Retroffitted L.A, i Ridley Scotts tappning.

Retrofitting – ett begrepp som jag hörde första gången i samband med scifi-klassikern Blade Runner – innebär att man bygger på och/eller förbättrar gamla byggnader, strukturer och maskiner med modern teknik och arkitektur. På senare tid har det blivit högsta stadsbyggnadsmode i Stockholm, där existerande byggnader moderniseras och byggs på med ytterligare våningar.

Retrofitting i Sickla - sex våningar byggs på Atlas Copcos kontor.

Vi ser det på vart och vartannat hus i City – bland annat i kvarteren runt Mäster Samuelsgatan, Regeringsgatan och Malmskillnadsgatan – och på Östermalm planeras tillbyggnad av en ny takvåning på upp till 10 meter i huset där Posten tidigare huserade på Nybrogatan. I Sickla, öster om stan, byggdes de gamla industribyggnaderna på med ett par våningar redan för ett par år sedan, och just nu lyfter Atlas Copco på ett par våningar på sin ”kontorsskrapa”.

Men retrofitting är långt ifrån nytt – det fanns redan i början av förra seklet. Ett av de bästa tidiga exemplen är Mossehaus i Berlin, där den futuristiske arkitekten Erich Mendelsohn fick uppdraget att bygga om Berliner Tagesblatts lokaler vid Jerusalemer Strasse, som skadats svårt vid det så kallad Spartakistupproret 1919.

Mendelsohn Mossehaus, Berlin. Retrofitting årgång 1921.

Vid renoveringen byggdes den befintliga industribyggnaden från 1901 på med ytterligare tre våningar och ett närmast science fiction-inspirerat frontparti, som för tankarna till Fritz Langs Metropolis – även om själva byggnadsstilen brukar kallas Streamline Moderne, en slags sentida variant av Art Deco.

Just denna Metropolis-arkitektur har genom tiderna inspirerat massor av filmmakare, arkitekter och spelutvecklare. City 17 i Half-Life 2 är retrofittad med massor av utomjordisk teknologi, och i jordbävningsdrabbade delar av världen har det blivit allt vanligare med så kallad Sescmic retrofitting, dvs påbyggnader och förstärkningar på existerande byggnader så att de klarar jordskalv bättre.

Och till slut har alltså Sverige hakat på trenden. Det tog nästan 100 år, men bättre sent än aldrig.

Intressant?
Andra bloggar om arkitektur, stadsplanering, science fiction

No related posts.

Ibland, mitt i den grå vardagslunken, glimtar det plötsligt till. Som när man en sen kväll slås av insikten att det grådaskiga parkeringshuset i Nacka, när det är upplyst på kvällen, bildar en hommage till en av arkitekturens verkliga giganter: Erich Mendelsohn. Min absoulta idol inom modernismen, vars skapelser i förkrigstidens Tyskland var en av de främsta anledningarna att jag var på vippen att bli arktitekt isället för journalist. Ett språng jag mer eller mindre dagligen ångrar att jag inte vågade ta – även om jag sannolikt fått sitta och rita avloppskulvertar för kommunala snarare för märkesbyggnader i världens storstäder. Varje dag på väg till jobbet funderar jag på hur Stockholm hade sett ut om arkitekter som Mendelsohn haft något att säga till om i stadsbyggnadsdebatten. Kanske hade vi sluppit vansinnesrivningarna i Klara, liksom överdimensionerade skrytbyggen som Stockholm Waterfront och andra arkitektoniska monokulturer i glas och sten som tillåtits breda ut sig i våra allt mer sterila stadskärnor.

Erich Mendelsohn.

Erich Mendelsohn är en av 1900-tals-arkitekturens verkliga stora doldisar. Han var knappast i närheten av Bauhaus-gängets närmast rockstjärneliknande berömmelse, men under tiden som Walter Gropius & Co festade loss först i Weimar och sedan i Dessau – och var upptagna med att bygga tjusiga små villor åt sig själva – var Mendelsohn i full färd med att fylla Berlin och omnejd med byggnader som fortfarande står ut som de mest spektakulära från 1900-talets arkitekturhistoria.

Värmekraftverket till Röda fanans flaggfabrik, Leningrad, byggd 1926-1937.

Mendelsohn,  född i Allenstein, Östpreussen, sårades som ung soldat i Första världskriget, och kom som 18-åring till Berlin där han öppnade egen arkitektfirma.  Han var modernist, men med själoch hjärta – husen han skapade var fantastiska skapelser i böljande glas-, stål och betongkonstruktioner. En slags expressionistisk funkis, men utan fyrkantigheten och strohetsvansinnet. Och där fascistkramare rockstjärnemodernister som Le Corbusier gärna skövlade gamla medeltida statskärnor för att smälla upp betongmoduler i gigantformat, var Mendelsohn alltid mån om att byggnaderna skulle fungera i sina stadsmiljöer. (Le Corbusiers vision för Gamla Stan var t ex att riva alla hus och dra en motorväg längs Skeppsbron.)

Erich Mendelsohn, som var av judisk härkomst, såg naturligtvis den framväxande antisemitismen i Tyskland, och tvingades fly till England 1933 när nationalsocialisterna kom till makten. Hans tillgångar konfiskerades av nazisterna, hans namn raderades från det tyska arkitektförbundets medlemsregister, och han blev utesluten ur den Preussiska konstakademin.

De La Warr Pavillion från 1935, Englands första offentliga byggnad i funktionalistisk stil, ritad av Mendelsohn och Serge Chermayeff.

Mendelsohns arkitektur är svår att placera i någon särskild av tidens strömningar. Vissa byggnader, som det tidiga Einstein Turm i Potsdam – var närmast skulptural, medan senare projekt. som De La Warr Pavillion i Engelska Sussex låg betydligt närmare den moderna funktionalismen som vi kommit att känna den.

Columbushaus vid Potsdamer Platz, som stod klart 1930. Mendelsohns sista stora byggnad i Berlin. Från början fungerade byggnaden som varuhus för Galeries Lafayette.

Columbushaus 1945. Huskroppen klarade sig nästan intakt genom kriget, men revs några år senare i samband med brand.

Men den mest framgångsrika epoken för Mendelsohn var i 20-talets Berlin, där han låg bakom många av dåtidens mest spektakulära byggnader. Han byggde en hattfabrik i Lückenwalde söder om Berlin, som fortfarande står kvar, han ritade tyska metallarbetarförbundet IG Metalls futuristiska högkvarter i Kreuzberg – en av de få förkrigsbyggnaderna som fortfarande finns kvar intakta i denna del av staden, och han låg bakom en av de mäktigaste moderna kontorsbyggnaderna vid Potsdamer Platz, Columbushaus. Detta tiovåningshus överlevde mirakulöst de massiva allierade bombningarna i Andra världskrigets slutskede mer eller mindre intakt, men skadades svårt av bränder i samband med upproret i Östberlin 1953, och revs i samband med att muren byggdes några år senare.

Mossehaus, Berlin - retrofitting årsmodell 1922.

Något som Mendelsohn mig veterligt också var först med, var det som senare i sci-filitteraturen och filmer som Blade Runner och Brazil benämndes retrofitting. Ett utmärkt exempel på en sådan futuristisk tillbyggnad i bästa Brazil-stil går fortfarande att beskåda i de gamla tidningskvarteren i Berlin – på det som fortfarande går under namnet Mossehaus, i hörnet Zimmerstrasse och Schutzenstrasse. Tidningsmagnaten Rudolf Mosse behövde expandera, och gav Mendelsohns i uppdrag att skapa helt nya ytor i denna tättbebyggda del av stenstaden Berlin.

Lösningen blev att bygga till kontorsbyggnaden på höjden med ett par våningar i modernistisk stil. Som trots att den bröt mot kvartersbebyggelsen i övrigt smälte in överraskande väl stadsmiljön.

Men ett av de finaste exemplet på Mendelsohns ”Metropolis-arkitektur” är ändå WOGA-kvarteret i Berlinstadsdelen Charlottenburg, med teater- och biografkomplexet Schaubühne som kronan på verket. Om det är den som stått förlaga till ett till ett parkeringshus i Nacka 80 år senare har jag naturligtvis ingen aning om, men det är dit tankarna vandrar en kylslagen kväll i februari.

Och sämre inspiration kan man ju onekligen ha.

Intressant?

Aktuellt om stadsbyggnad: SvD, HD

Related posts:

1. Retrofitted future, Stockholm

För den som inte har koll på modet i nynazikretsar, är Thor Steinar ett ”nationalistiskt” klädmärke som under 00-talet vuxit till att bli en slags gemensam klassmarkör för högerextrema och diverse hobbyheilare, både i Tyskland och på andra håll i Europa. Kläderna är så långt från det gamla skinnskallemodet man kan komma, kollektionen kan snarast beskrivas som ”utslätad Henri Lloydstil med svårartad Norgefetischism”. Ändå förbjöds Thor Steinar av det tyska författningsskyddet så sent som 2004 – anöedningen var att ett par korslagda runor (bilden intill) sades påminna för mycket om den gamla Waffen SS-symbolen.

Idag är logotypen revampad och godkänd, och det är fullt legitimt att springa runt i Thor Steinar-outfit, även om det existerar lokala förbud. Till exempel vägrar Hertha Berlin att släppa in TS-klädda supportrar på sina hemmamatcher. Företagets största butik i Berlin, Tønsberg, ligger på Rosa-Luxemburg-Straße 18 (numerologer tolkar givetvis denna siffra som ”AH”, dvs Adolf Hitler). Affären är konstant nedklottrad med sönderslagna skyltfönster, och det hålls demonstrationer på gatan utanför med jämna mellanrum. Det kan förstås ha att göra med att valet av plats, Tønsberg ligger mitt i det rödaste röda av Berlin – precis runt hörnet från butiken ligger kommunisternas, sedermera socialistiska enhetspartiet SED:s, högkvarter. Helig mark för vänstern.

Hur som helst. Det som inte framgår av Arbetarens artikel, och inte heller SDU-basen verkar ha koll på, är att Thor Steinar sedan snart ett år har arabiska ägare. I mars 2009 såldes klädmärket till International Brands General Trading i Dubai.

Man kan ju undra hur länge nye vd:n Mohammed Aweidah får behålla Almqvist som kund…

Andra om sverigedemokraterna, sd, thor steinar, nazism, nynazism

Intressant

Related posts:

1. Koll på djurlivet
2. Vi måste ta debatten om Dressman

Historien straffar den som kommer för sent, lär Sovjetledaren Michail Gorbatjov ha sagt till Östtysklands statschef Erich Honecker. Det var under DDR:s uppblåsta 40-årsfirande i oktober 1989, och uttalandet var i praktiken en dödskyss från Gorbatjov. Trots DDR-diktatorns närmast desperata vädjan vägrade Sovjetledaren att sätta in pansar mot de svällande demonstrationerna som skakade DDR. Det blev aldrig någon ”kinesisk lösning”, sovjettrupperna fick order om att stanna i sina kaserner och lämna DDR:s inre angelägenheter i fred. Dagarna efteråt avsattes Honecker av en allt mer desperat politbyrå och efterträddes av reformisten Egon Krenz, som gjorde lönlösa försöka att reformera DDR. En månad senare föll muren, och Östtyskland som nation försvann bara några månader senare.

Ingen – allra minst tyskarna själva – var egentligen förberedda på detta. Att DDR, denna den hårdaste polisstat som någonsin existerat (möjligen med undantag för Nordkorea), där statssäkerhetstjänsten Stasi infiltrerat nästan alla delar av samhället, skulle falla ihop som ett korthus på bara några veckor. Men det var precis vad som hände, och ikväll kommer det att firas rejält både i Berlin och resten av Tyskland. Det är ett värdigt högtidlighållande över en revolution som helt och hållet var folkets. Vanliga människor som var trötta på decennier av lögner, övervakning, förtryck, censur och avsaknad av de självklara fri- och rättigheter som den västra halvan av Tyskland åtnjöt. Det fanns ingen ”uppifrån” som regisserade protesterna, som startade i Leipzig men som spred sig och växte till en flodvåg som regimen inte kunde stå emot. Och på kvällen den 9 november var vågen så stor och mäktig att inte ens Berlinmuren kunde hålla mot.

Att det blev just den 9 november, och att förloppet blev så snabbt, kan vi alla tacka DDR-regimens presstalesman Günther Schabowski för. Tidigare på dagen hade politbyrån, alltmer trängd av frihetsprotesterna, beslutat om nya utreseregler för DDR-medborgarna. Det skulle inte längre behövas visum för att få resa till väst, enligt beslutet. När en reporter frågade från när dessa nya regler skulle gälla, började Schabowski bläddra i sina papper, hittade uppenbarligen inget där, men svarade ändå av någon outgrundlig anledning ”sofort”. Alltså, det var fritt fram för vem som helst i DDR att åka till en gränsövergång och resa ut, direkt…

Nyheterna kablades ut till en förstummad TV-publik. 20 minuter senare var folksamlingen vid Bornholmer Strasse så stor att vakterna tvingades öppna den på vid gavel. Bredvid stod de en gång så fruktade gränsvakterna från Volkspolizei och såg ut som bortkomna skolbarn. De som haft makt över liv och död bara någon timme tidigare, med sina uniformer och vapen stod nu maktlösa och såg på hur historien sprang förbi dem. Det är fortfarande det jag minns från TV-bilderna denna kväll, deras nästan skrämda ansiktsuttryck när den gigantiska folkmassan bara vällde fram genom muren; gråtande, jublande och skrattande av lycka efter att ha gjort det omöjliga:- att besegra världens hårdaste diktatur utan en enda droppes blodspillan. Det fanns ingen hämndlystnad i folkmassan, inte ens mot dem som varit deras fångvaktare och bödlar under 40 år.

Det finns tillfällen i historien som man känner sig förbannat priviligierad att få ha varit med om. Berlinmurens fall är ett sådant. Och hade några i denna värld gjort sig förtjänta av att få Nobels Fredspris så vore det alla dessa namnlösa frihetshjältar i Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern som genom sitt mod och värdighet bevisade att det gick att förändra världen till en bättre plats.  Det är dem vi borde fira idag, människorna som rev Europas murar med sina bara händer.

Berlin i pressen idag: Aftonbladet | DN | SvD

Läs även andra bloggares åsikter om Berlin, muren, DDR

Intressant?

Related posts:

1. De verkliga skurkarna slipper alltid undan
2. De verkliga hoten mot Maldiverna
3. Berlin Tempelhof går i graven

68000 kan inte ha fel

Bruce och AC/DC i all ära, men ska vi snacka liveband är Depeche Mode svårslagna. I går kväll var jag och kompisen Adam på Olympiastadion i Berlin och såg, hörde och kände de gamla synthveteranernast storhet. Jag är ju för all del sett och hört rätt mycket de senaste 30 åren, men Depeche Mode i Berlin sommaren 2009 kommer in som en klar etta på min personliga lista. Bra ljud, blytung bas och trummor och en Dave Gahan som sjunger som om det var sista gången (han blev ju trots allt tumöropererad för bara ett par veckor sedan).

Men framför allt har DM världens mest trogna fans. 68.000 hade kommit till den tyska nationalarenan för att se dem live. Det är… ehh… rätt mycket folk. (Ungefär det dubbla mot Ã¥rets publikrekord pÃ¥ Sweden Rock om man ska jämföra med nÃ¥t.) Det fanns knappt en lÃ¥t som den samlade publiken inte kunde texten till, och när den gigantiska folkmassan tar över och sjunger refrängen i ”Policy of Truth” sÃ¥ är det bara att kapitulera. Depeche Mode kommer till Arvika nästa mÃ¥nad – missa inte tillfälllet att se världens bästa show just nu.

Har inte sett några recensioner i svenska medier, och de tyska nätsajterna är ohyggligt sena med att uppdatera. Här är den enda recensiinen so far (för den som förstår tyska):

Berliner Morgenpost – Wie Depeche Mode 68.000 Fans überwältigt

Vid närmare eftertanke, den här konserten var faktiskt fanimej det bästa jag sett. Ever.

(Bägge bilderna är förresten frÃ¥n Berliner Morgenpost, min egen kameramobil gick sönder och jag hittar ingen som lagt ut bilder med CC-licens. SnÃ¥ljÃ¥par…)

Läs även andra bloggares åsikter om Depeche Mode, Berlin, Tour of the Universe

Related posts:

1. Jag och mitt printmedium

Kan man hoppas på att Aftonbladets väderservice har rätt i sin prognos? I så fall ser det bra ut för Depeche-spelningen på Olympiastadion. Dagen efter, 30 grader och soligt, får väl tillbringas på Badeschiff med en grön öl i handen.

No related posts.