Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: politik (sida 1 av 24)

Om Berlins stora flygplatsfiasko – och varför politiska skrytprojekt ofta havererar

I Aftonbladets pappersupplaga idag.

Idag skriver jag i Aftonbladet om Europas just nu i särklass mest misslyckade infrastrukturprojekt – ett haveri som får Nya Karolinska att framstå närmast som ett under av kostnadskontroll. Möjligen är det det största och dyraste fiaskot i tysk efterkrigshistoria. En miljardrullning helt utom kontroll och som för alltid förstört ”Tysklandsbilden”, den som varit synonym med effektivitet och punktlighet.

BER, eller Berlin Brandenburg International Willy Brandt, är Berlins nya storflygplats och började byggas redan i mitten av 00-talet. Flygplatsen skulle enligt de ursprungliga planerna öppnas 2012, men byggfusk, en inkompetent ledning med politiker vid rodret och obefintlig styrning och kontroll gjorde att BER-bygget snabbt spårade ur. När säkerhetsinspektörerna stoppade allt våren 2012, bara några veckor före den planerade öppningen, var det inga småsaker de anmärkte på. 3.000 automatiska dörrar riskerade bli dödsfällor vid en brand. Och brandskyddet – ja det fungerade över huvud taget inte. Totala antalet fel som upptäcktes uppgick till 150.000, varav 85.000 av det allvarligare slaget.

Sex år senare kämpar Berlins flygplatsbolag med att rensa upp i det havererade projektet, och ingen vet när flygplatsen öppnar. Eller om det nånsin kommer att ske.

Eftersom utrymmet i papperstidningen är begränsat, var jag dessvärre tvungen att välja bort flera vinklar – framför allt  frågan varför det verkar bli allt vanligare att stora, offentligfinansierade projekt i mångmiljardklasen drar över budget. Det  är ju inte ovanligt att slutnotan landar på mångdubbelt mer än de ursprungliga kalkylerna.

Svaret är helt enkelt att politikerna – som håller i pengarna – är rädda för att avslöja de verkliga kostnaderna för sina hjärteprojekt, som de oftast investerat tid och personlig prestige i att baxa fram till beslut. Med begränsade budgetar blir gigantiska notor för nya vägprojekt eller konserthallar sällan populära hos skattebetalarna när de ställs mot övriga välfärdsåtaganden.

Därför blir det allt viktigare att frisera eller på andra sätt hålla ner kostnaderna så mycket som möjligt för att kunna klubba igenom besluten utan att väljare eller medier gör uppror.

Der Spiegel bekräftar i en granskning av de senare årens misslyckade tyska mastodontprojekt att det gånger faktiskt är medvetet felaktiga kalkyler som ligger bakom haverierna. Werner Rothengatter, forskare vid Karlsruhes tekniska institut, har studerat ett antal större offentliga byggprojekt runt om i världen och menar att samma mönster upprepar sig i alla västliga demokratier. Nämligen att politikerna har en tendens att aktivt mörka de faktiska kostnaderna för sina jätteprojekt.

”De som gör ärliga kostnadsestimat från början, har små chanser att driva igenom sina planer”, hävdar Rothengatter.

En annan förklaring till haverierna är vad som hände i BER-projektet: att politiker sätter sig själva i ledningen för styrgrupper utan att ha den expertis som krävs för att driva stora och komplicerade byggprojekt. De är glada amatörer, men tror ändå att de ska kunna hålla nere kostnaderna, jämfört med att hyra in externa experter för jobbet.

Inför BER:s byggstart, bjöd flygplatsbolaget in ett antal  privata entreprenörer – som återkom med offerter som var upp till 70 procent högre än de 620 miljoner Euro som det gemensamma flygplatsbolaget (ägt av staden Berlin, delstatsparlamentet i Brandenbudg och den tyska federala regeringen) var berett att betala. Det hela slutade med att politikerna beslutade att själva driva projektet.

Och nu är kostnaden enbart för terminalbyggnaden uppe i 1,2 miljarder Euro…

Lärdomen av detta är att politiker sällan eller aldrig är bra på att driva vare sig företag eller stora projekt. Precis som de oftast saknar tillräcklig kunskap om energimarknaden – eller är lämpade att besluta om hur AP-fondernas pengar ska investeras. Bara för att ta några exempel på områden där lockelsen att ge sig in och reglera har varit stor, med förödande konsekvenser.

But quality, cry once är en lärdom som många borde ta till sig.

Intressant?

Fler om , , ,

Lite systemkollaps har väl ingen dött av

Medan vi är fullt upptagna av frågan om vi kommunicerar rätt Sverigebild – och om no go-zoner verkligen är en adekvat term för att beskriva bostadsområden där bilar eldas upp och polis och blåljuspersonal jagas på flykten – har skakningar börjat märkas på undre däck. Lite mera exakt i de småländska skogarna, där en liten systemkollaps just nu utspelar sig helt nästan helt i skuggan av samtidens stora frågor  (det vill säga dagliga ingående analyser av Donald Trumps tal).

Det som händer i Hultsfred borde dock få både regering och riksdagspartier i Stockholm att lägga pannorna i djupa veck. För i all stillhet har kommunen på egen hand beslutat sig för att ”stänga gränsen” och införa vad som i praktiken är ett totalstopp för flyktingar.

Bakgrunden är att Hultsfred, styrt av Centern i samarbete med en koalition bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet, under en lång rad av år tagit emot ett stort antal flyktingar. Dessutom hyr Migrationsverket här 1300 bostäder åt flyktingar – lägenheter som kommunen krävt att verket lämnar tillbaka, hittills utan resultat. Detta är en orsak til att många av flyktingarna blivit kvar på den lilla orten med 15.000 invånare, en annan är att inflyttningen varit omfattande av nyanlända med uppehållstillstånd som ordnat bostad på egen hand genom den hårt kritiserade ebo-lagen.

Kommunen har hamnat i ett allt mer ansträngt läge, och den ökade pressen på skola, vård och andra välfärdssektorer har till slut blivit ohållbar. Redan i fjol slog Hultsfred larm om att kommunen inte klarade att ta emot fler, och flaggade för att man kunde hamna i ett akut läge.

Några dagar innan julafton fattade kommunen sitt drastiska beslut: Ingen nyanländ som beviljats uppehållstillstånd ska vilja flytta till Hultsfred. Den som ändå gör det får ett kortfattat brev på svenska, engelska och arabiska där det framgår att ingen ekonomisk hjälp kommer att finnas på åtminstone ett halvår. Inga nya bidragsansökningar kommer att behandlas under denna tid.

Budskapet i brevet var ”kom inte hit utan välj någon av Sveriges 289 andra kommuner”.

– Vi pratar om att stänga vår gräns, som Sverige gjorde, förklarade Hultsfreds socialchef Ann-Gret Silén i en DN-intervju.

Möjligen var det inte så många som trodde på Hultsfred skulle göra allvar av sitt hot. Kanske har de inte tagit beskedet om att det är stopp för utbetalningar på allvar. Det hade i alla fall inte den Sheko Biro, nyanländ flykting från Syrien, som intervjuades av Sveriges radio i förra veckan.

”Det var verkligen ett misstag att flytta till Hultsfred”, säger han.

Biro  hade hittat en tvåa till sig och familjen efter ett och halvt år på asylboende, men hade ingen aning om att han skulle nekas försörjningsstöd. Nu har han inte pengar vare sig till hyra, blöjor eller mat, det enda familjen får är matkassar som frivilliga hos Civilförsvarsförbundet i Hultsfred delar ut.

Symbolpolitiken är solklar: flytta någon annanstans, det är fullt här.

Det som händer i Hultsfred är också en bild av Sverige, som även om den fått betydligt mindre spridning än vad som sker i Rinkeeby, Husby och andra utsatta områden närmare huvudstaden, kan få minst lika stora konsekvenser.

Skulden för denna lokala systemkollaps (för det är det ju trots allt)  ligger hos regeringen – det är den som har övergripande ansvar för Sveriges migrationspolitik. Men notan för kostnaderna betalar staten under en högst begränsad period. Efter beviljat uppehållstillstånd står staten för kostnaden för nyanlända endast under en etableringsperiod på två år. Sedan är det kommunerna  (inte sällan i avfolkningsbygd) som får bära det tunga ansvaret för att ordna med skola, omsorg och ekonomiskt stöd åt nyanlända och deras familjer, i de fall där de inte lyckas skaffa sig egen försörjning. Vilket dessvärre är undantag snarare än regel,  något som integrationskoordinatorn Jim Frölander lite lakoniskt konstaterade för Aftobladets Peter Kadhammar i reportageserien Jakten på arbete förra året.

”Vet du hur många av våra nyanlända som behövde socialhjälp när de var klara med etableringsfasen, det vill säga när de teoretiskt skulle vara redo att gå ut på arbetsmarknaden? 98 procent. Men det är inget unikt för Filipstad. Så är det i hela Sverige”.

2006 var kommunens budget för socialhjälp fem miljoner. Förra året var den 25 miljoner och på väg mot 30. Men vi bromsade utgifterna genom att få in de nyanlända i jobb, säger han.
”Vi har fått ner antalet socialbidragstagare till 90 procent”, säger Frölander.

Det blir alltså de allt färre invånarna i arbetsför ålder i små avfolkningsorter som får ta smällen för statens misslyckade  integrations- och arbetsmarknadspolitik. Hultsfred och andra små kommuner i glesbygd – där det fortfarande går att hitta lediga bostäder – har hamnat i ett ohållbart läge. De förhållandevis billiga lägenheterna blir attraktiva att bosätta sig i för att bidragen räcker längre – inte för att det finns några jobb att söka på orten.

Ställd inför denna situation har tystnaden från centralt politiskt varit öronbedövande. Trots allt är ju det som utspelar sig i Hultsfred inget mindre än ett lokalt uppror mot centralmakten, men från socialminister Ylva Johansson och regeringshåll hörs inte ett knyst. Fast vad ska hon göra? Att beordra de lokala socialsekreterarna att jobba övertid (stoppet motiveras med att den höga belastningen innebär ett arbetsmiljöproblem) vore ministerstyre. Och varken kommun eller regering klarar att snabbt ragga fram nya socialsekreterare, ett yrke där det råder stor brist redan tidigare.

Analysen som görs i Rosenbad är  sannolikt att det är bättre att lokala välfärdssystem havererar lite här och där än att problemen kletar av sig på regeringen.

Lite systemkollapser får man helt enkelt acceptera.

Det viktigaste är ju att det inte hotar Sverigebilden – eller hamnar hos Fox News.

Intressant?

Fler om , ,

Politik år 2016 – viktigare att bli gillad på Facebook än att styra landet

Man måste ändå ge Stefan Löfven och hans partitaktiker en eloge för det mästerliga sätt på vilket de lyckats  att kastrera betydande delar av borgerligheten. Det är givetvis det mångåriga arbetet med brunkletning och guilt by association, framför allt på sociala medier, som nu bär frukt. Resultatet är att mycket få så kallat liberala politiker längre vågar uttrycka stöd för några förslag som riskerar att få stöd av Sverigedemokraterna – inte ens när det handlar om deras egen politik.

Så väldresserade är numera de tidigare Allianspartierna C och L (och i viss mån KD) att de hellre undviker att försöka driva igenom sina egna förslag än riskerar att stämplas som rasist-nazist-fascister och SD-medlöpare. Tvärtom, ledande företrädare signalerar mer eller mindre öppet att det är viktigare att kassera in gillanden på sociala medier, än att vinna val och få möjligheten att genomföra sin egen politik.

För när Centerns vice ordförande Anders W Jonsson ställer ultimatum, som i veckan som gick, är det förstås bara samma gamla rädsla för brunfärg som styr handlandet. Trots att moderaterna inte vare sig öppnat för att bilda regering med SD, eller ens att diskutera sakfrågor med partiet för att få stöd i riksdagen, är blotta misstanken tillräcklig för att utlösa panik hos Jonsson & Co. En gemensam budget är därför fullständigt utesluten, idag och i framtiden, liksom i praktiken samtliga regeringskonstellationer efter 2018 där SD över huvud taget kan tänkas använda sina riksdagsmandat för att att stödja borgerliga förslag. För att få igenom sin politik genom att SD röstar för den, anses som bekant vara ett öde värre än döden.

Detta har lett oss fram till den närmast bisarra situationen där borgerlig politik begränsas till  snärtiga oneliners på Facebook och Twitter om att Sverige är på väg åt fel håll, eventuellt uppbackade av en eller annan debattartikel där Löfvens farliga vänstergir, oförmåga till att lösa utanförskapet, arbetslöshetskrisen bland utomeuropeiska invandrare eller det ständiga kaoset inom välfärden, vården, polisen och försvaret kritiseras.

Men där slutar det – trots att samma partier i åratal gnällt om sakernas tillstånd, gör de samtidigt allt för att undvika att ta makten. Trots att det enda som krävs är att de pratar ihop sig om en egen budget, utan att bry sig om SD.

Men istället tycks det viktigaste, åtminstone för C och L, ha blivit bilden av den politik som partierna säger sig vilja föra – inte att genomföra sina förslag i praktiken. Detta skulle ju kunna hota de höga väljar- och förtroendesiffror som framför allt Annie Lööf lyckas kassera genom sina rakryggade 140-teckensbudskap på senare år. Att partiet samtidigt, mellan raderna, utesluter samtliga möjliga framtida regeringskonstellationer utom en där Socialdemokraterna håller i taktpinnen, möts inte förvånande med stort gillande hos tangentbordsgardet – framför allt inom vänstern och socialliberalerna. (Att S för inte så länge sedan högljutt anklagade SD för att svika Sveriges arbetare genom att rösta emot regeringens förslag, är ju förstås en helt annan historia.)

Fenomenet med guilt by association och är förvisso lika gammalt som politiken själv, men slog igenom på bred front under förra året framför allt på Twitter där nya begrepp som hatsvans gjorde entré och snabbt blev ett effektivt sätt att tysta meningsmotståndare. Genom att peka på det faktum att någon som följde inläggsförfattaren var SD-anhängare eller någon form av troll från den brunare sidan av den politiska färgskalan var debattören själv vingklippt. För om en sverigedemokrat gillar ett Twitterinlägg, måste ju även inläggsförfattaren tillhör brunhögern, eller hur?

Detta tänkande har nu alltså nått ända upp till riksdagspartiernas ledargarnityr. Så när Anders W Johnsson hotar att splittra alliansen (ett hot som förvisso drogs tillbaka under uppmaning från partiledaren om att ta det lugnt) innebär det i praktiken att regeringsmakten nedprioriteras till förmån för ryggdunkningar på nätet. Johnsson – och Lööf – är bägge intelligenta människor som är fullt kapabla att räkna, och inget scenario under de kommande åren pekar på att den tidigare Alliansen skulle kunna nå egen majoritet i parlamentet. Särskilt inte med både KD och L som ligger farligt nära fyraprocentsspärren.

Så för att bilda en borgerlig regering efter 2018 kommer det att krävas antingen aktivt eller passivt stöd från SD – eller Socialdemokraterna. Inget av dessa alternativ tilltalar emellertid Centern och Annie Lööf, som istället nöjer sig med att sola sig i glansen av rekordhöga popularitetssiffror i opinionsundersökningarna.

Och i nådens år 2017, vem behöver mer? Det är enklare, och tryggare, att upprätthålla sin ideologiska och moraliska kompass på Twitter och FB, än att sätta sig i regering och malas ner av den hårda verkligheten. Kanske tvingas behöva fatta jobbiga beslut om de trots allt begränsade resurser som finns och ställa grupper mot varandra. Se bara hur det gått för MP.

Det där är förstås skrämmande och jobbigt. Bäst att checka ut och författa några kraftfulla oneliners istället.

Förhoppningsvis är det vi ser nu en slags politisk peak postmodernitet. Hoppas.

Intressant?

Fler om , , ,

Den gröna omställningen går inget vidare

Olja blir ett allt populärare val fram till 2040, liksom naturgas. Framför allt är det tillväxtländerna som kommer att stå för efterfrågeökningarna.

Via Watts up With That? uppmärksammas jag på nyheten om att super-mega-skurkbolaget Exxon Mobil (onda eftersom bolaget utvinner och säljer en produkt som vi alla är tungt beroende av för att överleva idag) har släppt en ny prognos för framtidens globala energimarknad  – med siktet inställt på 2040. Intressant nog är detta samma år som statsminister Stefan Löfven deklarerat att Sverige ska vara helt fossilfritt – dessutom utan vår kärnkraft som står för cirka hälften av svensk elproduktion men som är tänkt att vara avvecklad fram tills dess.

Exxon Energy Outlook 2040 (pdf) berör förvisso inte Sverige specifikt (och rapporten har inte heller uppmärksammats här hemma), men man kan konstatera att den som har sina sparpengar investerade i olje- och gasaktier inte behöver känna någon omedelbar panik för att dessa snart ska bli värdelösa (som en följd av framgångarna för sol- och vindenergin). Alltså det som vi ofta får höra från ekonomiska förståsigpåare som Johan Rockström.

Den globala energimixen idag och om 25 år, enligt Exxons bedömning. Ingen direkt revolution väntar bakom knuten.

Det är snarare tvärtom: oljekonsumtionen kommer att öka kraftigt de närmasste 25 åren – och det är bland annat de hyllade miljöhjältarna i Kina som leder fossilbränsle-sörplandet.

Samtidigt förväntas sol- och vindenergi uppgå hela fyra procent av den globala energimixen år 2040.

Ja just det, fyra (4) procent.

Nu kan det förstås hävdas att eftersom det är just ett super-mega-ondskefullt oljebolag som gjort prognosen, och därmed kan sägas tala i egen sak, så ska man inte sätta någon större tillit till rapporten. Dock – oavsett grad av ondska – ska man vara medveten om att Exxon och övriga multinationella oljebolag historiskt sett varit ganska bra på att tjäna pengar. De investeringar som krävs för att utvinna nya fyndigheter kostar ofta i paritet med BNP för ett mindra land – och return on investment kan dröja i decennier. Det gäller alltså att inte satsa fel, vilket ställer höga krav på prognosmakarna.

Som vanligt är det Kina, landet som just hyllas som miljöhjältar för att de lovat att öka sina utsläpp kraftigt de kommande 20 åren, som leder ökningen. Och den som på allvar tror att lite pillande med symboliska lokala flygskatter skulle ha någon avgörande effekt på den framtida globala medeltemperaturen behöver bara studera diagrammet ovan.

Dessutom lämnas det som ett räkneexempel för framför allt MP och C att komma fram till hur världens länder – varav många fortfarande inte kan erbjuda el till hela sin befolkning – ska överytgas minska sin energikonsumtion till en nivå där vi klarar att leva på lite drygt fyra procent av vad vi gör idag, samtidigt som vi storsatsar på att skattesubventionera internetgiganter som Facebook och Google med billig el.

Den globala elkonsumtionen förväntas öka med 75 procent fram till 2040. Kina, Indien, Afrika och Mellanöstern står för de högsta tillväxttalen med en 150-procentig ökning.

Glöm det där med uppvärmning hemma, glöm kyl och frys, fabriker och arbetsplatser att gå till eller ens elektrisk belysning hemma mer än någon halvtimme om dagen. (Internet kan vi förresten också glömma, all tillgänglig el måste ju trots allt gå till Googles och Facebooks serverfarmar i Norrland, där en handfull anställda i alla fall kan åtnjuta elektricitet och värme hela dagen, till skillnad från oss andra.)

Alla som klarar att göra någon typ av basal reality check, inser att sol och vind aldrig kommer att kunna ersätta fossila energikällor – inte idag, inte i morgon och inte om 25 år.

Det enda som möjligen skulle kunna bryta trenden som Exxon målar upp, är en massiv satsning på kärnkraft – framför allt den 4:e generationens kärnkraft som drivs med Thorium istället för uran. Fast det är som bekant en omöjlighet, eftersom miljörörelsens ludditer och utvecklingsmotståndare effektivt har omöjliggjort en sådan satsning genom årtionden av skräckpropaganda. Och i den så kallade Energiöverenskommelsen som träffades nyligen, fick MP med sig löftet att kärnkraften alltså ska vara borta helt om 25 år, till förmån för 100 procent förnybart.

År 2040 kommer vår fordonsflotta att vara 100 procent fossilfri. (OBS, skämtade bara…)

I en värld där mer än 70 procent av all protein vi får i oss har producerats med hjälp av fossilbränslen, finns det därför tyvärr inga alternativ till olja, kol och gas på varken kortare eller längre sikt – i alla fall inte med tekniker som är tillgängliga idag.  Och för den som tror på ett snabbt genombrott för jättestora batterier som klarar att lagra  el från intermittenta energikällor som sol och vind – läs Matt Ridley för några räkneexempel som effektivt debunkar dessa fantasier, som även vår närmast osynlige så kallade energiminister alltså har stora förväntningar på.

Elbilar då? Jo men visst.

Fordonsparken kommer att växa med 80 procent till runt 1,8 miljarder privatbilar i världen år 2040 – men de allra flesta kommer att drivas på bensin, precis som idag. Och eventuella miljövinster som uppstår i takt med att motorerna utvecklas och görs bränslesnålare, äts snabbt upp av den massiva ökningen i antalet fordon.

Nu är detta förstås en prognos, och det finns fortfarande gott om tid att vända utvecklingen. En lokal svensk flygskatt kan säkert få Kina, Indien och utvecklingsländerna att komma på andra tankar!

Intressant?

Fler om , , , ,

På molnfri höjd med Fredrik Reinfeldt

Fredrik Reinfeldt i september 2014, strax innan han lämnade det sjunkande skeppet.

Fredrik Reinfeldt i september 2014, strax innan han lämnade det sjunkande skeppet. Foto: Frankie Fouganthin/Wikimedia Commons

Ex-moderatledaren Fredrik Reinfeldt sitter i Skavlan och myser om sitt nya framgångsrika liv, som bland annat innefattar en ny karriär som reporter – på just SVT. Ett jobb som enligt egen utsago var ”lättare än han förväntat sig”  och där han söker upp sina gamla polare i maktens innersta cirklar för att… ja vadå? Första intervjuobjektet, tidigare Labourledaren Tony Blair, kastade tillsammans med Bush den yngre in stora delar av Mellanöstern i totalt kaos. Kommer han att få tuffa frågor om  Chilcot-rapporten – eller kraven på att han ska ställas inför rätta för krigsbrott? Skulle nog inte tro det.

Det ser också ut som en tanke, att samma dag som Reinfeldt myser i tv går en av hans tidigare närmaste män –statssekreteraren Mikael Sandström – ut och gör offentlig avbön för de beslut han och moderaterna drev igenom under sina år vid makten, framför allt inom migrationspolitiken. Sandström skriver att den överenskommelse som partiet gjorde med MP efter valet 2010 var ett misstag – en uppgörelse som starkt bidragit till de svåra problem vi har i dag på nära nog samtliga samhällsområden. Problem som att det finns ett statsfinansiellt hål på 50 miljarder för att klara välfärdsåtagandena på dagens nivå, enligt Riksrevisionens rapport från slutet av november. Polis, socialtjänst och försvar är i kris, och bostäder blir allt mer något reserverat för den med stenrika föräldrar eller en generation i hyreskön.

Men det som Sandström ångrar mest är det sätt på vilket hans parti aktivt deltog i mobbningen, stigmatiseringen och brunkletandet av alla som ifrågasatte vettigheten MP-uppgörelsen och de öppna gränsernas politik. Och med tiden står det alltmer klart att hela den migrationspolitiska överenskommelsen inte byggde på någon genomtänkt strategi hos M – utan var Reinfeldts högst personliga vendetta mot de M-väljare som haft fräckheten att rösta på Jimmie Åkesson i valet istället.

Och när svenskarna trots hans vädjanden inte ”öppnade sina hjärtan” i valet 2014, surnade moderatledaren till rejält. Han försvann ut genom sidodörren redan på valvakan för att aldrig mer återvända. Kvar lämnade han efter sig ett parti i total förvirring, som först på senare tid närmast frenetiskt försöka hitta tillbaka till sina rötter. Vilka de nu är.

Om de lyckas med att få sina gamla väljares förtroende tillbaka, är en öppen fråga. Hittills har det inte gått så där jättebra, att döma av färska väljarundersökningar, där partiet istället går tillbaka i opinionen.

Vad som dock är slående är hur lite av allt det som hänt – och det kaos som han lämnade efter sig – som verkar ha påverkat Reinfeldt själv. Han seglar lugnt vidare högt uppe på molnfri höjd, varifrån han förmedlar sina klokskaper om Sverige idag. Ett land med oändliga fält och skogar där det får plats många, många fler (ska flyktingar som fått asyl alltså tälta i skogen?) och där de som oroade sig för den stora migrationsströmmen förra hösten avfärdades med raljerande om att julgranen minsann inte brann ner.  (För övrigt framfördes det talet under Postkodlotteriets årliga tillställning – det stenrika spelbolaget har sedan tidigare även engagerat toppolitiker som Margot Wallström, Bill Clinton – och  Tony Blair.)

Och på samma spår fortsatte det i Skavlan. Reinfeldt log och drog anekdoter om hur liten hans bil var, jämfört med hur stor Obama hade. Samt en rolig historia om när det regnade in i hans lilla Fiat 500. På frågan om kritiken mot hans migrationspolitiska linje, svarade Reinfeldt att ”bara man ställer upp med lite mat och värme”, kommer det att bli en vinstaffär med tiden.

Samtidigt, i värmländska FIlipstad, berättar integrationskoordinatorn Jim Frölander för Aftonbladets Peter Kadhammar hur det egentligen ser ut på marken, bland Reinfeldts fält och skogar:

– Vet du hur många av våra nyanlända som behövde socialhjälp när de var klara med etableringsfasen, det vill säga när de teoretiskt skulle vara redo att gå ut på arbetsmarknaden? 98 procent. Men det är inget unikt för Filipstad. Så är det i hela Sverige.

För 10 år sedan låg kommunens budget för socialhjälp på fem miljoner. Förra året var den 25 miljoner och på väg mot 30. Men man lyckades bromsa utgifterna – genom att få in de nyanlända i jobb:

– Vi har fått ner antalet socialbidragstagare till 90 procent, säger Frölander.

Integrationen kan förvisso bli en vinstaffär, även i Filipstad, på sikt. Men det kommer sannolikt att ta generationer och kräva ett helt annat samhälle än det vi känner idag. Ett samhälle där vi återinfört ett slags låglöneproletariat – något vi kämpade i decennier för att avskaffa –och där klyftorna mellan fattig och rik  kommer att öka dramatiskt. Och där den som har ekonomiska möjligheter – som Fredrik Reinfeldt – gör allt för att bosätta sig långt borta från den miljonhövdade skara som inom kort förväntas bo i de alltmer trångbodda och brottsbelastade utanförskapsområdena, dit varken p-vakter eller ambulanser längre vågar sig in.

Samtidigt finns det något djupt fascinerande i Reinfeldts närmast obändiga positivism och förmåga att nå dit han vill.  Det vilar något närmast Forrest Gump-aktigt i hela hans uppenbarelse. Alltså inte att han skulle sakna intelligens, utan att han verkar ha en minst lika osannolik förmåga att hålla sig framme och vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Han lyckas göra om ett av Sveriges största partier till sin egen privata hejaklack, sedan går han vidare och blir författare, framgångscoach och lyckas få in en fot på SVT som flygande världsreporter – allt detta med en till synes olidlig lätthet.

Från sitt ombonade kontor i gamla stans gränder, fortsätter Reinfeldt alltså att leva i den bästa av världar, när han inte gör ett avbrott för att svischa iväg högt ovan molnen mot något exklusivt möte med världseliten.

Sedan är förstås alla Reinfeldts karriärer uppbackade av en ekonomisk säkerhet i form av väl tilltagen statsrådspension som skattebetalarna garanterar.

Den kommer säkert väl till pass ifall det skulle uppstå tryckfall där uppe bland molnen.

Intressant?

Fler om , , ,

Det största hotet från Trump är faktiskt inte klimatet

Ett par veckor efter Donald Trumps valseger verkar debatten i svenska medier till stor del handla om det faktum att den nye presidenten är misstänkt klimatförnekare och lovat att dra sig ur Parisavtalet. Det som slöts för ett år sedan under buller och bång och beskrevs som en milstolpe i kampen för att stoppa klimatförändringarna. Bagateller som hans gullande med Putin, att han misstänkts ha kommit till makten med rysk assistans, att han  hyllas av nazister eller skryter om sitt pussy-grabbande förbleknar i skuggan av det oerhörda i att Trump hotar att svika klimatet.

För några dagar sedan kommenterade Aktuellts specialreporter Erika Bjerström Trumps uttalanden. Hon var tydligt frustrerad och indignerad för den nye presidentens fräckhet att såväl förneka vetenskapen som att döma våra barnbarn till en oundviklig klimatapokalyps. Den enda ljuspunkten, enligt Bjerström, var att Kina istället trätt fram och tagit på sig ”ledartröjan” (för övrigt den mest tröttsamma och överanvända floskeln i miljöjournalistiken) i arbetet med att sänka utsläppen och satsa på förnybart.

Jag kan tyvärr konstatera att detta är, som det kallas numera, fake news. Graferna nedan visar att Kina visserligen har en ledartröja på sig – när det gäller att bygga ny kolkraft. Två nya koldrivna kraftverk i veckan, för att vara mer bestämt. Och trots att utsläppsökningen vikit av lite under senare år (främst beroende på vikande världskonjunktur) och att Kina även satsar på sol- och vindkraft lite på marginalen, är utbyggnadstakten av kolkraftsbaserad energiproduktion massiv. Det byggs så mycket att Kinas ledare, enligt Financial Times nu planerar för att bygga 600 mil högspänningskabel till Europa, dit överskottselen ska säljas. I Tyskland har ju som bekant den gigantiska satsningen på förnybar energi skapat ett lika massivt behov av reglerkraft – som Kina alltså nu vill möta genom att exportera el från smutsiga kolkraftverk.

You can’t make this shit up.

carbonbudget

Utsläppstrenden i Kina skiljer sig ganska rejält mot resten av världen, för att uttrycka det milt. Notera att både USA och EU minskat sina CO2-utsläpp. (Klicka på grafen för att se den i sin helhet.)

Visst känns den där ledartröjan lite trång, eller vad säger ni?

Det stora problemet med att rapportera om komplicerade och politiskt ladda ämnen som det här, är att det är  få som har en aning om vad det där Parisavtalet, som slöts för ett år sedan, egentligen innebär i praktiken. Kanske är det för att journalister och politiker närmar sig det som vore det en slags helig skrift, vars slutsatser inte får kritiseras eller debatteras. Bara accepteras.

I realiteten kommer Parisavtalet – som miljöekonomen Björn Lomborg skrev om redan för ett år sedan – inte att leda till några utsläppsminskningar över huvud taget, förutom på marginalen. I det fall samtliga länder uppfyller sina åtaganden enligt Parisavtalet fram till 2030, kommer temperaturhöjningen vid sekelskiftet att dämpas med ynka 0,05 C jämfört med att inte göra något alls. De löften som ställts ut – ifall de följs till punkt och pricka – skulle innebära att de totala koldioxidutsläppen sänks med 29-33 gigaton fram till 2030, eller mindre än en procent av de 3.000 gigaton som skulle behöva stanna i marken för att uppnå tvågradersmålet.

Denna högst marginella temperaturbesparing (som i de flesta andra sammanhang skulle avfärdas som ett avrundningsfel) kommer emellertid med en mastig prislapp.Lomborg skriver:

Our approach to climate change is broken. The Paris agreement will likely cost the world at least a trillion dollars each year, yet deliver only a tiny reduction in temperature by the end of the century. We should accept that trying to make fossil fuels too expensive to use will never work. Instead, we should make green energy so cheap that nobody can resist it.

En ”trillion” är det samma som biljon på svenska, eller 1.000 miljarder. Eller omräknat 9.000 miljarder kronor. För EU som helhet innebär de löften som ställs ut att upp till 25 procent av BNP kan ätas upp av Parislöftena ifall de blir verklighet.

Samtidigt är det viktigt att inse att Parisavtalet kunde bli verklighet endast genom att FN lät varje land självt  bestämma hur stora utsläppsminskningar de ville gå med på. De flesta så kallade utvecklingsländer (samt Indien, Kina och Brasilien) var måttligt intresserade av att sänka sin tillväxt genom att acceptera kraftiga utsläppsminskningar i närtid – först efter 2030 bedömde de att energiutbyggnaden var färdig och  utsläppen skulle plana ut.

Men fram till dess tillåts alltså Kina och de andra tillväxtekonomierna alltså istället att öka sina CO2-utsläpp – allt enligt Parisavtalet. Under de närmsta 15 åren gäller alltså business as usual och det kommer att eldas kol som aldrig förr i ”tigerekonomierna”. Man kan alltså konstatera att det enda som Parisavtalet faktiskt kom överens om var att öka utsläppen under åren fram fram till 2030, inte att minska dem. Och eftersom Kinas utsläppskurvor pekar rakt upp i skyn, kommer alla begränsningar som USA, EU och resten av den industrialiserade västvärlden går med på, vara verkningslösa. Detta är något som John Kerry, USA:s utrikesminister, konstaterade vid ett sällsynt klarsynt tal vid Parismötet i fjol, men som inte fick någon större spridning.

Det är värt att upprepa: Kina – landet med ledartröjan enligt SVT – skrev på ett klimatavtal där landet lovade att öka sina CO2-utsläpp kraftigt under 15 år. Ändå hyllas Kina alltså som föregångsland, medan Donald Trump utmålas som skurk – trots att USA har minskat utsläppen mest på senare år, som ett resultat av skiftet från kol till skiffergas.

Man behöver alltså knappast heta Donald Trump för att inse att Parisavtalet, som det är skrivet, inte ens kommer nära att lösa klimatfrågan, samtidigt som det ekonomiskt är ett gigantiskt svart hål som kommer att slå hårt mot både tillväxt, jobb och välfärd. Och man kan ju undra – när nu klimatfrågan beskrivs som vår tids stora ödesfråga – varför de föreslagna lösningarna är så verkningslösa, dyra och orättvisa? Och framför allt kan man ifrågasätta varför FN, denna dokumenterat byråkratiska, korrumperade och ineffektiva globala problemlösare, fått mandat att helt på egen hand leda detta viktiga arbete. FN:s klimatorgan, UNFCC, har inte kommit ur fläcken på mer än två decennier – trots årliga sammankomster där 10.000-tals byråkrater, politiker, miljörörelser och lobbyister samlas. Eller kanske är det just det som är problemet?

Som Lomborg skriver, kan det amerikanska valet i bästa fall innebära en ny, vetenskaplig och faktabaserad lösning på klimatfrågan, istället för att som nu hälla miljarder i ett bottenlöst slukhål. Det handlar om att göra alternativen till kol och olja både bättre och billigare – inte att göra fossilbränslen dyrare.

Utveckling och välstånd är nämligen intimt sammankopplade med tillgången på energi – och behovet av energi kommer att stiga kraftigt i världen under kommande år. Tänk om vi kunde få se en storsatsning på forskning om fusionskraft när pengar frigörs ur FN-byråkraternas grepp?

Vi kan ju hoppas.

I Sverige ska vi emellertid inte vänta oss sådana initiativ. Här kommer vi istället fortsätta med diverse symbolpolitiska slag i luften, som lokala svenska flyg-, kött- och elektronikskatter.

För det är viktigt att gå före.

Intressant?

Fler om , , ,

Bostadsmarknaden kanske skulle må bra av mindre politik istället för ännu mer detaljreglering

Den galopperande bostadskrisen förvärras nu dag för dag. Att få tag i en lägenhet i Stockholm innebär numera inte bara att man behöver stå i bostadskön i ett antal decennier. Det har ju förvisso varit själva grundtillståndet under 70 års tid, vilket jag skrev om i Aftonbladet härom veckan. (Artikeln 70 år av kö och kris finns även att läsa i Aftonbladet Plus.)

bostadskris_fse

Aftonbladet den 15 oktober.

Vad som är den stora skillnaden idag, om man bortser från det faktum att det numera står drygt 550.000 i kö mot bara 22.000 1947 är att det numera råder kö – överallt.

propaganda47

Stockholms bostadsförmedling bildades 1947, och dess första beslut var en dra igång en stor propagandakampanj för att skrämma bort folk från att flytta till huvudstaden.

Tidigare hade innerstad och närförort förvisso långa kötider, medan det oftast gick att få tag i lediga bostäder lite längre bort från stan, i de så kallade miljonprogrammen. Nu är det fullt överallt och köerna närmar sig tio år även i utanförskapsområden som Husby, Tensta och Rinkeby.

I veckan uppmärksammade Sydsvenskan att Malmö beslutat att köpa in 56 bostadsrätter under kommande år till en kostnad av 50 miljoner kr. Detta för att kunna uppfylla sina åtaganden  enligt den migrationspolitiska uppgörelsen, där kommunerna åläggs att ta emot  tusentals  nyanlända som slussas ut under kommande år.

Istället för att behöva ta impopulära beslut som att låta nyanlända gå före i bostadskön – i Ekerö kommun kommer sannolikt samtliga lediga lägenheter nästa år gå till denna grupp – väljer alltså Malmö liksom ett flertal andra kommuner att köpa lägenheter på den öppna marknaden.

Problemet är att när en stor aktör som kommunen köper upp var åttonde tillgänglig bostadsrätt på marknaden – där man oundvikligen tvingas in i budgivningar mot privatpersoner –  är det ofrånkomligt att det inte också får en prispåverkan. Att som kommunen hävda att detta inte driver upp priserna är bara rent fjanteri. Om man ska köpa en lägenhet på den öppna marknaden är det nämligen bara en sak som gäller: Att vinna budgivningen genom att lägga mer än alla andra spekulanter.  Och en penningstark aktör som bestämt sig för att köpa behöver inte låta sig begränsas av storleken på införskaffade lånelöften.

(I detta fall är det ju dessutom Sveriges skattebetalare som gemensamt garanterar fiolerna via det kommunala utjämningssystemet, eftersom Malmö egentligen är utfattigt.)

Och hur skulle kommunens ombud veta exakt vid vilken budnivå det är dags att dra sig ur affären för att köpet inte ska bli ”marknadsstörande”?

Självklart kommer ett antal hundra kommunala skattemiljoner extra på bostadsrättsmarknaden att ytterligare driva på prisuppgången. Vilket ju onekligen är intressant, med tanke på hur extremt viktigt samma politiker tyckte det var för bara några månader sedan att till varje pris kyla ner den överhettade marknaden. Det var ju därför det lagstadgade amorteringskravet röstades igenom – en lag som skulle få hejd på den osunda prisutvecklingen på fastighetsmarknaden.  (Vilket den också såg ut att göra, i alla fall till en början.)

Nu, ställd inför en situation där samma politiker finner sig ha lovat mer än de klarar av, väljer de att agera i panik och hälla ännu mer bensin på brasan.

Denna typ av politisk aningslöshet är förvisso inget nytt, särskilt inte när det gäller svensk bostadspolitik. Som jag berörde i min artikel, finns det en röd tråd som löper från 1947 fram till idag. Nämligen att det som kallats ”bostadspolitik” ständigt har misslyckats med att lösa bostadsbristen. Påfallande ofta har åtgärderna istället förvärrat problemen.

I en klass för sig i avdelningen kontraproduktiv politik står beslutet att ge en enskild lobbygrupp – Hyresgästföreningen – i det närmaste oinskränkt makt över hyrorna.  Från början var tanken god – hyresgäster skulle slippa skörtas upp av skrupelfria värdar – men idag har hela systemet med hyresregleringen havererat och driver paradoxalt nog på en utveckling mot allt färre hyresrätter.

I DI skriver företrädare för branschorganisationen Fastighetsägarna hur privata hyresvärdar i årets förhandlingar hindrades från att höja hyrorna med mer än 0,7 procent för 2017 – alltså långt under den beräknade inflationen som bedöms hamnat på  1,8 procent. Ur debattartikeln:

HGF lämnade förhandlingsbordet efter att ha erbjudit Stockholms fastighetsägare en hyreshöjning på 0,7 procent. Signalen till stadens hyresvärdar är tydlig: ”Passa på att sälj era fastigheter nu när fastighetspriserna är höga. Ni kommer inte att tjäna något på att behålla dem.”

För 40 år sedan var 90 procent av lägenhetsbeståndet i Stockholm hyresrätter. Idag är andelen nere på 35 procent. Detta är ett resultat av att det blir en allt sämre affär att hyra ut lägenheter, samtidigt som fastighets- och bostadsrättspriserna sätter ständigt nya prisrekord. Och vilken hyresgäst i Stockholms innerstad eller närförort nobbar möjligheten att bli mångmiljonär utan att ha behövt göra något mer än att hänga kvar i sin lägenhet – oavsett om hen har behov av den eller inte – tills det blir dags för ombildning?

Fastighetsägarna bedömer att med nuvarande takt kommer hyresrätten att vara i det närmaste utrotad i Stockholm i början av 2020. Då kommer det bara finnas bostadsrätter i innerstaden som blir ett exklusivt reservat för mångmiljonärer; bostadskarriärister som kan tacka 70 år av feltänkt politik för sin rikedom.

Allt medan inflyttande, studenter, nyanlända och hemlösa möts av allt högre murar. Dessa hänvisas till att betala ständigt högre andrahandshyror eller köpa bostadsrätt för mångmiljonbelopp. Det senare en möjlighet som starkt begränsats genom det nyligen klubbade amorteringskravet, åtminstone om man är ung och saknar föräldrar med miljoner på banken eller möjlighet att öka den egna belåningen.

Och lyckas de trots allt få lånelöfte kan de alltså se fram emot det tveksamma nöjet att bli örverbjudna av den egna kommunen som också är ute på lägenhetsjakt.

Den enda politik som egentligen inte prövats under de alla dessa decennier av ständigt eskalerande bostadskris är – mindre politik.

Kanske det vore något att prova på? Det kan i alla händelser inte bli värre än det är nu.

Intressant?

Fler om , , ,

På väg mot en bostadspolitisk härdsmälta

Svensk politik handlar numera mest om symbolfrågor, positionering och spelteori. Regeringspartiet är mest upptaget med att säkra fortsatt makt i riksdagsvalet om två år – något som görs främst genom att debattera huruvida Jimmie Åkesson är nazist och i vilken utsträckning Moderaterna i hemlighet längtar med att samarbeta med vederbörande.

Samtidigt lämnas de riktigt svåra frågorna – eller utmaningarna som det heter nuförtiden – obesvarade och olösta. Det kanske främsta exemplet på detta är den galopperande bostadskrisen, framför allt manifesterad i storstäderna, ett problem som politikerna borde ägnat all vaken tid åt att lösa med tanke på hur akut läget är. Regeringen verkar emellertid varken ha lust eller ork att göra något åt den sedan länge havererade bostadsmarknaden, vars två utmärkande drag är att den saknar såväl bostäder som marknad, och det var kanske därför söndagens partiledardebatt i SVT handlade om annat.

Ändå är det, som Anna Dahlberg skriver i Expressen, en kris som bara accelererar och nu kommer i ett helt nytt och ännu allvarligare läge i skuggan av de senaste årens stora flyktingmottagning. Redan idag tar det 12-16 år i snitt att få en lägenhet i Stockholm via bostadsförmedlingen, detta trots att bostadsförmedlingen förra året slog histroriskt rekord i förmedlade lägenheter – hela 12.000 stycken. Bostadsförmedlingen AB förmedlar lägenheter i drygt 20 av Storstockholms kommuner, lägenheter som kommer från både allmännyttiga och privata värdar. Ungefär hälften av det lediga beståndet på Storstockholms hyresmarknad (åtminstone de vita kontrakten…) går idag via Bostadsförmedlingen.

Men att komma över ett hyreskontrakt på ”bara” 12 år, kan snart vara blott en dröm. För den som köat i ett decennium och börjar se fram emot frukten av sin långa väntan, stundar bistrare tider.

I mars i år trädde den blocköverskridande migrationsöverenskommelsen i kraft, och därmed tvingades Sveriges kommuner att solidariskt att ta emot och ordna boende till dem som fått uppehållstillstånd av Migrationsverket. För nästa år handlar det om runt 100.000 som ska slussas ut på detta sätt, varav 9.000 hamnar i Storstockholmsområdet. Detta är alltså människor som alltså ansluter till en kö på nära 600.000 – världens längsta sägs det – och där 12.000 förmedlade lägenheter var all time high.

Och till skillnad från de flesta andra i bostadskön (endast 14 procent anses vara aktiva sökande) handlar detta om människor som bokstavligt talat står på bar backe med resväskorna i handen. De måste därför beredas bostad omgående, och därmed prioriteras enligt avtalet med staten.

Trots att långt ifrån alla dessa kommer att få en lägenhet via bostadsförmedlingen (70 procent förväntas ordna boende på egen hand) kommer detta givetvis att leda till olika typer av förturer. Något som också redan sker.

Enligt Hyresgästföreningens tidning Hem & hyra tilldelade 16 av 21 kommuner i Stockholms län lägenheter från kommunala bolag med förtur till nyanlända under fjolåret. Då var det 935 som fick bostad på detta vis, i år har antalet ökat till 6.689 personer. Och nästa år blir det alltså ännu fler som ska måste ha en bostad utan kötid.

”Risken är stor att alla lediga lägenheter kommer att gå till nyanlända i år”, säger Mats Viker som är vd på Ekerö bostäder till tidningen.

De 4.000 som står i Ekerös kö får därför finna sig i att vänta ytterligare ett år på lägenhet. Eller ännu längre, beroende på hur läget ser ut 2017, 2018 och åren därefter.

Andra kommunala undantagsåtgärder för att lösa problemet har varit att ta äldreboenden i anspråk för att hysa in nyanlända. På Lidingö kastades en barnfamilj med korttidskontrakt nyligen ut på gatan för att bereda plats och hyresvärdar utnyttjar det kommunala paniktillståndet till att försöka chockhöja hyrorna för de boende. Nybyggda studentlägenheter – som det redan är 3-6 års kötid till – upplåts till  nyanlända. Vissa kommuner som saknar kommunala bostadsbolag går istället in och köper bostadsrätter för att kunna ha något att erbjuda, vilket givetvis riskerar att trissa upp priserna ytterligare på en redan överhettad marknad.

Modulbostäder planeras, liksom andra typer av tillfälliga bostäder där man sökt dispens från normala miljö- och byggregler. Överklaganden och andra fördröjningar gör dock att sådana inte går att få fram i någon större skala på länge (om ens någonsin).

Återstår då det befintliga bostadsbeståndet. Eller rättare sagt den del av beståndet som har jämförelsevis låga hyra: miljonprogramsområdena. Kanske är det därför vi nu ser helt ny trend på Stockholms bostadsmarknad – att förorter som Kista, Rinkeby och Tensta plötsligt har längre kötider än Östermalm. Som framgår av diagrammet ovan har köerna nära nog fördubblats i de gamla miljonprogramsområdena, medan de stått stilla eller till och med minskat i innerstaden.

Förklaringen är sannolikt ekonomisk. Det som byggs nytt, som i Norra Djurgårdsstaden på Östermalm, är lägenheter som riktar sig till en begränsad och kapitalstark grupp. Bostäder som inte sällan kostar uppåt 20.000 i månaden och förmedlas med kort eller ingen kötid, till personer som förmodligen redan har ett ordnat boende, kanske i bostadsrätt eller villa, och vill casha ut sina miljoner i mogen ålder. (De inkomstkrav som hyresvärden har för att flytta in i en av dessa lägenheter innebär att man måste tjäna nära en miljon i årslön.)

Kommunplaceringarna och kaoset på bostadsmarknaden är givetvis inget som ska skyllas på de nyanlända. De måste givetvis ha någonstans att bo och har ingen del i bostadskrisen. Den är skapad helt och hållet av våra rikspolitiker, dessutom i en blocköverskridande överenskommelse.

Men det går inte att komma ifrån att detta ställer framför allt svaga grupper på bostadsmarknaden mot varandra i en omfattning som aldrig tidigare skett. Unga, gamla, studenter, sjuka, hemlösa, nyanlända, ekonomiskt utsatta, missbrukare – alla tvingas de nu slåss mot varann på en historiskt dysfunktionell bristmarknad. En kamp som inte direkt bidrar till att minska motsättningar och gynna integration.

Långt om länge har dock kommunpolitikerna insett att läget är på väg att bli ohållbart. Igår krävde 23 moderata kommunalråd att regeringen backar från beslutet att kommunplacera nyanlända i den takt som riksdagspartierna kom överens om i migrationsuppgörelsen.

På detta upprop kommer de sannolikt inte att få någon reaktion. Dels har ju deras eget parti varit med om att fatta beslutet i god demokratisk anda. Dels har regeringen genom att dumpa problemet utom synhåll från riksmedierna sluppit ifrån just denna utmaning i dagspolitiken. Därför kan statsministern nu hålla fullt fokus på Jimmie Åkessons nyans av nazibrunt och hur ett framtida valresultat riskerar att påverka hans maktställning. Och  bostadsminister Peter Eriksson (MP) slipper göra nåt alls åt problemet – borgarna har ju redan nobbat förslaget till 50.000 bostäder på Bromma flygfält, den enda platsen i Stockholm där det enligt MP är möjligt att bygga nytt.

Vad vi ser just nu är en veritabel härdsmälta på bomarknaden. Kanske inte så konstigt att de som skapat kaoset helst pratar om annat.

Intressant?

Fler om , ,

Regeringsförslag: Skatta bort svenska jobb och ge de superrika miljoner i bidrag

Det känns som om jag skrivit det här otaliga gånger förut, men jag antar att det tål att upprepas:

Svensk energi- och miljöpolitik är bisarr.

Möjligen har det att göra med att både det blå och det röda laget har varsitt utopiskt grönt parti som ständigt måste hållas på rimligt gott humör – men det samlade resultatet av alla utspel som lanseras på dessa bägge politikområden slutar oftast i planekonomiska haverier med följande kännetecken:

  1. Åtgärderna blir i bästa fall symboliska, och löser inga problem över huvud taget. I sämsta fall är de kontraproduktiva (som det tidigare miljöpartistiska kravet på att stänga all kärnkraft – vilket skulle fått högre utsläpp som följd ifall inte övriga partier genom energiöverenskommelsen kastat de gröna utopierna över bord).
  2. De har nära nog alltid en omvänd Robin Hood-effekt  – pengar tas från dem som har minst och gödslas över dem som redan har.

Ett exempel på det senare är den så kallade Teslaskatten som jag skrev om i våras. Det förslaget gick ut på att låg- och medelinkomsttagare skulle straffbeskattas, för att istället kunna ge miljonärer  60.000  i särskild miljöbilspremie när de köper exklusiva elbilar. (billigaste Teslan går loss på runt 800.000 kr i inköp).

Och en annan skatt av likartad konstruktion hittar vi i årets höstbudget. Där föreslås höjd elskatt för privatkonsumenter – samtidigt som samma skatt sänks för superrika amerikanska storföretag som Facebook och Google. Dessa företag anses nämligen mycket viktiga att locka till Sverige, eftersom deras datacenter enligt folk i datacenterbranschen tros skapa massvis av nya jobb i Norrland.

Hur många anställda det egentligen krävs för att se till att strömmen är på och luftkonditioneringen fungerar i dessa gigantiska plåtlådor nära polcirkeln råder det dock delade meningar om. Ekonomibloggen Cornucopia beräknar att Facebooks serverhall i Luleå, som byggdes 2013 med 100 miljoner i statliga subventioner, har skapat 35 arbetstillfällen. En etablering som i så fall kostat skattebetalarna 2,8 miljoner per jobb.

Enligt Boston Consulting Group har dock Facebooks Luleåsatsning gett upphov till mångdubbelt fler jobb – hela 900 stycken – men detta är en siffra man förmodligen ska med ett avsevärt antal skopor salt eftersom rapporten verkar beställd av grupper med egna intressen i frågan. Som exempelvis den kraftigt skatte- och bidragsberoende vindkraftsbranschen som ser leverans av ”förnybar” el till just datacenter som en lovande ny marknad. Tidigare i år skrev jag om de smarta vindkraftentreprenörerna Eolus, som gick iland med konststycket att lägga vantarna på hundratals miljoner i elcertifikat (vilket är och förblir en skatt, oavsett namn) för el som ska levereras till Googles serverpark – i Finland. Där får vi i alla fall exakt noll jobb för pengarna.

Av rapporten framgår också att nära hälften av jobben i den nya datacenterbranschen är just av tillfällig art – framför allt vid bygget av hallarna men även av anläggning av förnybar energiproduktion (vindkraftparker) som ska leverera el till de nya energislukarna.

Och nu, med förslaget om sänkt elskatt, kan Mark Zuckerberg och hans mångmiljardimperium glädja sig åt ytterligare 100 miljoner årligen i bidrag från svenska skattebetalare. Samtidigt som en villaägare får punga ut med ytterligare 1000 kr om året.

Oavsett beloppen kan man fråga sig – är det verkligen framtiden för Sverige som IT-nation att förvandlas till en slags råvarukoloni för multinationella företag? I det här fallet är råvaran el – en vara som vi vanliga konsumenter förmanas att spara på och inte använda mer än absolut nödvändigt.

Samtidigt ska samma bristvara subventioneras för bolag som gör mångmiljardvinster och värderas till mer än många länders BNP. Det skapas förvisso arbetstillfällen när serverladorna ska byggas, men när plåten väl är på plats går det mesta att sköta från USA, Indien, Irland eller var nu Facebook, Google och de andra elhungriga datacenterköparna finner det mest ekonomiskt fördelaktigt att placera sin servicepersonal.

Denna typ av mer eller mindre jobblös tillväxt är för övrigt populär i regeringskretsar just nu. För även en annan del av höstbudgeten, den omdebatterade nya kemikalieskatten, är konstruerad på så vis att det blir mindre lönsamt att ha anställda i Sverige, och billigare att sälja prylar via internet från  utlandet.

Kemikalieskatten, som ursprungligen visar sig vara en uppfinning från Centern (inte helt oväntat) är till sin konstruktion en ren straffskatt på försäljning av elektronik och vitvaror – men bara från svenska butiker. En Xbox One, en Playstation 4 eller ett kylskåp kommer att kosta 400 kr mer att köpa på Elgiganten, Media Markt eller någon av alla de mindre elhandlare som kämpar hårt med lönsamheten. Däremot undantas internethandeln, vilket innebär att konsumenterna handlar samma vara betydligt billigare på tyska, danska eller brittiska e-handelssajter.

Samtidigt blir alltså transporterna fler och längre, när allt ska skeppas hundratals mil med båt, flyg och lastbil istället för från ett centrallager i Eskilstuna. En ny miljölag som alltså slår hårt inte bara mot arbetstillfällen i Sverige – utan även är kass för miljön.

Enligt en debattartikel Eskilstunakuriren hotas hundratals jobb direkt och indirekt av den nya skatten när handeln flyttas över till nätet. Just i Eskilstuna har vitvarutillverkarna Miele och Bosch/Siemens sina nordiska centrallager, och flera hundra personer arbetar där med försäljning, lagring, paketering och leveranser.

Om den nya skatten, som beräknas dra in 2,4 miljarder från elektronik- och vitvarubranschen, klubbas igenom överväger dessa bolag att flytta hela sin lagerverksamhet från Sverige – ett hårt slag mot Eskilstunas arbetsmarknad. Dessutom beräknar branschen att en fjärdedel av de intäkter som kemikalieskatten beräknas dra in, kommer från kommuner och landsting – alltså, sjukhus, skolor och andra verksamheter som regelbundet behöver byta ut vitvaror och maskiner.

Totalt drar staten alltså in 700 miljoner från vård, skola och omsorg för en lokal och högst symbolisk kemikalieskatt som inte kommer att få någon som helst verkan.

Kemikalieskatten är istället ett sällsynt exempel på en lag som inte bara är symbolisk och verkningslös utan sannolikt ger upphov till ökad miljöbelastning. Den hotar dessutom svenska jobb, samtidigt som den ger minskat konsumtionsutrymme både för privatpersoner och i välfärden. En triple whammy helt enkelt.

Allt detta för att driva igenom en ideologisk markering om att tillverkarna måste sluta använda giftiga flamskyddsmedel i sina produkter. Något som de givetvis inte att göra med mindre än att USA, EU eller någon större internationell sammanslutning gemensamt beslutar sig för ett sådant förbud – eller att det finns bra alternativ (för ingen vill ju att prylarna ska riskera att börja brinna om de blir överhettade). Ingen tillverkare av vitvaror eller tv-spel kommer nämligen att förändra sina produktionsprocesser enbart för den svenska marknaden. Något som regeringen självfallet är medvetna om.

Förhoppningen kan givetvis vara att andra länder ska imponeras av hur vi i Sverige går före och därmed tar efter vår lagstiftning. Detta resonemang brukar ofta framhållas som skäl för andra lika symboliska och verkningslösa miljölagar som riktar in sig på den i det stora hela försumbara svenska marknaden.

Vi kan ju lugnt konstatera att denna strategi inte direkt haft avsedd effekt vad gäller andra områden där vi valt att gå före –snarare som avskräckande exempel.

I veckan kommer emellertid samtliga dessa förslag att klubbas i riksdagen. Det finns sannolikt ett stort motstånd i alla fall mot kemikalieskatten – men eftersom vi numera har en väldresserad opposition som anser att dess viktigaste mandat från folket är att inte riskera hamna på Sverigedemokraternas sida i en omröstning, kommer förslaget att gå igenom.

Analysen att väljarna kommer att belöna denna hållning om två år, nästa gång det vankas valkampanj, tycks mig högst tveksam.

Intressant?

Fler om , , , , ,

Dead man walking

640px-Gustav_Fridolin_1_(18742580903)

By Per Pettersson from Stockholm, Sweden – Gustav Fridolin 1, CC BY 2.0, Wikimedia Commons

Det har varit ett plågsamt skådespel att se Miljöpartiets manliga språkrör, Gustav Fridolin, närmast krampaktigt klänga sig fast vid makten. Efter att ha slängt partikollegan Åsa Romson under bussen – språkröret som i ärlighetens namn uträttat oändligt mycket mer under sin tid i regeringen än den ständigt babblande skolministern – har han försökt agera statsmannamässigt, vädjat om ”starkt mandat” och rest runt på charmoffensiv i landet.

Men det hjälper inte. Alla – inklusive MP:s egna väljare – vet att det är Fridolin som kört in foten så långt i den egna munnen att det blir omöjligt att ens spela jn fler peppvideor på Youtube till Sveriges lärare. Alla vet att det är Fridolin som hårdast drivit det identitetspolitiska haveriet och öppnat för unkna patriarkala kulturer och islamism – i partiet som kallat sig feministiskt. Alla vet att det Fridolin själv har haft och sannolikt fortfarande har nära kontakter med Mehmet Kaplan och denne närstående organisationer, sådana som påfallande ofta misslyckas med att undvika att uttrycka sig antisemitiskt, homohatande och kvinnoförtryckande.

Kanske inte alla, men en betydande del, av Miljöpartiets kris är direkt hänförlig till Gustav Fridolin och hans totala brist på självkritik när det gällt inriktningen av partiets politik.  (Jag har förvisso ett flertal gånger hävdat att medeltiden alltid varit målet för MP när det gäller energiproduktion och näringsliv – men jag insåg aldrig att det också gällde jämställdhets- och demokratifrågor.)

Men själv verkar Fridolin inte insett att han är damaged goods. En dead man walking. Språkröret är rökt, internet hånar hans hans självupptagenhet och stödet i det egna partiet handlar mest om att det inte finns något egentligt alternativ. Ett antal röster inom MP har öppet protesterat mot att han sitter kvar.

Det ska bli mycket intressant att följa MP-kongressen – även om journalisterna har förbjudits att rapportera i bild och video därifrån – och ifall språkröret med historiens största ego lyckas med bedriften att klamra sig kvar ända fram till valet 2018. Eller om han avsätts i en palatskupp redan i helgen.

mp_riksdagssparren

Nyhetsgrafik: TV4.

Efter det ser det nämligen mörkt ut för miljöpartisterna. Från ett 15-procentsparti i EU-valet 2014 till ett basket case som hänger på repen kring 4-procentsspärren – på bara två år.

Ett svårslaget svenskt rekord i politiskt haveri.

Intressant?

Fler om , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: