Med tanke på det läge som råder i dagens Grekland, med galopperande massarbetslöshet, en ekonomi i fritt fall, turister som flyr och ett politiskt system i fullt kaos, är det faktiskt förvånande att den grekiska militärledningen bara sitter och tittar på. Jag menar, det har ju skett statskupper av betydligt mindre allvarliga skäl, om man kan uttrycka sig så.

Sannolikt beror det på att den grekiska försvarsmakten, genom alla kriser på senare år, har klarat sig undan alla typer av besparingskrav. Tvärtom – medan pensionärer svälter, barn hamnar på fosterhem och soppköken rullas ut i Aten, shoppar den grekiska militären loss som aldrig förr. Och då gärna av Tyskland, som står för en fjärdedel av allt pang-pang som säljs tlll det grekiska försvaret.

Greklands militärutgifter är bland de högsta i Europa, och landet kvalar faktiskt in på en tiondeplats globalt när det gäller försvarsanslag per capita. Sedan 90-talet har landet köpt hundratal Leopard-stridsvagnar, granatkastare, jaktplan – och till och med ett par hypermoderna u-båtar från Tyskland, Frankrike och USA.

Grekland spenderar alltså mer på vapen än något annat EU-land – trots att landet är på randen till konkurs. Och den främsta handelspartnern i Europa är alltså – Tyskland. Så medan Angela Merkel föreläser för grekiska parlamentariker om vikten att fortsätta spara, tjänar hennes land 10-tals miljarder på att sälja vapen till konkursboet Grekland – Tysklands största kund när det gäller vapenköp. Och just denna del av ekonomin har, i alla fall fram till nu, varit en fredad zon. Under 2011 ökade till och med försvarsutgifterna, jämfört med föregående år.

Och så kommer det nog att förbli, trots att en tidigare majoritet i parlamentet röstat igenom en bantning av försvarsanslagen med 400 miljoner Euro som en del i EU/IMF:s räddningspaket.

Fan tro’t. Den dagen som ett grekiskt parlament tar generalernas leksaker ifrån dem, lär vi få också se de första pansarvagnarna på Atens gator.

Tillverkade i Tyskland, såklart.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5, Expressen

Andra bloggar om eu, europa, ekonomi, politik, vapen, euro, grekland

Related posts:

1. En statskupp i slow-motion
2. Aldrig har en statsbankrutt varit roligare
3. Ett grekiskt bankrån

Lite överraskande kan det kanske tyckas att det är just Försvarets forskningsinstitut, FOI, som ligger bakom kartläggningen. Annat var ju det förr i tiden. Då ägnade sig försvaret (IB) åt att kartlägga vänsteraktivister, FRA signalspanade på elaka ryssar och FOI testade effekten av vapen, bomber och landminor på levande djur. Idag ser förstås hoten mot Sverige helt annorlunda ut, och förutom en och annan vapenfabrik på sydligare breddgrader, ägnar sig FOI numera åt de verkligt stora hoten mot vårt samhälle – som kommande klimatförändringar och de genusrelaterade effekterna av desamma. Därför måste naturligtvis fienden – förnekarna – kartläggas, så vi vet var vi har dessa femtekolonnare om klimatet kommer.

Ansvarig för kartläggningen är Annika Carlsson-Kanyama, forskningschef på FOI. Därtill är hon därtill engagerad i vänsterorganisationen Klimataktion och har tidigare propagerat för klimatsmart julmat. Sedan fem år driver hon ett program kallat Climatools. Det är Naturvårdsverket som (via skattebetalarna) står för fiolerna till projektet, som drivs av FOI tillsammans med KTH, Konjunkturinstitutet och Umeå universitet. 25, 8 miljoner har Carlsson-Kanyamas forskargrupp haft att röra sig med, och resultatet har utmynnat i ett antal ”klimatverktyg” som det är tänkt att Sveriges kommuner och landsting ska använda sig av i sitt genusbaserade klimatanpassningsarbete. Uppenbarligen har verktygen mötts med en utbredd skepsis hos ekonomiskt pressade kommuner som inte anser sig ha råd att anställa genusvetare och klimatkommunikatörer för att kartlägga hur genusperspektivet påverkar den kommunala beredskapen att hantera framtida klimatförändringar.

Jag vet förstås inte med säkerhet om det är det svala intresset hos de tänkta mottagarna som ligger bakom kartläggningen av politikernas skepsis, men efter att ha bläddrat i enkätrapporten (ännu inte på Internet) som formligen osar av frustration och där begreppet ”förnekare” används inte mindre än 60 gånger, framträder bilden av kommunala politiker och tjänstemän som är innerligt trötta på ständiga domedagsprofetior från klimathotsindustrin. 77 procent av de osäkra i enkäten säger sig nämligen inte vilja ha ytterligare klimatinformation…

Och om man läser de forskningsrapporter som publicerats tidigare av Carlsson-Kanyamas projekt, ter det sig inte helt osannolikt att det är just bristande entusiasm för ”klimatverktygen” som är skälet.

Låt oss ta den rykande färska FOI-rapporten Integrera genus i
klimatanpassningen! Vägledning och råd för det kommunala klimatarbetet , som släpptes så sent som i febuari i år. Här blir man upplyst om riskerna med klimatanpassning utan att ta särskild genushänsyn:

… om det inte utformas på rätt sätt kan det också bidra till att förstärka existerande ojämlikheter, cementera stereotypa könsroller och öka kvinnors sårbarhet för klimatförändringarna.

Att klimatförändringar drabbar fattiga kvinnor i utvecklingsländer hårdast, vet vi ju sedan gammalt, men en nyhet är att även svenska kvinnor är extra sårbara för klimatförändringarna. Ett exempel:

Skillnader i arbetsfördelning (både i hemmet och arbetslivet) kan få återverkningar på sårbarheten inför klimatförändringarna. Detta kan illustreras med ett exempel. Äldre kvinnor förväntas utföra hushållsarbete även när de nått en ålder då män normalt inte förväntas utföra något arbete. Hushållsarbete är en daglig syssla som även behöver utföras under årets varmaste dagar. Eftersom äldre människor är känsliga för värme innebär hushållsarbetet att äldre kvinnor är särskilt utsatta för den globala uppvärmningens negativa effekter.
Eftersom kvinnor generellt bär det största ansvaret för att ta hand om sjuka, både i arbetslivet och privat, kan man också anta att de kommer att få bära en särskilt stor börda om klimatförändringarna ger negativa effekter på sjuktalen. Det blir särskilt tydligt om samhällsinrättningar för vård och omsorg, till exempel förskolor och äldreboenden, stängs eller flyttas för att undvika exempelvis en översvämning eller ett jordskred.

I rapportens källhänvisning hittar man referenser till tung forskning inom genusvetenskapen, som kandidatuppsaten ”Klimat och patriarkat”. Så här beskrivs metodiken bakom rapporten i EU:s forskningsdatabas (min fetning):

The essay deals with gender aspects on climate change adaption. The aspects consist of the fact that women in Sweden drive cars less than men, and that women in the developing world are more affected by natural disasters arising from global warming. This study was carried out in the municipality of Huddinge, a suburb to Stockholm, by interviewing one Agenda 21 coordinator, one planner and one student in genderstudies. I also attended a meeting in the Committee for built environment in the Huddinge Municipality, to ask the politicians questions and observe gender structures during the meeting.

Dina skattepengar i arbete. Förnekare där!

Intressant?

Bloggkommentarer:
Red Blue Green: FOI trollar fram klimatskeptiker
Vetenskapsbloggen: 3 av 10 kommunpolitiker tror inte på klimatvetenskapen
Waldemar Ingdahl: FOI och klimatets kommunala verklighet

Andra bloggare om politik, genus, klimat, forskning, genus, foi

No related posts.

Därför kan det vara intressant att påminna om vilka det är som tagit chansen att åka räkmacka med storfinansen. I  många fall är det nämligen just – socialdemokrater.

I veckan fick gamle attacksossen Tomas Östros, som brukade kritisera regeringen hårt för sin undfallenhet mot storkapitalet, ett finfint jobb som vd för Bankföreningen. I fortsättningen ska den tidigare sossen alltså slåss för familjen Wallenbergs rätt till miljardvinster på bolån. Sverige är fantastiskt.

Finansbranschens fäbless för avhoppade sossar inskränker sig inte till Östros – i fjol fick gamle S-finansministern Erik Åsbrink ett välbetalt jobb som rådgivare till Goldman Sachs – ni vet The Vampire Squid – som inte bara styr USA:s ekonomi utan efter duktigt lobbyarbete kontrollerar i princip samtliga Europas centralbanker – inklusive ECB. (Frågan är alltså inte om utan när en ”Goldmanit” tar plats i Riksbankens direktion.)

Per Nuder, tidigare s-politiker av det mer rabiata borgarhatar-hållet, blev utmanövrerad ur sossetoppen 2010, men kunde trösta sig med att han fick tillfälle att  köpa in sig i riskkapitalisterna EQT, som med hjälp av samme Nuder lyckats med konststycket att skapa ett privat svenskt gasmonopol i och med köpet av svenska Swedegas. Och liksom de flesta riskkapitalister har EQT via påhittade lån via dotterbolag i skatteparadis, inte bara sett till att slippa beskattning av sina miljardvinster i Sverige – de får till och med betalt av svenska skattebetalare för att plundra oss. (Nuder lever dessutom gott på sin gamla statsrådspension, så han kan spara miljonerna i sitt konsultbolag.)

VM i cynism, om det funnits ett sådant, tar dock klassresenären Jan Emanuel Johansson, den tidigare s-politikern som är mest känd för att att ha manövrerat ut sina motståndare i Expedition Robinson och åkt hem med miljonvinsten i tävlingen. Men hans smak för det goda livet slutade inte där – Jan Emanuel är till skillnad från de flesta andra sossar inte bara en varm anhängare till vinster i välfärden utan också till fri hyressättning. Därför försökte s-politikern att först hyra ut sin tvåa på Södermalm för 40.000 i månaden, under namnet Janne Josefsson. När inte det fungerade försökte han istället hyra ut sommarhuset i Visby för 35.000 i veckan.

Detta summor framstår dock som felräkningspengar i jämförelse med de summor Jan Emanuel håvat in på senare år, sedan han kom på genidraget att öppna boende för ensamkommande flyktingbarn. 2.000 per dygn och ungdom kostade det till exempel för Uppsala kommun att hysa in 25 flyktingar i Johanssons boenden. Av dessa pengar gick 30 procent direkt till politikerns bolag, Folkhemmet Integration AB. Totalt kunde Johansson, socialdemokratisk politker i Norrtälje, plocka ut hela 30 miljoner i aktieutdelning från sitt lukrativa företag, strax innan han sålde vidare hela klabbet till Frösunda social omsorg AB, ett bolag helägt av riskkapitalisterna HG Capital, för den ansenliga summan av en kvarts miljard kr.

Socialdemokrati, årsmodell 2012: gärna rättvisa och solidaritet – bara det går att tjäna pengar på det.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, 4, Aftonbladet, 2, 3, 4

Andra bloggar om politik, socialdemokraterna, ekonomi, välfärd

No related posts.

Efter ett par dagar släpps kvinnan, men på bussen från kliniken där hon behandlats, raggar hon upp en 31-årig man som hon sedan håller fången under ett och ett halvt dygn, under vilket han utsätts för upprepade sexuella övergrepp. Mannen hittades gråtande på en gata i München.

Om det hade varit en man som begått övergreppen, hade han fått epitetet ”våldtäktsman”. Men när en kvinna begår övergreppen, saknas det plötsligt ord. Kvinnan kallas istället ”nymfoman” såväl i Expressen som Aftonbladet – man fokuserar alltså primärt på kvinnans aptit på sex, inte på det brott hon begått.

För det är ju bara män som kan våldta – det finns ju inga våldtäktshen. Eller?

Intressant?

Andra bloggar om sex, jämställdhet, övergrepp, brott

Related posts:

1. Vi kan inte vänta…
2. Ecpatsamhället är här
3. Låt hen skaffa barn – utan partner

Men frågan så som den debatteras, är egentligen felställd. Problemet är inte primärt att vi har journalister som röstar på vänsterpartiet eller MP, utan dels hur själva rekryteringen av journalisterna görs, dels vilka nyheter som publiceras.

Framför allt inom områden som energi, miljö och klimat är det knappast är någon hemlighet att många journalister antingen är miljöpartister eller har någon typ av aktivistbakgrund. Journalisten Jens Ergon på SVT:s vetenskapsredaktion var t ex drivande i den svenska grenen av Attac (och så sent som 2009 aktiv i organisationen). Det ligger förstås nära till hands att tro att Ergon sökt sig till journalistiken för att kunna påverka samhället i samma riktning som hans personliga övertygelse. Och det är han långtifrån ensam om.Kollegan Linus Brohult, på samma redaktion, har en bakgrund som militant vegan och verksam inom aktivistgrupper som Plogbillsrörelsen och Socialekologisk aktion. Han har också varit aktiv i Grön ungdom. Detta står det inget om i SVT:s presentation av redaktionen, men är det sannolikt att Brohult agerar helt objektivt när han som journalist till exempel rapporterar om att rött kött förkortar livet?

Och att Anna Schytt, chefen för vetenskapsredaktionen, tilldelats ett fint pris av Världsnaturfonden (som också delats ut till SvD:s miljöreporter) påverkar förhoppningsvis inte hennes beredskap att kritiskt granska WWF:s ställning såssom ledande miljölobbyist.

Roger Pielke Jr tar upp fenomenet med atkivister som söker sig till journalistiken i ett aktuellt blogginlägg, An interview with an activist journalist, där Justin Gillis, miljöreporter på New York Times, berättar öppenhjärtigt om vad som motiverade honom till att bli journalist.

I started taking classes and the more I learned, the more I thought to myself, “This is the biggest problem we have—bigger than global poverty. Why am I not working on it?” From there, the question was, how do I get myself into a position to work on the problem?

Också i Sverige råder det idag en närmast total enighet om miljövänsterns syn på vilka problem samhället står inför, och vilka lösningar de kräver – i allt väsentligt även från borgerligt håll. Därför blir det omöjligt att föra en seriös debatt om nyttan av och priset för grön omställning, internationella klimatavtal och hundramiljarderssatsningar på vindkraft utan att bli stämplad som förnekare. Och vem vill riskera det?

Metoden för att förmedla denna enda bild är för det mesta inte att ta ställning för den ena eller andra sidan i en debatt, utan snarare tiga ihjäl det faktum att en debatt över huvud taget existerar. Det är urvalet av nyheter, vilka experter som intervjuas och vilka källor som används som spelar roll, inte själva vinklingen.

Att Kungliga vetenskapsakademin nyligen gav den svenska satsningen på vindkraft ett veritabelt nackskott, har sålunda förbigåtts med total tystnad utanför SvD:s debattsidor. Likaså den misslyckade och meningslösa satsningen på etanol, som inte lett till några sänkta utsläpp över huvud taget (däremot till regnskogsskövling och skyhöga matpriser som drabbar världens fattigaste). Eller att handeln med utsläppsrätter tillåts fortsätta, trots att det redan kostat Europas skattebetalare 2.000 miljarder (!) och fått till effekt att utsläppen istället ökat när industrier sålt sina tilldelningar och istället flyttat produktion till tillväxtländer där miljölagstiftning saknas.

Och att WWF gröntvättar skogsbolag och GMO-jättar som Monsanto, som skövlar regnskog för glatta livet – något som visades i den uppmärksammde tyska dokumentären Der Pakt Mit dem Panda – är det ingen svensk miljöjournalist som vågat ta i.

Om man studerar en handfull av de inslag som sänts i Vetenskapens värld i år, är det inte svårt att se att det knappast är en allsidig vetenskapsjournalistik som redaktionen bedriver. Här stämplas USA:s republikanska presidentkandidater som ”förnekare”, och tveksamhet inför FN:s klimatpanels budskap jämställs med kreationism (så kallad guilt by association). Ett axplock av det som SVT benämner ”vetenskap”:

• 11/1 2012: Evolutionen och andra vedertagna sanningar förnekas (stor kartläggning om republikanernas inställning i klimatfrågan)
• 16/1 2012: Hänger inte med i klimatförändringarna (fåglar riskerar svälta ihjäl av varmare väder, hävdar forskare. Alternativt kommer de att bli fler…)
• 23/1 2012: Fiskarna på väg att bli galna (av koldioxid förstås.)
• 16/2 2012: Vetenskapen under hot (amerikaner tvekar allt mer på klimatlarmen, och det är förnekarnas fel!)
• 19/2 2012: Klimatförändringarna höjer matpriser (USA:s och västvärldens storsatsning på biobränslen i kombination med råvaruspekulation är av underordnad betydelse.)
• 20/2 2012: ”Klimatförnekarna förvirrar” (Intervju med Nasas James Hansen, en slags miljöns Harold Camping som kommit med domedagsprofetior i snart 30 år – och haft fel varenda gång.)
• 23/2 2012: Klimatet skapar fästingrekord (ett varmare klimat kan få fästingarna att bli fler och dödligare!)
• 24/2 2012: Urtidshästarna var små som katter (och det var koldioxidens fel!)
• 26/2 2012: Klimat bakom neandertalarnas fall? (de kan ha varit överkänsliga för klimatförändringar, tror forskare.)
• 5/3 2012: Klimatförändringarna hotar kanadensisk ishockey (strunt i att alla NHL-matcher numera spelas inomhus, året runt, på konstfrusen is.)

Besöker man det andra benet av public service, Sveriges radio, visar Kent Asps undersökning alltså att hela 54 procent av journalisterna sympatiserar med Miljöpartiet. Det märks tydligt på Klotet, ett program och en webbsajt där det är näst intill omöjligt att skilja det redaktionella innehållet från pressmeddelanden som skickas ut från WWF och Greenpeace. Här går journalisterna till och med till motattack mot sina lyssnare och kallar dem ”vetenskapsförnekare” när dessa har invändningar om det vetenskapliga underlaget i reportagen.

SVT och SR är inga skräckexempel – det ser likadant ut i de flesta större medier. Någon eller några specialreportrar agerar gatekeepers och publicerar bara nyheter som talar för den egna saken. Motsatta eller alternativa synsätt förekommer sällan, trots att det är närmast övertydligt för alla som nånsin läst ett kommentarsfält under en artikel om miljö- eller energifrågor, att det idag existerar ett veritabelt bråddjup mellan journalister och allmänhet.

Och då har vi bara nuddat vid ett av alla de områden där det är förenat med livsfara att utmana konsensus.

Intressant?

Andra bloggar om miljö, journalistik, politik, miljöpartiet

No related posts.

I MP:s Sverige ska följaktligen försvarsindustrin stängas för att istället smida plogbillar gå över till att tillverka solpaneler, vindkraftverk och snabbtåg – omställningar som på ett magiskt sätt kommer att göra oss smartare, rikare och inte minst ett föredöme i världen. Just sådana satsningar som lyste med sin frånvaro i Anders Borgs budget, enligt MP.

I nära nog varje debattinlägg från MP framhålls Tyskland som en förebild för denna gröna omställningen. Inget annat land har satsat mer på förnybar energi – 22.000 vindsnurror och mil efter mil med solpaneler gör att Tyskland idag genererar hela 16 procent av sin energi med hjälp av förnybara energikällor, och 700.000 nya gröna jobb har skapats i denna blomstrande framtidsindustri, enligt MP.

Vad som inte tas upp är förstås hur många jobb som gått förlorade i övriga delar av ekonomin, som ett resultat av de skyhöga energipriser – Tyskland betalar näst mest för sin el i Europa (bara Danmark är dyrare)  –vilka redan fått tyska industrier att flytta  tillverkning utomlands. En forskningsstudie som gjordes för ett par år sedan kom fram till att för varje ”grönt jobb” som skapades i Spanien under landets stora satsning på sol- och vindkraft under 90- och 00-talen, gick fyra jobb förlorade i den övriga ekonomin. (I sviterna av finanskrisen tvingades Spanien att upphöra med de generösa subventionera den gröna industrin, varpå ett stort antal företag i branschen omgående gick omkull.)

Tyskland har dock hållit fast vi sin satsning på förnybart fram till helt nyligen. I höstas varnade ledande företrädare för de tyska energibolagen att det tyska elnätet befann sig på gränsen till kollaps, dels på grund av den snabba utbyggnaden av sol- och vindkraft – som gjorts utan att anpassa elnätet för att hantera denna typ av intermittent kraft – dels som ett resultat av panikbeslutet förra året om att stänga 8 av 17 tyska kärnkraftsreaktorer. För att klara elförsörjningen och undvika blackouter har Tyskland i vinter tvingats starta upp ett antal gamla uttjänta och miljöförstörande kolkraftverk. Dessutom har landet importerat så massiva mängder kärnkraftsel från Frankrike och Tjeckien att även elnäten i kringliggande länder varit på vippen att överbelastas.

För att kompensera för de stängda reaktorerna har beslut tagits om att bygga stora havsbaserade vindkraftsparker i Nordsjön, som tyvärr inte kan leverera in någon el till nätet under överskådlig tid, eftersom infrastrukturen för detta är fortfarande inte på plats).

Tysklands subventioner till solceller har hittills kostat 500 miljarder. Väl använda pengar? (grafik från Der Spiegel.)

Men det tveklöst största vansinnet är dock Tysklands ohämmade subventionering av elektrovoltaiska solceller. Enligt en lag som antogs år 2000, uppmuntrades både privatpersoner och företag att investera i solpaneler, tyska staten garanterade via de så kallade feed in-tarifferna att all solel som producerades köptes in till ett fast pris på närmare 30 cent (2,90 kr) per kilowattimme. Detta pris garanteras under 20 års tid.

Denna statliga generositet föll mycket väl ut, som illustrationen ovan visar. 10 år senare täcks miljontals kvadratmeter tyska tak av solceller, liksom gigantiska åkerarealer som tidigare användes till spannmålsodling. Enligt en artikel i Der Spiegel våren 2010 beräknades kostnaden för denna minst sagt sporadiska elproduktion att uppgå till mer än 70 miljarder Euro (700 miljarder kr) för tyska konsumenter fram till 2013. Och då täcker solceller endast 0,3 procent av det tyska elbehovet. Totalt räknar man att subventioneringen till den förnybara energin hittills kostat 130 miljarder Euro, eller 1200 miljarder kr.

Dessutom täcks alltså bara 16 procent av den tyska energiförsörjningen av förnybara energikällor. För att landet ska klara att uppnå sina högt satta mål om 80 procent förnybar energi till 2030, beräknar RWE (Tysklands största energibolag) att det kommer att krävas investeringar i storleksordningen 3 biljoner Euro (ungefär trettiotusen miljarder kr på svenska). Och den summan innefattar inte kostnader för att bygga elnät och energilagring från sol- och vindkraft, vilket kommer att krävas i gigantisk skala om den nånsin ska kunna ersätta baskraftproduktion från kol och kärnkraft.

För den enskilde konsumenten kommer rysk kaviar framöver att te sig som budgetlyx jämfört med vad det kostar att köra igång torktumlaren. RWE kalkylerade hösten 2010 med att tyskarnas elpris skulle behöva tredubblas, från dagens 60 öre/kWh till mer än det tredubbla, 2,30 kr/kWh, för att täcka kostnaderna för energiomställningen. Noterbart är att detta var ett  worst-case scenario, som byggde på att Tyskland inte skulle modernisera sina bfintliga kärnreaktorer.

Ovanstående exempel är alltså en förebild för Gustaf Fridolin, Åsa Romson och Per Bolund. Enligt MP bör vi genast ta efter Tysklands ambitiösa gröna omställning. Att den riskerar att begrava den tidigare så framgångsrika tyska industrin är av underordnad betydelse.

Tyskarna har dock själva börjat vakna upp ur den gröna utopin, och sedan något år tillbaka har subentionsvansinnet rullats tillbaka, samtidigt som det byggs kol- och gaskraftverk som aldrig förr. Enligt Der Spiegel har till och med medlemmar i Angela Merkels egen regering börjat beskriva energipolitiken som ett ”massivt svart pengahål” och att den accelererande kostnaden för subventioner är ett hot mot den tyska ekonomin.

Men utan gigantiska statliga subventioner går det som det oftast går med de gröna jobben. De senaste månaderna har tidigare tyska storheter i branschen som Solon, Q-Cells, Solar Millennium och Solarhybrid alla gått i konkurs. Precis som amerikanska Solyndra som vände benen i vädret förra året, trots subventioner från Barack Obama på tiotals miljarder.

Oavsett vad man tycker om vapentillverkning, verkar det inte precis vara något lysande alternativ att starta tillverkning av solpaneler. Särskilt om varje grönt jobb kommer med en prislapp på 1,7 miljoner som i Tyskland.

Intressant?

Andra bloggar om energi, miljö, politik, ekonomi, miljöpartiet

Related posts:

1. Gissa vem som får betala Ikeas gröna elsatsning?
2. Vi betalar dubbelt för Tysklands kärnkraftshaveri
3. De gröna energins mörka baksida

• Övervakningsfilmer från butiken där sambon köpte 20 liter tändvätska strax före branden.
• Utdrag från kreditkortsföretaget som visar svart på vitt att hans kontokort använts för inköpet.
• Data från bilens beslagtagna GPS-system visar exakt var sambon kört under de aktuella tidpunkterna.
• Sambons beslagtagna mobiltelefon, som ska kollas upp via teleoperatören för att få fram trianguleringsdata som visar var han befunnit sig före och under branden.

Med tanke på hur många elektroniska spår polisen lyckats få fram redan nu, innan ens Datalagringsdirektivet införts, vad kommer den stora skillnaden att bli efter den 1 maj?

Räcker det verkligen inte med den närmast totala kartläggning av våra liv som sker redan nu? Polisen verkar i alla fall inte ha några större problem med att kartlägga en misstänkt brottsling med de lagliga medel som redan står till buds.

Intressant?

Andra bloggar om kändisar, brott, internet, övervakning, datalagringsdirektivet, dld

No related posts.

Med tanke på vad vi vet idag om de skadeverkningar som den etanolanvändningen ger upphov till – skyhöga spannmålspriser, ökad fattigdom, skogsskövling och ”landgrabbing” i Afrika och Sydamerika under ledning av internationella megakorporationer som Shell och Monsanto – känns det inte precis som en valvinnare att propagera för ytterligare satsningar på etanol. Åtminstone inte om man är ett parti som säger sig värna om miljön. Dessutom framgår det mellan raderna att priset på etanolbränsle, E85, kommer att chockhöjas eftersom EU:s regler inte tillåter att ett det säljs billigare än bensin. Lycka till, alla ni som köpt värdelösa etanolbilar för dyra pengar – ni är nu dubbelt rökta.

I det här fallet agerar förstås Hatt och Borg bara som nyttiga idioter. Detta är inte deras eget förslag som de av någon oförklarlig anledning ger sken av, utan ytterligare ett av alla dessa hjärndöda EU-direktiv som medlemsstaterna är tvingade att införa. Annars blir det dryga böter, precis som i frågan med Datalagringsdirektivet.

Det är så det går till nuförtiden. Mer än sju av tio lagar stiftas i Bryssel, ofta i form av ”direktiv” som tjänstemän tagit fram, hårt lobbade av olika särintressen. Införandet av det så kallade E10-bränslet – 10 procent inblandning av etanol – är sålunda en del av ett EU-direktiv antaget 2009, och var ursprungligen ett påhitt av Angela Merkel under Tysklands ordförandeskap 2009. Ännu är det ganska få länder som infört E10, och i de som gjort det har det mötts av kraftiga protester, såväl från miljövänner som bilister. I Tyskland bojkottade bilisterna bränslet när det infördes våren 2011, eftersom risken var stor att framför allt äldre bilmotorer kunde skadas av den fördubblade inblandningen av sprit.

I USA har satsningen på etanol inneburit att mer än 40 procent av den majs som odlats, nu används för att köra törstiga SUV:ar, istället för att ge människor mat på bordet. Bönderna i mellanvästern jublar, eftersom de frikostiga subventionerna till de ”förnybara” bränslena i kombination med kraftigt höjda priser på majs inneburit att spannmålsodling plötsligt fått lönsamhet i nivå med oljebolagen. Nästa steg för den amerikanska etanollobbyn är att få igenom lagstiftning om ännu högre iblandning i regular-bensinen, 15 procent.

Bidrag till särintressen är förstås en tung faktor i de flesta EU-direktiv. När det gäller satsningen på förnybara bränslen, innebär det att ytterligare miljarder pumpas in i den redan toksubventionerade jordbrukssektorn, som redan mumsar i sig merparten av EU:s budget.

Franska bönder producerar till exempel miljontals liter vin varje år som ingen vill ha. Men istället för att bara hälla ut det, som tidigare, kan de nu göra industrisprit av vinet, och få betalt för det ytterligare en gång. Win! De totala utsläppen från denna typen av etanol är ungefär dubbelt så hög som från vanlig bensin, om man räknar in alla led från odling, konstgödning, maskinell skörd och själva framställningsprocessen. Alla förlorar på vansinnet – men nyttiga idioter som den svenska regeringen vågar förstås inte säga ifrån.

När man bloggar om ”miljöbränslen”, brukar det dessutom alltid dyka upp nån etanolfrälst och tala om att vi i Sverige, vi använder minsann inte vinetanol (jo, det gör vi visst men inte särskilt mycket), och den etanol som vi har i vår E85/E10 minsann kommer från sockerrörsodlingar i Brasilien som är ”hållbarhetsstämplade”. Halvstatliga Sekab, som för inte så länge sedan gjorde en nykolonial drive i Tanzania och försökte övertyga fattiga bönder om att odla energigrödor istället för spannmål, påstår till exempel att den etanol som företaget säljer är hållbarhetscertifierad – den framställs alltså etiskt utan att skövla djungel, döda babianer och jaga bort urinvånare etc etc.

Men att tala om ekologiskt hållbar etanol är ungefär i paritet med att påstå att det finns etisk vapenhandel. Även om de sockerrör som används för ”svensk” etanol inte odlas på skövlad regnskogsmark, innebär den ökade efterfrågan på biobränslen i stort att priserna på mat och spannmål ökar, och därmed att allt mer traditionell odlingsmark tas i bruk för energigrödor. Vilket gör att boskapen som tidigare betat där får flytta på sig – ofta till nedhuggen regnskogsmark.

Etanol och biobränslen är numera big business, och de dominerande företagen i branschen beter sig inte ett dugg bättre än de stora oljebolagen. Ökända agrojätten Monsanto lägger exempelvis under sig allt större landarealer i Brasilien för att möta den ökande efterfrågan på etanol i väst – med god hjälp av miljöorganisationer som WWF, som certifierar bolagets produkter. Monsanto har mötts av protester och anklagelser om ”land grabbing”, men etanolboomen gör att företaget fortsätter sin expansion.

Den globala törsten efter biodrivmedel har även gjort att Monsanto nu tagit fram en ny genmodifierad variant av sockerrör,  sorghum, som kan ge upp till 80 procent större skörd. Sorghum är via genmanipulation givetvis motståndskraftig mot Monsantos eget patenterade växtgift, Roundup, som används för att döda allt annat liv i närheten av sockerrörsplantagerna.

Men den kanske viktigaste frågan är ändå – vad får vi för pengarna? Ökade bränslekostnader (högre etanolinblandning gör förstås att bilarna drar mer per mil), högre matpriser och sannolikt fler bilar som havererar eftersom motorerna inte klara E10, kanske man kan stå ut med om vi får en bättre miljö.

Men miljöeffekten blir i praktiken nära noll. 600.000 ton kan låta som en hel del, men som alltid lika läsvärda bloggen Andas Lugnt påpekar, blir utsläppsminskningen i bästa fall 1,1 procent. Och med tanke på att Sveriges del av världens CO2-utsläppen bara är 1,6 promille blir den globala effekten av denna nya satsning på förnybart inte större än 0,02 promille.

Inte ens en finansminister skulle kalla det för något annat än ett avrundningsfel.

Intressant?

Andra bloggar om miljö, natur, ekonomi, energi, etanol

No related posts.

Med tiden glöms gamla oförrätter bort, skandaler faller i glömska och gårdagens stridsfrågor ter sig ofta överdrivna i de historiska ficklampsskenet. Men så ser jag en mallig pressrelease från tv-/bredbands- och telefoninasaren Com Hem där företaget berömmer sig av att ha gjort ännu ett rekordresultat med en vinstmarginal för helåret 2011 på finfina 46 procent, och jag minns känner ilskan bubbla upp. Ilskan av att ha tvingats vara Com Hem-kund i mer än 10 år.

Men vi tar den där siffran igen – en vinstmarginal på 46 PROCENT. Sådana marginaler är närmast ouppnåeliga om man inte sysslar med knarkhandel eller vapensmuggling – eller råkar vara den enda aktören på en viss marknad med stor efterfrågan. (Tilläggas skall att denna vinst uppnåddes trots investeringar i ny infrastruktur och tjänster på 734 miljoner.)

Eftersom jag inte vill råka illa ut genom att indikera att Tomas Franzén och hans medarbetare är inblandade i långseglatser, måste jag utgå från att anledningen till den fläskiga vinsten är det senare: monopol.

Men tele-, tv- och bredbandsmarknaden är ju avreglerad, invänder vän av ordning? Jo, visst är det så, i princip. Problemet är bara att Com Hem har ett de facto-monopol på att leverera kabel-tv till närmare en miljon hushåll i Stockholm, en situation som uppstått genom att allmänt finansierad infrastruktur, det gamla kommunala Stjärn-TV-nätet, via en rad olika försäljningar med tiden kom att hamna i händerna på så kallade riskkapitalister – vilket är 1984-nyspråk för den typ av företag som uteslutande satsar sina pengar i 100 procent riskfria branscher, förslagsvis dem med liten eller obefintlig konkurrens. Som äldreomsorg, Arlanda Express – eller kabel-tv.

Den enda risken i sammanhanget är den som ”kunden” löper: att bli av med såväl sina pengar som sin valfrihet. Själv har jag haft den tveksamma förmånen att ha varit Com Hem-kund i snart 12 år, och det har aldrig varit enkelt. Usel kundservice, orimligt långa bindningstider, ständigt krånglande tjänster och stadigt högre fakturor är det bestående minnet av mina år med bolaget.

Com Hem ägs idag av ”riskkapitalbolaget” BC Partners, som köpte bolaget för ett par år sedan av dåvarande ägarna Carlyle Group och Providence Equity Partners för nånstans mellan 13 och 18 miljarder 17 miljarder. Det gjorde att dåvarande vd:n Gunnar Asp kunde checka ut med en blygsam fallskärm på 255 miljoner. Inte illa pinkat för ett bolag som till stora delar byggts upp med stockholmarnas skattepengar.

De flesta fastighetsägare i Stockholm, och säkerligen i andra delar av landet, jobbar nu för högtryck för att dra in egen fiber och på sikt kunna slänga ut Com Hems överprissatta och ofta medelmåttiga tjänster. Jag bor själv i ett hus där vi nyligen ersatt Com Hem som bredbandsleverantör med en egen fiberanslutning. Varje lägenhet betalar en hundring i månaden för 100 Mbit upp- och nedströms, alltså en tredjedel av vad Com Hems bredbandsmonopol vill ha för samma tjänst (som alltid är kastrerad uppströms). Till årsskiftet är det meningen att koaxialanslutningarna i väggen bara ska snda myrornas krig.

Det är därför Com Hems riskkapitalister ser till att roffa åt sig allt de kan, medan tid är. Höjda kortavgifter, avveckling av det analoga tv-nätet till förmån för det digitala, där det krävs separata digitalboxar och kort för varenda tv-apparat i hushållet – till skillnad från förr då alla kunde dela på en och samma anslutning för 149 kronor i månaden – gör naturligtvis att antalet abbonemang ökar. Och därmed intäkterna.

Riskkapitalisterna vet att exiten närmar sig, och plockar gåsen så snabbt de nånsin hinner.

Jag gillar verkligen Judit & Judit, men det är nog hög tid för dem att fila på sina CV:n.

Intressant?

Andra bloggare om ekonomi, monopol, com hem, tv, bredband, internet

No related posts.

Donna Laframboises bok om IPCC:s verksamhet är ett utmärkt exempel på förstklassiskt journalistiskt grävjobb. Kostar bara en 50-lapp som e-bok.

Att WWF är världens mäktigaste naturvårdsorganisation, är knappast någon nyhet. Det är dock få som är medvetna om hur mycket organisationen påverkar internationell – och därmed också svensk – miljöpolitik. Jag har tidigare skrivit om hur den gröna lobbyn – där WWF spelar i en egen liga – får miljardbelopp av EU varje år för att bedriva påtryckarverksamhet – gentemot samma EU-politiker som finansierat deras lobbying. Att EU t ex satsat stort på handel med utsläppsrätter – något unionen är ensam om sedan alla andra länder hoppat av –är en idé som förespråkats sedan länge av WWF. Trots att de 2000 miljarder som experimentet kostat hittills inte inneburit någon sänkning av de europeiska utsläppen över huvud taget – de har istället ökat – och att en 30-procentig minskning av unionens CO2-utsläpp hade kunnat uppnås för en bråkdel av dessa pengar, om de istället gått till modernisering och ombyggnad av gamla kolkraftverk – exempelvis för naturgasdrift.

Men det absolut största inflytandet på miljöpolitiken utövar WWF genom sitt täta samarbete med FN:s klimatpanel, IPCC. Det är IPCC:s rapporter, senas som ligger till grund för den energi- och klimatpolitik som EU och Sverige driver. En politik som har en direkt inverkan på hur mycket vi betalar för vår el, vilken energiförsörjning vi väljer, hur höga drivmedelsskatterna är – och inte minst, hur lönsamt det är att driva industrier i vårt land. Miljöpolitiken kan alltså sägas ha ett klart samband med arbetsmarknadspolitiken och vårt välstånd. Om vi väljer att lägga 100-tals miljarder på att bygga ut vindkraften, är det alltså viktigt att det finns en solid vetenskaplig grund att stå på.

Tyvärr är det inte riktigt så. IPCC har gång på gång blivit påkommet med att använda sig av rena partsinlagor från miljöorganisationer istället för vetenskapligt publicerade studier, såsom dess regler påbjuder. För ett år sedan hamnade till exempel klimatpanelen i blåsväder när den publicerade en studie som visade att förnybar energi skulle kunna täcka 80 procent av EU:s energiförsörjning redan 2020. Detta visade sig sedan bygga på en ren partsinlaga från Greenpeace, och IPCC tvingades backa från slutsatserna i rapporten. Något år tidigare hamnade klimatpanelen i blåsväder efter att ha slagit fast att glaciärerna i Himalaya skulle vara borta redan 2035 – även det ett pinsamt misstag, som byggde på material från WWF istället för vetenskapliga studier.

Dessa exempel är inte bara enstaka missar, utan ett återkommande tema i klimatpanelens arbete. Faktum är att i den senaste rapporten, Assessment Report 4 (AR4) som släpptes 2007, vid en granskning visade sig bygga till mer än 30 procent på källmaterial som inte genomgått vetenskaplig granskning (så kallad peer review). Och som den kanadensiska journalisten Donna Laframboise visat i sin bok The Delinquent Teenager Who Was Mistaken For The World’s Top Climate Expert genom en noggrann genomgång av IPCC:s arbete med AR4, har WWF varit inblandat i samtliga av rapportens kapitel. Av de 32 experter som hade ansvar för att skriva slutrapporten – och den förkortade sammanfattning som presenteras för våra politiker – hade 9 ett dessutom dokumenterat samröre med Världsnaturfonden och två med Greenpeace.

Så när vi släcker ljuset ikväll, ska vi vara medvetna om att WWF:s idoga lobbyarbete påverkar våra liv, våra jobb och vår ekonomi varje dag, året runt. Inte bara en timme varje år i slutet av mars.

Intressant?

Andra bloggar om politik, energi, miljö, earth hour, ekonomi, wwf

Läs gärna mina tidigare WWF-spaningar:
Vem är det som ber dig släcka ljuset?
Vem ber dig släcka ljuset, del 2: ljusskygga finansiärer
Vem ber dig släcka ljuset, del 3: Coca-Cola som miljösamvete

No related posts.