Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Aftonbladet

En gång trodde vi på fullt allvar att Facebook var lösningen på allt näthat och desinformation

Det har blivit en del nostalgiska återblickar i de senare blogginläggen, med anledning av att FZ.se – sajten jag startade och drev i nästan ett decennium – fyllt 20 år. Det är en lång tid, framför allt i ett internetperspektiv, men när jag ser tillbaka på vad vi gjorde då kan jag tyvärr bara konstatera att det dessvärre var bättre förr. Visst, nätet var nytt och problemen med näthat och fejkade nyheter var ännu begrepp som inte hittat in i den mediala vokabulären, men det fanns så klart folk som betedde sig som rövhattar online redan då.

Skillnaden mot då var att vi inte var fullt så godtrogna/naiva som nu och på fullt allvar litade på att folk i allmänhet klarade av att vara sina egna ansvariga utgivare. Vi fattade att god ton på nätet krävde inte bara kunskap om användarna – utan en ständig närvaro i form av moderatorer som kunde gripa in, städa upp och slänga ut troll från våra forum.

1998 (tror jag att det var) öppnade FragZone (som sedermera blev Fz.se) för första gången möjligheten att kommentera nyheter, en förändring som innebar en mindre revolution jämfört med förut, då de nätbaserade diskussionerna framför allt förts i mer eller mindre slutna diskussionsforum, separerade från själva nyhetsflödet. Det kanske främsta exemplet på sådana forum var Flashback, ett stamhak för nätveteranerna som lever ännu idag (och som nominerades till Stora journalistpriset för sitt grävande, inte att förglömma). Men med artikelkommentarerna förändrades detta – det blev vi i redaktionen som i första hand satte agendan för vad som diskuterades.

Fratzone årgång 2004, med artikelkommentarer. (Dessvärre finns få skärmdumpar kvar från de tidiga åren,)

Men vi var som sagt inte naiva. Vi förstod att det aldrig skulle fungera med att öppna kommentarsfälten på vid gavel och förlita oss till att folk uppvisade sunt förnuft och enbart goda avsikter i vad de skrev. Därför hade vi en smärre armé av moderatorer som tillsammans höll koll på vad som skrevs. De stängde trådar som var på väg att haverera och de hade makten att varna och stänga av användare som inte följde kommentarsreglerna. Det som gjorde detta moderatorskap effektivt var att de behärskade både  ämnet och kände till användarna – de var i flera fall även IRC-admins på kanalen Quakenet (där irc.fragzone.se var en av de mest kända servrarna) och mig veterligt behövde vi bara hantera ett fåtal övertramp under alla dessa år. Ännu idag är FZ:s kommentarsfält ett under av civilitet, jämfört med vad man hittar på Facebook.

Insikten om att det krävs närvaro och kunskap fanns även hos de flesta stora svenska medier, när de ungefär tio år senare gjorde samma resa. Då kallades det läsarmedverkan, och i riksmediernas tappning betydde detta att läsarna/folket skulle få en mer framträdande roll i nyhetsbevakningen. Jag var själv med att utveckla dessa system  – allt från bloggplattformar till artikelkommentarer – för Sveriges största medieföretag och lärdomarna från FZ-tiden gjorde att vi inte bara designade systemen för att i görligaste mån kunna stävja nättrollen (hinder för masspostningar, krav på verifiering av mejladresser, möjlighet att spåra och spärra vissa ip-adresser etc) utan också byggde upp en redaktion vars syfte var att övervaka och delta i diskussionerna. Vi fattade att ett kommentarsfält som lämnades vind för våg snabbt havererade, ungefär som en tonårsfest i den stora villan där de vuxna rest iväg på långsemester.

Förutom satsningen på egen redaktionell personal, hyrde vi in säkerhetsföretag som skulle säkerställa en slags ”grundhygien” i våra forum och artikelkommentarer, då vi dessvårre inte kunde jobba dygnet runt.

Problemet var vara att allt detta med tiden blev ganska dyrt. I en medievärld på ständig jakt efter kostnadsposter blev läsarmedverkan något som inte drog in en enda krona, utan tvärtom var en ganska tung utgiftspost till vilken inte kunde knytas någon direkt hänförlig intäkt.

Så när Facebook en dag kom på besök för att sälja in sin lösning på problemet (de satt i största hemlighet bara några hundra meter ifrån oss, i en av Hötorgsskraporna, utan att på något sätt visa sin närvaro i entrén) var förstås mediecheferna eld och lågor. Med Facebooks hjälp skulle vi kunna hålla liv i artikelkommentarerna även fortsättningsvis – och slippa den dyra modereringen på köpet. Facebook-användarna skrev ju inlägg under sina egna namn, därför skulle vi äntligen slippa de anonyma trollen som smutsade ner våra kommentarstrådar.

Sagt och gjort, de egna lösningarna skrotades och vi outsourcade vår kontroll över läsardebatten till ett multinationellt amerikanskt företag med när en miljard användare, utan att någon egentlig utvärdering gjordes. Vi lade alltså ner vår egen avdelning för läsarmedverkan, i tron att Facebook skulle träda in i rollen som ett slags ansvarig utgivare för allt det som användarna yttrade i kommentarsfälten på sajten.

Det gick, inte helt oväntat, åt helvete i en handväska.

Resultatet blev istället en miljö där jihadister, IS-anhängare, rasister och nazister kunde verka mer eller mindre heltfritt. Istället för att blockera bestialiska avrättningar och tortyr, valde Facebook att blockera konton som lägger ut bilder på ammande kvinnor eller prisbelönta bilder från Vietnamkriget. Vilket förstås är helt naturligt eftersom Facebook är ett kommersiellt, vinstdrivande bolag, vars syfte aldrig någonsin har varit att  ikläda sig något slags publicistiskt åtagande.

Istället har vi fått en situation där varje enskild privatperson med ett Facebook-konto underförstått har förväntats att ta på sig rollen som sin egen ansvarige utgivare – både för vad vederbörande skriver och delar och för den ”svans” av kommentarer detta ger upphov till.

Att denna förhoppning skulle grusas var kanske inte direkt någon överraskning. Att förvänta sig att miljarder av enskilda Facebook-användare skulle kunna se skillnad på riktiga och ”fejkade ” nyheter när inte ens etablerade medier som Dagens nyheter klarar det, är naivt för att uttrycka sig milt.

Lösningen på detta, högst självförvållade problem, är enligt samma medier att Facebook ska ta ansvar för att rensa upp i träsket. Det multinationella megaföretaget som aldrig någonsin kommit i närheten av att bedriva någon form av journalistisk verksamhet, ska alltså nu ges makten att avgöra vad som är sant eller falskt.

Lycka till med det.

Jag kan tyvärr bara konstatera att vi var många som varnade för exakt den här utvecklingen när vi lade makten över nätdebatten i knäet på de amerikanska internetgiganterna.  Vi varnade, upprepade gånger, för en urspårad debatt med hat, hot och personangrepp som närmast naturliga inslag. i kommentarsfälten. Vi varnade för filterbubblor, eller ”ekokammare” där folk bara tog intryck av dem som tänker likadant.

Lärdomarna man kan dra av detta är väl framför allt att begrepept all business is local, passar lika bra in i näringslivssammanhang som på journalistik och onlinedebatter. Små, hanterbara grupper, som man känner till är betydligt enklare att kontrollera än hundratusentals anonyma användare. Med ett par tusen – kanske tiotusen – användare, har man en rimlig möjlighet att kontrollera vem som skriver vad, och agera på övertramp. Men den möjligheten övergav vi villigt i tron att Facebook skulle fixa allt åt oss.

Därför står vi där vi står idag. Med en politisk debatt som allt fler i den breda mittfåran checkar ut ifrån, eftersom det bara är extremerna som hörs och syns. Extremer som inte försitter ett tillfälle att fula ut och starta drev mot misstänkta oliktänkare och avfällingar från den rätta läran. Yttervänster och -höger enas här plötsligt i ett evigt skyttegravskrig där alla som befinner sig mellan frontlinjerna gör bäst i att lägga benen på ryggen och fly.

Men vad vi ska komma ihåg – vi som jobbar inom media – är att vi nog bara har oss själva att skylla. Och som sagt –  en hel del var faktiskt bättre förr.

Även sett genom filterbubblan.

Intressant?

Andra om , , , , ,

En framtidsspaning om Internet för 19 år sedan

ab_gevert_1995

Så här tänkte vi oss Aftonbladets förstasida någon gång sent 1994. Illustratören Björn Gevert gjorde en bild som fungerade som en imagemap – klickade man på ingången kom man in till redaktionen, och kunde där välja avdelning. Reklamtavlorna på huset skulle säljas till annonsörer…

Aftonbladet fyller 20 år på Internet i dag, något som naturligtvis firas. Jag minns det väl, eftersom jag själv var med. Då, i augusti 1994, hade Aftonbladet dock ingen egen IT-avdelning som höll på med nätpublicering – de vägrade att befatta sig med denna ”fluga” och istället handlade allt om stora dyra text- och bildhanteringslösningar från Atex.

Så det blev en liten del av redaktionen, kallad ”Nya medier”, som fick ta sig an Internet och fundera på hur den nya tekniken skulle kunna utnyttjas i journalistikens tjänst. Till en början bestod Nya medier av en enda person – Bosse Hedin – men från och med sommaren 1994 lyckades också jag efter mycket tjat få tillåtelse att ansluta mig till hans avdelning.

Efter att Aftonbladet Kultur som första svenska tidning lagts ut på nätet – det är denna dag som firas – tog det dock ganska lång tid innan vi tog steget att även publicera dagliga nyheter på nätet. Det var ett beslut som satt långt inne, och det var ingen hemlighet att utvecklingen både gav upphov till viss oro: Var Internet ett hot mot tidningen?

Det var en fråga som dåvarande chefredaktören Thorbjörn Larsson var ganska sysselsatt med. Larsson var mannen som gjort Aftonbladet till Sveriges största tidning, och nu ville han veta om och hur vi skulle förhålla oss till nätet. Jag vet inte riktigt varför, men han bad mig att utveckla mina tankar om hur framtidens tidning på nätet skulle kunna fungera, vilka möjligheter och hot som låg framför oss.

Det här skrev jag och skickade den 10 mars 1995 till Thorbjörn Larsson (som på denna tid inte använde e-post utan lät sin sekreterare skriva ut allt på papper…).

Så här nästan 20 år senare slås jag av att mycket av det jag skrev då, faktiskt är verklighet idag. Men också av hur svårt det är att förutse framtiden. Att tjänster som Facebook, Twitter och Youtube skull dyka upp fanns ju inte ens på kartan då, inte heller smarttelefon-revolutionen och mobilt bredband. Och de flesta exempel jag tar upp är förstås för länge sedan döda och begravda på teknikhistoriens kyrkogård.

Men håll till godo, här är min 19 år gamla framtidsspaning.

Thorbjörn,
Du ville ha några visioner om framtidens elektroniska publicering kan komma att se ut. Så jag ska försöka. Förlåt om jag blir långrandig.

För det första tillhör jag inte dem som tror att varenda människa kommer att sitta hemma och läsa tidningen på skärm vid sekelskifet, att i varje läsare skulle kunna komponera sitt eget dagliga nyhetsurval – det dröjer säkert betydligt längre innan vi är där. Dessutom har den digitala revolutionen hittills mest manifesterat sig i en sällan skådad flod av böcker och faktidningar: folk verkar fortfarande föredra att bläddra i en tidning eller bok istället för att läsa på skärm.

I ett kortare perspektiv – fem, tio år – tror jag snarare att elektronisk publicering kommer att användas som komplement till den tryckta tidningen, ett sätt att erbjuda bättre service, utökat bakgrundsmaterial och tätare kontakter med läsarna.

Skriver man exempelvis i tidningen om en ny Temo-undersökning kan man lägga det kompletta materialet på databasen för den som är intresserad, och det går även att anordna direktdebatter med politiker och makthavare som uttalar sig i artiklarna. Fördelen, jämfört med traditionella ”ringningar”, är dels att fler kan vara uppkopplade samtidigt, dels att både frågorna och svaren kan vara utförligare: det finns ju i praktiken ingen gräns för textmängden på en databas.
I en databas kan nyheter i tidningen också kanaliseras i online-debatter där alla kan få komma till tals – inte bara de som råkar tillhöra en organisation av något slag. Även här är det ju oftast utrymmet som sätter stopp i den tryckta tidningen.
Det går till och med att fortsätta en intressant artikel eller artikelserie i elektronisk form. En fråga som till exempel den om tredje spåret kan flyttas över till en databas där debatten kan rasa vidare även efter det att det omedelbara nyhetsvärdet i den tryckta tidningen är över.
Det går också att hålla omröstningar i olika ämnen (betydligt mera utförliga än vanliga Ja eller nej-frågor), omröstningar som kan användas i den tryckta tidningen.

Vad jag tror det handlar om med online-tjänster är att rikta sig till den del av läsarskaran som är lite mera aktiv och som är van att själv söka svar.
En av de tidningar som lyckats bäst ute på Internet är Time Magazine, som har mycket aktiva läsare som skriver och debatterar innehållet i tidningen både med varandra och redaktörerna.
En annan amerikansk tidning, San Jose Mercury News (tror att den heter så i alla fall), här ofta lite längre bakgrundsartiklar i en databas, medan de senaste nyheterna finns att läsa i den tryckta tidningen. Varje artikel avslutas med ett telefonnummer till databasen där det går att läsa vidare.

Titta gärna på svenska Distans. Det är ett bra exempel på tidning där läsarna bjuds in till vidare samtal. Distans finns lagrad elektroniskt på databasen Agora 2000 och de elektroniska kontakterna med läsarna, sköts av en ”Distans-guide” och två ”Elektroniska Värdar” dvs en expert och två intresserade journalister/nätsurfare. Här har varje artikel också telefonnummer, adress och e-postadress till dem som intervjuas – läsaren uppmanas alltså att själv ta kontakt.

Receptet på framgång i det nya elektroniska samhället för tidningarna kanske är så enkelt som att ge medborgarna ett forum att synas i igen, efter alla år med koncentration till allt större medier. En bra elektronisk tidning kommer nog att ha samma roll som lokaltidningens, där ”alla” kan få synas i tidningen. Fast arenan är förstås större.

Detta är som sagt ett kortare perspektiv. På lite längre sikt är jag lite osäker. Å ena sidan är jag inte säker på att folk ORKAR vara interaktiva; den stora ”massan” kommer säkert att vilja ha nyheter och underhållning presenterad ”passivt” även framöver.
Å andra sidan tror jag att det är oundvikligt att en allt större del av publiceringen går över till digital form. Det kommer helt enkelt att bli för dyrt att trycka och massdistribuera tidningar som vi gör idag. Den elektroniska tidningen kostar inget att trycka och kan distribueras över hela världen utan att det egentligen kostar ett dugg.

Vem vet, framtidens böcker och tidningar kommer kanske att bli lyxkonsumtion.

Hälsningar /Göran

Hösten 1995, precis innan priserna började regna över Aftonbladet.se, slutade jag för att börja på Postens stora Internetsatsning – Torget. Men det är en helt annan historia…

Intressant?
Fler om , , ,

Håller journalistiken på att politiseras?

Det blev visst rabalder förra veckan, när Den allierade journalisten skrev på Aftonbladet kultur om de stora tidningarnas dolda agenda för att knäcka Mona Sahlin och säkra Fredrik Reinfeldts fortsatta jobb som statsminister.

Det är förstås enkelt att avfärda konspirationsteorier som denna – faktum är att såväl Schibsted som Bonnier skiter högaktningsfullt i hur deras medier rapporterar, bara degen rullar in som den ska är de nöjda.Men faktum är att det politiska tyckandet har fått en betydligt mer framträdande idag än det kanske någonsin haft i massmedierna. För 20 år sedan, när jag precis börjat jobba på Aftonbladet, hade tidningen precis lyckats tvätta av sig ”sossestämpeln” vilket enligt analysen var en av de bärande orsakerna till upplagefallet på 70- och 80-talen. Bara genom att göra en tidning för de breda folkgrupperna, och förvisa opinionsmaterialet till ledar- och kultursidorna kunde tidningen attrahera en större grupp läsare än gamla sossar, som redan då var ett släkte på utdöende.

Aftonbladet.se blander nyhets- och opinionsjournalistik på nätet – dock inte i tidningen.

Idag håller motsatsen på att hända – man kan säga att nyheterna ”återpolitiseras”. I takt med att Internet och gratistidningar torpederat alla möjligheter att tjäna pengar på att berätta vad som har hänt, tar medierna i allt större utsträckning rollen att analysera vad som hänt. Åsiktsjournalistiken tar allt större plats, och att ha ett stall av vassa krönikörer som helst också ska vara TV-mässiga – så att de kan kallas in med kort varsel för att sätta betyg på allt från Zlatans straffmiss till Moderaternas hantering av sjukreglerna.

I teorin ska förstås alla dessa tyckare agera ”opolitiskt”, vilket naturligtvis är omöjligt. Alla har sina egna åsikter vilket lyser igenom mer eller mindre. Vi kan ta förra SSU-basen Anna Sjödin, som TV4:s Kvällsöppet anlitat som politisk kommentator, tillsammans med Johan Hakelius och Sakine Madon. Hon klarade inte att dölja var hennes sympatier låg och i takt med att tonläget steg började hon prata om ”högern” istället för moderaterna.

En annan observation är att vi på webben inte alls har samma vattentäta skott mellan opinion och nyheter som i papperstidningen. Aftonbladet publicerar ofta kommentarer från Ledarbloggen i sina paket, något som förmodligen aldrig skulle förkomma i anslutning till en artikel i papperstidningen. Och på SvD och DN blandas opinion, ledare och analyser från politiska reportrar utan några riktigt klara avgränsningar. Vi som jobbar i mediebranschen ser naturligtvis skillnad på en krönika av Johan Croneman och ett ledarstick av Hanne Kjöller, men hur är det med majoriteten av läsarna? Kan de verkligen separera DN:s ledarredaktions åsikter från DN:s?

Inte för att jag tycker att det är något problem att medierna får tydligare röster. I Sverige har vi av någon anledning alltid ansett att nyheter ska rapporteras objektivt, medan slutsatserna lämnas till läsaren. Men i dagens politiska landskap, med smutskastningskampanjer, PR-maskinerier och pengastinna organisationer som alla försöker påverka opinionen, kanske läsaren behöver medier som ställer de riktigt tuffa frågorna ur ett ideologiskt perspektiv? I USA är medierna ofta utpräglat republikanska (som Fox News) eller vänsterliberala (t ex HuffPost och N.Y Times). Dessa medier gör ofta den politiska bevakningen betydligt bättre och vassare, eftersom de slipper objektivitetskravet. Det blir en helt annan dynamik i den politiska bevakningen när kunniga reportrar och analytiker kan ifrågasätta politiker utan att behöva låtsas vara objektiva.

Kanske är vi på väg åt det hållet även i Sverige. För i takt med att intresset för politik växer – vilket syns tydligt på det enorma antalet som diskuterar valet i kommentarsfält, på bloggar och Twitter – växer efterfrågan efter tydliga röster. Som är pålästa och vågar ta ställning.

Journalistik med ursprungsmärkning helt enkelt.

Andra som skriver om , , , , ,

Intressant?

Som ett brev på posten…

Bild 3

Jan Helin räknade själv med att bli anmäld för hets mot folkgrupp för sitt beslut att låta Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson publicera en debattartikel i Aftonbladet – och se där kom den! Det är med andra ord precis som vanligt i Sverige – försöker någon tala klarspråk och ta en öppen debatt om en av de svåraste politiska frågorna vi har att lösa just nu, ja då blir man automatiskt stämplad som rasist och ska dömas så att man håller käft fortsättningsvis. Det är exakt denna ryggmärgsreflex – framför allt från vänsterhåll – som är orsaken till att SD ökar i varenda väljarundersökning. Det lever och frodas på myten om sig självt som det enda partiet som vågar säga ”sanningen” för folket men motarbetas av pressen och de etablerade partierna.

Helin låter nu Åkesson visa upp partiets unkna hat mot invandare i allmänhet och muslimer i synnerhet i Sveriges största mediekanaler – och därmed kan också bemötas. Det är mycket intressant att läsa kommentarerna till SD-paketet på Aftonbladet.se idag – Sverigedemokraterna börjar få mothugg på allvar. Och det är på tiden att vi tar den fajten.

Idag är det en sån där dag då jag känner mig jäkligt stolt över att jobba på Aftonbladet – med en publicist som Jan Helin vid rodret är det lätt att stå rak i ryggen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Intressant?

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: