Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: forskning (sida 1 av 2)

Två hundradels grader varmare och paniken är nära

Jag har flera gånger varit inne på det bisarra förhållandet att vi svenskar, som lever i en del av världen där kyla och mörker råder stora delar av året, är närmast patologiskt oroade för att det ska bli för varmt. Senast i förra veckan kunde vi se ett utslag av denna oro för att klimatet löper amok, när TT publicerade en nyhet om att 2014 var det varmaste året globalt sedan temperaturmätningarna startade.  De stora dagstidningarna hängde givetvis på liksom radio och TV.

Källa till påståendet var amerikanska Nasa, som tillsammans med USA:s vädertjänst NOAA analyserat data från väderstationer Jorden runt – och kommit fram till att 2014 slog såväl 2010 som 2005 med hela 0,02 grader celcius.

Jo, just det: två hundradels grader. Bara denna siffra – som inte nämnts i någon av de artiklar som publicerats – gör att hela nyheten faller platt. Felmarginalen för mätinstrumenten ligger nämligen på +-0,1 C – alltså mångdubbelt högre än den påstådda temperaturökningen. Den enda seriösa slutsatsen att dra för klimatforskarna på Nasa vore därför att det inte skett någon märkbar förändring över huvud taget och att temperaturen ligger stilla, precis som den gjort de senaste 18 åren.

Samtidigt utgör denna uppvärmningspaus ett ständigt förtret för det klimatindustriella komplexet. I år ska det nämligen drivas igen nytt globalt avtal i Paris för att ersätta det så kallade Kyoto-protokollet – och då behövs det mer än någonsin larmrapporter om stigande temperaturer, extremväder och värmeböljor. Tyvärr vägrar verkligheten att anpassa sig till larmen, vilket kan tänkas driva fram kreativitet med siffrorna för att inskärpa allvaret i de enligt uppgift allt allvarligare konsekvenserna av klimatförändringarna.

Vad vi därför också kan observera är en slags ompositionering bland forskarna, som i allt väsentligt börjat förlika sig med tanken att den så kallade klimatkänsligheten är betydligt lägre än man tidigare trott. Istället för att det blir 2-3 grader varmare vid en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären, landar temperaturökningen sannolikt betydligt lägre. Därför kan vi nu se exempel på experter som försöker sälja in budskapet att redan dagens blygsamma temperaturökning på 0,8 C leder till mer extremväder som översvämningar, stormar och skogsbränder. I den observerade verkligheten finns det dock inget som tyder på detta.

Efter att ha dragit på sig hård kritik verkar nu dock Nasa och Noaa backa från sitt besked om att 2014 var rekordvarmt. I ett nytt uttalande är man nu endast 38 procent säkra på att det faktiskt var varmast (det vill säga, det är troligare att det inte var det). Dessutom visar satellitmätningar på ett helt annat resultat – där är 2014 betydligt svalare än flera tidigare år på 2000-talet. Satellitmätningarna får anses betydligt mer rättvisande än landbaserade termometrar, som ju bara täcker 29 procent av jordytan – de 71 procent som utgörs av hav har ganska glest med mätutrustning.

uah_temperatures

Globala medeltemperaturer, uppmätta med satellit vid UAH, Universitetet i Atlanta-Huntsville.

Den verkliga nyheten här är alltså inte att det är varmare än någonsin – utan att ingen hänt. Den globala temperaturen har stått stilla i snart två decennier, det är fortfarande inget konstigt med vädret och vi drabbas inte oftare av extrema  väderhändelser.

Det enda som vi drabbas av i allt högre utsträckning är extremt opportunistiska och makthavare, som aldrig missar chansen att utnyttja ett bra hot för att införa nya regleringar, pålagor och skatter – för att finansiera dyra och verkningslösa symbolhandlingar som varken gör till eller från för det globala klimatet. Som att stoppa förbifarter eller lägga ner Bromma.

Personligen är jag innerligt tacksam för varje dag som det är några grader varmare än normalt för årstiden. Jag inser att jag är ganska ensam om detta.

Intressant?

Fler om , ,

Konsten att välja rätt sorts junk science

vetenskapens_varld

Programledaren Victoria Dyring visuliserar den nya forskningen, som kommit fram till att det manliga förtrycket gjort kvinnorna kortare.

I ett sällsynt utbrott av mediekritik, gjorde Sveriges radios Medierna rent hus med ett inslag i SVT:s vetenskapsprogram förra veckan, där tittarna upplystes om häpnadsväckande nya rön som förklarade varför kvinnor är kortare än män. När det gäller andra däggdjur, som blåvalen, är honorna nämligen större än hanarna, något som förbryllat forskare – och i fallet med människans utveckling har en genusforskare nu fört fram hypotesen om att det hela beror på könsmaktsordningen. Den manliga delen av befolkningen har helt enkelt lagt beslag på all maten, vilket gjort att kvinnorna svultit och utvecklats till att bli kortare än männen.

Det låter som junk science, och är det också, vilket förstås inte hindrade SVT:s vetenskapsredaktion att presentera det hela som fakta. Det är ju trots allt en av programmets paradgrenar.

Men i det här fallet slog forskarvärlden tillbaka. ”Hela argumentationslinjen är totalt felaktig”, säger professor i zoologi, Birgitta Tullberg, vid Stockholms universitet till Medierna.

Istället ligger det helt andra evolutionshistoriska orsaker bakom att kvinnans längd skiljer sig från mannens – och en koll visar att inte ens de zoologer som intervjuats i programmet håller med om dokumentärfilmarnas slutsatser. Tvärtom, menar de, är längdskillnaden avsevärt mindre hos människan än hos de närmsta släktingarna bland primaterna, vilket är det som är det riktigt intressanta att forska i.

Anna Schytt, chef för SVT:s vetenskapsredaktion (som för övrigt belönats med ett fint pris av WWF) går bort sig i försvaret för den usla dokumentärfilmen och hävdar att den förtjänar att sändas just på grund av den extrema slutsatsen. Mediernas reporter gör här ett mycket bra jobb med att ställa Schytt mot väggen.

Nu var det som sagt länge sedan vetenskapsredaktionen på SVT faktiskt ägnade sig åt forskning – den postmoderna journalistiken tog över för länge sedan.

Men i det här fallet valde de olyckligtvis fel junk science. Hade de istället kopplat kvinnors längd till klimatförändringarna – ungefär som de aktuella utdöende älgarna på Öland – hade ingen reagerat över huvud taget. Istället hade granskarna ställt politikerna mot väggen om varför de inte chockhöjt bensinskatten för att stoppa den manliga bilkörningen som hotar kvinnornas längd.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Tro och vetenskap på SVT

Tittade som hastigast på SVT Vetenskap, vars klimatreporter Jens Ergon var alldeles till sig. Han hade nämligen fått tag på en tidig version av den kommande rapporten från FN:s klimatpanel, Assessment Report 5 (AR5) som ska publiceras i september i år. Rapporten lades ut av läckor inom Ipcc redan i slutet av november i fjol, och trots idoga försök av klimatpanelen att hindra spridningen finns filerna numera hos tusentals och åter tusentals bloggare och redaktioner, däribland SVT:s vetenskapsredaktion.

Frågan som jag ställde mig före programmet var hur Ergon och SVT skulle klara att baxa in slutsatserna från denna läckta rapport i sitt normala lysenkoistiska förhållningssätt till allt som avviker från den officiella linjen; att alla kurvor pekar åt fel håll och att ett slags klimatarmageddon står för dörren.

Särskilt som innehållet i rapporten förvånat många även av dem mest kritiska bloggarna (eller förnekare som Ergon skulle välja att kalla den).

ipcc_fig1-4_models_obs

IPCC:s olika klimatmodeller, jämförda med observerade värden (svarta prickarna). Ur den läckta AR5-rapporten.

Ett av de mest uppmärksammade nyheterna i den läckta rapporten var det närmast direkta erkännandet av att alla de klimatmodeller som IPCC använder för projektioner av det framtida klimatet (ett 20-tal) misslyckats kapitalt med att modellera temperaturutvecklingen från 1992, då den första rapporten kom, fram till idag. Den observerade temperaturutvecklingen hamnar till och med utanför skalan de senaste åren i mätserien, vilket innebär att inte ens de allra mest försiktiga modellerna träffar rätt.

Och det är just modellerandet som är den stora elefanten i rummet när det gäller all klimatforskning – och framför allt rapporteringen i media om densamma. Alla (förutom verkliga ”förnekare”) är fullt medvetna om att koldioxiden är en växthusgas och en fördubbling av halten i atmosfären kanske ger en uppvärming på runt 1 grad C.

Vad klimatmodellerna däremot gör är att de förutsätter att högre halt koldioxid i sin tur ger mer vattenånga i atmosfären. Detta antas förstärka effekten mer än trefalt. Så istället för en grads direkt uppvärming får vi alltså tre grader med dessa förstärkningseffekter. Och det är dessa katastrofscenarier vi blir matade med i tidningar och så kallade vetenskapsprogram på SVT, dag efter dag.

Just nivån på dessa ”forcings” har ifrågasatts ett flertal gånger, och ingen har via observationer lyckats bevisa ett de verkligen finns. Det läckta diagrammet från AR5 verkar tyda på att förstärkningseffekterna  är betydligt blygsammare än vad klimatmodellerna visar, om de över huvud taget existerar. För samtidigt som koldioxidutsläppen ökat dramatiskt (framför allt de kinesiska), har temperaturen inte rört sig under snart 16 år. Observationerna verkar alltså tyda på att den så kallade klimatkänsligheten är avsevärt lägre än IPCC:s tidigare bedömningar.

Intressanta analyser av denna fråga har gjorts av bland andra Sveriges mest meriterade klimatforskare, Lennart Bengtsson, som nyligen skrev om osäkerheterna i en debattartikel i DN. (Han skulle säkert också stämplas som förnekare av Jens Ergon, och sådana hålls som bekant kort i Sverige.)

global.daily.ice.area.withtrend

Global isutbredning 1979-2013. Hyfsat odramatiskt här också.

Om detta fick SVT-publiken dock inte veta något över huvud taget i gårdagens program. Ergon nöjde sig med att visa endast den ena av kurvorna – den med de ökade globala koldioxidutsläppen – och konstaterade att vi är ”på väg att missa tvågradersmålet”, uppbackad av IPCC:s Thomas Stocker som talking head. Hade han lagt på den uppmätta temperaturkurvan i diagrammet som visades hade tyvärr denna vinkel varit omöjlig att försvara. Den gamla kvällstidningsklichén ”kolla aldrig en bra story” dyker spontant upp.

Det är synd, eftersom just frågan om klimatkänslighet och den långa uppvärmingspausen är viktig och har diskuterats flitigt bland forskare de senaste månaderna. Till och med Nasas James Hansen och IPCC:s ordförande Rajendra Pachauri, som nog blir svåra att stämpla om förnekare. har konstaterat att inget har hänt med den globala temperaturen såsom tidigare rapporter förutsagt.

Detta ämne – varför temperaturen legat stilla under nära 16 års tid trots allt större utsläpp – hade varit en angelägen fråga att ta upp i ett vetenskapsprogram. Vad beror det på att i princip samtliga av de datormodeller som ligger till grund för hela vår miljöpolitik totalt misslyckats med att spegla temperaturutvecklingen? Finns det så kallade återkopplingsmekanismer, och i så fall dämpar de den CO2-orsakade temperaturstegringen istället för att förstärka den?

Och framför allt, är alla de kostbara klimatåtgärder i hundramiljardersklassen som politikerna beslutat om, med massiva och jobbdödande energiskatter, satsningar på grön energi, utsläppshandel etc, bara bortkastade pengar? Tanken svindlar.

Men istället får vi som tack för våra genom hot inkrävda licenspengar samma gamla vanliga pseudoreligiösa larmrapporter nedtrycka i halsen, kopplade till historien om den vite mannens skuld.

För övrigt rapporterades nyligen den globala temperaturen för februari 2013. Jämfört med medelvärdet 1981-2010 var temperaturdifferensen -0.001 C, eller en tusendels grad. Alltså oförändrat i över 30 år.

Mer ospännande än så blir det inte. Det är fortfarande inget konstigt med vädret.

Intressant?
Andra bloggar om , , , ,

Små och stora forskningsskandaler

Pressen har firat stora triumfer med avslöjandet av minst sagt vidlyftig representation, bland annat hos statliga Stiftelsen för strategisk forskning, SSF. Stiftelsen var en av dem som bildades i början av 1990-talet, för att fördela pengarna från de gamla avskaffade löntagarfonderna. En andra stiftelse, Mistra, inrättades för att fördela löntagarfondspengar till den redan då hajpade miljöforskningen.

Huruvida Mistra är bra på att festa har jag ingen aning om – Expressen rapporterar att stiftelsen planerat att ha en stor ”klang- och jubelfest” i samband med 20-årsfirande 2014. Förmodligen kommer väl omfattningen av firandet att omprövas efter de senaste veckornas skriverier.

Ändå är ett par hundra tusen för middagar på Grand eller en hyra av Blå salen bara en droppe i havet jämfört med de summor Mistra satsat i minst sagt tveksamma forskningsprojekt. När man läser beskrivningarna av Mistras finansierade program, framträder bilden av att våra pengar i stor utsträckning gått till uppbyggnaden av gigantiska forskningsbyråkratier, dolda bakom termer som ”hållbar utveckling”, ”miljö” och ”klimat”. Här handlar det inte om några hundratusen, utan hundratals miljoner kronor som spenderats frikostigt år efter år utan att vi egentligen fått något för pengarna. Däremot har ett stort antal forskare och administratörer fått tillfälle att resa runt världen på otaliga miljömöten förlagda till exotiska platser.

Vi kan till exempel ta Mistras forskningsprogram Clipore, som löpte under sju år, från 2004 och 2011. Projektet har, enligt programbeskrivningen, ”gett en bättre förståelse av beslutsproceserna vid internationella klimatförhandlingar, delvis tack vare en databas sammanställd av flera tusen utskrifter av intervjuer och enkätundersökningar som genomförts under FN:s klimatmöten”.

I praktiken har alltså Clipore-programmet gått ut på att 70 forskare, assistenter och administratörer under sju år betalats heltidslön för att åka runt i världen och intervjua andra forskare och/eller klimatförhandlare. För detta nöje har alltså Mistra – alltså vi skattebetalare – betalat 106 miljoner kr. Vi väntar fortfarande spänt på en utvärdering om vad vi fått för alla dessa pengar.

Bland dem som håvat in pengar på Clipore återfinns inte helt oväntat Johan Rockströms Stockholm Environment Institute (SEI), med fyra forskare avlönade av projektet. I en utvärdering av Statskontoret beskrivs SEI som en ”…organisation som fungerar som ett mäklarorgan mellan producenter och användare av kunskap, oftast i gränslandet mellan vetenskap och politik eller mellan vetenskap och den privata sektorn”. Vi får alltså ingen reell forskning för pengarna som pumpas in i SEI, istället handlar det om att ”kommunicera” andras forskningsresultat framför allt till politiker. PR-arbete, helt enkelt. Och dyrt är det.

SEI finansieras till mer än 90 procent av publika medel, bland annat bidrar Sida med nära 50 miljoner årligen – alltså biståndspengar  – som utgör hälften av centrets budget. De senaste året verkar dock pengarna mestadels använts till att på gammalt dotcom-manér ”rulla ut” verksamheten i olika länder. Kontor har startats upp i Bangkok, Oxford, York,  Boston, Tallinn och Dar Es-Salaam, Tanzania – där den tidigare Sida-chefen Anders Arvidson fick jobb.

Mellan åren 2004 och 2009 ökade antalet anställda från ca 100 personer till 161 personer samtidigt som institutets omsättning steg från ca 70 miljoner kronor till ca 160 miljoner kronor. Därför har SEI begärt mer pengar av regeringen, en begäran som mottagits något svalt, eftersom motiven till institutets expansion enligt Statskontoret ”inte är nya krav och behov från regeringen”.

I det läget startade Johan Rockström ytterligare ett forskningsinstitut, Stockholm Resilience Centre, som vid en första anblick är en blåkopia av SEI – centren delar också lokaler – fast man har bytt ut nyckelord som klimat och miljö mot ”resiliens” och ”hållbar utveckling”. Detta drag innebar helt nya finansieringsmöjligheter hos Mistra, som pytsat in ytterligare nära 100 miljoner för att Rockström ska kunna bygga vidare på sitt imperium. Målet för detta forskningscentrum, som sysselsätter 118 personer, låter minst sagt luddigt: Målet är att säkra fortsatt produktion av ekosystemtjänster för mänsklig välfärd, samt att bygga resiliens för långsiktigt hållbar utveckling.

Man kan alltså säga att våra gemensamma pengar, som var öronmärkta att satsas på forskning som på sikt skulle ge oss nya produkter och tjänster – och i förlängningen fler  arbetstillfällen och bättre konkurrenskraft – till stor del gått till att bygga upp byråkratier vars yttersta mål verkar vara att hitta på nya sätt att få bidrag från staten. 600 miljoner har Mistra hittills satsat i så kallat ”ecosystems management”, varav en avsevärd del alltså gått till Johan Rocktröm och hans svällande forskningsimperium.

Frågan är hur hållbart det är i längden?

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, Aftonbladet

Andra bloggar om , , ,

Om klimatet kommer

En ovanligt passande illustration till förra veckans stora debattämne – att fler än hälften av journalisterna på SR och SVT röstar på miljöpartiet – är dagens nyhet om de klimatförnekande kommunalpolitkerna, som nu kartlagts grundligt av FOI, försvarets forskningsanstalt. En enkätundersökning avslöjar att hela sju av tio kommunalpolitiker och chefer inte tror att vi står inför en annalkande klimatkatastrof. Speciellt inte på kommunal nivå.

Lite överraskande kan det kanske tyckas att det är just Försvarets forskningsinstitut, FOI, som ligger bakom kartläggningen. Annat var ju det förr i tiden. Då ägnade sig försvaret (IB) åt att kartlägga vänsteraktivister, FRA signalspanade på elaka ryssar och FOI testade effekten av vapen, bomber och landminor på levande djur. Idag ser förstås hoten mot Sverige helt annorlunda ut, och förutom en och annan vapenfabrik på sydligare breddgrader, ägnar sig FOI numera åt de verkligt stora hoten mot vårt samhälle – som kommande klimatförändringar och de genusrelaterade effekterna av desamma. Därför måste naturligtvis fienden – förnekarna – kartläggas, så vi vet var vi har dessa femtekolonnare om klimatet kommer.

Ansvarig för kartläggningen är Annika Carlsson-Kanyama, forskningschef på FOI. Därtill är hon därtill engagerad i vänsterorganisationen Klimataktion och har tidigare propagerat för klimatsmart julmat. Sedan fem år driver hon ett program kallat Climatools. Det är Naturvårdsverket som (via skattebetalarna) står för fiolerna till projektet, som drivs av FOI tillsammans med KTH, Konjunkturinstitutet och Umeå universitet. 25, 8 miljoner har Carlsson-Kanyamas forskargrupp haft att röra sig med, och resultatet har utmynnat i ett antal ”klimatverktyg” som det är tänkt att Sveriges kommuner och landsting ska använda sig av i sitt genusbaserade klimatanpassningsarbete. Uppenbarligen har verktygen mötts med en utbredd skepsis hos ekonomiskt pressade kommuner som inte anser sig ha råd att anställa genusvetare och klimatkommunikatörer för att kartlägga hur genusperspektivet påverkar den kommunala beredskapen att hantera framtida klimatförändringar.

Jag vet förstås inte med säkerhet om det är det svala intresset hos de tänkta mottagarna som ligger bakom kartläggningen av politikernas skepsis, men efter att ha bläddrat i enkätrapporten (ännu inte på Internet) som formligen osar av frustration och där begreppet ”förnekare” används inte mindre än 60 gånger, framträder bilden av kommunala politiker och tjänstemän som är innerligt trötta på ständiga domedagsprofetior från klimathotsindustrin. 77 procent av de osäkra i enkäten säger sig nämligen inte vilja ha ytterligare klimatinformation…

Och om man läser de forskningsrapporter som publicerats tidigare av Carlsson-Kanyamas projekt, ter det sig inte helt osannolikt att det är just bristande entusiasm för ”klimatverktygen” som är skälet.

Låt oss ta den rykande färska FOI-rapporten Integrera genus i
klimatanpassningen! Vägledning och råd för det kommunala klimatarbetet
, som släpptes så sent som i febuari i år. Här blir man upplyst om riskerna med klimatanpassning utan att ta särskild genushänsyn:

… om det inte utformas på rätt sätt kan det också bidra till att förstärka existerande ojämlikheter, cementera stereotypa könsroller och öka kvinnors sårbarhet för klimatförändringarna.

Att klimatförändringar drabbar fattiga kvinnor i utvecklingsländer hårdast, vet vi ju sedan gammalt, men en nyhet är att även svenska kvinnor är extra sårbara för klimatförändringarna. Ett exempel:

Skillnader i arbetsfördelning (både i hemmet och arbetslivet) kan få återverkningar på sårbarheten inför klimatförändringarna. Detta kan illustreras med ett exempel. Äldre kvinnor förväntas utföra hushållsarbete även när de nått en ålder då män normalt inte förväntas utföra något arbete. Hushållsarbete är en daglig syssla som även behöver utföras under årets varmaste dagar. Eftersom äldre människor är känsliga för värme innebär hushållsarbetet att äldre kvinnor är särskilt utsatta för den globala uppvärmningens negativa effekter.
Eftersom kvinnor generellt bär det största ansvaret för att ta hand om sjuka, både i arbetslivet och privat, kan man också anta att de kommer att få bära en särskilt stor börda om klimatförändringarna ger negativa effekter på sjuktalen. Det blir särskilt tydligt om samhällsinrättningar för vård och omsorg, till exempel förskolor och äldreboenden, stängs eller flyttas för att undvika exempelvis en översvämning eller ett jordskred.

I rapportens källhänvisning hittar man referenser till tung forskning inom genusvetenskapen, som kandidatuppsaten ”Klimat och patriarkat”. Så här beskrivs metodiken bakom rapporten i EU:s forskningsdatabas (min fetning):

The essay deals with gender aspects on climate change adaption. The aspects consist of the fact that women in Sweden drive cars less than men, and that women in the developing world are more affected by natural disasters arising from global warming. This study was carried out in the municipality of Huddinge, a suburb to Stockholm, by interviewing one Agenda 21 coordinator, one planner and one student in genderstudies. I also attended a meeting in the Committee for built environment in the Huddinge Municipality, to ask the politicians questions and observe gender structures during the meeting.

Dina skattepengar i arbete. Förnekare där!

Intressant?

Bloggkommentarer:
Red Blue Green: FOI trollar fram klimatskeptiker
Vetenskapsbloggen: 3 av 10 kommunpolitiker tror inte på klimatvetenskapen
Waldemar Ingdahl: FOI och klimatets kommunala verklighet

Andra bloggare om , , , , ,

Journalist – nu en psykiatrisk diagnos

Den svenska psykiatrin är i kris – ett faktum som skildrats i otaliga artikelserier och TV-dokumentärer de senaste åren. Samtidigt får allt fler så kallade neoropsykiatriska diagnoser som Asberger, ADD och ADHD, och många ifrågasätter om det verkligen är befogat att sätta en diagnos-stämpel på stora delar av den uppväxande generationen. Men det kommer att bli ännu värre.

Alla psykiatriska diagnoser som görs, bygger på psykiatrins ”bibel”, den så kallade DSM-manualen (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). I den nyligen utkomna senaste versionen – DSM-IV – utökas antalet diagnoser och begreppet psykisk ohälsa kan nu appliceras på i princip alla typer av mänskligt beteende – exempelvis sorg och narcissism.

En sådan sprillans ny diagnos är ODD, Oppositional defiant disorder, vars symptom i DSM-IV listas som ”olydnad, ifrågasättande av auktoriteter, negativt tänkande, trotsighet, diskussionslystnad och irritation.

Ovanstående beskrivning kan möjligen passa in på personer med psykiska problem, men framför allt är det en beskrivning av de egenskaper som utmärker en stor del av journalistkåren – eller åtminstone gjorde det förr i tiden.

Men nuförtiden uppmärksammas journalister inte för att de lyckats i sitt jobb, utan för att de är ”bråkiga”.

Nästa steg är väl att vi alla hamnar på tvångsmedicinering.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Uppdatering 9 januari: Nathan Shachar i DN skriver bra om diagnosvansinnet

Carl BIldts svek mot pingvinerna

Ismassor utanför Örsköldsvik i vintras.

Det råder uppror bland Sveriges klimatforskare efter Sjöfartsverkets beslut att låta Sveriges största isbrytare stanna hemma den kommande vintern, och assistera fastfrusna handels- och passagerarfartyg i Östersjön istället för att serva en handfull ekoturister och/eller klimatforskare vid den amerikanska McMurdo-basen i Antarktis.

Efter två smällkalla vintrar, där det så sent som i mars satt fast mer än 50 fartyg i Stockholms ytterskärgård, där passagerarfärjor varit när att krossas av ismassorna, där ryska staten fick kalla hem sina atomdrivna isbrytare från Arktis för att komma tillrätta med det katastrofala isläget i Finska viken, som var igenfrusen fram till slutet av april, ja då kan man kanske tycka att det var ett ganska vettigt beslut att låta Oden göra lite samhällsekonomisk nytta, för första gången på årtionden.

Klimat-tomtarna skriker förstås i högan sky och kallar beslutet för ”vansinnigt”. Hillary Clinton (!) har vädjat till Carl Bildt om att ompröva beslutet – dock utan resultat – och till och med Nya Zeelands regering har uppvaktat regeringen i ärendet.

Man kan ju på allvar undra hur illa det står till i USA, när Clinton inte kan skicka en av landets egna isbrytare – det finns enligt uppgift 22 stycken – för att säkerställa transporterna till och från den amerikanska forskningsbasen.

Möjligen behövs de också på hemmaplan. USA har ju också upplevt två rekordkalla vintrar, och så sent som vid midsommar drabbes Kalifornien av snöoväder.

Isläget på Antarktis. Inga dramatiska förändringar de senaste 30 åren.

Det är fullt möjligt att vi eventuellt behöver veta mer om vad som kanske händer när isen möjligen smälter i Antarktis, men att döma av det rådande isläget – 30 år utan någon förändring att tala om över huvud taget – finns det en viss chans att pingvinerna överlever en säsong eller tvp utan svensk isbrytarassistans. Även om någon enstaka stackare simmar fel ibland.

Det kanske till och med kan vara nyttigt för de stackars djuren att få bli lämnade ifred ett tag från klåfingriga vetenskapsmän.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Bevisat: flyget leder till klimatförändringar

OMG Chemtrails!

Att den internationella flygtrafiken spyr ur sig stora mängder koldioxid är inte precis någon nyhet – däremot är det fortfarande en öppen fråga i vilken utsträckning dessa utsläpp leder till framtida klimatförändringar.

Men nu har en grupp forskare kommit fram till att flygtrafiken faktiskt påverkar nederbördsmönster här och nu, genom att flygplan (både propeller- och jetplan) ”slår hål” i molnen och på detta sätt skapar ett temperaturfall på ner till 30 grader i området där de passerar. Om molnen innehåller mycket fukt bildas då iskristaller, som sedan faller ner som regn och snö. Så man kan alltså säga att flyget påverkar det lokala klimatet – det blir kallare.

Resultatet av kartläggningen visar att det faktiskt faller större mängder nederbörd runt stora flygplatser än på andra platser, och det tenderar också att snöa mer längs de större flygplansrutterna. Effekten är inte stor, men klart mätbar, och den är som störst på nordligare breddgrader under vintermånaderna, enligt forskarna vid University Corporation for Atmospheric Research som ligger bakom studien.

Forskarna har använt sig av dels av satellitbilder, dels av datormodeller för väderprognoser för att ta reda på hur ofta denna typ av ”laddning av moln” uppkommer. Ett område på 10 mil runt ett antal flygplatser, som London Heathrow, Frankfurt, Charles de Gaulle, Seatlle-Tacoma, Yellowknife (Kanada) samt forskningsbasen Byrd i Antarktis, användes som underlag i studien.

Effekterna är som sagt lokala och av övergående karaktär, och man behöver knappast känna sig ångest för att stackarna i närheten av Arlanda får skotta särskilt mycket mer än svensken i allmänhet. Men, som Anthony Watts påpekar, bevisar studien att flygplatser inte är särskilt bra ställen för att göra väderobservationer.

Och sedan har vi förstås också den infekterade frågan kring… Chemtrails!

Intressant?

Mera flyg: DN, SvD, Aftonbladet

Andra bloggare om , , , ,

Oväntade hälsoeffekter av strålning

Eftersom jag numera ändå lär vara allmänt föraktad och #näthatad efter förra inlägget om kärnkraften, kan jag lika gärna rota runt lite mer i det öppna såret. Så därför tänkte jag ta tillfället i akt att komplicera bilden när det gäller dokumenterade effekter av radioaktiv strålning.

Vi lever ju alla med en medfödd skräck för strålning och radioaktivitet, sannolikt sprungen ur bilderna av Hiroshima- och Nagasakibomberna och det efterföljande Kalla kriget med kärnvapenprov, svampmoln och terrorbalans. Bilden av gammastrålningen som dödar och vanställer, och vars effekter varar i generationer framöver i form av genetiska skador och foster som föds med mutationer, är stark. Det är samma skräck som får oss att reagera när vi läser i tidningen om hur Expressen-reportrarnas geigermätarna piper när de närmar sig Fukushima, och det är ”50 gånger högre strålning än vanligt”.

I verkligheten är det så att strålningsmätare är gjorda för extremt små doser, och i fallet med Expressens utsända som uppmätte radioaktivitet på upp till 5 mikrosievert, är denna nivå ända bara 5 tusendelar av den tillåtna dosen för någon som arbetar på kärnkraftverk, och en åttondel av vad man utsätts för under en långflygning. Denna grafik från xkcd.com illustrerar på ett tydligt sätt olika stråldoser och vad de kan jämföras med.

Hur förhöjda doser av strålning påverkar människor – och djur – på längre sikt skrivs det däremot inte så mycket om, möjligen för att sådan forskning delvis går på tvärs mot den allmänna uppfattningen om hur strålning påverkar oss (missfall, vanställda foster, mutationer etc etc).

I Pripyat, staden som evakuerades efter Tjernobyl-olyckan, fann forskare att skogsmöss som levde på marken, hade anpassat sig till de mycket höga strålningsnivåerna i området, utan att detta påverkade vare sig fortplantningsförmågan eller gav upphov till genetiska missbildningar. Fåglar, däremot, påverkades betydligt mer negativt. De utsattes för hög radioaktivitet via födan (bär och frukter från marken) men eftersom de lever högt ovanför marken har deras organismer inte anpassat sig till de högre stråldoserna.

När det gäller långtidseffekter på människor, finns det faktiskt en hel del forskning på området. I Nagasaki, den andra staden som utplånades av USA:s atombomber i Andra världskriets slutskede, har universitetets Institut för atombombssjukdomar kontinuerligt analyserat läkarjournaler från 83.050 överlevande allt sedan 1968. Samtliga dessa personer fick gå igenom hälsokontroller två gånger per år, vilket gav forskarna ett mycket stort underlag för att bedöma långtidseffekterna av atombomben och de förhöjda strålningsnivåerna i och omkring Nagasaki. Detta handlar alltså inte om de människor som befann sig i eller i närheten av nedslagsplatsen, ”ground zero”, där hettan och strålningen dödade nästan allt levande, utan de som befann sig i områden som drabbades av låga eller medelhöga doser av radioaktivt nedfall.

För att ta reda på hur dessa överlevande klarade sig, jämfördes deras hälsotillståndet med en kontrollgrupp bestående av japanska kvinnor och män i samma ålder som inte utsatts för strålning.

Resultatet? Dödligheten i olika typer av sjukdomar visade sig vara betydligt lägre hos överlevarna än den grupp som inte utsatts för strålning. De var i allmänhet friskare och drabbades av färre sjukdomar. Några genetiska defekter kunde inte heller hittas bland de 90.000 barnen och barnbarnen till överlevarna.

Med detta vill jag naturligtvis inte på något sätt förringa riskerna av att utsättas för strålning – 75.000 dog trots allt i Nagasaki – många av strålskador – och vi vet att olika typer av radioaktiva ämnen påverkar mer än andra (till exempel radioaktivt jod, som tas upp av sköldkörteln och kan leda till tumörbildning, speciellt hos yngre).

Men när det gäller exponering för lägre doser, verkar det som att kroppen kan bygga upp ett försvar mot strålningsskador. Vilket kanske inte är så konstigt eftersom många ställen på Jorden har hög naturlig bakgrundsstrålning (till exempel grottor i berg med radioaktiva mineraler).

Och vissa livsmedel innehåller faktiskt så pass höga halter av radioaktiva ämnen att de kan ge utslag i flygplatsernas säkerhetskontroller. En medelstor banan ger till exempel 0,1 mikrosieverts stråldos – att äta 10 bananer motsvarar alltså strålningsdosen för en handröntgen.

Det finns förvisso tillfällen när det kan vara befogat att få panik. Men just nu är inte ett sådant tillfälle.

Intressant?

SvD 1, 2, Aftonbladet 1, 2, DN 1, 2, 3, 4, Expressen 1, 2


Andra bloggare om , , , ,

Mobbarna kan bli Wikipedias död

Uppslagsverket Wikipedia fyllde 10 år i helgen, en bemärkelsedag som gick relativt oförmärkt förbi, förutom hos de närmast inblandade. Kanske beror det på att Wikipedia-hajpen har svalnat avsevärt: för ett decennium sedan var open source-rörelsen betydligt starkare på nätet än den är idag.

Eller också har idealisterna vuxit upp, skaffat familj och heltidsjobb. Det har i alla fall blivit allt svårare att hitta eldsjälar som ställer upp och jobbar ideellt, och de senaste åren har avhoppen från Wikipedia accelererat. (Detta trots att Wikipedias grundare Jimmy Wales ständigt vädjar om donationer för att hålla igång verksamheten.)

Men det största problemet som Wikipedia har att brottas med är trovärdigheten. Hela idén med tjänsten är ju att vi ska lita på att – oftast anonyma – författare vet exakt vad de talar om och är experter inom sina respektive områden. Och även om de inte är det finns det ju alltid möjlighet för de som läser att gå in och rätta och komplettera. Tillsammans formar massan tillförlitliga fakta, är tanken.

Det låter naturligtvis bra i teorin, men i praktiken innebär det att också att det blir möjligt för lobbyister, aktivister och/eller fanatiker att kidnappa vissa frågor. Ibland kan det bli  komiskt, som när någon gång på gång editerar Ron Livingstons (Office Space) wikisida för att sprida ut ryktet om att skådespelaren är homosexuell. Eller när en av de mest respekterade Wikipedia-profilerna, Essjay, som utgav sig för att vara professor i religion och låg bakom redigering och faktagranskning av tusentals Wikipedia-artiklar, i verkligheten var en 24-årig student i Cleveland.

Mindre kul är det förstås när folk blir baktalade, förlöjligade och mobbade på Wikipedia, något som är vanligare än man kanske tror. Ett exempel kan vi läsa om idag på Newsmill, där föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) använder Wikipedia för att diskreditera sina meningsmotståndare – i det här fallet fallet Stockholmsinitiativet som utsatts för ett så kallat redigeringskrig i kölvattnet på utnämningen till Årets förvillare nyligen. Syftet är förstås att få föreningen framstå som en samling riktiga tokstollar. Att försöka ändra tillbaka är lönlöst, eftersom VoF-anhängarna dels är många och aktiva dygnet runt, dels under en lång tid jobbat sig upp i redigerings-hierarkin på Wikipedia.

En av de flitigaste Wiki-mobbarna genom tiderna, William Connolley – tillika grundare av miljöbloggen Real Climate – lyckades under sina år som administratör ändra i mer än 5400 Wikipedia-artiklar som handlade om just klimatet, och bannlysa fler än 2.000 användare. Den som de senaste åren slagit upp begreppet ”climate change” på Wikipedia har därför enbart serverats en version – medan de som försökt lägga in avvikande åsikter, rättelser eller kompletteringar refuserats eller stängts av. Connolley, som inte själv är forskare utan programmerare, var fanatisk i sin iver att radera allt som talade emot hypotesen om om den katastrofala uppvärmningen på 1900-talet. Till och med vedertagna fakta som att den medeltida värmeperioden ens hade existerat togs bort.

Innan Connolley till slut sparkades ut från klimathörnan på Wikipedia lyckades han också smutskasta ett antal forskare med avvikande åsikter i klimatfrågan. Lawrence Solomon i National Post skriver:

One such scientist is Fred Singer, the First Director of the U.S. National Weather Satellite Service, the recipient of a White House commendation for his early design of space satellites; the recipient of a NASA commendation for research on particle clouds — in short, a scientist with dazzling achievements who is everything Connolley is not. Under Connolley’s supervision, Singer is relentlessly smeared, and has been for years, as a kook who believes in Martians and a hack in the pay of the oil industry. When a smear is inadequate, or when a fair-minded Wikipedian tries to correct a smear, Connolley and his cohorts are there to widen the smear or remove the correction, often rebuking the Wikipedian in the process.

(Naturligtvis nämns ingen av ovanstående kontroverser på Connolleys egen Wikipediasida.)

Förmodligen är det minst lika illa i andra ämnen där det finns starka konkurrerande åsikter. Och problemet är just att Wikipedia inte verkar ha vare sig vilja eller ork att stoppa dessa fanatiker – wikimobbare – som spadtag för spadtag undergräver uppslagsverkets seriositet.

Vilket är synd, eftersom Wikipedia har varit en fantastisk resurs i många avseenden. Men om man vill kolla fakta i kontroversiella frågor inom politik, vetenskap, religion och klimat, är det på sin plats att iaktta stor försiktighet. Det kan vara fakta, men lika gärna partsinlagor eller rent strunt.

Om Wikipedia ska kunna överleva 10 år till, måste något göras åt problemet. För vad ska vi med ett fritt Internet till om vi låter fanatiker och nätmobbare kidnappa både samtiden och historien?

Intressant?

Andra bloggare om , , ,

CS, Sydsvenskan, Norrköpings TidningarHelsingborgs Dagblad, UNT

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: