Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Berlin (sida 1 av 2)

Om Berlins stora flygplatsfiasko – och varför politiska skrytprojekt ofta havererar

I Aftonbladets pappersupplaga idag.

Idag skriver jag i Aftonbladet om Europas just nu i särklass mest misslyckade infrastrukturprojekt – ett haveri som får Nya Karolinska att framstå närmast som ett under av kostnadskontroll. Möjligen är det det största och dyraste fiaskot i tysk efterkrigshistoria. En miljardrullning helt utom kontroll och som för alltid förstört ”Tysklandsbilden”, den som varit synonym med effektivitet och punktlighet.

BER, eller Berlin Brandenburg International Willy Brandt, är Berlins nya storflygplats och började byggas redan i mitten av 00-talet. Flygplatsen skulle enligt de ursprungliga planerna öppnas 2012, men byggfusk, en inkompetent ledning med politiker vid rodret och obefintlig styrning och kontroll gjorde att BER-bygget snabbt spårade ur. När säkerhetsinspektörerna stoppade allt våren 2012, bara några veckor före den planerade öppningen, var det inga småsaker de anmärkte på. 3.000 automatiska dörrar riskerade bli dödsfällor vid en brand. Och brandskyddet – ja det fungerade över huvud taget inte. Totala antalet fel som upptäcktes uppgick till 150.000, varav 85.000 av det allvarligare slaget.

Sex år senare kämpar Berlins flygplatsbolag med att rensa upp i det havererade projektet, och ingen vet när flygplatsen öppnar. Eller om det nånsin kommer att ske.

Eftersom utrymmet i papperstidningen är begränsat, var jag dessvärre tvungen att välja bort flera vinklar – framför allt  frågan varför det verkar bli allt vanligare att stora, offentligfinansierade projekt i mångmiljardklasen drar över budget. Det  är ju inte ovanligt att slutnotan landar på mångdubbelt mer än de ursprungliga kalkylerna.

Svaret är helt enkelt att politikerna – som håller i pengarna – är rädda för att avslöja de verkliga kostnaderna för sina hjärteprojekt, som de oftast investerat tid och personlig prestige i att baxa fram till beslut. Med begränsade budgetar blir gigantiska notor för nya vägprojekt eller konserthallar sällan populära hos skattebetalarna när de ställs mot övriga välfärdsåtaganden.

Därför blir det allt viktigare att frisera eller på andra sätt hålla ner kostnaderna så mycket som möjligt för att kunna klubba igenom besluten utan att väljare eller medier gör uppror.

Der Spiegel bekräftar i en granskning av de senare årens misslyckade tyska mastodontprojekt att det gånger faktiskt är medvetet felaktiga kalkyler som ligger bakom haverierna. Werner Rothengatter, forskare vid Karlsruhes tekniska institut, har studerat ett antal större offentliga byggprojekt runt om i världen och menar att samma mönster upprepar sig i alla västliga demokratier. Nämligen att politikerna har en tendens att aktivt mörka de faktiska kostnaderna för sina jätteprojekt.

”De som gör ärliga kostnadsestimat från början, har små chanser att driva igenom sina planer”, hävdar Rothengatter.

En annan förklaring till haverierna är vad som hände i BER-projektet: att politiker sätter sig själva i ledningen för styrgrupper utan att ha den expertis som krävs för att driva stora och komplicerade byggprojekt. De är glada amatörer, men tror ändå att de ska kunna hålla nere kostnaderna, jämfört med att hyra in externa experter för jobbet.

Inför BER:s byggstart, bjöd flygplatsbolaget in ett antal  privata entreprenörer – som återkom med offerter som var upp till 70 procent högre än de 620 miljoner Euro som det gemensamma flygplatsbolaget (ägt av staden Berlin, delstatsparlamentet i Brandenbudg och den tyska federala regeringen) var berett att betala. Det hela slutade med att politikerna beslutade att själva driva projektet.

Och nu är kostnaden enbart för terminalbyggnaden uppe i 1,2 miljarder Euro…

Lärdomen av detta är att politiker sällan eller aldrig är bra på att driva vare sig företag eller stora projekt. Precis som de oftast saknar tillräcklig kunskap om energimarknaden – eller är lämpade att besluta om hur AP-fondernas pengar ska investeras. Bara för att ta några exempel på områden där lockelsen att ge sig in och reglera har varit stor, med förödande konsekvenser.

But quality, cry once är en lärdom som många borde ta till sig.

Intressant?

Fler om , , ,

Fyrahundra meter av Germania

4july2

Körskoleträning på Germania-motorvägen. I bakgrunden Telefunkens pampiga kontor, byggt 1937.

De flesta av dagens Berlin-turister har förmodligen bara en ganska luddig bild av stadens dramatiska och våldsamma historia. Spåren efter den 40-åriga delningen är i det närmaste försvunna –  och bara ett fåtal lämningar minner om den mörka tiden mellan 1933 och 1945, när Hitler gjorde sitt bästa för att manifestera sitt tusenårsrike – inte minst i den tyska huvudstaden.

Ändå träffar man fortfarande på spår från hans allra mest megalomaniska projekt – jag talar alltså om världshuvudstaden Germania – där man minst anar det. Führerns var fast besluten att riva i princip halva Berlin och ersätta den tättbebyggda gamla stenstaden med något som skulle bli om en nazistisk upplaga av antikens Rom – fast med byggnader mångdubbelt större, som den nära 300 meter höga Volkshalle. Rivningarna för att bereda plats för de bägge centrala avenyerna var i full gång vid krigsutbrottet 1939, men bygget sattes på sparlåga när såväl material som tillgänglig arbetskraft krävdes för att bygga vapen, bombplan och tanks istället. Och något år senare fraktades samma arbetskraft ofta vidare till östfronten som kanonmat i den havererade invasionen av Sovjetunionen.

Ett par delar av Hitlers drömstad hann dock påbörjas – och till och med färdigställas – vilket jag skrivit om tidigare. Men det finns ännu en bit av Germania som fortfarande finns kvar i originalskick – en 400 meter lång vägsträcka i stadsdelen Lichterfelde, ungefär 15 kilometer i sydvästlig riktning från Berlins centrum. Här hittar man den korta, men 70 meter breda boulevarden, som börjar och slutar mellan två koloniträdgårdsområden.

4julimap

En väg utan början och slut…

Denna väg var emellertid emellertid starten på den enorma trafikapparat som Hitlers riksarkitekt Albert Speer planerat för Germania. Fyra stora motorvägsringar skulle byggas runt staden och det här var starten på den yttersta – ”4. Ring”. 1937, i samband med att den tyska radio- och tv-jätten Telefunken byggde nytt huvudkontor här, passade Speer och hans 1.000 man starka team av Germania-arkitekter på att schakta fram nära en halv kilometer av den planerade nya motorvägen, framför den nya pampiga kontorsbyggnaden som byggdes i passande nyklassisistisk monumental stil (förmodligen med viss påverkan från Speer et consortes).

4te-ring-jeepstable50

Amerikansk militärparad den 4 juli 1952.

Fast mer än så blev det aldrig. Kriget kom som bekant, och sex år senare låg Berlin i ruiner. Den amerikanska armén, som ockuperade Berlins södra sektor, slog ner sina bopålar i södra delen av staden, och de rymliga och nästan nybyggda Telefunken-lokalerna rekvirerades som förläggning för de amerikanska trupperna. Kontorskomplexet döptes om till McNair Barracks, och den korta med breda boulevarden – som dessutom var helt trafikfri – var utmärkt för de årliga militärparaderna på USA:s nationaldag. Något som amerikanerna kom att hålla på med i närmare 50 år – de sista trupperna från USA lämnade staden 1994, fyra år efter återföreningen.

1976 döptes vägstumpen om officiellt till Platz des 4 juli. På bilderna intill visas paraderna 4 juli 1952 respektive 1991.

140891parade7_lbb

Militärparad 1991. En av de sista. Foto: berlin-brigade.com

Det är en slags ödets ironi att Hitler och hans krigsmakt fick själv aldrig tillfälle att paradera i sin nya ”världshuvudstad” – vars breda boulevarder byggdes särskilt med sådana i åtanke – medan ockupationstrupperna flitigt kom att visa upp sig i skuggan av det som blev kvar av diktatorns storhetsvansinniga projekt.

Den korta biten av Germania ligger kvar där den ligger, 20 minuters promenad från Zehlendorfs S-banestation eller en femminuters resa med buss 112 de sista kilometrarna. Den pampiga Telefunken-byggnaden är ombyggd till lyxlägenheter (det finns fortfarande lediga objekt att hyra) och på själva vägsträckan ser man mest skateboardåkare och MC-elever som körskoletränar.

Det är med andra ord en supertrist plats. Antagligen lika tråkig som Hiters och Speers nya ”värdhuvudstad” hade blivit om de fått hållas.

Intressant, eller hur?

Fler om , , , ,

Bunkerextra från Berlin

lastpix_bunker

Aftonbladet i söndags.

I söndagens Aftonbladet publicerades ett längre knäck där jag intervjuade Robert Conrad, 53 – sannolikt den siste som besökte Hitlers bunker och fotograferade den, strax före den spränges och schaktades bort i slutet av 80-talet. Aritkeln, som också berörde historien bakom de många bunkrarna i Berlins forna regeringskvarter, är Plusinlåst, men är väl värd att teckna en månads abonnemang för att läsa – om jag får säga det själv.

Den fantastiska historien om den unge amatörfotografen som riskerade friheten i 80-talets DDR för att smyga sig ner i den förbjudna bunkern – för i Östtyskland var nazitiden och dess historia tabu – är emellertid bara en av många fascinerande, berättelser från Berlins försvunna platser. Som först nu, 70 år efter Andra världskrigets slut, så sakteliga börjar upptäckas på nytt. Och det är framför allt under jord som de kvarvarande spåren från krigets Berlin finns att hitta – ovan jord förstördes mer än 90 procent av bebyggelsen dels av de allierades massiva flygbomningar, dels av Röda arméns slutoffensiv som förvandlade de sista resterna av den tyska huvudstaden till grushögar. Och till sist raderade de allierade – framför allt Sovjet – ut de sista spåren av Hitler och nazisterna. Bland annat sprängdes de tre gigantiska luftvärnstornen som byggts i en triangel runt de centrala delarna av staden som försvar mot bombflyget. Det var bara fransmännen som misslyckades med att spränga ”flaktornet” som låg i Volkspark Humboldthain – de lämnade kvar hälften av det gigantiska fortet, som idag blivit centrum för det privata arkeologiska sällskap som kallar sig Berliner Unterwelten.

humbolthain_flaktower

Luftskyddsbunkern i Humboldthain i början av 1940-talet, efter den halvt misslyckade sprängningen efter kriget och idag, då fortet ligger nästan helt dolt bakom grönskan i Volkspark Humboldthain. Foto: Bundesarchiv, Wikipedia och Berliner Unterwelten,

Dessa urbana utforskare dokumenterar och arrangerar visningar av den del av Berlinhistorien som inga myndigheter velat befatta sig med på 70 år – och de upptäcker fler och fler bunkrar för varje vecka. Bara i de centrala delarna av Berlin finns det ett dussintal skyddsrum, underjordiska fabriker och ledningsbunkrar från krigsåren som ännu inte utforskats. Bland annat upptäcktes en nyligen under Dresdner Strasse, där en gammal nedlagd tunnelbanelinje användes som civilt skyddsrum fram till 1945. Denna bunker, som kom att sträcka sig under Berlinmuren, är bara en av alla dem som Berliner Unterwelten utforskat och dokumenterat – i filmen nedan från National Geographic, har de dessutom med sig Andra Världskriget-experten och författaren Anthony Beevor.

Det finns oändligt mycket att se och uppleva i Berlin, men själv skulle jag utan tveka starta utforsknandet vid tunnelbanestationen Gesundbrunnen, varifrån de guidade turerna under krigets Berlin utgår. Jag kommer säkert att återkomma till denna mörka men samtidigt högintressanta period i Europas nutidshistoria.

Intressant?

Fler om , , , ,

Min morfars socialistiska servis

ddrservis1

När jag var liten trodde jag att det var äkta guld. Fast det är fint ändå, morfars gamla proletära porslin.

Att städa ur sina föräldrars bostäder innebär en slags inre resa. Dels återbesöker man den egna barndomen genom alla foton, prylar och högar av dokument som lämnats kvar. Dels kallar man fram minnen från de människor som inte längre finns kvar. Alla dessa saker som de jobbade så hårt för att ha råd med, saker som de ändå inte kunde ta med sig.

Ett speciellt minne som jag har sedan jag bara vår några år gammal, var mormors och morfars finporslin, en lyxig matservis med guldrand runt faten som dukades fram på söndagarna. Jag minns att jag jag trodde de var väldigt dyra, att det säkert var äkta guld på tallrikarna.

Nu, mer än 40 år efteråt, ser jag att servisen kommer från det gamla DDR, tillverkad av VEB Kahla Könitz – en statligt ägd porslinsfabrik i Thüringen – någon gång på 60-talet. (Idag producerar fabriken billiga presentartiklar.)  Jag har inte koll på exakt när Axel och Anna, mina morföräldrar, köpte den, men det måste ha varit under en av de många resor som morfar gjorde under 50- och 60-talen. Då han jobbade på Monark och var resande mekaniker för Cykelklubben Wano – på den tiden Varbergs stora stolthet. Cykeltävlingarna på kontinenten tog honom – och motvilligt även mormor – runt Europa, fast underligt nog verkade de flesta cykelloppen ha skett öster om Järnridån. I kvarlåtenskapen finns medaljer och plaketter på polska, äggkoppar från Warszawa och ölsejdlar från bergen i Zakopane. Så jag antar att han antingen fick servisen som ett tack från det östtyska cykelförbundet, eller köpte med sig den på någon av sina resor, som alltid skedde med bil.

Mormor, hon fick hänga på. Hon avskydde egentligen att semestra på tyska värdshus, hennes dröm var istället att komma till värmen i Sydeuropa – men morfar körde bilen och  hade sista ordet. Det här var 60-tal och jämställhet var ett ännu relativt okänt begrepp,trots att både Anna och Axel jobbade heltid och tjänade sina egna pengar. Det var inte förrän efter mormor blivit änka 1975 som hon äntligen kom iväg till Kanarieöarna tillsamans med en väninna.

Hur som helst. Den stora servisen på 53 delar kan ses som ett tidsdokument från den period i DDR:s korta existens som det stora socialistiska samhällsprojektet pågick som bäst. Muren hade precis rests och hindrat blodflödet av människor till Väst, och de östtyska medborgarna upplevde under en kort tid sitt eget lilla ”tyska under” där välståndet växte, fler och fler kunde flytta in i nya praktiska bostäder och det fanns arbete till alla. Övervakningsstaten fanns redan på plats, men hade ännu inte nått sin fulla perversa potential.

stalinallee

Strausberger Platz, ett av de gigantiska cirkulationsplatserna längs 50-talets Stalinallee.

På den nya paradgatan Karl Marx Allee (på 50-talet Stalin Allee) i Berlin restes märkesbyggnader som skulle representera den nya socialistiska staten – vita sakliga lamellhus i betong, med utsmyckningar i mässing och guld. Om man lyckats få inresetillstånd till DDR i mitten av 1960-talet och lyckats boka bord på det populära Café Moscau, mitt emot Kino International, hade chansen varit stor att den begränsade menyn serverats på just denna typ av sakligt socialistiskt porslin från Kahla Könitz.

Just nu finns servisen på totalt 53 delar på Blocket – passa gärna på att köpa hem en del av det Kalla krigets – och min egen – historia.

Intressant?

Andra bloggar om , ,

Berlin – rikt och osexigt?

Kunstlerhaus Tacheles, Oranienburger Strasse. Foto: Wikipedia

Under många år efter murens fall bestod stora delar av stadens centrum, Mitte, av nedgångna gamla hyreskaserner och en inte oansenlig mängd ruiner som blivit kvar efter Andra världskriget. Jag minns fortfarande ett besök i staden hösten 1991, då vi promenerade i de äldsta delarna av Mitte – de gamla judiska kvarteren nordost om Oranienburger Strasse som gick och fortfarande går under namnet Scheuenviertel. Många av husen stod kvar som om kriget slutat helt nyligen, med splitterskador och kulhål i fasaderna, som förstås var kolsvarta av brunkolsröken som låg tät över Östberlin.

Men livet hade börjat spira i ruinerna. Judar hade återvänt till kvarteren, och en bit till väster om området – i korsningen Oranienburger Strasse/Friedrichstrasse – hade ett konstnärskollektiv tagit över AEG:s pampiga gamla kontorsbyggnad, som hotades av rivning. Konstnärshuset/kollektivet döptes till Tacheles – jiddish för ”rakt på sak” – och blev en slags popkulturell symbol för hela det återförenade Berlin. En ruffig men kreativ miljö, som samlade folk från Berlin, Tyskland och världen. Kvarteren runt omkring levde upp och blev med tiden omåttligt populära att bo i för inflyttade konstnärer, artister och dem som vi idag kallar för hipsters. Det var lätt att skaffa bostad och hyrorna var låga (många av husen hade ju inte renoverats på mer än 40 år).

Staden Berlin levde gott på denna uppstudsiga, frihetliga och alternativa bild av sig själv, och borgmästaren Klaus Wowereit myntade 2004 de bevingade orden ”Berlin ist arm, aber sexy”.

Idag är inte Berlin längre fattigt, och Oranienburger Strasse med kvarteren österut mot Hackescher Markt tillhör de mest attraktiva i staden. Husen har renoverats, ruinerna byggts upp eller rivits och ersatts av lyxlägenheter med skyhöga hyror. Studenter, konstnärer och vinddrivna existenser har för läng sedan ersatts av mer välbeställda invånare – området har genomgått en gentrifiering, precis som Södermalm i Stockholm, Soho i New York och Notting Hill i London.

Nu i veckan vräktes det sista 80-talet konstnärer från Tacheles-huset av polis. Ingen vet vad som kommer att hända med den pampiga gamla byggnaden framöver – men fastighetsbolaget som äger kvarteret beräknar att tomten är värd nära en halv miljard kronor.

Samtidigt är Tacheles öde ett skolboksexempel på hur kulturen fungerar; som en magnet, en slags katalysator för samhällslivet och städers utveckling. I Tacheles fall var det disparata konstnärskollektivet motorn som sparkade igång livet i de gamla kvarteren. Men framgången blev så stor att de inte längre har råd att stanna kvar. Det är tacken det!

Berlin är inte längre fattigt, som det var 1990. Men det har tyvärr blivit lite mer ”unsexy”.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Lästips: Bloggen Auguststrasse, som skriver om livet, kulturen och gentrifieringen i kvarteren kring Scheuenviertel.

Retrofitted future, Stockholm

Retroffitted L.A, i Ridley Scotts tappning.

Retrofitting – ett begrepp som jag hörde första gången i samband med scifi-klassikern Blade Runner – innebär att man bygger på och/eller förbättrar gamla byggnader, strukturer och maskiner med modern teknik och arkitektur. På senare tid har det blivit högsta stadsbyggnadsmode i Stockholm, där existerande byggnader moderniseras och byggs på med ytterligare våningar.

Retrofitting i Sickla - sex våningar byggs på Atlas Copcos kontor.

Vi ser det på vart och vartannat hus i City – bland annat i kvarteren runt Mäster Samuelsgatan, Regeringsgatan och Malmskillnadsgatan – och på Östermalm planeras tillbyggnad av en ny takvåning på upp till 10 meter i huset där Posten tidigare huserade på Nybrogatan. I Sickla, öster om stan, byggdes de gamla industribyggnaderna på med ett par våningar redan för ett par år sedan, och just nu lyfter Atlas Copco på ett par våningar på sin ”kontorsskrapa”.

Men retrofitting är långt ifrån nytt – det fanns redan i början av förra seklet. Ett av de bästa tidiga exemplen är Mossehaus i Berlin, där den futuristiske arkitekten Erich Mendelsohn fick uppdraget att bygga om Berliner Tagesblatts lokaler vid Jerusalemer Strasse, som skadats svårt vid det så kallad Spartakistupproret 1919.

Mendelsohn Mossehaus, Berlin. Retrofitting årgång 1921.

Vid renoveringen byggdes den befintliga industribyggnaden från 1901 på med ytterligare tre våningar och ett närmast science fiction-inspirerat frontparti, som för tankarna till Fritz Langs Metropolis – även om själva byggnadsstilen brukar kallas Streamline Moderne, en slags sentida variant av Art Deco.

Just denna Metropolis-arkitektur har genom tiderna inspirerat massor av filmmakare, arkitekter och spelutvecklare. City 17 i Half-Life 2 är retrofittad med massor av utomjordisk teknologi, och i jordbävningsdrabbade delar av världen har det blivit allt vanligare med så kallad Sescmic retrofitting, dvs påbyggnader och förstärkningar på existerande byggnader så att de klarar jordskalv bättre.

Och till slut har alltså Sverige hakat på trenden. Det tog nästan 100 år, men bättre sent än aldrig.

Intressant?
Andra bloggar om , ,

I spåren efter Erich Mendelsohn

Ibland, mitt i den grå vardagslunken, glimtar det plötsligt till. Som när man en sen kväll slås av insikten att det grådaskiga parkeringshuset i Nacka, när det är upplyst på kvällen, bildar en hommage till en av arkitekturens verkliga giganter: Erich Mendelsohn. Min absoulta idol inom modernismen, vars skapelser i förkrigstidens Tyskland var en av de främsta anledningarna att jag var på vippen att bli arktitekt isället för journalist. Ett språng jag mer eller mindre dagligen ångrar att jag inte vågade ta – även om jag sannolikt fått sitta och rita avloppskulvertar för kommunala snarare för märkesbyggnader i världens storstäder. Varje dag på väg till jobbet funderar jag på hur Stockholm hade sett ut om arkitekter som Mendelsohn haft något att säga till om i stadsbyggnadsdebatten. Kanske hade vi sluppit vansinnesrivningarna i Klara, liksom överdimensionerade skrytbyggen som Stockholm Waterfront och andra arkitektoniska monokulturer i glas och sten som tillåtits breda ut sig i våra allt mer sterila stadskärnor.

Erich Mendelsohn.

Erich Mendelsohn är en av 1900-tals-arkitekturens verkliga stora doldisar. Han var knappast i närheten av Bauhaus-gängets närmast rockstjärneliknande berömmelse, men under tiden som Walter Gropius & Co festade loss först i Weimar och sedan i Dessau – och var upptagna med att bygga tjusiga små villor åt sig själva – var Mendelsohn i full färd med att fylla Berlin och omnejd med byggnader som fortfarande står ut som de mest spektakulära från 1900-talets arkitekturhistoria.

Värmekraftverket till Röda fanans flaggfabrik, Leningrad, byggd 1926-1937.

Mendelsohn,  född i Allenstein, Östpreussen, sårades som ung soldat i Första världskriget, och kom som 18-åring till Berlin där han öppnade egen arkitektfirma.  Han var modernist, men med själoch hjärta – husen han skapade var fantastiska skapelser i böljande glas-, stål och betongkonstruktioner. En slags expressionistisk funkis, men utan fyrkantigheten och strohetsvansinnet. Och där fascistkramare rockstjärnemodernister som Le Corbusier gärna skövlade gamla medeltida statskärnor för att smälla upp betongmoduler i gigantformat, var Mendelsohn alltid mån om att byggnaderna skulle fungera i sina stadsmiljöer. (Le Corbusiers vision för Gamla Stan var t ex att riva alla hus och dra en motorväg längs Skeppsbron.)

Erich Mendelsohn, som var av judisk härkomst, såg naturligtvis den framväxande antisemitismen i Tyskland, och tvingades fly till England 1933 när nationalsocialisterna kom till makten. Hans tillgångar konfiskerades av nazisterna, hans namn raderades från det tyska arkitektförbundets medlemsregister, och han blev utesluten ur den Preussiska konstakademin.

De La Warr Pavillion från 1935, Englands första offentliga byggnad i funktionalistisk stil, ritad av Mendelsohn och Serge Chermayeff.

Mendelsohns arkitektur är svår att placera i någon särskild av tidens strömningar. Vissa byggnader, som det tidiga Einstein Turm i Potsdam – var närmast skulptural, medan senare projekt. som De La Warr Pavillion i Engelska Sussex låg betydligt närmare den moderna funktionalismen som vi kommit att känna den.

Columbushaus vid Potsdamer Platz, som stod klart 1930. Mendelsohns sista stora byggnad i Berlin. Från början fungerade byggnaden som varuhus för Galeries Lafayette.

Columbushaus 1945. Huskroppen klarade sig nästan intakt genom kriget, men revs några år senare i samband med brand.

Men den mest framgångsrika epoken för Mendelsohn var i 20-talets Berlin, där han låg bakom många av dåtidens mest spektakulära byggnader. Han byggde en hattfabrik i Lückenwalde söder om Berlin, som fortfarande står kvar, han ritade tyska metallarbetarförbundet IG Metalls futuristiska högkvarter i Kreuzberg – en av de få förkrigsbyggnaderna som fortfarande finns kvar intakta i denna del av staden, och han låg bakom en av de mäktigaste moderna kontorsbyggnaderna vid Potsdamer Platz, Columbushaus. Detta tiovåningshus överlevde mirakulöst de massiva allierade bombningarna i Andra världskrigets slutskede mer eller mindre intakt, men skadades svårt av bränder i samband med upproret i Östberlin 1953, och revs i samband med att muren byggdes några år senare.

Mossehaus, Berlin - retrofitting årsmodell 1922.

Något som Mendelsohn mig veterligt också var först med, var det som senare i sci-filitteraturen och filmer som Blade Runner och Brazil benämndes retrofitting. Ett utmärkt exempel på en sådan futuristisk tillbyggnad i bästa Brazil-stil går fortfarande att beskåda i de gamla tidningskvarteren i Berlin – på det som fortfarande går under namnet Mossehaus, i hörnet Zimmerstrasse och Schutzenstrasse. Tidningsmagnaten Rudolf Mosse behövde expandera, och gav Mendelsohns i uppdrag att skapa helt nya ytor i denna tättbebyggda del av stenstaden Berlin.

Lösningen blev att bygga till kontorsbyggnaden på höjden med ett par våningar i modernistisk stil. Som trots att den bröt mot kvartersbebyggelsen i övrigt smälte in överraskande väl stadsmiljön.

Men ett av de finaste exemplet på Mendelsohns ”Metropolis-arkitektur” är ändå WOGA-kvarteret i Berlinstadsdelen Charlottenburg, med teater- och biografkomplexet Schaubühne som kronan på verket. Om det är den som stått förlaga till ett till ett parkeringshus i Nacka 80 år senare har jag naturligtvis ingen aning om, men det är dit tankarna vandrar en kylslagen kväll i februari.

Och sämre inspiration kan man ju onekligen ha.

Intressant?

Aktuellt om stadsbyggnad: SvD, HD

Noll koll på nassemodet

Läser på Arbetaren att ordföranden i SD:s ungdomsförbund, Erik Almqvist, handlat kläder online på ”nazishopen” Thorsteinar.de. Avslöjandet kommer efter att vänsteraktivister lyckats hacka webbutikens kundregister och lagt ut alla uppgifter om kunder på The Piratebay. Så kan det gå.

För den som inte har koll på modet i nynazikretsar, är Thor Steinar ett ”nationalistiskt” klädmärke som under 00-talet vuxit till att bli en slags gemensam klassmarkör för högerextrema och diverse hobbyheilare, både i Tyskland och på andra håll i Europa. Kläderna är så långt från det gamla skinnskallemodet man kan komma, kollektionen kan snarast beskrivas som ”utslätad Henri Lloydstil med svårartad Norgefetischism”. Ändå förbjöds Thor Steinar av det tyska författningsskyddet så sent som 2004 – anöedningen var att ett par korslagda runor (bilden intill) sades påminna för mycket om den gamla Waffen SS-symbolen.

Idag är logotypen revampad och godkänd, och det är fullt legitimt att springa runt i Thor Steinar-outfit, även om det existerar lokala förbud. Till exempel vägrar Hertha Berlin att släppa in TS-klädda supportrar på sina hemmamatcher. Företagets största butik i Berlin, Tønsberg, ligger på Rosa-Luxemburg-Straße 18 (numerologer tolkar givetvis denna siffra som ”AH”, dvs Adolf Hitler). Affären är konstant nedklottrad med sönderslagna skyltfönster, och det hålls demonstrationer på gatan utanför med jämna mellanrum. Det kan förstås ha att göra med att valet av plats, Tønsberg ligger mitt i det rödaste röda av Berlin – precis runt hörnet från butiken ligger kommunisternas, sedermera socialistiska enhetspartiet SED:s, högkvarter. Helig mark för vänstern.

Hur som helst. Det som inte framgår av Arbetarens artikel, och inte heller SDU-basen verkar ha koll på, är att Thor Steinar sedan snart ett år har arabiska ägare. I mars 2009 såldes klädmärket till International Brands General Trading i Dubai.

Man kan ju undra hur länge nye vd:n Mohammed Aweidah får behålla Almqvist som kund…

Andra om , , , ,

Intressant

Ikväll firar de verkliga fredspristagarna i Berlin

30008340-r copy

Historien straffar den som kommer för sent, lär Sovjetledaren Michail Gorbatjov ha sagt till Östtysklands statschef Erich Honecker. Det var under DDR:s uppblåsta 40-årsfirande i oktober 1989, och uttalandet var i praktiken en dödskyss från Gorbatjov. Trots DDR-diktatorns närmast desperata vädjan vägrade Sovjetledaren att sätta in pansar mot de svällande demonstrationerna som skakade DDR. Det blev aldrig någon ”kinesisk lösning”, sovjettrupperna fick order om att stanna i sina kaserner och lämna DDR:s inre angelägenheter i fred. Dagarna efteråt avsattes Honecker av en allt mer desperat politbyrå och efterträddes av reformisten Egon Krenz, som gjorde lönlösa försöka att reformera DDR. En månad senare föll muren, och Östtyskland som nation försvann bara några månader senare.

Ingen – allra minst tyskarna själva – var egentligen förberedda på detta. Att DDR, denna den hårdaste polisstat som någonsin existerat (möjligen med undantag för Nordkorea), där statssäkerhetstjänsten Stasi infiltrerat nästan alla delar av samhället, skulle falla ihop som ett korthus på bara några veckor. Men det var precis vad som hände, och ikväll kommer det att firas rejält både i Berlin och resten av Tyskland. Det är ett värdigt högtidlighållande över en revolution som helt och hållet var folkets. Vanliga människor som var trötta på decennier av lögner, övervakning, förtryck, censur och avsaknad av de självklara fri- och rättigheter som den västra halvan av Tyskland åtnjöt. Det fanns ingen ”uppifrån” som regisserade protesterna, som startade i Leipzig men som spred sig och växte till en flodvåg som regimen inte kunde stå emot. Och på kvällen den 9 november var vågen så stor och mäktig att inte ens Berlinmuren kunde hålla mot.

Att det blev just den 9 november, och att förloppet blev så snabbt, kan vi alla tacka DDR-regimens presstalesman Günther Schabowski för. Tidigare på dagen hade politbyrån, alltmer trängd av frihetsprotesterna, beslutat om nya utreseregler för DDR-medborgarna. Det skulle inte längre behövas visum för att få resa till väst, enligt beslutet. När en reporter frågade från när dessa nya regler skulle gälla, började Schabowski bläddra i sina papper, hittade uppenbarligen inget där, men svarade ändå av någon outgrundlig anledning ”sofort”. Alltså, det var fritt fram för vem som helst i DDR att åka till en gränsövergång och resa ut, direkt…

Nyheterna kablades ut till en förstummad TV-publik. 20 minuter senare var folksamlingen vid Bornholmer Strasse så stor att vakterna tvingades öppna den på vid gavel. Bredvid stod de en gång så fruktade gränsvakterna från Volkspolizei och såg ut som bortkomna skolbarn. De som haft makt över liv och död bara någon timme tidigare, med sina uniformer och vapen stod nu maktlösa och såg på hur historien sprang förbi dem. Det är fortfarande det jag minns från TV-bilderna denna kväll, deras nästan skrämda ansiktsuttryck när den gigantiska folkmassan bara vällde fram genom muren; gråtande, jublande och skrattande av lycka efter att ha gjort det omöjliga:- att besegra världens hårdaste diktatur utan en enda droppes blodspillan. Det fanns ingen hämndlystnad i folkmassan, inte ens mot dem som varit deras fångvaktare och bödlar under 40 år.

Det finns tillfällen i historien som man känner sig förbannat priviligierad att få ha varit med om. Berlinmurens fall är ett sådant. Och hade några i denna värld gjort sig förtjänta av att få Nobels Fredspris så vore det alla dessa namnlösa frihetshjältar i Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern som genom sitt mod och värdighet bevisade att det gick att förändra världen till en bättre plats.  Det är dem vi borde fira idag, människorna som rev Europas murar med sina bara händer.

Berlin i pressen idag: Aftonbladet | DN | SvD

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Intressant?

Depeche Mode, 68000 fans och jag

68000 kan inte ha fel

68000 kan inte ha fel

Bruce och AC/DC i all ära, men ska vi snacka liveband är Depeche Mode svårslagna. I går kväll var jag och kompisen Adam på Olympiastadion i Berlin och såg, hörde och kände de gamla synthveteranernast storhet. Jag är ju för all del sett och hört rätt mycket de senaste 30 åren, men Depeche Mode i Berlin sommaren 2009 kommer in som en klar etta på min personliga lista. Bra ljud, blytung bas och trummor och en Dave Gahan som sjunger som om det var sista gången (han blev ju trots allt tumöropererad för bara ett par veckor sedan).

Men framför allt har DM världens mest trogna fans. 68.000 hade kommit till den tyska nationalarenan för att se dem live. Det är… ehh… rätt mycket folk. (Ungefär det dubbla mot Ã¥rets publikrekord pÃ¥ Sweden Rock om man ska jämföra med nÃ¥t.) Det fanns knappt en lÃ¥t som den samlade publiken inte kunde texten till, och när den gigantiska folkmassan tar över och sjunger refrängen i ”Policy of Truth” sÃ¥ är det bara att kapitulera. Depeche Mode kommer till Arvika nästa mÃ¥nad – missa inte tillfälllet att se världens bästa show just nu.

Har inte sett några recensioner i svenska medier, och de tyska nätsajterna är ohyggligt sena med att uppdatera. Här är den enda recensiinen so far (för den som förstår tyska):

Berliner Morgenpost – Wie Depeche Mode 68.000 Fans überwältigt

Vid närmare eftertanke, den här konserten var faktiskt fanimej det bästa jag sett. Ever.

(Bägge bilderna är förresten frÃ¥n Berliner Morgenpost, min egen kameramobil gick sönder och jag hittar ingen som lagt ut bilder med CC-licens. SnÃ¥ljÃ¥par…)

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: