…till det blir 2014 och Centerpartiet äntligen förpassas ur riksdagen, och därmed sätta punkt för en 40 år lång period av energipolitiskt vansinne. Då, kanske, vi äntligen slipper obegåvat dravel från okunniga politiker som på fullaste allvar tror att floskler om ”klimatarbete” får väljarna att strömma till. Att läsa kommentarerna till artikeln – vilket de bägge skribenterna garanterat inte gjort – är annars en god indikation på vart vinden blåser (!). En annan indikator är de ständigt fallande opinionssiffrorna för partiet (någon Lööf-effekt har vi inte sett till). Svenskarna är innerligt trötta på miljardrullningen till verkningslösa symbolprojekt. Det parti som blir först med att propagera för en tillväxtorienterad energipolitik, med en satsning på moderniserad kärnkraft och lägre elpriser, skulle sopa banan i valet 2014.

Det kommer dock Centern aldrig att förstå, partiet vars hela moderna politiska historia handlat om att vara emot allt – utom ökade bidrag. Inte bara mot kärnkraft utan även viktiga infrastruktursatsningar som Öresundsbron.

Men under dagar som denna, när vindkraftverken står stilla, tågen ställs in på grund av kyla och snökanonerna dundrar in på rad och ställer till kaos, är debattartiklar som den här antagligen det mest effektiva sättet att begå politisk harakiri.

Ja, visst blir man lite upplivad.

Intressant?

Andra bloggar om politik, kyla, snökanon, centern

Related posts:

1. Har vi verkligen råd med Maud?
2. Se vad som händer om vi inte räddar klimatet!
3. Varför sälja knark när man kan handla med utsläppsrätter?

Sveriges elbehov igår, den 1 februari: dryga 542 000 Mwh.

Dagar som denna, då Europa och Skandinavien darrar under rysskyla och snökanoner, är det märkligt tyst om behovet av att bekämpa klimatkris och ersätta kärnkraften med förnybara energkällor, så som delar av vår politiska intelligentia förespråkar. Men det kan vara värt att påminna om galenskaperna även under årets kallaste period.

Grön elproduktion just nu: en procent av det svenska dagsbehovet.

Så sent som i somras presenterade FN:s klimatpanel IPCC sin senaste energirapport, som måste ha varit svårsmält läsning för alla utom de mest fantatiska utopisterna (dessutom var den helt och hållet producerad av Greenpeace). I rapporten konstaterades det att nästan hela Europas energibehov skulle kunna tillgodoses med förnybara energikällor som vatten och vind år 2030 – det vill säga helt utan kol och kärnkraft, som idag utgör drygt 80 procent av elproduktionen i unionen. Ett par tusen miljarder till i satsning på vindkraft, lite energieffektivisering och mer ”hållbarhet” så skulle allt fixa sig.

Det stora problemet är dock inte att halvt fanatiska miljölobbyister tituleras energiexperter, utan att folkvalda politiker faktiskt gått på galenskaperna – och kommer undan med det. Centern har ju ett svårslaget rekord av energipolitisk terrorism under mer än 30 år – och MP försöker på fullt allvar få oss att tro på utopier om att ett litet land nära Nordpolen, där stora delar av befolkningen huttrar halva året i mörker och iskyla, skulle klara sig enbart med vatten- och vindkraft. En titt i Miljöpartiets partiprogram är alltid en nyttig påminnelse en dag som denna i februari, då Sibirienkylan slår in dörren:

Vi har i vårt land en väldigt hög elförbrukning per person jämfört med andra länder. Det beror på att vi historiskt sett har haft tillgång på billig el. Så ser inte framtiden ut. Därför har vi både en stor potential och ett stort behov av att energieffektivisera.

Vindkraft och solenergi är de energislag som växer snabbast i världen. Samtidigt som vi ser hur alliansregeringen slår av på takten. Sverige riskerar att bli omsprunget. Miljöpartiet vill därför satsa mer på bioenergi, vindkraft och solenergi.

Vi anser att vattenkraften är färdigutbyggd i Sverige och vill grundlagsskydda de sista orörda älvarna och älvsträckorna. Vi vill inte ha någon utbyggnad, inte heller av småskalig vattenkraft.

Kärnkraften ska stängas, utbyggnaden av älvar stoppas, kol och olja förbjudas. Det enda vi ska förlita oss till som industrination är alltså sol (som vi över huvud taget inte ser halva året) och vind. El ska vara en dyrköpt lyx. Detta är alltså ett parti som uppemot 15 procent av svenskarna kan tänka sig att rösta på.

Just nu, ute i verkligheten, ligger Sveriges förnybara elproduktion – dvs vindkraftverken – på en verkningsgrad av c:a 14 procent och levererar därmed en procent av Sveriges samlade elbehov.

En hundradel.

Det beror dels på att det oftast inte blåser under de kallaste vinterdagarna, dels att det av säkerhetsskäl inte går att köra verken när det är för kallt. Och nån ”grön el” finns inte heller att importera, eftersom det är lika svinkallt i Tyskland, Danmark och andra EU-länder som satsat på förnybar energi. Vindsnurrorna står stilla där med.

Men istället för att erkänna att de förnybara alternativen aldrig ens kommer i närheten av att kunna ersätta våra åldrade reaktorer, som hålls igång av för länge sedan pensionerade tekniker (de enda som vet hur verken funkar efter 30 års förbud att forska eller ens tänka på kärnkraft) kommer vi snart nog att få höra framträdande Center- eller Miljöpartister skylla de skyhöga elpriserna på den opåtlitliga kärnkraften, och att vi nu måste satsa på en ännu större utbyggnad av vindkraften för att få stabila elpriser.

Även om det vore smärtsamt på kort sikt, vore det en nyttig lärdom för alla svenskar att en månad om året – varför inte februari – testa den gröna energipolitiken i verkligheten. Stäng alla reaktorer, lägg de oljedrivna reservkraftverken i malpåse, fördubbla energiskatterna och se till att bensin och diesel kostar minst 25 kr litern. Det hade förhoppningsvis inte lett till samma katastrofscener som i Östeuropa, men det hade svidit ordentligt i skinnet på nästan samtliga svenskar.

Och efter ett sådant experiment hade vi garanterat sluppit se Centern i riksdagen mer. Förhoppningsvis inte heller MP.

Intressant?

Andra bloggar om väder, kyla, energi, elpris, kärnkraft, vindkraft

No related posts.

Stefan Löfven. (Bild från Wikipedia)

Kraftigt förenklat brukar socialdemokraterna delas in i två falanger – vänster och höger. Men en minst lika viktig distinktion går mellan tillväxtförespråkarna, industrisossarna – som är många – och en liten men ganska högljudd miljövänster som slåss om medelklassväljare i storstäderna. En i det stora ganska liten och homogen grupp som på fullt allvar tror att det finns ett vindkraftverk kopplat till just deras vägguttag (de har ju faktiskt valt 100 procent grön energi från sitt elbolag!) och är emot såväl nya gallerior som bilar eftersom det förstör värdet på deras bostadsrätt deras närmljö. För denna grupp (dit för övrigt en inte försumbar del av Stockholms dagspressjournalister hör)  finns all service inom bekvämt promenadavstånd, och då spelar ett par kronor i högre bensinskatt ingen större roll. Det drabbar ju ändå dem bara med några hundralappar eftersom de bor i lägenhet med fjärrvärme. (För den som bor  i Norrland, har ett par mil till dagis och saknar kollektivtrafik, innebär det dock en privatekonomisk katastrof.)

Det finns förstås en annan värld, långt utanför de liberala kokongerna på Södermalm. En verklighet där våra stora industrier, en efter en, tvingas lägga ner sin verksamhet eller flytta tillverkningen till låglöneländer – framför allt Kina. Där ungdomsarbetslösheten är högre än nånsin, men där allt som erbjuds är lågbetalda jobb som hamburgervändare.

En av de bidragande orsakerna – om än inte den enda – till denna industridöd är den huvudlösa energipolitik som bedrivits under de senaste 30 åren, anförd av två små minoritetspartier – Centern och Miljöpartiet – som glatt monterat ner Sverige som industriland för sin egna fantasier om en ny grön värld där det ska vara en dyrbar lyx att hålla sig varm på vintern – ivrigt påhejad av miljövänstern inom S. Det var en sådan förödande allians mellan C och S som tvingade fram stängningen av Barsebäck, ett beslut som nu gjort att Sydsveriges energikostnader skjuter i höjden och de lokala tillverkningsindustrierna hotas med utslagning.

Men avindustrialiseringen är något som pågått under många år. Tunga industrier har lagts ner, flera som ett resultat av de skyhöga energipriserna. Sverige, ett land rikt på råvaror och ren energi, hade haft unika möjligheter att driva konkurrenskraftiga industrier – men i brist på låga och stabila energipriser exporteras istället vår malm och skog till Kina. Där är energin smutsig och billig; miljöpolitik ett närmast okänt begrepp. Sverige förvandlas undan för undan till en råvarukoloni: vår skog och vårt stål skeppas till Kina, vår vattenkraftsel till Tyskland som reglerkraft för landets vindsnurror.

Jag hoppas att Stefan Löfven kan bli den som vänder på Socialdemokraternas tillväxtfientliga politik. En bra start är att inte vika ner sig i frågan om att stödja satsningen på ny kärnkraft. För vad Löfven förstår, till skillnad från alla politiska broilers, är att Sverige inte kan bygga sin framtida välfärd på McDonalds-jobb.

Vi är nog ganska många hemlösa gråsossar som hoppas på att Löfven, realpolitiker som han är, vågar sätta ner foten och tala klarspråk i energifrågan, och framför allt behovet av ny kärnkraft. Jag tror till och med att det kan bli en valvinnare.

Sedan är det ju frågan om inte rötan gått för långt: även LO propagerar ju numera för chockhöjda energiskatter. Och Löfven han knappt ens bli presenterad, innan han sålde ut Sverige till EU-maffian.

Intressant?

Mer om Löfven: Aftonbladet 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, Expressen

Andra bloggar om politik, socialdemokraterna, stefan löfven, partiledare, energi

No related posts.

Enligt kvinnan, som intervjuats i Läkartidnignen, hindrades hon av häktesvakten från att sova. En gång i halvtimmen kom han in till läkaren och tvingade henne att stå upp. När hon till slut vägrade, tog vakten tag i henne handgripligen och tryckte upp henne mot en vägg eller mot sängen. Läkaren vägrades dessutom mat under nästan ett dygn.

Värt att notera är att det inte handlar om någon inhyrd Securitas-biff utan hjärna – utan en utbildad polisman som självklart är medveten om vilka rättigheter en häktad har, men högaktningsfullt struntar i det. Kanske reagerade han med avsky mot läkaren, som var häktad för ett vidrigt brott – barnamord – och tänkte hjälpa åklagaren genom att mjuka upp henne lite inför förhöret. Lite waterboarding kan ju göra underverk när det gäller att få fångar att samarbeta, har det visat sig i Guantanamo.

Barnläkaren var dömd på förhand, det enda som återstod var ju att få henne att erkänna!

Oavsett om barnläkarens uppgifter är sanna eller ej kommer ärendet naturligtvis att avskrivas i brist på bevis. Vilket för övrigt sker i ungefär 100 procent av fallen där poliser utreder sig själva. För det är långtifrån första gången häktespoliserna anklagas för brutalitet – dock brukar det vara människor betydligt längre ner på samhällsstegen som råkar ut, sådana som ändå ingen bryr sig om att lyssna på.

Ändå borde det inte vara svårt att kontrollera barnläkarens uppgifter; videoövervakning är standard på våra häkten och det borde inte vara särkskilt komplicerat att etablera om vakten i fråga sparkade till dörren till kvinnans cell en gång i halvtimmen. Men det kommer givetvis inte heller att ske, eftersom inspelningarna säkerligen har ”raderats” eller kommit bort. Business as usual alltså.

Möjligen konstateras det i någon utredning att vissa rutiner brister, vilket brukar var det ryggmärgsmässiga beteendet hos makthavare att försöka släta över när folk beter sig som idioter.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, Metro 1, 2, Expressen

Andra bloggare om samhälle, barnläkaren, polisen, tortyr, guantanamo

Related posts:

1. Klart Rumpan ska ha lite påökt

Håkan Juholt minglar på Pridefestivalen. Foto: Wikipedia

Vid årsskiftet lades komediserien Starke man, som handlade om ett totalinkompetent kommunalråd i en svensk småstad, ner efter flera framgångsrika säsonger. I efterhand är det lätt att se varför: det fanns helt enkelt inget att göra parodi på längre. Efter valet av Håkan Juholt som partiledare för Socialdemokraterna, har komiker och manusförfattare stått paralyserade, som stumma och armlösa barn (för att citera en annan stor komiker, Charlie Sheen). Verkligheten har gång på gång visat sig visat sig flera nivåer bisarrare än dikten, och hade den småländske försvarspolitikern fått fortsätta så hade det inneburit slutet för all kommersiell TV-underhållning.

Men faran är långt ifrån över. Nu börjar nämligen sanningen bakom det stora ”stödet” för Håkan Juholt vid förra veckans möte med verkställande utskottet sippra fram. Juholt blev nämligen utröstad i värsta Robinson-stil, med ett Öråd som skickade ut honom på balkongen medan de röstade om hans öde. Samtidigt som de förnedrade sin egen partiledare, grät de krokodiltårar om hur orättvist medierna hade behandlat sin älskade ledare.

Måhända kan Expedition Robinson vara en metod för de sargade socialdemokraterna att vaska fram en ny ledare. Skicka ner en samling utmanare till en öde ö, där de får bilda allianser, kämpa för att skaffa mat och manövrera ut varann under ett par veckors tid.

Det kan bli om inte storartad underhålling – så åtminstone bra underhållningsvåld. Och jag sätter en slant på att Thomas Bodström skulle sopa banan med alla…

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5, 6, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6

Andra bloggare om socialdemokraterna, politik, håkan juholt, Juholt, media, partiledare

No related posts.

På väg ner i djupet.

Man ska visserligen inte raljera med svåra olyckor där människor fått sätta livet till, men det är svårt att inte se det jättelika kryssningsfartyget Costa Concordia, som ligger kantrat utanför Genoa, som en slags metafor för det likaledes havererade Europrojektet.

Som Richard North uppmärksammar på sin blogg, gick det gigantiska fartyget under EU-flagg och var byggd med en riskfylld konstruktion. När hon kraschade med hög fart mot ett rev, tog fartyget snabbt in vatten, blev instabilt och kantrade. Nu ligger det och balanserar på kanten till en avgrund; ingen vet om det klarar av ytterligare en storm utan att glida ner i djupet.

Förutom den uppenbara inkomptensen när det gällde att navigera skeppet, var även räddningsinsatserna kaotiska, med en besättning som sprang runt som yra höns och lät passagerarna sköta evakueringen mer eller mindre på egen hand – ett kaos som säkerligen förvärrade konsekvenserna av olyckan. Lägg till detta kapten Herman van Rompuy  Francesco Schettino, som passade på att fly i en livbåt innan räddningsarbetet var avslutat.

Visst, metaforen haltar måhända på en del punkter. EU:s hantering av haveriet i valutaunionen är om möjligt ännu sämre än kapten Schettinos insatser. Dessutom vägrar EU-höjdarna att dela ut livvästar och tvingar alla ombord att följa det sjunkande skeppet i djupet…

Frågan nu är väl vilket som sjunker först – Euron eller Costa Concordia?

Intressant?

GP, SvD, Aftonbladet, Expressen, DN 1, 2, 3

Andra bloggar om kryssningar, eu, euro, haveri

No related posts.

I somras utbröt ett kollaktivt ramaskri inom klimatindustrin, efter regeringens beslut att låta Sveriges största – tillika en av världens starkaste – isbrytare Oden stanna hemma och bryta is i Bottenviken i år, efter att under fem år befunnit sig i Antarktis, där fartyget säkerställt leveranser till och från den amerikanska forskningsbasen McMurdo.

Men efter två rekordkalla och bistra vintrar, med högar av färjor och handelsfartyg fastfrusna i Östersjöns is, beslöt Sjöfartsverket att Oden, tillsammans med Sveriges fyra andra isbrytare skulle hålla sig hemma i år. Ilska och fördömanden från det internationella forskarsamhället bet inte på sjöfartsverket, inte heller vädjanden från USA:s utrikesminister Hillary Clinton, som skrev ett personligt brev till Carl Bildt i hopp om att den svenske utrikesministern skulle kunna få sjöfartsmyndigheterna på bättre tankar. Beslutet stod fast: Oden skulle stanna i svenska vatten.

Det faktiska resultatet blev dock ett helt annat, för knappt hade den diplomatiska krisen med USA ebbat ut förrän Sjöfartsverket hyrde ut Oden igen – till Finland, där hon nu ser till att hålla transportlederna öppna till de stora hamnarna i norr. Vilket visat sig vara ett utmärkt beslut, för medan isen knappt lagt sig på den svenska sidan av Bottenviken, har de envisa sydvästvindarna denna vinter packat ismassorna mot den finska kusten istället.

Att jag kommer att tänka på Odenbråket just nu är rapporterna om den extrema vinter som Alaska just nu upplever med stormar, kyla och metervis med snö utöver det normala. Kommunikationer har lamslagits, och orkanvindar under hösten har stoppat leveranser av bränsle och förnödenheter till avlägsna delar av delstaten, till exempel till hamnstaden Nome vid Alaskas kust vid Barents hav.

Isbrytaren Healy försöker assistera ryska tankern Renda i Barents hav.

För ett par dagar sedan körde den ryska tankern Renda, på väg till Nome med bunkerolja, fast i isen i Barents hav, där fartyget de senaste dagarna assisterats av amerikanska kustbevakningens isbrytare Healy. ”Räddningsuppdraget” var dock nära att misslyckats, då fartyget är byggt endast för lättare isbrytning och Renda var nära att fastna i packisen – under gårdagen rörde sig tankern bara 20 meter…

Att notera är att istjockleken i området ”bara” är lite drygt en meter, vilket är rena bagatellen för en isbrytare av Odens klass. Men incidenten visar på det verkliga problemet; nämligen att USA i princip helt saknar isbrytarflotta. Världens rikaste land, med en delstat som är större än Sverige precis vid Norra ishavet, har idag endast en fungerande, lätt isbrytare i drift, Healy. De övriga två, Polar Sea och Polar Star, ligger sedan åratal på varv i Seattle, med stora reparationsbehov. Experter gör bedömningen att U.S Coast Guard skulle behöva upp till sex större isbrytare.

Vad incidenten i Barents hav visar, är USA:s skriande brist på isbrytarkapacitet. Möjligen beror det på åratal med rapporter om smältande havsisar och varmare klimat, eller bara på missriktad spariver, men idag klarar USA alltså bara med nöd och näppe att hålla sina egna nordliga handelsleder öppna.

Det är i ljuset av detta man ska se Hillary Clintons vädjan till Carl Bildt i somras. USA har helt enkelt inga egna isbrytare som klarar att operera under arktiska förhållanden.

Men kanske är det inte för sent att tjäna en hacka? Amerikanerna hade nog betalat top dollar just nu för att få låna Oden i några veckor.

Intressant?

Andra bloggar om usa, vinter, is, isbrytare, arktis

Related posts:

1. Sjöfartsverket: en bra affär att hyra ut Oden
2. I Miljöpartiets Sverige hade vi varit ihjälfrusna nu
3. Fartygen fryser fast – då är isbrytaren i Antarktis

Reinfeldts recept mot minskad ungdomsarbetslöshet.

Det kan inte precis ha undgått någon att de varmaste anhängarna av regeringen Reinfeldts storstilade momssänkning (KROG) för restaurangbranschen återfinns bland de stora snabbmatskedjorna, med McDonalds i spetsen (där Reinfeldts son förresten sommarjobbade). Även Burger King, Max och Pizza Hut applåderar regeringens subvention av branschen. Snabbmatsgiganterna sänker priserna, det pratar om nyanställningar – och allt talar för en fortsätt tillväxt för dessa stora leverantörer av socker och snabba kalorier.

Man kan förstås fråga sig om detta verkligen är vad Sverige behöver i ett läge där allt fler lider av övervikt och fetma – framför allt unga storkonsumenter av läsk ligger i riskzonen. Visst, ungdomsarbetslösheten är ett stort samhällsproblem – men det är vårt alltmer hysteriska ätande också. Och för den som ändå försöker att hålla igen, är varje dag ett gatlopp. Det går inte att gå mer än några meter utan att stöta på ett kafé, snabbmatsställe, kebabhak, 7-Eleven, Pressbyrån, eller något av de otaliga ställen som säljer take-awaymackor och gigantiska muffins. Mestadelen av vårt umgänge cirkulerar numera kring mat och fika.

I Timrå, med 10.000 invånare, finns det 14 snabbmatsställen längs huvudgatan i stan – den som vill äta husmanskost får ta bilen utanför tätorten. Övervikt, diabetes, högt blodtryck och hjärtbesvär är därför vanligt på ortens vårdcentral. Orsaken: felaktig kost, enligt ortens folkhälsosamordnare Britt-Louise Nyholm.

I lilla Järna med 6.000 invånare ligger Burger King i startgroparna för att bygga ny restaurang längs E4:an. Detta trots att det redan finns 15 matställen på orten.

Frågan man ställer sig är – hur påverkar detta ständigt ökande utbud av (snabb)mat oss?

Låt oss jämföra med alkoholen, där just utbudet anses ha ett klart samband med konsumtionen – det är därför vi har ett försäljningsmonopol istället för att tillåta öl- och vinförsäljning i varenda kvartersburtik. Att det faktiskt också råder ett sådant samband, verkar bevisas av att alkoholkonsumtionen i Stockholm – där det är nära mellan krogarna – är betydligt högre än på landsbygden.

Någon sådan reflexion verkar dock inte någon göra mellan sambandet utbud av mat/godis och övervikt. Trots att just fetma är en av de absolut allvarligaste folkhälsosjukdomarna vi har att brottas med. Det är bara att besöka USA för att se hur det går när maten blir till ett missbruk – följdsjukdomar orsakade av övervikt och fetma dödar idag fler amerikaner än rökning, trafikolyckor, krig, narkotika och terrorism sammantaget. För att inte tala om vad det kostar.

Men trots att amerikanerna blir allt fetare finns det naturligtvis en gräns för hur mycket och hur ofta de kan trycka i sig. Det skedde en närmast explosionsartad tillväxt av antalet restauranger och snabbmatsställen fram till 2008, då finanskrisen slog till. Idag råder en kraftig överetablering, vilket vi förstås riskerar att få även i Sverige. Vi närmar oss nog peak snabbmat – men frågan är hur snabbt det går.

Hur som helst, i ett läge där flera länder nu agerar för att minska missbruket av mat – Danmark har t ex nyligen infört fettskatt – gör vår egen regering alltså det ännu billigare att äta. Och då framför allt skräpmat, eftersom denna bransch är mest aggressiv efter ett par år med stagnerande tillväxt.

Som sagt, ungdomsarbetslösheten är ett gigantiskt problem, men lösningen är inte att vi försöker äta oss ur krisen. Vi behöver äta mindre – inte mer – om vi ska slippa undan de enorma vårdkostnader som blir resultatet av en allt fetare befolkning.

Och då kanske vi till och med kan spara ihop lite pengar på banken, som Annie Lööf vill…

Intressant?

Andra bloggar om regeringen, moderaterna, mat, hälsa, skatter, fetma

No related posts.

Retroffitted L.A, i Ridley Scotts tappning.

Retrofitting – ett begrepp som jag hörde första gången i samband med scifi-klassikern Blade Runner – innebär att man bygger på och/eller förbättrar gamla byggnader, strukturer och maskiner med modern teknik och arkitektur. På senare tid har det blivit högsta stadsbyggnadsmode i Stockholm, där existerande byggnader moderniseras och byggs på med ytterligare våningar.

Retrofitting i Sickla - sex våningar byggs på Atlas Copcos kontor.

Vi ser det på vart och vartannat hus i City – bland annat i kvarteren runt Mäster Samuelsgatan, Regeringsgatan och Malmskillnadsgatan – och på Östermalm planeras tillbyggnad av en ny takvåning på upp till 10 meter i huset där Posten tidigare huserade på Nybrogatan. I Sickla, öster om stan, byggdes de gamla industribyggnaderna på med ett par våningar redan för ett par år sedan, och just nu lyfter Atlas Copco på ett par våningar på sin ”kontorsskrapa”.

Men retrofitting är långt ifrån nytt – det fanns redan i början av förra seklet. Ett av de bästa tidiga exemplen är Mossehaus i Berlin, där den futuristiske arkitekten Erich Mendelsohn fick uppdraget att bygga om Berliner Tagesblatts lokaler vid Jerusalemer Strasse, som skadats svårt vid det så kallad Spartakistupproret 1919.

Mendelsohn Mossehaus, Berlin. Retrofitting årgång 1921.

Vid renoveringen byggdes den befintliga industribyggnaden från 1901 på med ytterligare tre våningar och ett närmast science fiction-inspirerat frontparti, som för tankarna till Fritz Langs Metropolis – även om själva byggnadsstilen brukar kallas Streamline Moderne, en slags sentida variant av Art Deco.

Just denna Metropolis-arkitektur har genom tiderna inspirerat massor av filmmakare, arkitekter och spelutvecklare. City 17 i Half-Life 2 är retrofittad med massor av utomjordisk teknologi, och i jordbävningsdrabbade delar av världen har det blivit allt vanligare med så kallad Sescmic retrofitting, dvs påbyggnader och förstärkningar på existerande byggnader så att de klarar jordskalv bättre.

Och till slut har alltså Sverige hakat på trenden. Det tog nästan 100 år, men bättre sent än aldrig.

Intressant?
Andra bloggar om arkitektur, stadsplanering, science fiction

No related posts.

Hormuz-sundet, getingmidjan i Persiska viken genom vilken en femtedel av världens olja fraktas.

Vapenskramlet mot Iran tilltar – senaste utvecklingen i det kalla kriget mot USA togs går, när en amerikan dömdes till döden för spioneri. USA och President Obama vill nu få med EU på en gemensam bojkott av iransk råolja – det vill säga själva grundbulten för Irans ekonomi – för att sätta press på landet att upphöra med sitt kärn(vapen)program.

Iran svarar i sin tur med att hota stänga det strategiska Hormuz-sundet, genom vilket 20 procent av världens råolja fraktas via oljetanker varje dag. En blockad av det smala sundet skulle skicka värlsmarknadspriserna på råolja genom taket: enligt analytiker skulle vi kunna få se prisnivåer på över 400 dollar fatet (åtminstone kortsiktigt). Idag pendlar priset runt 100 dollar fatet.

En så kraftig oljeprischock skulle kunna driva USA:s haltande ekonomi rakt in i recession, och för skuldkrisens Europa hade effekterna sannolikt blivit mångdubbelt värre. Värst skulle Grekland drabbas, som numera får mer än en tredjedel av sin olja från Iran (på kredit, enligt rykten som dementerats offentligt av Teheran). Tidigare levererades oljan från Ryssland, Azerbajdzjan och Kazakstan, men sedan Grekland i princip gick i statsfinansiell bankrutt vägrar dessa länder att leverera, av rädsla för att inte få betalt.

Samma läge gäller för övrigt för andra Medelhavsländer, som Spanien och Italien.

Att hoppa på det amerikanska sanktionståget ser alltså vid första anblicken ut att vara rena rama självmordspakten. I bästa fall hamnar stora delar av Sydeuropa i akut energikris, i värsta fall drabbas hela kontinenten av skyhöga bränslepriser som effektivt tar död på en eventuell ekonomisk återhämtning.

För USA är det en helt annan femma. En oljekris i Persiska viken skulle självklart bli kännbar på kort sikt. Men det hade samtidigt inneburit ett mycket stort tryck på Barack Obama att upphäva det mångåriga förbudet mot prospektering av nya oljekällor i USA och stoppet för djuphavsborrning utanför USA:s kuster, som varit i kraft sedan olyckan med Deepwater Horizon för snart två år sedan. Och det militärindustriella komplexet jublar nog också i smyg: de kraftiga nedskärningarna inom det amerikanska försvaret som aviserats efter återtåget från Irak och Afghanistan, kanske kan skjutas ytterligare några år på framtiden om det hettar till på allvar i Hormuz.

Intressant?

SvD, SvD, E24

No related posts.