Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: energi (sida 1 av 12)

Tysklands havererade energipolitik bakom Merkels misslyckande

Angela Merkel, Tysklands förbundskansler. Frågan är hur länge hon kan klamra sig fast vid makten. Foto: Wikimedia commons

Angela Merkel ser ut att vara på fallrepet efter att förhandlingarna om en ny tysk regeringskoaliton gått i stå. De tilltänkta samarbetspartierna, liberala FDP och Die Grüne, kunde inte enas om gemensamt regeringsprogram. En av stötestenarna var migrationsfrågan, men den främsta orsaken till haveriet i regeringsförhandlingarna stavas energipolitik. Man kan se det som att Energiewende, Tysklands berömda (eller okända) energiomställning nu har kommit till vägs ände.

Det som fick förhandlingarna att slutligen bryta samman var framför allt de grönas hårdnackade krav på att lägga ner den tyska kolkraften före 2030. Något som är ungefär lika realistiskt som att kräva en storskalig satsning på enhörningsavel. Tysklands energibas består till stor del av gamla koleldade kraftverk – 43 procent av energin kommer därifrån – medan kärnkraften står för cirka 15 procent. Och den senare ska ju stängas, enligt ett beslut som regeringen Merkel fattade i hysterin efter kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011.

Men det går inte att bortse från realiteter. Och att Europas ekonomiska draglok på ett bräde skulle lägga ner dryga 60 procent av sin baskraft, är inte bara osannolikt – det vore dessutom slutet för Tyskland som industrination. Alternativet, att importera el för att täcka bortfallet, är inget alternativ – varken överskott eller ledningsinfrastruktur i denna skala existerar inte. Och att ersätta kolet med naturgas (vilket de gröna självklart också är emot) vore att göra sig beroende av Ryssland för att behålla ljusen på.

Men det är faktiskt värre än så.

För även om Tyskland har europeiskt rekord i förnybar energi – upp till 30 procent av landets energibehov kan idag mötas av sol och vind – förutsätter detta ideala väderförhållanden. När det inte blåser och solen gömmer sig – till exempel under vinterhalvåret – måste bortfallet kompenseras. I Tysklands fall utgörs denna reglerkraft nästan uteslutande av kol (med undantag för en del biomassa och vattenkraft). Resultatet har blivit att Tysklands utsläpp nu är tillbaka på samma nivåer som 2009, dessutom förväntas de öka i år eftersom BNP växer.

Tyskland utsläpp av CO2-ekvivalenter 2009–2016, i tusentals ton. (grafen från tyska miljödepartementet, via Notrickszone.com)

Wall Street Journal kallar det tyska energiexperimentet för ett grandiost misslyckande av närmast kommunistiska dimensioner. Astronomiska summor har satsats i utbyte för nästan ingenting:

By one estimate, businesses and households paid an extra €125 billion in increased electricity bills between 2000 and 2015 to subsidize renewables, on top of billions more in other handouts.

125 miljarder Euro är tio gånger mer i svenska kronor – 1250 miljarder. Men det kommer inte att stanna där: enligt siffror redovisade i WSJ kommer prislappen att bli runt 1500 miljarder fram till 2050, framför allt handlar det om skattesubventioner till förnybar el.  Alla dessa biljoner ger teoretiskt sett upphov till en CO2-besparing som kan rädda jorden från några tusendelar av en grad i utebliven uppvärmning. I praktiken går minskningen sannolikt inte ens att mäta.

Att notera i sammanhanget är att tyskarna betalar ungefär tre gånger så mycket för sin el som amerikanerna. Ändå har USA, genom en satsning på naturgas, sänkt sina utsläpp med mer än 30 procent och är därmed bäst i världen. Detta alltså samtidigt som Kina utmålas som miljöföredömet, eftersom de slipper ta hänsyn till irriterande hinder som demokrati.

Bakom alla storslagna utfästelser och Parisavtal, har kolkraften har blivit energiewendes smutsiga lilla hemlighet. Kolkraften är det enda energislag som är billigt nog att ge vinst på en marknad där en sovjetinspirerad centralstyrning slagit sönder normala prisbildningsmekanismer. Sol- och vindenergi producerar oftast ett överskott när det inte behövs. Det leder till att elen måste säljas till underpris eller med förlust – vilket pressar priset även för andra energislag. Och under perioder med  stor efterfrågan har den förnybara energin förtur, trots att den är dyrast.

Övriga energislag klarar alltså inte konkurrera på denna riggade marknad, vilket effektivt stoppar investeringar i ny, renare kraftprodukton – exempelvis med naturgas. Det går helt enkelt inte att räkna hem pengarna för elbolagsjättarna.

Stenkol utvinns ur ett dagbrott i Garzweiler, ägt av tyska RWE. By © Raimond Spekking / CC BY-SA 4.0 (via Wikimedia Commons), CC BY-SA 4.0

Situationen är alltså den att Tyskland förlitar sig på ett par dussin gamla och nedgångna kolkraftverk som drivs vidare med regeringens goda minne, kombinerat med ännu fler skattesubventioner för att elbolagen ska hindras från att stänga dem. Merkel & Co vet mycket väl att utan kolet går det varken att fortsätta satsningarna på förnybart eller att lägga ner kärnkraften.

Die  Grünes krav på en stängning av kolkraften är därför en utopi. Det som kan ske är istället att partiet åker ur förbundsdagen (igen) vid ett kommande nyval. Samtidigt kan missnöjespartiet AFD, som med 12,6 procent av rösterna kom in i den tyska förbundsdagen vid valet i september, öka sitt stöd ytterligare med tanke på den stora folkliga ilskan mot höga energipriser. Enligt en undersökning refererad i The Economist säger 61 procent av tyskarna blankt nej till att betala en enda cent tillför sin el, och då AFD har som en av punkterna i sitt program att skrota energiewende och avsluta miljardrullningen till med subventioner till sol och vind, kan partiet mycket väl knapra i sig ännu mer av Merkels väljarbas. Redan idag klarar 300.000-tals tyskar inte längre att betala sina elräkningar.

Nyval är det få som vill se i det tyska politiska etablissemanget, men alternativen blir allt färre för varje timme som går och ingen verkar längre vilja samarbeta med Angela Merkel. Kanske inte så konstigt med tanke på det öde som de partier mött som tidigare gått i koalition med CDU.

Vad Merkels misslyckade också berättar för oss, är att utopier trivs bäst utanför parlamenten. Det är Tysklands fiasko på miljö- och energipolitikens område ett avskräckande exempel på, precis som MP-styrda Stockholms oförmåga att ens få trafiken att fungera efter ett par centimeter nysnö i november.

Intressant?

Fler om , , , ,

Den gröna omställningen går inget vidare

Olja blir ett allt populärare val fram till 2040, liksom naturgas. Framför allt är det tillväxtländerna som kommer att stå för efterfrågeökningarna.

Via Watts up With That? uppmärksammas jag på nyheten om att super-mega-skurkbolaget Exxon Mobil (onda eftersom bolaget utvinner och säljer en produkt som vi alla är tungt beroende av för att överleva idag) har släppt en ny prognos för framtidens globala energimarknad  – med siktet inställt på 2040. Intressant nog är detta samma år som statsminister Stefan Löfven deklarerat att Sverige ska vara helt fossilfritt – dessutom utan vår kärnkraft som står för cirka hälften av svensk elproduktion men som är tänkt att vara avvecklad fram tills dess.

Exxon Energy Outlook 2040 (pdf) berör förvisso inte Sverige specifikt (och rapporten har inte heller uppmärksammats här hemma), men man kan konstatera att den som har sina sparpengar investerade i olje- och gasaktier inte behöver känna någon omedelbar panik för att dessa snart ska bli värdelösa (som en följd av framgångarna för sol- och vindenergin). Alltså det som vi ofta får höra från ekonomiska förståsigpåare som Johan Rockström.

Den globala energimixen idag och om 25 år, enligt Exxons bedömning. Ingen direkt revolution väntar bakom knuten.

Det är snarare tvärtom: oljekonsumtionen kommer att öka kraftigt de närmasste 25 åren – och det är bland annat de hyllade miljöhjältarna i Kina som leder fossilbränsle-sörplandet.

Samtidigt förväntas sol- och vindenergi uppgå hela fyra procent av den globala energimixen år 2040.

Ja just det, fyra (4) procent.

Nu kan det förstås hävdas att eftersom det är just ett super-mega-ondskefullt oljebolag som gjort prognosen, och därmed kan sägas tala i egen sak, så ska man inte sätta någon större tillit till rapporten. Dock – oavsett grad av ondska – ska man vara medveten om att Exxon och övriga multinationella oljebolag historiskt sett varit ganska bra på att tjäna pengar. De investeringar som krävs för att utvinna nya fyndigheter kostar ofta i paritet med BNP för ett mindra land – och return on investment kan dröja i decennier. Det gäller alltså att inte satsa fel, vilket ställer höga krav på prognosmakarna.

Som vanligt är det Kina, landet som just hyllas som miljöhjältar för att de lovat att öka sina utsläpp kraftigt de kommande 20 åren, som leder ökningen. Och den som på allvar tror att lite pillande med symboliska lokala flygskatter skulle ha någon avgörande effekt på den framtida globala medeltemperaturen behöver bara studera diagrammet ovan.

Dessutom lämnas det som ett räkneexempel för framför allt MP och C att komma fram till hur världens länder – varav många fortfarande inte kan erbjuda el till hela sin befolkning – ska överytgas minska sin energikonsumtion till en nivå där vi klarar att leva på lite drygt fyra procent av vad vi gör idag, samtidigt som vi storsatsar på att skattesubventionera internetgiganter som Facebook och Google med billig el.

Den globala elkonsumtionen förväntas öka med 75 procent fram till 2040. Kina, Indien, Afrika och Mellanöstern står för de högsta tillväxttalen med en 150-procentig ökning.

Glöm det där med uppvärmning hemma, glöm kyl och frys, fabriker och arbetsplatser att gå till eller ens elektrisk belysning hemma mer än någon halvtimme om dagen. (Internet kan vi förresten också glömma, all tillgänglig el måste ju trots allt gå till Googles och Facebooks serverfarmar i Norrland, där en handfull anställda i alla fall kan åtnjuta elektricitet och värme hela dagen, till skillnad från oss andra.)

Alla som klarar att göra någon typ av basal reality check, inser att sol och vind aldrig kommer att kunna ersätta fossila energikällor – inte idag, inte i morgon och inte om 25 år.

Det enda som möjligen skulle kunna bryta trenden som Exxon målar upp, är en massiv satsning på kärnkraft – framför allt den 4:e generationens kärnkraft som drivs med Thorium istället för uran. Fast det är som bekant en omöjlighet, eftersom miljörörelsens ludditer och utvecklingsmotståndare effektivt har omöjliggjort en sådan satsning genom årtionden av skräckpropaganda. Och i den så kallade Energiöverenskommelsen som träffades nyligen, fick MP med sig löftet att kärnkraften alltså ska vara borta helt om 25 år, till förmån för 100 procent förnybart.

År 2040 kommer vår fordonsflotta att vara 100 procent fossilfri. (OBS, skämtade bara…)

I en värld där mer än 70 procent av all protein vi får i oss har producerats med hjälp av fossilbränslen, finns det därför tyvärr inga alternativ till olja, kol och gas på varken kortare eller längre sikt – i alla fall inte med tekniker som är tillgängliga idag.  Och för den som tror på ett snabbt genombrott för jättestora batterier som klarar att lagra  el från intermittenta energikällor som sol och vind – läs Matt Ridley för några räkneexempel som effektivt debunkar dessa fantasier, som även vår närmast osynlige så kallade energiminister alltså har stora förväntningar på.

Elbilar då? Jo men visst.

Fordonsparken kommer att växa med 80 procent till runt 1,8 miljarder privatbilar i världen år 2040 – men de allra flesta kommer att drivas på bensin, precis som idag. Och eventuella miljövinster som uppstår i takt med att motorerna utvecklas och görs bränslesnålare, äts snabbt upp av den massiva ökningen i antalet fordon.

Nu är detta förstås en prognos, och det finns fortfarande gott om tid att vända utvecklingen. En lokal svensk flygskatt kan säkert få Kina, Indien och utvecklingsländerna att komma på andra tankar!

Intressant?

Fler om , , , ,

Det största hotet från Trump är faktiskt inte klimatet

Ett par veckor efter Donald Trumps valseger verkar debatten i svenska medier till stor del handla om det faktum att den nye presidenten är misstänkt klimatförnekare och lovat att dra sig ur Parisavtalet. Det som slöts för ett år sedan under buller och bång och beskrevs som en milstolpe i kampen för att stoppa klimatförändringarna. Bagateller som hans gullande med Putin, att han misstänkts ha kommit till makten med rysk assistans, att han  hyllas av nazister eller skryter om sitt pussy-grabbande förbleknar i skuggan av det oerhörda i att Trump hotar att svika klimatet.

För några dagar sedan kommenterade Aktuellts specialreporter Erika Bjerström Trumps uttalanden. Hon var tydligt frustrerad och indignerad för den nye presidentens fräckhet att såväl förneka vetenskapen som att döma våra barnbarn till en oundviklig klimatapokalyps. Den enda ljuspunkten, enligt Bjerström, var att Kina istället trätt fram och tagit på sig ”ledartröjan” (för övrigt den mest tröttsamma och överanvända floskeln i miljöjournalistiken) i arbetet med att sänka utsläppen och satsa på förnybart.

Jag kan tyvärr konstatera att detta är, som det kallas numera, fake news. Graferna nedan visar att Kina visserligen har en ledartröja på sig – när det gäller att bygga ny kolkraft. Två nya koldrivna kraftverk i veckan, för att vara mer bestämt. Och trots att utsläppsökningen vikit av lite under senare år (främst beroende på vikande världskonjunktur) och att Kina även satsar på sol- och vindkraft lite på marginalen, är utbyggnadstakten av kolkraftsbaserad energiproduktion massiv. Det byggs så mycket att Kinas ledare, enligt Financial Times nu planerar för att bygga 600 mil högspänningskabel till Europa, dit överskottselen ska säljas. I Tyskland har ju som bekant den gigantiska satsningen på förnybar energi skapat ett lika massivt behov av reglerkraft – som Kina alltså nu vill möta genom att exportera el från smutsiga kolkraftverk.

You can’t make this shit up.

carbonbudget

Utsläppstrenden i Kina skiljer sig ganska rejält mot resten av världen, för att uttrycka det milt. Notera att både USA och EU minskat sina CO2-utsläpp. (Klicka på grafen för att se den i sin helhet.)

Visst känns den där ledartröjan lite trång, eller vad säger ni?

Det stora problemet med att rapportera om komplicerade och politiskt ladda ämnen som det här, är att det är  få som har en aning om vad det där Parisavtalet, som slöts för ett år sedan, egentligen innebär i praktiken. Kanske är det för att journalister och politiker närmar sig det som vore det en slags helig skrift, vars slutsatser inte får kritiseras eller debatteras. Bara accepteras.

I realiteten kommer Parisavtalet – som miljöekonomen Björn Lomborg skrev om redan för ett år sedan – inte att leda till några utsläppsminskningar över huvud taget, förutom på marginalen. I det fall samtliga länder uppfyller sina åtaganden enligt Parisavtalet fram till 2030, kommer temperaturhöjningen vid sekelskiftet att dämpas med ynka 0,05 C jämfört med att inte göra något alls. De löften som ställts ut – ifall de följs till punkt och pricka – skulle innebära att de totala koldioxidutsläppen sänks med 29-33 gigaton fram till 2030, eller mindre än en procent av de 3.000 gigaton som skulle behöva stanna i marken för att uppnå tvågradersmålet.

Denna högst marginella temperaturbesparing (som i de flesta andra sammanhang skulle avfärdas som ett avrundningsfel) kommer emellertid med en mastig prislapp.Lomborg skriver:

Our approach to climate change is broken. The Paris agreement will likely cost the world at least a trillion dollars each year, yet deliver only a tiny reduction in temperature by the end of the century. We should accept that trying to make fossil fuels too expensive to use will never work. Instead, we should make green energy so cheap that nobody can resist it.

En ”trillion” är det samma som biljon på svenska, eller 1.000 miljarder. Eller omräknat 9.000 miljarder kronor. För EU som helhet innebär de löften som ställs ut att upp till 25 procent av BNP kan ätas upp av Parislöftena ifall de blir verklighet.

Samtidigt är det viktigt att inse att Parisavtalet kunde bli verklighet endast genom att FN lät varje land självt  bestämma hur stora utsläppsminskningar de ville gå med på. De flesta så kallade utvecklingsländer (samt Indien, Kina och Brasilien) var måttligt intresserade av att sänka sin tillväxt genom att acceptera kraftiga utsläppsminskningar i närtid – först efter 2030 bedömde de att energiutbyggnaden var färdig och  utsläppen skulle plana ut.

Men fram till dess tillåts alltså Kina och de andra tillväxtekonomierna alltså istället att öka sina CO2-utsläpp – allt enligt Parisavtalet. Under de närmsta 15 åren gäller alltså business as usual och det kommer att eldas kol som aldrig förr i ”tigerekonomierna”. Man kan alltså konstatera att det enda som Parisavtalet faktiskt kom överens om var att öka utsläppen under åren fram fram till 2030, inte att minska dem. Och eftersom Kinas utsläppskurvor pekar rakt upp i skyn, kommer alla begränsningar som USA, EU och resten av den industrialiserade västvärlden går med på, vara verkningslösa. Detta är något som John Kerry, USA:s utrikesminister, konstaterade vid ett sällsynt klarsynt tal vid Parismötet i fjol, men som inte fick någon större spridning.

Det är värt att upprepa: Kina – landet med ledartröjan enligt SVT – skrev på ett klimatavtal där landet lovade att öka sina CO2-utsläpp kraftigt under 15 år. Ändå hyllas Kina alltså som föregångsland, medan Donald Trump utmålas som skurk – trots att USA har minskat utsläppen mest på senare år, som ett resultat av skiftet från kol till skiffergas.

Man behöver alltså knappast heta Donald Trump för att inse att Parisavtalet, som det är skrivet, inte ens kommer nära att lösa klimatfrågan, samtidigt som det ekonomiskt är ett gigantiskt svart hål som kommer att slå hårt mot både tillväxt, jobb och välfärd. Och man kan ju undra – när nu klimatfrågan beskrivs som vår tids stora ödesfråga – varför de föreslagna lösningarna är så verkningslösa, dyra och orättvisa? Och framför allt kan man ifrågasätta varför FN, denna dokumenterat byråkratiska, korrumperade och ineffektiva globala problemlösare, fått mandat att helt på egen hand leda detta viktiga arbete. FN:s klimatorgan, UNFCC, har inte kommit ur fläcken på mer än två decennier – trots årliga sammankomster där 10.000-tals byråkrater, politiker, miljörörelser och lobbyister samlas. Eller kanske är det just det som är problemet?

Som Lomborg skriver, kan det amerikanska valet i bästa fall innebära en ny, vetenskaplig och faktabaserad lösning på klimatfrågan, istället för att som nu hälla miljarder i ett bottenlöst slukhål. Det handlar om att göra alternativen till kol och olja både bättre och billigare – inte att göra fossilbränslen dyrare.

Utveckling och välstånd är nämligen intimt sammankopplade med tillgången på energi – och behovet av energi kommer att stiga kraftigt i världen under kommande år. Tänk om vi kunde få se en storsatsning på forskning om fusionskraft när pengar frigörs ur FN-byråkraternas grepp?

Vi kan ju hoppas.

I Sverige ska vi emellertid inte vänta oss sådana initiativ. Här kommer vi istället fortsätta med diverse symbolpolitiska slag i luften, som lokala svenska flyg-, kött- och elektronikskatter.

För det är viktigt att gå före.

Intressant?

Fler om , , ,

Energiomställningen kostar Tyskland femtusen miljarder – till att börja med

Nytt från you can’t make this shit up-avdelningen. Från Tyskland nås vi av beskedet att kostnaden för den gröna omställningen, det som på tyska kallas Energiewende, nu för första gången har kostnadsberäknats av ledande ekonomer. Och det är inga småsummor det handlar om. Fram till 2025 kommer den massiva satsningen på solenergi och vindkraft att kräva i runda tal 520 miljarder Euro. Eller omräknat till svenska kronor, mer än 5.000 miljarder.

Vi tar det igen: 5.000 miljarder. 5 biljoner. Och detta är alltså enbart skattesubventioner för att hålla förnybartindustrin under armarna – i summan finns inte själva kostnaden för elen med.

Och detta är bara början, varnar Institutet för näringslivsekonomi vid Düsseldorfs universitet, som karlagt kostnaderna för Tysklands dyrköpta experiment med att ersätta både kol och kärnkraft med ”100 procent förnybart”. Ett projekt som med tiden kommit att framstå som allt mer utopiskt och verklighetsfrånvänt.

Mot slutet av 2030-talet kommer subventionerna att förnybar energi att uppgå till det dubbla – 1 biljon Euro. 10.000 miljarder.

Som en jämförelse tyngs skuldkrisens Grekland just nu av ett underskott på 323 miljarder Euro, eller 3.000 miljarder kronor. Det skulle alltså vara avsevärt mycket billigare för de tyska skattebetalarna att nolla Greklands skulder än att betala för elen i det egna hemlandet. För en familj på fyra personer beräknas energiomställningen kosta 250.000 kr fram till 2025.

Men det kanske ändå kan vara värt alla dessa miljarder, det är ju trots allt för en bättre miljö som tyskarna får avstå från sina sparpengar?

Tyvärr inte. Den gigantiska satsningen på sol och vind har inte resulterat i minskade koldioxidutsläpp, vilket måste ha varit tanken med alltihop, snarare det motsatta. Utsläppen ökar istället i Tyskland, eftersom ingen riktigt insåg (eller ville inse) att det skulle krävas reglerkraft de fyra av fem dagar som vindkraftverken står stilla eller när solen inte lyser.

Därför gör nu kolkraften comeback på bred front. Kolpriset stiger, det råder prisrally i kolgruveaktier och kolkraftverk har blivit attraktiva investeringsobjekt för en helt ny energimäklarbransch som ser en lukrativ framtid i att sälja reglerkraft till elbolagen när de förnybara energikällorna inte levererar (vilket alltså är större delen av tiden). Att notera är att svenska Vattenfall sålde sina tyska koltillgångar när priset var som lägst. Istället har bolaget fått nya ägardirektiv från regeringen – att storsatsa på förnybart…

Vad var nu definitionen på galenskap igen? Göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat?

Det kan i sammanhanget vara viktigt att påminna om att vi har minst ett parti i riksdagen som ser tyska Energiewende som ett föredöme värt att ta efter.

Intressant?

Fler om , , ,

Vattenfalls tyska kolkraftverk kan få miljardstöd – bara för att hållas stängda

Minns ni det högljudda bråket för ett par veckor sedan kring den föreslagna försäljningen av Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland? Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt kallade försäljningen ett svek, och krävde att Miljöpartiet skulle stoppa affären. ”Kolet måste stanna i marken”, dundrade han.

Sjöstedt kan sannolikt glädja sig åt att så faktiskt ser ut att bli fallet. Den tilltänkta köparen, det Pragbaserade holdingbolaget Energeticky a Prumyslovy AS (förkortat EPH), planerar nämligen att använda Vattenfalls åldrade brunkolstillgångar som reglerkraft – ett affärsupplägg som kan ge mångdubbelt mer i vinst än att sälja elen på den öppna marknaden. EPH uppmärksammades nyligen av affärssajten Bloomberg som i en artikel beskriver detta nytt kapitel i det ständigt eskalerande vansinnet som kallas europeisk energipolitik.

Anledningen stavas Energiewende, Tysklands gigantiska utbyggnad av sol- och vindenergi under senare år. Denna ambitiösa satsning, som syftat till att ersätta smutsig kolkraft med miljövänlig el från förnybara källor, har nämligen inte riktigt gått som planerat. Dels har den kraftiga utbyggnaden inneburit ett massivt överskott på el under vissa perioder (framför allt under sommarhalvåret) medan landet tvingats köra vidare med sina koleldade kraftverk för att kompensera för bortfallet under vindstilla dagar eller då solen inte lyser (på natten till exempel). Överproduktionen har fått till följd att priserna pressats ner och energibranschen i Tyskland, precis som i Sverige, har hamnat i djup kris. Ingen tjänar längre pengar på att producera el, utan massiva bidrag från skattebetalarna.

Stora energiföretag, som E.ON och RWE, har hotat med att stänga flera kolkraftverk just på grund av bristande lönsamhet. Detta skulle emellertid ställa till kaos på marknaden – eftersom det då skulle saknas reglerkapacitet. Med tanke på att 80 procent av landets el kommer från kolkraften och den förestående stängningen av landets kärnkraftverk (som bidrar med 7,4 procent av energimixen) inser alla att det skulle behövas ett nytt tyskt under för att behålla ljusen på i Förbundsrepubliken.

Det är här de smarta investerarna från Prag kommer in i bilden. De är nämligen övertygade om att de kan tjäna stora pengar på Vattenfalls kol – utan att behöva bränna upp det.

Sedan starten 2009 har företaget expanderat i Central- och Östeuropa, och köpt upp energibolag, framför allt kolkraftverk och kolgruvor, i Tyskland och Polen. 2014 köpte EPH upp det kol- och oljeeldade elverket Eggborough i England, och förra året tog företaget över E-ONs fossileldade elproduktion i Italien. Och under innevarande månad förväntar man sig alltså att få grönt ljus för affären med Vattenfall, som har en produktionskapacitet i Tyskland på totalt 8 TWh.

Bolaget har redan rott i hamn ett guldkantat avtal i Storbritannien, värt motsvarande nära 750 miljoner kr, enbart för att hålla ett av sina kraftverk i standbyläge under vintern. Vid behov av reservkraft körs det 46 år gamla kolkraftverket igång – med en prislapp som är tre gånger högre än det aktuella marknadspriset för själva elen. Dessutom kan ägarna debitera 135.000 kronor per timme som verket är i vänteläge – och ytterligare 45.000 kronor i timmen för att starta upp anläggningen.

En ganska lukrativ affär, med andra ord.

Det slutliga målet för EPH är att teckna liknande avtal i hela Europa.

Och just i Tyskland är behovet av liknande arrangemang skriande stort – landet planerar därför att sätta upp liknande reservkraftverk för att säkerställa tillgången på el när kärnkraftverken stängs och ett antal av de äldre fossileldade kraftverk pensioenras. Denna backup uppges bestå av åtta brunkolseldade kraftstationer – vilket inkluderar några av Vattenfalls anläggningar, som alltså ser ut att få runthänt betalt för att inte producera el, utan bara köras igång i nödlägen.

Vattenfalls kol ser alltså ut att kunna stanna i marken – åtminstone delar av det. Men det blir till priset av närmast gigantiska subventioner till den tyska kolkraften. Vi har alltså hamnat i ett läge där det inte bara är förnybar el som behöver subventioner för att överleva – utan samtliga typer av elproduktion. Detta besvärande faktum uppmärksammas av den ansedda tidningen Die Welt, som kallar hela den tyska energiomställningen för en illusion (artikeln refereras på Second opinion). Trots finansiellt stöd på hundratals miljarder till sol och vind, har nämligen inte landets koldioxidutsläpp minskat – de är till och med högre idag än de var 2009. Och övriga delar av energisektorn befinner sig i fritt fall.

I Sverige har vi inte riktigt kommit lika långt med galenskaperna, men den nya energiöverenskommelsen säkerställer vi att vi kommer dithän inom ett par år. Trots att vi redan har en stor överproduktion från framför allt vindkraft, innebär energiöverenskommelsen (som Liberalerna ställde sig utanför) att utbyggnaden ska fortstätta. Priserna kommer högst sannolikt att pressas ännu hårdare ner mot noll, och snart nog kommer elkunderna att tvingas skattefinansiera även konventionell kraftproduktion genom det som kallas elvertifikat – men som i praktiken är en extra skatt. Något som bland annat Centerpartiet fortfarande inte förstått.)

Tung industri är förstås undantagen från denna straffskatt, men för privatpersoner innebär de allt högre elkostnaderna att annan konsumtion får stå tillbaka. Det riskerar att bli en hämsko på tillväxten, samtidigt som allt mer av skatter och pålagor går åt till att strö pengar över en liten högljudd lobby som ständigt kräver mer. (I debatten brukar det med en förskönad omskrivning kallas för ”ökad ambition i elcertifikatssystemet”.)

Samtidigt tycker politikerna att det är en god idé att svenska skattebetalare ska göda den amerikanska IT-jätten Facebook med hundratals miljarder genom att befria bolaget från energiskatt. Regeringen satsar hårt på att lansera Sverige som en billig råvarukoloni för de stora IT-bolagens servehallar. En satsning som inte ger särskilt många jobb – förutom en vaktmästare som kan byta ut krånglande hårddiskar och boota om en server då och då, sköts all administration från andra delar av världen.

Det är sådant som kallas jobblös tillväxt – och det är du och jag som tar notan.

Man ska dock inte vara förvånad. Den europeiska energipolitiken är ett haveri som pågått i det tysta under många år – skuggan av andra spektakulära misslyckanden som valutaunionen och flyktingkrisen. Galenskaperna har förstås sin grund i olika EU-direktiv, men i vanligt ordning vill Sverige ”gå före” och vara bäst i klassen.

Då blir det som det blir.

Intressant?

Fler om , , ,

40.000 dör – för att de inte har råd med elräkningen


Energifattigdom är ett begrepp som vi ännu så länge lyckligtvis inte behövt stifta bekantskap med i Sverige. Men i Europa är det i allra högsta grad verklighet för stora delar av befolkningen – var tionde europe faller under detta nya fattigdomsbegrepp, efter att energipriserna stigit kraftigt på senare år.

I den tyskfranska dokumentären ”Die große stromlüge” (Den stora ellögnen) från tv-kanalen Arte (kan ses i en månad framåt) skildras baksidorna av de senaste 15 årens dramatiska omläggning av de europeiska elmarknaderna, som gått hand i hand med massiva satsningar på förnybar energi som sol- och vind. Satsningar som nu betalas dyrt av elkunderna.

Det kanske mest chockerande med programmet är siffran 40.000  – så många dog nämligen under 2014 som en följd av den tilltagande energifattigdomen.. I valet mellan mat på bordet eller värma upp bostaden har många – framför allt äldre och fattigpensionärer – föredragit att slippa svält. Vilket i sin tur inneburit att många  dukat under för vinterkylan i  dragiga, ofta oisolerade bostäder. ”Excessive winter deathts” kallas det torrt i statistiken, och det ligger något mörkt ironiskt i det faktum att de energisatsningar som gjorts i syfte att möjligen skona framtida generationer från att dö i eventuella värmeböljor, leder till tiotusentals dödsfall här och nu.

Som ett resultat av att de inte har råd att skydda sig – från klimatet.

Den europeiska integrerade elmarknaden – ännu ett av EU:s grandiosa misslyckanden – är ett skräckexempel på hur lätt det är att slå sönder en lönsam och fungerande bransch genom en kombination av centraldirigerad planekonomi, påhejad av bidragsentreprenörer, energilobbyister och gröna politiker med utopiska agendor.

Resultatet ser vi nu. Den gigantiska överproduktionen av vind- och solel, framför allt i Tyskland, gör att priserna pressas till nivåer där nästan ingen branschaktör längre tjänar pengar på att producera el. I artikeln How to kill an industry, skriver tyska Handelsblatt om hur landets fyra stora energibolag – E.ON, RWE, Vattenfall och EnBW – tvingats göra nedskrivningar på svindlande 450 miljarder de senaste fem åren. 77 fossileldade  och kärnkraftverk har lagts ner på grund av bristande lönsamhet. RWE har sparkat 7.000 anställda, E.ON har gjort sig av med 25.000 – en tredjedel av arbetsstyrkan. Energisektorn, för inte så länge en av landets lönsammaste, är idag närmast att likna vid ett konkursbo.

Vad värre är – de investeringar i reglerkraft som kommer att krävas för att balansera vind- och solenergin, kommer också att behöva finansieras av skattebetalarna, eftersom det är en förlustaffär att investera i ny elproduktion idag.

Samtidigt som energisektorn blivit krisbransch (att notera är att Vattenfalls usla affärer i mångt och mycket har sin grund i politiska beslut) har elräkningarna för konsumenterna blivit allt dyrare. De senaste åtta åren har elpriserna stigit med i genomsnitt 42 procent i unionen, och mest av allt betalar tyskarna. Förbundsrepublikens skattebetalare har redan fått slanta upp cirka 2.000 miljarder (!) för landets sol- och vindsatsningar, och idag klarar 7 miljoner tyskar inte  längre av att betala elräkningen. I Ungern går i snitt hälften av den disponibla inkomsten till att betala elräkningen, medan spanjorerna lägger 28 procent på el och uppvärmning. Var åttonde fransman klarar inte att betala elräkningen.

Samtidigt har Tysklands beslut att avveckla sin kärnkraft – samtidigt med satsningarna på förnybart – inneburit att den billigaste, smutsigaste reglerkraften, kol, fått ett uppsving igen efter att succesivt ha fasats ut på 90- och 00-talet. Hela landsändar ödeläggs av gigantiska dagbrott där brunkol (lignit) grävs upp. Hela byar töms på folk, som frågar sig om  Tysklands omtalade energiewende verkligen skulle få som resultat att landets koldioxidutsläpp skulle  ÖKA istället för att minska.

Tyvärr förfaller dokumentären i sin andra halva till en ganska ointressant studie av maktspelet i EU:s korridorer, där det antyds att det egentligen är de stora oljebolagen som styr i kulisserna (alltså den gamla vanliga big oil-konspirationen). Men fakta i reportaget talar ändå för sig själv.

I Sverige har vi som sagt varit förskonade från det allra värsta vansinnet – hittills. Men med skrotnignen  av den svenska kärnkraften – 40 procent av vår elproduktion – som presenterades av energiminister Ibrahim Baylan och Miljöpartiets energipolitiska talesperson Lise Nordin i veckan, är det bara en tidsfråga innan vi börjar se allvarliga effekter även här. Dels ökar risken för blackouter vintertid – alltså att elen inte räcker till – dels kommer priserna att stiga dramatiskt när nära hälften av produktionen skrotas utan att ersättas.

Utan kärnkraft blir vi utelämnade till antingen import – till exempel från Finland som är i full färd med att bygga nya reaktorer bara några mil från Sverige – eller genom reservkraft som rullar på Putins gas. Finlandsspåret kompliceras främst av det faktum att Sverige i så fall kommer att behöva köpa i princip allt landet producerar för att hålla nätet stabilt under en köldknäpp – något som kan bli svårsålt i Finland. I ett läge där det är vinter, 20 grader kallt och vindstilla så kommer samtliga våra grannländer att behöva behålla det mesta av  sin el för sig själva.

Då kommer det att bli dyrt – och då kommer vi snabbt att få lära oss vad energifattigdom innebär. Skillnaden är att det går betydligt snabbare att frysa ihjäl i -30 grader i Burträsk än i ett dragigt radhus i brittiska Doncaster.

(I ärlighetens namn ska sägas att det är få svenska hem som värms upp med direktverkande el numera – men de finns.)

S och MP har emellertid kommit på  en lösning på det stora bortfallet av el, nämligen batterier. Utvecklingen på detta område har gått snabbt på senare år, skriver de – så lagom till att kärnkraftverken skrotas framåt 2020  kommer någon säkert att ha uppfunnit JÄTTESTORA batterier som klarar att lagra elektriciteten från de tiotusentals nya vindkraftverk som är tänkta att ersätta reaktorerna.

Vi kan fundera på detta en stund. En socialdemokratisk regering driver en energipolitik som inte bygger på dagens verklighet och utgår från befintlig teknik – utan på önsketänkande om nya utvecklingssprång, som ska göra de storslagna gröna utopierna verkliga.

You can’t make this shit up

Det riktigt stora problemet för svenskt vidkommande är tyvärr att energipolitiken blivit ett slags bondeoffer för att hålla det svårt sargade Miljöpartiet på humör. Efter att ha tvingats tugga i sig den ena bajsmackan efter den andra – senast i november när regeringen införde gränskontroller och id-krav – var det kanske MP:s krav för att överhuvud taget sitta kvar i regeringen att Lise Nordins faktaresistenta vision om framtidens energi också skulle bli regeringen.

Det vill säga –att låta den den svenska elmarknaden haverera enligt tysk och spansk förebild.

Flytta söderut, ni som kan.

Intressant?

Fler om , , ,

Kärnkraftsnedläggningen hade kunnat stoppas för ett år sedan – oppositionen valde att blunda

Jag skrev här på bloggen för snart ett år sedan om Miljöpartiets sluga beslut att chockhöja den så kallade effektskatten på svensk kärnkraft, ett beslut som togs enbart i syfte att göra det så dyrt att driva kärnkraftverk att ägarna till slut skulle tvingas stänga verken. Något som nu alltså har lyckats, då Vattenfall aviserat att bolaget kommer att stänga alla sina verk i förtid. I fjol var det få som brydde sig om denna trojanska häst, men nu börjar det alltså gå upp för allt fler att vi inom bara ett par år kan stå utan hälften av vår elproduktion och hamna i ett krisläge med elbrist och blackouter udner kalla vinterdagar. Miljöpartistiska utopier om att ”100 procent förnybart” skulle kunna ersätta detta gigantiska bortfall på elmarknaden är inget annat än utopier; just nu nu levererar vindkraften exempelvis inte mer än ett par procent av elbehovet, trots skattesubventiuoner i hundramiljardersklassen till utbyggnad av förnybart. Det spelar inte heller någon roll om vi tiodubblar antalet vindsnurror – när det inte blåser levererar vindkraft ingen el alls och måste alltså ersättas med annan produktion.

elstatistik_160108

Aktuell graf från Elstatistik.se – du kan aldrig gissa vad som händer när vi tar bort den röda stapeln och dessutom lägger ner vart tionde vattenkraftverk…

Vad detta kommer innebära för svensk industri är inte särskilt svårt att föreställa sig. Med osäker tillgång till el till konkurrenskraftiga priser kommer vi snart att få se tung industri och tillverkningsföretag lämna landet. Ingen kommersiell verksamhet kommer att acceptera att elleveranserna stängs av när det kommer en köldknäpp och/eller är vindstilla. Och för privatpersoner kan det i värsta fall innebära att vi kommer att få leva med energiransonering under kalla vinterdagar som dem vi just nu genomlever.

Istället för kärnkraften finns det egentligen bara två möjligheter för att se till att detta inte händer under åren framöver:

  1. Import av el. Denna kommer i så fall att komma från Norge eller Finland – som bygger ny kärnkraft – eller från Danmark och kontinenten där det är kol och olja för hela slanten som ackompanjerar vindkraften. Inget av dessa alternativ verkar särskilt smarta ifall ambitionen är att sänka utsläppen. Dessutom är det högst osäkert om våra grannländer har 10-15 GWh att bidra med när det kniper, det är ju inte helt ovanligt att det är kallt i hela Norden på vintrarna, inte bara i Sverige.
  2. En massiv utbyggnad av reglerkraft. Sådan kan drivas med biobränsle, men att ersätta 40-50 procent av nuvarande elbehov med sådant innebär att det mesta av svensk skog måste eldas upp. Inte heller särskilt miljövänligt, kan tyckas. Det enda kvarvarande, hyfsat miljövänliga, alternativet blir då gasturbiner, med effekten att vi kommer att i varje falll till viss del behöva göra oss beroende av import från Ryssland. Och Sveriges koldioxidutsläpp kommer att skjuta i höjden igen.

De flesta som innehar ens en minimal förmåga att sätta sig in i realiteter inser att den politik som förs just nu är total galenskap. Och det tragiska är att krisen hade kunnat kvävas i sin linda, ifall oppositionen tagit sitt ansvar. Beslutet om att smyga med effektskattehöjningen i vårbudgeten var nämligen ett flagrant brott mot den famösa Decemberöverenskommelsen (nån som minns den?), eftersom denna även innehöll ett krav på partiöverläggningar om just energipolitiken. (Även detta bloggade jag om.) Moderater, Liberaler och kristdemokrater hade utan problem kunna bryta ut denna skattehöjning ur budgeten och fälla den (med stöd från SD, precis som partiet tidigare gett sitt passiva stöd till S med att fälla borgerliga budgetar).

Men oppositionen satt och sov, alternativt satte partitaktiken före Sveriges bästa. Och oppositionens eget utopiska svar på Miljöpartiet, C, applåderade till och med Vattenfalls beslut att stänga RInghals 1 och 2 i april förra året. ”Marknaden” hade minsann visat att kärnkraften inte var lönsam att driva.

Vad Stefan Löfven egentligen tycker är det väl ingen som vet. Och energiministern, regeringens mest osynlige och även onödigaste minister, har för länge sedan överlåtit till Åsa Romson att på egen hand besluta i frågor som rör svensk energi- och näringspolitik.

En sak är säker: Det gäller att bunkra upp med ett stort antal varma koftor framöver.

Winter is coming.

Intressant?

Fler om , , , ,

(Kärnkraftskuriosa: Bilden i bloggens sidhuvud är tagen i reaktorhallen på KTH, där Sveriges första kärnreaktor, R1, byggdes. Den var i drift från 1954 till 1970.)

Svensk energipolitik: Elkunder betalar miljoner för att leverera ström till Google i Finland

I veckan tillkännagjordes nyheten om att sökmotorgiganten Google, ett av världens största och rikaste internetbolag, träffat en överenskommelse med vindkraftsföretaget Eolus om att köpa upp all el som produceras vid bolagets nya vindkraftspark i Liden, strax utanför Sundsvall.

Avtalet innebär att Google under en tioårsperiod kommer att köpa all el som produceras av anläggningen, enligt uppgift 250-300 GWh per år.

Nyheten har uppmärksammats såväl internationellt som här i Sverige, och har hyllats som ännu ett bevis på hur Sverige tar ledarrollen i omställningen till 100 procent grön energi. Fast om man tittar närmare på affären så visar den kanske tydligast av allt hur dysfunktionell den svenska energimarknaden faktiskt är.

För efter snart 20 år av stöd och subventioner till en massiv utbyggnad av väderberoende kraftkällor – främst vindkraft – har vi hamnat i ett läge där vi skapat en överkapacitet som inte bara bidrar till rekordlåga elpriser – ibland tvingas elproducenterna betala för att bli av med elen – den slår också undan benen för all annan elprododuktion och lägger en död hand på alla privata investeringar i nya anläggningar. Och kärnkraften, 100 procent koldioxidfri, har i allt väsentligt redan lagts ner i spåren av chockhöjda straffavgifter.

Vi står därför med ett system där hela energisektorn mer eller mindre har förstatligats i smyg – ingen ny elproduktion byggs längre utan statliga miljardsubventioner. Tyvärr skapar de nya gröna satsningarna inga svenska jobb – förutom möjligen under själv anläggningsarbetena med att uppföra vindsnurrorna – och inkomsterna går inte sällan ner i fickorna på utländska riskkapitalister och smarta bidragsentreprenörer, något jag skrivit om tidigare.

I fallet med Google exporteras elen till Finland där bolaget har sin närmaste serverhall. Det tillkommer alltså inga nya svenska jobb i samband med affären, och Google betalar mig veterligt inga energiskatter i Sverige.

Men för vindkraftsbranshen, som länge plågats av usel lönsamhet, är en affär som den med Google guld värd. Via avtalet med sökmotorjätten om ett tioårigt elavtal, kan Eolus Vind (ett bolag som enbart sysslar med själva bygget av  vindkraftverken) garantera en potentiell köpare till verken en långsiktig fast inkomst i form av elcertifikat, vid sidan av de intäkter för själva elen som ägaren givetvis har. (Huruvida Google köper elen till ett på förhand överenskommet pris framgår inte av pressmeddelandet som skickats ut – det är hur som helst inget som parterna skulle offentliggöra.)

Alla som handlar med el är enligt lag ålagda att köpa ett visst antal elcertifikat, och kostnaden för detta hamnar på våra elräkningar. Elcertifikaten är alltså en dold extra skatt på elen – oavsett om den kallas något annat – och finns till för att säkerställa utbyggnaden av förnybar energi. I oktober klubbade Riksdagen ett beslut om att som det uttrycks höja ambitionen i elcertifikatssystemet, vilket för den vanlige lägenhetsinnehavaren innebär en kostnadsökning med ytterligare någon tia i månaden vid en förbrukning om 5 000 kWh/år (villaägare betalar förstås mer).

Enligt uppgift från Svensk Kraftmäkling handlas elcertifikaten för leverans i mars 2018 just nu runt 170 kr/MWh. Det innebär att den blivande ägaren till de 23 vindkraftverken i Liden kan räkna hem en garanterad intäkt på 40–50 miljoner kr per år via certifikatsystemet, eller uppåt en halv miljard under den tioårsperiod som Google förbundit sig att köpa el till sin finska serverhall. Du, jag och alla andra elkunder betalar kalaset, medan stora elintensiva industrier (som exempelvis Facebooks serverhall i Luleå) är undantagna kravet på att köpa elcertifikat.

(Egentligen betalar vi ännu mer än ovan– alla skatter och avgifter på elräkningen beläggs nämligen med 25 procent moms innan den landar i brevlådan.)

Att komma ihåg i det här sammanhanget är att vindkraft i Sverige inte ersätter några fossila utsläppskällor, eftersom nära nog 100 procent av vår energiproduktion redan är koldioxidfri. Eller rättare sagt – den kommer förmodligen inte att vara fossilfri så länge till. för Efter den senaste ambitionshöjningen i elcertifkatssystemet, som alltså smögs igenom Riksdagen utan någon uppmärksamhet över huvud taget, är målet nu att bygga ut vindkraften ännu mer, från tidigare beslutade 25 till 30 GWh. En sådan massiv utbyggnad får till följd att den svenska vattenkraften, som hittills använts som reglerkraft när vindkraftverken stått stilla, inte längre kommer att räcka till för att balansera nätet. Istället kommer vi att behöva bygga upp ny fossil reservkraft, sannolikt i form av gasturbiner. Alternativt får vi finna oss i att vara utan elektricitet delar av veckorna.

Men att kritisera vindkraft har tyvärr blivit närmast tabu. I den gängse bilden, som vi matas med från såväl medier och politiker, står vindsnurrorna som en slags symbol för bättre miljö, och att peka på avigsidorna av de mångmiljardsatsningar på förnybart som gjorts och görs innebär att man riskerar att smetas ner som klimatförnekare. Eller ännu värre – som Sverigedemokrat. Det var nämligen bara SD som reserverade sig i näringsutskottet mot beslutet att bränna ännu mer av våra pengar på att höja ambitionen i elcertifikatsystemet.

Jag vill givetvis betona att ingen av de inblandade i affären – varken Eolus eller Google – har gjort något som vare sig är juridiskt fel eller moraliskt förkastligt. Vad affären istället visar är de oväntade effekterna av hur det kan gå när politiker och byråkrater bestämmer sig för att rädda världen – med andras pengar.

Och handen på hjärtat, i en svårt ansträngd flyktingsituation där vi till och med ska känna skuld för att vi lägger pengar på julklappar, hade vi inte kunnat använda ett par hundra miljoner på ett bättre sätt än att säkra elleveranser till ett av världens högst värderade företag?

Bara undrar.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det är politiker som dödar kärnkraften, inte marknaden

ringhals1_2

Ringhals 2 i förgrunden med reaktor ett som skymtar bakom. Bägge dessa reaktorer ska stängas i förtid. Foto: Vattenfall

Idag kom beskedet från Vattenfall, att bolaget stänger två av sina reaktorer i Ringhals – sju år tidigare än planerat. Och vd:n Magnus Hall är mycket tydlig med orsaken: den politiskt beslutade straffbeskattningen av kärnkraftsel (den så kallade effektskatten) som chockhöjdes i den rödgröna vårbudgeten nyligen. Denna skattehöjning kom ovanpå redan tidigare beslutade pålagor och ett politiskt tankeförbud i januari för att planera för ett byte av de åldrade reaktorerna.

Till detta kommer, som många politiker från framför allt s och mp påpekat, ett rekordlågt marknadspris för elen. Vad de inte nämner är att det låga elpriset framför allt är ett resultat av politisk klåfingriget, inte av en fungerande marknad. Det rekordlåga elpriset har politiker – från både höger och vänster – under flera decennier bäddat för genom att gödsla med otaliga skattemiljarder på en gigantisk utbyggnad av främst vindkraft. Resultatet av detta är en massiv överproduktion av el som skapar en osund prispress på marknaden.

Att det blivit så här är långt ifrån någon slump. Redan centerledaren Maud Olofsson påbörjade den storskaliga utbyggnaden av vindkraft – den var ett krav för att gå med på Alliansens energiöverenskommelse 2009. Idag medger hon själv i en Aftonbladetintervju att detta bara var spel för gallerierna – centern tänkte aldrig gå med på att bygga ny kärnkraft i Sverige.

Men den verkliga dödsstöten kom i och med Miljöpartiets och Åsa Romsons regeringstillträde, och att döda kärnkraften genom regelkrångel och fördyringar var en strategi som miljöpartiet hade redan på valnatten. Planen var att göra det så olönsamt att äga och driva kärnkraftverk att ägarna självmant skulle lägga ner driften, utan att MP skulle behöva  ta frågan till Riksdagen (då hade de förlorat).

Denna strategi, som bekräftas av MP till Aftonbladet, ser nu alltså ut att ha lyckats, och enligt uppgift var det rena karnevalsstämningen på MP-kansliet i Gamla stan. Där firades det att tusentals anställda hos Vattenfall nu förlorar sina jobb, däribland 500 vid huvudkontoret i Solna. Hur många som får gå i min gamla hemstad Varberg, där Ringhals ligger, är i dagsläget oklart – men då Vattenfall är en av de största arbetsgivarna kommer det att bli ett hårt slag för kommunen.

Att politiker applåderar att människor tvingas ut i arbetslöshet, samtidigt som de tvingar fram beslut som hotar jobben i den svenska industrin, är faktiskt inte värt annat än förakt. Och ytterst ansvarig är Stefan Löfven, den man som kallar sig statsminister och fram till nyligen lovade att värna industrin och fixa EU:s lägsta arbetslöshet till 2020, samma år som Ringhalsreaktorerna alltså ska vara stängda. Löfven är fullt medveten om att kärnkraftssabotaget kostar svenska arbetare deras jobb – ändå håller han tyst av rädsla för att stöta sig med sin starkt industrifientliga och utopiska regeringsparter.

Att politiker som Ibrahim Baylan, Lise Nordin och Annie Lööf – som välkomnar nedläggningen – i detta sammanhang gång på gång upprepar att nedläggningsbeslutet fattats på marknadsmässiga grunder, är ett öppet hån mot alla som driver företag. Det bevisar också hur bristfälliga kunskaper dessa politiker har om hur en marknad egentligen fungerar. Men så är de ju politiska broilers, med ingen eller begränsad erfarenhet utanför den politiska bubblan – särskilt inte av jobb på den öppna marknaden. Därför är de likaledes omedvetna om att den vision om 100 procent förnybar energi som de upprepar närmast som ett mantra, bara klarar att producerar el i snitt var fjärde dag (enligt statistik från Vindstat). Övrig tid behöver vattenkraft, kol- eller gasdrivna turbiner rycka in som reglerkraft. Putin approves of this.

Och de inser inte heller, till skillnad från Stefan Löfven, att en förtida nedläggning av svensk kärnkraft riskerar att slå undan benen för svensk basindustri. Något som samarbetsorganisationen SKGS varnat för vid upprepade tillfällen, varje gång för döva öron.

Men det riktigt allvarliga i sammanhanget är hur vi undan för undan, genom återkommande ingrepp i marknaden, skapat en situation där skattemiljarder går till att subventionera olönsam förnybar energi, främst vindkraft, vars överproduktion av el pressar priserna till nivåer ner mot noll. (Vid vissa tillfällen måste vi till och med betala för att bli av med överskottselen.) Samtidigt straffbeskattar vi vår traditionella, koldioxfria elproduktion på ett sådant sätt att den blir olönsam att driva.

Vi har alltså försatt oss i ett läge där vi gått från en lönsam, konkurrenskraftig elproduktion, som försett statskassan med miljarder i skatteinkomster genom åren , till det rakt omvända – en marknad som kräver miljardbelopp i bidrag för att hållas vid liv. Denna marknad är så till den grad sönderreglerad av politisk klåfingrighet och utopiska visioner, att det snart inte finns något företag villigt att satsa egna pengar på ny energiproduktion, såvida de inte garanteras full kostnadstäckning av statliga subventioner.

Så mycket för marknadsmässiga beslut.

Man skulle kunna vänta sig att detta välplanerade sabotage i syfte att avskaffa mer än 30 procent av Sveriges elproduktion skulle få vissa följdverkningar hos Alliansen, som ju ingick den så kallade Decemberöverenskommelsen, DÖ, med förbehållet att en energikommission skulle tillsättas för att ta fram en plan för Sveriges energiframtid. Nu med S/MP-regeringens beslut att genom ekonomiska sanktioner döda kärnkraften i förtid, borde dessa partier – om de hade ryggrad – riva DÖ i små små bitar och elda upp dem i närmsta värmekraftverk.

Fast det lär inte ske. Den ende ur Alliansen som ventilerat någon slags kritik är FP-ledaren Jan Björklund, men med tanke på hur mikroskopiskt hans parti är numera spelar det knappast någon roll hur indignerad han säger sig vara. Resten av den så kallade oppositionen tiger på vanligt manér och drömmer om att göra storstilad comeback 2018.

Hur Sverige ser ut då är emellertid något som vi borde känna en djup oro för. För det är inte bara Stefan Löfven som svikit sina kärnväljare, varav de flesta i hans eget fackförbund. Även Alliansen har låtit kortsiktigt maktspel gå ut över sina väljares bästa.

Det kommer att bli dyrt, både för Socialdemokraterna och Alliansen. Och vi vet ju vid det här laget vart de besvikna väljarna tar vägen.

Intressant?

Fler om , , , ,

Regeringens hemliga skattechock på kärnkraften

I regeringen Löfvens vårbudget, statsministerns första egna som presenterades idag, fanns det vid sidan av höjda arbetsgivaravgifter och diverse mer eller mindre symboliska ”jobbsatsningar” även en smärre bomb som smugits in av finansministern. Det är den så kallade effektskatten på kärnkraft som höjs kraftigt i budgeten – med hela 16,7 procent – en skattehöjning som förvisso varit planerad sedan länge men som ingen ändå verkar ha brytt sig om att ta upp i dagens analyser, vid sidan av SKGS, Sveriges basindustriers samarbetsorgan som varnar för följderna av denna straffskatt på kärnkraftsel.

För en straffskatt är just vad det handlar om. Den infördes i syfte och mening att göra det dyrare att äga och driva kärnkraftverk och fick sin nuvarande utformning 2000. Effektskatten började då räknas på den termiska effekten (alltså den värme som utvecklas vid drift) och inte antalet producerade Megawattimmar, enligt Energifakta.

(Den termiska effekten är ungefär tre gånger högre än den elektriska – som exempel ligger reaktorn Forsmark 3 på 1170 MW elekriskt effekt men 3300 MW termisk effekt, detta eftersom en ångturbin har en verkningsgrad på c:a 33 procent.)

Detta sätt att räkna gör dels att staten kan håva in stora pengar på kärnkraften (som sedan kan slösas bort i form av dyra och verkningslösa subventioner till exempelvis vindkraft). Idag uppgår skatten till 12.648 kr/MWt och månad, vilket innebär att staten drar in drygt 4 miljarder årligen bara i straffskatt på kärnkraft. Nu höjs skatten till 14.770 kr/MWt vilket innebär en skattehöjning på nära 700 miljoner om man utgår från Energifaktas beräkningsmodell.  (SKGS räknar med en lägre höjning på c:a 250 miljoner årligen, oklart dock hur denna siffra tagits fram.)

Dessutom är skatten ”driftsäker” på så sätt att den utgår oavsett om anläggningen är i  drift, avstängd för service eller atombombad av Putin – skatten ska ändå betalas.

Denna skattechock i smyg bär givetvis Miljöpartiets signum. Redan efter makttillträdet i oktober aviserade miljöminister Åsa Romson att flera reaktorer skulle komma att stängas stängas under mandatperioden (något som Stefan Löfven viftade bort då. Och metoden för att få till stånd denna förtida avveckling var att göra själva produktionen så dyr att det blev olönsamt för ägarna att driva verken vidare. Fördyringen skulle åstadkommas dels genom höjd ”riskpremie” – den fasta avgift som ett kärnkraftsbolag måste ha tillgänglig vid en eventuell olycka – som tidigare aviserats, dels genom höjda skatter på själva kraftproduktionen.

Lägg till denna skattesmocka det tidigare beslutet att via regleringsbrev förbjuda Vattenfall att vare sig utreda eller planera för ersättning av befintliga reaktorer, och Åsa Romsons plan ser ut att ha gått i lås, utan att hon behövt ställa sig och besvara en enda fråga om saken i Riksdagen. Ganska bra jobbat med tanke på att det är en tredjedel av Sveriges elproduktion som Romson & Co håller på att avveckla i smyg. (Och ännu mer imponerande när man betänker att det är ett parti med bara 25 av 349 riksdagsmandat.)

Så. Vad säger då Alliansen om detta. De borgerliga partier som i den famösa Decemberöverenskommelsen förband sig att låta Vänsterpartiets budgetar glida igenom Riksdagen på en räkmacka c/o Stefan Löfven, med enda motkrav att de fick hålla kafferep med regeringen när det gällde försvaret och energipolitiken?

Tja, vad jag kan höra så här långt… inte ett ljud. Efter att framgångsrikt agerat dörrmatta åt Löfven i december, har Alliansen nu lyckats med konststycket att dels vika ner sig i de pågående förhandlingarna om försvaret – så mycket att FP valde att hoppa av – dels valt att blunda när Miljöpartiet i princip snabbavvecklar kärnkraften. Och detta innan den så kallade Energikommissionen ens hunnit ha sitt första möte.

Med tanke på den totala tystnaden och det borgerliga ointresset för denna fråga, förutsätter jag att Alliansen  struntar blankt i om Sverige har el till konkurrenskraftiga priser eller inte, vilket ju var syftet med den aviserade kommissionen. (Eller om vi har el överhuvudtaget, mer än ett par dagar i veckan, vilket ju blir det långsiktiga resultatet av nuvarande energipolitik.)

Den borgerliga spelteori, signerad Fredrik Reinfeldt, som ligger bakom hela den havererade Decemberöverenskommelsen, går tydligen ut på att driva S-regeringen så långt åt vänster som det är möjligt. Detta i syfte att visa befolkningen hur skadlig denna politik är i praktiken, på det att en majoritet av väljarna  bönar och ber på sina bara knän om en ny Alliansregering i valet 2018.

Själv skulle jag faktiskt bli överraskad om de partier som lite skämtsamt kallar sig för oppositionen överlever nästa val över huvudtaget.

Intressant?

Fler om , , , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: