Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: Internet (sida 1 av 3)

Myndigheten vägrar lämna ut offentlig handling, väljer istället att utplåna den

Precis som jag gissade i förra bloggposten, blåste det upp till orkan runt Svenska institutet och dess frifräsande kurator på @Sweden, som på bara en vecka lyckades med konststycket att stämpla 14.000 konton som högerextrema, böghatande internettroll. Bland dessa fanns Bill Gates, Israels ambassadör Isaac Bachman, ett antal ledarskribenter på Sydsvenskan och SvD samt en drös andra både officiella och icke-officiella profiler. Och så Köpenhamns borgmästare, inte att förglömma.

Samma kväll som jag publicerade inlägget skickade jag ett mejl till registratorn på SI, med en begäran att få ut den blocklista som myndigheten använt för att ”skydda det fria ordet” som de beskrev det hela. Detta eftersom listan, som genom sin existens får anses upprättad av myndigheten, ska anses som en allmän offentlig handling. Jag var inte ensam om att begära ut listan – enligt myndigheten har ett stort antal krävt ut listan, vilket resulterat i hög arbetsbelastning och därav ska man förstå den långa handläggningstiden. Enligt lagen ska handlingar lämnas ut (alternativt nekas tillsammans med beslut med besvärshänvisning)  skyndsamt, vilket brukar tolkas som 72 timmar, eller tre dygn. För mig tog det närmare fyra att få svaret. Som kanske inte riktigt är det förväntade, för att uttrycka sig försiktigt. Se bara:

Myndigheten meddelar sålunda att den lista som tidigare lämnats ut (två personer hann få ut den vid personligt besök på Svenska institutet den 12 maj), nu raderats i sin helhet på order av SI:s generaldirektör Annika Rembe. Motiveringen bakom beslutet att galllra listan – som alltså inte bara gallrades utan utplånades i sin helhet – är att dess innehåll var av tillfällig karaktär, och att gallring kan göras om handlingen är av ”tillfällig eller ringa betydelse”.

Lagligheten i detta är tveksam. Enigt Riksarkivets föreskrifter och allmänna råd  i den punkt som myndigheten hänvisar till) slås det fast att gallring endast får ske under förutsättning att allmänhetens rätt till insyn inte åsidosätts och att handlingarna bedöms sakna värde för rättsskipning, förvaltning och forskning.

Den handling som dussintals – kanske hundratals – har begärt att få se, och som dessutom utgör potentiellt bevismaterial ifall ärendet ska granskas juridiskt är alltså raderad.. Generaldirektören har således tagit beslut om att utplåna potentiellt bevismaterial, under förevändning att det är av ringa värde. Onekligen en hantering som man inte riktigt förväntar sig av en högprofilerad myndighet som är direkt underställd Utrikesdepartementet. En myndighet som verkar ha ägnat de senaste dagarna åt att sopa igen spåren efter haveriet med @Sweden-kontot, istället för att ta debatten med alla de kritiska röster som undrat vad SI pysslat med.

Samtidigt har affären, som verkar kunna utveckla sig till en riktig praktskandal i samma klass som det så kallade Rom-registret och Tsunamibanden, lyst med närmast total frånvaro på nyhetsplats i svensk press och tv. Det är mycket märkligt – för ett par år sedan hade denna typ av flagranta övertramp satt igång mediedrev utan slut. Idag möts det med en gästpning av de flesta utom ett antal ledarskribenter, samtliga liberaler eller med högeråsikter.

Som jämförelse kan vi  minnas hur det skapade stora rubriker och inslag i SVT för ett par år sedan när Filippa Reinfeldt blockerade en (1) person från att följa hennes privata Instagramkonto. Här handlar det 14.000 som blockerats av en statlig myndighet och hängs ut som hatare och troll – utan möjlighet att försvara sig och få verkar bry sig. Vad värre är, det hela har  börjat utvecklas till ännu en höger-vänsterkonflikt – där vänstern tycker att det är löjligt att tala om åsiktsregistrering.

Det är tragiskt, för frågan är mycket viktigare än så. Framför allt handlar det om ifall en myndighet verkligen ska tillåtas komma undan inte bara med att upprätta ett sannolikt olagligt register och stämpla ut ett stort antal vanliga svenskar som misogyna kvinnohatare, bögknackare och nazister. Utan att de dessutom ska kunna sopa igen spåren utan att det möter  motstånd.

Det ska bli intressant att se vart JO-anmälningarna (det har gjorts flera) kommer att hanteras. Jag förutsätter att dagens ”utplåningsbeslut” inte precis gör det enklare för JO att lägga ner utredningen, vilket annars brukar vara JO:s normala reaktion när sådant här händer. Dessutom har riksdagsledamöteen Jan Ericson ställt frågan till Margot Wallström hur hon ser på myndighetens agerande och vips har #blockgate alltså gått och blivit regeringsfråga.

Min högst personliga  misstanke är att att den smutsiga hemligheten är att det aldrig funnits någon egentlig lista. SI har helt enkelt gett grönt ljus för kuratorn/ nätsäkerhetsexperten att koppla @Sweden-kontot till en automatisk blocklista från webbappen Block Together. Här bredvid en skärmdump av tjänstens exempellista och en bit av den kompletta blocklistan som @Sweden använde sig av. Som synes har tabellerna exakt samma namn., och det är sannolikt att den senare listan är skapad med hjälp av tjänsten, som gör det enkelt att automatisera blockeringar – ifall man kopplar den till det egna Twitter-kontot appliceras blocklistan på denna utan att någon handpåläggning krävs. Dyker det upp ett nytt blockerat konto på den anslutna listan, påverkas alltså @Sweden-kontot direkt.

Detta förfarande innebär alltså att en svensk myndighet inte bara släppt in en privatperson – en känd nätaktivist – i sina datorsystem, utan dessutom låtit vederbörande koppla kontot till en utländsk blocklista, utan att ha kontroll på vem som står bakom denna. Det är sannolikt ett ganska allvarligt brott mot myndighetens interna IT-säkerhetsregler (ja, även konton hos externa tjänsteleverantörer omfattas av myndighetens säkerhetspolicy) och för att slippa försvara denna pinsamhet tror jag att blocklistan dumpades ner och lämnades ut till de två som besökte myndigheten och krävde ut dem den 12 maj, innan Svenska institutet kom på att allt höll på att växa dem över öronen och panik utbröt.

Generaldirektören kan alltså ha valt att begå ett brott, för att sopa igen spåren av ett annat, betydligt allvarligare klavertramp.

Fortsättning lär följa. Garanterat.

Fast tyvärr får vi nog inte läsa om det utanför Twitter och Facebook.

Intressant?

Fler om , , ,

En svans söker sitt troll

Ett av de allra mest tröttsamma mediebråken – som återkommit med allt tätare mellanrum på senare år – är den som vi kan kalla för svansdebatten. Det vill säga att klaga på att Twitter- och Facebookdebattörer (framför allt på den högra sidan av planhalvan) omger sig med en hatsvans, en samling minioner som de lustfyllt bussar på sina meningsmotståndare. Att notera är att flertalet av dessa följare i dessa påstådda trollarmé sällan har valts av debattören själv – eftersom framför allt Twitter är en i grunden öppen publiceringsplattform, kan man välja att följa vem som helst som inte har en låst profil. Men i den uppskruvade och polariserade debatt som uppstått – driven framför allt av politiker och ledarskribenter – behandlas påfallande ofta den enskilde twittraren som ansvarig utgivare, med ett personligt ansvar för var och en som följer vederbörande.

Hanif Bali, moderaternas egen enfant terrible, står i en klass för sig själv i grenen svansmatning – om man ska döma av hans ideologiska och mediala antagonister. Ingen har mer än han retat  upp sina politiska motståndare – så till den grad att de upprepade gånger krävt att moderatledaren Anna Kinberg Batra ska sätta munkavle på honom, eller allra helst ge honom sparken. Nu senast hände det efter Balis ironiska men för all del ganska plumpa påhopp på journalisten Alexandra Pascalidou. Dramat följer nedan, i starkt förkortad form.

Till bilden hör givetvis att Pascalidous arbetsgivare Sveriges radio tidigare stämplat Bali – tillsammans med GP:s Alice Teodorescu – som ”husblatte” och ”rasförrädare”, utan något synbart intresse för saken hos SR-ledningen .

Svansen kan ju förstås lika gärna uppfattas som  fans, en hejaklack eller folk i allmänhet som är av samma åsikt som twittraren, men som uttrycker sig mer eller mindre rumsrent i en diskussion. Men oavsett vem som nu hatar eller matar trollen är debatten ett av de mest talande exemplen på hur samtalet på Twitter – som blivit alla makthavares egen lilla ekobubbla – förändrats i grunden. Och knappast till det bättre.

Givetvis styrs uppfattningen av tonen i sociala medier i hög grad av vilka man följer, men mitt allmänna intryck är att det så kallade  ”samtalet” på Twitter hamnat allt mer på undantag. Det har istället ersatts av hermetiskt slutna åsiktsbubblor, dit inget syre når in. Polariseringen tilltar, liksom bråken, och att blockera följare som uppfattas som irriterande eller efterhängsna har blivit allt vanligare. Att folk känner sig kränkta av meningsmotståndares ståndpunkter och/eller hens följare har blivit mer regel än undantag.

Under de nio år jag varit med på Twitter, har jag själv bevittna hur det degenererat. Idag går det knappast att röra sig utan att trampa på ömma tår och en allmän stridsberedskap  och bråksugenhet gör att det dagligen utbryter fullskaliga krig – oftast kring saker som i vanliga fall skulle uppfattas som fullkomligt normala. Till exempel att en polis som griper och håller fast en brottsling inte behöver riskera att bli kallad för rasist.

Visst är det ironiskt. Vi har aldrig haft så lätt att diskutera, utbyta åsikter och nå ut till varandra. Men istället blockeras diskussioner hejvilt och allt färre lyssnar på några argument som kommer utifrån den egna bubblan. Och paradoxalt nog är det medietränat folk – ledarskribenter, jurister, politiker, pr-proffs och höga tjänstemän, alltså de som borde vara experter på att kommunicera – som går i bräschen för att få folk att hålla käft, som blir kränkta och blockerar konton till höger och vänster när så inte sker.

Begreppet att  ”ta ansvar för sin svans” stötte jag på första gången för snart två år sedan om jag minns rätt, så det är ju ingen alldeles ny företeelse. Men i takt med att tonläget blivit allt högre, har det blivit vanligt att hänvisa till just hatsvansen i syfte att få tyst på en meningsmotståndare. Numera tänker man till en extra gång innan man drar iväg en lite smålustig eller syrlig tweet – missuppfattas den eller gillas av fel person vet man nämligen aldrig vad som händer. Kanske startar man ett drev utan att ha planerat det, varpå den upplevt kränkte ping-golar chefen med ifrågasättande om det verkligen passar sig att en anställd på företag X eller myndighet Y verkligen agerar på detta sätt.

Vad det hela handlar om i grunden är inget annat än det gamla guilt by association. Alltså uppfattningen att ifall en sverigedemokrat gillar något jag skriver om, så har jag ju i någon mån samma värdegrund med SD. Kanske är jag till och med SD:are och nazist-facsist-rasist utan att veta om det? Ingen rök utan eld, etc.

Eller hur?

Det är det här som sker även i svansdebatten. När någon inte lyckas beslå sin antagonist med egentliga felaktigheter – eller att de uppträder hatiskt – blir strategin att raskt gå över till att klaga på svansen. Den vars hat tvingar debattören att inleda diverse  blockeringsoperationer – men först efter att ha tagit några smaskiga skärmdumpar för världen att förfasas över.

Det miljöpartistiska kommunalrådet i Malmö, Nils Karlsson, a.k.a Filosofen Nils (för övrigt en av dem jag följer med stor behållning på Twitter) propagerar för en hög nivå av… låt oss kalla det svanskupering. Jag håller inte med honom i sak, men hans argument för varför debattörer är skyldiga att ta ansvar även för sina följare är värda att ta till sig.

Ja, som sagt. Det går givetvis att hitta ett flertal invändningar mot denna tanketråd. Här är några:

  1. Det är stor skillnad på att argumentera i en debatt, om än med hårda ord, och ägna sig åt uppvigling (vilket flertalet kända despoter gjort genom tiderna). Hitler-analogier är förvisso alltid kul att plocka fram, men svansproblemet handlar i mycket liten utsträckning om att folk medvetet uppviglar sina följare i sociala medier.
  2. Uppvigling är dessutom straffbart – vilket det däremot inte är att uppvisa en hög nivå av rövhatteri i en diskussion.
  3. Eftersom Twitter är en öppen plattform, och vem som helst av alla de miljarder som har tillgång till internet runt om i världen i teorin kan läsa och kommentera det som skrivs, blir det av lätt insedda skäl omöjligt att ta ansvar för alla som kastar sig in i en diskussion. Twitter är inte och har aldrig varit tänkt som ett publicistiskt verktyg. Det finns förvisso inställningar som gör att man kan dölja inlägg för alla utom dem som följer en, men det går liksom emot hela idén med Twitter som en öppen plattform.
  4. Om man ska tvingas ta hänsyn till hur alla eventuellt kan reagera – och ta personligt ansvar för detta – blir det dessvärre inte mycket skrivet alls. Rädslan för hur svansen kan tänkas reagera blir i så fall en effektiv munkavle för nästan alla debatter inom kontroversiella ämnen. En självcensur som på sikt riskerar driva bort alla utom de mest fanatiska. Alltså trollen och hatarna.

För inte så många år sedan, när jag var nybakad journalist och internet inte fanns, ansågs det allmänt att offentliga personer fick tåla mer än så kallat vanligt folk. Politiker, kändisar och andra som rörde sig i offentlighetens parnass – och kanske till och med avlönades av skattebetalarna – fick helt enkelt finna sig i att utstå en omildare behandling än en  sjukpensionär som skrivit en insändare med tveksam värdegrund.

Idag är det nästan tvärtom. Den infantila allmänheten beskrivs allt oftare som lågpannade nättroll och rasister, inte sällan av de folkvalda som de avlönar. Och värst är det som sagt på Twitter, där ingen nånsin längre verkar kunna mötas i ett seriöst och lågmält samtal.

Låt oss nu gå tillbaka ett år i tiden, när Aftonbladet skrev om hur Martina Haags senaste bok ”Det är något som inte stämmer” inspirerat en svartsjuk kvinna till mordförsök på exmannens flickvän. Enligt gängse praxis i sociala medier innebär detta alltså att Haag är indirekt ansvarig för detta, eftersom hennes fans – eller hatsvans som de numera kallas – utförde dådet.

Alla förstår ju hur galet resonemanget är och varthän det skulle leda i sin förlängning. Det vi kallar konsekvensneutralitet blir ett minne blott ifall konsten – och journalistiken – ska avtvingas totalansvar för vad enskilda människor kan inspireras  att hitta på.

Ändå är det vad som sker, så gott som dagligen, i sociala medier.

Vill vi verkligen ha det så? Och vad hände med det vi brukade kalla för skinn på näsan?

Intressant?

Fler om , , , , ,

En gång trodde vi på fullt allvar att Facebook var lösningen på allt näthat och desinformation

Det har blivit en del nostalgiska återblickar i de senare blogginläggen, med anledning av att FZ.se – sajten jag startade och drev i nästan ett decennium – fyllt 20 år. Det är en lång tid, framför allt i ett internetperspektiv, men när jag ser tillbaka på vad vi gjorde då kan jag tyvärr bara konstatera att det dessvärre var bättre förr. Visst, nätet var nytt och problemen med näthat och fejkade nyheter var ännu begrepp som inte hittat in i den mediala vokabulären, men det fanns så klart folk som betedde sig som rövhattar online redan då.

Skillnaden mot då var att vi inte var fullt så godtrogna/naiva som nu och på fullt allvar litade på att folk i allmänhet klarade av att vara sina egna ansvariga utgivare. Vi fattade att god ton på nätet krävde inte bara kunskap om användarna – utan en ständig närvaro i form av moderatorer som kunde gripa in, städa upp och slänga ut troll från våra forum.

1998 (tror jag att det var) öppnade FragZone (som sedermera blev Fz.se) för första gången möjligheten att kommentera nyheter, en förändring som innebar en mindre revolution jämfört med förut, då de nätbaserade diskussionerna framför allt förts i mer eller mindre slutna diskussionsforum, separerade från själva nyhetsflödet. Det kanske främsta exemplet på sådana forum var Flashback, ett stamhak för nätveteranerna som lever ännu idag (och som nominerades till Stora journalistpriset för sitt grävande, inte att förglömma). Men med artikelkommentarerna förändrades detta – det blev vi i redaktionen som i första hand satte agendan för vad som diskuterades.

Fratzone årgång 2004, med artikelkommentarer. (Dessvärre finns få skärmdumpar kvar från de tidiga åren,)

Men vi var som sagt inte naiva. Vi förstod att det aldrig skulle fungera med att öppna kommentarsfälten på vid gavel och förlita oss till att folk uppvisade sunt förnuft och enbart goda avsikter i vad de skrev. Därför hade vi en smärre armé av moderatorer som tillsammans höll koll på vad som skrevs. De stängde trådar som var på väg att haverera och de hade makten att varna och stänga av användare som inte följde kommentarsreglerna. Det som gjorde detta moderatorskap effektivt var att de behärskade både  ämnet och kände till användarna – de var i flera fall även IRC-admins på kanalen Quakenet (där irc.fragzone.se var en av de mest kända servrarna) och mig veterligt behövde vi bara hantera ett fåtal övertramp under alla dessa år. Ännu idag är FZ:s kommentarsfält ett under av civilitet, jämfört med vad man hittar på Facebook.

Insikten om att det krävs närvaro och kunskap fanns även hos de flesta stora svenska medier, när de ungefär tio år senare gjorde samma resa. Då kallades det läsarmedverkan, och i riksmediernas tappning betydde detta att läsarna/folket skulle få en mer framträdande roll i nyhetsbevakningen. Jag var själv med att utveckla dessa system  – allt från bloggplattformar till artikelkommentarer – för Sveriges största medieföretag och lärdomarna från FZ-tiden gjorde att vi inte bara designade systemen för att i görligaste mån kunna stävja nättrollen (hinder för masspostningar, krav på verifiering av mejladresser, möjlighet att spåra och spärra vissa ip-adresser etc) utan också byggde upp en redaktion vars syfte var att övervaka och delta i diskussionerna. Vi fattade att ett kommentarsfält som lämnades vind för våg snabbt havererade, ungefär som en tonårsfest i den stora villan där de vuxna rest iväg på långsemester.

Förutom satsningen på egen redaktionell personal, hyrde vi in säkerhetsföretag som skulle säkerställa en slags ”grundhygien” i våra forum och artikelkommentarer, då vi dessvårre inte kunde jobba dygnet runt.

Problemet var vara att allt detta med tiden blev ganska dyrt. I en medievärld på ständig jakt efter kostnadsposter blev läsarmedverkan något som inte drog in en enda krona, utan tvärtom var en ganska tung utgiftspost till vilken inte kunde knytas någon direkt hänförlig intäkt.

Så när Facebook en dag kom på besök för att sälja in sin lösning på problemet (de satt i största hemlighet bara några hundra meter ifrån oss, i en av Hötorgsskraporna, utan att på något sätt visa sin närvaro i entrén) var förstås mediecheferna eld och lågor. Med Facebooks hjälp skulle vi kunna hålla liv i artikelkommentarerna även fortsättningsvis – och slippa den dyra modereringen på köpet. Facebook-användarna skrev ju inlägg under sina egna namn, därför skulle vi äntligen slippa de anonyma trollen som smutsade ner våra kommentarstrådar.

Sagt och gjort, de egna lösningarna skrotades och vi outsourcade vår kontroll över läsardebatten till ett multinationellt amerikanskt företag med när en miljard användare, utan att någon egentlig utvärdering gjordes. Vi lade alltså ner vår egen avdelning för läsarmedverkan, i tron att Facebook skulle träda in i rollen som ett slags ansvarig utgivare för allt det som användarna yttrade i kommentarsfälten på sajten.

Det gick, inte helt oväntat, åt helvete i en handväska.

Resultatet blev istället en miljö där jihadister, IS-anhängare, rasister och nazister kunde verka mer eller mindre heltfritt. Istället för att blockera bestialiska avrättningar och tortyr, valde Facebook att blockera konton som lägger ut bilder på ammande kvinnor eller prisbelönta bilder från Vietnamkriget. Vilket förstås är helt naturligt eftersom Facebook är ett kommersiellt, vinstdrivande bolag, vars syfte aldrig någonsin har varit att  ikläda sig något slags publicistiskt åtagande.

Istället har vi fått en situation där varje enskild privatperson med ett Facebook-konto underförstått har förväntats att ta på sig rollen som sin egen ansvarige utgivare – både för vad vederbörande skriver och delar och för den ”svans” av kommentarer detta ger upphov till.

Att denna förhoppning skulle grusas var kanske inte direkt någon överraskning. Att förvänta sig att miljarder av enskilda Facebook-användare skulle kunna se skillnad på riktiga och ”fejkade ” nyheter när inte ens etablerade medier som Dagens nyheter klarar det, är naivt för att uttrycka sig milt.

Lösningen på detta, högst självförvållade problem, är enligt samma medier att Facebook ska ta ansvar för att rensa upp i träsket. Det multinationella megaföretaget som aldrig någonsin kommit i närheten av att bedriva någon form av journalistisk verksamhet, ska alltså nu ges makten att avgöra vad som är sant eller falskt.

Lycka till med det.

Jag kan tyvärr bara konstatera att vi var många som varnade för exakt den här utvecklingen när vi lade makten över nätdebatten i knäet på de amerikanska internetgiganterna.  Vi varnade, upprepade gånger, för en urspårad debatt med hat, hot och personangrepp som närmast naturliga inslag. i kommentarsfälten. Vi varnade för filterbubblor, eller ”ekokammare” där folk bara tog intryck av dem som tänker likadant.

Lärdomarna man kan dra av detta är väl framför allt att begrepept all business is local, passar lika bra in i näringslivssammanhang som på journalistik och onlinedebatter. Små, hanterbara grupper, som man känner till är betydligt enklare att kontrollera än hundratusentals anonyma användare. Med ett par tusen – kanske tiotusen – användare, har man en rimlig möjlighet att kontrollera vem som skriver vad, och agera på övertramp. Men den möjligheten övergav vi villigt i tron att Facebook skulle fixa allt åt oss.

Därför står vi där vi står idag. Med en politisk debatt som allt fler i den breda mittfåran checkar ut ifrån, eftersom det bara är extremerna som hörs och syns. Extremer som inte försitter ett tillfälle att fula ut och starta drev mot misstänkta oliktänkare och avfällingar från den rätta läran. Yttervänster och -höger enas här plötsligt i ett evigt skyttegravskrig där alla som befinner sig mellan frontlinjerna gör bäst i att lägga benen på ryggen och fly.

Men vad vi ska komma ihåg – vi som jobbar inom media – är att vi nog bara har oss själva att skylla. Och som sagt –  en hel del var faktiskt bättre förr.

Även sett genom filterbubblan.

Intressant?

Andra om , , , , ,

20 år efter Fragfest 96 – fiaskot som blev en succé

fragfest_forstapris

Tomi ”DOOMer” Kärnä tar emot förstapriset i Fragfest 96 av Torgets Adam Schaub. Till vänster syns undertecknad – dagen till ära iklädd en Alfons-tshirt. (Foto från Sedish Chefs hemsida).

Under 90-talets internetboom, i vilken jag själv i högsta grad var delaktig i – jag jobbade  då på Torget, Postens internetsatsning  – hänvisades det ofta till vikten av att vara först ute på en ny marknad,  innan eventuella konkurrenter hunnit lägga beslag på potentiella  kunder i just det nya segment som identifierats. Detta first mover advantage användes flitigt för att motivera ohyggligt dyra investeringar (påfallande ofta med andras pengar) i affärsidéer som endast i undantagsfall utvecklades till något kommersiellt gångbart. Det fanns till och med ett begrepp som användes på toppen av dotcom-eran, burnrate, som var ett – positivt – mått på hur snabbt en ny startup brände av investerarnas pengar.

Och på Torget, Postens storsatsning på att skapa en marknadsplats på internet, saknades det förvisso inte heller tokdyra projekt att plöja ner det statliga bolagets pengar i. Som i det ännu idag relativt okända projektet som gick ut på att ge alla svenskar en egen e-postadress. Projektet kom aldrig längre än till idéstadiet, men en entusiastisk inhyrd it-chef hade redan förberett storsatsningen genom att köpa in Sun-servrar för 10 (eller om det var 100) miljoner. Servrar som sedan ställdes i en källare hos Postens driftavdelning i Alingsås, där de strax efteråt förstördes av vattenskador vid ett regnoväder.

ff96

Reklamaffischen för Fragfest 96. Från början var det meningen att tävlingen skulle hållas redan fredagen den 13 på Aquarium i Kungsträdgården.

I detta avseende passar Fragfest 96 väl in i mallen, men ändå inte. Det var ett försök till att utnytta first mover advantage genom att arrangera Sveriges första stortävling i Quake – succéspelet som på bara några månader tagit världen med storm. Vi på Torget ägnade såväl arbetstid som fritid åt att skjuta raketer i underjordiska katakomber och var övertygade om att det var superviktigt att vi var först ute även här. Vi trodde det låg en stor och lukrativ marknad och väntade i onlinespelens värld som inom kort skulle vara värd miljarder. I USA hade redan stora Quake-tävlingar börjat anordnas, med Ferraribilar och tusentals dollar i prispotten.

Däremot var Fragfest annorlunda, i det att evenemanget i princip inte kostade Torget en krona – kollegan Adam Schaub lyckades via sina kontakter fixa sponsorer för allt. IVA, Ingenjörsvetenskapsakademin, ställde upp med gratis lokal – i gengäld fick de ta alla intäkter från baren – och datortillverkaren Gateway 2000 (vars boxar var komönstrade) ställde upp både med datorer att spela på och förstapriset: en ”monsterdator” för 30.000 kr. Schaub vill minnas att det var en Pentium 200 på 133 MHz, alltså bråkdelen så snabb som dagens billigare mobiltelefoner. Till detta kom massor med ”tröstpriser” från Microsoft och PC Gamer.

Vi var alltså övertygade om att det skulle bli storsuccé. När vi började annonsera, framför allt online på Torget.se men också med affischer lite här och där ute på stan, var vi säkra på att de 128 platserna till tävlingen snabbt skulle ta slut. Så blev också fallet, men eftersom detta var i e-handelns linda fanns det inget bra sätt att plocka in anmälningsavgifterna online. Swish eller PayPal var fortfarande okända begrepp –därför fick folk anmäla sig via ett formulär, och betala avgiften, 200 kr, i dörren när de kom till IVA på Grev Turegatan i Stockholm.

fragfest_finalresultat

Slutresultatet – 147 frags lyckades vinnaren få in under de 40 minuter finalen höll på, eller nära 4 i minuten.

När vi glada i hågen anlände till lokalen, lördagmorgonen den 14 december 1996, fick vi en hårdhänt påminnelse om vilken filterbubbla – för att använda ett modernt uttryck – som vi levt i. Av den förväntat gigantiska Quakescenen som vi trodde skulle köa för att komma in och se det haussade evenemanget, dök det bara upp 50 tävlande och ett 20-tal av deras kompisar för att titta på. Vi hade grovt överskattat hur många som faktiskt var beredda att ta sig till Stockholm och betala en relativt blygsamt avgift för att vinna en dator för 30.000. Eller också kanske föräldrarna satte stopp – många av dem som kom var yngre än 18 år, vilket bland annat innebar att IVA:s bar stod tom hela kvällen. Ingen hade åldern inne för att dricka (med undantag för vinnaren DOOMer och ett par andra ”seniora” Quakespelare, men de var ändå för upptagna av det intensiva spelandet för att ha tid eller lust att dricka öl.)

Manfallet gjorde att den omsorgsfullt planerade spelordningen åkte i papperskorgen, och den första timmen av tävlingen gick istället åt att rita om spelschemat. Med mindre än häften av spelarna på plats, blev matcherna både längre och intensivare – och det var först runt midnatt som den numera legendariska finalen var avgjord och DOOMer stod som segrare och kunde åka hem till Linköping en monsterdator rikare. Tomi DOOMer Kärnä skilde sig från de andra främst genom sin spelstil – han använde inte mus, enbart tangentbord. En bedrift i sig värd pris.

Och vilken kamp det blev. Som Dance beskriver finalen på Swedish Chefs gamla klanhemsida:

The final was played on E1M7, House of Chton, 40 minutes stretch, no pause. By the looks of the game and amount of kills all the time you would have thought that it was eight people on the level and not only four. No one lived longer than a minute at a time, it was just the question of who was able to gib the others most during the short time he was alive. It soon became clear that this game was out of Xenon’s league as the others fragcount rose away from him. Doomer grabbed the lead by 10 frags and Totte and Okkun took turns beeing on second place.

doomer_foto

Tomi Kärnä som han ser ut idag, 20 år senare. Foto: Privat

Jag stötte på DOOMer på Facebook nyligen och frågade vad han minns idag av Fragfest 96 och den intensiva finalen – och vad tävlingen kom att betyda för honom. Så här svarade han:

Jag har för mig att jag var först på plats av alla då jag åkte tåg från Linköping (där jag studerade på den tiden) och att det var väldigt kul att se ansiktena bakom alla nicknames som man bara spelat med/mot på nätet innan. Vissa namn fruktade man mer än andra och när man såg dom spela på plats så blev jag bara än mer orolig / nervös att jag inte skulle ha någon chans.

Det var många som hade skruvat på inställningarna med FOV och hastighet på hur snabbt man kunde vända sig/snurra gubben om man körde med keyboard. Detta var inget jag hade provat före Fragfest, men under tävlingens gång så började jag också trixa med dessa inställningar för att ”hänga med” och det hjälpte faktiskt. Var ett antal personer som såg mig som en favorit och sade till mig att jag kommer vinna tävlingen men det trodde jag aldrig själv, jag tyckte de flesta andra ”stornamnen” såg mycket vassare ut.

Av själva matcherna kommer jag i princip bara ihåg finalen och att på den tiden var det alltid en dator som agerade server och hade därmed 0 i ping, medan de andra hade något av en fördröjning även om den inte var så stor. Jag var väldigt snabb med att välja serverdatorn i finalen, vet inte om någon annan tänkte på detta och om det spelade någon roll för utfallet men det är en sak jag kommer ihåg i alla fall.

Det kändes jättebra efter segern då jag verkligen inte trodde jag skulle kunna ta hem det innan finalen, att vinna ett komplett datorpaket värt ca 30 000 kr på den tiden var stort! ( Inte lika stort som en Ferrari som en viss Thresh vann i USA men i alla fall). Just den segern betydde nog ingen konkret förändring i mitt vardagliga liv just då mer än att jag insåg att detta var verkligen något jag var duktig på och kunde fortsätta att tävla i fler gånger om chansen gavs, det var snarare efter vinsten i Quake SM 97 som de stora förändringar i ens liv började ske och jag började satsa mer på spelandet än studierna i Linköping.

doomer_shooting

DOOMer skjuter fortfarande – fast inte så mycket i spelens värld numera. Bilden är hans egen från en nöjespark i Thailand. Foto: Privat

För Torgets del satte Fragfest 96 emellertid inga bestående intryck. Vi lyckades genomföra eventet, vi skrev en del om resultatet på Fragzone och det lades upp lite bilder och demoinspelningar veckan efteråt. Sedan blev det rätt tyst. Vi konstaterade att vi  var lite för tidigt ute för att sparka igång den slumrande e-sportscen som fortfarande befann sig i babystadiet. Våra förväntningar på tävlingen hade varit överskattade, till mycket styrt av vårt eget intresse för fenomenet.

fragfest-logo

En tidig logotyp för Fragzones sida för tävlingen. Jag minns inte om den användes, och idag är den borta sedan länge.

Eftersom vi själva var så inne i spelet, misstog vi därför ”scenen” för att vara mycket större än den egentligen var. Vi, ett antal priviligierade i it-branschen, satt på höghastighetsinternet medan stora delar av landet ännu inte bestämt sig för att köpa ett internetpaket. Dessutom var det dyrt att sitta online med en långsam modemuppkoppling på den här tiden – minuterna och kronorna tickade snabbt iväg och i många familjer blev barnens onlinespelande en källa till bråk när teleräkningar på flera tusentals kronor landade på hallmattan.

Tiden var alltså inte mogen för att bygga en stor publiksport och big business kring Quake – även om vi skulle komma att försöka igen redan två år senare, vid Quake-SM 1998.

Väldigt lite finns kvar dokumenterat från Fragfest 96, men jag hittade några logotyper och reklammaterial liggandes på en urgammal flyttbar hårddisk, som ni kan se  här intill. Däremot minns jag inte att vi vare sig tog bilder eller filmande något från tävlingen, vilket jag ångrar djupt idag. Fast vi var väl för upptagna med själva tävlingen antar jag.

Quakeworld Wiki och Swedish Chefs gamla klanhemsida, finns det emmerltid både referat och bilder kvar från den historiska kvällen då den svenska e-sportscenen tog ett par babykliv framåt. Även om vi på Torget, nedlagt och bortglömt sedan länge, aldrig lyckades kapitalisera på vårt first mover advantage.

Det har däremot andra gjort – idag omsätter e-sporten miljarder, gigantiska mediekoncerner sänder matcher live och ingen kommer längre ihåg skillnaden mellan en HPW-are och en LPB-are.

Fast det skulle komma att ta 10-20 år innan de storstilade visionerna från IVA julen 1996 blev verklighet. Och frukterna av succén för e-sporten skulle komma plockas av helt andra än vi.

Men roligt var det!

Intressant?

Fler om , , ,

Enklaste sättet att säkra dina lösenord är att glömma bort dem – eller använda post-it

losenordssakerhet

Nej, det där är inte mitt lösenord. På allvar.

Vi får höra i tid och otid att vi måste byta lösenord,  minst en gång i månaden. Dessutom måste lösenorden vara komplicerade och vara en blandning av siffror, bokstäver och specialtecken – och helst ska vi också ha olika lösen för varje tjänst och app som vi använder, vilket innebär ett hyfsat stort antal. Problemet blir ju hur i hela friden man ska komma ihåg dem alla?

Veckan som gick handlade mycket om internetsäkerhet och lösenordshygien, en diskussion som kom igång i svallvågorna av SVT:s avslöjande om att lösenord till tio miljoner svenska konton befann sig på drift – bland dessa skolministerns och flera andra politikers – efter att populära onlinetjänster som Dropbox, Linkedin och Tumblr hackats.

Visserligen piskades oron upp till lite väl höga nivåer om man ser till den egentliga skada som de listor på användar-id:n och lösenord som SVT Dold kommit över egentligen skulle kunna ställa till med. Dels var lösenorden från de hackade användarkontona lagrade i krypterad form – att knäcka sådana är både tidskrävande och extremt processorkrävande – och dels visade sig ”hacken” ha flera år på nacken. Dropbox användardatabas kom på drift redan 2012, något som tjänstens användare i princip omgående fick reda på via mejl (jag var själv en av dem). Dessutom nollställdes alla lösenord och Dropbox införde strax efteråt tvåstegsautentisering – något alla som är det minsta måna om tryggheten online naturligtvis aktiverat sedan flera år. Med detta dubbla säkerhetslager spelar det ingen roll om någon faktiskt kommer över ditt Dropbox-lösenord – en angripare behöver därutöver ha tillgång både till din telefon och ditt upplåsta sim-kort för att komma åt dina filer.

Tvåstegsautentisering är något som de flesta av de viktigare internettjänsterna numera har som standard. Givetvis ska man ha detta aktiverat på Google, Facebook, Twitter och Tumblr liksom alla andra sajter som erbjuder möjligheten. WordPress har det tyvärr inte inbyggt ännu – men funktionen borde inte vara långt borta som en ny del i Jetpacksviten. (Jag är dock mindre benägen att installera tredjeparts-pluginer som erbjuder tvåstegslogin, av den enkla anledningen att man aldrig riktigt vet vem som utvecklar dem och hur bra koll på säkerheten de har. Eller ens vad deras syften är… )

Hur som helst. Hela lösenordsdebatten är egentligen felställd. Givetvis fungerar det inte, som så kallade säkerhetsexperter uppmanar oss, att ha olika lösenord PÅ VARENDA SAJT MAN RÅKAR BESÖKA. Den strategin är dömd att misslyckas. Ingen kan komma ihåg alla, och även om man lagrar dem i ett lösenordsprogram (som 1Password eller Keeper) kommer du garanterat inte att orka kolla upp dem i tid och otid.

Istället bör du fråga dig: Varför ska jag komma ihåg några lösenord – över huvud taget?

För i praktiken är det ju så att det enda lösenord du faktiskt måste kunna utantill är det som du har till din mejl. Och den har du förstås placerat hos Google eller någon annan av nätets tungviktare som erbjuder flera säkerhetslager och dessutom har tillräckligt med bandbredd för att stå emot massiva ddos-attacker.

Har du gjort detta, kan du i princip glömma alla andra lösenord. Behöver du logga in på Tradera eller Blocket? Beställ ett nytt lösen, det tar bara ett par sekunder att nollställa det. Och när du gör det: välj något riktigt komplicerat, något som är i det närmaste omöjligt att komma ihåg (flera webbläsare, till exempel Safari på Mac, kan föreslå knepiga lösenord om man behöver hjälp). Spara sedan lösenordet i webbläsaren, så slipper du ange det när du loggar in i framtiden. Naturligtvis gör du undantag för sajter där det går att betala med kreditkort utan extra verifiering, exempelvis Paypal. Här sparar du aldrig dina lösenord, eftersom du någon gång kommer glömma att låsa skärmen på din jobbdator, varpå din lustigkurre till kollega passar på att lägga en gigantisk beställning på toapapper med expressleverans hem till dig.

När det däremot gäller mindre ”viktiga” nättjänster – kundklubbar, nedladdningssajter, utländska nätbutiker och platser där du inte sparar känsliga personuppgifter och kreditkortsdata – kan man istället använda ett och samma lösenord. Och då ett ganska enkelt som man garanterat kommer ihåg för att slippa återställa det i tid och otid. (Detta lösenord går givetvis också att spara i webbläsaren.)

Fördelen med detta upplägg är att om – eller när – den utländska nätbutiken med tvivelaktig säkerhet får se sin användardatabas fladdra iväg mot nätets mera ljusskygga avkrokar, så vet du att det bara är ditt ”slasklösenord” som hamnat i de onlinekriminellas garn. Och lyckas de mot förmodan avkryptera det, kommer det i sig att fungera som effektiv avledningsmanöver iväg från ditt andra, supersäkra och komplicerade mejllösenord.

Slutligen – hur välja ett übersäkert mejllösen? Härskarlösenordet som ska fungera som din befästning runt det allra heligaste du har – din mejladress. Det enkla svaret är: välj något som du garanterat kommer ihåg själv, men som ingen annan skulle komma på. I mitt fall skulle jag hypotetiskt kunna utgå från min sedan flera år avlidna mammas namn, födelseår och -ort. Eftersom hon är död går det inte längre att söka efter henne i register online, vilket gör att det endast finns att hitta i gamla kyrkoböcker. Och få ens i min familj känner till vad hon hette som ogift. Känns alltså relativt svårhackat.

Hypotetiskt skulle jag alltså kunna välja lösenordet Berit_Marianne_Född_Svensson_Tvååker_Jan7_1933 för att skydda mejlen. Det är långt, det är nära nog omöjligt att gissa även för dem som känner mig bäst, och i kombination med tvåstegsautenticering  borde det vara relativt svårhackat.

(Nu var det här förvisso bara ett exempel, min mamma hette inte Svensson och även om hon gjort det hade jag väl för sjutton inte skrivit ut mitt superhemliga lösenord på en öppen blogg – vem tar ni mig för..?)

Men ni hajar  ju tanken. Och i takt med att jag börjar ansättas av dåligt minne – jag är ju inte så ung längre – kan det kanske behövas en påminnelse ovanpå allt. Låt mig därför slå ett slag för en nygammal (o)vana och gör exakt det som varenda säkerhetsexpert varnade oss för på 90-talet när vi tog våra första stapplande steg ut på internet. Skriv alltså ner lösenordstipset på en lapp och lägg den i din byrålåda. Eller i plånboken. Eller vad sjutton – sätt den på datorskärmen där hemma, så att du garanterat inte tappar bort den.

Risken att någon skulle bryta sig in i din bostad, ta lappen, tolka ledtråden korrekt och dessutom få tag i din upplåsta telefon utan att du hinner reagera torde vara ganska liten.

Dessutom spår jag en ny storhetstid för Post-it.

Intressant?

Fler om , , ,

Föräldrakontroll är bättre än åldersgränser

Upprördheten har varit stor de senaste dagarna, sedan nyheten om att Facebook – liksom även andra sociala medier – ska få en 16-årsgräns. (Idag är 13 år den vanligaste åldersgränsen för att skaffa ett konto på exempelvis Google eller Facebook.)

Och som så ofta förr handlar det hela om ett EU-direktiv, alltså ett sånt som begåvat oss med de ohyggligt irriterande rutorna som dyker upp i tid och otid på webbsidor man besöker och meddelar att sajten minsann använder sig av kakor. Inte bara en gång, utan ofta varje gång man besöker sidan.

Detta nya EU-direktiv är, som flera uppmärksammat, inte att betrakta som en egentlig åldersgräns för att få använda sociala medier,  utan i vanlig ordning en byråkratisk konstruktion där en vuxen vårdnadshavare måste godkänna de allmäna villkoren för barn upp till 16 års ålder. Det handlar alltså om de där hundratalet sidor med juridisk rappakalja – ofta på engelska –  som alla givetvis läser noggrant innan de installerar eller uppgraderar ett program.

Jag vet inte riktigt vad detta nya direktiv är tänkt att lösa för problem, men om vi antar att de ska skydda barn och unga på nätet lär det bli ett kraftfullt slag i luften. För det stora problemet med Facebook, Twitter, Snapchat, Kik, WhatsApp och alla andra sociala tjänster/appar som ungdomar kommunicerar med idag, är att de egentligen bara har ett läge: vuxenläget. Allt nu – helt utan begränsningar.

Vilket innebär att jag som förälder, som tyvärr är sorgligt medveten om farorna med att skaffa sig en digital närvaro, inte har möjlighet att ge den snart tioåriga dottern en mjukstart på nätet. ”Facebook för barn” lyser fortfarande, tio år efter att det sociala nätverket såg dagens ljus och 1,59 miljarder användare senare, med sin frånvaro. Mark Zuckerberg har fortfarande inte kommit på tanken att föräldrar kanske vill hålla handen ett tag på sina barn när de tar sina första steg ut på de sociala medierna. Hela föräldraskapet går ju liksom ut på att introducera världen bit för bit till sina barn, men här blir det alltså allt på en gång. Det är lite som att låta sin åttaåring gå själv till skolan för första gången – och instruera henne att springa rakt över den åttafiliga motorvägen istället för att hålla sig på gångstigen.

Om vi tar Facebook som exempel, borde det vara självklart att jag som vårdnadshavare erbjöds en föräldrakontroll där jag kan begränsa hennes nätnärvaro. Jag vill kunna sätta tidsgränser för användandet, jag vill ha möjligheten att granska vänförfrågningar – eller vem som försöker kontakta henne – och jag vill kunna begränsa möjligheten för skolkompisar eller utomstående att tagga henne i bilder och inlägg. Och om det skulle uppstå bråk eller mobbning – något som ju tyvärr inte är helt ovanligt – vill jag kunna tanka ner en komplett chatthistorik för att kunna se vad som egentligen hänt.

Idag lämnas sådant material ut enbart till polisen, efter kontakt med Facebook långt borta i Kalifornien. Oftast läggs utredningarna ner långt innan det ens kommer så långt.

chrome_restricted_user

I Google Chrome har man möjlighet att skapa begränsade användarprofiler. Men systemet är trubbigt och tvingar en administratör att antingen öppna allt eller lägga till enskilda sajter som är tillåtna.

Det här är ett allmänt problem, som EU:s lagstiftare borde vara betydligt mer angelägna om att lösa. Varför finns det ingen föräldrakontroll värd namnet i de sociala medierna – trots att alla vet att de flesta barn skaffar konton långt före tio års ålder?  Här handlar det inte om att ”massövervaka” eller spionera på sin son eller dotter, utan att kunna utöva normalt föräldraskap. Så länge allt fungerar och det är lugnt så finns det ingen som helst anledning att lägga sig i eller titta på vad ungarna gör på Snapchat eller Facebook. Men om det skulle bli problem vill jag kunna ingripa.

Google gjorde ett halvhjärtat försök med övervakade konton i Chrome som aldrig riktigt kom förbi experimentstadiet. Och i Apples OSX är det möjligt att både övervaka och begränsa användarkonton. Men i de sociala medierna är föräldrakontroll är en sorgligt eftersatt funktion.

Jag har inget bra svar på varför det är Antagligen beror det på att alla sociala medier utvecklats av unga män – för andra unga män. De har oftast inga barn själva, och kan inte en sätta sig in i situationen.

Eller finns det andra förklaringar?

Intressant?

Fler om , ,

Digitalradion, zombien som vägrar att dö

dabradio

DAB-radion Tiny Audio M3.  699 kr hos Clas Ohlson.

Förra året utsåg den dåvarande borgerliga regeringen docenten Nina Wormbs till samordnare med uppgift att utreda när och hur Sverige kan gå över till radiosändingar i det digitala nätet – och samtidigt släcka de nuvarande FM-sändningarna. Nu är hennes utredning klar, och slutsatsen är att vi måste införa DAB.

Och bråttom är det. Redan 2022 – eller allra senast 2024 – ska FM-nätet stängas och tills dess måste därför miljontals svenskar köpa nya radioapparater ifall de vill fortsätta lyssna på traditionellt vis och inte via webb eller mobilnät, som allt fler gått över till i de fall de lyssnar på radio över huvud taget. Dessutom behöver ytterligare ett antal miljoner bilar anpassas för DAB-sändningar – ingen bil har stöd för digitala sändningar idag – vilket betyder ytterligare ett antal tusenlappar för konsumenterna, vid sidan av de 700 spänn som de billigaste DAB-radioapparaterna för hemmabruk kostar idag.

Lägg till detta kostnaden för själva det digitala nätet, som lågt räknat stannar på 600 miljoner, och det börjar bli hög tid att göra en cost-benefitanalys av hela DAB-projektet. Vad får vi egentligen för alla dessa pengar, som Sveriges radio och Teracom är så övertygade om att vi behöver för att sända radio i ettor och nollor?

Jo, för det första: Smarta tilläggstjänster. Som Lena Adelsohn Liljeroth förklarade det närmast lyriskt förra sommaren, när hon gav Nina Wormbs uppdraget:

”En digitalisering av radiomediet ger möjlighet för programföretagen att utvecka nya tjänster. Via en display på digitalradiomottagaren kan bland annat olika typer av programinformation visas.”

Ja, sådana tjänster efterfrågas givetvis tillräckligt mycket för att investera ett par tusen i ny utrustning. Dessutom har förespråkarna tidigare visionerat om mulitmediala tjänster, alltså både meddelanden, bild och film på radiodisplayen. Samtidigt som det blivit förbjudet i lag att sitta bakom ratten och pilla på sin mobiltelefon, säljs DAB-radion alltså in med löfte om att kunna sitta och kolla på gulliga kattklipp på bilradion.  Eller uppdatera sin Facebookstatus.

För det andra motiveras miljardrullningen på DAB med att FM-nätet är fullt. Det finns inte plats nog till alla som vill komma in och sända radio och bidra till mångfalden i etern. Förutom att detta argument smulades sönder totalt av två mediexperter i gårdagens SvD, verkar inte heller branschen skrika särskilt högljutt efter fler kanaler. I början av oktober i år, meddelade Myndigheten för radio och TV tillstånd för att sända digital kommersiell radio. Alla 25 ansökningar godkändes – eftersom det fanns betydligt mer ledigt kanalutrymme än sökande.

Med jämna mellanrum får vi dessutom veta att reklamradion är i kris, och hur en redan svajig annonsmarknad skulle kunna bära upp ytterligare 60 kanaler (jag förmodar att det inte är public service som ska dra igång dem) i det marksända nätet. Redan idag, med fem stora kommersiella aktörer på radiomarknaden, präglas branschen av kris och en allt hårdare konkurrens från nätbaserade musiktjänster som Spotify och Itunes. Antalet lyssnare sjunker, reklamintäkterna har rasat med nära 10 procent och flera stationer har stängts. Att i det läget varna för att nätet är ”fullt”, och att enda räddningen för radion är om konkurrensen om lyssnarna ökar än mer, ter sig minst sagt amatörmässigt även för en utredare som helt och hållet verkar bortse från den kommersiella verkligheten och kallt räknar med att skattebetalarna finansierar kalaset, oavsett kostnad.

Att reklamradiokanalerna till synes är med på tåget och stödjer övergången till DAB beror sannolikt på att de då ifrån de dyra sändingstillstånd som de betalar idag. 128 miljoner billigare skulle det bli för MTG Radio, SBS och de andra kommersiella aktörerna att sända digitalt istället för i FM-nätet – ett intäktsbortfall som ytterligare ska läggas till kostnaden för DAB-projektet och som alltså skattebetalarna förväntas slanta upp istället.

Fast å andra sidan levererar Nina Wormbs bara det som politikerna gett henne i uppdrag att komma fram till: Ett till synes kraftfullt argument för att DAB-satsningen måste ske nu, till varje pris. Annars hotas massor av jobb på den statliga teknikdinosaurien Teracom – mest känd för att ha ödslat miljarder av skattebetalarnas pengar på reklam för Boxerprofilen Robert – och sedan handlar det förstås om rättvisa. Sveriges television fick ju sitt digitala marknät, då är det ju inte mer än rätt att Sveriges radio också ska få sitt.

Som skattebetalare och konsumenter ska vi därför tvingas att investera tusentals kronor i nya mottagare och konvertering av våra bilradioapparater – allt för att införa en ny teknik som ingen behöver, ingen har efterfrågat och inte kommer att innebära någon märkbar förändring över huvud taget för dem som lyssnar.

Förutom att kanske folk slutar att lyssna på radio helt och hållet. Själv lyssnar jag aldrig på ”marksänd” radio där hemma, i de fall jag lyssnar på något program är det via nätet eller mobilen. Det finns ju faktiskt en överhängande risk för att den traditionella radiopubliken försvinner, ifall folk ställs mellan valet att betala dyrt för en ny radio eller nöjer sig med att strömma program på sin nya Iphone.

DAB-käbblet har nu hållit på i snart 20 år, och tiden har för länge sedan sprungit ifrån tekniken. Ändå, likt en zombie som vägrar dö, elchockas det malätna kadavret igång med jämna mellanrum. Det är hög tid att att begrava digitalradion nu, djupt under marken och gärna under ett par meter betong för säkerhets skull.

Intressant?

IDG 1, 2, 3, 4, SvD, Expressen

Fler om , , , ,

En framtidsspaning om Internet för 19 år sedan

ab_gevert_1995

Så här tänkte vi oss Aftonbladets förstasida någon gång sent 1994. Illustratören Björn Gevert gjorde en bild som fungerade som en imagemap – klickade man på ingången kom man in till redaktionen, och kunde där välja avdelning. Reklamtavlorna på huset skulle säljas till annonsörer…

Aftonbladet fyller 20 år på Internet i dag, något som naturligtvis firas. Jag minns det väl, eftersom jag själv var med. Då, i augusti 1994, hade Aftonbladet dock ingen egen IT-avdelning som höll på med nätpublicering – de vägrade att befatta sig med denna ”fluga” och istället handlade allt om stora dyra text- och bildhanteringslösningar från Atex.

Så det blev en liten del av redaktionen, kallad ”Nya medier”, som fick ta sig an Internet och fundera på hur den nya tekniken skulle kunna utnyttjas i journalistikens tjänst. Till en början bestod Nya medier av en enda person – Bosse Hedin – men från och med sommaren 1994 lyckades också jag efter mycket tjat få tillåtelse att ansluta mig till hans avdelning.

Efter att Aftonbladet Kultur som första svenska tidning lagts ut på nätet – det är denna dag som firas – tog det dock ganska lång tid innan vi tog steget att även publicera dagliga nyheter på nätet. Det var ett beslut som satt långt inne, och det var ingen hemlighet att utvecklingen både gav upphov till viss oro: Var Internet ett hot mot tidningen?

Det var en fråga som dåvarande chefredaktören Thorbjörn Larsson var ganska sysselsatt med. Larsson var mannen som gjort Aftonbladet till Sveriges största tidning, och nu ville han veta om och hur vi skulle förhålla oss till nätet. Jag vet inte riktigt varför, men han bad mig att utveckla mina tankar om hur framtidens tidning på nätet skulle kunna fungera, vilka möjligheter och hot som låg framför oss.

Det här skrev jag och skickade den 10 mars 1995 till Thorbjörn Larsson (som på denna tid inte använde e-post utan lät sin sekreterare skriva ut allt på papper…).

Så här nästan 20 år senare slås jag av att mycket av det jag skrev då, faktiskt är verklighet idag. Men också av hur svårt det är att förutse framtiden. Att tjänster som Facebook, Twitter och Youtube skull dyka upp fanns ju inte ens på kartan då, inte heller smarttelefon-revolutionen och mobilt bredband. Och de flesta exempel jag tar upp är förstås för länge sedan döda och begravda på teknikhistoriens kyrkogård.

Men håll till godo, här är min 19 år gamla framtidsspaning.

Thorbjörn,
Du ville ha några visioner om framtidens elektroniska publicering kan komma att se ut. Så jag ska försöka. Förlåt om jag blir långrandig.

För det första tillhör jag inte dem som tror att varenda människa kommer att sitta hemma och läsa tidningen på skärm vid sekelskifet, att i varje läsare skulle kunna komponera sitt eget dagliga nyhetsurval – det dröjer säkert betydligt längre innan vi är där. Dessutom har den digitala revolutionen hittills mest manifesterat sig i en sällan skådad flod av böcker och faktidningar: folk verkar fortfarande föredra att bläddra i en tidning eller bok istället för att läsa på skärm.

I ett kortare perspektiv – fem, tio år – tror jag snarare att elektronisk publicering kommer att användas som komplement till den tryckta tidningen, ett sätt att erbjuda bättre service, utökat bakgrundsmaterial och tätare kontakter med läsarna.

Skriver man exempelvis i tidningen om en ny Temo-undersökning kan man lägga det kompletta materialet på databasen för den som är intresserad, och det går även att anordna direktdebatter med politiker och makthavare som uttalar sig i artiklarna. Fördelen, jämfört med traditionella ”ringningar”, är dels att fler kan vara uppkopplade samtidigt, dels att både frågorna och svaren kan vara utförligare: det finns ju i praktiken ingen gräns för textmängden på en databas.
I en databas kan nyheter i tidningen också kanaliseras i online-debatter där alla kan få komma till tals – inte bara de som råkar tillhöra en organisation av något slag. Även här är det ju oftast utrymmet som sätter stopp i den tryckta tidningen.
Det går till och med att fortsätta en intressant artikel eller artikelserie i elektronisk form. En fråga som till exempel den om tredje spåret kan flyttas över till en databas där debatten kan rasa vidare även efter det att det omedelbara nyhetsvärdet i den tryckta tidningen är över.
Det går också att hålla omröstningar i olika ämnen (betydligt mera utförliga än vanliga Ja eller nej-frågor), omröstningar som kan användas i den tryckta tidningen.

Vad jag tror det handlar om med online-tjänster är att rikta sig till den del av läsarskaran som är lite mera aktiv och som är van att själv söka svar.
En av de tidningar som lyckats bäst ute på Internet är Time Magazine, som har mycket aktiva läsare som skriver och debatterar innehållet i tidningen både med varandra och redaktörerna.
En annan amerikansk tidning, San Jose Mercury News (tror att den heter så i alla fall), här ofta lite längre bakgrundsartiklar i en databas, medan de senaste nyheterna finns att läsa i den tryckta tidningen. Varje artikel avslutas med ett telefonnummer till databasen där det går att läsa vidare.

Titta gärna på svenska Distans. Det är ett bra exempel på tidning där läsarna bjuds in till vidare samtal. Distans finns lagrad elektroniskt på databasen Agora 2000 och de elektroniska kontakterna med läsarna, sköts av en ”Distans-guide” och två ”Elektroniska Värdar” dvs en expert och två intresserade journalister/nätsurfare. Här har varje artikel också telefonnummer, adress och e-postadress till dem som intervjuas – läsaren uppmanas alltså att själv ta kontakt.

Receptet på framgång i det nya elektroniska samhället för tidningarna kanske är så enkelt som att ge medborgarna ett forum att synas i igen, efter alla år med koncentration till allt större medier. En bra elektronisk tidning kommer nog att ha samma roll som lokaltidningens, där ”alla” kan få synas i tidningen. Fast arenan är förstås större.

Detta är som sagt ett kortare perspektiv. På lite längre sikt är jag lite osäker. Å ena sidan är jag inte säker på att folk ORKAR vara interaktiva; den stora ”massan” kommer säkert att vilja ha nyheter och underhållning presenterad ”passivt” även framöver.
Å andra sidan tror jag att det är oundvikligt att en allt större del av publiceringen går över till digital form. Det kommer helt enkelt att bli för dyrt att trycka och massdistribuera tidningar som vi gör idag. Den elektroniska tidningen kostar inget att trycka och kan distribueras över hela världen utan att det egentligen kostar ett dugg.

Vem vet, framtidens böcker och tidningar kommer kanske att bli lyxkonsumtion.

Hälsningar /Göran

Hösten 1995, precis innan priserna började regna över Aftonbladet.se, slutade jag för att börja på Postens stora Internetsatsning – Torget. Men det är en helt annan historia…

Intressant?
Fler om , , ,

Partiernas Facebooksiffror är hårdvaluta – därför borde de granskas kritiskt

fi_1

Populära i Turkiet. Efter det senaste nytillskottet av följare är nu drygt var femte av FI:s fans på Facebook från Turkiet. Källa: Socialbakers.com

För några veckor sedan avslöjade bloggen Cornucopia att Feministiskt initiativ (FI) över en natt fått hela 10.000 nya följare från Turkiet på sin Facebooksida. Detta stora tillskott gjorde att FI snabbt drog ifrån de andra partierna i sociala medier och gick över den magiska gränsen 100.000 gillanden. Feministiskt initativ firade sin Facebook-succé med att deklarera att partiet vuxit till en ny folkrörelse på nätet – en rörelse på väg med stormsteg mot Riksdagen.

Problemet var att dessa turkiska följare knappast klickat på FI:s gillaknapp av solidaritet med den feministiska kampen eller ens var intresserade av sidan. Det handlade istället om fejkanvändare från en turkisk så kallad klickfram – alltså ett företag som säljer annonsklick eller fans i sociala medier. Detta är förstås rent annonsfusk, men ifall FI själva betalt för sina fejkanvändare eller inte, är fortfarande oklart. (På Cornucopia hävdade visserligen ett annonsföretag att det förmedlat de turkiska följarna till FI – och att ytterligare 35.000 följare hade levererats via köpta kampanjer tidigare, men källan till detta ifrågasattes av flera bedömare.)

fi_2

Men feministiskt initiativ förnekade kategoriskt att några pengar över huvud taget var inblandade i partiets framgångar på Facebook. ”Vi har inte ens råd med reklam”, försvarade sig  FI:s sociala medier-ansvariga. Sedan rann affären ut i sanden, ingen tidning brydde sig om att granska det faktum att FI:s Facebookframgångar delvis byggde på luft. Dessutom tog partiet kontakt med Facebook som rensade bort de turkiska fansen från sidan.

Men nu, bara några veckor senare, har Feministiskt Initiativ återigen tagit ett stort kliv i antalet FB-följare – och har nu nära 124.000 följare, enligt siffror från analysföretaget Social Bakers. Av dessa har en stor del tillkommit sedan förra veckan – och återigen är det just i Turkiet som partiet har sin stora tillväxt. Var femte Facebookfan som gillar FI, kommer nu alltså från Turkiet.

Att  detta skulle röra sig om organisk tillväxt – alltså människor som går in och gillar sidan av eget fritt val – får anses som uteslutet. Det handlar antingen av följare som är bottar eller härstammar från klickfarmer – men om FI själva betalt för dem är naturligtvis omöjligt att svara på.

Det finns fyra olika förklaringar till denna plötsliga anstormning av turkiska följare:

  1. FI själva har köpt användarna men vågar inte säga det rakt ut.
  2. En finansiellt välbemedlad anhängare till den feministiska kampen har betalt för följarna, utan att informera partiets ledning.
  3. 3. En motståndare till FI beställer ett stort antal fejkade följare, för att på så sätt kompromettera partiet och utmåla det som oseriöst. Vad som talar emot detta är att ingen över huvud taget uppmärksammat det hela förutom en privat blogg. (Om man vill dra någon i smutsen borde det i konsekvensens man sammanfalla med en maffig medial kampanj.)
  4. Den turkiska anstormningen är en del av en köpt annonskampanj, där det ansvariga annonsnätverket i sin tur köpt klick (eller gillanden) från en botfarm/klickfarm för att leverera det önskade resultatet.
  5.  Det är inget fuffens alls – utan bara Facebooks affärsmodell som havererat. Tomas Wahlstedt, rådgivare på IT-säkerhetsbolaget Sentor, varnade i en debattartikel så sent som förra månaden att så kallad click fraud nu är så omfattande att det är ett hot mot hela nätannonseringen. 61 procent av världens Internettrafik, alltså mer än hälften, är idag botgenererad – alltså fejk, och Facebook är bland de värst utsatta. Det är spamnätverk, klickfarmer i Asien eller Egypten – eller botnätverk som levererar klick till betalande annonsörer, som köper sidvisningar och klick i tron att de når riktigt människor med sina kampanjer.


Som filmen ovan visar (h/t Cornucopia) behöver det alltså inte röra sig om medvetet fusk – de stora klickfarmerna går nämligen in och gillar alla möjliga sidor, för att på detta sätt dölja spåren av sin egentliga verksamhet.

Baksidan av att få in 27.000 fejkade följare är att de verkliga, engagerade fansen på FI:s Facebooksida späds ut. Och eftersom ett Facebookinlägg bara visas för en del av sidans följare (exakt hur många styrs av Facebooks algoritmer) når uppdateringarna allt färre verkliga följare.

Eller i klartext: Facebook-annonsering är inte bara bortkastade pengar – det är direkt kontraproduktivt och leder till att allt färre verkliga följare nås av de buskap man betalat för att distribuera.

Och, som Jack Werner i Metro skrev i en kommentar till händelsen förra månaden , är det egentligen ointressant om det är FI själva som betalt för följarna, eller någon annan.

Men händelsen sätter fingret på ett annat problem: Vilken beredskap har vi som journalister när det gäller att granska de olika partiernas styrkeförhållanden i sociala medier? Problemet med uppblåsta siffror är inte unikt för FI,  även SD har anklagats för att förbättra Facebooksiffror på konstgjord väg.

I en tid när en allt mer anemisk press får allt mindre tid åt kritisk granskning – samtidigt som närvaro i sociala medier blir en allt viktigare valuta – leder bara misstanken om fusk till att vi har ett verkligt problem. Idag kan Facebookföljare vara ett lika viktigt mått på framgång som opinionsundersökningar, och framgångar i social medier kan därmed påverka hur mycket partiet uppmärksammas i medierna. Många följare på Facebook ger alltså utdelning i form av fler inbjudningar till TV-soffor och debatter.

Därför är det synd att nyheten om FI:s fejkföljare inte verkar intressera journalistiskt. Det logiska vore att kräva öppenhet och transparens från alla partier – inte bara när det gäller partibidrag utan också ifall någon betalat för framgångarna på Facebook eller Twitter.

Detta särskilt som sociala medier sägs bli den viktigaste kommunikationsplattformen för partierna i höstens val.

Intressant?

Fler om , , ,

Övervakningsindustrin: Det är mycket värre än vi trott

paketoppning_cisco

En bild ur Greenwalds bok som visar hur NSA öppnar en försändelse från Cisco för att installera spionprogramvara.

Efter det senaste årets Snowden-avslöjanden om amerikanska säkerhetstjänsten NSA:s globala massövervakning av mobil- och internettrafiken trodde i alla fall jag att det mesta redan sagts i denna skandal, vars omfattning hade fått gamla Stasi-officerare att bli gröna av avund.

Men i No Place to Hide, journalisten Glenn Greenwalds nya bok om visselblåsaren Edward Snowden och avlyssningsaffären, som släpps idag, visar sig storleken och magnituden av övervakningen vara oändligt mycket större än vi hittills trott.

I en intervju med Amy Goodman på Democracy Now (se klippet ovan) avslöjar Greenwald – som länge varit ovillig att faktiskt sätta sin fot på amerikansk mark av rädsla att bli fängslad – att NSA:s spioneri går betydligt längre än att ”bara” samarbeta med de stora tele- och internetbolagen för att få tillgång till användardata.

NSA har, genom samarbete med sina mest lojala ”partners” även fysiskt fått tillgång till teknisk utrustning för installation av spionprogram och bakdörrar. I boken pekas särskilt amerikanska Cisco ut, ett av världens största tillverkare av Internetroutrar och switchar. Greenwald visar med bilder och dokument, läckta av Edward Snowden, hur NSA hämtat upp försändelser av routrar och brandväggar, skickade med post eller transportfirma från Cisco till bolagets kunder, däribland stora Internetleverantörer, för att installera bakdörrar i utrustningen. Efter installation har förpackningarna noggrant återförslutits med Ciscos egna säkerhetssigill och skickas vidare till slutkunden – som alltså inte haft en aning om att utrustningen preprerats för att rapportera in allt till NSA. Greenwald har inga handfasta bevis på att Cisco självt varit inblandat i verksamheten, men det ligger nära till hands att tro att leveranserna annonserats i förväg, så att NSA varit förberedda på var utrustningen kunnat plockas upp för specialbehandling.

Parallellt med denna hantering, har amerikanska myndigheter i skarpa ordalag varnat företag för att köpa routrar från exempelvis kinesiska tillverkare, eftersom dessa – enligt samma underrättelsemyndigheter – inneburit en ökad risk för avlyssning från främmande makt. En kinesisk konkurrent till Cisco uppges till och med ha dragit sig ur den amerikanska marknaden, eftersom myndigheterna aktivt motarbetat dem och ingen längre vågar köpa företagets varor.

Detta har fått till följd att amerikanska Cisco nått en närmast monopolliknande ställning på hemmamarknaden – med aktiv hjälp från NSA – mot att företaget sett mellan fingrarna när dess utrustning implanterats med spionprogram för att massövervaka befolkningen i USA och övriga världen.

Massövervakningen handlar alltså inte bara om kampen mot terrorismen, som politikerna ständigt hänvisar till, utan har även kommit att användas för att aktivt gynna amerikanska ekonomiska intressen. Alltså helt enkelt industrispionage i en aldrig tidigare skådad utsträckning.

Dessutom berättar Greenwald i sin bok om hur NSA varit drivande i utbyggnaden av mobil- och internetaccess på flygplan – i syfte att kunna avlyssna allt som sägs ombord – och hur USA även handgripligen gått in och planterat övervakningsutrustning i ambassader och konsulat tillhörande även vänligt sinnade samarbetspartner som EU.

Storyn om massövervakningen är alltså långt ifrån över. Fram träder en bild av en helt ny och mörkare internetindustri, byggt på massövervakning av i princip hela mänskligheten. Denna industri har nu vuxit sig så stor och lukrativ, att den förmodligen inte är möjlig att stoppa.

Det är alltså mycket värre än vi trott.

storebrorserdig noplacetohidePå svenska har Greenwalds bok fått titeln Storebror ser dig. Den finns givetvis att köpa som e-bok, till exempel på Bokon.se för 155 kr. Bokon, som jag själv varit med att bygga upp, är mig veterligt ännu inte en partner till NSA eller FRA. (Åtminstone inte det fram till sommaren 2013 då jag slutade där…)

Amazon vet man ju aldrig med, men vågar du köpa därifrån kommer du undan med bara 88 spänn för den engelskspråkiga Kindle-upplagan…)

Intressant?

Läs också: SVT, Aftonbladet 1, 2, Den hälsosamme ekonomisten, Dagens ETC, Henrik Alexandersson.

Fler bloggar om , , , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: