Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: väder (sida 1 av 3)

Men Pär Holmgren sa ju…


Sedan Fimbulvintern slog till för ett par veckor sedan, har jag funderat en del på exakt när det var som samhällets beredskap för att hantera snö havererade. Ett haveri som på senare år manifesterat sig i ständiga tågförseningar, stillastående kollektivtrafik och en allmän oförmåga att få något att fungera över huvud taget om det faller ett par decimeter snö. Som den 5 december, när i princip hela Stockholm bröt samman och miljontals invånare lämnades i sticket utan möjligheter att komma vare sig till eller från jobbet – eller till dagis som passade på att stänga samtidigt som föräldrarna var strandsatta miltals bort.

Jovisst, det var mycket snö som föll, men historiskt sett har Sverige drabbats av vinter  åtskilliga gånger, och ett par decimeter snö borde inte komma som en total överraskning om man bor i trakterna av Polcirkeln.

Ändå, trots att meteorologerna varnade flera dagar i förväg, haverade samhället totalt. Mer än en vecka senare råder fortfarande kaos på många ställen, med oplogade trottoarer, isiga gator och brist på både folk, maskiner och lastbilar.

Dessutom finns det ingenstans att lägga all snö; nuförtiden är det inte bara att tippa den i närmsta sjö, eftersom sånt kräver tillstånd av miljöförvaltningen. Detta för att nysnö betraktas som farligt avfall när den väl landat på marken. (Idioti, förstås, men det är sådant mupperi som gör att det skapas ständigt nya arbetstillfällen inom byråkratin.)

Det är lite banalt att lalla om att det minsann var bättre förr, men vi som faktiskt var med minns att såväl Vägverket, SJ och de lokala gatukontoren var avsevärt mycket snabbare på att ploga, sanda och rensa bort snö för 20-25 år sedan.

Sedan hände något. Ett antal år med milda vintrar i kombination med den nyväckta hysterin för det som kallades klimathotet, invaggade politiker, samhällsplanerare och medier i tron att det inte skulle komma fler vintrar. Klimatförändringarna var redan i full gång, kändismeteorologer slog fast att både snö och Vasalopp skulle vara ett minne blott redan inom några år. I mitten av 2000-talet skulle Stockholm ha ett centraleuropeiskt klimat. Vindruvor och oliver skulle odlas.

Att sådana prognoser inte hade högre vetenskapligt värde än en spådom på Kiviks marknad – baserade som de var på begränsade datormodeller – brydde sig ingen om. Forskarna var ju eniga, frågan var nu om det skulle bli 2, 4 eller 7 grader varmare. Och hur många meter havsytan skulle stiga!

Jag vet inte exakt hur mycket detta påverkade den kraftiga försämringen av till exempel järnvägsunderhållet som skedde i början av 2000-talet, men det är svårt att bortse från att beslutsfattare passade på att spara in på kostnader för snöröjning (det skulle ju ändå inte bli några fler vintrar). Sveriges största isbrytare behövdes förstås inte heller längre i den framtida isfria Östersjön – därför hyrdes den ut till forskare i Antarktis.

Bostadsområden, som det där jag bor just nu, byggdes utan några utrymmen för att transportera undan snömassor. Och när snön trots allt kom måste den förvaras på trottoarer, trädgårdar och parkeringsplatser.

Det är något konstigt med vädret

Det är något konstigt med vädret!

Istället för att investera i snöskyfflar, plogbilar och underhåll, satsades allt mer av samhällets resurser på att forska kring och larma om det nya klimatet som var på väg. Höjdpunkten på denna svenska masspsykos inträffade runt 2003, då statliga Naturvårdsverket drog igång tidernas kanske mest bisarra annonskampanj: ”Det är något konstigt med vädret”. 30 miljoner spenderade myndigheten på att informera svenskarna om att barnen aldrig mer skulle få uppleva snö och att julklappspulkan aldrig skulle komma till användning. Den nya julsången ”Räven simmar över sjön” introducerades. (Idag finns få spår av kampanjen kvar, förutom en publikation på persiska…)

Kändismeteorologen Pär Holmgren eldade på med att konstatera att gröna jular var ett första tecken på klimatförändringarna – framtidens vintrar skulle bli blöta och snöfria. ”Vita jular är något vi bara kommer att minnas och drömma om”, förklarade Holmgren.

I november 2010, samtidigt som Sverige huttrade under en rekordtidig snöstorm, ändrade sig plötsligt Holmgren – nu slog han fast att snökaos skulle bli det nya normala, för det var precis så här klimatförändringarna såg ut…

Det skulle vara lätt att skratta åt galenskaperna, om det inte vore så tragiskt. För det är Holmgren och anda ”experter” som medverkat till hur det ser ut idag. Stadsplanerare, makthavare och tjänstemän använder fortfarande Holmgrens och Rockströms domedagsprofetior som karta, och att anpassa dem till verkligheten går ohyggligt trögt.

Undan för undan har samhället rustat ner förmågan att hantera det som vi förr kallade för vinter, eftersom vi istället valde att lyssna på sagor från offentligfinansierade domedagsprofeter, miljölobbyister och diverse tokstollar, istället för att använda sunt förnuft. Resultatet ser vi nu.

Som en illustration spenderade Länsstyrelsen förra året en halv miljon på att ta fram en Miljö- och sårbarhetsanalys för Stockholms län. I analysen, som baserades på det  ganska extrema antagandet att det blir 4-6 grader varmare fram till 2100, slogs det fast: ”Varmt, blött och extremt väder är vad vi har att vänta oss – med ökad risk för översvämningar, värmeböljor och sjukdomar.” 

Jag ställde då frågan till projektledaren Lovisa Lagerblad, om det möjligen hade utretts alternativa scenarier, med tanke på att vi redan haft två smällkalla och snörika vintrar. Svaret var att nej, det inte fanns någon Plan B.

Nu är vi mitt inne i ytterligare en Fimbulvinter, den tredje på fyra år, men analysen är fortfarande att vi måste planera för värmeböljor 50 år in i framtiden. Samtidigt står tågen stilla och snökanonerna vandrar in på rad från Östersjön.

Att kalla det galenskap är att uttrycka sig milt.

Intressant?

DN 1, 2, Aftonbladet 1, 2, 3, SvD 1, 2

Andra bloggar om , , , ,

Oden hade behövts nu – i Alaska

I somras utbröt ett kollaktivt ramaskri inom klimatindustrin, efter regeringens beslut att låta Sveriges största – tillika en av världens starkaste – isbrytare Oden stanna hemma och bryta is i Bottenviken i år, efter att under fem år befunnit sig i Antarktis, där fartyget säkerställt leveranser till och från den amerikanska forskningsbasen McMurdo.

Men efter två rekordkalla och bistra vintrar, med högar av färjor och handelsfartyg fastfrusna i Östersjöns is, beslöt Sjöfartsverket att Oden, tillsammans med Sveriges fyra andra isbrytare skulle hålla sig hemma i år. Ilska och fördömanden från det internationella forskarsamhället bet inte på sjöfartsverket, inte heller vädjanden från USA:s utrikesminister Hillary Clinton, som skrev ett personligt brev till Carl Bildt i hopp om att den svenske utrikesministern skulle kunna få sjöfartsmyndigheterna på bättre tankar. Beslutet stod fast: Oden skulle stanna i svenska vatten.

Det faktiska resultatet blev dock ett helt annat, för knappt hade den diplomatiska krisen med USA ebbat ut förrän Sjöfartsverket hyrde ut Oden igen – till Finland, där hon nu ser till att hålla transportlederna öppna till de stora hamnarna i norr. Vilket visat sig vara ett utmärkt beslut, för medan isen knappt lagt sig på den svenska sidan av Bottenviken, har de envisa sydvästvindarna denna vinter packat ismassorna mot den finska kusten istället.

Att jag kommer att tänka på Odenbråket just nu är rapporterna om den extrema vinter som Alaska just nu upplever med stormar, kyla och metervis med snö utöver det normala. Kommunikationer har lamslagits, och orkanvindar under hösten har stoppat leveranser av bränsle och förnödenheter till avlägsna delar av delstaten, till exempel till hamnstaden Nome vid Alaskas kust vid Barents hav.

Isbrytaren Healy försöker assistera ryska tankern Renda i Barents hav.

För ett par dagar sedan körde den ryska tankern Renda, på väg till Nome med bunkerolja, fast i isen i Barents hav, där fartyget de senaste dagarna assisterats av amerikanska kustbevakningens isbrytare Healy. ”Räddningsuppdraget” var dock nära att misslyckats, då fartyget är byggt endast för lättare isbrytning och Renda var nära att fastna i packisen – under gårdagen rörde sig tankern bara 20 meter…

Att notera är att istjockleken i området ”bara” är lite drygt en meter, vilket är rena bagatellen för en isbrytare av Odens klass. Men incidenten visar på det verkliga problemet; nämligen att USA i princip helt saknar isbrytarflotta. Världens rikaste land, med en delstat som är större än Sverige precis vid Norra ishavet, har idag endast en fungerande, lätt isbrytare i drift, Healy. De övriga två, Polar Sea och Polar Star, ligger sedan åratal på varv i Seattle, med stora reparationsbehov. Experter gör bedömningen att U.S Coast Guard skulle behöva upp till sex större isbrytare.

Vad incidenten i Barents hav visar, är USA:s skriande brist på isbrytarkapacitet. Möjligen beror det på åratal med rapporter om smältande havsisar och varmare klimat, eller bara på missriktad spariver, men idag klarar USA alltså bara med nöd och näppe att hålla sina egna nordliga handelsleder öppna.

Det är i ljuset av detta man ska se Hillary Clintons vädjan till Carl Bildt i somras. USA har helt enkelt inga egna isbrytare som klarar att operera under arktiska förhållanden.

Men kanske är det inte för sent att tjäna en hacka? Amerikanerna hade nog betalat top dollar just nu för att få låna Oden i några veckor.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Klimatforskarna gör en Harold Camping

Det märks tydligt att det är stort klimatmöte på gång – denna gång i Durban, Sydafrika – eftersom TV och tidningar nu fylls med mer dårskaper än vanligt med klimatindustrin som avsändare. Det står många miljarder på spel, så det gäller att hålla domedagskänslan på topp. Och det senaste greppet bland ”forskare” är att börja skylla alla möjliga sorters väder på utsläppen av växthusgaser.

Värmeböljor, översvämningar eller torka – det är klimatförändringarnas fel!

Bränder i Moskva – klimatförändringarna!

Extremkyla två vintrar i rad – that’s klimatförändringar for you!

Forna tiders höststormar har därför ersatts med vad som i tidningarna kallas det galna vädret. Ibland kan man till och med chatta med en meteorolog om att allt minsann är värre än nånsin, och att det minsann beror på att vi kör bil och äter kött.

En veritabel OS-mästare i grenen klimatalarmism heter Stefan Rahmstorf och är forskare på universitetet i Potsdam. Han ställer alltid upp när pressen eller TV – som Rapport – vill ha lite sköna domedagsprofetior. Likt en forskningens Harold Camping levererar Rahmstorf apokalyps med extra allt. Säger FN:s klimatpanel att havsnivåerna kommer att stiga ungefär 1-1,5 meter så drar Rahmstorf till med 10! Och temperaturen kommer inte att stanna vid 2-3 graders ökning – minst 6-7, kanske till och med 10 kommer det att bli!

Nu är Rahmstorf extrem till och med bland domedagsprofeter – förra året deltog han exempelvis i en uppseendeväckande rättegång mot mänskligheten – och det krävs ingen omfattande research för att hitta en uppsjö av kritiska röster även bland sådana som knappast kan stämplas som förnekare. Roger Pielke Jr plockar effektivt sönder Rahmstorfs slutsatser, och även FN:s klimatpanel – IPCC – slår i sin senaste sammanfattning fast att det är mycket svårt att avgöra huruvida extrema väderhändelser blir vanligare, och vad de i så fall beror på. Vad gäller stormar så visar aktuell forskning att det inte går att urskilja någon aom helst trend vare sig i antal eller intensitet – inte ens om man jämför med de senaste 5.000 åren.

Hela denna larmcirkus hade kunnat vara ganska underhållande om det inte varit för det sorgliga faktum att Rahmstorfs överdrifter faktiskt ligger till grund för politiska beslut som kostar Europas – och världens invånare – 1000-tals miljarder i verkningslösa klimatavtal, vansinniga satsningar på etanolbilar och miljardsubventioner till ineffektiva energikällor som vindkraft och solceller. Eller ta den lokala hysterin som handlar om hur många meters havsnivåhöjning en framtida Slussen ska kunna stå emot (när den mest trovärdiga höjningen kommer att landa på sin höjd ett par decimeter).

Det enda glädjande i sammanhanget är att det så kallade tvågradersmålet kanske ändå kan uppnås – och detta utan att någon lyfter ett finger. En ny forskningsrapport, publicerad i vetenskapstidskriften Science, visar nämligen att den så kallade klimatkänsligheten kan vara betydligt mindre än man tidigare trott, och att en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären bara skulle leda till mellan 1,7 och 2,6 C ökad medeltemperatur, alltså nära en halvering jämfört med tidigare beräkningar.

Det borde vara goda nyheter för de 10.000 delegaterna på plats i Durban. Målet är i sikte – och de behöver inte ens lämna solstolarna!

Intressant?

Aftonbladet, DN, SvT Debatt

Andra bloggar om , , , ,

Bevisat: flyget leder till klimatförändringar

OMG Chemtrails!

Att den internationella flygtrafiken spyr ur sig stora mängder koldioxid är inte precis någon nyhet – däremot är det fortfarande en öppen fråga i vilken utsträckning dessa utsläpp leder till framtida klimatförändringar.

Men nu har en grupp forskare kommit fram till att flygtrafiken faktiskt påverkar nederbördsmönster här och nu, genom att flygplan (både propeller- och jetplan) ”slår hål” i molnen och på detta sätt skapar ett temperaturfall på ner till 30 grader i området där de passerar. Om molnen innehåller mycket fukt bildas då iskristaller, som sedan faller ner som regn och snö. Så man kan alltså säga att flyget påverkar det lokala klimatet – det blir kallare.

Resultatet av kartläggningen visar att det faktiskt faller större mängder nederbörd runt stora flygplatser än på andra platser, och det tenderar också att snöa mer längs de större flygplansrutterna. Effekten är inte stor, men klart mätbar, och den är som störst på nordligare breddgrader under vintermånaderna, enligt forskarna vid University Corporation for Atmospheric Research som ligger bakom studien.

Forskarna har använt sig av dels av satellitbilder, dels av datormodeller för väderprognoser för att ta reda på hur ofta denna typ av ”laddning av moln” uppkommer. Ett område på 10 mil runt ett antal flygplatser, som London Heathrow, Frankfurt, Charles de Gaulle, Seatlle-Tacoma, Yellowknife (Kanada) samt forskningsbasen Byrd i Antarktis, användes som underlag i studien.

Effekterna är som sagt lokala och av övergående karaktär, och man behöver knappast känna sig ångest för att stackarna i närheten av Arlanda får skotta särskilt mycket mer än svensken i allmänhet. Men, som Anthony Watts påpekar, bevisar studien att flygplatser inte är särskilt bra ställen för att göra väderobservationer.

Och sedan har vi förstås också den infekterade frågan kring… Chemtrails!

Intressant?

Mera flyg: DN, SvD, Aftonbladet

Andra bloggare om , , , ,

Att förstå storleken på monstercyklonen

Östra Australien, framför allt delstaten Queensland, har varit hårt prövat av naturkatastrofer på senare år. Knappt har vattnet börjat sjunka undan efter översvämningarna i januari förrän det är dags för nästa potentiella katastrof – den gigantiska cyklonen Yasi, som snabbt närmar sig kusten med vindhastigheter på över 70 meter i sekunden. Prognoserna pekar på att ”landfall” kommer att ske i morgon onsdag i höjd med staden Cairns.

Vad som inte riktigt framgått av nyhetsrapporterna är kanske hur ohyggligt stor Yasi är. Om man som bloggaren Jo Nova lägger kontinentala USA över Australien, ser man tydligt hur gigantiskt det annalkande ovädret är. Liksom Australien som är en betydligt större kontinent än vad vi inser. Lägger vi Australien över Europa täcker det hela kontinentala Europa, Östeuropa, en bit av Ryssland och Turkiet – och halva Sverige.

Vi som brukar ta till krigsrubriker som ”skräckvädret” bara det smyger sig in en ynklig liten snökanon från Östersjön – vad skulle vi kalla ett annalkande oväder från Ryssland i Yasis storlek?

Vi kan alla vara glada att vi lever i en meteorologiskt ganska ospännande del av världen.

Intressant?

Aftonbladet, DN

Läs även andra bloggare om , , , ,

En halvmeter snö är väl ingenting

I Japan funkar snösvängen som den ska.

Den 1 januari, och det snöar igen. Börjar drabbas av den där klimatångesten som jag känner varje vinter, när mörkret och snömassorna tornar upp sig.

Men jag inser att våra problem är blygsamma jämfört med hur det är i delar av Japan om vintrarna. Där ligger snön 20 meter tjock, och vägarna upp till de japanska alperna slingrar sig fram i djupa schakt mellan snövallarna. Hur det över huvud taget fungerar att ploga fram vägarna under sådana snömassor framgår av videon nedan.

Imponerande. Och jag ska nog sluta klaga på att det ligger ett par decimeter snö på balkongen som jag kommer att tvingas skotta bort i morgon…

Intressant?

Vädret i veckan: SvD, DN, Aftonbladet

Andra bloggar om , ,

SMHI:s prognoser bäddade för vinterns kaos

Förr i tiden, när en meteorolog var en meteorolog och John Pohlman var lika folkkär som Peter Settman, brukade man lite skämtsamt skylla dåligt väder på TV-meteorologerna.

Idag är det inget skämt längre. För SMHI är, om inte ansvarigt för de senaste årens smällkalla vintrar, djupt involverat i besluten att avveckla vår beredskap för att klara av snö och kyla.

I Aftonbladet idag skriver Elisabet Höglund – en av få svenska journalister som fortfarande bibehåller en sund skepsis till så kallade experter – att det haveri vi just nu ser i vår infrastruktur går att spåra till de scenarier för Sveriges framtida klimat som målades upp i Sveriges fjärde nationalrapport om klimatförändringar, som Regeringen skickade över till FN:s klimatpanel (IPCC) 2005. I denna kan man läsa om följderna av att medeltemperaturen i Sverige – framför allt i de norra delarna – kommer att öka med mellan 2,5 och 4,5 grader. Slutsatsen:

”Den förväntade uppvärmningen för också med sig vissa positiva effekter genom att fördelningen mellan regn och snö kommer att ändras under den kalla årstiden. Detta minskar behovet av snöröjning, sandning och saltning av vägbanorna vilket i sin tur ger bättre miljö och luftkvalitet.”

I ljuset av dessa slutsatser – som är regeringens egna – är det inte alls konstigt att världsfrånvända lokalpolitiker förbjuder dubbdäck – det kommer ju inte att snöa mer! Lika självklart är det att SJ tar chansen att sparapengar på snöröjningen, till exempel genom att skicka sina gamla snöplogningslok till museum. Dessa var ju, liksom snö och kyla, något som tillhörde det förgångna. Nu plockas de fram igen, eftersom verkligheten inte riktigt visade sig stämma med kartan.

Och Sjöfartsverket, som för fjärde vintern i rad skickar Sveriges bästa isbrytare Oden på en forskningsexpedition till Antarktis, kan luta sig tillbaka och glädja sig åt en förstärkning av kassan med 20 miljoner. Att det frös fast färjor i packisen utanför Stockholm så sent som i februari var ju bara en engångsföreteelse – enligt regeringens analys av klimatet kommer ju ”Isförhållandena runt Sveriges kuster […] bli lindrigare vilket får betydelse för sjöfarten. Det framtida behovet av isbrytarkapacitet kommer att minska.”.

Ett antal myndigheter har bidragit till rapporten, som Naturvårdsverket, Energimyndigheten, Jordbruksverket och SCB m fl.

Men SMHI har en nyckelroll, eftersom det är detta verk – representerat av sin klimatforskningsenhet Rossby Centre – som ansvarar för de fria fantasier som i klimatrapporten upphöjs till ”prognoser”. Dessa bygger förstås på datormodeller, med ursprung hos bl a brittiska Met Office, som på senare år fått ta emot massiv kritik för sina havererade långtidsprognoser – senast i oktober när man spådde en varm och regnig decembermånad. (Enligt kritikerna beror Met Offices ständiga felbedömningar på att verkets prognosdatorer körs med samma globala klimatmodeller som de som används för IPCC, och som alltid ger samma svar: mer värme.)

Det vänligaste man kan säga säkert om dessa klimatmodeller är att de är bristfälliga: inga av dem har förutspått de senaste 12 årens avkylning av Jorden, trots de stadigt stigande koldioxidnivåerna. Modifieringar görs dock löpande när den allmänna opinionen påkallar det. Nyligen körde t ex en av klimatkultens överstepräster, Stefan Rahmstorf i Potsdam, en simulering efter fjolårets vargavinter som visade att kylan i Europa mycket väl kunde bero på global uppvärmning (!) Det är bara ett exempel på den typ av junk science som okritiska medier gång på gång går på, utan att någonsin reflektera över hur galet det är.

Men efter tre års brutalkalla vintrar i Storbritannien börjar folk bli heligt förbannade och fråga sig om den nationella väderlekstjänsten går att lita på över huvud taget, eller om Met Office kidnappats av klimataktivister med uttalade politiska syften.

I Sverige åtnjuter meteorologerna fortfarande ett stort förtroende, men politiseringen av vädret har givetvis påverkat även SMHI. Det räcker att titta på SMHI:s hemsida för att se hur djupt klimatortodoxin sitter. I en artikel om julvädret konstateras det exempelvis tvärsäkert att Malmö kommer att vara helt snöfritt på jularna om hundra år.

Och just SMHI:s klimatforskningsenhet, helfinansierad med våra skattepengar, är djupt involverad i arbetet med FN:s klimatrapporter och de årligen återkommande klimatförhandlngarna i FN:s regi. För att forskningsmiljonerna ska fortsätta flöda in, krävs det alltså att klimathotet lever och har hälsan.

Det sorgiliga i sammanhanget, är, som jag skrev i kommentarerna till ett tidigare blogginlägg, att det inte existerar någon Plan B för att klara klimatet. Under de gångna tio åren har 10-tals miljarder satsats på ”klimatinvesteringar” för att förereda oss för varmare och blötare väder. Men ingen myndighet har ens tänkt tanken på att planera för ett klimat med mer snö och strängare kyla.

I en normal värld hade sådana felbedömningar lett till att ett antal huvuden kommit i rullning, men nu handlar det om klimatpolitik, och den granskas över huvud taget inte. Förutom av ett fåtal klarsynta människor som Elisabet Höglund.

Intressant?

Mer kaos: DN, SvD, Expressen

Andra bloggar om , , , ,

Klimathaveristernas verk

Heathrow, december 2010, efter en decimeter snö.

Den brutala och rekordtidiga vintern, som lamslagit Europa med metervis av snö, sträng kyla och ett totalt haveri för infrastrukturen i flera länder, sätter fingret på en öm punkt: har politikerna låtit sig luras av de så kallade klimatexperterna, och därmed i sin blinda tro på kommande medelhavsväder i Nordeuropa medvetet rustat ner vår vinterberedskap? Det är mycket som talar för det. Vi såg tecken på det redan förra vintern, och i år är det ännu tydligare att vårt samhälle inte längre klarar en vinter när det faller mer än några centimeter snö.

Snöröjningsbudgetar har minskats och snöskottningspersonalen halverats. De bussar och tåg som köpts in har visat sig fungera uselt under vinterförhållanden – biogasbussarna i Stockholm startar inte när det blir neråt 20 grader kallt, och den låga markfrigången gör att de kör fast när det faller en decimenter snö. Och vindkraften, den som skulle rädda oss från de opålitliga kärnkraftsreaktorerna, levererar på sin höjd någon promille av energibehovet (många är dessutom avstängda eftersom de inte kan köras när det är kallt). Det är alltså samma vindkraft som – enligt miljöpartiet – skulle ge landet så mycket överskottsenergi att vi skulle bli en exportör av grön el.

I den verkliga världen, utanför surdegsbagerierna på Södermalm, importerar Sverige just nu el som motsvarar tre kärnkraftsreaktorer.

Samtidigt är detta helt enligt planen. För ett par år sedan lovade ju forskarna att det inte skulle bli några fler vintrar, att snö och kyla skulle ersättas med regn och mildväder under vintermånaderna. Att alla sådana prognoser var baserade på hemmasnickrade datormodeller, som med tiden visat sig lika pålitliga som de börsanalyser som utlovade evig tillväxt för amerikanska bostadslåneobligationer, var det dock ingen som informerade om.

Det är ganska talande att en av de mest lästa artiklarna på brittiska The Independents webbsajt den här veckan är en tio år gammal artikel, med rubriken ”Snowfalls are now just a thing of the past”. Det är en fantastisk studie i usel kampanjjournalistik, som man ett decennium senare bara kan ruska på huvudet åt. Men den sorgliga sanningen är ju bara att det är så här vi vant oss vid att miljöjournalistik ser ut; aktivister och pseudoforskare har givits fritt spelrum av journalister som antingen inte haft vett att ifrågasätta, eller själv fungerat som aktivister.

Och galenskaperna pågår fortfarande för fullt. De senaste veckorna har det klimatindustriella komplexet i ett slags chocktillstånd varit tvunget att snabbt hitta på förklaringar till den rådande extremkylan. Som naturligtvis beror på att det är så varmt. I Expressen förklarar idag ett antal ”klimatexperter” (varav ingen är forskare och samtliga är beroende av klimathotet för sina jobb) att problemet dels är att vanligt folk blandar ihop väder och klimat, dels att det behövs fler dramatiska väderhändelser för att allmänheten ska börja tro på klimathotet igen. Förutom den uppenbara motsägelsen i artikeln, blir det nog svårt med tilltron när till och med Australien får en vit jul, mitt i sommaren.

Alla normalbegåvade människor som läser artiklar som de här inser förstås att det är rent och skärt dravel, och bara kompletta idioter kan förvänta sig att vi ska gå på dem. För medan vi sitter fast i utkylda tåg, milslånga bilköer eller campar på flygplatser som börjar likna flyktingläger, växer ilskan mot de politiker som likt en skock lättledda får låtit sig ledas till att avskaffa vår vinterberedskap. Politiker som kommer hem från klimatmötet i Cancún i triumf över att vi ska pumpa in pengar i en fond på 1.000 miljarder kr årligen för att bekämpa klimatförändringar utomlands, när det samtidigt fattas flera miljarder till spår- och vägunderhåll här hemma. Som skickar iväg våra bästa isbrytare till Antarktis samtidigt som passagerarfärjor fryser fast i Östersjön. Och som vill satsa 300 miljarder av våra pengar på värdelös vindkraft, som ändå inte fungerar vintertid.

Och i takt med att temperaturen faller, blir det klimatindustriella komplexet allt mer desperat.  Alla som ifrågasätter om det påstådda klimathotet möjligen har överdrivits något, stämplas direkt som förnekare och foliehattar. Vi vet dock vem de verkliga haveristerna i sammanhanget är.

Man ska inte förväxla väder med klimat, säger experterna.

Det är klimatkommunikatörer som Jessica Cederberg Wodmar, med en tidigare karriär på Naturvårdsverket, vars stora skrämselkampanj Något konstigt håller på att hända med vädret från 2002 finansierades med nära 100 miljoner av våra skattepengar. (Dessutom är hon författare till Klimatkoden, tillsammans med Pär Holmgren.)

Det är surdegsliberaler miljöpartister som Johannes Forssberg och Per Bolund, som inte ser några som helst problem med att ena dagen ta ställning mot massövervakning via FRA och Ipred, och nästa tycka det är en bra idé att införa personliga utsläppsrätter som skulle kräva en övervakningsmaskin av en storlek som inte ens DDR var i närheten av.

Och det är miljöaktivister som Johan Rockström, som bakom ett brus av pseudovetenskapligt mumbojumbo om planetära gränser tillåtits styra stora delar av regeringens miljöpolitik i sin roll som rådgivare till miljödepartementet. Samtidigt som han drar in hundratals skattemiljoner till sina institut SEI och Stockholm Resilience Center, bägge beroende av att rädslan för klimathotet fortsätter ligga högt på politikernas agenda. Rockströms roll ifrågasattes i en utvärdering från Statskontoret (Stockholm Environment Institute – nytta och värde för regeringen) förra året:

”Frågan har lyfts om SEI är objektiva forskare eller klimataktivister. Som exempel ges Johan Rockströms samarbete med Tällberg Foundation som ”framför stark kritik av överenskommen klimatpolitik”. Enligt den intervjuade kan ”SEI:s trovärdighet som forskare äventyras om institutet kopplas ihop med kampanjorganisationer med en egen agenda”.

Det klimatindustriella komplexet – varav ovanstående namn bara utgör en liten del – har varit instrumentellt i att skapa det infrastrukturella kaos vi upplever idag.

De borde skämmas. Men istället lever de gott på våra skattepengar.

Mycket tyder på att vi nu går in i en längre period av kallare klimat, efter att ha haft turen att uppleva milda vintrar under ett par decennier. Hur Sverige kommer att stå sig i den internationella konkurrensen i framtiden, beror i hög grad på hur vår industri och infrastruktur kan hantera långa kalla och snörika vintrar, kortare växtsäsonger och ett betydligt högre energibehov.

En bra start vore om regeringen sparkade ut klimathaveristerna, och tog in experter som faktiskt har en aning vad de talar om. Då kanske tågen kunde börja gå igen.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , , ,

Oväntat snabb framgång för Carlgren

Tro det eller ej, men dagen efter miljöminister Andreas Carlgren fick i uppdrag att bestämma Jordens nya medeltemperatur, har det redan börjat bli svalare. Cancún upplever just nu rekordlåga temperaturer runt 10-gradersstrecket. Poolpartyt har flyttat inomhus kan man anta.

Alternativt är det Al Gore som är på besök igen och i vanlig ordning har vintern i hälarna.

Intressant?

DN 1, 2, 3

Väderjournalistik 2.0 – ryssen kommer!

Om det kan vara till någon tröst för hårt prövade SJ-resenärer, så är det inte bara Sveriges infrastruktur som får storstryk i det arktiska vädret. Tyskarna, kända för kvalitet och punktlichkeit, sitter också fastfrusna i tåg och bilköer. Långtradare ligger i drivor längs Autobahn, skolor stängs och Luftwaffe Lufthansa står kvar på marken.

Det är som bekant inte första gången tyskarna har problem med kylan, som naturligtvis kommer från öster (liksom övervägande delen av allt obehagligt de senaste 100 åren).

Vi talar förstås om rysskylan, pressens nya favoritbegrepp i vår klimatförändrade värld där vädret beskrivs i allt mer dramatiska termer. Det som för bara några var en vanlig snöstorm, beskrivs nu som ”chockväder”. -10 grader i Stockholm blir ”skräckkyla”, och om en å i Sydsverige svämmar över får vi veta att vi har ”extremväder”.

Och varje gång det är riktigt kallt och det blåser från Östersjön – ja då är det rysskylan vi drabbats av. På sommaren, när vi svettas under veckor av hetta – skyller vi också på Putin & Co – då är det ryssvärmen vi lider av.

Möjligen beror det på vår gamla nedärvda skräck för att allt ont kommer från den stora grannen i öster, men visst skulle det behövas lite alternativa geografiska förstärkningsord för att sexa till de trista väderprognoserna. Här är några nya förslag:

  • Pakistanregn– när det vräker ner i ett par dagar.
  • Polackstorm – friska sydvindar som får festprissarna på Finlandsfärjan att kasta sig mot närmsta toalett.
  • Tyskhöst – gråkallt duggregn i november. Och en odé till Stig Dagerman.
  • Finnfrost – snöglopp från öster (även kallat ”snökanonen”).

I skrivande stund ser jag att det just nu är mer snö på väg, denna gång från söder mot nordost. Hunnerna ger igen – tyskkylan kommer!

Intressant?

SvD, DN, Expressen, Aftonbladet

Andra bloggare om , , , ,

Äldre inlägg

© 2014 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: