Stefan Löfven. (Bild från Wikipedia)

Kraftigt förenklat brukar socialdemokraterna delas in i två falanger – vänster och höger. Men en minst lika viktig distinktion går mellan tillväxtförespråkarna, industrisossarna – som är många – och en liten men ganska högljudd miljövänster som slåss om medelklassväljare i storstäderna. En i det stora ganska liten och homogen grupp som på fullt allvar tror att det finns ett vindkraftverk kopplat till just deras vägguttag (de har ju faktiskt valt 100 procent grön energi från sitt elbolag!) och är emot såväl nya gallerior som bilar eftersom det förstör värdet på deras bostadsrätt deras närmljö. För denna grupp (dit för övrigt en inte försumbar del av Stockholms dagspressjournalister hör)  finns all service inom bekvämt promenadavstånd, och då spelar ett par kronor i högre bensinskatt ingen större roll. Det drabbar ju ändå dem bara med några hundralappar eftersom de bor i lägenhet med fjärrvärme. (För den som bor  i Norrland, har ett par mil till dagis och saknar kollektivtrafik, innebär det dock en privatekonomisk katastrof.)

Det finns förstås en annan värld, långt utanför de liberala kokongerna på Södermalm. En verklighet där våra stora industrier, en efter en, tvingas lägga ner sin verksamhet eller flytta tillverkningen till låglöneländer – framför allt Kina. Där ungdomsarbetslösheten är högre än nånsin, men där allt som erbjuds är lågbetalda jobb som hamburgervändare.

En av de bidragande orsakerna – om än inte den enda – till denna industridöd är den huvudlösa energipolitik som bedrivits under de senaste 30 åren, anförd av två små minoritetspartier – Centern och Miljöpartiet – som glatt monterat ner Sverige som industriland för sin egna fantasier om en ny grön värld där det ska vara en dyrbar lyx att hålla sig varm på vintern – ivrigt påhejad av miljövänstern inom S. Det var en sådan förödande allians mellan C och S som tvingade fram stängningen av Barsebäck, ett beslut som nu gjort att Sydsveriges energikostnader skjuter i höjden och de lokala tillverkningsindustrierna hotas med utslagning.

Men avindustrialiseringen är något som pågått under många år. Tunga industrier har lagts ner, flera som ett resultat av de skyhöga energipriserna. Sverige, ett land rikt på råvaror och ren energi, hade haft unika möjligheter att driva konkurrenskraftiga industrier – men i brist på låga och stabila energipriser exporteras istället vår malm och skog till Kina. Där är energin smutsig och billig; miljöpolitik ett närmast okänt begrepp. Sverige förvandlas undan för undan till en råvarukoloni: vår skog och vårt stål skeppas till Kina, vår vattenkraftsel till Tyskland som reglerkraft för landets vindsnurror.

Jag hoppas att Stefan Löfven kan bli den som vänder på Socialdemokraternas tillväxtfientliga politik. En bra start är att inte vika ner sig i frågan om att stödja satsningen på ny kärnkraft. För vad Löfven förstår, till skillnad från alla politiska broilers, är att Sverige inte kan bygga sin framtida välfärd på McDonalds-jobb.

Vi är nog ganska många hemlösa gråsossar som hoppas på att Löfven, realpolitiker som han är, vågar sätta ner foten och tala klarspråk i energifrågan, och framför allt behovet av ny kärnkraft. Jag tror till och med att det kan bli en valvinnare.

Sedan är det ju frågan om inte rötan gått för långt: även LO propagerar ju numera för chockhöjda energiskatter. Och Löfven han knappt ens bli presenterad, innan han sålde ut Sverige till EU-maffian.

Intressant?

Mer om Löfven: Aftonbladet 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, Expressen

Andra bloggar om politik, socialdemokraterna, stefan löfven, partiledare, energi

No related posts.

Håkan Juholt minglar på Pridefestivalen. Foto: Wikipedia

Vid årsskiftet lades komediserien Starke man, som handlade om ett totalinkompetent kommunalråd i en svensk småstad, ner efter flera framgångsrika säsonger. I efterhand är det lätt att se varför: det fanns helt enkelt inget att göra parodi på längre. Efter valet av Håkan Juholt som partiledare för Socialdemokraterna, har komiker och manusförfattare stått paralyserade, som stumma och armlösa barn (för att citera en annan stor komiker, Charlie Sheen). Verkligheten har gång på gång visat sig visat sig flera nivåer bisarrare än dikten, och hade den småländske försvarspolitikern fått fortsätta så hade det inneburit slutet för all kommersiell TV-underhållning.

Men faran är långt ifrån över. Nu börjar nämligen sanningen bakom det stora ”stödet” för Håkan Juholt vid förra veckans möte med verkställande utskottet sippra fram. Juholt blev nämligen utröstad i värsta Robinson-stil, med ett Öråd som skickade ut honom på balkongen medan de röstade om hans öde. Samtidigt som de förnedrade sin egen partiledare, grät de krokodiltårar om hur orättvist medierna hade behandlat sin älskade ledare.

Måhända kan Expedition Robinson vara en metod för de sargade socialdemokraterna att vaska fram en ny ledare. Skicka ner en samling utmanare till en öde ö, där de får bilda allianser, kämpa för att skaffa mat och manövrera ut varann under ett par veckors tid.

Det kan bli om inte storartad underhålling – så åtminstone bra underhållningsvåld. Och jag sätter en slant på att Thomas Bodström skulle sopa banan med alla…

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5, 6, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6

Andra bloggare om socialdemokraterna, politik, håkan juholt, Juholt, media, partiledare

No related posts.

Reinfeldts recept mot minskad ungdomsarbetslöshet.

Det kan inte precis ha undgått någon att de varmaste anhängarna av regeringen Reinfeldts storstilade momssänkning (KROG) för restaurangbranschen återfinns bland de stora snabbmatskedjorna, med McDonalds i spetsen (där Reinfeldts son förresten sommarjobbade). Även Burger King, Max och Pizza Hut applåderar regeringens subvention av branschen. Snabbmatsgiganterna sänker priserna, det pratar om nyanställningar – och allt talar för en fortsätt tillväxt för dessa stora leverantörer av socker och snabba kalorier.

Man kan förstås fråga sig om detta verkligen är vad Sverige behöver i ett läge där allt fler lider av övervikt och fetma – framför allt unga storkonsumenter av läsk ligger i riskzonen. Visst, ungdomsarbetslösheten är ett stort samhällsproblem – men det är vårt alltmer hysteriska ätande också. Och för den som ändå försöker att hålla igen, är varje dag ett gatlopp. Det går inte att gå mer än några meter utan att stöta på ett kafé, snabbmatsställe, kebabhak, 7-Eleven, Pressbyrån, eller något av de otaliga ställen som säljer take-awaymackor och gigantiska muffins. Mestadelen av vårt umgänge cirkulerar numera kring mat och fika.

I Timrå, med 10.000 invånare, finns det 14 snabbmatsställen längs huvudgatan i stan – den som vill äta husmanskost får ta bilen utanför tätorten. Övervikt, diabetes, högt blodtryck och hjärtbesvär är därför vanligt på ortens vårdcentral. Orsaken: felaktig kost, enligt ortens folkhälsosamordnare Britt-Louise Nyholm.

I lilla Järna med 6.000 invånare ligger Burger King i startgroparna för att bygga ny restaurang längs E4:an. Detta trots att det redan finns 15 matställen på orten.

Frågan man ställer sig är – hur påverkar detta ständigt ökande utbud av (snabb)mat oss?

Låt oss jämföra med alkoholen, där just utbudet anses ha ett klart samband med konsumtionen – det är därför vi har ett försäljningsmonopol istället för att tillåta öl- och vinförsäljning i varenda kvartersburtik. Att det faktiskt också råder ett sådant samband, verkar bevisas av att alkoholkonsumtionen i Stockholm – där det är nära mellan krogarna – är betydligt högre än på landsbygden.

Någon sådan reflexion verkar dock inte någon göra mellan sambandet utbud av mat/godis och övervikt. Trots att just fetma är en av de absolut allvarligaste folkhälsosjukdomarna vi har att brottas med. Det är bara att besöka USA för att se hur det går när maten blir till ett missbruk – följdsjukdomar orsakade av övervikt och fetma dödar idag fler amerikaner än rökning, trafikolyckor, krig, narkotika och terrorism sammantaget. För att inte tala om vad det kostar.

Men trots att amerikanerna blir allt fetare finns det naturligtvis en gräns för hur mycket och hur ofta de kan trycka i sig. Det skedde en närmast explosionsartad tillväxt av antalet restauranger och snabbmatsställen fram till 2008, då finanskrisen slog till. Idag råder en kraftig överetablering, vilket vi förstås riskerar att få även i Sverige. Vi närmar oss nog peak snabbmat – men frågan är hur snabbt det går.

Hur som helst, i ett läge där flera länder nu agerar för att minska missbruket av mat – Danmark har t ex nyligen infört fettskatt – gör vår egen regering alltså det ännu billigare att äta. Och då framför allt skräpmat, eftersom denna bransch är mest aggressiv efter ett par år med stagnerande tillväxt.

Som sagt, ungdomsarbetslösheten är ett gigantiskt problem, men lösningen är inte att vi försöker äta oss ur krisen. Vi behöver äta mindre – inte mer – om vi ska slippa undan de enorma vårdkostnader som blir resultatet av en allt fetare befolkning.

Och då kanske vi till och med kan spara ihop lite pengar på banken, som Annie Lööf vill…

Intressant?

Andra bloggar om regeringen, moderaterna, mat, hälsa, skatter, fetma

No related posts.

Hormuz-sundet, getingmidjan i Persiska viken genom vilken en femtedel av världens olja fraktas.

Vapenskramlet mot Iran tilltar – senaste utvecklingen i det kalla kriget mot USA togs går, när en amerikan dömdes till döden för spioneri. USA och President Obama vill nu få med EU på en gemensam bojkott av iransk råolja – det vill säga själva grundbulten för Irans ekonomi – för att sätta press på landet att upphöra med sitt kärn(vapen)program.

Iran svarar i sin tur med att hota stänga det strategiska Hormuz-sundet, genom vilket 20 procent av världens råolja fraktas via oljetanker varje dag. En blockad av det smala sundet skulle skicka värlsmarknadspriserna på råolja genom taket: enligt analytiker skulle vi kunna få se prisnivåer på över 400 dollar fatet (åtminstone kortsiktigt). Idag pendlar priset runt 100 dollar fatet.

En så kraftig oljeprischock skulle kunna driva USA:s haltande ekonomi rakt in i recession, och för skuldkrisens Europa hade effekterna sannolikt blivit mångdubbelt värre. Värst skulle Grekland drabbas, som numera får mer än en tredjedel av sin olja från Iran (på kredit, enligt rykten som dementerats offentligt av Teheran). Tidigare levererades oljan från Ryssland, Azerbajdzjan och Kazakstan, men sedan Grekland i princip gick i statsfinansiell bankrutt vägrar dessa länder att leverera, av rädsla för att inte få betalt.

Samma läge gäller för övrigt för andra Medelhavsländer, som Spanien och Italien.

Att hoppa på det amerikanska sanktionståget ser alltså vid första anblicken ut att vara rena rama självmordspakten. I bästa fall hamnar stora delar av Sydeuropa i akut energikris, i värsta fall drabbas hela kontinenten av skyhöga bränslepriser som effektivt tar död på en eventuell ekonomisk återhämtning.

För USA är det en helt annan femma. En oljekris i Persiska viken skulle självklart bli kännbar på kort sikt. Men det hade samtidigt inneburit ett mycket stort tryck på Barack Obama att upphäva det mångåriga förbudet mot prospektering av nya oljekällor i USA och stoppet för djuphavsborrning utanför USA:s kuster, som varit i kraft sedan olyckan med Deepwater Horizon för snart två år sedan. Och det militärindustriella komplexet jublar nog också i smyg: de kraftiga nedskärningarna inom det amerikanska försvaret som aviserats efter återtåget från Irak och Afghanistan, kanske kan skjutas ytterligare några år på framtiden om det hettar till på allvar i Hormuz.

Intressant?

SvD, SvD, E24

No related posts.

Foster & Bergs ursprungliga vinnande förslag till Nya Slussen, januari 2010. Långt ifrån perfekt, men ändå ett försök till att återskapa ett välbehövligt stadsrum.

Det finns en hel del att säga om det liggande förslaget till ombyggnad av Slussen som majoriteten i Stadshuset gör allt för att baxa igenom, trots det allt hårdare motståndet mot planerna. De vanligaste invändningarna – vissa mer befogade än andra – har vi kunnat läsa om i ett flertal debattartiklar, till exempel här, här, här och här.

Men det centrala i den så kallade kulturelitens kritik, som ombyggnadsförespråkarna gör allt för att slå i från sig, är att det förslag som ska klubbas igenom om några veckor inte bidrar med någon egentlig förbättring av någonting över huvud taget. Trafiksituationen blir inte bättre, vare sig för bilar eller cyklister. Gångtrafikanter förväntas bestiga berg (om det är exakt 90 trappsteg låter jag vara osagt), och hur bussterminalen eller en eventuell ny t-banelinje ska placeras djupt inne i berget blir en senare fråga.

Men det riktigt sorgliga är att förslaget är totalt arkitektoniskt urvattnat och ointressant jämfört med det ursprungliga förslaget från Foster & Berg – som faktiskt hade den djärva ambitionen att återskapa ett slags stadsutrymme runt Södermalmstorg, en välbehövlig förtätning av den sedan 30-talet sönderslagna stadsbilden. Efter ett ”rådslag” där det lokala Nimby-kollektivet gick loss på allt som skulle kunna störa de fria siktlinjerna från Hornsgatan, Brännkyrkagatan, Götgatan, Södermalmstorg eller den egna bostadsrätten blev resultatet att nästan alla byggnader försvann. Kvar blev ett nytt öde betongtorg, större än nuvarande Slussen, med inglasad/underjordisk galleria ditslängd (för att finansiera ombyggnaden) och en gigantisk blåsig park i öster. Och så en monstruös trappkonstruktion ner mot Söder Mälarstrand.

De som har invändningar mot ovanstående blir dock avfärdade som kulturkoftor eller sura gamla gubbar som bara är emot allt i största allmänhet. Värst åtgången har Abba-Benny Andersson blivit – en patetisk gammal poptomte som borde hålla käften i frågor där han inte är expert, enligt debattörerna. I dagens Metro tycker moderaten Regina Kevius, 30-årigt stadsbyggnadsborgarråd och själva sinnebilden för begreppet politisk broiler, att Benny Andersson borde presentera lite ”Money, money, money” istället för att gnälla.

”Det är lätt att vara musiker och tycka till om stadsbyggnad, men vi har faktiskt haft experter som jobbat med detta under 20 års tid”, säger unga Kevius.

Hon är förstås för ung för att ha varit med förra gången stockholmarna förväntades lita på experterna, med resultatet att hela det gamla historiska Klara förintades och ersattes med en anonym förortsbebyggelse i betong och plåt. Fast förmodligen följer dock bara Kevius den moderata partilinjen, det vill säga att hålla käft och göra som Partiet säger – det är ju så man gör karriär.

Per Ankersjö (C) å sin sida ilsknar till i SvD återigen till på kultureliten för att den sprider lögner och myter om nya Slussen. Det är inte utan att man får vibbar av debatten kring TV-Eken där ett antal aktivister – många av dem pensionärer – hånades för att de ägnade sig åt en skitfråga som att rädda ett gammalt träd medan Europa faller samman och regimen i Syrien skjuter på demonstranter.

För att gjuta mod i de egna leden och få tyst på bakåtsträvare, poptomtar och kulturkoftor, publicerar Projekt Slussen idag en undersökning, där två tredjedelar av de intervjuade (drygt 900 personer) är positiva till en ombyggnad av Slussen. Vad som dock framgår om man läser undersökningen lite närmare är att två av tre inte är särskilt insatta i vad som kommer istället för den gamla söndervittrade Slussen. (Det är lite som valet 2006; det var inte Fredrik Reinfeldts charm som lockade väljare – folk ville bara ha bort Göran Persson…)

Jag närmar mig själv de 50, är ingen expert på stadsbyggnad eller trafikplanering, ägnar mig mer åt ful- än finkultur och gillar varken Abba eller något annat som Benny Andersson varit inblandad i. Men jag tar mig rätten att ha vilka åsikter jag vill i en av vår generations viktigaste Stockholmsfrågor. Precis som Abba-Benny och kulturkoftorna borde få ha, utan att bli hånade och förlöjligade. Och förslaget till Nya Slussen är och förblir en stadsbyggnadsmässig katastrof. Stockholm behöver förtätning – inte fler blåsiga tundror i betong.

Problemet med debatten är bara att den kört fast i tre var för sig lika undermåliga förslag. Att bevara nuvarande trafikapparat är det få som vill, men samtidigt är varken Kulturslussen eller majoritetens förslag till Nya Slussen några alternativ som nånsin borde lämnat ritbordet i nuvarande skick. Tre nyanser av #fail alltså.

Stockholmarna borde faktiskt vara värda något bättre än det här. Och särskilt efter 20 år i långbänk.

Intressant?

Andra bloggar om politik, moderaterna, slussen, stockholm, stadsbyggnad, kultureliten
DN 1, 2, 3, 4, 5, 6,  SvD 1, 2, 3, 4

Related posts:

1. Vem träffas och myser vid Slussen?
2. Måste Slussen alltid förbli en betongöken?
3. Fritt fram för fortsatt mys vid Slussen

Lena Ek, miljöminister.

Stor indignation råder efter avslöjandet att centerns nytillträdda miljöminister, Lena Ek, suttit som vice ordförande för energilobbyn – eller om det är tankesmedjan – European Energy Forum (EEF). Det som upprör med denna organisation är att den är öppen för aktörer från alla delar av Europas energisektor – alltså inte bara så kallade förnybara energislag. Lena EK är dessutom inte längre engagerad i organisationen, så hade det inte varit för det faktum att EEF tillåtit även kärnkrafts-, olje- och gasbolag tillträde så hade det inte blivit någon nyhet över huvud taget.

Hade det däremot handlat om en lobbygrupp vars mål vore att endast satsa på ineffektiv, dyr, miljövidrig energiproduktion som förstör landskapet, orsakar massdöd bland rovfåglar, driver iväg tillverkningsindustri till Kina och plussar på ett par hundra miljarder på våra energipriser hade mp:s Carl Schlyter sannolikt inte haft något att invända alls.

Dessutom ska vi komma ihåg att Centern egentligen är en enda stor lobbygrupp, förklädd till politiskt parti. Ett tydligt mål med verksamheten är att se till att degen rullar in till kärnväljarna, dvs LRF:s medlemmar. Därför har Centerns energipolitik så här långt gått ut på att bana väg för den gigantiska utbyggnaden av vindkraft som vi nu ser.

Denna miljardrullning gynnar självklart LRF, vilket tydliggörs av förbundets reklam om att man som markägare kan tjäna 150.000 per år utan arbetsinsats – per vindkraftverk. Stora markägare kan därför dra in mångmiljonbelopp varje år på Centerns politik. Andreas Carlgren, den tidigare energiministern, ville till och med avskaffa den kommunala vetorätten för att få tyst på jobbiga klimatförnekare i bygderna och på så sätt göra utrullningen snabb och effektiv.

Därför är det extremt glädjande att Lena Ek faktiskt verkar förstå att det behövs både också riktiga energikällor, som vatten- och kärnkraft för att klara Sveriges energiförsörjning. Riskerna att bara lyssna på mupplobbyn ser vi annars i Skåne, där företag och privatpersoner dignar under nya chockhöjda elpriser. Det råder nämligen en akut brist på energiproduktion, och vindsnurrorna i Danmark lyckas inte ersätta ens en bråkdel av vad som gick förlorat när Barsebäck lades ner.

Så går det när man tillåter en lobbygrupp styra. I det här fallet Centern.

Intressant?

Andra bloggare om politik, centern, energi, lobbyister

Related posts:

1. Äntligen kommer de gröna jobben!
2. Lite tvångsvård får man ta när världen hotas

Expressens klassiska löpsedel från 80-talet, då Adelsohn festade loss i Manila – iklädd bastkjol.

Veckan har bjudit på stor politisk dramatik. Partisekreterare Sofia Arkelsten dristade sig påstå att moderaterna hade haft en lång och stolt tradition som försvarare för frihet, jämlikhet och rättvisa – och då gick det som väntat. Det debattindustriella komplexet gick i spinn, och Twitter-bubblan hade roligt i flera timmar åt det nya Internet-memet #stuffmoderaternadid.

Många tolkar den här typen av debatter med tillhörande aktivitet i sociala medier som något nytt och positivt – allt fler är intresserade av och engagerar sig i politik, vilket måste vara bra. Själv tror jag möjligen att det är uttryck för något annat – en tilltagande professionalisering av politiken, där allt skärskådas i jakten på blottor – som till exempel Arkelstens uppenbara brist på historiska referenser. Allt som sägs förstoras upp, vinklas, tolkas, sprids, retweetas och manglas i Kvällsöppet varv på varv. Debatten förs allt som ofta av politiska proffstyckare, och vad som är fakta och fiktion är därför sällan enkelt att avgöra för en utomstående betraktare (men verkligheten är som vanligt sällan svart eller vit).

Man kan därför konstatera att dagens politikerproffs – av vilka Arkelsten onekligen är ett – sällan gör ”fel”.  Och förutom Håkan Juholt – som man kan tycka vad man vill om i övrigt – blir antalet riksdagsledamöter med yrkeserfarenhet utanför riksdag, kanslihus och ungdomsförbund alltmer lätträknade.

Det kanske inte var bättre förr – men det var onekligen roligare på den tiden då politiska klavertramp verkligen satte avtyck i samtiden. Fredrik Reinfeldt skulle garanterat aldrig komma på tanken att dansa i bastkjol på diskotek i Manila – eller erbjuda sig att bada i reaktorbassängen på Forsmark så som sin föregångarare Ulf Adelsohn. Och det var länge sen en LO-ordförande rörde upp lika mycket känslor som Stig Malm när han kallade Socialdemokraternas kvinnoförbund för fittstim – något som han sedan skyllde på sin chaufför. För att inte tala om TCO-basen Björn Rosengren, som obekymrat sprang på sexklubb för medlemmarnas pengar – trots denna fadäs lyckades han ändå bli näringsminister i Ingvar Carlssons S-regering, där han några år senare nästan lyckades dra igång ett krig med Norge efter att ha kallat grannlandet den sista Sovjetstaten.

Sådana kvalitetsskandaler är vi inte minsann bortskämda med nuförtiden. Fast man kan ju alltid fantisera om hur #bastkjol, #reakorbad och #fittstim skulle trenda på Twitter…

Intressant?

Andra bloggare om politik, historia, moderaterna

Related posts:

1. Earth Hour, det är ju för baaarnens skull!
2. Elbrist och prischocker – det är bara början
3. Det är inte bara USA som är på dekis

Åren därefter rådde ett relativt lugn, som bevarades dels som ett resultat av Israels blockad mot sjötransporter till Gaza, dels som effekt av Egyptens stängning av landgränsen till Gaza mot Egypten, där förnödenheter – men också vapen – tidigare förts in, delvis via underjordiska tunnelsystem.

I samband med den folkliga resningen i Egypten i våras, öppnades dock gränsen på nytt – till stor glädje för befolkningen i Gaza, men också nya möjligheter för Hamas att fylla på sina vapenförråd. Detta var något som israeliska myndigheter varnade för så sent som i maj i år. Ock kanske är det detta som syns i grafen här intill – en bild som mer än någon illustrerar möjligheterna för en fredlig tvåstatslösning i området. För så länge ”Palestina” innebär två helt olika och inbördes stridande fraktioner – en mestadels fredlig och demokratisk palestinsk myndighet på Västbanken och en terrororganisation på Gaza vars främsta mål är att förinta Israel – ser det väl ganska mörkt ut för freden i området. Och det blir inte direkt bättre när ledande palestinska företrädare – inklusive president Abbas – indikerar att en framtida palestinsk stat behöver vara etniskt rensad på judar.

Det finns många – även svenska politiker – som tycker att Israel får skylla sig självt med sin aggressiva bosättarpolitik och den skamliga mur som byggts på palestinskt område. Att de förtjänar att få 5-6 raketer i skallen varje dag. Men verkligheten är att så länge Palestina varken har ett fungerande styre eller kontroll vare sig över sitt eget territorium eller sina beväpnade enheter, kommer verkliga framgångar aldrig att uppnås. Sedan spelar det ingen roll om president Abbas lyckas få FN att erkänna en palestinsk stat.

Och trots det sofistikerade missilskydd, Iron Dome,  som Israel just nu bygger upp för att skjuta ner missiler på väg mot landet, slår många av dem ner och gör stor skada. Allt fler av missilerna är av den nya uppgraderade Grad-modellen, som når flera större städer och vars räckvidd når utkanterna av både Tel Aviv och Jerusalem.

Mer än en halv miljon israeler lever idag ett liv där de måste vara förberedda på att uppsöka ett skyddsrum inom 60 sekunder efter det att en missil avfyrats från Gaza.

Det är dock ett problem som knappast kommer att uppmärksammas i FN idag.

Intressant?

Andra bloggare om israel, palestina, abbas, fn
SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6,  DN 1, 2, 3, Expressen

Related posts:

1. Hamas-journalistiken
2. Tänk om Gilad Shalit varit svensk?

Det avslöjar Per Acke Orstadius, fd lärare och lärarutbildare, i SvD idag. Som bevis för sin tes berättar han om sin granne på landet, som lyckades bra i livet utan att behöva genomlida ett antal timmar katederundervisning i matte varje vecka:

Evald Johansson var min granne på landet. Han var den kunnigaste människa jag mött. Under sina 84 år hann han med att yrkesmässigt vara lantbrukare, vägarbetare, fiskare, mjölnare, kraftverksföreståndare, bussförare, åkeriägare och byggnadssnickare. Han hade klarat sig bra med den räkning han fått lära sig i en sexårig folkskola. Han hade aldrig behövt veta vad potensuttryck, histogram och algebraiska uttryck var. Han hade aldrig behövt läsa av värden från en graf, bestämma ytan av ett parallellogram eller beräkna volymen av en cylinder.

Vad Per Acke lagt märke till om han gjort återbesök i verkligheten, hade kanske varit att samtliga de yrken som Evald gjorde karriär i har förändrats i grunden under de senaste decennierna. De har alla blivit mer mekaniserade och digitaliserade och kräver högre teoretiska kunskaper än förr.

Problemet är ju knappast heller att inte alla klarar att lösa andragradsekvationer i sömnen, utan att elever går ur skolan utan att ens kunna multiplikationstabellen.

Ett exempel från USA, där det om möjligt är ännu värre, bloggar Roger Pielke Jr om i inlägget The labor Gap:

One problem in addressing the skills crisis is a lack of basic math skills, manufacturers say. Many job applicants can’t answer the question ”what is one half of one half,” Rauscher said, and they can’t measure something to a fraction of an inch.

”How are you going to get a workforce together when people lack those basic skills? It’s pretty pathetic,” he said.

Uppenbarligen har Big Math inte varit särskilt framgångsrika i USA i alla fall.

Intressant?

Uppdatering 19:43: Per Acke får svar på tal.

Andra bloggare om jan björrklund, skoian, matematik, alliansen, regeringen

No related posts.

Nu visar det sig att samme Nuder köpt in sig i riskkapitalbolaget EQT:s fond för infrastrukturinvesteringar. En sådan investering är det svenska naturgasnätet, som via bolaget Swedegas nu kontrolleras till 100 procent av EQT. Och riskkapitalbolaget, med säte i skatteparadiset Guernsey, slussar genokm en fiffig konstruktion de maffiga vinsterna från det svenska gasmonopolet till holdingbolagets huvudkontor på kanalön – där ingen beskattning sker. Däremot har Swedegas ¡”lånat” en massa pengar från EQT:s moderbolag, vilket innebär att svenska skattebetalare istället betalar 24 miljoner årligen till finansmaffian på Guernsey. I gengäld får vi – ingenting. Och viktig infrastruktur hamnar i händerna på utländska rovkapitalister.

I vilken mån Pär Nuder varit med och utvecklat detta affärsupplägg vet jag inte, men man kan tveklöst konstatera att solidariteten hos gamla sossar definitivt tar slut när den egna plånboken hamnar i fokus. Budskapet till väljarna är solklart: Gör som vi säger, inte som vi gör!

Det är förstås inget unikt för Pär Nuder, som var engagerad i EQT redan när han var aktuell som partiledare. Tidigare i somras tog den gamle finansministern Erik Åsbrink jobb som rådgivare för finansvärldens svar på Al-Qaida – Goldman Sachs – och den gamle partiledaren Göran Persson har säkerligen inga svårigheter att betala av amorteringarna på sitt sörmländska gods sedan han rekryterades av den svenska vapenlobbyn.

Som Rolling Stones en gång uttryckte det så välformulerat: It’s a gas!

Intressant?

Andra bloggare om politik, samhälle, socialdemokraterna, ekonomi

No related posts.