Hur som helst, i helgen nästan exakt 19 månader efter att jag fått ersättningsenheten, gav även denna Time Capsule upp andan. Den lyser fortfarande grönt och fungerar som accesspunkt, men den inbyggda hårddisken står inte längre att finna. Inte heller går det att ansluta till den extra USB-disk som jag kopplat in. (Vis av skadan från förra Time Capsule-haveriet backar jag numera upp – backupdisken…) Det går inte heller att köra inställningsprogrammet, Air Port Utility, så sannolikt är hårddisk och/eller SATA-controllern rökt.

Oavsett vilket lär jag aldrig kunna reparera backupdisken, och som tur är är samtliga tre datorer som jag backat upp friska. Den äldsta av dessa är förresten en Macbook från 2007, som nu alltså har överlevt två backupdiskar. Borde det inte vara tvärtom?

Nu är då frågan vad jag ska skaffa för backuplösning istället för Time Capsule. Även om de nya modellerna håller bättre än de gamla, känns Apples backuplösning omständlig och tungrodd jämförd med andra backuplösningar på marknaden  – som t ex CrashPlan som jag kör både hemma och på jobbet och som kopierar mångdubbelt snabbare än Time Capsule. Jag har alltid retat mig på att det inte funnits några verktyg för att ställa in hur ofta TC-backuperna ska tas och att de är enormt stora. Även om jag inte ändrat något på min dator alls, har Time Machine gjort backuper på fler GB, timme efter timme, till skillnad från CrashPlan som går in ett par gånger om dagen, kollar om något ändrats och sedan bara kopierar de filer som ändrats.

Förmodligen blir det någon form av nätverksbaserad hårddisk nästa gång. En med bra kylning som går att ställa i en garderob utan att den brinner upp. Några bra förslag?

Intressant?

 Andra bloggar om apple, backup, Airport, fail

Related posts:

1. Ännu en Applepryl havererar

Kyle MacLachlan och Sting i en svettig fajt i Dune. Hålldräkterna ser dock till att alla kroppsutsöndringar återvinns.

I Nordkorea säljs mänsklig avföring som gödsel. Så fattigt är alltså denna världens hårdaste diktatur, att människor tvingas återvinna sina exkrementer. Situationen förvärras av att all export av konstgödsel stoppats av Sydkorea som ett resultat av de allt mer spända förbindelserna med Nord.

Samtidigt är det kanske bara en förvarning om en situation som vi alla kan komma att stå inför inom en inte alltför avlägsen framtid. Just konstgödsel kräver råvaror som fosfor, kväve och kalium. Kvävet framställs syntetiskt, men både fosfor och kalium är ämnen som kommer från gruvor. Och just fosfat är en råvara som det kommer att bli allt större brist på i framtiden. Så i takt med att naturresurserna börjar ta slut, kommer priset på konstgödsel – och därmed maten vi äter – att skjuta i höjden. De kravaller vi sett i Nordafrika är kanske bara början på en ny global oro i takt med att allt fler slåss om allt färre av världens naturtillgångar. För det är inte bara fosfortillgångarna som är begränsade – metaller som koppar och titan är på upphällningen, och nästan samtliga av våra datorer, elbilar och vindkraftverk är beroende av übersällsynta metaller som snabbt är på väg att ta slut.

Så idén att återanvända mänsklig avföring är knappast särskilt kontroversiell. Snarare kommer vi nog att bli tvungna att återanvända betydligt mer än våra exkrementer i framtiden.  Det har redan rests förslag om att återvinna metaller ur döda kroppar, något som begravningsbranschen och trossamfunden hittills sagt nej till.

Vem vet, kanske vi tvingas utveckla hålldräkter, liknande de som befolkningen på planeten Arrakis i Frank Herberts scifi-epos Dune tvingades bära för att överleva i det karga ökenlandskap där bristen på vatten var så skriande att alla utsöndringar från kroppen måste återvinnas. Vilket man alltså hade hålldräkten till. Urin, svett och tårar återvanns och blev till dricksvatten igen. Och när någon dog, återvanns all vätska från den döda kroppen under en ceremoni där Bene Gesserit-präster återförde råvarorna som människan haft till låns till planeten igen.

(Resten av liket blev till käk för de stora sandmaskarna. Eller nåt.)

Hur som helst, i ett hållbart samhälle får man nog vara beredd att ta (i) lite skit.

Intressant?

Andra bloggare om miljö, råvaror, samhälle

Related posts:

1. Klimatforskning für alle
2. Spelmissbruk für alle
3. Vargslakt für alle

Vid midnatt släpps Apples überhajpade surfplatta, och gissningsvis kommer de flesta som säljs att vara 3G-modeller. Många kommer att använda paddan istället för bärbar dator, och vill förstås vara uppkopplade även på t-banan, bussen eller semesterresan.

Dock är de flesta abonnemang för mobilt bredband ganska dyra, och med tanke på Ipadens inbyggda Wifi, känns det i plånboken om man ska behöva punga ut med 199 kr i månaden (Telenor 6 Mbit) endast för att kunna använda paddan till och från jobbet.

Telia, Tele 2 och 3 har tagit fram särskilda Ipad-abonnemang, som tyvärr samtliga har begränsningar i mängden överförd data, eller är av kontantkortstyp som blir ganska dyra om man använder uppkopplingen dagligen.

Jag kör själv sedan i somras med Telenors billigaste mobilabonnemang, Telenor Rörligt, för 49 kr i månaden. Till detta väljer man tilläggstjänsten mobilsurf 1 Mbit/s för ytterligare 69 kr. Totalt 118 kr i månaden för fri Internetaccess i paddan, utan några begränsningar i datamängd. Hittills tycker jag denna hastighet räcker för mina behov, men vill jag gå upp till 3 Mbit/s landar månadsavgiften på 148 kr.

Billigare än så verkar det inte gå att surfa fritt med Ipad just nu. Eller har jag missat någon operatör?

Intressant?

Computer Sweden, Aftonbladet, SvD 1, 2, DN, Expressen, TkJ, Dagens Media, Sydsvenskan

Andra bloggare om apple, ipad, telia, 3, tele 2, telenor, surfplatta

Related posts:

1. Min iPad, en gammal goding från Star Trek
2. Ipad och Angry Birds en nystart för spelbranschen
3. iPad räddar inte pressen – men kanske spelbranschen?

Steve Jobs på en reklamaffisch från den gamla goda tiden.

Före Internets genombrott på 90-talet var det vanligt med så kallade Walled Gardens, uppringda onlinetjänster där mycket av det som nu hittas öppet och gratis på Internet fanns tillgängligt mot betalning. De största tjänsterna var CompuServe och America On-Line (AOL), och kostnaderna för att vara uppkopplad var närmast astronomiska – men gav fett med klirr i kassan för bolagen, som var dåtidens stora vinnare på telekommarknaden. Dessutom hade tjänsterna ett fungerande system för mikrobetalningar, något som vi fortfarande kämpar med att få till på det öppna Internet.

Trots att bägge dessa tjänster sedan mer än ett decennium sidsteppats av Internet, har drömmen om att hägna in och kontrollera vad nätanvändarna gör aldrig lämnat styrelserummen hos Internetbolagen.

Apple har kommit längst. Genom smarta produkter som Ipad och Iphone , där hårdvara och mjukvara är tätt integrerade – har bolaget helt tagit kontroll över såväl betal- som distributionskedjan. Det enda sättet att installera program om man inte vill cracka sn padda eller Iphone (och därmed förlora rätten till garanti) är att hämta programmet från den enda tillåtna kanalen – App Store. Vad som läggs upp där bestämmer Apple – som alltså fungerar som ett slags moraliskt filter för vad användarna kan använda sina telefoner till. Eller en ansvarig utgivare, eftersom Apple också beslutar vilka tidningar som tillåts distribueras till våra smartphones och paddor.

Och ännu så länge ställer inte världens förlusttyngda mediehus några besvärande frågor om detta filter – längtan att tillbaka till 90-talet då en tidning var en tidning och prenumerantkretsen betalade och höll käft är överordnat allt. I denna Walled Garden av 2010 års upplaga är det helt naturligt att Rupert Murdoch och Steve Jobs tillsammans ger ut en dagstidning som endast kommer att publiceras i Ipad, The Daily. Eller att nyheten om en Ipad-app konkurrerar ut Nordkoreas granatattack på förstasidan i en av Sveriges största tidningar.

Som jag skrivit tidigare här i bloggen, är jag säker på att detta blir ytterligare en dyr återvändsgränd för tidningarna. Journalistik och nyheter ingår sedan länge i ett större socialt sammanhang på nätet, där det är lika viktigt att kunna dela, tycka, blogga och reagera på det man läser som nyheten i sig. Redan idag är Facebook den näst största trafikmotorn till nyhetssajterna, efter Google.

Därför är inlåsta appar utan kontakt med kontakt dömda att misslyckas. Det finns inget sätt att vrida klockan tillbaka.

En annan Internetgigant som blir allt mer av Walled Garden är – Facebook. Det kan vid en första anblick tyckas underligt, men precis som Tim Berners-Lee säger, uppvisar Facebook de flesta egenskaper man förknippar med inhägnade onlinetjänster. Visst är tjänsten gratis, men allt innehåll som användarna läggs upp är inlåst, ägs av Facebook, och kan inte utan stora svårigheter raderas eller exporteras till andra tjänster. Företag uppmuntras att skapa ”sidor” på Facebook där de kan kommunicera med sina kunder  – innanför Facebooks väggar förstås.

Facebook har idag skaffat sig ett defacto-monopol på stora delar av Internets sociala infrastruktur; statusuppdateringar, chatt, vänlistor, fotoalbum, och i takt med att konkurrenterna lägger benen i vädret (minns communitydöden i fjol) finns snart inga alternativ. Med lanseringen av nya verktyg – som inbyggd Facebook-mejl och geolocation-tjänster – minskar användarnas behov ytterligare för att använda andra Internettjänster. Samtidigt som Facebook får tillgång till uppgifter om var vi är, vad vi gör och vad vi skriver. Jag tror inte för ett ögonblick att Mark Zuckerberg sitter och spionerar på sina användare, men Facebook är alldeles för smarta för att inte använda denna nya information i kommersiellt syfte. Tim Berners-Lee skriver:

”…the more you enter, the more you become locked in. Your social-networking site becomes a central platform–a closed silo of content, and one that does not give you full control over your information in it. The more this kind of architecture gains widespread use, the more the Web becomes fragmented, and the less we enjoy a single, universal information space.”

Christian Hernandez Gallardo

I veckan som gick var Christian Hernandez Gallardo, nybliven chef för Facebooks internationella affärsutveckling, på besök i Stockholm och höll föredrag på Internetkonferensen SIME 10. Gallardos huvudfokus låg på att berätta hur företag kunde nå bättre resultat på Facebook jämfört med traditionell annonsering. Enligt Gallardo har så kallade ”organic ads” (t ex statusuppdateringar om att en någon gillat en sida) upp till sju gånger högre effekt än traditionell reklam.

Med sin gigantiska användardatabas har Facebook stenkoll på vad som fungerar. Varje dag loggar 250 miljoner in på det sociala nätverket (av dessa är 6-7 miljoner skandinaver). Paradexemplet som Gallardo drog var Nike Football, vars Facebook-kampanj under Fotbolls-VM fick 2,5 miljarder annonsvisningar och tre miljoner gillade skotillverkarens sida. Facebook seglar alltså upp som ett hot även mot traditionell display-annonsering, det som står för huvuddelen av tidningssajternas intäkter.

Det paradoxala är att vi som arbetar på de stora tidningarna aktivt jobbar för att rekrytera ännu fler Facebook-användare – eller i alla fall underlätta för dem som redan är det att slippa lämna Facebook. Vi lägger upp sidor, publicerar nyheter och kampanjer och tävlar med ”konkurrenterna” om att få flest gillningar. Och sakta men säkert styr vi debatter och diskussioner iväg från våra egna sajter till den verkliga konkurrenten: Facebook.

Och allt detta ligger i planen.  Vid ett föredrag nyligen vid Wharton College (ett av det fåtal framträdanden som man får upp när man googlar på honom) uttryckte Gallardo det så här:

”Det är vi som påverkar och driver konversationerna. Det är vi som avgör vilket innehåll som blir relevant eller oviktigt. Jag menar att startsidan är olika för oss alla. Vi har alla tvingats läsa [ traditionella mediers ] förstasidor eftersom nyhetsredaktören gjort bedömning att en speciell rubrik säljer fler tidningar. Jag kan garantera att min förstasida och din förstasida ser helt annorlunda ut. Så den förstasida vi menar att du kan skapa är en förstasida som görs av dina vänner.

De nyheter vi kommer att ta del av kommer alltså att i allt högre utsträckning att baseras på vår smak, våra övertygelser, våra intressen – och vilka vänner och bekanta som vi har förtroende för.

Jag tror nog inte att tidningarnas nyhetsdeskar blir överflödiga inom överskådlig tid. Men när det gäller våra framtida läsare, unga som har hela sitt sociala nätverk på Facebook och sällan eller aldrig kommer att köpa en tidning – kommer vi att kunna nå dem utanför Facebooks digitala murar? Och kommer de verkligen att köpa en PDF-tidning för att läsa i sin Ipad, när det mesta som står i den finns öppet och gratis på webben?

Det ska bli intressant att se om Walled Garden-trenden bara är tillfällig, eller om vi verkligen börjar se slutet på det experiment som var det öppna, fria Internet.

Intressant?

Andra bloggare om internet, media, ipad, facebook, apple

Möjligen relaterat i pressen: Expressen, PC för alla, Computer Sweden, DN, SvD, Idg.se

Uppdatering 30/11: Debatten om Apple-censuren ser ut att ha vaknat.

Related posts:

1. En Apple-fanboys bekännelser
2. Tänk om Ipad blir döden för tidningshusen?
3. Äntligen! Apple stäms för iPhone 3G-fiaskot

Elaka grisar och arga fåglar – en oslagbar kombination.

Envisa rykten gör gällande att Apple släpper sin hajpade Ipad i Sverige redan nu på onsdag. (Något som säkert stämmer, eftersom IOS 4.2.1 med svenskt språkstöd släpps redan ikväll.) Att döma av förhandsspekulationerna kommer nämligen Ipad att innebära ett efterlängtat lyft för tidningarna, som nu kommer att kunna ta betalt för sina nyheter igen.

Peter Vesterbacka, vd för Rovio.

Jag ställer mig – som jag skrivit förut – något avvaktande till de stora förhoppningarna på paddan. Visst, det är en cool pryl, men jag tror inte det är pdf-tidningar och -tidskrifter som får folk att öppna plånboken på iTunes Store, även om en färsk undersökning från Daytona ser ut att delvis visa på motsatsen. (De som svarat är i stor utsträckning ”early adopters” som jobbar med media och reklam och redan äger en direktimporterad padda – alltså knappast ett representativt urval av Sveriges mediekonsumenter.)

Det som folk handlar på Itunes Store är däremot underhållning. Ett av de mest framgångsrika exemplen är Angry Birds, ett extremt vanebildande spel till Iphone, Ipad och Android som är utvecklat av finska Rovio. Under årets upplaga av SIME i Stockholm förra veckan fick jag tillfälle att prata med Peter Vesterbacka, företagets vd – eller ”Mighty Eagle” som han kallar sig på sitt visitkort. Med 36 miljoner spelare runt om i världen, och med 10 miljoner sålda spel till iPhone, har Vesterbacka och hans bolag startat en revolution i den trögrörliga datorspelsbranschen.

– Angry Birds HD har sålt väldigt bra på Ipad. Inte i närheten av iPhone-försäljningen, men vi är mycket nöjda med resultatet så här långt. Och det högre priset till iPad påverkar inte försäljningen alls vad vi kan se, säger Vesterbacka.

(Angry Birds kostar 38 kr till iPad, men bara 7 kr till iPhone).

Peter Vesterbackas titel – Mighty Eagle.

De senaste tio åren har spelmarknaden helt dominerats av tre giganter – Microsoft, Nintendo och Sony, som effektivt kunnat kontrollera spelutbudet till sina respektive plattformar. Liksom vilket innehåll som varit tillåtet att ladda ner via de inbyggda live-tjänsterna.

Resultatet har blivit att det i princip endast lönat sig att släppa så kallade AAA-titlar till dessa spelplattformar. Som kostat mångmiljonbelopp att utveckla, och som bärs fram av reklamkampanjer med nästan lika stora budgetar. Spel som kostar konsumenterna drygt 600 kr, och med lite tur räcker över en helg.

Rovio och Angry Birds visar att det går att göra på ett annat sätt. Spelutvecklare idag är inte beroende av att komma överens med Sony, Microsoft eller Nintendo för att få ut sina titlar.

– Många klagar på Apple och deras långa process för godkännande av appar, men det är oändligt mycket lättare än att nå ut där än hos konsoltillverkarna eller den inlåsta mobilspelsmarknaden som kontrolleras av operatörerna. När du släpper ett spel i App Store, kommer det ut direkt i 90 länder – du slipper förhandla med folk på alla dessa marknader, säger Peter Vesterbacka.

Redan idag dominerar mobila spel om man räknar i antal nedladdningar. En trend som kommer att förstärkas med släppet av Ipad och dess svans av Android-baserade surfplattor. Och det är lätt att se vilka som är toppsäljarna i Itunes App Store: hälften på topp 10-listan för iPad är spel.

Peter Vesterbacka är övertygad om att just surfplattor kommer att bli en av de dominerande plattformarna för mobilspel, vid sidan av Iphone och Android-telefoner. Enkelheten att ta med, större skärm och snabbare processor i kombination med att surfplattan är ”always on”, gör den till en vinnare, menar han.

– Marknaden är stor redan nu, men den kommer att bli gigantisk framöver. Folk kommer att ägna mer tid åt spel, eftersom man bär med sig tablets i större utsträckning än man bär runt på en laptop.

Hur kommer då detta att påverka de traditionella aktörerna i branschen, och dess återförsäljare? Kommer någon verkligen vara beredd att betala 600 kr för ett spel till PSP eller Xbox, när det går att få motsvarande underhållning för ett par tior?

Rovios vd tror det blir svårt. Särskilt som fler och fler titlar släpps först på mobilplattformarna, och först därefter konverteras till konsol och dator. Angry Birds är det första exemplet på detta – spelet kommer att släppas till Macintosh och PC inom kort, via Apples Mac App Store och Valves Steam. Och längre fram kommer det också att dyka upp på spelkonsolerna.

Ser du några nya trender på spelmarkanden?
– Vi kommer att få se flera intressanta saker framöver, som utvecklas till mobila plattformar, säger Vesterbacka.

– Social gaming är ju redan populärt, trots att det i till exempel Farmville degenererat till spam. Och multiplayerspel kommer naturligtvis att funka bättre med surfplattornas stora skämnar. Jag tror också att Gowalla och Foursquare är något på spåren med platsbaserade tjänster, men ännu så länge har ingen utnyttjat tekniken för att göra riktigt intressanta spel.

Intressant?

Andra bloggare om apple, ipad, iphone, spel, angry birds, rovio

Related posts:

1. iPad räddar inte pressen – men kanske spelbranschen?
2. Tänk om Ipad blir döden för tidningshusen?
3. Är vi redo för en dator utan tangentbord?

Vissa förståsigpåare och Apple-fanboys ryckte naturligtvis ut till Steve Jobs försvar och hånade dumma iPhone 3G-användare som installerat uppdateringen – det borde ju alla förstå att denna bara var för de nya telefonerna. Och det kanske vi borde förstått – eller också kanske Apple borde låtit bli att installera iOS 4 i de gamla lurarna. För vi är ju trots allt rätt många som lärt oss att om det finns en rekommenderad uppdatering så installerar man den.

Hur som helst, problemet är att när man väl uppgraderat och insett att man nu äger en extremt dyr dörrstopp – dessutom ofta med löpande abonnemang – kan man inte på något enkelt sätt rulla tillbaka uppgraderingen och gå tillbaka till det gamla fungerande operativsystemet. I alla fall inte utan att ”jailbreaka” telefonen – och då gäller inte Apples garantier längre.

Därför är det ett bra besked att Apple äntligen dras inför rätta för sitt iOS 4-fiasko. En domstol i Kalifornien tar nu upp ett fall, där klaganden Biana Wofford stämmer Apple för att medvetet förstört prestandan hos iPhone 3G, för att på så sätt promota försäljningen av nya iPhone 4. Wofford hoppas att hennes fall ska kunna utvecklas till en grupptalan gentemot Apple, vilket inte alls är omöjligt med tanke på det stora antalet drabbade.

Det är faktiskt på tiden – frågan är varför det dröjt så länge innan någon reagerat. Möjligtvis beror det på Steve Jobs superstjärnestatus att Apple lyckats komma undan med iOS4-affären längre än något annat företag kunnat drömma om. Miljontals privatpersoner och företagsanvändare har fått sina fullt fungerande telefoner förstörda av Apples slappa kvalitetskontroll (att det är ett medvetet sabotage tror jag inte på). Dessa användare kan inte gå tillbaka till sitt gamla fungerande operativsystem, och det enda rådet Apple har är – köp en ny telefon.

Det skulle vara intressant att se hur dyrt det skulle bli för en biltillverkare som ”uppgraderade” sin programvara på samma sätt. Tänk att få tillbaka sin 2008 års BMW från service och märka att topphastigheten inte längre är 220 km utan bara 110. Och att det tog 25 sekunder att klara 0-100?

På något sätt tror jag inte verkstaden kommit undan med beskedet ”köp en ny BMW”.

I Apples fall kommer stämningen förmodligen bara att köra fast i ett juridiskt svart hål, men resultatet kanske kan bli att företaget tvingas ta fram stöd för att enkelt – och med bibehållen garanti – kunna avinstallera iOS 4 från iPhone.

Intressant?

Andra bloggar om apple, iphone, uppgradering, stämningar

Related posts:

1. Peak iPhone
2. Är vi redo för en dator utan tangentbord?
3. En Apple-fanboys bekännelser

Knappt är Steve Jobs klar med sitt keynote speech, förrän världens alla Apple-fanboys lagt beställningar på nya MacBook Air. Som nu är ännu smalare – lika tunn som Steve Jobs påstår vissa – än tidigare, och bäst kan beskrivas som en iPad med tangentbord. Devoterna hemma vid sina (nu uråldriga) MacBook Pro bambusar, livetwittrar och analyserar detta sällsynta tillfälle då den Store Ledaren visar sig och förmedlar sin senaste uppenbarelse direkt från Cupertino-bunkern till undersåtarna i Mackyrkan.

Trots att jag själv älskar det mesta som Apple gör (jag åkte ju skämmigt nog till New York och köpte en iPad i somras) så är det tydligt att kulten kring Apple och Steve Jobs börjar anta bisarra proportioner. Hans tal granskas och analyseras numera med samma noggrannhet med vilken forna tiders kremlologer bedömde tonfall och ordval i Sovjetledarnas tal – för att på så sätt gissa sig till kommande förändringar i ledargarnityret. Och visst ser han lite tunn ut, Steve. Är cancern tillbaka? Hans attack på konkurrenterna – indikerar det en störning i Kraften? Marknaden blir skakis, aktiekursen faller.

Det egentliga problemet med Apple är emellertid inte att företaget och Steve Jobs nått superstjärnestatus – vilket i flera avseenden är berättigat – utan att det inte finns någon som kommer bakom. Varken hos Apple eller konkurrenterna. Apple befinner sig i ett helt eget luftlager i atmosfären, och har egentligen varit ensamt om att definiera hur vi kommunicerar digitalt – från den första Macintosh-datorn 1984, som var först med ett ikonbaserad användargränssnitt, till dagens smartphones, iPod och pekskärmsdatorer – alla intimt sammanbyggda med tjänster som iTunes, som gör att mjukvara och hårdvara i princip blir omöjliga att separera. Detta på ett sätt som inget annat företag – som Microsoft – skulle komma undan med utan att riskera att dras inför domstol.

Resten av branschen svarar med att försöka – kopiera. Var finns de alternativa idéerna till Steve Jobs digitala världsbild?

Sporrade av sina ekonomiska framgångar de senaste åren, tar Apple ett allt fastare grepp om hela den digitala näringskedjan – från design och produktion till distribution av både egna och andras applikationer. För tio år sedan var Apple först med att avskaffa dåtidens vanligaste lagringsmedium – disketten. Och igår gav Steve Jobs dödskyssen till CD- och DVD-skivorna – i det nya Mac-universum kommer operativsystemet på USB-minnen och övrigt innehåll laddas ner från AppStore. Apple har som första mjukvaruföretag lyckats med konststycket att låsa in sina användare – under jublande applåder.

Ändå är alternativen – för visst finns de – långtifrån bra nog för att på allvar kunna hota Applekyrkan och pastor Jobs.

I senaste säsongen av Futurama (säsong 6, avsnitt 3) driver Matt Groening hejdlöst med Apple i Attack of the Killer App. Fast ju längre tiden går, desto mindre av parodi blir det.

Och vi frågar oss alla lite nervöst – vad händer efter Steve..?

SvD, SvD, E24,  IDG, Expressen,  M3, SvD

Andra bloggare om apple, steve jobs, mac, datorer, internet, ekonomi

Intressant?

Related posts:

1. Är vi redo för en dator utan tangentbord?
2. Äntligen! Apple stäms för iPhone 3G-fiaskot
3. Den enes bröd

Problemet mitt i denna iPhone-hype är inte bara, som Anders Wijkman skriver i SvD idag, att det är ohållbar på alla upptänkliga sätt att byta mobiltelefon vart eller vartannat år. Framför allt eftersom vi snabbt närmar oss inte bara Peak oil utan även ”peak rare metals”. Jag brukar tycka att Wijkman är ute och cyklar med sitt klimatsvammel, men i det här fallet tycker jag han har helt rätt av flera skäl, inte bara miljömässiga, utan kanske främst ur konsumentperspektiv (vilket SvD:s förvirrade ledarblogg i ämnet inte riktigt förstår).

Utvinning, anrikning och tillverkning av olika typer av metaller kräver ofta ohyggliga energimängder, vilket i de flesta fall är det samma som eldning av fossilbränslen. Förr i tiden, innan elmarknaden avreglerades, framställdes t ex aluminium i smältverk nära stora vattenkraftanläggningar i norra Sverige och Norge, sedan blev det för dyrt och produktionen flyttades till Kina där man använder brunkol istället. Det är ju där våra iTelefoner byggs, i fabriker med usla arbetsvillkor och låga löner, för att sedan skeppas med flyg eller båt till konsumenter i USA och Europa. Där horder av miljömuppar använder dem för att blogga och twittra om hur vi uppnår ett hållbart samhälle genom att ockupera ett kolkraftverk i Värtan.

Ursäkta utvikningen. Åter till iPhone.

En telefon med bara drygt ett år på nacken borde utan problem kunna hålla åtminstone 4-5 år till. Särskilt idag, när allt fler applikationer är molnbaserade och alltså inte behöver särskilt mycket i hårdvaruväg för att fungera. Att Apple lyckats mobilisera sina sektmedlemmar (konsumenter) att hänga på låset varje gång Steve Jobs uppgraderar  en applikation – vilket påfallande ofta kräver vidhängande ny hårdvara – får väl med bolagets värdering på aktiemarknaden anses närmast genialt.

Inte desto mindre är det galet. Och vi har sett det förr.

För drygt 10 år sedan, när kriget mellan Intel och AMD (CPU) och Nvidia och ATI (grafikprocessorer) rasade som värst, var man i princip tvungen att uppgradera hårdvaran i sin PC – eller köpa ny – en gång om året om man var gamer och ville kunna köra de senaste PC-spelen. Det var en utveckling som under en period innebar en hälsosam symbios mellan mjukvaru- och hårdvaruutvecklare. Men i längden var det naturligtvis ekonomiskt självmord att släppa produkter som bara ett litet fåtal hade full glädje av; de som hade den absolut senaste hårdvaran.

Processorkrigen tog slut ungefär i samma veva som Xbox och Playstation 2 släpptes, och sedan dess har datorspelsutvecklarna förlagt sitt fokus på dess plattformar och dess uppföljare. Med en stor installerad användarbas, där man kan vara säker på att alla har samma hårdvara, blir det både enklare mera lönsamt att utveckla nya spel. Inga drivrutiner som måste uppdateras, inte dussintalet – minst – olika grafik- och ljudkort som kräver anpassning. Jag som har en snart sex år gammal Xbox 360, kan därför vara säker på att ett nytt spel funkar utan problem. Dessutom rullar mina snart tio år gamla Xboxspel fint på den.

Föga förvånande har PC:n, som var den dominerande spelplattformen för 15 år sedan, idag blivit en nischmarknad för dem som fortfarande lirar WoW eller Counter-Strike.

Jämförelsen är måhända inte helt överförbar till Apple, men risken finns att bolaget och applikationsutvecklarna överskattar kundernas beredvillighet att uppgradera till den senaste hårdvaran. Särskilt som iPhone – till skillnad från Apples stationära och bärbara datorer – mot alla odds gått och blivit Svennebanan-telefonen nummer ett.

Hur länge dröjer det innan de första iPhone 4-apparna kommer? Och vad händer då?

Intressant?

DN, E24, Aftonbladet, SvD, Expressen, Expressen

Andra bloggare om apple, iphone, iphone 4, steve jobs

Related posts:

1. Äntligen! Apple stäms för iPhone 3G-fiaskot
2. 750.000 hackare i din iPhone
3. Är vi redo för en dator utan tangentbord?

Vilket är rätt dumt, eftersom vi faktiskt är ett par som försöker jobba under våra tågresor. Det skulle i alla fall vara intressant att höra skälen till att lägga banvallarna mer eller mindre i permanent telefonskugga. Är det SJ som säger nej  – för att kunna kränga sitt usla och dyra ”bredband” ombord?

Whoops. där försvann det igen, nån kilometer utanför Halmstad. Ingen service. Får posta det här i Falkenberg. Eller Varberg, ser det ut som.

Andra bloggare om telia, iphone, sj, fail

No related posts.

Trafikkaos vid Skurubron – igen.

I morse var det dags igen – en krock strax före Skurubron med tre bilar inblandade korkar effektivt igen vägen, och jag blir nästan en timme sen till jobbet. Det var bara två veckor sedan det hände senast, den gången blockerade en långtradare och tre personbilar igen bron, och därmed kom inga bilar från Värmdö in mot Stockholm på över en timme.

Att det krockas i tid och otid beror på i de flesta fall på en enda sak – folk kör som idioter. Att hålla avstånd finns bara inte i morgonrusningen; försöker man lämna några meters lucka till framförvarande bil byter snabbt någon fil och så ligger man där i 70 knyck med en bil några decimeter framför en. Det säger sig själv att minsta störning i rytmen leder till sammanstötningar och trafikkaos. Ingen klarar att reagera och bromsa när någon en meter framför ställer sig på bromsen.

Men orsaken till att folk i allt högre grad beter sig som idioter i sina bilar beror förstås på att trafiken ökat dramatiskt. Det rullar mångdubbelt fler bilar på våra vägar – särskilt i och runt Stockholm – än det gjorde när vägsystemet dimensionerades för snart ett halvt sekel sedan. Dessutom har bilarna blivit bättre, säkrare och utrustats med diverse hjälpsystem – t ex låsningsfria bromsar – vilket tyvärr invaggar många i en falsk säkerhet som skruvar upp farten ytterligare, samtidigt som marginalerna krymper.

Och detta problem kommer inte att lösas, oavsett hur många nya förbifarter det byggs. För problemet är inte att vägnätet är underdimensionerat i sig, utan att hundratusentals bilar ger sig ut på vägarna ungefär vid samma tid, framförda av bilister som har bråttom och därför gör sitt bästa för att komma före alla andra. De trängs i köer, blockerar korsningar och vägrar släppa in medbilister i sin fil. Därför blir det stopp, inte för att det saknas utrymme att köra bil på.

Ta en jämförelse: Alla flygbolag skulle naturligtvis föredra att förlägga sina avgångar till tidig morgon istället för mitt i natten, men ingen på Luftfartsverket skulle på allvar komma på idén att släppa ut alla flygplan på startbanan samtidigt och låta piloterna själva lösa problemet med vem som ska lyfta först. Och hur många extraspår skulle vi behöva genom Stockholm om Banverket avskaffade sin trafikledning och lät lokförarna köra enligt egna tidtabeller? Ingen vet, men kaos hade säkert blivit följden.

När det gäller biltrafiken, har vi dock accepterat detta kaos, trots att det årligen dödar och lemlästar tusentals människor och leder till oändliga materiella skador. Bilismen är och förblir en till stora delar laglös zon, med samhällets goda minne. Vad jag frågar mig är – varför finns det inga biltillverkare som på allvar försöker lösa detta problem? Tekniken finns ju till stora delar redan (även om Volvos självbromsande bil inte precis övertygade vid pressvisningen…).

Varför finns det till exempel inga system för automatisk övervakning och hastighetsbegränsning via bilens dator?  På detta sätt skulle köbildningar till stora delar kunna undvikas, genom att annalkande trafik tvingas köra långsammare.

Och varför är inte alla bilar utrustade med individuella användarkonton, precis som datorer? Naturligtvis borde det gå att sätta begränsningar beroende på vem som sitter bakom ratten. Den 18-årige sonen gillar det säkert  inte, men när han lånar pappas M3:a är det nog en bra idé om han bara kan köra i max 110 km, och att det inte går att koppla ur automatisk krängningskontroll och antispinn. Och att bilen själv vägrar att låta en ligga närmare framförvarande fordon än ett par meter, borde vara en självklarhet.

Intelligenta system för att dirigera trafikströmmar borde kunna bli en betydligt mera lukrativ exportprodukt än att skruva ihop bilar vid ett löpande band – även om det förstås är kul att den nya Saaben verkar bli en försäljningsframgång.

Men var finns dessa visioner?

I alla fall inte inom bilindustrin, där utveckling i bästa fall handlar om nya ”miljövänliga” motorer som släpper ut några ynka procent mindre koldioxid, men som i allt väsentligt bygger på 100 år gammal teknik.

I stället för att ta tag i de stora utmaningarna för framtiden, satsas all kraft istället på att lösa ett ickeproblem. Och i världens alla storstäder står trafiken stilla.

Andra bloggare om stockholm, trafik, bilar, teknik

Intressant?

Related posts:

1. Hell on Wheels – könsmaktsordning på två hjul