I helgen upptäckte jag att två för mig vilt främmande människor varit på besök hemma i mitt hus. Och en av dem, Sverker, påstår helt fräckt att det är han som ”grundat” det. Det handlar förstås om geolocationtjänsten Gowalla, en slags spel som går ut på att samla på platser och prylar. Ju fler man besöker, desto större chans att hitta alla de 99 föremålen i spelet (eller hur många de är nuförtiden).
Tjänster som Gowalla lockar naturligtvis alltid till sig powerusers, som inte ger sig innan de kartlagt hela världen, hittat alla prylar och vunnit t-shirten. Och jag har ingen som helst anledning att tro att mina gäster där hemma är nät-stalkare; jag är alltför ointressant som person för att dra till mig sådana. Men om jag hade varit det minsta lagd åt det förföljelsemaniska hållet, hade jag kanske reagerat när någon eller några checkat in på nästan samtliga platser jag varit (och ofta skapat) både i mina hemkvarter och i delar av Stockholm. På systemet, på Thai-haket, på krogen, i bussen på motorvägen…
Nej, jag tror snarare att det är en slags spel, ett subtilt sätt att placera en digital stövel mitt i ansiktet på nån och vråla PWND! Som en klassisk olling, men i digital upplaga. Vi hade en diskussion på Twitter för ett tag sedan om det här fenomenet – War Gowallin’ eller Drive-By Gowalling – dvs leta upp kändisar med eller utan Gowalla-konton och checka in hemma hos dem. Det har väl fortfarande inte riktigt tagit fart – att 64 personer har checkat in hos Kungen är ju högst väntat, liksom 90 incheckningar i Vita huset. Konstigare är det att ingen har hälsat på hemma hos Fredrik & Filippa i Sagerska palatset. Och Mona Sahlins hus lyser också fortfarande med sin frånvaro.
Kanske SÄPO håller rent från objudna gäster även på nätet.
Vill man anlägga ett aningen allvarligare perspektiv på det här, kan man ju fundera på hur mycket av vårt privatliv som vi alldeles frivilligt delar med oss av utan någon närmare eftertanke. Efter att ha använt tjänster som Gowalla, Foursquare eller en Twitter-klient med geotaggning ett par månader, behövs inga privatdetektiver för att berätta när när jag går till jobbet, var jag träffar kompisar, var jag handlar, roar mig – och när jag åker på semester och lämnar huset obevakat. Något som manar till en viss eftertanke.
(Fast har ni tips på fler intressanta platser och/eller personer att checka in hos, tar jag tacksamt emot dem!)
Förutom att hela affären ”
