90-talets IT-gigant Microsoft drogs för inte så länge sedan inför EU:s konkurrensmyndighet och dömdes till mångmiljardböter – för att företaget kopplat ihop webbläsaren Internet Explorer med operativsystemet Windows, vilket enligt EU gav en otillbörlig konkurrensfördel till Bill Gates. Det spelade ingen roll att man var fri att installera hur många andra webbläsare man ville på sin dator – Microsoft hade missbrukat sin ställning och fick på pälsen.

Enter 2011, och vi befinner oss mitt i Facebooksamhället. Och om det ens finns en mediedebatt längre, handlar den lustigt nog om hur man ska få tillgång till alla nya Facebookfunktioner redan innan de släpps eller att den nya layouten på nyhetsflödet är jobbig att vänja sig vid. Någon egentlig diskussion om själva sundheten i att vi låter ett privat amerikanskt storföretag få monopol över våra liv och medievanor finns egentligen inte. Man väljer ju själv om man vill vara med, och om man tröttnar på annonser som indikerar att man på grund av sin ålder har problem med inkontinens, går det faktiskt att avsluta sitt konto.

Det argumentet hade jag också tills för något år sedan. För problemet som uppstår när ett företag blir så dominerande som Facebook att det i princip skaffat sig ensamrätt (om än inte juridiskt) på många av de funktioner som vi till vardags kallar ”Internet”. Vi har alltså i praktiken inte något val. Vad som händer nu är att Facebook aktivt använder denna sin de facto-monopolställning för att tvinga oss till ett speciellt beteende för att kunna få tillgång till en Internetbaserad tjänst.

Jag tänker förstås på den nya regeln med att kräva Facebook-konto för att registrera sig på Spotify. Visst, det finns utmanare till musiktjänsten, men de är mindre och har betydligt sämre utbud än det svenska originalet – så man är i praktiken tvingad att ansluta sig till Facebook för att kunna lyssna på streamad musik lagligt.

Samma sak med tidningar – inklusive den jag jobbar på – vars läsare nu måste bli Facebook-användare för att kunna kommentera artiklar.

Visst, det finns andra tidningar…

Facebooks långsiktiga mål är tydligt. Människor ska fås att tillbringa så stora delar av sitt digitala liv på Facebook att de till slut uppfattar det som att Facebook är Internet. Allting där utanför är ointressant och förtvinar i brist på Gillaknappar och integrerade sociala appar. Till och med anrika publikationer som The Guardian och Wall Street Journal verkar ha mist förtroendet för sina egna nyhetswebbar och tar nu fram speciella förstasidor som kan nås inne på Facebook. Läsaren behöver alltså aldrig lämna tjänsten, och slipper därmed prioritera bort nyhetsflödet med Spotifylåtar för sådana banaliteter som uppblossande EU-kriser eller revolutioner i Nordafrika.

Och trots att Facebook gång på gång visat prov på hur företaget godyckligt missbrukat sin dominerande ställlning, med censur av bilder och nedsläckning av stora kampanjsidor utan föregående varning, fortsätter vi glatt att skänka mer och mer av alla de kundrelationer vi mödosamt byggt upp – till ett ansiktslöst IT-företag i Kalifornien som inte har någon adress, inte svarar i telefon och vars medarbetare är så hemliga att de anställt vakter för att schasa bort journalister.

För tio år sedan ett företag som Facebook fått den församlade medieeliten att skrika efter ny lagstiftning. Idag startar man på sin höjd ett upprop mot orättvisan.

På Facebook förstås.

Intressant?

Andra bloggare om facebook, media, sociala nätverk, integritet, monopol

No related posts.

Vi tar det från början.

I morgon drar Al Gore igång sin stora miljökampanj 24 Hours of Reality, som enligt förhandsbuzzen (fritt översatt) ska “rikta världens uppmärksamhet mot den verkliga omfattningen och konsekvenserna av klimatkrisen. Att undanröja tvivlen. Avslöja förnekarna.”

Stora ord, och det kanske behövs. Allmänhetens intresse för klimatfrågan har nämligen svalnat avsevärt på senare år. Färre än hälften av amerikanerna och bara fyra av tio engelsmän tror idag på att människans utsläpp av växthusgaser påverkar klimatet. Och bara 24 procent uppfattar Al Gore som expert i miljö- och klimatfrågor. Det är också fullt möjligt att USA får en klimatförnekare som president nästa år. Rick Perry, guvernör från Texas, har nämligen uttryckt skepsis när det gäller att höja miljöskatter och satsa miljarder på t ex alternativa energikällor, då varken omfattningen eller orsakerna till klimatförändringarna är tillräckligt utredda. I Al Gores värld är Rick Perry givetvis köpt av olje- och kollobbyn, något som mycket väl kan stämma.

Men oavsett vilket så har Gore en brant uppförsbacke för sitt projekt – och kanske är det därför hans PR-byrå tar till metoder som ligger snubblande det sätt som botnät och storspammare agerar.  Gores PR-rådgivare har nämligen kommit på den fantastiska idén att uppmana människor att ge kampanjen fri tillgång till deras Facebook-konton. Den som ställer upp, godkänner att Gore & Co under 24 timmar postar kampanjinlägg som ser ut att komma från ens egen FB-användare. Detta är förstås tänkt att få ett högre genomslag än traditionell annonsering eller genom att driva trafik till en Facebooksida. Projektet lovar dock att posta högst tre uppdateringar i timmen – vilket innebär att dina FB-kompisar som mest kan få se 72 uppdateringar under det dygn som kampanjen pågår. Det är… mycket.

Leo Hickman, som miljöbloggar för The Guardian, tycker Gore har gått för långt:

As I’ve written before – most notably about Foursquare– internet security is, at best, a fragile beast and the idea of asking people to donate their online accounts is not, in my view, a terribly sensible precedent to being setting. [...]

I follow people on Twitter to hear their real voice, not that of a spambot, no matter how good the intentions of the sender.

Frågan är väl dessutom om det tilltaget bryter mot Facebooks regler så det bara skriker om det. Kommersiella aktörer som haft liknande idéer har stoppats tidigare från att använda FB-användare som spambottar (även om det finns exempel på motsatsen, till exempel Farmville och Zyngas andra så kallade spel).

Skulle du upplåta ditt Twitter- eller Facebookkonto till Al Gores kampanj?

Intressant?

Andra bloggare om facebook, internet, miljö, al gore

Mer om miljö i DN

Related posts:

1. Ny Al Gore-effekt: blixthalka i Göteborg
2. Vit jul? Det är Al Gore-effekten…
3. Al Gore avslöjar en konspiration

Ett: Det hjälper föga att försöka avskaffa anonymiteten. Att kunna säga sin mening fritt utan att behöva skylta med det inför vänner, familj och bekanta, är faktiskt en förutsättning för ett öppet samtal. Det är bara att titta på sitt eget nyhetsflöde på Facebook, där nästan alla uppdateringar vägda på guldvåg för att ingen i bekantskapskretsen ska riskera att ta illa upp. Och då blir det som det blir, plattityder om vardagshändelser, fisljumna statusuppdateringar, myspys med barnen eller bilder från en eller annan semesteridyll. Sällan eller aldrig några riktigt eldfängda diskussioner.

Dessutom kommer man tyvärr inte undan hatet bara för att man använder Facebook-inloggningar. Extremister, haters och Sverigedemokrater finns förstås där med, och det krävs bara en ledig mejladress för att skapa ett nytt konto. (I vissa stora Facebook-grupper som jag är med och modererar, har det periodvis krävts bortmoderering av nära hälften av kommentarerna – dvs mer än i de anonyma kommentarsfälten på Aftonbladet.se.)

Två: Diskussionen havererar oundvikligen när ingen redaktör modererar deltar i den. Nästan samtliga tidningar som använder läsarkommentarer idag, behandlar dessa som något katten släpat in. Jag har fortfarande aldrig sett någon DN-skribent som varit inne och svarat i en pågående kommentarstråd – istället överlåts efterhandsmodereringen till företag som Interaktiv säkerhet. De gör för det mesta ett kompetent jobb – men det är en kontroll och moderering som sker i tysthet, vilket gör redan ilskna debattörer fullständigt rasande när deras inlägg tas bort. Någon är inne och raderar kommentarer, men ingen vet vem som raderar – och det ges ingen motivation till beslutet att refusera inlägget.

På Aftonbladet, där jag jobbar, använder vi Interaktiv säkerhet för att utföra en slags ”basmoderering”. Men i många ämnen, till exempel politiskt infekterade frågor, går vi alltid själva in och försöker hyfsa debatten. Vi försöker svara på frågor, korrigerar felaktigheter, ser till att diskussionen håller sig till ämnet. Och upplyser med jämna mellanrum om reglerna för att få delta i debatten. För det mesta fungerar det, men ibland tvingas vi inse att en viss artikel helt enkelt inte funkar att kommentera – då stänger vi. Dessutom är det viktigt att vara restriktiv med vilka artiklar man tillåter kommentarer på – och att det inte öppnas för många potentiella ”krishärdar” på en och samma gång. Det tror jag för övrigt är en oundviklig utveckling – att kommentarsfunktionen kommer att vara kvar, men att färre artiklar öppnas för diskussion.

DN:s kommentarsfält kl 13.33 idag.

Tre: Det är naivt att tro att människor ska bete sig annorlunda på Internet än i köttrymden. Att lämna kommentarsfälten vind för våg är ungefär lika smart som att lämna ett gäng partysugna tonåringar ensamma hemma i villan en vecka med ett sprängfyllt barskåp. Eller att dra in alla vakter och all polisbevakning på ett Råsunda-derby, för att därefter notera hur folk slår varandra sönder och samman, och konstatera att folk inte kan hantera att se på fotboll. Eller att dra in programledaren i SvT:s Debatt – och låta det inbjudna kommentariatet hålla låda på egen hand en timme på bästa sändningstid.

Alla förstår att det inte funkar. Och ändå är det vad de allra flesta tidningsutgivare begär av sina Internetläsare. Och när det sedan helt förväntat går åt h-e skylls det på näthat och anonymitet.

För övrigt noterar jag att DN-artikeln i fråga i skrivande stund har 642 läsarkommentarer och att diskussionen nu degenterat till käbbel om mångkultur, muslimer, flyktingmottagning och SD:s politk. Precis som förväntat alltså.

Intressant?

Uppdatering: Här finns en utmärkt anledning för att anonyma kommentarer är något som faktiskt behövs. Uppdatering 2: Anders Mildner säger också precis vad jag menar.

Andra bloggar om internet, kommentarer, extremism, rasism, moderering, näthat

No related posts.

Nacka Forum en lördag förmiddag. Lulu Carter till höger.

I helgen stötte jag på en kändis från TV, Lulu Carter, hemmafixaren från diverse TV4-produktioner, som var inhyrd till Nacka Forum för att inspirera människor till hemmafixande och i förlängningen få kreditkorten att gå varma. Det är ju trots allt de sista dagarna före lön och det ekar tomt i kapitalvarubutikerna.

Det finns bara ett problem med bilden ovan. Nämligen att den visar en människa som på sin höjd kan vara 30 år gammal – sannolikt yngre. Om man kollar teh Internetz däremot framgår det att Lulu Carter är född den 5 april 1961 och alltså just har fyllt 50. Inte för att hon behöver skämmas på något sätt för hur hon ser ut i verkligheten – men inte liknar hon reklamfotot i Nacka Forum särskilt mycket. Här har hon plötsligt fått en helt slät och rynkfri hy, snyggt brun, och ansiktet är bara hälften så smalt som på de bilder man hittar i tidningsartiklarna.

Lulu är naturligtvis det senaste offret för exemplet på det galopperande Photoshop-missbruk som sprider sig som en gräsbrand i media. Jag vet inte riktigt vem som startade det hela, men Kissie – drottningen av Photoshop – ligger nära tillhands.

Att kändisar alltid har varit måna om sitt utseende och aldrig skulle visa sig offentligt utan makeup är en sak. Det som är nytt är att allt fler – både privatpersoner som proffs – applicerar samma tänkande på sina personliga porträttbilder. (Till och med Kim Jong-Il photoshoppas numera flitigt, och frågan är väl om han verkligen är så frisk som de nya bilderna vill göra gällande.)

Madonna har också blivit Photoshoppad till oigenkännlighet.

Man ser allt oftare bekanta som på något magiskt vis blivit 10 år yngre och närmast kliniskt fria från rynkor och blemmor på sina Facebookprofiler. Och efter boomen för skönhetskirurgin, med plastikturismen som senaste avart, gissar jag att nästa framtidsbransch blir de skönhetssalonger/fotostudior som erbjuder sminkning, fotografering och så kallad efterbearbetning av porträttbilder – allt för att få visa upp bilden av ett vackert och lyckat liv på Facebook, kompletterat med lite incheckningar på Riche och Arlanda.

För ett par år sedan var det största hotet mot integriteten att bli smygfotad i komprometterande situationer, nu är det en katastrof om kompisarna kommer över oretuscherade bilder eller – ännu värre – gräver fram ett Photoshop Fail.

Om tusen år, när framtida generationer gräver fram de elektroniska spåren från de tidiga 2000-talsmänniskorna, kommer de sannolikt att förundras över hur alla personer över 28 plötsligt försvann ett decennium in på det nya årtusendet. Och det undrar jag faktiskt också.

Intressant?

Andra bloggare om facebook, foto, photoshop

Related posts:

1. Mitt möte med Gud

Knappast. Att checka in är mera att betrakta som ett slags statement, ett digitalt vykort som man kan använda för att forma en bild av sig själv. Via inloggningar när man står i begrepp att borda planet till New York, eller med mobila statusuppdateringar från regnskogen i Bali, blir bilden av ens person måhända lite mera spännande. Få checkar in i kontorslanskapet kl 08.30, på dagis, i kön till ICA-kassan eller hemma vid diskbänken – där vi ju trots allt tillbringar 51 av årets 52 veckor.

Det handlar alltså om att skapa en illusion om det goda livet. Och så länge vi alla vet att det just bara är en illusion, är det utmärkt att människor är medvetna om och tar kontrollen över sina digitala fotavtryck. Även om jag själv skulle tänka till både en och två gånger innan jag meddelade världen att lägenheten står tom ett par veckor…

Men som marknadsunderlag, eller ”business intelligence” i någon form är sådana här listor i det närmaste värdelösa. Och att folk ljuger om sina vanor är inget nytt.

När jag gick på journalisthögskolan för ett halvt liv sedan var en av våra första uppdrag att bege oss ut på stan och intervjua människor om hur de läste sin morgontidning. Alla grupper kom fram till ungefär samma resultat: nära nog samtliga plöjde ledar- och kultursidorna – dessa sidor var till och med populärare än sporten. I verkligheten visste vi ju att det var i bästa fall 5-10 procent som intresserade sig för dessa sektioner, men alla ville ju så gärna framstå som mera intellektuella än vad de egentligen var. Det var just detta övningen gick ut på – att få svart på vitt på att det långt ifrån alltid går att lita på vad folk säger. Och att undersökningar av denna typ i de flesta fall är totalt värdelösa för att få fram ett signifikativt beslutsunderlag.

En av mina Gowalla-kompisar hade länge som vana att checka in på olika toaletter ungefär fem gånger om dagen. På något sätt känns det mera genuint än att logga in på Arlanda och Riche ett par gånger om året.

Intressant?

Andra bloggare om facebook, integritet, övervakning, internet, places

Mer om Facebook: IDG, SvD, PC För Alla

Related posts:

1. Topplista: populäraste facebook-apparna
2. När kompisar på Facebook dör
3. Apple, Facebook och drömmen om att äga Internet

Men till Journalisten, Svenska Journalistförbundets medlemstidning, har revolutionen fortfarande inte nått. Där råder den enda officiella och tillåtna ståndpunkten att bloggar och sociala medier är en fluga som vi inte behöver fästa någon vikt vid. Det enda folk-som-inte-är-utbildade-journalister-och-anslutna-till-SJF presterar framför sina terminaler är trams, alternativt olika grader av näthat. Inget att se, cirkulera!

Så när en av tidningens medarbetare sedan 10 år, Paul Frigyes, skriver en krönika om framtidens journalistroll, där han vågar tycka annorlunda än sin chefredaktör, stoppas hans text med motiveringen att läsarna skulle bli förvirrade om tidningen uppfattades driva ”två linjer”. Så Frigyes sa upp sig i protest, och får istället publicera sin krönika i Expressen och Medievärlden i veckan som kommer.

Detta händer alltså vintern 2011 – samtidigt som vanliga människor riskerar livet i Tripoli, för den ganska självklara rätten till demokrati och en egen åsikt. I en tid där i princip varje människa med tillgång till Internet eller en mobiltelefon kan starta en revolution, anser Journalistens chefredaktör Cecilia Giertta att journalistrollen inte behöver diskuteras. Och att alla anställda på ”hennes” tidning måste dela hennes uppfattning för att få publicera något.

Jag har varit med i SJF i mer än 20 år, och lydigt betalat min avgift på nära 400 spänn varje månad, varav en ansenlig del går till just produktion, tryckning och distribution av Journalisten. Det lär knappast hjälpa om bara jag lämnar förbundet, men blir vi ett par stycken kan det kanske utvecklas till en liten… revolution?

Intressant?

Andra bloggar om Helena Giertta, Journalisten, journalistroll, paul frigyes, SJF, revolution, libyen

Uppdatering: Lyssna på Medierna i P1 som granskar #journalistengate

Related posts:

1. Sjöfartsverket: en bra affär att hyra ut Oden
2. Minnen från en mur
3. Min iPad, en gammal goding från Star Trek

Det är förstås lätt att konstatera att Katrineholmskuriren kraftigt har överskattat – eller missuppfattat – sitt uppdrag. Den fjärde statsmakten är ett begrepp, ingen juridisk instution om nu någon chefredaktör trodde det. Det är alltså inte så att medier är att jämställa med domstolar, och mig veterligt står den twittrande och bloggande kommunchefen som allt handlar om inte heller åtalad för något. Att då använda uttryck som att ”föregripa den journalistiska granskningen” blir bara löjeväckande, och visar mest vilka obefogat höga piedestaler journalister placerar sig på ibland.

Dessutom är det, som flera påpekat, ganska genomskinligt att skicka iväg ett antal frågor skriftligen till en kommunal tjänsteman, som dels avslöjar vilken vinkel knäcket är tänkt att ha, dels automatiskt förvandlas till allmän och offentlig handlinng i samma sekund som mejlet når kommunchefens inbox. Sedan kan förstås tidningen gnälla om att chefen gömmer sig bakom en förment öppenhet, tar hjälp av sina sociala medie-kontakter och därmed obfuskerar granskningen, men i grunden handlar det om en reporter som var för slö eller ängslig för att lyfta på telefonluren och ställa frågorna direkt till honom. Eller gå ner till kommunhuset och träffa chefen ansikte mot ansikte. Utan att veta hur stort Katrineholm är, kan avståndet från tidningens redaktion till kommunens förvaltning näppeligen vara större än att man avverkar sträckan till fots på något tiotal minuter.

Reportrarna på Katrineholmskuriren – inklusive chefredaktör och kulturchef – har alltså helt misslyckats med att förstå en av de grundläggande reglerna i journalistiken: avslöja aldrig dina kort på förhand. Och om du ändå råkar göra det, som i det här fallet, gå vidare i livet och lär dig något istället för att ta till överord om att demokratin är hotad och svamla om bloggvalpar. Det blir bara löjligt, och kommer inte att vare sig gynna tidningens upplaga, annonsförsäljning eller varumärke. Och framför allt är det synd, eftersom kommunens satsningar på sociala medier möjligen hade rymt en bra story någonstans.

Men även indignationen i delar av bloggosfären och de sociala medierna är något svår att förstå. Framför allt det faktum att Katrineholms-Kurirens reporter verkade ha bestämt sig redan på förhand för att kommunchefens bloggande och twittrande var något som skulle framställas i kritisk dager. Men, ärligt talat, detta är ju ett fullkomligt normalt arbetssätt inom alla medier – den som tror att en journalist bara går ut i verkligheten och lyssnar lite på vad folk har att säga, för att sedan gå hem och skapa en artikel, har aldrig varit med på ett morgonmöte på en redaktion. All bra journalistik handlar om att välja en vinkel – eller fokus – och om man som journalist gör sin research riktigt bra, ska man i princip veta på förhand vad intervjuobjektet ska svara.

I framför allt etermedier har detta sätt att göra journalistik gått så långt att nyhetsinslag eller reportage närmast kan jämföras med filmmanus. Aktuellt, Rapport, Uppdrag Granskning eller valfri dokumentär kör alla enligt den mall, den undersökande journalistikens formulär 1A. Vinkeln är bestämd på förhand, nödvändiga fakta finns för att backa upp slutsatserna, och det enda som behövs är att man beger sig ut med kameran och får tag i en expert/forskare/politiker som bekräftar allt genom att säga det som står i ”manus”.

Denna jakt på så kallade talking heads blir ibland nästan pinsam – och riktigt underhållande kan det blir om en frustrerad reporter möter en tungt medietränad politiker som vet precis hur han ska svara för att omöjliggöra att svaret klipps ihop till något icke önskvärt. Då blir det en Tobias Billströmare.

Man kan givetvis tycka vad man vill om denna typ av journalistik, men det är så det går till i branschen. Kommunchefen i Katrineholm vet mycket väl att när en journalist hör av sig, så är artikeln i princip redan skriven.

Och nu, efter #kkgate, vet bloggosfären om det också. Kanske är det just därför Katrineholms-Kurirens chefer reagerar som de gör?

Intressant?

Fler om #kkgate: Fredrik Strömberg, Malin Crona, Barometern, HD, Thomas Mattsson

Andra bloggare om twitter, blogg, valp, samhälle, mediekritik, sociala medier

No related posts.

Sedan i vintras har det rått något som närmast kan beskrivas som eufori i de krisande printmedierna. Efter åratal med stadigt dalande upplagor och den unga bortskämda generation som vägrar betala för att få döda träd i brevlådan, kom äntligen frälsningen.  Översteprästen Steve Jobs förkunnade att en läsplatta hade utveckats – en produkt som givet Apples track record naturligtvis skulle kommas att säljas i mångmiljonupplaga. Och så här långt har det onekligen gått bra, även om paddan ännu inte släppts i Sverige.

Brittiska Telegraph på Ipad. Noll interaktivitet.

Men det sker i november kommer det äntligen att vara slut på 15 års ökenvandring genom Internet, med sin gratiskultur, fildelning och allmänt jobbiga människor som lägger sig i alla viktiga saker som vi journalister skriver om. Nu kan tidningsutgivarna lugnt gå tillbaka till tiden före 1995, då en tidning var en tidning, och alla fortfarande betalade för att få läsa rewrajtade TT-nyheter eller produktbilder från exklusiva köksföretag i svindyra inredningstidningar.

Jag är förstås ironisk. Problemet är att beslutsfattarna i de stora mediekoncernerna faktiskt verkar tänka i dessa banor. Det är just därför det riskerar att gå åt helvete för alla dessa gamla papperskramare och branschorganisationer som på fullt allvar tror att det automatiskt kommer att skapas en stor och lukrativ marknad för ”E-papper” bara för att det släpps en bärbar pekdator som det går att läsa nyheter på.

Wired – tidskriften för den uppkopplade generationen. Ipad-versionen är dock totalt nedkopplad.

Alla mediehus har idag iPad-projekt i olika utvecklingsstadier – Bonniers har redan lanserat en produkt, Mama+ (som kostar lika mycket som tidningen att köpa via App Store) och fler är på gång. Jag har inte kunnat motivera ett köp av just denna app, men av de beskrivningar av den som gavs under Internetdagarna nyligen, är den snarlik i princip alla andra magasins-appar som man ser i Apples onlinebutik. Alltså som tidningar. Och som ser nästan exakt ut som sina pappersförlagor. Bildkvaliteten är givetvis suverän – ett  exempel är National Geographic – och text och rubriker kan sättas med de typsnitt som redigeraren väljer, vilket gör att tidningsdesignen får en framträdande roll igen.

”Utvecklingen” av dessa tidningsappar leds, läser jag med viss oro, av Adobe, som tagit fram en plattform för att enkelt kunna skapa iPad-upplagor av fysiska magasin, något som spar både tid och pengar i produktionsledet.

Och det är alltså här som det riskerar att gå riktigt fel. Förutom det uppenbart tveksamma draget att låta Adobe ansvara för produktutvecklingen (jämförbart med att låta Grekland styra Europeiska Centralbanken) är det exempel samma feltänk som de stora tidningarna gjorde i mitten av 90-talet. Då försökte teknikbolagen också sälja på oss plattformar för att underlätta ”flerkanalspublicering”. Papperet och webben var ju ändå bara olika kanaler för att prångla ut samma budskap. Trodde de.

Idag har de flesta av oss insett att publicering på Internet är helt väsensskild från tryckta tidningar och TV-kanaler. De bägge senare är främst envägskanaler med liten eller obefintlig interaktivitet, medan webben allt mer går mot att vara en plattform för gemensamma upplevelser, samtal och kollaboration. Man kan till och med säga att publicering av en artikel på nätet bara är början på en dialog. (Att få journalister tar själva tar del i den påföljande diskussionen är ju en helt annan sak.)

Flipboard – nyhetsvärdering från det personliga nätverket, istället för en tidningsredaktör.

Det har vuxit upp en hel generation sedan Internet fick sitt genombrott för 15 år sedan, och vi är många fler som vant oss vid webben som det primära  mediet för att ta till oss ny information. Och givetvis – att kunna dela, kommentera, facebooka, skratta tillsammans åt, mikroblogga eller Hitlerhåna det vi läser och ser.

Men när man bläddrar genom medieutbudet på iPad, ser man obefintliga exempel på sådana appar. Tidningarnas R&D-avdelningar verkar på fullt allvar tro att de miljoner svenskar som idag finns på Facebook och läser Aftonbladet, SvD, DN och Expressen på nätet, gladeligen skulle betala för att få gå tillbaka till ett 20 år gammalt sätt att läsa nyheter – i en statisk, stängd miljö, utan kontakt med resten av webbuniversum. För när man väl kör en applikation så sitter man fast i den. Läser man New York Times eller The Telegraph eller en artikel i Wired på sin Ipad, finns det inget enkelt sätt att samtidigt hålla koll på sitt Twitter- eller Facebook-flöde utan att stänga nyhetsappen.

Att göra flera saker samtidigt, som de flesta under 35 idag gör utan egentligen reflektera så mycket över det, är en omöjlighet i de tidningsappar som jag testat (New York Times, National Geographic, Wired, Newsweek, The Telegraph). Inte ens Mashable erbjuder något mer interaktivt än en ganska lam kommenteringsfunktion.

Pulse – rena drömmen för att hålla koll på nyhetsflödet i Ipaden. Sannolkt rena mardrömmen för annonssäljarna, förstås.

Jag tror tyvärr att tidningarna kan vara inne i ännu en återvändsgränd, som denna gång kan slå ännu hårdare mot lönsamheten än vad webben gjorde – eftersom alla i sin iver att sälja prenumerationer går på i samma spår. Det verkar inte finnas någon plan B för vad händer med trafiken och intäkterna om läsarna vägrar betala. Vad händer när de börjar använda nya verktyg som Pulse, där de kan enkelt kan hålla koll på en uppsjö av nyhetskällor på en och samma gång? Eller om de vänder på begreppet nyheter – och börjar utgå från vad det egna nätverket på Twitter eller Facebook anser vara de viktigaste frågorna för tillfället, som med appar som Flipboard? Vad händer i en värld där nyhetsförmedlare inte längre äger distributionskanalerna.

Det är sådana frågor som tidningarna kanske borde ägna sig åt, istället för att prångla ut överprisstta PDF-filer på App Store och kalla det för utveckling. Just nu är det betydligt obetydligt dyrare att köpa Angry Birds HD än ett nummer av Wired.

Själv behöver jag inte fundera vad jag skulle lägga pengarna på.

Andra bloggare om pressen, tidningar, ipad, apple, interaktivitet

Intressant?

Related posts:

1. Ipad och Angry Birds en nystart för spelbranschen
2. Apple, Facebook och drömmen om att äga Internet
3. Billigaste sättet att surfa på din Ipad

Därför sitter nog ägarna till Jesper.nu, Snuttis, Snyggast och Existenz och ler nöjt just nu. Att bli omtalad av statliga Medierådet i termer som olämpliga är den bästa reklam de kan få, och kan kanske hålla liv i dem ytterligare ett tag, trots den allt hårdare konkurrensen med Facebook och YouTube.

Det som Medierådet emellertid inte insett när de granskat de här sajterna är att de inte direkt spelar i samma liga som Facebook – de spelar faktiskt inte ens på samma kontinent. Det är som att jämföra kundtjänsten hos On-Off och Elgiganten med loppmarknaden i Skärholmen. En slags Internets undervegetation, där man hittar sånt som inte kan eller får publiceras i de stora sociala medierna. En del har ganska höga trafiksiffror – som Jesper.nu med nära 300.000 unika/vecka, en sajt som i grunden är en motor för att samla länkar. Existenz (som inte mäter sin trafik via KIA Index), har förmodligen ännu fler besökare – tack vara sin unika selling point, som är att tillåta i princip allt. Men möjligheten för sådana här sajter att tjäna pengar på sina besökare lär vara ganska begränsad, det handlar förmodligen om någon krona hit eller dit från Tradedoubler-annonser med knappast mätbara klickfrekvenser.

Om vi tittar in på Snyggast.se, ser vi att sajten numera hålls vid liv genom att försöka lura medlemmarna att betala SMS-avgifter, vilket verkar som ytterligare ett desperat försök att piska en död häst. Och Fjortis.se ligger nere – kanske på grund av den plötsliga tillströmningen av trafik i kölvattnet på Medierådets granskning.

Utan att egentligen veta något om personerna eller bolagen bakom dessa sajter, är jag ganska säker på att deras intäkter kommer i närheten av att finansiera en kundtjänst av den typ som Medierådet förväntar sig. Däremot är de förmodligen djupt tacksamma en dag som denna, efter den massiva reklam som de fått helt gratis.

Lunarstorm, som fortsätter sitt ras i besöksstatistiken, fick däremot klart godkänt betyg av Medierådet. Det var antagligen den slutliga dödsstöten.

Fler om sociala medier, internet, facebook, communitydöden

Intressant?

No related posts.

Tjänster som Gowalla lockar naturligtvis alltid till sig powerusers, som inte ger sig innan de kartlagt hela världen, hittat alla prylar och vunnit t-shirten. Och jag har ingen som helst anledning att tro att mina gäster där hemma är nät-stalkare; jag är alltför ointressant som person för att dra till mig sådana. Men om jag hade varit det minsta lagd åt det förföljelsemaniska hållet, hade jag kanske reagerat när någon eller några checkat in på nästan samtliga platser jag varit (och ofta skapat) både i mina hemkvarter och i delar av Stockholm. På systemet, på Thai-haket, på krogen, i bussen på motorvägen…

Nej, jag tror snarare att det är en slags spel, ett subtilt sätt att placera en digital stövel mitt i ansiktet på nån och vråla PWND! Som en klassisk olling, men i digital upplaga. Vi hade en diskussion på Twitter för ett tag sedan om det här fenomenet –  War Gowallin’ eller Drive-By Gowalling – dvs leta upp kändisar med eller utan Gowalla-konton och checka in hemma hos dem. Det har väl fortfarande inte riktigt tagit fart – att 64 personer har checkat in hos Kungen är ju högst väntat, liksom 90 incheckningar i Vita huset. Konstigare är det att ingen har hälsat på hemma hos Fredrik & Filippa i Sagerska palatset. Och Mona Sahlins hus lyser också fortfarande med sin frånvaro.

Kanske SÄPO håller rent från objudna gäster även på nätet.

Vill man anlägga ett aningen allvarligare perspektiv på det här, kan man ju fundera på hur mycket av vårt privatliv som vi alldeles frivilligt delar med oss av utan någon närmare eftertanke. Efter att ha använt tjänster som Gowalla, Foursquare eller en Twitter-klient med geotaggning ett par månader, behövs inga privatdetektiver för att berätta när när jag går till jobbet, var jag träffar kompisar, var jag handlar, roar mig – och när jag åker på semester och lämnar huset obevakat. Något som manar till en viss eftertanke.

(Fast har ni tips på fler intressanta platser och/eller personer att checka in hos, tar jag tacksamt emot dem!)

Fler om internet, gowalla, privatliv

Intressant?

No related posts.