Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: politik (sida 1 av 24)

Inget pris är för högt att betala när Miljöpartiet ska räddas

Svensk migrationspolitik blev precis ännu ett par nyanser obegripligare. Detta efter måndagens uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet i frågan om amnesti för de så kallat ensamkommande. Detta besynnerliga nyspråk för asylsökande som innefattar allt från konstaterat minderåriga till dem som uppgivit lägre ålder än de faktiskt hade vid sin ansökan, samt alla de som fyllt 18 år under tiden de väntat på besked om uppehållstillstånd.

Den luddiga uppgörelse som presenterades vid en likaledes förvirrad presskonferens på måndagseftermiddagen (där Stefan Löfven strategiskt nog valde att befinna sig på annat håll) visade dock på ett närmast övertydligt sätt att varken S eller MP har en susning om vad de kommit överens om: de bägge parternas uppfattning om detta skiljer sig åt helt. S hävdar att det råder business as usual i migrationspolitiken, medan MP hyllar uppgörelsen som en amnesti. Men inte ens Migrationsverket har koll på vad det nya lagförslaget kommer att innebära,  hur reglerna ska tolkas eller vad det hela kommer att kosta – även om det lär röra sig om ett antal miljarder när uppemot tiotusen ensamkommande vuxna ska beredas liknande omsorg och boende som när de sågs som omyndiga. (Regeringen beslutade redan i somras att skjuta till drygt en halv miljard för att gruppen ska kunna bo i en slags frivilliga familjehem – och därmed slippa att flytta till Migrationsverkets boenden – även efter att de fyllt 18.)

Vad som emellertid är grundbulten i förslaget är att det så kallade gymnasieundantaget förlängs och utökas. För den (tidigare) ensamkommande som fyllt 18, väntat tillräckligt länge och visar tillräckligt stort intresse för att ägna sig åt gymnaisestudier nu eller i framtiden, kan det tillfälliga uppehållstillståndet förlängas och möjligen en dag förvandlas till ett permanent. Härigenom upphävs den befintliga asylprocessen, där Migrationsverket och migrationsdomstolarna fattar beslut och istället läggs beslutsansvar på gymnasielärarens axlar. Läraren kommer alltså att avgöra ifall eleven kämpar tillräckligt bra i skolan – och blir alltså den som står mellan ett liv i Sverige och en enkel resa tillbaka till Afghanistan.

Nu är det dessvärre så att bara 20 procent av de ensamkommande får godkänt i svenska, engelska i matte – och på det så kallade introduktionsprogrammet har bara 7 procent tagit examen efter tre års studier. För det stora flertalet innebär den nya uppgörelsen i praktiken bara en lång, kostsam och utdragen väntan på utvisning. Som dessutom ska utdömas av betygssättande lärare.

Om detta ska kallas för en rättssäker asylprocess där ordning och reda råder och ett nej är ett nej – som Stefan Löfvens mantra låtit de senaste åren – vill jag nog inte veta vad verklig oordning innebär.

Men till syvende och sist handlar det här mindre om omsorg för ett antal tusen unga män som som befunnits sakna asyl- eller flyktingskäl. Istället handlar det om att till varje pris rädda Miljöpartiet från att trilla ur riksdagen vid valet nästa år. Partiet balanserar redan på fyraprocentsspärren, efter ett stort antal skandaler och nederlag. MP har visat sig ha kopplingar till både turknationalister och islamister – och även till Ryssland. Åsa Romsons gloria hamnade ordentligt på sned när hon fultankade sin miljöbomb till båt med svavelosande gröndiesel, och S har tvingat i partiet den ena bajsmackan efter den andra. Ingen kärnkraftsavveckling. Inget stopp av Förbifart Stockholm. Ingen nedläggning av Bromma flygplats. Och en dramatisk omsvängning i migrationspolitiken.

Efter tre år hänger MP på repen och måste helt enkelt kamma hem en seger för att rädda sig kvar vid maktens köttgrytor.

För utan Miljöpartiet lär även Socialdemokraterna vara rökta som regeringsalternativ. Utan de gröna rösterna är möjligheten att bilda regering efter valet 2018 obefintlig för Stefan Löfven (eller den som blir hans efterträdare) utan Centerns och Liberalernas goda vilja.

Därför accepterar S, om än motvilligt, förnedringen som det innebär att dansa efter MP:s pipa i frågam om amnesti för ensamkommande. Trots att det innebär att Stefan Löfven framstår som en historiskt svag ledare som låter ett fyraprocentsparti diktera regeringspolitiken. Att ordning och reda och en reglerad migration ställs åt sidan för högljudd aktivism och politiskt fulspel. Sossarna är så illa tvungna att rädda kvar det stödparti som de använt som dörrmatta under tre års regerande. Oavsett vad det kostar i prestige eller pengar.

Givetvis skulle Löfven och de lite mer samhällsbärande delarna i partiet helst slippa MP helt och hållet, men verkligheten är bister och kräver nu desperata åtgärder. Vi får väl se om det höga spelet ger utdelning,  och om väljarna hinner glömma Löfvens kappvändning innan det är dags att gå att rösta i september nästa år. Jag är inte alldeles övertygad om att detta kommer att ske.

En alternativ analys av ”uppgörelsen” är att det hela handlar om att plantera in en bomb i Alliansen – där framför allt Centern har en öm punkt för de ensamkommandes öde. Frågan om amnesti för dessa vuxna män, kommer alltså potentiellt att kunna förgifta Allianssamarbetet mitt under valkampanjen. Och om C och L röstar för de nya undantagen, ja då är Alliansen sannolikt stendöd som regeringsalternativ. Det är fullt möjligt att Löfven och hans stab här ger prov på machiavelliskt maktspel i den högre skolan, men jag är ändå tveksam. Klavertrampen under skandalen i Transportstyrelsen ger inte direkt vid handen att taktiska och strategiska förmågor på denna höga nivå skulle vara vanligt förekommande i partiledningen.

Sedan kan man förstås fråga sig om det är ett medvetet taktiskt val av Alliansen att gång på gång släppa fram Centern i rollen som good cop i samarbetet. Detta skulle ju kunna förklara det uppebara självskadebeteende som Alliansen ägnat sig åt en tid – allt i förhoppningen att locka till sig tillräckligt många desillusionerade miljöpartister för att ge partiet en enkel biljett ut från riksdagen.

Vad som händer sedan – det kan vi bara spekulera i.

Det tål att upprepa järnkanslern Otto von Bismarcks bevingade ord:

Folk mår bäst av att inte veta hur korvar och lagar kommer till.

Intressant?

Fler om , , ,

 

Skatteboskapen ska knipa käft och betala

Leif Östling drog igång debatten om ”vad fan får jag?”. Foto: Wikimedia Commons

Svensk politisk debatt har inte  visat sig från sin allra bästa sida den senaste veckan. I spåren på avslöjandena i den så kallade Paradisläckan har såväl socialministrar, finansministrar som självaste statsministern stått i kö för att i starkaste möjliga ordalag ta avstånd från den osolidariska och rika elit – utmålad i Uppdrag granskning som en samling giriga östermalmsbor – som gömmer sina pengar undan beskattning utomlands. Oacceptabelt stämplade till exempel Magdalena Andersson  Svenskt näringslivs ordförande Leif Östlings placering av kapital i bolag i lågskatteländer som Malta och Luxemburg. Pengar som skulle gjort nytta i välfärden om de inte så omoraliskt undanhållits den svenska statskassan. Och inte blev det bättre när Östling i en uppföljande intervju ställde motfrågan ”vad fan får jag?”

Hela uppståndelsen är faktiskt ganska tragisk, och visar mest av allt på den nya trend som Anna Dahlberg skrev om nyligen – att nutidens politiker är formligen  livrädda för att ta ansvar och istället nöjer sig med posering och handviftande i sociala medier.

I fallet med Östling är det precis så. Tonläget är högt och fördömande, och socialminister Annika Strandhäll (som tidvis agerar på rena Trumpviset på Twitter) anklagade Östling för stöld. Enskilda medborgare hängs alltså ut som brottslingar av landets högsta politiker, när de förra faktiskt inte gjort annat  än att följa gällande regler. (I fallet med Malta var det pikant nog förre S-ledaren Göran Persson som satte sin namnteckning på det nu aktuella regelverket.)

Vad Andersson, Strandhäll och Löfven visar upp här är inget annat än chauvinism. Vad de egentligen säger med sina utfalll är att Sverige och svenska skatter ska gälla som föredöme för hela Europa, och att de länder som valt en annan väg egentligen är skurkstater som bistår i arbetet med att rasera det svenska välfärdsbygget.

Men trots alla de sändningstimmar som SVT ägnat ”läckan”, står det klart att det i inga redovisade fall handlar om någon brottslighet. Det kapital – Östlings och andras – som ligger i bolag på Malta eller i Luxemburg handlar alltså om fullt legala transaktioner. Som redovisats och beskattas enligt gällande regler i det aktuella landet, helt enligt de dubbelbeskattningsavtal som Sverige har med andra EU-länder.

Ändå står finansministern frustande i tv och kallar Östlings förfarande för oacceptabelt, medan en annan s-märkt debattör säger att det rör sig om illojal skattekonkurrens när omvärlden är fräck nog att inte ha lika hög skatt som Sverige. Med tanke på sådana uttalanden borde regeringen i konsekvensens namn aktivt arbeta för att dra sig ur dessa avtal så snart det är möjligt?

Inte alls. I en intervju i Aktuellt den 7 november försöker finansministerna att slingra sig från frågan. Men det framgår tydligt av svaren att hon absolut inte har för avsikt att ändra på den fria rörligheten för arbete, kapital och varor inom EU. Hon vill inte heller lägga sig i vilka skattesatser länder som Malta och Irland väljer att ha, och det ska vara fortsatt fritt fram för att placera och investera i utländska företag och fonder. (Något annat hade förvisso slagit tillbaka hårt mot Sverige, vars finansiella sektor är tungt beroende av internationellt kapital liksom med den expansiva IT-branschen.)

Och det enda alternativet till olika skattesatser i enskilda EU-länder länderna är att införa en gemensam EU-skatt – lika för samtliga unionens medborgare. Vilket skulle innebära att Magdalena Andersson blir av med sitt jobb och att Sveriges budget fjärrstyrs från ett gigantiskt Brysselbaserat finansdepartement – rattat av en icke-vald byråkratisk elit under ledning av Jean-Claude Juncker. Där det i så fall skulle beslutas om hur mycket den svenska välfärden egentligen ska få kosta. Och då hade Andersson (både Ulla och Magdalena) kunnat glömma valfläsk så som gratis glasögon och sänkt pensionärsskatt.

Alltså: Systemet inom EU ska alltså bestå, samtidigt som regeringens hållning är att det är oacceptabelt och moraliskt fel att som svensk skattebetalare använda sig av det.  Svenskarna ska ryggmärgsmässigt tänka att allt utom maximal skatt är att svika välfärden. Det måste alltså allmänt uppfattas som socialt och moraliskt stigmatiserat att försöka sänka sin skatt.

Detta är ett tankemönster som finansministern återkommer till gång på gång i intervjuer. Som här i Aftonbladet, där frågan är det växande ”problemet” med svenskar som flyttar söderut för att slippa skatt:

Det kan finnas många anledningar till att man flyttar till Portugal. Men om man flyttar till Portugal bara för att inte betala skatt på sin tjänstepension då bör man ta sig en funderare på om man kan stå för det beslutet. Vad vill vi har för samhälle? Ett samhälle där vi har bra skola, äldrevård och BB för våra gravida kvinnor? Då bygger det på en skattemoral där man bidrar.

Åtminstone gäller denna skattemoral för Leif Östling – det är annorlunda med Rörelsens egna som utan protester kan undvika att betala skatt på sina miljoner, och dessutom slipper undan med 32 kronor i månaden för en lägenhet i centrala Stockholm.

Upprördheten ska dock tas för vad det är: en slags teater. Socialdemokraterna har nämligen aldrig tvekat att gå storfinansen till mötes när den knorrat om skatterna. Sedan ett antal år har Sverige en så kallad expertskatt, som gör det möjligt för företag att anställa nyckelpersoner från utlandet till 25 procents lägre skatt under en period. Och superrika familjeföretagare som H&M:s Stefan Persson betalar specialanpassade och betydligt lägre skatter än vi vanliga dödliga.

Vad inte bara regeringen – utan även delar av borgerligheten – är livrädda för är nämligen att Leif Östlings bevingade ord, ”vad fan får jag” verkligen får fäste i en bredare allmänhet. Att folk på allvar börjar ifrågasätta om det verkligen är värt att betala upp till 75 kronor på varje hundralapp i olika direkta och indirekta skatter för den samhällsservice som ges tillbaka. Där polisen, skolan, sjukvården, äldreomsorgen, bostadsmarknaden – ja nästan alla samhällssektorer som kan sägas omfattas av samhällskontraktet – har underlevererat under en lång rad av år.

Det verkliga skräckscenariet vore om legitimiteten för det höga skatteuttaget och det alltmer flyktiga begreppet välfärden börjar ifrågasättas på allvar. Att folk faktiskt tröttnar och röstar med fötterna.

Som av en händelse besökte jag årets upplaga av Seniormässan i Älvsjö för ett par veckor sedan. Det som slog mig mest där var stor del av utställarna som kom från olika länder i Sydeuropa – och som lockade med billigare boende, lägre skatter och bra omsorg för pensionärer som väljer att flytta dit. Detta kommer att bli allt vanligare kommande år: enligt en undersökning från i våras umgås nära hälften av svenskar i medelåldern med tanken att flytta utomlands på ålderns höst. Ett veritabelt exodus står alltså för dörren, även om bara en mindre del av dessa gör slag i saken.

Det skrämmer förstås skiten ur regeringen, som riskerar få se stora delar av budgetutrymmet försvinna med det utvandrande skatteunderlaget. I ett läge där vi inom en snar framtid kommer att ha ett så kallat utanförskap med en miljon utanför arbetsmarknaden – som kommer att behöva försörjas av dem som har jobb eller pension  –  vore det en katastrof ifall stora delar av skatttebetalarna drog iväg. Det är därför vi ser förslag om höjd pensionsålder och att finansministern kämpar med näbbar och klor för att få Portugal att börja beskatta svenska pensionärer hårdare. Även om pengarna inte kommer den svenska statskassan till godo, så ska det inte löna sig att smita från välfärdsansvar. Som Andersson uttrycker det:

Det bygger på en skattemoral där man bidrar.

Det är främst i ljuset av detta man ska betrakta uppståndelsen efter Paradisläckan och det spelade raseriet mot Östling. För tro inte att den offentliga uppsträckningen och det höga tonläget riktar sig mot Svenskt näringslivs höjdare personligen – han råkade bara bli den som fick personifiera den roffande kapitalisten som sviker samhällskontraktet.  Med hjälp av Östling statuerade politkerna exempel: Se här hur illa det kan gå för dig om du deserterar från välfärdsstaten och försöker komma undan med lägre skatt.

Ett budskap som egentligen är riktat till alla oss andra: Håll käft och betala.

Och fundera inte ens på Portugal.

Intressant?

Fler om , , ,

Hemligare än Bilderberg: Inget läcker från Löfvens säkerhetspolitiska råd

Det har gått några veckor sedan IT-skandalen inom Transportstyrelsen briserade, och den så kallade oppositionen har försvunnit med svansen mellan benen, efter att ha fått smäll på fingrarna av farbror Stefan för att deh haft fräckheten att ifrågasätta hans val av ministrar.

Men trots att tystnaden nu lägrat sig, är det något som luktar fisk i hela affären. Jag tänker på statsminister Stefan Löfvens säkerhetspolitiska råd, som han inrättade efter valet 2014. Rådet, som består av statsministern, vice statsministern (idag Isabella Lövin), utrikesminister Margot Wallström, försvarsminister Peter Hultqvist och (avgångna) inrikesministern Anders Ygeman samt ministrarnas respektive statssekreterare, har enligt uppgift från Stefan Löfven sammanträtt varje månad. Dessutom extrainkallade Löfven rådet i mars i år – för att diskutera hur våldsvågen och gängskjutningarna i framför allt Stockholm, Göteborg och Malmö skulle stoppas.

Kanske, möjligen, har rådet någon gång under dessa uppskattningsvis 20-talet sammankomster dryftat det faktum att en avsevärd del av landets kvalificerat hemligstämplade information skickats utomlands av Transportstyrelsen och hanterats av icke-säkerhetklassad personal som en serbisk ex-militär. Och om inte – varför?

Riksdagsmannen Jan Ericson (m) har försökt få fram uppgifter om vid vilka tillfällen rådet har sammanträtt, och vilka frågor som diskuterats vid sammankomsterna. Därför begärde han ut alla handlingar från registratorn hos Statsrådsberedningen. Eftersom kalendarium, diarieposter, kallelser, protokoll och all annan kommunikation deltagarna emellan – fysisk så väl som elektronisk – är att betrakta som allmän handling, ska dessa lämnas ut i det fall uppgifterna inte klassas som hemliga. I detta fall ska dock de delar som inte omfattas av hemligstämpel skyndsamt lämnas ut, enligt offentlighetsprincipen.

Svaret från tjänstemännen på regeringskansliet som han fick: ”Det finns inte några allmänna handlingar i Regeringskansliet som motsvarar din begäran”.

Alltså – allt som rör Stefan Löfvens säkerhetspolitiska råd har hemligstämplats i sin helhet – inga uppgifter lämnas ut över huvud taget, något som bland annat Moderaternas försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark är starkt kritisk mot.

Med andra ord – Stefan Löfvens säkerhetspolitiska råd, träffats varje månad, har alltså:

  • inte bokat in mötena i  sina kalendrar (mötesbokningar är allmän handling)
  • inte skickat  kallelser till de inbjudna inför mötena
  • inte sänt ut dagordning inför sammankomsterna
  • inte fört några anteckningar över huvud taget om vad som diskuterats vid sammanträdena

Detta är i alla fall kontentan av det som regeringskansliets tjänsteman vill få oss att tro på. Om detta stämmer är Stefan Löfvens säjerhetsråd förmodligen  bland det hemligaste vi har i det här landet. I sådana fall har hela verksamheten styrts av någon slags Fight club-regler (first rule: du pratar inte om Stefan Löfvens Säkerhetspolitiska råd!) och får organisationer som Bilderberggruppen att verka närmast lösmynta. (Bilderbergarna släpper dessutom såväl deltagarlista som dagordning i samband med sina möten – Stefan Löfven var själv inbjuden dit 2013, och lyckades då inte undvika att prata bredvid mun.)

Dessutom ska vi fås att tro att ingen, vid något tillfälle, under dessa möten ens fick för sig att säga ens något om det faktum att landets säkerhet var röjd, och skyddade identiteter för bland annat svensk underrättelsepersonal med stor sannolikhet exponerats för främmande makt. Det känns, minst sagt, osannolikt att så inte skulle skett vid något ända tillfälle. Lägg till detta att ingen alltså fört protokoll – uppenbarligen är samtliga mötesdeltagare begåvade med perfekt minne, och kommer ihåg allt som beslutats utan att behöva nedteckna ett enda ord.

Jag är – för att uttrycka det milt – skeptisk.

En alternativ förklaring till det nekande svaret på begäran om mötesdokumentation är att den helt enkelt rensats bort (eller gallrats som det heter nuförtiden) för att inte skapa dålig stämning för Löfven och regeringen. Inget pappersspår, inga politiska skandaler att stå till svars för.

Och förvisso har regeringen goda kontakter med föregångare i denna gren. Som nuvarande Rikspolischefen, vilken i sitt tidigare jobb på Försäkringskassan visade en stor målmedvetenhet i sin ambition att få oönskade mejl att försvinna spårlöst.

Poff, väck!

Intressant?

Fler om , , , ,

Den outsourcade statsmakten

Stefan Löfven. Foto: Per Pettersson, Stockholm

Det är något underligt, och inte så lite oroande, med hela Stefan Löfvens statsministerskap. (Heter det så?) Jag har funderat länge på vad som har känts fel, men inte kunnat sätta fingret på det.

Inte förrän nu, med IT-skandalen i Transportstyrelsen och den ofattbart taffliga hanteringen i spåren av krisen som regeringskansliet uppvisat under de senaste dagarna, börjar det att klarna.

Fram träder en bild av en regering som ser ut att ledas av en statist istället för en statsminister. Någon som fått i uppdrag att fungera som ansiktet utåt, samtidigt som den verkliga maktutövningen sker i det fördolda. Vem vet, kanske är det Anders Ygeman och hans allierade i den mäktiga s-falangen i Stockholm, även kallad familjen, som håller i trådarna. Som har tagit in en lämplig kandidat för att spela rollen av statsminister och statsman, som kan åka runt i Sverige och fika med väljarna och skaka hand med fabriksjobbare – medan besluten tas på annat håll, utanför rampljuset.

Intrycket förstärks efter Löfvens senaste framträdande, där han gång på gång bedyrar att han inte fått någon som helst information om skandalen där sekretesskyddade uppgifter från Transportstyrelsens register via så kallad outsourcing kommit på drift till länder som Tjeckien och det ryss-allierade Serbien förrän i januari i år. Alltså tio månader efter det att två av hans närmaste män, justitieminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist, fått information om säkerhetsläckan.

Om detta verkligen stämmer – och statsministern inte står och blåljuger i tv – innebär det alltså att två av regeringens tyngsta ministrar, medvetet undvikit att informera, alternativt hemlighållit, Sveriges största säkerhetsläcka sedan Stig Bergling sålde ut försvarshemligheter till Sovjet för Sveriges regeringschef i nära ett års tid. Ministrar som han, hör och häpna, dessutom säger sig ha fullt förtroende för eftersom de bara ”följt svensk förvaltningstradition”. (Löfvens egna ord).

Hade Ygeman och Hultqvist velat berätta, hade de haft dussintals tillfällen. Inte minst vid mötena med det så kallade säkerhetspolitiska råd som Löfven själv inrättade 2014. I rådet sammanträder statsministern och vice statsministern med – ta-da! – Ygeman och Hultqvist. Ändå har de senare under ett års tid vid rådets möten inte sagt flaska om att hemligstämplade och skyddade svenska persondata, liksom uppgifter kritiska för polis och underrättelsetjänst, kommit på drift och nu sannolikt befinner sig i ryska händer. Detta genom att en icke-säkerhetsklassad systemadministratör i Serbien fick full access till Transportstyrelsens IT-system i samband med förra generaldirektörens beslut att outsourca verksamehten till IT-företaget IBM. Inte heller har de nämnt något för infrastrukturminister Anna Johansson – som dessutom är direkt ansvarig minister för Transportstyrelsen – ifall den officiella historieskrivningen såsom Stefan Löfven återgivit den är korrekt.

Att informationen inte kommit statsministern till del har försvarats på de mest uppfinningsrika sätt under de senaste dagarna: Fel kommunikationsväg, ett annat departement hade ansvar, en tidigare statssekreterare bar ansvaret, förundersökningssekretess förhindrade (att informera statsministern!?) och det fanns enligt Anders Ygeman inget lämpligt rum ledigt för att prata om så känsliga saker.

Tro’t det som vill.

Vad som förbryllar än mer är varför det tog Löfven nästan en vecka från det att stormen kring IT-läckan på Transportstyrelsen blåst upp till orkanstyrka, innan han fann det för gott att kommentera affären. Vad hände under denna tid?

Är man konspiratorisk, kan man förstås spekulera i att det under dessa dagar pågick en intensiv städoperation, där alla spår av affären städades bort (eller ”gallrades” som Svenska institutet brukar kalla det) så att inget fanns kvar som kunde motsäga den historia av haveriförloppet som statsministern förmedlade vid sin presskonferens – alltså att han helt saknat vetskap om IT-skandalen fram till januari i år.

En mindre sinister förklaring är att Löfven och hans ministrar med tillhörande statssekreterare och -tjänstemän behövde tid att förbereda sig för det annalkande drevet och se till att allas berättelser var samordnade. Under dessa dagar satt Löfven sannolikt och hårdpluggade inför presskonferenser och medieframträdanden så att alla de inövade icke-svaren var som ett rinnande vatten.

En tredje förklaring till att varken Ygeman eller Hultqvist sade flaska om saken för högste chefen är att de redan från början insåg hur toxisk Transportstyrelsens IT-läcka var. Affären innehöll eldfängda ingredienser av det slag som hade alla möjligheter att utvecklas till fullfjädrad regeringskris ifall den kom ut. Därför var det av högsta strategisk vikt att affären inte smetade av sig på statsministern – även till priset av att gå bakom ryggen på honom. Därför hölls Löfven i mörkret, i förhoppning om att ingen journalist skulle få nys som saken.

Det finns säkert fler förklaringar till den senaste veckans mycket märkliga beteende från Löfven och hans regeringsmedlemmar. Men oavsett vad som ligger bakom, blir den samlade bilden att socialdemokraterna i regeringen inte verkar ha något vidare förtroende för sin egen statsminister. Och känslan man får är som sagt att Löfven spelar en roll som någon annan har skrivit för honom.

Vid gårdagens presskonferens glimtade det till en kort sekund – en slags tillbakahållen besvikelse – när Löfven bistert konstaterade att det hade varit önskvärt att han blivit informerad tidigare. Någonstans där framträdde kanske den riktige Löfven, innan han återgick till manus.

Frågan man måste ställa sig i dessa dagar är alltså inte bara hur Transportstyrelsens IT-haveri över huvud taget kunde ske – utan vem som egentligen leder Sverige.

Inte kan väl statsledningen också ha råkat bli outsourcad?

Intressant?

Fler om , , ,

Sverige med minimala utsläpp betalar mest per capita till FN:s klimatfond

Sverige är ett av de länder som påverkar klimatet minst, åtminstone om man räknar i koldioxid per capita. Vi har en energisektor som är i det närmaste helt fri från utsläpp, med vattenkraft, kärnenergi, biobränsle och vindkraft. Totalt står Sverige för runt 0,2 procent av världens samlade utsläpp – vi är alltså som det brukar heta bäst i klassen, har tagit på oss ledartröjan etc, etc.

Ändå visar det sig nu att vi betalar ojämförligt mest till den så kallade gröna klimatfonden som infördes som en del av Parisavtalet. Inbetalningarna till denna fond, som är tänkt att tillföras 10 miljarder dollar (c:a 90 miljarder kronor) årligen är långtifrån jämnt fördelade mellan de deltagande länderna, som diagrammet från New York Times här nedan klart och tydligt visar. Vad gäller USA, som nyligen hoppade av överenskommelsen hade inbetalningarna till fonden – ifall landet hållit fast vid Obamas löften – uppgått till 3 miljarder dollar årligen (c:a 26 miljarder svenska kronor).

Det kallas ”klimaträttvisa” enligt FN – landet som släpper ut minst betalar mest i straffavgift.

För Sveriges del handlar bidraget för 2017 om 581 miljoner dollar, alltså dryga fem miljarder kronor. Detta är en summa som mig veterligt aldrig dykt upp i någon som helst politisk debattt. Regeringen och Sveriges förhandlingsdelegation har alltså helt på egen hand, utan förankring i riksdagen som jag kan förstå, beslutat att bidra med fem miljarder årligen till FN. Pengar som av projektlistan att döma i stor utsträckning används som ett slags utökat bistånd till framför allt länder i Afrika och Asien (men även länder som Egypten finns med). Pengar som med råge överträffar exempelvis vad både Försvarsmakten och polisen kräver i anslagsökning de närmsta åren.

Vad som också slår en är att fördelningen av inbetalningarna är långtifrån rättvist fördelade. Stora utsläppsnationer slipper undan avsevärt lindrigare än ”rena” nationer som Sverige. Vi betalar tre gånger mer än Norge – ett land som är helt jämförbart med Sverige vad gäller inkomster och energiproduktion – tre gånger mer än Storbritannien och fem gånger mer än Danmark, vars elproduktion baserar sig främst på koleldade kraftverk. Dessutom är Sverige som vanligt bäst i klassen, och har redan betalat in det utlovade anslaget till fonden, enligt listan på GCF.

Vad detta beror på lär vi dock aldrig få veta – sannolikt är det i Sveriges fall viljan att gå före och dra på sig ledartröjan som det så ofta tals om, i förhoppningen att resten av världen ska ta intryck av vårt självskadebeteende och göra likadant.

En alternativ förklaring är att regeringen inte har en susning av hur de hanterar sex miljarder av våra skattepengar – som alltså glatt betalas ut till regimer som visserligen bygger lite vindkraft och solpaneler, men samtidigt toksatsar på kolkraftverk.

Och just det – någon som ser Kina på den där listan? Nej just det – landet som lovat att mångdubbla sina utsläpp de kommande 15 åren, med en förtryckande enpartiregim som SVT i en rad närmast devota hyllningsreportage utmålas som hoppet för världen, behöver inte betala alls eftersom det är ett så kallat utvecklingsland.

En tröst i eländet är i alla fall att Kina inte syns till på listan över mottagare. Alltid nåt.

Intressant?

Fler om , , , ,

Parisavtalet – världshistoriens dyraste sätt att åstadkomma nästan ingenting

Det är fascinerande att skåda den ilska och frenesi med vilken världen reagerar mot Donald Trump, när han nu infriar sitt vallöfte att hoppa av det så kallade Parisavtalet. Alla, från världsledare till mindre högprofilerade politiker och miljöaktivister är eniga om att sveket från Trump innebär att vi inte bara dömer våra ofödda barn till en oundviklig klimatkollaps – det är dessutom dumt eftersom det enligt den samlade expertisen är väldigt lönsamt och gynnar framväxten av gröna jobb som mångdubbelt överstiger de stackars bakåtsträvande medelålders grottmän som råkar jobba i Appalachernas kolgruvor (alltså de som sägs ha röstat fram Trump).

DN går all-in.

Syn för sägen ger Dagens nyheters förstasida nu i morse. Mångsidigheten i rapporteringen består i att läsaren får ta del av ett stort antal röster som samstämmigt slår fast att Trump är en idiot och ett hot mot mänskligheten. Sveriges till synes enda klimatexpert, Johan Rockström, kommenterar hur dumt det är att bryta avtalet. DN:s vetenskapsreporter skriver krönika om vansinnet, och DN:s ledare späder på med lite fler argument för hur begåvningsutmanad Trump är som sviker klimatet. Inga avvikande uppfattningar får plats, ingen som säger emot.

För att förtydliga min ståndpunkt: Det är ingen överdrift att påstå att Doland Trump är en katastrof som ledare för världens mäktigaste nation. Hans osvikliga förmåga att trampa i klaver överallt, hans Twitter-tourettes parat med en högst ensidig faktainhämtning från konspirationssajter som Infowars är ett gigantiskt problem. Lägg till detta det uppenbara ointresset för Nato och Europas säkerhet och undfallenheten inför såväl Vladimir Putin som Mellanösterns värsta diktatorer, och vi har mer än tillräckligt att oroa oss för när det gäller Trumps presidentskap.

Men när det gäller Parisavtalet har han faktiskt en poäng. Få, allra minst klimatet, tjänar på avtalet – åtminstone inte om man utgår från de beräkningar som FN:s klimatpanel gjort avseende vilka  utsläppsminskningar som krävs för att nå tvågradersmålet vid seklets slut.

För som miljöekonomen Björn Lomborg  påpekat under flera års tid: Parisavtalet (som för övrigt är ett traktat, inget bindande avtal) är sannolikt världshistoriens dyraste sätt att åstadkomma i princip ingenting. Hans beräkningar, som visas i filmen nedan, visar att kostnaderna för att uppfylla avtalet blir enorma, 1.000 till 2.000 miljarder (1-2 biljoner kronor) årligen, för en i allt väsentligt försumbar utsläppsminskning.

Om och ifall samtliga länder uppfyller sina löften i avtalet till punkt och pricka, innebär det att temperaturökningen år 2100 bromsas in med 0,04 grader jämfört med att inte göra någonting alls. Eller  i klartext, det spelar ingen roll jämfört med att köra på som vanligt.

Lomborgs beräkningar (en studie vid amerikanska MIT har kommit fram till liknande slutsatser) visar att åtagandena i Parisavtalet når upp till endast en procent av det tvågradersmål som FN:s klimatpanel satt upp som ett krav för att hålla temperaturökningen i schack. Avtalet tar oss alltså bara en hundradel på vägen mot detta mål, och detta till en närmast ofattbar kostnad.

Som Matt Ridley skriver – det är ytterst förvånande att världens miljöaktivister ställt sig bakom och försvarar en uppgörelse så urvattnad och verkningslös som Parisavtalet.

Men det finns mer i allt detta, framför allt hur det så kallade avtalet kom till. Redan runt 2014 insåg UNFCCC (United Nations Framework Convention on Climate Change, organisationen bakom Kyoto- och senare klimatavtal) att det skulle bli omöjligt att få hundratals länder kring förhandlingsbordet att enas om gemensamma utsläppsminskningar. Lösningen, när förhandlarna insåg planerna på ett nytt Kyotoavtal var på väg att gå i stöpet, var att helt sonika frångå kraven på utsläppsminskningar i avtalsutkastet. Istället, inför Parismötet 2015, fick varje land på egen hand skriva ner vilka klimatåtaganden de kunde tänka sig att klara fram till 2030.

Detta innebar att länder som Kina och Indien kom undan med att lova att de skulle fortsätta ungefär som idag – genom att bygga ut sina industrier och kolkraftverk i ytterligare 10-15 år, och därmed öka utsläppen kraftigt fram till 2030, när de förväntades nå en topp. Så sent som i fjol deklarerade Kina att produktionen från koleldade kraftverk skulle komma att öka med 19 procent bara de närmaste åren, enligt landets energimyndighet.

Så Kina, som numera hyllas som miljöhjälte av både Angela Merkel och svenska medier, har alltså bara lovat en sak:  att mångdubbla sina utsläpp (som bland annat uppstår i den extremt smutsiga verksamhet som det innebär att utvinna råvaror till solpaneler, vindkraftverk och batterier). Och då ska man ha klart för sig att Kina redan står för en tredjedel av världens co2-utsläpp, mer än dubbelt så mycket som USA.

Klimatboven USA har sänkt sina utsläpp rekordmycket… (Källa: EIA)

…medan Tyskland ökat sina på senare år.

Men vänta, det kommer mer. För det som verkligen fått FN och politiker att gå i taket och anklaga USA för att svika klimatet, är inte bristen på  utsläppsminskningar i sig. I så fall hade de berömt USA, som sänkt sina CO2-utsläpp med 12 procent sedan 2006, medan Tyskland till och med ökat sina en aning (och Kina ska vi som sagt inte tala om).

Det som ligger i fatet är den så kallade klimatfonden, som FN inrättat för att transferera pengar från den rika, industrialiserade världen till världens utvecklingsländer. Pengarna är tänkta att betala för existerande och framtida skador från förväntade klimatförändringar samt satsningar på miljövänlig energi.

Och gissa vad? Jo Kina är det största av dessa så kallade utvecklingsländer. Vilket innebär att en avsevärd del av de 100 miljarder dollar (1000 miljarder kronor) årligen som Parisavtalets signaturer förbundit sig att betala in kommer att hamna just i Kina. (Något som mycket väl kan förklara premiärminister Li Keqiangs intensiva intresse för att få avtalet att överleva även utan Trump.)

Eftersom Kina fortfarande räknas som utvecklingsnation, innebär det att västvärlden har en så kallad klimatskuld gentemot landet, och därför ska bland annat EU-länderna, Storbritannien, Australien och framför allt USA betala ett avsevärt antal miljarder för att världens största utsläppsnation ska kunna bygga ut sin kolkraft ännu mer och på så sätt komma komma ifatt väst. Först när denna ”rättvisa” har uppnåtts, blir det tal om några utsläppsminskningar. Allt enligt avtal.

I en normal värld skulle såväl pressen som politiker rasa över denna bisarra fördelningspolitik, men när det gäller klimatet gäller inte normala förhållningssätt. Istället sparkar vi på Trump för att han säger som det är: att det är en usel deal att skicka miljarder till Kina för att landet ska få elda kol som om det inte fanns någon morgondag.

Nu mullras det i leden och det talas redan om revolution. Flera amerikanska delstater tänker göra uppror mot presidentens beslut, och EU-länderna och Kina har förklarat att de går vidare på egen hand. (Man får anta att dessa delstater och länder kanske inte är lika intresserade i att pytsa in ett par hundra miljarder extra i den där klimatfonden.)

Det tragiska här är ju att vi missar själva grundproblemet. För alla de 1000-tals miljarder som går till finansiera ett antal FN-organ och diverse mer eller mindre demokratiska stater i jakt på bidrag, skulle pengarna kunna satsas där de verkligen gjort nytta. Till exempel på forskning för att ta fram verkliga alternativ till dagens fossila bränslen.

Men istället för att ta frågan på det allvar som den förtjänar, väljer vi att rättfärdiga oss själva genom att håna och idiotförklara den tunnhårige mannen med de små händerna i Washington. Istället sluter vi upp i ett gemensamt upprop för att bränna ett oändligt antal miljarder på något som ändå bara är symbolpolitik.

Frågan man kan ställa sig är förstås om alla de politiker – som Margot Wallström – som nu unisont stämmer in i fördömandet egentligen vet vad de pratar om? Ifall de inte gör det är det ganska allvarligt, för i så fall de skrivit på ett avtal utan att veta vad som står i det. Och ännu värre är förstås det ifall Wallström och andra politiker faktiskt vet vad avtalet innebär – men blundar och bara spelar med i teatern.

Det brukar heta att i de blindas land är den enögde kung. Så är det utan tvekan i detta fall.

Sad.

Intressant?

Fler om , , ,

Bostadspolitik 2017: Gör det först omöjligt att låna och elda sedan på bobubblan med huvudlös politik

Lägenheter i Tensta i norra Stockholm, byggda under det så kallade miljonprogrammet på 60- och 70-talet. Av Holger.Ellgaard – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7251606

Förra helgen beslutade Malmö stad att avbryta sina köp av bostadsrätter för att ordna boende åt nyanlända. Det meddelade s-kommunalrådet Karin Stjärnfeldt Jammeh meddela, och i en kommentar till beslutet förklarade hon att det var en följd av att lägenhetspriserna det senaste året stigit med hela 19 procent. Enligt kommunalrådet har det därför blivit för dyrt att ordna boendet för nyanlända, som fått kommunplacering i Malmö , på detta sätt.

Sannolikt drar många BRF-ägare i Malmö nu en lättnadens suck, då följderna av att ha kommunen som bostadsrättsägare visat sig kunnat få närmast katastrofala följder i händelse av att de utplacerade hyresgästerna skulle missköta sig eller i värsta fall sätta eld på sin lägenhet. I det senare fallet får nämligen övriga boende stå för självrisken på ett par hundra tusen kronor.

Samtidigt visar beslutet och Jammehs uttalande en närmast osannolik brist på markkontakt och avsaknad av förstående för ekonomiska sammanhang. Kommunalrådet verkar nämligen inte koppla någon del av den rekordstora prisuppgången till hennes egen och den styrande majoritetens elefantliknande inklampande på borättsmarknaden.

Genom att aggressivt intervenera på marknaden – mäklare har fått i uppdrag av kommunen att ”dammsuga marknaden på bostadsrätter” – har såg många som var åttonde enrummare köpts av Malmö stad sedan förra sommaren. Det behövs  ingen expertanalys för att inse att en avsevärd del av prisuppgången drivits på av kommunen själv. En stor aktör, utan finansiella begränsningar (skattebetalarna har bara att skjuta till penagr ifall det uppstår underskott) kan ge sig in i budstriden utan att behöva invänta bankens godkännande.

”Jag kan konkurrera med att jag inte behöver vänta på lån och att vi i princip kan tillträda på dagen”, sa Ralph Vernbecker,  ansvarig för Malmö stads bostadsrättsköp, i en intervju med Sydsvenskan i april i fjol.

Exakt hur mycket stadens köpfest med skattebetalarnas pengar har påverkat prisnivån på lägenheter just i Malmö är naturligtvis svårt att avgöra – det finns ju en underliggande priskurva som inte är helt enkel att separera från påverkansfaktorer som Malmö stads budstrid mot de egna medborgarna. Men ATT det har haft en påverkan varnade de stora mäklarfirmorna för redan förra sommaren.

Trenden med att ge sig ut på den öppna marknaden och ”dammsuga” upp bostadsrätter till nyanlända är inte heller begränsad till Malmö. I Vallentuna har var tredje lägenhet som sålts köpts av kommunen, och hittills har 20 kommuner valt att köpa lägenheter på den öppna marknaden för att kunna erbjuda boende till nyanlända. Ytterligare 30 planerar att göra så under innevarande år.

Vissa ekonomer går så långt som att hävda att effekterna av amorteringskravet, som politikerna röstade igenom och införde förra sommaren i syfte att kyla ner den glödheta borättsmarknaden, i princip helt har upphävts – på grund av kommunernas inklampande på marknaden.

Nere på marknivå, fjärran från de hermetiskt tillslutna bubblor som uppenbart finns i Malmö stadshus, drabbas så kallat vanligt folk hårt. Det blir nu ännu svårare för den som står utan lägenhet att ordna sitt boende. Bankernas amorteringskrav gör att allt fler får nobben på sina låneansökningar. En normal två- eller trerummare i Stockholms kranskommuner och närförorter är numera något som inget par med normala inkomster – till exempel en polis och en undersköterska – kan köpa, ifall de inte har en halvmiljon eller mer sparat och kan plugga in som bottenlån.

Samtidigt har samma politiker ordnat det hela så fint så att marknaden för hyreslägenheter också är stängd för alla med mindre än 10-12 år i bostadskön i stora delar av storstaderna. Förr i tiden fanns det ju oftast möjlighet att få en liten, billig lägenhet i de så kallade miljonprogramsområdena – men den vägen in på marknaden är mer eller mindre stängd. Och även här är det följderna av migrationen som sätter käppar i hjulen.

Det är nämligen i dessa områden, som redan tidigare har en stor invandrarbefolkning, som de allra flesta asylsökande eller nyanlända som fått uppehållstillstånd hamnar. Många utnyttjar den så kallade Ebo-lagen, som får till följd att många flyttar in hos sina landsmän eller släktingar, med en galopperande trångboddhet som följd.

Men i vissa fall används andrahandsuthyrning även som ett sätt att tjäna pengar för den organiserade brottsligheten. Gränspolisen vittnar om att de hittat lägenheter där upp till 50  papperslösa bott på madrasser, till och med på balkongerna. Den som står för kontraktet  tjänar stora summor på verksamheten, medan lägenheterna som de använder för att berika sig aldrig kommer ut på marknaden.

Detta var en utveckling som Boverket varnade för i en rapport från hösten 2015. Den gjordes alltså före den stora flyktingströmmen som ledde fram till att S/MP-regeringen tvingades dra i nödbromsen och införa id- och gränskontroller mot grannländerna. Den har dock fått väldigt lite uppmärksamhet, – det är bara Hyresgästföreningens Hem & Hyra som skrivit om den – och man kan fundera på varför intresset varit så svalt. Innehållet är nämligen av en sådan karaktär att det borde få de flesta politiker att ligga sömnlösa om nätterna; det som beskrivs är framväxten av ett enormt skuggsamhälle – exakt det som Expressens Anna Dahlberg uppmärksammar i dagens ledare – till synes helt utan synbart intresse från vare sig politiker, myndigheter eller bostadsbolag. Ur rapporten:

Handel med kontrakt och otillåten andrahandsuthyrning
Trycket från alla bostadssökande som ständigt flyttar in förvärrar bostadsbristen. Det tar 4–5 år att köa sig till en lägenhet på Boplats Göteborg. I Angered köar ca 10 000–15 000 personer för att få en lägenhet. I centrala Angered söker 2 000 personer lägenhet. Det sliter hårt på människor att inte ha ett ordnat boende under flera år. Därför finns en växande svart marknad med personer som tjänar pengar på att ”förmedla” bostäder på den svarta marknaden. Det finns också en ”tyst kunskap” om hur man kan tjäna pengar på bostadsbristen.

Svarthandel med hyreskontrakt innebär att det går att köpa lägenhetskontrakt; de summor som nämns i intervjuerna är att ett förstahandskontrakt i någon av de tre stadsdelarna kostar mellan 100.000 och 150.000 kronor.

Ett annat växande problem är den olovliga andrahandsuthyrningen. Utan hyresvärdarnas tillstånd säljs kontrakt till nyanlända och lägenheterna hyrs sedan i andra eller tredje hand till ockerhyror. Det kan också finnas flera andrahandskontrakt för samma lägenhet. Den som olovligt hyr ut en hyreslägenhet kan därför tjäna mycket pengar.

Ett andrahandskontrakt går att köpa för runt 50.000–100.000 kronor, och om den verkliga månadshyran är 4.700 kronor kan andrahandshyresgästen få betala 8.500 kronor per månad – ett belopp som ligger i paritet med socialtjänstens takbelopp för vad en lägenhet maximalt får kosta enligt bidragsnormen för försörjningsstöd. Utöver det får andrahandshyresgästen ofta betala en deposition på lägenheten som kan uppgå till 50 000 kronor, vilken socialtjänsten går in och betalar.

Folk som flyttar säger i allmänhet inte upp sina hyreskontrakt utan lägenheterna hamnar på den svarta marknaden. Ungdomar anmäls till bostadskön och när de blir myndiga får de en lägenhet som sedan hyrs sedan ut i andra hand.

Det berättas att en och samma lägenhet kan inbringa upp till fyra månadshyror. På pappret ser det ut som om familjen hyr en lägenhet men i själv verket hyr de bara ett rum medan andra familjer hyr andra rum i samma lägenhet. En del personer har förstahandskontrakt på lägenheter hos flera kommunala bostadsbolag fast de själva inte bor i någon av lägenheterna. Mellan 10 och 15 procent av alla hyresrätter uppskattas vara olovliga andrahandskontrakt, och det kan finnas så många som 300 olovliga andrahandskontrakt i en enskild stadsdel.

Tidigare begärde Socialtjänsten att bostadsbolagen skulle godkänna andrahandskontrakt men det gör man inte längre. Därmed kan flera hushåll få försörjningsstöd fast de inte har godkända hyresavtal. Polisen vill sätta stopp för detta men det finns ett rättsfall som säger att socialtjänsten i första hand ska se till klientens behov av bostad. Socialtjänsten uppfattar därför att det inte är förenligt med socialtjänstlagen att ifrågasätta om en person har ett godkänt andrahandskontrakt eller inte. Det innebär att en adress kan förekomma på flera olika andrahandskontrakt. Skulle man säga upp alla olovliga kontrakt så skulle det bli massbostadslöshet.

Socialtjänsten, som alltså är väl medveten om att flera av lägenheterna hyrs ut svart – och ibland alltså av den organiserade brottsligheten, betalar ändå för dem som bor där, eftersom det inte finns några alternativ. Därför är det kanske inte så förvånande att kötiderna i bostadskön ökar allra snabbast i det som kallas utanförskapsområden, som exempelvis Tensa och Rinkeby. Sedan 2011 har kötiderna i dessa och liknande fördubblats, vilket statistiken nedan från Stockholms bostadsförmedling visar.

Nu vill jag med detta givetvis inte säga att allt beror på att förorten styrs av en slags bostadsmaffia, men vad siffrorna pekar mot är dels att rörligheten på bostadsmarknaden har minskat avsevärt i dessa områden, dels att trångboddheten accelererat. Och svarthandeln har redan lett till ett flertal mord.

Detta, mina damer och herrar, är vad som kallas en triple whammy:

  1. Först gör politikerna – genom att medvetet underlåta att åtgärda de mer än 70 år gamla bristerna på den så kallade bostadsmarknaden – det omöjligt för människor med normala inkomster att låna till boende i storstadsområdena.
  2. Därefter stryper samma politiker genom beslut (eller frånvaro av beslut) möjligheten att skaffa en hyresrätt till rimligt pris utan att stå i kö i 10-15 år. Den som är tvungen att hitta en lösning snabbare hänvisas till andrahandsmarknaden – där snitthyran för en etta nu är över 10.000 i månaden –  eller till maffian…
  3. Till sist driver samma politiker upp priserna på bostadsmarknaden, genom att konkurrera ut dem som satsar sina sista slantar på att hitta någonstans att bo – med våra egna skattepengar.

Till sist kan man förstås undra hur lurade de som betalat bubbelpriser för sina lägenheter kommer att känna sig ifall priserna faller – något som inte alls är en omöjlighet nu när Malmöpolitikerna beslutat att upphöra med att dopa bostadsmarknaden. För precis som bland andra Cornucopia skrivit om beror inflyttningsnettot till storstäderna  i praktiken enbart på stor flykting- och anhöriginvandring. De som redan är etablerade på arbetsmarknaden och/eller redan har jobb flyttar istället ut från städerna. En slags white flight från en ohållbar marknad där den reglerade hyresmarknaden är stelfrusen och priserna på den fria ”marknaden” stänger ute alla utom dem som kunnat göra bostadskarriär och utan problem kan få loss runt halvmiljonen i kontanta medel.

Ibland funderar jag stillsamt på hur mycket det egentligen krävs för att folkligt uppror?

Intressant?

Fler om , , ,

Vi kanske inte kan stoppa terrorn, men vi borde sluta att finansiera den

Lastbilen som användes vid attacken bogseras bort, natten mot den 8 april. By Frankie Fouganthin – Own work, CC BY-SA 4.0, Wikimedia Commons

Det har gått en dryg vecka sedan terrordådet i Stockholm, där en 39-åring med uzbekiskt ursprung mördade fyra och skadade ytterligare 15 då han körde en kapad lastbil i full fart nedför Drottninggatan. Det är fortfarande svårt att smälta att det verkligen hände bara ett stenkast från jobbet där vi satt och fredagsfikade när de första inläggen om dådet började dyka upp. Och det tar fortfarande emot att bege sig till Åhléns city där den kapade bryggeribilen slutade sin dödliga framfart.

Framför allt har jag svårt att tänka på Ebba, 11, som enligt den satans mördarens perverterade ideologi var en fiende – en otrogen som förtjänade att dö. Själv pappa till en flicka i samma ålder är det svårt att ta in denna bottenlösa ondska – en ondska som dessvärre har och har haft många apologeter i landet. Och efter en vecka av sorg och kärleksmanifestationer, kanske det börjar bli dags att släppa fram den rättmätiga vreden som många av oss förmodligen bär på.

En vrede mot mördaren, Rakhmat Akilov, men också en vrede mot alla som under många år motarbetat, förhalat och relativiserat terrorn – och stämplat dem som ändå varnat för vad som kunde hända som islamofober och fascister. Det räcker att gå tillbaka ett par år i tiden och den så kallade Reva-debatten, där såväl  nuvarande justitieministern Morgan Johansson som ett stort antal liberaler tog avstånd från polisens arbete med att spåra upp och avvisa människor som befann sig i landet illegalt. Nu, efter terrordådet som utfördes av en så kallat papperslös, ropar samma politiker på hårdare tag.

Själv blir jag mest arg på dels alla hurtfriska kärleksbudskap som vi förväntas möta terrorn med, dels de politiker och tyckare som som snabbt slog fast att terrordådet på Drottninggatan var väntat – det var bara en tidsfråga innan det skulle inträffa.

Jag kommer aldrig att kunna möta slaktare som Rakhmat Akilov med kärlek – och jag vägrar acceptera att terrorn är någon slags naturlag. Att vi numera måste inrätta våra våra liv efter en ständig beredskap för terrorattacker. Jag vägrar acceptera att att en 11-årig tjej ska leva i oro för att bli överkörd av en lastbil på väg hem från skolan. Jag vägrar att se det som normalt att ständigt kasta blickar över axeln när man går på stan. Att alltid behöva lokalisera närmaste nödutgång när man kommer in i en byggnad – och redan på förhand göra upp en mental flyktplan i händelse av att det dräller in terrorister på kontoret och börjar skjuta. Att hålla huvudet kallt, och lågt, och veta att det bästa tillfället att fly är när skytten byter magasin i sin AK-47 – en operation som tar uppåt tio sekunder – vilket förhoppningsvis ger tid att nå fram till närmaste utgång.

Detta är något som jag, och sannolikt många andra, i liknande ”utsatta” yrken numera får lära oss i de obligatoriska säkerhetsutbildningarna. Hur sjukt är inte detta, om man tänker efter?

Att döma av den politiska diskussionen veckan efter terrordådet, verkar det lyckligtvis ha infunnit sig en slags eftertankens kranka blekhet, framför allt hos Socialdemokraterna. En insikt att om att även om vi måste hjälpa människor som flyr från krig, kan vi inte bara förutsätta att alla är ”goda” eller instinktivt omfamnar den svenska värdegrunden när de korsar gränsen. Och – tyvärr – att ett antal faktiskt hatar oss och allt som vi står för. Precis som barnmördaren Rakhmat Akilov.

Förhoppningen är förstås att denna omsvängning hos S inte bara är tomt prat, utan att de statsbärande delarna av partiet insett att det inte längre fungerar att låta mer eller mindre extrema falanger – både i det egna partiet och hos MP och V – sätta agendan.

Det var ju inte så länge sedan Gustav Fridolin, som nu alltså vill kasta ut papperslösa och förse dem med fotboja, gick till storms mot jakten på ”papperslösa” och rappade för fri asyl. Han har också varit aktiv i Charta 2008, en grupp som försvarade terrorister och motarbetade Säpos kartläggning av extremistiska grupper i Sverige. Det var för övrigt i Charta 2008:s systerorganisation i Storbritannien, Cage UK, som den ökände ”Jihadi John” hade sin ideologiska hemvist. Det vill säga den ökände IS-bödeln som skar huvudet av den amerikanske journalisten James Foley.

Det är inte heller så länge sedan Miljöpartiets Mehmet Kaplan relativiserade problemet med svenska terrorresenärer som anslöt sig till IS med att de inte var värre än de svenska Finlandsfrivilliga på 40-talet. Detta var samme Kaplan som tidigare bjuditi in kända antisemiter som Yvonne Ridley till riksdagen och som verkade tillbringa mer tid i Turkiet tillsammans med sina vänner i Erdogans AKP än han ägnade åt jobbet som bostadsminister. Kaplan är fortfarande kvar i Miljöpartiet – och riksdagen – och vad jag förstår har han fortfarande Fridolins oreserverade stöd.

Som Sophie Löwenmarks kartläggning på Timbros Smedjan visar, har dessutom organisationer med mycket nära band till extrema ideologier – som Sveriges förenade muslimer, SFM  – kunnat håva in miljoner från skattebetalarna, år efter år. Pengar som gått till att sprida hat och motverka integration och demokrati bland unga muslimer.

 

Till allt detta kan vi lägga den inflytelserika falang inom socialdemokratin som går under namnet Tro och solidaritet. En sammanslutning av kristna socialdemokrater, som trots de senaste årens etniska rensning av och attacker mot den kristna minoriteten i exempelvis Syrien och Irak, inte lyfter ett finger för dessa trosfränder. Istället väljer Tro och solidaritet att liera sig med terrorstämplade organisationer som Hamas och turkiska IHH – den senare en organisation som står den maktfullkomlige president Erdogan och hans AKP mycket nära. IHH arrangerar årligen ”Ship to Gaza” där framträdande socialdemokrater allt som ofta mönstrar på. Som den så ofta citerade ”s-märkte statsvetaren” Ulf Bjereld, som numera är ordförande i Tro och solidaritet. (Bakom såväl IHH som Hamas hittar man Muslimska brödraskapet, ur vilket även Recep Tayyip Erdogans parti AKP är sprunget.)

Men det mest graverande – och det som ingen ännu nämnt i debatten efter lastbilsattacken på Drottninggatan – är hur svenska skattebetalare bokstavligen tvingas finansiera terrorism. I november 2014, alltså ungefär samtidigt med det svenska erkännandet av Palestina, valde en palestinier att trampa gasen i botten vid en spårvagnshållplats i Jerusalem. Resulatet: två israeler som stod och väntade mejades ner och dödades, innan terroristen själv hanns upp och sköts ihjäl. Detta blev startskottet för vad som skulle komma att kallas för bilintifadan, och sedan dess har det inträffat hundratals liknande dåd – många med dödlig utgång – framför allt i de stora städerna Jerusalem och Tel Aviv. Denna typ av ”fattigmans-jihad” – att använda bilen som terrorvapen –  föddes alltså här, hösten 2014.

Varför är detta då så viktigt? Jo, för att Sverige under en lång rad år varit en av de mest givmilda bidragsgivarna till Palestinska myndigheten och dess ledare Mahmoud Abbas. I samband med erkännandet av Palestina, som var ett av den nuvarande regeringens första beslut, ökades också biståndet till myndigheten till 1,5 miljarder under en femårsperiod.

Pengar som finansierar delar av myndighetens verksamhet – men även pensioner till dömda terrorister. Sedan många år betalar den så kallade martyrfonden nämligen ut ersättning till palestinska terrorister som dödats eller sitter fängslade i Israel för mord och terrorbrott. Ersättningarna är mycket frikostiga och de överstiger ofta vida vad ett vanligt jobb drar in (nyligen beslutade regeringen om att höja martyrersättningen och knyta nivån till konsumentprisindex).

I ett samhälle där upp till 80 procent saknar jobb, blir denna martyrpension givetvis ett incitament för terror – och pengarna kommer alltså från internationella bidragsgivare som Sverige.

Enligt siffror från UN Watch uppgår denna typ av terrorpensioner till sju procent av den palestinska myndighetens budget. Omräknat i svenskt bidrag innebär detta att vi betalar motsvarande drygt 10 miljoner till dömda mördare – vissa av dem sådana som begått samma typ av bilterror som i Stockholm.

Om socialdemokraterna menar allvar med sin nya, tuffa linje mot terrorn, måste dessa bidrag givetvis upphöra per omgående eller åtminstone villkoras hårt. Precis som USA, Storbritannien, Norge och Tyskland redan gjort.

Vi måste sluta att strö pengar över de individer och organisationer som faktiskt hatar mycket av det som vi står för. Annars får vi för eller senare skörda det vi sått. Som på Drottninggatan den 7 april 2017.

Intressant?

Fler om , , , , ,

Om Berlins stora flygplatsfiasko – och varför politiska skrytprojekt ofta havererar

I Aftonbladets pappersupplaga idag.

Idag skriver jag i Aftonbladet om Europas just nu i särklass mest misslyckade infrastrukturprojekt – ett haveri som får Nya Karolinska att framstå närmast som ett under av kostnadskontroll. Möjligen är det det största och dyraste fiaskot i tysk efterkrigshistoria. En miljardrullning helt utom kontroll och som för alltid förstört ”Tysklandsbilden”, den som varit synonym med effektivitet och punktlighet.

BER, eller Berlin Brandenburg International Willy Brandt, är Berlins nya storflygplats och började byggas redan i mitten av 00-talet. Flygplatsen skulle enligt de ursprungliga planerna öppnas 2012, men byggfusk, en inkompetent ledning med politiker vid rodret och obefintlig styrning och kontroll gjorde att BER-bygget snabbt spårade ur. När säkerhetsinspektörerna stoppade allt våren 2012, bara några veckor före den planerade öppningen, var det inga småsaker de anmärkte på. 3.000 automatiska dörrar riskerade bli dödsfällor vid en brand. Och brandskyddet – ja det fungerade över huvud taget inte. Totala antalet fel som upptäcktes uppgick till 150.000, varav 85.000 av det allvarligare slaget.

Sex år senare kämpar Berlins flygplatsbolag med att rensa upp i det havererade projektet, och ingen vet när flygplatsen öppnar. Eller om det nånsin kommer att ske.

Eftersom utrymmet i papperstidningen är begränsat, var jag dessvärre tvungen att välja bort flera vinklar – framför allt  frågan varför det verkar bli allt vanligare att stora, offentligfinansierade projekt i mångmiljardklasen drar över budget. Det  är ju inte ovanligt att slutnotan landar på mångdubbelt mer än de ursprungliga kalkylerna.

Svaret är helt enkelt att politikerna – som håller i pengarna – är rädda för att avslöja de verkliga kostnaderna för sina hjärteprojekt, som de oftast investerat tid och personlig prestige i att baxa fram till beslut. Med begränsade budgetar blir gigantiska notor för nya vägprojekt eller konserthallar sällan populära hos skattebetalarna när de ställs mot övriga välfärdsåtaganden.

Därför blir det allt viktigare att frisera eller på andra sätt hålla ner kostnaderna så mycket som möjligt för att kunna klubba igenom besluten utan att väljare eller medier gör uppror.

Der Spiegel bekräftar i en granskning av de senare årens misslyckade tyska mastodontprojekt att det gånger faktiskt är medvetet felaktiga kalkyler som ligger bakom haverierna. Werner Rothengatter, forskare vid Karlsruhes tekniska institut, har studerat ett antal större offentliga byggprojekt runt om i världen och menar att samma mönster upprepar sig i alla västliga demokratier. Nämligen att politikerna har en tendens att aktivt mörka de faktiska kostnaderna för sina jätteprojekt.

”De som gör ärliga kostnadsestimat från början, har små chanser att driva igenom sina planer”, hävdar Rothengatter.

En annan förklaring till haverierna är vad som hände i BER-projektet: att politiker sätter sig själva i ledningen för styrgrupper utan att ha den expertis som krävs för att driva stora och komplicerade byggprojekt. De är glada amatörer, men tror ändå att de ska kunna hålla nere kostnaderna, jämfört med att hyra in externa experter för jobbet.

Inför BER:s byggstart, bjöd flygplatsbolaget in ett antal  privata entreprenörer – som återkom med offerter som var upp till 70 procent högre än de 620 miljoner Euro som det gemensamma flygplatsbolaget (ägt av staden Berlin, delstatsparlamentet i Brandenbudg och den tyska federala regeringen) var berett att betala. Det hela slutade med att politikerna beslutade att själva driva projektet.

Och nu är kostnaden enbart för terminalbyggnaden uppe i 1,2 miljarder Euro…

Lärdomen av detta är att politiker sällan eller aldrig är bra på att driva vare sig företag eller stora projekt. Precis som de oftast saknar tillräcklig kunskap om energimarknaden – eller är lämpade att besluta om hur AP-fondernas pengar ska investeras. Bara för att ta några exempel på områden där lockelsen att ge sig in och reglera har varit stor, med förödande konsekvenser.

But quality, cry once är en lärdom som många borde ta till sig.

Intressant?

Fler om , , ,

Lite systemkollaps har väl ingen dött av

Medan vi är fullt upptagna av frågan om vi kommunicerar rätt Sverigebild – och om no go-zoner verkligen är en adekvat term för att beskriva bostadsområden där bilar eldas upp och polis och blåljuspersonal jagas på flykten – har skakningar börjat märkas på undre däck. Lite mera exakt i de småländska skogarna, där en liten systemkollaps just nu utspelar sig helt nästan helt i skuggan av samtidens stora frågor  (det vill säga dagliga ingående analyser av Donald Trumps tal).

Det som händer i Hultsfred borde dock få både regering och riksdagspartier i Stockholm att lägga pannorna i djupa veck. För i all stillhet har kommunen på egen hand beslutat sig för att ”stänga gränsen” och införa vad som i praktiken är ett totalstopp för flyktingar.

Bakgrunden är att Hultsfred, styrt av Centern i samarbete med en koalition bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet, under en lång rad av år tagit emot ett stort antal flyktingar. Dessutom hyr Migrationsverket här 1300 bostäder åt flyktingar – lägenheter som kommunen krävt att verket lämnar tillbaka, hittills utan resultat. Detta är en orsak til att många av flyktingarna blivit kvar på den lilla orten med 15.000 invånare, en annan är att inflyttningen varit omfattande av nyanlända med uppehållstillstånd som ordnat bostad på egen hand genom den hårt kritiserade ebo-lagen.

Kommunen har hamnat i ett allt mer ansträngt läge, och den ökade pressen på skola, vård och andra välfärdssektorer har till slut blivit ohållbar. Redan i fjol slog Hultsfred larm om att kommunen inte klarade att ta emot fler, och flaggade för att man kunde hamna i ett akut läge.

Några dagar innan julafton fattade kommunen sitt drastiska beslut: Ingen nyanländ som beviljats uppehållstillstånd ska vilja flytta till Hultsfred. Den som ändå gör det får ett kortfattat brev på svenska, engelska och arabiska där det framgår att ingen ekonomisk hjälp kommer att finnas på åtminstone ett halvår. Inga nya bidragsansökningar kommer att behandlas under denna tid.

Budskapet i brevet var ”kom inte hit utan välj någon av Sveriges 289 andra kommuner”.

– Vi pratar om att stänga vår gräns, som Sverige gjorde, förklarade Hultsfreds socialchef Ann-Gret Silén i en DN-intervju.

Möjligen var det inte så många som trodde på Hultsfred skulle göra allvar av sitt hot. Kanske har de inte tagit beskedet om att det är stopp för utbetalningar på allvar. Det hade i alla fall inte den Sheko Biro, nyanländ flykting från Syrien, som intervjuades av Sveriges radio i förra veckan.

”Det var verkligen ett misstag att flytta till Hultsfred”, säger han.

Biro  hade hittat en tvåa till sig och familjen efter ett och halvt år på asylboende, men hade ingen aning om att han skulle nekas försörjningsstöd. Nu har han inte pengar vare sig till hyra, blöjor eller mat, det enda familjen får är matkassar som frivilliga hos Civilförsvarsförbundet i Hultsfred delar ut.

Symbolpolitiken är solklar: flytta någon annanstans, det är fullt här.

Det som händer i Hultsfred är också en bild av Sverige, som även om den fått betydligt mindre spridning än vad som sker i Rinkeeby, Husby och andra utsatta områden närmare huvudstaden, kan få minst lika stora konsekvenser.

Skulden för denna lokala systemkollaps (för det är det ju trots allt)  ligger hos regeringen – det är den som har övergripande ansvar för Sveriges migrationspolitik. Men notan för kostnaderna betalar staten under en högst begränsad period. Efter beviljat uppehållstillstånd står staten för kostnaden för nyanlända endast under en etableringsperiod på två år. Sedan är det kommunerna  (inte sällan i avfolkningsbygd) som får bära det tunga ansvaret för att ordna med skola, omsorg och ekonomiskt stöd åt nyanlända och deras familjer, i de fall där de inte lyckas skaffa sig egen försörjning. Vilket dessvärre är undantag snarare än regel,  något som integrationskoordinatorn Jim Frölander lite lakoniskt konstaterade för Aftobladets Peter Kadhammar i reportageserien Jakten på arbete förra året.

”Vet du hur många av våra nyanlända som behövde socialhjälp när de var klara med etableringsfasen, det vill säga när de teoretiskt skulle vara redo att gå ut på arbetsmarknaden? 98 procent. Men det är inget unikt för Filipstad. Så är det i hela Sverige”.

2006 var kommunens budget för socialhjälp fem miljoner. Förra året var den 25 miljoner och på väg mot 30. Men vi bromsade utgifterna genom att få in de nyanlända i jobb, säger han.
”Vi har fått ner antalet socialbidragstagare till 90 procent”, säger Frölander.

Det blir alltså de allt färre invånarna i arbetsför ålder i små avfolkningsorter som får ta smällen för statens misslyckade  integrations- och arbetsmarknadspolitik. Hultsfred och andra små kommuner i glesbygd – där det fortfarande går att hitta lediga bostäder – har hamnat i ett ohållbart läge. De förhållandevis billiga lägenheterna blir attraktiva att bosätta sig i för att bidragen räcker längre – inte för att det finns några jobb att söka på orten.

Ställd inför denna situation har tystnaden från centralt politiskt varit öronbedövande. Trots allt är ju det som utspelar sig i Hultsfred inget mindre än ett lokalt uppror mot centralmakten, men från socialminister Ylva Johansson och regeringshåll hörs inte ett knyst. Fast vad ska hon göra? Att beordra de lokala socialsekreterarna att jobba övertid (stoppet motiveras med att den höga belastningen innebär ett arbetsmiljöproblem) vore ministerstyre. Och varken kommun eller regering klarar att snabbt ragga fram nya socialsekreterare, ett yrke där det råder stor brist redan tidigare.

Analysen som görs i Rosenbad är  sannolikt att det är bättre att lokala välfärdssystem havererar lite här och där än att problemen kletar av sig på regeringen.

Lite systemkollapser får man helt enkelt acceptera.

Det viktigaste är ju att det inte hotar Sverigebilden – eller hamnar hos Fox News.

Intressant?

Fler om , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: