Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: extremism (sida 1 av 2)

Vi kanske inte kan stoppa terrorn, men vi borde sluta att finansiera den

Lastbilen som användes vid attacken bogseras bort, natten mot den 8 april. By Frankie Fouganthin – Own work, CC BY-SA 4.0, Wikimedia Commons

Det har gått en dryg vecka sedan terrordådet i Stockholm, där en 39-åring med uzbekiskt ursprung mördade fyra och skadade ytterligare 15 då han körde en kapad lastbil i full fart nedför Drottninggatan. Det är fortfarande svårt att smälta att det verkligen hände bara ett stenkast från jobbet där vi satt och fredagsfikade när de första inläggen om dådet började dyka upp. Och det tar fortfarande emot att bege sig till Åhléns city där den kapade bryggeribilen slutade sin dödliga framfart.

Framför allt har jag svårt att tänka på Ebba, 11, som enligt den satans mördarens perverterade ideologi var en fiende – en otrogen som förtjänade att dö. Själv pappa till en flicka i samma ålder är det svårt att ta in denna bottenlösa ondska – en ondska som dessvärre har och har haft många apologeter i landet. Och efter en vecka av sorg och kärleksmanifestationer, kanske det börjar bli dags att släppa fram den rättmätiga vreden som många av oss förmodligen bär på.

En vrede mot mördaren, Rakhmat Akilov, men också en vrede mot alla som under många år motarbetat, förhalat och relativiserat terrorn – och stämplat dem som ändå varnat för vad som kunde hända som islamofober och fascister. Det räcker att gå tillbaka ett par år i tiden och den så kallade Reva-debatten, där såväl  nuvarande justitieministern Morgan Johansson som ett stort antal liberaler tog avstånd från polisens arbete med att spåra upp och avvisa människor som befann sig i landet illegalt. Nu, efter terrordådet som utfördes av en så kallat papperslös, ropar samma politiker på hårdare tag.

Själv blir jag mest arg på dels alla hurtfriska kärleksbudskap som vi förväntas möta terrorn med, dels de politiker och tyckare som som snabbt slog fast att terrordådet på Drottninggatan var väntat – det var bara en tidsfråga innan det skulle inträffa.

Jag kommer aldrig att kunna möta slaktare som Rakhmat Akilov med kärlek – och jag vägrar acceptera att terrorn är någon slags naturlag. Att vi numera måste inrätta våra våra liv efter en ständig beredskap för terrorattacker. Jag vägrar acceptera att att en 11-årig tjej ska leva i oro för att bli överkörd av en lastbil på väg hem från skolan. Jag vägrar att se det som normalt att ständigt kasta blickar över axeln när man går på stan. Att alltid behöva lokalisera närmaste nödutgång när man kommer in i en byggnad – och redan på förhand göra upp en mental flyktplan i händelse av att det dräller in terrorister på kontoret och börjar skjuta. Att hålla huvudet kallt, och lågt, och veta att det bästa tillfället att fly är när skytten byter magasin i sin AK-47 – en operation som tar uppåt tio sekunder – vilket förhoppningsvis ger tid att nå fram till närmaste utgång.

Detta är något som jag, och sannolikt många andra, i liknande ”utsatta” yrken numera får lära oss i de obligatoriska säkerhetsutbildningarna. Hur sjukt är inte detta, om man tänker efter?

Att döma av den politiska diskussionen veckan efter terrordådet, verkar det lyckligtvis ha infunnit sig en slags eftertankens kranka blekhet, framför allt hos Socialdemokraterna. En insikt att om att även om vi måste hjälpa människor som flyr från krig, kan vi inte bara förutsätta att alla är ”goda” eller instinktivt omfamnar den svenska värdegrunden när de korsar gränsen. Och – tyvärr – att ett antal faktiskt hatar oss och allt som vi står för. Precis som barnmördaren Rakhmat Akilov.

Förhoppningen är förstås att denna omsvängning hos S inte bara är tomt prat, utan att de statsbärande delarna av partiet insett att det inte längre fungerar att låta mer eller mindre extrema falanger – både i det egna partiet och hos MP och V – sätta agendan.

Det var ju inte så länge sedan Gustav Fridolin, som nu alltså vill kasta ut papperslösa och förse dem med fotboja, gick till storms mot jakten på ”papperslösa” och rappade för fri asyl. Han har också varit aktiv i Charta 2008, en grupp som försvarade terrorister och motarbetade Säpos kartläggning av extremistiska grupper i Sverige. Det var för övrigt i Charta 2008:s systerorganisation i Storbritannien, Cage UK, som den ökände ”Jihadi John” hade sin ideologiska hemvist. Det vill säga den ökände IS-bödeln som skar huvudet av den amerikanske journalisten James Foley.

Det är inte heller så länge sedan Miljöpartiets Mehmet Kaplan relativiserade problemet med svenska terrorresenärer som anslöt sig till IS med att de inte var värre än de svenska Finlandsfrivilliga på 40-talet. Detta var samme Kaplan som tidigare bjuditi in kända antisemiter som Yvonne Ridley till riksdagen och som verkade tillbringa mer tid i Turkiet tillsammans med sina vänner i Erdogans AKP än han ägnade åt jobbet som bostadsminister. Kaplan är fortfarande kvar i Miljöpartiet – och riksdagen – och vad jag förstår har han fortfarande Fridolins oreserverade stöd.

Som Sophie Löwenmarks kartläggning på Timbros Smedjan visar, har dessutom organisationer med mycket nära band till extrema ideologier – som Sveriges förenade muslimer, SFM  – kunnat håva in miljoner från skattebetalarna, år efter år. Pengar som gått till att sprida hat och motverka integration och demokrati bland unga muslimer.

 

Till allt detta kan vi lägga den inflytelserika falang inom socialdemokratin som går under namnet Tro och solidaritet. En sammanslutning av kristna socialdemokrater, som trots de senaste årens etniska rensning av och attacker mot den kristna minoriteten i exempelvis Syrien och Irak, inte lyfter ett finger för dessa trosfränder. Istället väljer Tro och solidaritet att liera sig med terrorstämplade organisationer som Hamas och turkiska IHH – den senare en organisation som står den maktfullkomlige president Erdogan och hans AKP mycket nära. IHH arrangerar årligen ”Ship to Gaza” där framträdande socialdemokrater allt som ofta mönstrar på. Som den så ofta citerade ”s-märkte statsvetaren” Ulf Bjereld, som numera är ordförande i Tro och solidaritet. (Bakom såväl IHH som Hamas hittar man Muslimska brödraskapet, ur vilket även Recep Tayyip Erdogans parti AKP är sprunget.)

Men det mest graverande – och det som ingen ännu nämnt i debatten efter lastbilsattacken på Drottninggatan – är hur svenska skattebetalare bokstavligen tvingas finansiera terrorism. I november 2014, alltså ungefär samtidigt med det svenska erkännandet av Palestina, valde en palestinier att trampa gasen i botten vid en spårvagnshållplats i Jerusalem. Resulatet: två israeler som stod och väntade mejades ner och dödades, innan terroristen själv hanns upp och sköts ihjäl. Detta blev startskottet för vad som skulle komma att kallas för bilintifadan, och sedan dess har det inträffat hundratals liknande dåd – många med dödlig utgång – framför allt i de stora städerna Jerusalem och Tel Aviv. Denna typ av ”fattigmans-jihad” – att använda bilen som terrorvapen –  föddes alltså här, hösten 2014.

Varför är detta då så viktigt? Jo, för att Sverige under en lång rad år varit en av de mest givmilda bidragsgivarna till Palestinska myndigheten och dess ledare Mahmoud Abbas. I samband med erkännandet av Palestina, som var ett av den nuvarande regeringens första beslut, ökades också biståndet till myndigheten till 1,5 miljarder under en femårsperiod.

Pengar som finansierar delar av myndighetens verksamhet – men även pensioner till dömda terrorister. Sedan många år betalar den så kallade martyrfonden nämligen ut ersättning till palestinska terrorister som dödats eller sitter fängslade i Israel för mord och terrorbrott. Ersättningarna är mycket frikostiga och de överstiger ofta vida vad ett vanligt jobb drar in (nyligen beslutade regeringen om att höja martyrersättningen och knyta nivån till konsumentprisindex).

I ett samhälle där upp till 80 procent saknar jobb, blir denna martyrpension givetvis ett incitament för terror – och pengarna kommer alltså från internationella bidragsgivare som Sverige.

Enligt siffror från UN Watch uppgår denna typ av terrorpensioner till sju procent av den palestinska myndighetens budget. Omräknat i svenskt bidrag innebär detta att vi betalar motsvarande drygt 10 miljoner till dömda mördare – vissa av dem sådana som begått samma typ av bilterror som i Stockholm.

Om socialdemokraterna menar allvar med sin nya, tuffa linje mot terrorn, måste dessa bidrag givetvis upphöra per omgående eller åtminstone villkoras hårt. Precis som USA, Storbritannien, Norge och Tyskland redan gjort.

Vi måste sluta att strö pengar över de individer och organisationer som faktiskt hatar mycket av det som vi står för. Annars får vi för eller senare skörda det vi sått. Som på Drottninggatan den 7 april 2017.

Intressant?

Fler om , , , , ,

En svensk tiger – och kröker rygg

”Vi ska leva våra liv som vanligt”, annars har terroristerna vunnit. Så kommenterade Stefan Löfven tisdagens terrordåd i Bryssel när han intervjuades i Aktuellt i går kväll. Statsministern sällade sig därmed till en närmast unison kör av politiker – såväl världsledare som ministrar på hemmaplan – som bedyrade att terroristerna inte ska få besegra det öppna samhället. Att vi aldrig ska vika oss för hot och våld. Att vi ska leva precis som vanligt.

Samma visa efter varje terrordåd. Som ett slags inövat manus – Talking points som det kallas på PR-språk.

Och som vanligt är det inget annat än varmluft. För är det något vi har gjort med stor framgång är nämligen just att vika oss för terrorn. Sverige är sannolikt ledande i vår del av världen när det gäller att kröka rygg, visa undfallenhet, relativisera våld och övergrepp och undan för undan normalisera en situation där vissa delar av samhället inte längre står under polisens kontroll.

Någon som minns Lars VIlks? Han som ritade en rondellhund för snart tio år sedan och sedan dess utsatts för ett flertal mordförsök – det senaste vid terrorangreppet i Köpenhamn för ett år sedan. Vilks har förpassats till ett liv i skuggorna, han kan inte längre verka som konstnär eftersom få institutioner – exempelvis Kulturhuset i Stockholm – vågar ta i hans verk med tång av rädsla för att själva bli måltavlor för terroristerna som jagar Vilks.

Här vek vi oss för terrorn – och fortsätter göra det.

I Stockholms norra förorter blev ett australiskt tv-team nyligen attackerade  när de gjorde ett inslag om området. Polisen hade tidigare nekat journalisterna eskort eftersom det riskerade provocera fram upplopp. Inte heller här hade Sverige sin finaste stund när det gällde att försvara det öppna samhället.

Den svenska syltryggigheten är förvisso inte ny, den historiskt bevandrade är säkerligen bekant med 40-talets nazistiska permittent-transporter, som vi tillät rulla rakt genom landet på väg till det ockuperade Norge.

Idag står vi inför en situation där såväl ambulans, brandkår och polis överger delar av landet  (ett 50-tal så kallade no-gozoner). Hit kör inte polisen längre utan att ha en extra patrull med för att vakta den andra så att den inte blir utsatt för stenkastning – eller i värsta fall angrepp med handgranater.

I vissa områden har inte bara våldsmonopolet kastat in handduken. Samhället har också släppt den gamla omoderna idén med jämställdhet och lika rättigheter. Kvinnor slår larm om att de inte får klä sig som de vill utan att hotas av religiösa ”kommissarier” – men  lämnas i sticket. Samhället böjer sig – för att inte stöta sig med förtryckarna.

Och när mängder av unga tjejer ofredas på badhusen blir lösningen att ge dem egna badtider – inte att slänga ut tafsarna. Samma visa igen.

Genom att gång på gång släta över, normalisera, trivialisera och relativisera våld och övergrepp – oavsett om måltavlan är polis, politiska meningsmotståndare, religiösa minoriteter, kvinnor, homosexuella eller oliktänkare – har vi satt oss i ett läge där fanatiker och extremister får sätta gränserna för det öppna samhället. Alltså vad vi tillåts säga och göra utan att riskera utsättas för våld.

Och trots att regeringen – framför allt Anders Ygeman – långt om länge börjat ta jihadistterrorn och hoten mot det öppna samhället på allvar, var det bara några dagar sedan Segerstedtinstitutet i Göteborg, bildat som resurscentrum för studier om rasism och extremism, släppte en rapport där författarna lyckades med den svårslagna bedriften att dels anklaga den liberala demokratin för att utöva terror mot icke-vita i förorterna, dels stämpla ledande svenska terrorexperter som islamofober.

Det är svårt att se hur sådana rapporter skulle göra det enklare att möta hotet från de våldsbejakande element som hotar vår frihet.

Så nästa gång Löfven, Wallström, Ygeman eller någon annan medietränad företrädare för det åsiktindustriella komplexet säger nåt i stil med att vi ”aldrig får vika oss för terrorn”, kom ihåg – det har vi gjort för länge sen.

Ryggradslöshet och allmän skrajsenhet för att hamna i skottlinjen, har utvecklats till något av en svensk paradgren.

Intressant?

Fler om , , ,

Hur mycket hat klarar Sverige?

Gemensamt för flera av 1900-talets största mänskliga tragedier är att de varit förankrade i ideologier som gått ut på att ställa grupper mot varandra – framför allt minoriteter. Och utan att förfalla till Godwins lag, är det därför  olustigt att Miljöpartiets Åsa Romson, i en slags panikartad reaktion på framgångarna för Feministiskt initativ, nu går till fradgande attack mot alla vita medelålders män som språkröret hävdar ligger bakom det mesta eländet i världen.

Denna minoritet – om vi tolkar begreppet som män i åldersspannet 45-64 år – utgör enligt SCB cirka 10 procent av befolkningen (män med utländsk härkomst, c:a 250.000 st, är här frånräknade). Detta kollektiv är enligt Åsa Romson ansvarigt för de flesta problem vi har. Det är medelålders män som flyger från Bromma, och därmed stoppar unga kvinnliga studenter från att få studentrum. Det är uteslutande medelålders vita män som vräker i sig kött och därmed är ansvariga för klimatförändringar och svältande kvinnor i Sudan.

Jag tror inte att Romson själv inser vilka krafter hon spelar med genom att generalisera och stigmatisera en grupp på det här viset – visserligen en ganska ofarlig grupp som aldrig protesterar och är van sedan åratal vid att ta skit. Men vi är ganska många som både är män och medelålders, och inte känner igen oss ett dugg i Romsons hatiska utfall och börjar känna en slags trötthet för de ständiga attackerna mot vår själva existens. För vad är alternativet till att vara vit, medlålders och heterosexuell om man är man i 50-årsåldern, med fru och barn och inte känner någon dragning till andra män?

Själv använder jag i princip aldrig bil, utan slåss på cykelbanor eller trängs i t-banan precis som de flesta stockholmare som försöker få vardagen att gå ihop mellan hämtningar och lämningar – en livsstil jag delar med de flesta av mina medelålders, heterosexuella, manliga vänner.

Samtidigt flyger Romsons partiledarkollega Gustaf Fridolin (som förvsso har några år kvar innan han drabbas av det institutionella MP-hatet för medelålders vita män) till New York för att inviga ett lokalkontor för Miljöpartiet och ”inspireras” av atmosfären i det Stora äpplet. Företrädaren på språkrörsposten, Maria Wetterstrand, flygpendlade  från jobbet i Stockholm till maken i Helsingfors varje vecka. Och Ywonne Ruwaida, tidigare ekonomiskpolitisk talesman för MP,  satte rekord i att ta taxi på skattebetalarnas bekostnad – hon slog till och med Gudrun Schyman i denna gren – när hon unnade sig att åka bekvämt från och till Riksdagen förbi de överfulla bussarna och t-banetågen.

Kanske styrdes de i sina handlingar av de strukturer som generationer av vita medelålders män skapat?

Själv anser jag att Åsa Romson igår passerade en slags anständighetens gräns genom sitt tal, med vilket hon sällade hon sig till extrempartier som Sverigedemokraterna – som för övrigt kritiseras av samma MP just för att ”ställa grupper mot varandra”.

Vi kan ju ta följande utdrag ur Romsons tal, där hon lyckas extra bra med att spela ut vitt skilda grupper och problem mot varandra:

Mycket förenklat kan man säga att klimatförändringarna orsakas av rika män, men drabbar fattiga kvinnor. Det är samma mönster oavsett om vi tittar i Sverige, Europa eller världen. Dagens passiva klimatpolitik är att sätta lata mäns intressen framför kvinnor och barns. Det måste ifrågasättas. Vad är det som säger att mannen som sitter ensam i sin stadsjeep ska prioriteras högre än kvinnan som tar tunnelbanan in till jobbet varje dag? Vad är det som säger att mannen som flyger på affärsresa måste få en egen flygplats mitt inne i centrala Stockholm medan den kvinnliga studenten inte har nånstans att bo? Och vad är det som säger att den svenske mannens rätt att äta kött varje dag går före den sudanesiska kvinnans rätt att slippa klimatkatastrofer som förstör hennes skörd?

Själv är jag övertygad om att den sudanesiska kvinnan fruktar betydligt mer för att bli kidnappad eller dödad av unga arga män från  Boko Haram än oroar sig för hur svenska mäns köttkonsumtion kommer att påverka jordbuksproduktionen söder om Sahara fram till 2100.

Att anmäla MP för hets mot folkgrupp, som Cornucopia föreslår, tror jag dock bara är kontraproduktivt. Däremot borde alla politiker som tror på ett samhälle där alla inkluderas, ta starkt och tydligt avstånd från Romson. (Fortfarande har jag dock inte sett något i de stora tidningarna som ens kan tolkas som kritik mot språkröret, men det är ju som det brukar när det handlar om MP. )

Stefan Löfven, medelålders, vit, heterosexuell man och därmed måltavla för Åsa Romsons hat, bör i alla fall ta konsekvenserna och omgående ta avstånd från allt tilltänkt samarbete med MP – och istället bilda regering med demokratiska partier som respekterar alla svenskar, oavsett hudfärg, sexuell läggning, ursprung eller ålder.

Att samarbeta med ett parti som hatar en lär vara dömt att misslyckas från start.

Intressant?

Läs även: Ledarsidorna.se

Fler om , ,

Självspäkandet upphöjt till politisk ideologi

Förr om åren, när tiderna var sämre och det var långtifrån självklart med mat på bordet varje dag i veckan, ansågs det fint att ha en så kallad rondör. Övervikt signalerade rikedom, att man minsann kunde äta sig mätt, och mer därtill – till skillnad från det utmärglade trasproletariatet som drev fram i innerstädernas snuskiga miljöer.

Idag, när vårt välstånd är större än någonsin – något vi har att tacka tidigare generationers uppfinnare och industrialister för, inte den politiska klassen – är det helt andra klassmarkörer som gäller. Idag, i tider av överflöd, tryggad försörjning och varma ombonade bostadsrättslägenheter på Södermalm, ägnar sig den upplysta klassen åt att tävla i självspäkning. Att äta kött är mord, att avstå från semester är klimatansvar – och att ta flyget istället för tåget är det yttersta beviset på att man är en medelålders vit man som struntar i både Jordens och barnens framtid. Bedriva jordbruk är också suspekt – att föda upp levande djur för att ÄTA dem är moraliskt förkastligt, dessutom petar de onda bönderna säkert i en massa GIFTER i maten, något som Naturskyddsföreningen larmar om ungefär varannan vecka.

Och ve den som lägger på sig några extra kilon – det vittnar om brist på kontroll och bristande hälsofokus.

Dagens mest livfulla politiska ideologi, propagerad framför allt i den nya vänstern som vi hittar framför allt i Miljöpartiet, är att självspäkelse är fint. Vi ska gå före och visa världen att vi minsann kan vara goda, klimatsmarta medborgare som genom att avstå från allt från regelbunden elförsörjning till en bilsemester med familjen, kan få världen att följa efter oss – helst tillbaka till en tid när naturen styrde över oss, istället för tvärtom, och då vart tionde barn dog före fem års ålder. Kalla vintrar, som dem på 1860-talet, innebar missväxt och svält – och uppemot en miljon svenska klimatflyktingar som tog båten över Atlanten.

Se det var minsann ett hållbart samhälle det! Och som människor avstod! Precis ett sådant samhälle vill firma Romson & Fridolin och uppemot 15 procent av den svenska väljarkåren tillbaka till.

För övrigt bör alla läsa Thomas Engströms fullkomligt lysande krönika i Fokus: Stoppa köpstoppet. Jag vågar mig på att citera inledningen:

Summan av samhällets moralism är konstant. Från gamla tiders svavelpredikande prästerskap till dagens nypuritanska domedagsvänster är den röda tråden rent självlysande: du skall icke njuta, du skall icke trivas, du skall icke belöna dig.

Word!

Intressant?

Andra bloggar om , ,

Blixtkriget i Irak: vi bombade själva extremisterna till makten

irak_isis

Jihadisternas blixtkrig i Irak hotar nu huvudstaden Bagdad.

Att Iraks näst största stad, Mosul, fallit i händerna på extremjihadisterna i ISIS (Islamiska staten i Irak och a-Sham) och rebellerna genom sitt blixtkrig nu står utanför portarna till Bagdad är tyvärr ingen överraskning. Det är tvärtom en logisk följd av de senaste årens katastrofala politik som västvärlden – framför allt såväl USA och dess allierade – fört i Mellanöstern. Förblindande av den våg av till synes folkliga uppror som spred sig som en löpeld över Nordafrika vintern och våren 2011, var det få i ledande ställning som märkte hur extremiströrelser och militanta grupper, som Al-Qaida, bäddade in sig i den spirande demokratirörelsen – och inom kort tog över kampen med vapenmakt. Med aktivt stöd av samma länder som ägnat decennier åt att bekämpa samma terrorister i Afghanistan, Pakistan och Irak.

I Egypten stoppades den radikala islamiströrelsen Muslimska brödraskapet och dess nyvalde president Muhammed Mursi – som backades upp helhjärtat av USA och EU – i sista stund från att stöpa om landet till en islamistisk gudsstat, genom en militärkupp förra sommaren. Egyptens korta demokratiexperiment ledde bara fram till att en till största delen sekulär diktatur ersattes av en religiös – och nu är landet tillbaka på ruta ett igen.

I Libyen lyckades däremot de rebellerna – med stor hjälp av en flygförbudszon patrullerad av USA, EU och Nato – att störta och avrätta diktatorn Muammar Khadaffi. En insats där Sverige deltog med Jasplan för spaning och stridsledning åt Natos attackflyg, som kunde bomba sönder Khadaffis försvar och bereda vägen för rebellgrupper som Al-Qaida-anknutna Libyan Islamic Fighting Group (LIFG) med bas i Cyrenaica, Libyens östra provins. Just LIFG var tongivande i striderna som drev bort Khadaffi från Tripoli hösten 2011.

terrorspridning

Så har terrorn spritts från Libyen efter Khadaffis fall. Illustration från Land Destroyer Report.

Någon befrielse var det dock knappast tal om, efterssom det till övervägande del Al-Qaidakrigare och andra extremister som vi gemensamt bombade fram till makten. Efter Khadaffis död har Libyen inte helt oväntat fallit ner i anarki och sekteristiskt våld, oljeexporten upphört och terrorfalanger härjar fritt i landet. De gigantiska vapenlager som Khadaffiregimen kontrollerade hamnade i jihadisternas händer, och används nu för att turboladda inte bara Al-Qaida i Libyen utan även terrorgrupper i alla väderstreck. Som islamististrebellerna AQIM (Al-Qaida i Islamiska Maghreb) i Mali, Boko Haram i Nigeria, al-Shabaab i Kenya och Al-Qaida i Afghanistan och Pakistan.  Men framför allt har vapen och stridstränade jihadister sänts till Syrien och den mångåriga kampen där mot Assadregimen. Så sent som 2012 utropade Benghazi och regionen Cyreneica självständighet av Al-Qaida i Maghreb och styrs numera av ett slags terroremirat, där jihadister och vapen blivit Libyens främsta exportvara.

Att Al-Qaida – som numera går under en rad namn som Islamiska staten i Syrien och Levanten (ISIL) och ISIS  – håller på att ta makten i Irak, är alltså inget att bli förvånad över. Vi har själva grundat för extremisternas framfart genom en kombination av godtrogenhet och okunnighet om den ofta volatila maktbalansen i Mellanöstern – och genom att aktivt bomba bort de regimer som tidigare bekämpat dessa rörelser.

För Barack Obama, EU och alla oss andra vanliga hyggliga demokrater i väst, var det ju så enkelt att ta moralisk ställning mot förtryckare och avskydda diktatorer. Men vi såg inte vilka som stod redo att ta makten när despoterna var borta. Alternativ som i nästan varje fall var än värre. Under diktatorer som Bashir al-Assad åtnjöt exempelvis kristna och andra religiösa minoriteter ett visst skydd från förföljelse – idag har dessa befolkningsgrupper nästan helt drivits iväg från stora delar av Mellanöstern av de islamistiska terrorgrupperna. Och näst på tur står den Shiamuslimska befolkningen i Irak.

mccain_libya

Republikanen John McCain på besök hos frihetshjältarna i Benghazi. Som visade sig styrda av Al-Qaida…

En utmärkt illustration till denna godtrogenhet är när den tidigare republikanske presidentkandidaten John McCain besökte Benghazi under Libyenkriget och hyllade de lokala ”frihetskämparna” som stred mot Khadaffi och för ett demokratiskt Libyen. Hade han vänt sig om och tittat upp på taket av den domstolsbyggnad han stod utanför, hade han upptäckt att Al-Qaidas svarta flagga vajade på myndighetsbyggnaden.

alqaida_benghazi

Al-Qaidas svarta flagga över Benghazi.

Den 11 september 2012 gick samma frihetskämpar till attack mot det amerikanska konsulatet i Benghazi och dödade fyra amerikaner, däribland ambassadören Chris Stevens.

Så sent som förra sommaren var USA dessutom övertygade om att det var en riktigt bra idé att bomba Assadregimen – och därmed ge de olika terrorgrupperna i Syrien en hjälpande hand i kampen mot diktatorn. Som tur var lät sig Obama och hans utrikesminister övertalas om vansinnet i denna idé.

Assad har, till skillnad från Khadaffi, luftherravälde och dessutom riklig tillgång till ryska vapensystem. Därför håller nu kriget i Syrien på att vända, terrorgrupperna trängs ut från viktiga städer som Homs och Aleppo, och reträtten sker österut – in i Irak. Och där finns ingen allierad med bombflyg och vältränade marktrupper som kan komma till snabb undsättning mot de stridsvana extremisterna med daglig stridserfarenhet i stadsmiljö sedan flera år.

11 år efter USA:s krig mot Irak, startat i syfte att straffa Saddam Hussein för hans påstådda massförstörelsevapen och stöd till terrorister (anklagelser som senare visade sig vara fabricerade), håller Irak på att falla i Al-Qaidas händer som ett indirekt resultat av USA:s och västvärldens misslyckade politik. Tusentals amerikanska soldater och otaliga civila fick sätta livet till i kampen mot terrorismen och för att få bort Saddam från makten i Irak – ett land där Al-Qaida högst sannolikt inte fanns före 2003.

Idag är samma terrorister på väg att ta makten över stora delar av landet. De har aldrig varit lika starka och kontrollerat så stort territorum som idag. Och fler än nånsin finns dessutom i Europa och USA; mer vältränade, bättre beväpnade och mer fanatiska än nånsin. Det är ett geopolitiskt fiasko av episka proportioner, som i förlängningen hotar vår energiförsörjning och riskerar att kasta in regionen i ytterligare ett ändlöst krig, där Iran inte kommer att sitta med händerna i kors och se grannlandet falla sönder.

Hade det funnits ett Nobelpris i ironi, hade George W. Bush, Barack Obama och dessa presidenters Mellanösternpolitik varit självskrivna vinnare.

Intressant?

Aftonbladet, DN 1, 2, SVD 1, 2

Fler om , , , ,

Att välja rätt sida i kriget

För ett par dagar jobbade jag på ett inlägg där jag argumenterade rätt hårt – och onödigt raljant – mot beslutet att hänga ut privatpersoner som skrivit hatkommentarer på olika rasistsajter, liksom metodiken för att avanonymisera dessa existenser. Dessutom ställde jag mig frågande till beslutet att samarbeta med en extrem organisation för att vaska fram uppgifterna.

Men sedan satte jag mig och läste. Dels mina egna ord, dels vad de uthängda verkligen hade skrivit – vilket utan tvekan är bland det vidrigaste jag läst. Jag har själv jobbat en hel del med sociala medier, men eftersom jag aldrig själv besöker de sajter som granskats, kom det som en smärre chock att läsa vad ”vanliga” åkeriägare, docenter och andra numera namngivna internettroll egentligen tycker.

Jag insåg plötsligt att jag inte kunde stå för min egen text – som i värsta fall kunde tolkas som att jag gav mitt stöd till rätten att hata fritt bakom anonymitetens skydd. Därför avpublicerade jag inlägget samma dag, och har ägnat den senaste tiden åt att rannsaka min ståndpunkt i frågan för vad journalistikens gränser egentligen går. Och efter att ha lyssnat till Medierna i P1 med Thomas Mattsson i helgen, inser jag att det nog ändå var rätt beslut att jaga ut ett antal av de mest rabiata kommentarsfältherrarna i ljuset.

Eftersom detta är min privata blogg, tar jag mig friheten att flika in en personlig varudeklaration (dagens debattklimat verkar ju kräva det). Ideologiskt står jag med ena benet i liberalismen och med det andra i en socialdemokrati av klassiskt snitt. (I efterhand tycker jag till exempel att idén med löntagarfonder kanske inte var fel, de hade kanske hjälpt till att behålla ett antal numera exporterade arbetstillfällen här hemma i Sverige, men det är ett ämne för ett annat blogginlägg.) Jag brukar aldrig kokettera med min arbetarklassbakgrund, men kan konstatera att jag numera är ganska ensam i mitt skrå med att ha vuxit upp i en familj med en undersköterska till mamma och en pappa som var snickare. Många av mina bästa vänner är ”vanligt folk”, och jag umgås mycket sparsamt med den så kallade medieeliten.

Och: jag föraktar innerligt Sverigedemokraterna och dess fula svans i alla dess bruna nyanser. Det var en katastrof att de kom in i riksdagen 2006 – sedan dess har partiet legat som ett öppet sår i samhällskroppen, en infektion som tyvärr verkar smitta allt fler för varje nytt avslöjande, varje järnrörsskandal eller offentlig avklädning.

Det tragiska är att vi inte verkar hitta något botemedel mot farsoten. Gång på gång avslöjar vi topparna som rasister när de tror att mikrofonen är av – med resultatet att väljarstödet tar ännu ett ett skutt uppåt. Vi petar och gräver i såret, men det enda som händer är att smittan sprids ännu mer.

En mycket stor del av denna smittspridning sker via anhängarnas hatsajter, där en mångtusenhövdad skara av hatkolportörer gör allt i sin makt för att pervertera alla debattämnen till att handla om att det är invandrarnas fel – och samtidigt skrämmer bort alla vettiga röster från diskussionen. Det är en slags välorganiserade huliganer, fast på internet, som även de gömmer sig bakom anonymitetens masker. Detta är partiets egna stormtrupper – och ska man stoppa Sverigedemokraternas framfart är det sannolikt helt rätt analys att det är i just detta träsk vi måste börja rensa upp.

Jag levde fram till helt nyligen i tron att kampen mot SD skulle kunna föras med blanka vapen. Men de senaste dagarna har jag insett att vi nu befinner oss i ett fullskaligt krig – ett kamp där det är viktigare än nånsin att välja sida. Det är vi, det öppna civiliserade samhället, mot Sverigedemokraterna, och det övergripande målet måste vara att besegra dem med alla till buds stående medel – även om det kräver att vi tidvis skaffar oss strange bedfellows.

Om uthängningen av de värsta trollen med namn och bild kan få dem att tystna och krypa tillbaka under sina stenar, eller tänka efter en extra gång innan de hatar loss under skydd av en högst imaginär anonymitet – so be it.

Kommer det då att fungera? Det är jag tyvärr osäker på, men å andra sidan har ingen av de metoder som provats tidigare gett några resultat. Men samtidigt som vi inte får glömma vem som är den verkliga fienden, måste vi undvika att själva förvandlas till monster i kampen mot ondskan.

Med detta sagt checkar jag ut från den här debatten. Skyttegravarna är nu djupt grävda, och kombattanterna på bägge sidor blir allt mer extrema. Att sticka upp huvudet i kulregnet är förenat med livsfara.

In a revolution one wins or dies, if it is a real one.
Che Guevara, Farewell letter to Fidel Castro (1965)

 

EU satsar 1600 miljarder på att bekämpa dåligt väder

FN:s senaste klimatmöte i Warszawa kom och gick på sedvanligt vis. Som vanligt kunde ingen av de nära 10.000 deltagarna komma överens om någonting alls, förutom att processen måste fortsätta så att alla offentligavlönade byråkrater, hållbarhetskonsulter, politiker, lobbyister och EU-finansierade miljögrupper har något att se fram emot nästa år.

Ett av de få beslut som faktiskt togs var att begrava de lönlösa försöken att nå enighet om globala utsläppsmål. Efter att i princip alla större nationer med industrier hoppat av, kom mötet fram till att varje nation själv ska få besluta om hur mycket den kan eller vill sänka sina utsläpp. Vilket i praktiken innebär att klimatförhandlingarna är stendöda – även om diverse skattefinansierade bidragsdiare gör sitt bästa för att hävda att de fyller en funktion.

Det hindrar dock inte EU att på gammalt känt manér marschera före mot avgrunden. I förra veckan lovade EU:s allt mer fanatiska klimatkommissionär Connie Hedegaard att unionen nu skruvar upp ambitionerna i arbetet med att stoppa en fruktad framtida klimatförändring på 0,05 C. Detta ska ske med ännu mer av skattebetalarnas pengar – hela 20 procent av EU-budgeten ska öronmärkas för att bekämpa framtida klimatförändringar, enligt Hedegaard. Fram till 2020 blir det 180 miljarder Euro, eller 1.600 miljarder kr.

Vilket innebär ännu fler och högre skatter på energiproduktion, ännu fler industrier som lämnar Europa för billigare tillverkning i andra delar av världen – och ännu fler arbetslösa som måste försörjas. Tillsammans med Eurohaveriet som redan skapat massarbetslöshet i  stora delar av Europa, kommer Hedegaards nysatsning utan tvekan att driva EU in i ett permanent tillstånd av kris. En så kallad ”double whammy”.

Dessutom anses det så extremt viktigt att bekämpa stormar, värmeböljor, översvämningar och andra typer av dåligt väder i framtiden, att 130 miljarder omdirigeras årligen från EU:s budget för utvecklingsbistånd till ”klimatåtgärder”. Pengar som kunde gått till att konsturera bättre hus i Filippinerna, kommer nu att försvinna ner i olika svarta hål – som  EU:s havererade system för handel med utsläppsrätter.

Hedegaards och EU:s officiella ståndpunkt är och förblir att vi måste ”gå före” och visa världssamfundet hur chockhöjda energipriser och massiv avindustrialisering kan rädda Jorden. Förhoppningen är sedan att nationer som Kina, USA och Brasilien följer efter och även de begår ekonomisk harakiri av ren solidaritet.

Hittills har den strategin funkat sådär.

Samtidigt pågår det i delar av den sönderfallande unionen en het debatt om utvinning av skiffergas, så kallad fracking. En storsatsning på att ersätta kontinentens koleldade kraftverk med naturgas hade i ett slag sänkt utsläppen med 30 procent, samtidigt som energipriserna sjunkit. En ny rapport från analysfirman Pöyry, som Bishop Hill uppmärksammade igår, har inventerat Europas gastillgångar, och kommit fram till att till att en storsatsning på skiffergas kan skapa 1,1 miljoner nya jobb inom EU fram till 2050.

Det måste förstås förhindras. Därför gör EU allt som står i dess makt för att stoppa gasutvinning i Europa. De skyhöga energipriserna måste bevaras, annars riskerar hela den subventionsdrivna sol- och vindkraftsbubblan att säcka ihop.

Så kan vi ju inte ha det, eller hur?

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Svenskt bistånd rakt ner i fickorna på ekovandaler

Crowd breaking through fence in prior to destroying field of gol

Militanta aktivister till attack mot försöksodlingarna för gyllene ris på Filippinerna. Foto: Philippine Department of Agriculture Regional Field Unit 5

I dagarna gick ett antal forskare ut med ett öppet brev – postat bland annat på den brittiske miljöjournalisten Mark Lynas blogg – till svenska UD, i en protest mot att biståndsorganet Sida via Svenska naturskyddsföreningen finansierar den filippinska miljöorganisationen Masipag med ett antal miljoner årligen.

Tidigare i år saboterade Masipag, som är tätt knuten till Greenpeace, en försöksodling för så kallat Golden Rice, en genmodifierad version av matris. Vad som är speciellt med denna GMO-gröda är att den genom genteknik fåtts att producera högre halter av betakaroten, som innehåller A-vitamin. Och just A-vitaminbrist är ett gigantiskt hälsoproblem i fattiga länder i Asien, där riset är stapelvara i kosten – och brist på detta vitamin ligger bakom ett stort antal dödsfall hos barn. En annan risk med a-vitaminbrist är att att barnen blir blinda.

Därför skulle det gyllene riset, som tagits fram i ett forskningsprojekt finansierat av bland andra Bill Gates, kunna rädda livet på miljontals barn årligen. Dessutom ska det efter slutförda tester delas ut fritt till bönder på Filipinerna och i andra asiatiska länder. Det är alltså utvecklat under en slags GMO-variant av open source, och ägs inte av någon stor och ond multinationell kemijätte. Inga tester har heller visat på vare sig hälso- eller miljörisker med den nya grödan.

Men för de så kallade miljöaktivisterna är allt som är ”genmanipulerat” av ondo och måste bekämpas, också om det sker till priset av människoliv. Framför allt gäller detta extrema organisationer som Greenpeace, vars ledning hyllat attacken mot den filippinska Golden rice-odlingen.

Vilket visar på ett mycket tydligt sätt hur delar av miljörörelsen radikaliserats. Från att ha utkämpat en rättfärdig kamp för utrotningshotade arter och stopp för kärnvapenprov – till att perverteras till en allmänt misantropisk domedagslobby som ser människan själv som det stora problemet.

Samma sak kan vi skymta när Mikael Karlsson, vars organisation alltså stödjer aktivisterna som förstörde Golden rice-fälten, i en debattartikel propagerar för att Sverige ska ställa om till ekologiskt jordbruk. Väl medveten om att denna typ av odling tar mycket större arealer i anspråk än konventionellt jordbruk. Om världen följt hans råd skulle det innebär skyhöga livsmedelspriser och massvält.

För de gröna misantroperna är ju förstås detta bara önskvärt. För oss andra, som inte ser världen på samma inskränkta sätt, vore det hög tid att sluta finansiera ekovandaler som Greenpeaces kompisar på Filippinerna med våra skattepengar.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Etnisk rensning och inbördeskrig i Egypten

Fördömandena haglar efter torsdagens blodbad i Kairo, där säkerhetsstyrkor dödade hundratals anhängare till den avsatte presidenten Mohammed Mursi. EU fördömer, USA ställer in militärövningar, Carl Bildt är ”djupt oroad” och Muslimska brödraskapet i Sverige (som hos oss går under beteckningen Islamiska förbundet) demonstrerar på Medborgarplatsen med krav på att attackerna mot de egyptiska ”bröderna” ska upphöra.

Hemma i Egypten har islamisterna varit fullt upptagna med att bränna kyrkor och attackera landets kristna i en omfattning som aldrig tidigare skådats. Upp till 70 kyrkor har angripits och/eller bränts ner bara sedan den 14 augusti (exakt antal är svårt att uppskatta, även om vissa egyptiska bloggare gjort försök). Samma öde har mött andra kristna institutioner, hotell och butiker. Kopter har har mördats, präster kidnappats och torterats. Detta är alltså islamisternas reaktion på att militären gått till attack mot Brödraskapets tältläger i torsdags.

Men inte bara kristna är måltavlor för islamisterna. På Sinai-halvön, där många av de svenska charterhotellen för övrigt ligger, råder närmast anarki och ett stort antal islamistiska grupper – däribland Al-Qaida – opererar fritt i ökenområdet. Kidnappningar, attacker mot polisstationer och posteringar vid den israeliska gränsen (eller mot Gazaremsan) sker närmast dagligen.

Dessa övergrepp har i allt väsentligt gått svenska medier och politiker förbi (undantag finns förstås). Carl Bildts Twitterflöde har varit märkbart fritt från fördömanden av denna organiserade etniska rensning, eller kanske folkmord beroende på hur många kristna som fått sätta livet till, vars like inte skådats sedan Medeltiden.

Vad gäller massakern i Kairo i torsdags, som västvärldens protester främst riktar sig mot, blir det alltmer tydligt att det långtifrån var fredliga demonstranter som  säkerhetsstyrkorna mötte när de skulle bryta upp Brödraskapets tältläger. Vid stormningen förlorade inte mindre än 43 poliser livet (enligt DN), något som vittnar om att åtminstone delar av demonstranterna var tungt beväpnade. Så sent som igår stormade polisen en moské där ”bröderna” förskansat sig med krypskyttar uppe i minareten.

Att avfärda det som händer i Egypten som övervåld från en militärdiktatur är därför att gravt förenkla konflikten. Allt mer talar för att landet är på väg in i ett inbördeskrig, där ett allt mer radikalt Brödraskap tar till vapen och terror för att återta makten de förlorade när Mursi avsattes. Allt för att uppnå drömmen om en islamistisk gudsstat under sharia, etnisk rensad på kristna, shia och andra minoriteter.

Yusuf al-Qaradawi, Muslimska brödraskapets andlige ledare (ja, den samme som skrev Islamiska förbundets ”familjestadgar”) har i dagarna uppmanat världens muslimer att ansluta sig till Jihad i Egypten. Om översättningen av budskapet i videon stämmer, innebär det att  Brödraskapet nu är i krig även på hemmaplan.

Frågan är bara om Brödraskapet och dess islamistiska stödtrupper inte är på väg att skaffa sig lite för många fiender. De är i krig i Syrien, på Sinai, i Jemen, de spränger shiamuslimer i Irak och Libanon och slåss mot Hizbollah i Syrien. Frågan är hur många islamistiska gudskrigare det finns i världen, och hur många fronter de kan slåss på samtidigt.

Förhoppningsvis kanske vi ser vändningen i Egypten. Den stora utmaningen just nu är primärt att skydda landets invånare, inklusive utsatta minoriteter som kopterna. Valet verkar för tillfället tyvärr stå mellan två onda ting: repressiv och totalitär militärregim, eller repressiv och totalitär islamistisk stat, där minoriteter i bästa fall jagas ur landet.

mary_giurgius_church

Muslimska invånare försvarar Jungfru Mariakyrkan i Sohag mot attacker från Brödraskapet. (Bild från Twitter.)

Det finns dock hopp. Bilden från Jungfru Maria-kyrkan i staden Sohag i södra delen av landet, visar till exempel hur de modiga invånarna (alla muslimer) bildar mänsklig kedja runt kyrkan som försvar mot den attackerande mobben.

Bättre än så kan inte skillnaden mellan muslimer och islamister illustreras. Vi borde alla vara lite noggrannare med vilka vi ger vårt stöd till.

Intressant?

Andra bloggar om , ,

När myndigheter blir miljöaktivister

Den kanske allra viktigaste frågan som aldrig ställdes i förra veckans #köttskattgate, alltså Jordbruksverkets utskällda rapport Hållbar köttkonsumtion, som eventuellt/kanske/möjligen (dementierna har haglat) föreslog en straffskatt på kött, är denna: Hur kan vi lita på våra myndigheter, när de allt mer börjar uppträda som miljöaktivister?

I Sverige har myndigheter och statliga verk av tradition en stor grad av självständighet, och folkvalda makthavare är enligt lag förbjudna att utöva så kallat politkerstyre.  Men vad händer när det omvända sker – alltså när myndigheten börjar driva sin egen agenda, som en slags stat i staten, utan möjlighet för politiker att ingripa?

Jordbruksverkets rapport är ett utmärkt exempel på publikation där såväl innehåll som slutsats har mera gemensamt med larmrapporter från Greenpeace än traditionella svenska utredningar. Ett närmast obefintligt problem (köttproduktion ger upphov till växthusgaser) angrips för att lösa ett hypotetiskt problem (Jorden riskerar bli varmare), och de valda lösningarna utmynnar i allt från förbud mot att hålla idisslare – dvs kor – till koldioxidskatter på kött. Någon analys av vilka resultat dessa förslag skulle ge upphov till finns inte, varför hela rapporten framstår som ännu en i raden av larmrapporter.

Vi kan ju titta lite närmare på hur författarna till rapporten motiverar förslaget på köttskatt:

”Det framförs nu från olika håll att köttkomsumtionen bör minska. Bland annat har Vänsterpartiet och Miljöpartiet motionerat om en minskning av köttkonsumtionen.”

Underlaget är alltså detta: två extrempartier i Riksdagen, som tillsammans samlar lite drygt 10 procent av väljarkåren, anser att vi borde sluta äta kött. Något evidensbaserat underlag till nödvändigheten av att införa en koldoixdskatt på köttkonsumtion, finns inte. Men författarna, under ledning av Helena Lööv, går ännu längre i sina visioner av ett köttfritt samhälle:

”Ett annat alternativ är att förbjuda produktion med stor klimatpåverkan. För att ta ett extremt exempel skulle, rent hypotetiskt, hållandet av idisslare kunna förbjudas”

Observera att vi här har en utredning från Jordbruksverket, som på fullt allvar diskuterar möjligheten att förbjuda betande kor. Jag förmodar att verkets generaldirektör antingen inte läst rapporten före publicering, eller helt missat att se att hans myndighet intagits av militanta veganer.

Men det här är långtifrån nytt. Flera andra myndigheter har i princip tagits över av gröna påtryckargrupper. Energimyndigheten har förvandlas till ett slags kamporgan för vindkraftslobbyn, och Naturvårdsverket har under decennier tävlat med WWF och Greenpeace om vem som kan skrämmas mest med framtida klimatkatastrofer.

Så då kommer vi till den springande punkten: hur ska vi som medborgare säkerställa att våra myndigheter gör sitt jobb? Svaret är att vi tyvärr inte kan det, eftersom dessa är självständiga gentemot de folkvalda. Det har resulterat i att den verkliga makten samlats hos myndigheterna, som med förslag och utspel i stor utsträckning styr politikerna istället för tvärt om. Och till skillnad från de senare, behöver myndighetschefer och -anställda inte stå till svars i allmänna val.

Det finns förvisso möjligheter till demokratisk insyn eftersom myndigheter och statliga verk styrs av offentlighetsprincipen. Problemet här är att ungefär samma slags aktivister som agerar på Jordbruksverket även har haft stora framgångar i våra medier, framför allt inom public servicebolag som SvT och Sveriges Radio. I en intervju nyligen berömde sig till exempel ordföranden för Sveriges miljöjournalister, Anders Nord, för att klimatförnekare hålls kort i Sverige. Det vill säga att endast Nords och hans kollegers uppfattning i klimatfrågan tillåts i rapporteringen. (Huruvida Anders Nord eller de övriga i hans klubb är journalister eller aktivister kan förvisso också diskuteras.)

De tenderar i alla fall oftast att berätta exakt samma historia som sina idéfränder, som huserar bland annat på Jordbruksverket.

Intressant?

Sveriges Radio, SvD 1, 2,  DN 1, 2, 3

Andra bloggar om , , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: