Att döma av de senaste utspelen försöker nu S-ledningen aktivt att locka till sig de gamla moderata väljarna, som förlorat fotfästet efter att Reinfeldt och Borg envisas med att hålla kvar vid värnskatten och annan Djursholmsfientlig politik.

Det första S-märkta högerförslaget som kom för några veckor sedan – butlers i tunnelbanan – slog inte särskilt väl ut (de flesta av väljarna uppfattade det som ett skämt). Och frågan är om rättvisekampen för den utförsäkrade överläkaren Jörg Teichert, känd från gårdagens SvT-utfrågning, kommer att fungera så mycket bättre. Jörg, som drabbats av stroke och nu bara kan jobba 75 procent, kämpar mot Försäkringskassan för rätten att få sjukersättning de resterande 25 procenten – men har alltså fått nobben, och hänvisas enligt uppgift från S(vT) istället till ett heltidsarbete på Samhall.

Jörg T har ju nu en ganska hyfsad deltidslön på c:a 60.000 kr i månaden enligt senaste taxeringen (jag reserverar mig för att det naturligtvis kan finnas fler än en Jörg Teichert i Dalarna).

Det innebär det att han förlorar 4.905 kr i månaden i sjukpenning, enligt de nya reglerna från 1998. Eftersom Jörg T, genom sin hyfsade deltidslön betalar maximal marginalskatt, innebär det att han går miste om 2.100 kr i månaden.

Självklart måste sådana orättvisor bekämpas. Frågan är bara om det finns tillräckligt  många deltidssjukskrivna höginkomsttagare för att vända valvinden för de rödgröna…

Intressant?

Andra bloggar om jorgate, val 2010, val, rödgröna, mona sahlin, svt

SvT, SvD, SvD, DN, Expressen, Expressen, Aftonbladet, Aftonbladet, Tokmoderaten, Alliansfritt Sverige, Magnus Andersson.

Related posts:

1. YouTube, ingen bra affär för Google

Så samtidigt som mannen som producerade SD:s vidriga valfilm (nej, jag kommer inte att länka till skräpet) får sparken av Sveriges Radio och brevbärare hotas för att de delar ut valreklam för fel parti, är det fritt fram att klottra Hitlermustascher på borgerliga valaffischer (det är ju bara ett lite bus från engagerade ungdomar). Och utanför Berns får Syndikalisterna fortsätta bedriva utpressning på obestämd tid under förevändning av att det handlar om fackligt arbete.

Underligt nog tillåts advokater fortfarande försvara misstänkta våldtäktsmän utan att bli uteslutna eller bojkottade.

Sverige är fantastiskt.

Fler om politik, val 2010, alliansen, rödgröna, sverigedemokraterna

Intressant?

Related posts:

1. Passa på att införa republik direkt

Uppblåsbar F-16 på fejkat flygfält.

I avdelningen nyheter-du-sällan-ser-i-svensk-press. Ryssland ökar anslagen till försvaret med hela 60 procent, och som en del i den ryska upprustningen har försvarsdepartement beställt ett stort antal uppblåsbara stridsvagnar, robotavfyringsramper och flygplan. Dessa attrapper, som naturligtvis är till för att förvilla en potentiell anfallare, kostar runt 25.000 kr styck. Köpet har mött hård kritik bland framträdande försvarsanalytiker. Varför slösa Moder Rysslands oljemiljarder på uppblåsbara attrapper istället för att i riktiga vapen, liksom?

Uppblåsbar raketramp i rysk stil.

Denna kritik kommer otivelaktigt från människor som är okunniga om de uppblåsbara vapnens stolta historia. Faktum är, som Richard North skriver på sin blogg, att användningen av vapenattrapper sparade tusentals liv under Andra världskriget. Dessutom räddade attrapperna ett stort antal riktiga försvarsinstallationer, fordon och flygplan när tyska bobmplan lurades att fälla sin dödliga last över gummimodeller.

Och attrapperna var inte bara begränsade till modeller av flygplan och stridsfordon. Det fanns modeller av flygfält, stålverk, fabrikskomplex – ja till och med hela städer. När Luftwaffe bombade som värst, fanns uppskattningsvis 630 sådana decoy sites i Storbritannien.

Stridsvagn i gummi. Perfekt för den med stor trädgård.

Vid krigsslutet, när försvaret inventerade skadorna, visade det sig att attrapp-flygfälten bombats 443 gånger – alltså fler än de 434 bombanfall som skedde mot riktiga flygfält. Stadsmodellerna bombades drygt 100 gånger, och räddade uppskattningsvis 2.500 liv (och 3.000 från att skadas).

Så en uppblåsbar stridsvagn för 25.000 kan visa sig vara en vettig investering i dessa tider av försvarsnedskärningar. Kanske något för våra politiker att titta närmare på efter valet – en division med uppblåsbara JAS sparar massvis med pengar för statskassan!

Å andra sidan, som North påpekar, är det sannolikt ännu mer lönsamt att ersätta riksdagsledamöterna med uppblåsbara attrapper. Ingen skillnad lär märkas ändå…

Fler om politik, val2010, försvaret, jas
Intressant?

(Hyfsat relaterat i SvD, Newsmill och på några utvalda bloggar.)

No related posts.

Val, svensk modell. 1: lämna ditt röstkort och visa legitimation. 2: välj parti så att alla ser det. 3: Ställ dig bakom skynket och klistra kuvert.

Danska regeringen, som består av de borgerliga partierna Venstre (V) och De Konservative (K), varnar för att yttrandefriheten i Sverige är hotad. Anledningen är dels att Sverigedemokraterna vägrades att visa sin valfilm i TV4, dels att alla kan se vilka valsedlar man tar i röstlokalen.

När det gäller filmen så är danskarna förstås ute och cyklar – en tevekanal har en ansvarig utgivare som naturligtvis beslutar om vad han eller hon vill ska publiceras. Det handlar inte om demokrati eller ens censur – Sverigedemokraterna har ju massvis av kanaler att sprida sin film, till exempel via YouTube. Så gnället om censur och yttrandefrihet blir ju bara löjligt.

Däremot är kritiken mot hur det ser ut i vallokalerna fullt befogad – och jag begriper faktiskt inte att det kan få pågå som det gör år efter år. Partiaktivister tillåts prångla på de röstande valsedlar vid ingången till vallokalerna, och väl inne måste man ställa sig och välja ut de valsedlar man vill ha under full insyn av alla andra inne i lokalen. Sedan får man gå in bakom skärmen och lägga valsedlarna i kuvertet, men då har förstås eventuellt nyfikna redan sett vilka man plockat med sig. Så egentligen kunde man ju strunta helt i detta pseudo-hemliga steg i röstningen.

Just detta har förbryllat mig i alla de val som jag röstat i (de börjar bli rätt många nu). Varför kan man inte ställa lådorna med valsedlar bakom de där skärmarna? Handlar det om arbetsmiljön för valförättarna?

Valförättarna ja. Beroende på personliga politiska preferenser kan det gå lite hur som helst med hur de olika partiernas valsedlar presenteras. Speciellt småpartierna har det kämpigt med valförättare som glömmer bort att ställa fram, eller råkar slänga valsedlar som inte får plats.

Så visst hade det  varit intressant att få veta hur internationella valobservatörer bedömt det svenska riksdagsvalet. Men det kommer inte att ske.

Själv är jag bombsäker på att valutgången skulle bli helt annorlunda om vi hade tillåtits rösta via Internet, privat och med valhemligheten fullt bevarad.

Fler åsikter om politik, val 2010, val, röstning

Intressant?

Related posts:

1. YouTube, ingen bra affär för Google
2. Har Reepalu tagit avstånd från balternas krigsbrott?
3. I Miljöpartiets Sverige hade vi varit ihjälfrusna nu

I de blå länderna råder vad som kallas "Sub-replacement fertility"; det föds för få barn för att hålla befolkningen på en stabil nivå. Värst är det i Ryssland, Japan och Sydeuropa.

När vi var på semester med familjen i Italien härom året riktades många blickar mot oss på stranden. Det berodde nu inte på att vi var bleka som albyler – det fanns många semestrande italienare som var minst lika anemiska –  utan på att vi hade tre barn. I Italien är detta numera mycket ovanligt, de allra flesta nöjer sig med att skaffa ett barn – eller i undantagsfall två. Därför tillhör Italien nu de länder som ligger risigt till när det gäller att försörja sin snabbt åldrande befolkning.

Jag kommer att tänka på ovanstående episod när jag läste DN:s kolumnist Lena Andersson igår. Maken till misantropisk krönika var det länge sedan jag läste, även om innehållet inte är direkt nytt (kända domedagsprofeter som Paul Ehrlich orerade om den hotande befolkningsexplosionen redan på 70-talet).

I Liv eller småbarnsliv tar Andersson upp detta gamla favoritämne hos de gröna socialingenjörerna. Hon för att vi står inför en global klimatkatastrof, och det enda sätt vi kan rädda värlen är att begå ett långsamt, kollektivt självmord. Genom att avstå från barn:

I en överbefolkad värld som lider under hotet från en klimatkatastrof, där människor är fattiga, svälter och tvingas förnedra sig för att försörja en familj, borde barnbegränsning prioriteras varje dag. Inte genom tvång, utan stöd, preventivmedel, sekularism och normförändringar.

Jag kan på många sätt sympatisera med människor som väljer att avstå från barn, och ställer inte upp på synen att barn är själva meningen med livet (även om det naturligvis är så rent genetiskt). Barn kan berika, men också begränsa livet, det är inget att sticka under stol med.

Men om Lena Andersson hade bemödat sig med att kontrollera fakta, hade hon funnit att hon slår in öppna dörrar. Västvärldens befolkning är nämligen på god väg att göra det hon propagerar för. Samtliga europeiska länder lider idag av negativa födelsetal; det föds färre barn än vad som krävs för att hålla befolkningen på en stabil nivå. I vissa länder är det akut. Rysslands befolkning kommer att minska från 143 till 111 miljoner fram till 2050, om Putin inte kan få medborgarna att skaffa fler barn – han har redan lockat med en bonus på 70.000 kr till kvinnor som skaffar ett andra barn. Greklands ekonomiska återhämtning blir inte lättare av det faktum att det bara i snitt föds 1,3 barn per kvinna och att den åldrande delen av befolkningen blir allt större. I Portugal vill regeringen koppla pensioner till antalet barn i familjen – ju fler desto högre ersättning på ålderns höst.

Så här ser det ut i hela Europa, med untantag för Albanien. Och resten av världen följer efter. I takt med ökat välstånd blir barnkullarna allt mindre, och även länder som Turkiet har idag negativa födelsetal. Indien är inte där ännu, men har långtifrån någon explosiv befolkningstillväxt längre (2-3 barn i snitt).

I Japan, som befunnit sig i en utdragen recession de senaste 20 åren, kommer den åldrade befolkningen att få finna sig i att vårdas av robotar – det föds alltför få barn för att räcka till för att fylla vakanserna i vård- och omsorgsnäringen.

I Sverige är vi ännu så länge lyckligt lottade. Eftersom vi är ett ganska populärt invandringsland, ökar Sveriges befolkning något, trots att våra födelsetal bara ligger runt 1,67 barn i genomsnitt.

Lena Andersson, Jimmie Åkesson och alla vi andra bör vara väldigt tacksamma för att dessa kvinnor från fjärran världsdelar väljer att komma till oss. Tack var dem slipper vi kanske att åldras och dö i total ensamhet. Även om vi valt bort barn.

Intressant?

Andra bloggare om barn, miljö, pensionärer, samhälle, invandring, sd

Fotnot: Istället för att hänge sig åt att sprida felaktigheter och rena myter, skulle jag vilja rekommendera Lena Andresson att lyssna på människor som faktiskt har koll. Hans Rosling är en av dem. Och aktuella födelsetal för alla världens länder kan man hitta i alltid uppdaterade CIA Factbook.

Related posts:

1. Oroar vi oss för fel klimathot?
2. Är vi redo för en dator utan tangentbord?
3. Rädda Internet Explorer 6!

I Sverige är det fortfarande tillåtet att titta på en sådan här bild. Om du bor i Texas och surfar hit, kan du däremot bli åtalad för barnporrbrott.

Förr i tiden, när jag var liten, badade vi ofta nakna. Visserligen är Varberg, där jag är född och uppvuxen, känt för sina många och välbesökta nakenbad – både utom- och inomhus – men det fanns också en annan, betydligt mer avslappnad syn på nakna kroppar vid denna tid. Jag och min pappa brukade ofta cykla ner till ”gåbbarnas” (som vi uttalar det i Varberg), bada utan en tråd på kroppen och sedan ligga och sola oss på de varma klipporna. Om samma sak hade observerats idag – en pappa som leker i vattnet med ett naket barn – hade sonen sannolikt omhändertagits och vuxit upp i fosterhem. I synnerhet om det hade råkat fastna på bild.

Idag måste man som förälder vara väldigt försiktig i kontakten med sina barn – särskilt vi som är män. Att visa sig avklädd är inte att tänka på, ungen kan ju råka berätta för dagisfröknarna om att pappa har en snopp, med alla misstankar som ett sådant statement från en treåring kan föra med sig.

Missförstå mig rätt. Pedofili är vidrigt, och måste bekämpas – hårt. Hade jag själv träffat på någon av gubbslemmen som reser till Thailand för att köpa sex av småpojkar, hade jag förhoppningsvis sett till så att de aldrig mer hade kunnat äta fast föda.

Problemet är bara att denna eskalerande pedofilskräck gör att vi tillåter allt större ingrepp i vår integritet. Och vi börjar, kanske omedvetet, censurera våra egna tankar och handlingar. För tio år sedan, när mina nu tonåriga barn var små, hade jag inga betänkligheter för att ta bilder av dem i badet. Det skulle aldrig hänt idag. Självcensur.

Sexualskräcken är förstås en naturlig följd av den närmast McCarthy-artade jakten på pedofiler och barnporr, påeldad av den kristna högern i Ecpat, i ohelig allians med kändisar som Thomas Bodström och drottning Silvia. Jakten, som bedrivits framgångsrikt i medierna under mer än tio års tid, har resulterat i att bland annat en mangatecknare dömts för barnporrbrott – och att man numera kan fällas för innehav av barnpornografi om man har en nakenbild av sig själv i unga år på datorn. (Det är än så länge OK om den sitter kvar i fotoalbumet.)

Och denna sexualskräck sprider sig uppåt i åldrarna. Nyligen ingrep polisen mot en nattklubb i Uddevalla, där en Ladies Night-tillställning arrangerades. Det misstänkta porrbrottet: kvinnor vidrörde unga män som klätt av sig på överkroppen. (Många är nog tacksamma för att polisen prioriterar sina knappa resurser rätt.)

Sanna Lundell skriver idag en mycket bra krönika om det växande föraktet mot ammande mammor. För bara ett par år sedan var det den naturligaste sak i världen att amma sin bebis offentligt (till och med i riksdagen) – idag sätter kaféer upp förbudsskyltar mot mammor som funderar på att mata sin bebbe.

Möjligen hänger även detta ihop med den pånyttfödda nymoralismen. Plötsligt har det blivit skamligt med nakenhet och närhet till våra barn, även när det gäller en så naturlig företeelse som att amma.

Än så länge har det inte gått lika långt som i USA, där en mamma gjorde misstaget att lämna in en filmrulle till framkallning på vilken det fanns bilder på henne när hon ammade sitt barn. En vecka senare kom polisen och grep henne för barnporrbrott – och de sociala myndigheterna omhändertog alla fyra barnen.

Där är vi inte ännu, som tur är. Men vi tar några steg åt det hållet varje dag.

Intressant?

Andra bloggare om moralpanik, moralism, sex, barn, amning

Related posts:

1. Med ett fotoalbum fullt av övergrepp
2. Bo Ekmans nya bruna värld

Vi har nu levt tillsammans i tre veckor, Paddan och jag. Och eftersom jag har börjat etablera lite vanor med den lilla plattdatorn, eller vad den ska kallas, ska jag försöka mig på att skriva en kort utvärdering.

Vi kan ju börja med hajpen kring själva ”läsplattan”. Alltså tanken att tidningar och förlag nu plötsligt kommer att kunna pusta ut och återvända till sina rötter: att designa snygga magasin som folk gladeligen betalar prenumerationer för via sin iPad – som Rupert Murdoch exempelvis ser som framtiden.

Tja, man ska aldrig säga aldrig, men ryggmärgskänslan säger mig att detta aldrig kommer att hända – ett sådant försök att försöka plantera om printprodukter i en ny digital mylla kommer minst 15 år för sent, och att dessutom ta betalt är nog dessvärre ett dödfött projekt. De flesta av världens Internetanvändare – varav en hel generation har vuxit upp utan tidning  – har redan hittat perfekta användargränssnitt gentemot webben, och kommer inte att vara intresserad av något som inte går att dela, kommentera eller blogga om.

Dessutom är iPad – trots sin litenhet – för tung för att man ska orka ligga i sängen och läsa en bok på den under någon längre tid (kanske är det därför som det redan ryktas om att en mindre 7-tums iPad är på väg). Apples egna fordral går förstås att vika ihop till ett stöd, men bara om man håller den Paddan i breddformat.

För att titta på film är iPad däremot en trevlig sängkamrat, och man är som tur är inte bara hänvisad till iTunes för att visa dem. Utmärkta Cinexplayer gör det exempelvis möjligt att synka över och titta på filmer som sparats i Xvid-format. Jag har redan sett att det kommit ryggstödshållare som tillåter iPad att monteras som videoskärm i bilen – en perfekt lösning, eftersom man slipper dyra installationer och dessutom kan ta med den ur bilen (så att man slipper få inbrott).

Monkey Island 2: Le Chucks Revenge

Men det användningsområde där jag tror mest på iPad är faktiskt – spel. Som spelplattform är den närmast oöverträffad, med snabbare processor och grafik än iPhone, men med samma möjlighet till touchkontroll och gyrofunktioner. Redan nu finns det över 30.000 spel som funkar på iPad – alltfler släpps i HD-versioner – och var femte app är idag ett spel. Och med lanseringen av iPhone 4, finns det plötsligt en massmarknad för spel i HD.

Angry Birds HD.

Själv har jag ägnat merparten av min tid med Paddan framför Angry Birds HD (bäst) och Splinter Cell: Conviction som är två suveräna titlar från helt väsensskilda genrer. Men även racing-, flipper- och labyrintspel funkar galant på iPaden – för att inte tala om klassiska äventyr som Monkey Island 2. Någon inlärningskurva finns i princip inte eftersom spelen kontrolleras med touchkontroller och gyro. Alla kan spela allt. (Nästan i alla fall.)

Splinter Cell Conviction till iPad. Mycket prisvärt – bara 75 kr.

Jag tror knappast att iPad kommer att hota PS3, Xbox eller PC som gamingplattform, men gamla trötta och överprissatta plattformar som Nintendo DS och Playstation PSP kan vi nog begrava inom kort. Visst är iPad några tusen dyrare, men man en maskin som kan användas till i princip allt som en dator kan – och där spelen kostar en tiondel av vad de gör till de stora spelplattformarna.

Det ska hur som helst bli mycket intressant att se vart iPad till slut placerar sig i den digitala näringskedjan. De stora spelproducenterna har ju haft det motigt på senare år – kanske kan iPad och iPhone 4 innebära ett uppsving för det mobila spelandet?

(Ser förresten att det släppts en färsk undersökning som sågar läsplattorna ur användarsynpunkt. )

Intressant?

SvD, IDG

Andra bloggare om apple, ipad, iphone 4, datorspel, pekdator, läsplatta

Related posts:

1. Min iPad, en gammal goding från Star Trek
2. Är vi redo för en dator utan tangentbord?
3. Grattis Saab – men vad är planen?

Missisippideltat – en död zon. Utsläppen från floden syns tydligt i rött.

Utanför Louisianas kust breder en gigantisk död zon, dubbelt så stor som Skåne, ut sig. Och den växer år för år. Bottenvegetation och korall förtvinar, fiskar och skaldjur dör. Det är en gigantisk miljökatastrof som också slår hårt mot alla dem som lever av fiske i denna del av Golfkusten.

Men det är inte på oljespillet från Deepwater Horizon-olyckan som är orsak till denna massdöd. Det är istället följden av massiv övergödning från jordbruksmarkerna kring Missisippifloden, som mynnar i Mexikanska golfen i ett mäktigt delta, känt för sitt rika och mångfaldiga naturliv. Övergödningen leder till explosiv tillväxt av giftiga alger, vilket i sin tur ger akut syrebrist i deltat. Men eftersom denna katastrof inträffar årligen, ser vi sällan någon egentlig bevakning i medierna kring denna katastrof.

Bottendöden i världens hav breder ut sig, och ökade med 34 procent mellan 1995 och 2007, enligt en rapport i tidskriften Science. Och värst är det i – Östersjön. Detta är alltså ett reellt och akut miljöproblem som oroar två av tre svenskar. Och  som dessvärre kommer att öka ännu mer i takt med att världens bilister – ivrigt påhejade av politiker och gröna lobbyister – går över till så kallade biobränslen som etanol. Sådana ”miljöbränslen” kräver ännu mer odlingsmark, och därmed ännu högre användning av konstgödsel.  En studie från 2008 från USA:s vetenskapsakademi (National Academy of Sciences) slår fast att även nuvarande federala riktlinjer för etanolinblandning i drivmedlen kommer att resultera i att den döda zonen i Mexikanska Golfen växer med upp till 34 procent.

Om man bortser från argumentet att förbränning av fossila bränslen leder till klimatförändringar och eventuella konsekvenser för mänskligheten om 50 eller 100 år, är dessvärre den bistra sanningen att olja är det minst skadliga alternativet för miljön. Förr i tiden, före fossilbränslena, använde vi naturen runt omkring för att värma våra hus och tillverka metaller. Resultatet av denna rovdrift var till exempel att i princip hela Europa – som var täckt av bok- och ekskogar – skövlades i jakten på bränsle. Idag är vi beredda att till och med offra regnskogsmark i satsningen på etanol och energigrödor – och de stora ”miljörörelserna” WWF och Greenpeace har märkligt lite att invända mot slakten på våra sista stora vildmarker. (Kanske för att klimatet ger mer klirr i kassan än fisk och orangutanger.)

Oljeutsläppet i Golfen är en gigantisk tragedi, och jag hoppas BP får betala dyrt för slarvet med säkerheten. Men denna katastrof är trots allt av övergående karaktär. Råolja är ett organiskt ämne, som sipprar upp från botten av Mexikanska Golfen även naturligt. Där, långt nere i djupet, bryts oljan ner av bakterier. Som just nu kalasar som bäst på oljespillet från Deepwater Horizon.

Andra bloggare om miljö, energi, klimat, usa

Intressant?

Related posts:

1. Om oljeläckan inte går att täta…
2. Bad Petroleum
3. Enda sättet att plugga oljeläckan – kärnvapen?

Här är några bilder jag samlat på mig från platser som kunde vara tagna ur Gordon Freemans universum.

(Zombies, Walkers och Combine-poliserna är i vissa fall monterade i efterhand…)

Centrala Leipzig med Combine citadel, walker och en zombie.

Varbergs industriområde under attack av giftzombier, combine-polis – och en walker.

Beware of Head Crab.

Can i HaZ Brains? Zombie-invasion på Västkusten.

Jag ska villigt erkänna att jag varken är ensam om denna typ av Urban Gaming Exploration. Gamesradar har också kommit på att just Leipzig måste vara City 17.

Fler om virtuella världar, datorspel, foto, konst

Intressant?

No related posts.

Abercrombie & Fitchs reklam – homoerotik eller tecken på recession?

Indiska callcenter har börjat anställa personal i USA istället för på hemmaplan. Anledningen är att arbetskraften i Indien inte längre är billigare än den amerikanska.

Se där ett tecken i tiden på att i alla fall delar av USA  är på väg mot ulands-status. Ett land med ett fåtal stinkande rika, en relativt stor medelklass som har det hyfsat – och så en stor grå massa av lågavlönade som tvingas slåss om okvalificerade jobb som inte går att försörja sig på.

När jag var med tjejerna i New York för ett par veckor funderade jag en del på detta när jag satt och väntade utanför provrummen i dyra jeansbutiker som Abercrombie & Fitch och Hollister. Det var naturligtvis trångt – hos Abercrombie på Femte Avenyn fick vi till och med köa för att komma in – men väl inne upptäckte jag att trängseln till stor del berodde på horderna av expediter – eller vad man nu ska kalla dem – som ständigt var i vägen. Det fanns tre typer av anställda vad jag kunde se:

• Ett gäng unga killar som flexade sina magrutor vid ingången. Deras uppgift inskränkte sig till att hälsa kunderna välkomna i sina bara överkroppar.
• En samling unga supersmala tjejer som dansade i takt till musiken och gled omkring och sa ”hi, welcome”. (Att hitta någon som visste nåt om kläderna kunde man glömma.)
• Expediter. Dessa var i klar minoritet, vilket märktes på de ändlösa kassaköerna.

I Sverige hade 2, högst 3, anställda gjort samma jobb. Anledningen till att ett företag kan hålla sig med motsvarande ett halvt gymnasium anställda borde rimligtvis vara att det är uselt betalt. Och många av dem som jobbar i lågbetalda serviceyrken som dessa klarar helt enkelt inte att leva på en lön – särskilt inte i dyra storstäder som New York City. Därför tvingas många ha flera jobb för att få det att gå ihop. Denna typ av ”McJobs” är långtifrån någon nyhet, de har funnits länge, men skillnaden med nuvarande lågkonjunktur recession är att allt fler amerikaner tvingas arbeta för låga löner.

Häri ligger också en förklaring till varför den amerikanska ekonomin inte lyfter: folk saknar köpkraft. Med nära 10 procent arbetslösa och svaga fackföreningar, har företagen det lätt att hålla ner lönerna, eller till och med sänka dem. Så de som fick sparken under finanskrisen och nu erbjuds nya jobb får ofta acceptera en avsevärt lägre lön. Och trots att de stora börsbolagen går allt bättre, så anställer de inte folk på hemmaplan – utan i Kina och andra låglöneländer. Så att till exempel General Motors nu kommit på benen igen – tack vare 100-tals miljarder från de amerikanska skattebetalarna – och vill in på börsen igen, betyder inte att det går bättre för USA. Investeringarna går till bilfabriker i Sydostasien istället.

Med en stagnerad eller minskad köpkraft, fortsätter husmarknaden att vara stendöd, fastigheterna fortsätter att tappa i värde och – indiska företag hittar billigare arbetskraft i Arkansas än i Bangalore.

Nationalekonomen Robert Reich bloggar återkommande om den statsfinansiella rävsax som Obama-administrationen sitter i. Å ena sidan är pengarna slut – de gick åt för att rädda de stora bankerna under finanskrisen – och budgetunderskottet är astronomiskt. Å andra sidan; utan stimulanspengar till vanligt folk, kommer den amerikanska ekonomin att stagnera och kanske dyka ner i en än djupare recession, med ytterligare påfrestningar för den bankrutta unionen. En så kallad dubbel-dip ser ut att vara oundviklig om inget görs för att få den amerikanska medelklassen att börja shoppa igen.

Reichs analys av problemet är att det som på 80-talet kallades Reagonomics – dvs idén om att sänkta skatter för de mest välbeställda skulle innebära ökade investeringar, fler jobb och större välstånd för medel- och låginkomsttagare – nu kommit till vägs ände. Det funkade inte; de rika lade pengarna på hög istället, och inkomstklyftorna är idag större än nånsin.

Ett radikalt grepp, som skulle boosta köpkraften vore att skrota inkomstskatten för de som tjänar minst, och istället låta de allra mest välbeställda få höjd skatt i motsvarande grad.

Inkomstklyftor kan säkert verka dynamiskt när de är måttliga. Men blir de för stora kan man hamna i en ond spiral, som USA verkar ha gjort. Där en del har det ohyggligt bra, en del har vad de behöver – medan en stor del av befolkningen får det allt svårare att överleva.

USA är ett fantastiskt land på många sätt, men jag är glad att jag slipper bo där just nu.

Andra bloggare om arbetslöshet, jobb, ekonomi, usa

Intressant?

Related posts:

1. Miljöbilspremie modell USA
2. Haiti: USA agerar, EU-byråkraterna sover vidare
3. Bhopalchefen – 26 år på flykt undan rättvisan