1970.)

Löfvens gränslösa Sverige i gungning

Det är nästan så att man fysiskt kan ta på den oroskänsla som råder i Sverige just nu. Flyktingkrisen har, trots riksdagspolitikers och ansvariga myndigheters försäkran om att vi har gjort det förut och vi kommer att klara det igen – senast manifesterat vid Stefan Löfvens pepp-gala igår som gick under namnet Sverige tillsammans – fått många att på allvar ifrågasätta om regeringen verkligen har en plan för vad som sker.

Dessvärre tyder det mesta på att så inte är fallet.

Kanske trodde Löfven på fullt allvar att EU skulle fixa problemet för honom. Han deltog ju för bara ett par veckor sedan på möten med framstående ledare som Tysklands Angela Merkel och EU:s ledning, som har flyktingkrisen överst på dagordningen. Kanske hoppades han på att tillströmningen av migranter skulle ebba ut, när Ungern stängde sina gränser – eller i och med avtalet med Turkiet, som framöver kommer att husera gigantiska ”ankomstcenter” där EU ska registrera flyktingar och bedöma ifall de har skäl att få asyl. Detta drar emellertid ut på tiden, samtidigt som inflödet nu ligger på flera tusen dagligen. Och det gäller inte bara asylsökande: minst lika många oidentifierade befaras ta sig in i landet dagligen, människor som myndigheterna inte har någon kontroll på. Redan i vintras slog polisen larm om att brottslingar släpps in i landet på grund av migrationsverkets slappa kontroller av de asylsökande, och sedan dess har det alltså blivit mångdubbelt fler.

Idag hinner gränspolisen inte på långa vägar med sitt jobb – för att upprättahålla Schengenavtalets så kallade inre utlänningskontroller är kåren alldeles för liten för det stora antal som nu anländer dagligen med färjor och tåg. För att skyla över detta misslyckande har vi därför infört ett nytt begrepp, transitflyktingar. Dessa kan förvisso vara migranter som tror det är enklare att söka asyl i andra länder, men det kan lika gärna vara till exempel albaner som försöker ta sig via Sverige med containerfartyg till England. Det kan vara desertörer från irakiska armén (som nu Finland slutat att ge asyl) eller ensamkommande barn och unga som försvinner från ankomstboenden innan de hinner registreras. För att i värsta fall hamna i utanförskap och brottslighet – ungefär som de marockanska gatubarnen i Stockholm. Vi vet helt enkelt inte vilka de är, eftersom våra gränser läcker som såll.

Samtidigt larmar allt fler kommuner och myndigheter om att verksamheten håller på att haverera under trycket. Kommuner – både borgerliga och s-styrda – varnar för en  förestående kollaps. Polisen larmar om att den tappat kontrollen. SKL, Sveriges kommuner och landsting varnar för skattechock och en hotad välfärd i spåren av en åldrande befolkning, kraftig befolkningstillväxt och bemanningsproblem. Migrationsdomstolarnas verksamhet håller på att bryta samman. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. MSB, konstaterar att läget redan är svårt och ansträngt.

Gigantiska tältläger väntar nu asylsökande, med allt vad detta kommer att föra med sig av potentiell oro, konfliker och ökade krav på bevakning. Polisresurserna räcker inte till för detta, återstår då att kalla in militär eller hemvärn (vi kan föreställa oss hur detta uppfattas av människor som flytt från krigsområden). Och skolorna i Norberg planerar på allvar för undervisning av eleverna utomhus. Detta i ett land där vintern nalkas och temperaturen redan krupit ner under nollpunkten. Sveriges socialsekreterare larmar om sammanbrott.

Utan att måla fan på väggen, ser det onekligen ut som flera viktiga delar av samhället snabbt är på väg mot sammanbrott. Det är en mycket oroande utveckling, oavsett vad man i grunden har för åsikt om migration. Själv har jag aldrig sett det som något problem att låta människor komma hit och skapa sig nya liv, oavsett ursprung, Men vad som händer nu är att myndigheterna helt verkar förlorat kontrollen och inte längre har svar på hur de stora samhällsutmaningarna ska tacklas, inte ens på några veckors sikt.

Och det skrämmer mig.

Det finns en amerikansk militär term som heter Overcome by events, eller OBD, som beskriver en situation där planering och strategier, oavsett hur bra de verkar på papperet, snabbt kan bli inaktuella när verkligheten tränger sig på med full kraft – man blir OBD:d.

Det är nog det som hänt statsministern och regeringen. Överkörd av verkligheten står han kvar med sin gamla plan, manifesterad i gårdagens väckelsemöte på Münchenbryggeriet, ett möte vars kontenta blev att ett par hundra flyktingar ska rensa sly i skogen. Mötet avslutades med att de församlade tillsammans stämde upp i allsång.

Från oppositionen saknas det likaledes svar på hur krisen ska tacklas. Det käbblas om RUT-avdrag, sänkta ingångslöner och enklare regler för bostadsbyggande. Detta kan naturligtvis vara välkomna reformer, men i det läge vi befinner oss idag är det jämförbart med att debattera vilket märke de nya brandbilarna ska ha, samtidigt som huset står i lågor.

Löfven skulle givetvis kunna visa ledarskap och besluta om att temporärt stänga landets gränser – som Johan Westerholm skriver finns denna möjlighet till undantag i lagen vid kriser som kan påverka landets säkerhet. Även Schengenavtalet tillåter att vi återinför gränskontroller, något som flera EU-länder också gjort redan.

Det enda som saknas är politisk vilja. Ängsligheten, rädslan för att få rasistkortet mulat i ansiktet – och en fortsatt förhoppning om att någon annan ska komma och lösa problemet gör att vi sannolikt har att se fram emot en fortsatt och accelererad kris.

Det kan vara på sin plats att påpeka att det efter Decemberöverenskommelsens fall inte längre finns något som hindrar en majoritet i Riksdagen från att fälla regeringen Löfven. Det kan också vara lämpligt att varna för det faktum att det i värsta fall bara står ett misstroendevotum mellan Jimmie Åkesson och makten över svensk politik.

Det scenariot borde Löfven, Kinberg Batra och alla vi andra känna en mycket stor oro för.

Intressant?

Fler om , , , ,

Det är ingen mänsklig rättighet att driva hotell i lägenheten

Efter domen i Hyresnämnden i veckan, där en bostadsrättsägare i Stockholm fick nobben för att hyra ut sin lägenhet till turister, har det höjts ett antal röster – framför allt från det liberala lägret – där domen utmålas som ytterligare ett exempel på stelbent byråkrati som stoppar nya initiativ och därmed försöker rulla tillbaka utvecklingen. Vi har sett samma argument bland annat i bråket kring om taxiutmanaren Über.

Själv har jag faktiskt mycket svårt att se Hyresnämndens dom som ett exempel på småsinthet och oförmåga att anpassa sig till samtiden. Som aktiv i en bostadsrättsförening, är jag måhända part i målet, men det finns ett antal stora faror med att låta BRF-medlemmar starta en omfattande uthyrning till turister.

Det handlar till exempel om ett ökat slitage på fastigheten. Under de senare åren, i samband med att andrahansuthyrning blivit lättare, har kostnaderna för exempelvis hissunderhåll skjutit i höjden. 2014 var det fler än dubbelt så många incidenter med fastnade hissar och dörrskador som året före – och då kan man bara spekulera i vad det skulle innebära om flera av de mer än 40 lägenhetsinnehavarna började hyra ut under sommarmånaderna. Privatbostäder är helt enkelt inte byggda för att klara dagliga anstormningar av turister med tunga resväskor…

Till detta kan räknas högre slitage på fastigheten och ett ökat städbehov rent allmänt – kostnader som föreningens medlemmar får slanta upp gemensamt. Det går visserligen att ta ut en årlig avgift på c:a 4.000 kr av den som hyr ut i andra hand, men dels täcker det inte kostnaderna, dels får avgiften många att strunta i att anmäla uthyrningen över huvud taget – speciellt om de bara hyr ut lägenheten till turister några veckor eller månader om året.

Dessutom är det osannolikt att någon hemförsäkring – med eller utan bostadsrättstillägg – skulle ersätta skador orsakade av en airbnb-hyresgäst. Och det är likaledes osannolikt att BRF:ens fastighetsförsäkring skulle ge ersättning vid exempelvis en översvämning eller brand. Vilket innebär att den medlem som hyr ut, i värsta fall kan bli personligt betalningsansvarig för reparationer i mångmiljonklassen – vid sidan av det enkla faktum att hen kan bli av med sitt medlemsakap i föreningen. För till skillnad mot vad de flesta BRF-köpare tror, äger de ingen lägenhet över huvud taget, de har köpt ett medlemskap i en klubb vari ingår rätten att utnyttja ett antal kvadratmeter boyta. Detta medlemskap kan sägas upp om innehavaren missköter sig.

Och ifall lägenhetsinnehavaren inte har några utmätningsbara tillgångar – surprise – får föreningen, det vill säga grannarna, plocka upp notan för att sanera efter airbnb-uthyraren.

Därför har jag mycket svår att förstår talet om att det skulle vara en ”klassfråga” att villaägare tillåts hyra ut via airbnb, men inte lägenhetsboende, som någon uttryckte det. BRF-innehavaren skickar notan för skadorna vidare till sina grannar, medan villaägaren – som faktiskt ÄGER sin bostad och marken den står på – själv står för alla kostnader i samband med uthyrningen. Villaägaren tar alltså en kalkylerad risk med sin uthyrning.

Sedan kan man fråga sig om det verkligen är klokt att elda på en redan dysfunktionell bostadsmarknad genom att göra det möjligt att använda sin etta som sedeltryckeri. Det kan inte vara en mänsklig rättighet att tjäna 100.000-tals kronor på att hyra ut svart via utländska uthyrningsbolag. Möjligen kan det tänkas elda på den redan extrema prisuppgången ytterligare, och öppna för spekulation i stor skala. Diskussionen om att det skulle vara orättvist och bakåtsträvande, känns därför mest som bortskämt gnäll från människor som är vana att få allt gratis, utan att behöva riskera sina egna pengar – det vill säga det som varje normal företagare gör när hen startar en verksamhet.

För i det avseendet är ju Airbnb i grunden inget nydanande liberalt projekt, utan mer av ett socialistiskt. Allt åt alla – nån annan får betala om det går snett.

Intressant?

Fler om , , ,

Planen var ju ändå aldrig att rädda Grekland

Det är förvisso enkelt att moralisera över Grekland och landets usla betalningsmoral. Raljera om en nation som varit på obestånd större delar av sin historia än något annat jämförbart land. Sucka över detta svarta hål i EU:s sydöstra hörn som aldrig verkar kunna komma på plus.

Och ja, de grekiska politikerna har historiskt sett utnyttjat systemet grovt, mutat och smörjt sig till makten och varit dokumenterat odugliga på att få en budget att gå ihop. Och visst var det så att Grekland bluffade sig in i Euro-samarbetet, genom att frisera offentliga BNP-siffror – med professionell assistans av den amerikanska finansjätten Goldman Sachs, nota bene, där en viss europeisk centralbankschef brukade jobba.

Men idag är det faktiskt inte läge att raljera och fördöma. För vad vi ser är ett helt folk som håller på att gå under, efter sju år av nedskärningar, skattehöjningar och krisprogram. Där fler än hälften av landets unga – de som inte redan flytt – går arbetslösa, och där alltfler försörjs av familjens enda inkomst: fattigpensionen. År efter år har nedskärningarna staplats på varann, för att hålla långivarna – trojkan – på gott humör, trots att ”räddningspaketen” sakta tagit död på patienten. Saneringen av ekonomin har nämligen fått motsatt effekt – köpkraften har minskat och BNP har rasat, år efter år.

De flesta är nog eniga om att det sista som Grekland behöver just nu, är ännu större skulder. Och det var främst det som söndagens folkomröstning handlade om. Inte att smita från notan, som många moraliskt högstående debattörer alltid återkommer till, utan att slippa ännu fler umbäranden.

Det finns nämligen ingen möjlighet för Grekland att komma på fötter igen så länge det sitter fast i sitt nuvarande skuldberoende. Landet har blivit som en SMS-låneslav i gigantformat – som konsekvent tecknar nya skuldsedlar för att betala av gamla lån, och för varje omgång blivit skyldigt ännu mer.

I detta sammanhang finns det en fråga som de flesta debattörer aldrig verkar ställa sig:  Hur kan någon seriös bank fortsätta att låna ut pengar till en kund som uppenbarligen aldrig kommer att kunna betala? Har den som lånar ut verkligen inget som helst ansvar att bedöma om en låntagare har möjlighet att betala åtminstone räntorna på sina lån utan att gå bankrutt?

Det är samma sak som om en bank skulle låna ut pengar till en sjukpensionär för att köpa en villa i 25-miljonersklassen – och sedan fortsätta att skyffla in pengar på kontot när de få tusenlapparna från försäkringskassan inte räcker ens för att betala en bråkdel av räntor och amorteringar.

I Greklands fall har dock syftet med ”räddningspaketen” aldrig varit att rädda landet – det har istället handlat om att till varje pris försvara den gemensamma valutan, euron. På detta sätt har trojkan – EU, Europeiska centralbanken och IMF – gemensamt dömt befolkningen i en medlemsstat till evig fattigdom, depression och massarbetslöshet, för att säkerställa att SMS-låneföretagen – framför allt tyska och franska banker – slipper ta ansvar för sin huvudlösa utlåning.

När en betydande del av befolkningen nu röstar nej till att teckna ännu fler SMS-lån, är det ett tecken på senkommen sjukdomsinsikt. Det handlar inte om att smita från notan, eller kräva att andra ska betala för grekernas lyxtillvaro. Grekerna vill helt enkelt inte ha mer av samma medicin.

Därför är folkomröstningsresultatet ett sällsynt inslag av sunt förnuft, mitt i det galopperande vansinne som kallas EMU. Pengarna är slut, lånen går inte att betala tillbaka. I det privata näringslivet kallas det för konkurs (ett begrepp som relativt sällan åtföljs av raljanta kommentarer om lata arbetare).

Det bästa för alla inblandade vore om Grekland så snabbt som möjligt lämnade eurosamarbetet, gärna med en stor fet statsbankrutt – och gärna en som drar med  hela den gemensamma valutan i fallet. För euron är till sin konstruktion sannolikt det som skadat europeisk konkurrenskraft mest av alla EU:s påhitt de senaste 20 åren.

Räkna dock kallt med att makteliten kommer att göra sitt yttersta för att stoppa detta från att hända. För det värsta som kan hända är om Grekland dumpar euron, tar smällen och så sakteliga lyckas kämpa sig tillbaka till tillväxt igen – ungefär som Island gjorde efter samma finanskrasch för snart sju år sedan.

Det skulle ju, gud förbjude, kunna få fler länder längs Medelhavet att börja snegla på egna valutor igen.

Intressant?

Fler om , , , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: