I somras utbröt ett kollaktivt ramaskri inom klimatindustrin, efter regeringens beslut att låta Sveriges största – tillika en av världens starkaste – isbrytare Oden stanna hemma och bryta is i Bottenviken i år, efter att under fem år befunnit sig i Antarktis, där fartyget säkerställt leveranser till och från den amerikanska forskningsbasen McMurdo.

Men efter två rekordkalla och bistra vintrar, med högar av färjor och handelsfartyg fastfrusna i Östersjöns is, beslöt Sjöfartsverket att Oden, tillsammans med Sveriges fyra andra isbrytare skulle hålla sig hemma i år. Ilska och fördömanden från det internationella forskarsamhället bet inte på sjöfartsverket, inte heller vädjanden från USA:s utrikesminister Hillary Clinton, som skrev ett personligt brev till Carl Bildt i hopp om att den svenske utrikesministern skulle kunna få sjöfartsmyndigheterna på bättre tankar. Beslutet stod fast: Oden skulle stanna i svenska vatten.

Det faktiska resultatet blev dock ett helt annat, för knappt hade den diplomatiska krisen med USA ebbat ut förrän Sjöfartsverket hyrde ut Oden igen – till Finland, där hon nu ser till att hålla transportlederna öppna till de stora hamnarna i norr. Vilket visat sig vara ett utmärkt beslut, för medan isen knappt lagt sig på den svenska sidan av Bottenviken, har de envisa sydvästvindarna denna vinter packat ismassorna mot den finska kusten istället.

Att jag kommer att tänka på Odenbråket just nu är rapporterna om den extrema vinter som Alaska just nu upplever med stormar, kyla och metervis med snö utöver det normala. Kommunikationer har lamslagits, och orkanvindar under hösten har stoppat leveranser av bränsle och förnödenheter till avlägsna delar av delstaten, till exempel till hamnstaden Nome vid Alaskas kust vid Barents hav.

Isbrytaren Healy försöker assistera ryska tankern Renda i Barents hav.

För ett par dagar sedan körde den ryska tankern Renda, på väg till Nome med bunkerolja, fast i isen i Barents hav, där fartyget de senaste dagarna assisterats av amerikanska kustbevakningens isbrytare Healy. ”Räddningsuppdraget” var dock nära att misslyckats, då fartyget är byggt endast för lättare isbrytning och Renda var nära att fastna i packisen – under gårdagen rörde sig tankern bara 20 meter…

Att notera är att istjockleken i området ”bara” är lite drygt en meter, vilket är rena bagatellen för en isbrytare av Odens klass. Men incidenten visar på det verkliga problemet; nämligen att USA i princip helt saknar isbrytarflotta. Världens rikaste land, med en delstat som är större än Sverige precis vid Norra ishavet, har idag endast en fungerande, lätt isbrytare i drift, Healy. De övriga två, Polar Sea och Polar Star, ligger sedan åratal på varv i Seattle, med stora reparationsbehov. Experter gör bedömningen att U.S Coast Guard skulle behöva upp till sex större isbrytare.

Vad incidenten i Barents hav visar, är USA:s skriande brist på isbrytarkapacitet. Möjligen beror det på åratal med rapporter om smältande havsisar och varmare klimat, eller bara på missriktad spariver, men idag klarar USA alltså bara med nöd och näppe att hålla sina egna nordliga handelsleder öppna.

Det är i ljuset av detta man ska se Hillary Clintons vädjan till Carl Bildt i somras. USA har helt enkelt inga egna isbrytare som klarar att operera under arktiska förhållanden.

Men kanske är det inte för sent att tjäna en hacka? Amerikanerna hade nog betalat top dollar just nu för att få låna Oden i några veckor.

Intressant?

Andra bloggar om usa, vinter, is, isbrytare, arktis

Related posts:

1. Sjöfartsverket: en bra affär att hyra ut Oden
2. I Miljöpartiets Sverige hade vi varit ihjälfrusna nu
3. Fartygen fryser fast – då är isbrytaren i Antarktis

Problemet är bara att hotbilden aldrig haft någon vidare verklighetsförankring. Hela uppståndelsen startade med en enda observation år 2004, då biologen och viltforskaren Charles Monnett såg fyra döda isbjörnar flyta omkring i vattnen utanför Alaskas nordkust. Observationen gjordes dagarna efter en kraftig storm hade dragit fram över området, och forskarna drog slutsatsen att ett minskat istäcke – som i sin tur sades vara följden av den globala uppvärmningen – gjorde isbjörnarna extra utsatta och alltså riskerade att drunkna när de tvingades längre och längre ut på öppet vatten för att söka föda. Ytterligare observationer av drunknade isbjörnar har – med ett undantag – lyst med sin frånvaro, trots att det borde legat isbjörnslik i drivor till exempel 2007, då isutbredningen i Arktis var dokumenterat rekordlåg.

Hur som helst, hypotesen låg till grund för en uppmärksammad forskningsrapport av Monnett m fl år 2006. Denna forskning inspirerade i sin tur Al Gore, som använde sig den hjärtslitande historien om de drunknade isbjörnarna i sin katastrofrulle En obekväm sanning (2006) – filmen som för övrigt gav Gore ett Nobelpris. Och när klimathysterin var på sin absoluta topp, 2008, beslöt amerikanska inrikesdepartementet att förklara isbjörnen som en utrotningshotad art. Hur mycket isbjörnen har bidragit med till WWF:s kampanjkassa vågar jag inte ens gissa.

LolBear.

Med bakgrund av detta, är det värt att notera att forskaren i fråga, Charles Monnett, just fått sparken av sin arbetsgivare, U.S. Bureau of Ocean Energy Management, Regulation and Enforcement. Orsaken, enligt Alaska Daily News, är misstankar om att Monnett ”brustit i vetenskaplig integritet” i den omtalade isbjörnsstudien:

The federal agency where he works told him he’s being investigated for ”integrity issues,” but a watchdog group believes it has to do with the 2006 journal article about the bear.

Att isbjörnshysterin bara varit en del av det miljöindustriella komplexet kommer inte direkt som en nyhet för oss som följt frågan de senaste åren. Redan 2008 slog bloggen World Climate Report hål på de flesta av slutsatserna i Monnetts studie.

Men trots att det mesta verkar tala för att hysterin är obefogad och isbjörnarna verkar klara sig ganska bra  – trots minskande istäcke de senaste åren har stammen ökat femfaldigt, från runt 5.000 på 50-talet till drygt 25.000 idag – gör den vetenskapliga världen allt för att hålla hotet vid liv. Vid en konferens arrangerad av FN hösten 2009 i Köpenhamn, bjöds världens främsta experter på ursus maritimus in för att diskutera hotet mot isbörnarna. Alla utom den mest meriterade, Dr Mitchell Taylor med mer än 30 års isbjörnsstudier i bagaget. Mitchell portades för att han ”hade fel inställning i frågan om den globala uppvärmningen”.

Och så är det givetvis. Hysterin kring smältande isar och drunknande isbjörnar är alldeles för viktig för samhällsekonomin för att vi ska kunna tillåta oss se nyktert på frågan. En högst avsevärd del av EU:s och Sveriges skatteintäkter – energiskatter, utsläppsrätter, vindkraftssubventioner, mm – bygger ju trots allt på att vi tror på hotet.

Frågan man ställer sig är naturligtvis hur de där fyra isbjörnarna egentligen dog? Isbjörnar är nämligen extremt duktiga simmare, och det finns bara två ytterligare observation av drunknade isbjörnar i modern tid. Dessa två djur dog efter att forskare, som inventerat beståndet av isbjörnar i norra Kanada, skjutit dem med bedövningspilar. Isbjörnarna flydde ut på öppet vatten, där de förlorade medvetandet och drunknade.

Whoops.

Intressant?

Andra bloggare om natur, djur, miljö, klimat, isbjörn

Related posts:

1. Klimatet just nu – i New York och Älmhult

Som en uppdatering till gårdagens polar-galenskaper visar det sig att den femte upplagan av North Pole Marathon avgjordes i torsdags. Vinnare blev Evgeniy Gorkov från Ryssland, som tog sig runt de fyra milen runt Nordpolen på 4:27:05. Ingen vidare tid om man jämför med vinnarna i sydligare belägna tävlingar, men försök själv att springa 40 kilometer i -37 C, med full polarutrustning och snöskor. (Dessutom vimlar det säkert av hungriga isbjörnar…)

Filmat material och vinnarintervju finns på North Pole Marathons hemsida.

Related posts:

1. Blog Action Day 2009: En obekväm fråga

TvÃ¥ känslor infinner sig när man läser om Catlinexpeditionens vedermödor. Först: beundran. Det är svÃ¥rt att inte känna beundran för människor som riskerar liv och hälsa för nÃ¥got de tror pÃ¥. Dessutom – underbara bilder, liveuppdateringar via blogg, Twitter, YouTube etc. Kredd.

Sedan: Hur dum fÃ¥r man vara?  Ã…ka skidor till Nordpolen? VÃ¥ren mÃ¥ ha kommit till vÃ¥ra breddgrader, men i Arktis är det -35 grader i snittemperatur just nu. (Och när expeditionen startade var det betydligt kallare.) Vid sÃ¥dana temperaturer smälter ingen is, oavsett vad man läser i tidningarna. Och en titt pÃ¥ inläggen i bloggen skvallrar om att expeditionen möjligen underskattat de extremt lÃ¥ga temperaturer som man kan stöta pÃ¥ i polartrakterna. GenomvÃ¥ta alternativt stelfrusna sovsäckar, sömnbrist, förfrysningsskador, talsvÃ¥righeter…

Plummeting temperatures today took the thermometer off the bottom of the scale, which means the team are currently enduring temperatures lower than -45°C. These extreme temperatures, the coldest experienced by the team so far in this expedition, have the strange physical side effect of causing the team to sound almost drunk as they slur their words and cognitive reactions are noticeably slower.

Ett enklare sätt att kolla hur  isen i Arktis mÃ¥r utan att behöva dö pÃ¥ kuppen är att ta hjälp av US Army som sedan mÃ¥nga Ã¥r haft ett antal mätbojar i omrÃ¥det. De visar lite otippat att isen har blivit betydligt tjockare det senaste halvÃ¥ret. Fast kanske inte sÃ¥ konstigt med tanke pÃ¥ vad Catlin-expeditionen upplevt…

(Den som vill följa expeditionen live kan prenumerera på dess Twitter-feed.)

No related posts.