Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: bostäder (sida 1 av 2)

Bostadspolitik 2017: Gör det först omöjligt att låna och elda sedan på bobubblan med huvudlös politik

Lägenheter i Tensta i norra Stockholm, byggda under det så kallade miljonprogrammet på 60- och 70-talet. Av Holger.Ellgaard – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7251606

Förra helgen beslutade Malmö stad att avbryta sina köp av bostadsrätter för att ordna boende åt nyanlända. Det meddelade s-kommunalrådet Karin Stjärnfeldt Jammeh meddela, och i en kommentar till beslutet förklarade hon att det var en följd av att lägenhetspriserna det senaste året stigit med hela 19 procent. Enligt kommunalrådet har det därför blivit för dyrt att ordna boendet för nyanlända, som fått kommunplacering i Malmö , på detta sätt.

Sannolikt drar många BRF-ägare i Malmö nu en lättnadens suck, då följderna av att ha kommunen som bostadsrättsägare visat sig kunnat få närmast katastrofala följder i händelse av att de utplacerade hyresgästerna skulle missköta sig eller i värsta fall sätta eld på sin lägenhet. I det senare fallet får nämligen övriga boende stå för självrisken på ett par hundra tusen kronor.

Samtidigt visar beslutet och Jammehs uttalande en närmast osannolik brist på markkontakt och avsaknad av förstående för ekonomiska sammanhang. Kommunalrådet verkar nämligen inte koppla någon del av den rekordstora prisuppgången till hennes egen och den styrande majoritetens elefantliknande inklampande på borättsmarknaden.

Genom att aggressivt intervenera på marknaden – mäklare har fått i uppdrag av kommunen att ”dammsuga marknaden på bostadsrätter” – har såg många som var åttonde enrummare köpts av Malmö stad sedan förra sommaren. Det behövs  ingen expertanalys för att inse att en avsevärd del av prisuppgången drivits på av kommunen själv. En stor aktör, utan finansiella begränsningar (skattebetalarna har bara att skjuta till penagr ifall det uppstår underskott) kan ge sig in i budstriden utan att behöva invänta bankens godkännande.

”Jag kan konkurrera med att jag inte behöver vänta på lån och att vi i princip kan tillträda på dagen”, sa Ralph Vernbecker,  ansvarig för Malmö stads bostadsrättsköp, i en intervju med Sydsvenskan i april i fjol.

Exakt hur mycket stadens köpfest med skattebetalarnas pengar har påverkat prisnivån på lägenheter just i Malmö är naturligtvis svårt att avgöra – det finns ju en underliggande priskurva som inte är helt enkel att separera från påverkansfaktorer som Malmö stads budstrid mot de egna medborgarna. Men ATT det har haft en påverkan varnade de stora mäklarfirmorna för redan förra sommaren.

Trenden med att ge sig ut på den öppna marknaden och ”dammsuga” upp bostadsrätter till nyanlända är inte heller begränsad till Malmö. I Vallentuna har var tredje lägenhet som sålts köpts av kommunen, och hittills har 20 kommuner valt att köpa lägenheter på den öppna marknaden för att kunna erbjuda boende till nyanlända. Ytterligare 30 planerar att göra så under innevarande år.

Vissa ekonomer går så långt som att hävda att effekterna av amorteringskravet, som politikerna röstade igenom och införde förra sommaren i syfte att kyla ner den glödheta borättsmarknaden, i princip helt har upphävts – på grund av kommunernas inklampande på marknaden.

Nere på marknivå, fjärran från de hermetiskt tillslutna bubblor som uppenbart finns i Malmö stadshus, drabbas så kallat vanligt folk hårt. Det blir nu ännu svårare för den som står utan lägenhet att ordna sitt boende. Bankernas amorteringskrav gör att allt fler får nobben på sina låneansökningar. En normal två- eller trerummare i Stockholms kranskommuner och närförorter är numera något som inget par med normala inkomster – till exempel en polis och en undersköterska – kan köpa, ifall de inte har en halvmiljon eller mer sparat och kan plugga in som bottenlån.

Samtidigt har samma politiker ordnat det hela så fint så att marknaden för hyreslägenheter också är stängd för alla med mindre än 10-12 år i bostadskön i stora delar av storstaderna. Förr i tiden fanns det ju oftast möjlighet att få en liten, billig lägenhet i de så kallade miljonprogramsområdena – men den vägen in på marknaden är mer eller mindre stängd. Och även här är det följderna av migrationen som sätter käppar i hjulen.

Det är nämligen i dessa områden, som redan tidigare har en stor invandrarbefolkning, som de allra flesta asylsökande eller nyanlända som fått uppehållstillstånd hamnar. Många utnyttjar den så kallade Ebo-lagen, som får till följd att många flyttar in hos sina landsmän eller släktingar, med en galopperande trångboddhet som följd.

Men i vissa fall används andrahandsuthyrning även som ett sätt att tjäna pengar för den organiserade brottsligheten. Gränspolisen vittnar om att de hittat lägenheter där upp till 50  papperslösa bott på madrasser, till och med på balkongerna. Den som står för kontraktet  tjänar stora summor på verksamheten, medan lägenheterna som de använder för att berika sig aldrig kommer ut på marknaden.

Detta var en utveckling som Boverket varnade för i en rapport från hösten 2015. Den gjordes alltså före den stora flyktingströmmen som ledde fram till att S/MP-regeringen tvingades dra i nödbromsen och införa id- och gränskontroller mot grannländerna. Den har dock fått väldigt lite uppmärksamhet, – det är bara Hyresgästföreningens Hem & Hyra som skrivit om den – och man kan fundera på varför intresset varit så svalt. Innehållet är nämligen av en sådan karaktär att det borde få de flesta politiker att ligga sömnlösa om nätterna; det som beskrivs är framväxten av ett enormt skuggsamhälle – exakt det som Expressens Anna Dahlberg uppmärksammar i dagens ledare – till synes helt utan synbart intresse från vare sig politiker, myndigheter eller bostadsbolag. Ur rapporten:

Handel med kontrakt och otillåten andrahandsuthyrning
Trycket från alla bostadssökande som ständigt flyttar in förvärrar bostadsbristen. Det tar 4–5 år att köa sig till en lägenhet på Boplats Göteborg. I Angered köar ca 10 000–15 000 personer för att få en lägenhet. I centrala Angered söker 2 000 personer lägenhet. Det sliter hårt på människor att inte ha ett ordnat boende under flera år. Därför finns en växande svart marknad med personer som tjänar pengar på att ”förmedla” bostäder på den svarta marknaden. Det finns också en ”tyst kunskap” om hur man kan tjäna pengar på bostadsbristen.

Svarthandel med hyreskontrakt innebär att det går att köpa lägenhetskontrakt; de summor som nämns i intervjuerna är att ett förstahandskontrakt i någon av de tre stadsdelarna kostar mellan 100.000 och 150.000 kronor.

Ett annat växande problem är den olovliga andrahandsuthyrningen. Utan hyresvärdarnas tillstånd säljs kontrakt till nyanlända och lägenheterna hyrs sedan i andra eller tredje hand till ockerhyror. Det kan också finnas flera andrahandskontrakt för samma lägenhet. Den som olovligt hyr ut en hyreslägenhet kan därför tjäna mycket pengar.

Ett andrahandskontrakt går att köpa för runt 50.000–100.000 kronor, och om den verkliga månadshyran är 4.700 kronor kan andrahandshyresgästen få betala 8.500 kronor per månad – ett belopp som ligger i paritet med socialtjänstens takbelopp för vad en lägenhet maximalt får kosta enligt bidragsnormen för försörjningsstöd. Utöver det får andrahandshyresgästen ofta betala en deposition på lägenheten som kan uppgå till 50 000 kronor, vilken socialtjänsten går in och betalar.

Folk som flyttar säger i allmänhet inte upp sina hyreskontrakt utan lägenheterna hamnar på den svarta marknaden. Ungdomar anmäls till bostadskön och när de blir myndiga får de en lägenhet som sedan hyrs sedan ut i andra hand.

Det berättas att en och samma lägenhet kan inbringa upp till fyra månadshyror. På pappret ser det ut som om familjen hyr en lägenhet men i själv verket hyr de bara ett rum medan andra familjer hyr andra rum i samma lägenhet. En del personer har förstahandskontrakt på lägenheter hos flera kommunala bostadsbolag fast de själva inte bor i någon av lägenheterna. Mellan 10 och 15 procent av alla hyresrätter uppskattas vara olovliga andrahandskontrakt, och det kan finnas så många som 300 olovliga andrahandskontrakt i en enskild stadsdel.

Tidigare begärde Socialtjänsten att bostadsbolagen skulle godkänna andrahandskontrakt men det gör man inte längre. Därmed kan flera hushåll få försörjningsstöd fast de inte har godkända hyresavtal. Polisen vill sätta stopp för detta men det finns ett rättsfall som säger att socialtjänsten i första hand ska se till klientens behov av bostad. Socialtjänsten uppfattar därför att det inte är förenligt med socialtjänstlagen att ifrågasätta om en person har ett godkänt andrahandskontrakt eller inte. Det innebär att en adress kan förekomma på flera olika andrahandskontrakt. Skulle man säga upp alla olovliga kontrakt så skulle det bli massbostadslöshet.

Socialtjänsten, som alltså är väl medveten om att flera av lägenheterna hyrs ut svart – och ibland alltså av den organiserade brottsligheten, betalar ändå för dem som bor där, eftersom det inte finns några alternativ. Därför är det kanske inte så förvånande att kötiderna i bostadskön ökar allra snabbast i det som kallas utanförskapsområden, som exempelvis Tensa och Rinkeby. Sedan 2011 har kötiderna i dessa och liknande fördubblats, vilket statistiken nedan från Stockholms bostadsförmedling visar.

Nu vill jag med detta givetvis inte säga att allt beror på att förorten styrs av en slags bostadsmaffia, men vad siffrorna pekar mot är dels att rörligheten på bostadsmarknaden har minskat avsevärt i dessa områden, dels att trångboddheten accelererat. Och svarthandeln har redan lett till ett flertal mord.

Detta, mina damer och herrar, är vad som kallas en triple whammy:

  1. Först gör politikerna – genom att medvetet underlåta att åtgärda de mer än 70 år gamla bristerna på den så kallade bostadsmarknaden – det omöjligt för människor med normala inkomster att låna till boende i storstadsområdena.
  2. Därefter stryper samma politiker genom beslut (eller frånvaro av beslut) möjligheten att skaffa en hyresrätt till rimligt pris utan att stå i kö i 10-15 år. Den som är tvungen att hitta en lösning snabbare hänvisas till andrahandsmarknaden – där snitthyran för en etta nu är över 10.000 i månaden –  eller till maffian…
  3. Till sist driver samma politiker upp priserna på bostadsmarknaden, genom att konkurrera ut dem som satsar sina sista slantar på att hitta någonstans att bo – med våra egna skattepengar.

Till sist kan man förstås undra hur lurade de som betalat bubbelpriser för sina lägenheter kommer att känna sig ifall priserna faller – något som inte alls är en omöjlighet nu när Malmöpolitikerna beslutat att upphöra med att dopa bostadsmarknaden. För precis som bland andra Cornucopia skrivit om beror inflyttningsnettot till storstäderna  i praktiken enbart på stor flykting- och anhöriginvandring. De som redan är etablerade på arbetsmarknaden och/eller redan har jobb flyttar istället ut från städerna. En slags white flight från en ohållbar marknad där den reglerade hyresmarknaden är stelfrusen och priserna på den fria ”marknaden” stänger ute alla utom dem som kunnat göra bostadskarriär och utan problem kan få loss runt halvmiljonen i kontanta medel.

Ibland funderar jag stillsamt på hur mycket det egentligen krävs för att folkligt uppror?

Intressant?

Fler om , , ,

På väg mot en bostadspolitisk härdsmälta

Svensk politik handlar numera mest om symbolfrågor, positionering och spelteori. Regeringspartiet är mest upptaget med att säkra fortsatt makt i riksdagsvalet om två år – något som görs främst genom att debattera huruvida Jimmie Åkesson är nazist och i vilken utsträckning Moderaterna i hemlighet längtar med att samarbeta med vederbörande.

Samtidigt lämnas de riktigt svåra frågorna – eller utmaningarna som det heter nuförtiden – obesvarade och olösta. Det kanske främsta exemplet på detta är den galopperande bostadskrisen, framför allt manifesterad i storstäderna, ett problem som politikerna borde ägnat all vaken tid åt att lösa med tanke på hur akut läget är. Regeringen verkar emellertid varken ha lust eller ork att göra något åt den sedan länge havererade bostadsmarknaden, vars två utmärkande drag är att den saknar såväl bostäder som marknad, och det var kanske därför söndagens partiledardebatt i SVT handlade om annat.

Ändå är det, som Anna Dahlberg skriver i Expressen, en kris som bara accelererar och nu kommer i ett helt nytt och ännu allvarligare läge i skuggan av de senaste årens stora flyktingmottagning. Redan idag tar det 12-16 år i snitt att få en lägenhet i Stockholm via bostadsförmedlingen, detta trots att bostadsförmedlingen förra året slog histroriskt rekord i förmedlade lägenheter – hela 12.000 stycken. Bostadsförmedlingen AB förmedlar lägenheter i drygt 20 av Storstockholms kommuner, lägenheter som kommer från både allmännyttiga och privata värdar. Ungefär hälften av det lediga beståndet på Storstockholms hyresmarknad (åtminstone de vita kontrakten…) går idag via Bostadsförmedlingen.

Men att komma över ett hyreskontrakt på ”bara” 12 år, kan snart vara blott en dröm. För den som köat i ett decennium och börjar se fram emot frukten av sin långa väntan, stundar bistrare tider.

I mars i år trädde den blocköverskridande migrationsöverenskommelsen i kraft, och därmed tvingades Sveriges kommuner att solidariskt att ta emot och ordna boende till dem som fått uppehållstillstånd av Migrationsverket. För nästa år handlar det om runt 100.000 som ska slussas ut på detta sätt, varav 9.000 hamnar i Storstockholmsområdet. Detta är alltså människor som alltså ansluter till en kö på nära 600.000 – världens längsta sägs det – och där 12.000 förmedlade lägenheter var all time high.

Och till skillnad från de flesta andra i bostadskön (endast 14 procent anses vara aktiva sökande) handlar detta om människor som bokstavligt talat står på bar backe med resväskorna i handen. De måste därför beredas bostad omgående, och därmed prioriteras enligt avtalet med staten.

Trots att långt ifrån alla dessa kommer att få en lägenhet via bostadsförmedlingen (70 procent förväntas ordna boende på egen hand) kommer detta givetvis att leda till olika typer av förturer. Något som också redan sker.

Enligt Hyresgästföreningens tidning Hem & hyra tilldelade 16 av 21 kommuner i Stockholms län lägenheter från kommunala bolag med förtur till nyanlända under fjolåret. Då var det 935 som fick bostad på detta vis, i år har antalet ökat till 6.689 personer. Och nästa år blir det alltså ännu fler som ska måste ha en bostad utan kötid.

”Risken är stor att alla lediga lägenheter kommer att gå till nyanlända i år”, säger Mats Viker som är vd på Ekerö bostäder till tidningen.

De 4.000 som står i Ekerös kö får därför finna sig i att vänta ytterligare ett år på lägenhet. Eller ännu längre, beroende på hur läget ser ut 2017, 2018 och åren därefter.

Andra kommunala undantagsåtgärder för att lösa problemet har varit att ta äldreboenden i anspråk för att hysa in nyanlända. På Lidingö kastades en barnfamilj med korttidskontrakt nyligen ut på gatan för att bereda plats och hyresvärdar utnyttjar det kommunala paniktillståndet till att försöka chockhöja hyrorna för de boende. Nybyggda studentlägenheter – som det redan är 3-6 års kötid till – upplåts till  nyanlända. Vissa kommuner som saknar kommunala bostadsbolag går istället in och köper bostadsrätter för att kunna ha något att erbjuda, vilket givetvis riskerar att trissa upp priserna ytterligare på en redan överhettad marknad.

Modulbostäder planeras, liksom andra typer av tillfälliga bostäder där man sökt dispens från normala miljö- och byggregler. Överklaganden och andra fördröjningar gör dock att sådana inte går att få fram i någon större skala på länge (om ens någonsin).

Återstår då det befintliga bostadsbeståndet. Eller rättare sagt den del av beståndet som har jämförelsevis låga hyra: miljonprogramsområdena. Kanske är det därför vi nu ser helt ny trend på Stockholms bostadsmarknad – att förorter som Kista, Rinkeby och Tensta plötsligt har längre kötider än Östermalm. Som framgår av diagrammet ovan har köerna nära nog fördubblats i de gamla miljonprogramsområdena, medan de stått stilla eller till och med minskat i innerstaden.

Förklaringen är sannolikt ekonomisk. Det som byggs nytt, som i Norra Djurgårdsstaden på Östermalm, är lägenheter som riktar sig till en begränsad och kapitalstark grupp. Bostäder som inte sällan kostar uppåt 20.000 i månaden och förmedlas med kort eller ingen kötid, till personer som förmodligen redan har ett ordnat boende, kanske i bostadsrätt eller villa, och vill casha ut sina miljoner i mogen ålder. (De inkomstkrav som hyresvärden har för att flytta in i en av dessa lägenheter innebär att man måste tjäna nära en miljon i årslön.)

Kommunplaceringarna och kaoset på bostadsmarknaden är givetvis inget som ska skyllas på de nyanlända. De måste givetvis ha någonstans att bo och har ingen del i bostadskrisen. Den är skapad helt och hållet av våra rikspolitiker, dessutom i en blocköverskridande överenskommelse.

Men det går inte att komma ifrån att detta ställer framför allt svaga grupper på bostadsmarknaden mot varandra i en omfattning som aldrig tidigare skett. Unga, gamla, studenter, sjuka, hemlösa, nyanlända, ekonomiskt utsatta, missbrukare – alla tvingas de nu slåss mot varann på en historiskt dysfunktionell bristmarknad. En kamp som inte direkt bidrar till att minska motsättningar och gynna integration.

Långt om länge har dock kommunpolitikerna insett att läget är på väg att bli ohållbart. Igår krävde 23 moderata kommunalråd att regeringen backar från beslutet att kommunplacera nyanlända i den takt som riksdagspartierna kom överens om i migrationsuppgörelsen.

På detta upprop kommer de sannolikt inte att få någon reaktion. Dels har ju deras eget parti varit med om att fatta beslutet i god demokratisk anda. Dels har regeringen genom att dumpa problemet utom synhåll från riksmedierna sluppit ifrån just denna utmaning i dagspolitiken. Därför kan statsministern nu hålla fullt fokus på Jimmie Åkessons nyans av nazibrunt och hur ett framtida valresultat riskerar att påverka hans maktställning. Och  bostadsminister Peter Eriksson (MP) slipper göra nåt alls åt problemet – borgarna har ju redan nobbat förslaget till 50.000 bostäder på Bromma flygfält, den enda platsen i Stockholm där det enligt MP är möjligt att bygga nytt.

Vad vi ser just nu är en veritabel härdsmälta på bomarknaden. Kanske inte så konstigt att de som skapat kaoset helst pratar om annat.

Intressant?

Fler om , ,

Bomarknaden svajar när pappas pengar sinar

Idag är den sista dagen för att köpa bostad om man vill ha chansen att slippa från det nya amorteringskravet, som införs i morgon den 1 juni. Då blir det nämligen lag på att att amortera ner sitt bolån med två procent av köpesumman årligen ner till 70 procents belåningsgrad, och därefter en procent tills lånet är hälften eller mindre av bostadens värde, räknat vid köpetillfället.

Ett ganska modest krav, kan tyckas, och det hade det varit ifall politikerna infört det för 10-15 år sedan – innan den gigantiska boprisbubblan pumpades upp med en explosiv blanding av rekordlåga räntor, avskaffad fastighetsskatt och en mångårig politisk handlingsförlamning när det gällt att reformera den dysfunktionella hyresmarlknaden – framför allt i huvudstaden – som idag allt mer framstår som ett klientelistiskt system av sydeuropeiskt eller balkanskt snitt.

Idag, däremot, kan amorteringskravet visa sig fullkomligt förödande – framför allt för unga. Oron är stor för vad som ska hända framöver – risken är att den som ännu inte hunnit skaffa någon bostadsrätt före amorteringskravet blir ”inlåst” hos sina föräldrar under överskådlig framtid. Åtminstone i Stockholm där alternativen är andra-, tredje- eller fjärdehandsuthyrning till ockerpris, kommunal bostadskö (10-15 år) eller pengar under bordet till bostadsmaffian.

Och den som redan har köpt en liten etta under det senaste året – alltså den tid som amorteringskravet stötts och blötts av politikerna – riskerar en liknande inlåsningseffekt, fast i den egna lägenheten vars pris pumpats upp av det hysteriska racet för att hinna göra affär innan de nya reglerna infördes. Framöver är det nämligen inte alls säkert att köparna får igen sina pengar, något som det redan har rapporterats om på sina håll, fast inte särskilt högt eftersom ingen vill riskera att tala om bopriskrasch. Bostadsmarknaden i Stockholm är ju lite som Fight Club – den första regeln om boprisbubblan är att man inte pratar om boprisbubblan. Det är bara uppåt som gäller!

Ändå rapporteras det nu från flera håll om påtaglig oro på den fram till helt nyligen stekheta bostadsmarknaden, där spekulanterna stod i kö ute i trapphusen och budade på lägenheter i garderobsstorlek där säng eller soffa med nöd och näppe fick plats. Skrubbar ombyggda från källarförråd såldes i förorterna för 70.000 kr kvadratmeten, och prisuppgångar på 30-40 procent över utropspris uppfattades allmänt som en slags naturlag.

Idag är bilden en annan. Spekulanterna rapporteras vara avvaktande och utbudet är större än någonsin, så stort att mäklarna nu tackar nej till fler uppdrag. Vissa tvingas till och med sälja med förlust, och allt fler drar tillbaka sina objekt från marknaden när de inte lyckas få ut förväntat pris. Tecknen på en smygande bopriskrasch finns där, men det talas alltså inte så högt om dem. Fight Club-reglerna ni vet.

Själv var jag på visning av en fin liten etta i Danvikstull förra veckan, en typ av lägenhet vi kollat på till den äldsta dottern under längre tid. I vintras slutade priset för en liknande etta på nära 2,6 miljoner. På visningen förra helgen kom mindre än en handfull personer, och budgivningen verkar ha slutat på 2,2 miljoner. Om det också skulle bli slutpriset så innebär det alltså en 15-procentig sättning på bara några månader. Liknande rapporter har nått mig via förstahandskällor – bekanta som själv köpt lägenheter till barnen – om att priset på ettor i de centrala delarna i Nacka minskat med runt 300.000 sedan de högsta noteringarna i vintras.

Återigen, detta är ju bara så kallad anekdotisk bevisföring, och prisrallyt kan givetvis ta fart igen framåt sensommaren. Ändå tror jag att amorteringskravet kan slå betydligt hårdare än vad någon kanske tänkt på tidigare – och anledningen kan stavas pappas pengar.

Låt mig förklara.

Många av de lägenheter som ökat mest i värde på senare år är små ettor i Stockholms innerstad och närförorter. Det är hemmavarande barnen i 20-årsåldern som behöver flytta till eget, men i brist på en fungerande bostadsmarknad är enda valet att köpa en bostadsrätt om man vill slippa trängas med vuxna barn där hemma. Kontantinsatsen, normalt 15 procent, har föräldrarna kanske sparat och gentat ihop till barnen under åren, och förhoppningsvis räcker pengarna som handpenning till första bostaden. Just denna ”pappas pengar-effekt” tror jag är gravt underskattad när det gäller förklaringarna till det senaste årets boprisrally.

Men nu förändras allt i ett slag. Föräldrar som vill att sonen/dottern ska ha någonstans att bo, måste antingen gräva djupare i plånboken och peta in 30 procent i kontantinsats istället för 15 – i alla fall om månadskostnaden för den lilla ettan inte ska bli alltför hög för barnet som studerar eller har låga inkomster så här i starten av yrkeslivet. Alternativet är att amortera 2.000-3.000 i månaden – ovanpå räntebetalningarna. Något som i det närmaste fördubblar månadskostnaden för den lilla ettan som låt oss säga köps för två miljoner. Jag har gjort en jämförelse nedan.

Som synes innebär amorteringskravet att 20-åringen som vill flytta hemifrån inte bara ska skaffa fram 15 procent av köpeskillingen i kontantinsats, utan dessutom måste amortera 2 procent av lånesumman ner till 70 procent. Det innebär ytterligare ett par tusen i månaden, ovanpå ränta, månadsavgift, el, bredband och försäkringar. I runda slängar hamnar då månadskostnaden på 6.800 kr istället för dryga 3.800 som före amorteringskravet. Eller nästan det dubbla.

Den enda rimliga möjligheten att undvika denna kostnadsexplosion är att också dubbla kontantinsatsen,  från 250.000 till en halv miljon. Vilket för en familj som den min, med tre barn, innebär att jag antingen måste ha 1,5 millar sparade (det är inte många som har), alternativt en villa eller lägenhet med utrymme för att öka bottenlånet med motsvarande belopp. Visst finns det många rika mammor och pappor i Stockholms villaområden, men sannolikt inte så många så att de orkar hålla uppe priserna på den nivå som de legat på under våren.

Amorteringskravet kan alltså mycket väl visa sig vara den svarta svan som seglar in och biter hål på bostadsbubblan. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med likvida medel i The bank of mum and dad längre för att hålla uppe priserna på smålägenheterna. Och då kan krisen vara ett faktum, även om den i sann Fight Club-anda kommer att ske under största möjliga tystnad för att inte riskera att störa bilden av den framgångsrika svenska ekonomin.

Förutom att det innebär mer eller mindre totalt flyttstopp för unga utan föräldrar med mångmiljoninkomster och/eller ett antal årslöner sparade på banken, innebär morgondagens amorteringskrav att vi kan få ytterligare en massiv inlåsningseffekt på bomarknaden. För den som köpt dyrt – och alltså nu bor billigt och amorteringsfritt – riskerar att drabbas av en dubbel smäll när vederbörande träffar kille/tjej och beslutar sig att flytta ihop i en större bostad. Då kan lägenhetsägaren tvingas att dels hantera en förlust på ett par hundra tusen, dels tvingas amortera ett avsevärt högre belopp på den nya lägenheten än den gamla.

Sådant där kallas för inlåsningseffekter.

Och som alltid när politiker ska gå in och leka ekonomer, slutar det med att de flesta förlorar. Så även denna gång.

Hur som helst ska det bli intressant att följa utvecklingen.

Fotnot: För alla som genus-rasar på rubriken: jag menar givetvis inte att det bara är ”pappas pengar” som drivit boprisbubblan, det kan lika gärna ha varit mammas. Det är bara ett vedertaget uttryck. (Egentligen föredrar jag det amerikanska Bank of mum and dad, som är betydligt mer korrekt i sammanhanget.)

Fotnot 2: Lösningen på att alla dörrar stängs för förstagångsköparna ska nu istället bli att införa subprimelån av ungefär samma typ som utlöste finanskrisen för åtta år sedan.

Fler om , , , ,

Marknad på gränsen till nervsammanbrott

”Är du inte klok, du kunde ju sålt din köplats för 50.000! Det är det flera som gjort” utbrast frisören. Han, ursprungligen från Istanbul, är uppvuxen och fostrad i ett samhälle där stekta sparvar sällan flyger in i öppen mun och det istället gäller att armbåga sig fram om man vill få tag på exempelvis någonstans att bo. Att bara ställa sig i kö och passivt avvakta samhällets leverans av en bostad till rimligt pris är ingen framkomlig väg i det forna hemlandet, men i Sverige tror konstigt nog fortfarande många på att det existerar en fungerande hyresmarknad –  och att om man bara ställer sig i bostadskön kommer man förr eller senare att få en fin lägenhet i centrala Stockholm, till överkomlig hyra.

Moahahahahahaha!

Sanningen är att marknaden för hyresrätter – i alla fall i Stockholm – för länge sedan upphört att vara en marknad, om den nu någonsin varit det i modern tid. Jan Jörnmarks ambitiösa genomgång av 70 års havererad centralstyrning av bostadsmarkanden i tidskriften Kvartal ger närmast bilden av totalt kaos och ständiga misslyckanden med att lösa icke-existerande problem med politisk detaljstyrning som såväl ödelagt våra städer som skapat ett permanent bostadsbrist.

”Hyresmarknaden” av idag har i allt väsentligt blivit en exklusiv, sluten klubb,, vars syfte är att till skydda den priviigierade klick som lyckats skaffa ett hyreskontrakt från ödet att drabbas av högre hyror – så kallade marknadshyror – medan den som står utanför vackert får stå kvar i farstun. Den som en gång fått tag på en hyreslägenhet släpper den aldrig – i alla fall inte utan betydande kontant ersättning. Hyresmarknadens ständigt växande utanförskap kan i bästa fall räkna med en sunkig etta i Skärholmen efter tio år i kö. (Ifall maffian inte redan hyrt ut den i andra, tredje eller fjärde hand till ett dussintal asylsökande.)

Hyresmarknaden, som alltså inte alls är en marknad, kan vi sålunda glömma ifall målet är att få tag på en lägenhet i Storstockholm. Och därför är vi alltså hänvisade till den enda del av bomarknaden som fortfarande kan kallas någorlunda fri – bostadsrättsmarknaden. Där det gäller att ha en rymlig plånbok, eller lånelöfte i Mona Sahlins-livvakts-klass för att skaffa en plats att bo. Och här är det pengarna som avgör var du hamnar – eller dina vuxna barn som du är närmast desperat att bli av med.

Därmed är vi tillbaka till den turkiske frisören, som har sin salong i området där jag bor. Bostadsområdet är ett av de mest attraktiva i kommunen, och har belönats med stadsbyggnadspriser ett flertal gånger – främst för sin lyckade blandning av arbetsplatser och bostäder.

Men så förra året kastades alla kommersiella verksamheter ut.  De galopperande lägenhetspriserna hade nämligen gjort det betydligt mer lukrativt att bygga om lokalerna till bostadsrätter. Så nu är den prisbelönta, levande stadsdelen raskt på väg att förvandlas till ännu en sovstad, när mer än 300 lägenheter ersätter kontor och arbetsplatser.

Inför försäljningsstarten fanns det möjlighet att anmäla sig som sökande på byggföretagets hemsida. Vid säljstarten några månader senare bjöds alla registrerade in för att anmäla intresse för lägenheterna – och då jag var nummer 28 i kön hade jag i det närmaste garanterad förtur till en av de nya lägenheterna.

Av diverse skäl, inte bara ekonomiska, valde jag att inte gå vidare och boka en bostad (dottern behöver en nu, inte om två år), och struntade därför i att utnyttja min förtur. Ett beslut som i backspegeln var extremt korkat, för att uttrycka det milt. För som frisören upplyste mig om – köplatserna var guld värda, och jag hade därför öätt kunnat sälja min plats i kön till en annan hugat spekulant för ett antal 10.000-tals kronor under bordet. Alternativet hade varit att genomföra köpet, och sälja vidare lägenheten med en fet vinst.

Så vad är det egentligen som driver på detta galopperande vansinne?

Tja, förutom de stadigt sjunkande räntorna, i kombination med en allt mer akut bostadsbrist – det fattas bostäder i nivå med ytterligare ett Göteborg – är det framför allt de senare årens återkommande politiska hot/löfte om att införa amorteringskrav som fått priserna att skjuta i höjden. Situationen har skapat en oro i samhällskroppen som det nästan går att ta på. En slags undertryckt hysteri som man möter vid varje lägenhetsvisning där spekulanterna nästan klättrar över varandra i kampen om att lägga ett vinnande bud. Det gäller att snabbt få tag i en lägenhet innan det blir omöjligt att finansiera för unga utan stora besparingar. De som annars måste fixa fram halvmiljonbelopp till kontantinsats – och dessutom amortera ett par tusen i månaden. Det är därför man sällan ser unga på visningarna numera – desto vanligare är att deras föräldrar, Bbrommapapporna, träder in med kapital. Med lågbelånade villor i attraktiva lägen kan de öka på den egna belåningen – och på så sätt hjälpa barnen att elda på bostadsbrasan ytterligare.

Tillbaka i mina egna kvarter. Här planeras det nu för ytterligare ett 40-tal lägenheter i en gammal K-märkt fabriksbyggnad. En låg tegelbyggnad som enligt bygglovsansökan ska byggas på med ytterligare tre våningar och därmed försänka grannarnas uteplatser i kompakt mörker. Det oundvikliga överklagandet  till kommunen möts med beskedet att fastighetsbolaget istället ansöker om tillstånd för att driva flyktingboende i fastigheten, givetvis för att slippa fler överklaganden.

Vi befinner oss aöötså vid en punkt där allt talar för ett sammanbrott. Fast ingen vet när, och bryr sig föga. Under tiden budar vi på lägenheter som om det inte fanns någon morgondag.

Och det där med risk för höjda räntor – glöm det. Världens centralbanker är fullt medvetna om att den minsta lilla räntehöjning riskerar att utlösa  en global finanskris som får Lehman Brothers-kraschen att framstå som en bagatell. Istället kan vi förvänta oss helt nya metoder att få fart på inflationen, och därmed minska skuldberget, så som den nygamla idén om helikopterpengar.

Räkna alltså med att vansinnet på  Stockholms bostadsmarknad fortsätter. I år, och nästa. Och sen?

Intressant?

Fler om , , ,

Ungliberal lösning på bostadsbristen

friggegraven

Titta, två lediga friggebodar – mitt i stan vid Klara kyrka! Eller ”friggegravar” kanske är en lämpligare benämning…

Liberala ungdomsförbundets uppmärksammade förslag att tillåta intimumgänge med döda, rörde upp känslorna ordentligt i helgen. LUF blev allmänt hånade och stämplade som puckon – av företrädare för det egna partiet – och det har skämtats mycket och rått åt lufarnas nytänkande i sociala medier.

Fast ungliberalerna hade inte behövt stanna vid  att bara tillåta sex med de döda. Om de inte varit så fixerade vid själva nekrofilin, hade de kunnat föreslå även andra progressiva lagändringar – som möjligheten till registrerat samboskap med avlidna. Eller kanske bara möjligheten att flytta in hos de döda.

Runtom i landet står det tusentals rymliga mausoleer, familjegravar och stora sarkofager i princip helt oanvända, var och en med ett stort antal kvadratmeter som med enkla medel kan förvandlas till praktiska, naturnära friggebodar friggegravar. Tänk vad det hade livat upp alla dessa stora, ödsliga kyrkogårdar med lite liv och rörelse!

Visst hade det varit dödskul! Det finns till och med ledig (grav)plats mitt i Stockholm, som bilden ovan visar!

Det sägs ju att vi måste vända på alla stenar för att lösa den galopperande bostadskrisen – och varför då inte vända också på gravstenarna? Vem vet, under någon av dem kanske det döljer sig några  outnyttjade kvadratmetrar som kan förvandlas till små bostäder.

Och för att ingen ska riskera att ta anstöt, eller tro att ovanstående är på allvar, deklarerar jag härmed klart och tydligt att det här inlägget består av 100 procent satir och ironi.

Just därför är jag övertygad om att det bara är en tidsfråga innan någon uppmärksamhetstörstande ungdomsförbundare kommer med ett förslag i denna riktning.

I rådande debattdiskurs ligger det sannolikt högst några månader bort.

Intressant?

Fler om , , ,

Helt bäng om dengue

I ett inslag i SVT varnar forskare för att Sverige inom bara ett par år kan drabbas av den fruktade denguefebern – en svår virussjukdom som sprids via myggbett ochhärjar framför allt i asiatiska länder som Thailand. I värsta fall kan sjukdomen leda till döden. Och i ett mera tropiskt klimat, menar forskarna, kan sjukdomen få fäste även i Sverige. Detta mer tropiska klimat, som sägs vara på väg, känns kanske just i dessa dagar ganska avlägset. Men det kommer att ändras, och snabbt kommer det att gå om man ska tro Anders Björkman på Karolinska Institutet i Solna. I inslaget slås det nämligen fast:

Med en temperaturhöjning på två grader skulle de smittbärande myggornas geografiska spridning kunna utökas med 30 procent de närmaste 15 åren.

Nu finns det ett par problem här, framför allt med fakta. Dels har den globala medeltemperaturen bara ökat med c:a 0,8 grader på de senaste dryga hundra åren. Dels har temperaturen stått och stampat på samma fläck de senaste 18 åren. Utan att på något sätt förringa risken för kommande temperaturhöjningar som ett resultat av skyhöga koldioxidutsläpp, krävs det någon typ av närmast apokalyptisk händelse för att medeltemperaturen ska hinna klättra med två grader celsius på bara 15 år. Med nuvarande uppvärmingstakt på 0,08 grader per decennium skulle detta innebära en nära 17-faldig ökning av uppvärmningstakten från och med idag. Möjligen hade planeten snabbt kunnat värmas upp på detta sätt ifall en gigantisk asteroid träffat Jorden och knuffat den i en ny bana runt solen. Eller om någon plötslig Day after tomorrow-händelse dramatiskt skiftat jordaxelns lutning. I bägge dessa fall hade vi dock haft betydligt större problem att ta hand om än denguemyggor i Sverige.

Nyheten påminner dock lite om de klimatlarm vi brukade höra för ett par år sedan. Då det var framför allt risken för malaria som klimatforskarna skrämde med. Denna tropiska sjukdom, varnades det för, skulle komma att bli allt vanligare i Sverige i takt med stigande temperaturer. Vad få som brydde sig om att nämna då var att malaria inte alls är någon tropisk sjukdom. I 1800-talets Fattigsverige var malaria, eller ”frossan” som sjukdomen kallades då, tvärtom en ganska vanlig dödsorsak, och anledningen till att viruset spreds var framför allt fattigdom, bristande hygien och trångboddhet. I de små, fuktiga och smutsiga statarstugorna, där dussintals människor trängdes med varann, trivdes myggorna finfint. Med högre levnadsstandard, bättre bostäder och storskalig utdikning av kärr och våtmarker – där myggorna kläcktes – utrotades sjukdomen i Sverige i början av 1900-talet.

Risken för att det svenska klimatet skulle orsaka en ny våg av vare sig malaria eller denguefeber får därför anses som osannolik. Däremot håller vi som bäst på att återintroducera exakt de riskfaktorer som spred malarian på 1800-talet. Runt om våra tätorter breder just nu överbefolkade kåkstäder ut sig, där varken rent vatten eller avlopp finns att tillgå. Och i flyktingförläggningarna trängs allt fler in – uppåt sex personer tvingas idag dela på ett litet rum på 12 kvadratmeter. Detta är tyvärr perfekt grogrund inte bara för malaria utan även andra sjukdomar. Och vad jag kan läsa mig till om denguefeber, verkar ungefär samma faktorer ligga bakom de senaste årens utbrott i Asien.

Lägg till detta EU:s i många avseenden helgalna vattendirektiv, som i delar handlar om att återställa svenska våtmarker och kärr som de var en gång på 1800-talet, innan de dikades ur och malaraiamyggan försvann. Och eftersom det handlar om regler som EU-byråkraterna beslutat om, måste Sverige som alltid vara bäst i klassen. Räkna alltså kallt med att vi om några år har återintroducerat även den svenska malariamyggan i vår fauna – ungefär samtidigt som det sista jordbruket läggs ner i brist på lönsamhet.

Sådana unintended consquences är givetvis alldeles för jobbiga att ta tag i för våra politiker, och därför är det enklast – och garanterat ofarligt – att skylla på klimatet. Dessutom garanterar det att forskningspengarna fortsätter att rulla in.

Intressant?

Fler om , , , ,

Regeringen och FI pumpar upp bostadsbubblan

Den svenska bostadsmarknaden befinner sig på kokpunkten. Folk budar som galningar på hus och lägenheter, och trots varningar pumpas bubblan upp mer och mer – pådriven av historiskt låga räntor och en total brist på politisk insikt om hur många års planekonomisk hyresreglering skapat till en närmast permanent bostadsbrist och skyhöga priser i den fritt handlade delen av marknaden. Unga  i storstadsområden som vill flytta hemifrån, får nöja sig med att hyra i andra, tredje eller fjärde hand, om de inte har turen att ha välbeställda föräldrar med ett par miljoner på fickan som kan köpa dem en biljett förbi den stelfrusna bostadskön. Jag själv, med två snart vuxna barn, börjar inse att ingen av dem kommer att flytta före 30 (om de inte tänker smart och skaffar partner med försthandskontkrakt).

Efterfrågan på bostäder är nu 30 procent större än utbudet, och var femte lägenhet säljs före visning. I februari låg slutpriserna för lägenheter på söder i snitt 17 procent över utrop, enligt Mitt i Stockholm. En liten 18-kvadratare i Finntorp, Nacka, gick i veckan för rekordpriset 1,5 miljoner – 84.000 kr per kvadratmeter.

Och ändå är det bara början. För nu, när Finansinspektionen gett besked om hur det kommande amorteringskravet – som är tänkt att införas från den 1 augusti – ska se ut, pumpas bubblan upp till enorma proportioner. För vad som händer är att det är just amorteringskravet – som bara ska gälla nya lån tagna efter den 1 augusti – kommit att fungerar som en blåslampa, tvärtemot intentionerna. På en redan överhettad marknad där utbudet är rekordlågt och behovet av bostad gigantiskt, har sträckan fram till augusti blivit ett veritablt sprinterlopp där det gäller att till varje pris säkra bostadsaffären innan amorteringskravet klubbas igenom. Ett amorteringskrav som många av dagens bostadsköpare – speciellt de som är nya på marknaden och inte har en miljon till kontantinsats – inte kommer att ha råd med.

Därför gäller det att köpa nu, och buda som det inte fanns någon morgondag.

Själv bor vi ganska bra i stor lägenhet, men hade gärna flyttat till hus med lite mer utrymme för tonåringarna, eftersom de nu måste bo kvar även som vuxna (eller till de hittar en rik partner med förstahandskontrakt). De senaste årens prisrally gör det dock omöjligt att hitta något objekt som vi ens är i närheten av att ha råd med – och då tjänar vi ändå bra. Och det är till stor del denna inlåsningseffekt – med exempelvis äldre par med låga inkomster och utflugna barn som sitter kvar i sina stora villor, eftersom det är för dyrt att flytta till mindre lägenhet – som gör att utbudet blir skralt. En brist som i sin tur driver på priskarusellen ytterligare.

Och nu eldas alltså priserna på  ännu mer, denna gång av regeringen och Finansinspektionen. För istället för att fungera dämpande på priserna, blir löftet om amorteringskrav som att hälla bensin på brasan. Bra gjort där.

Så där går det när politiskt välmenande beslut får diametralt motsatt effekter, eftersom ingen bemödat sig riktigt om att tänka först. Risken är nu att den megabubbla som blir resultatet växer sig så stor att den hotar att sänka ekonomin när den spricker. Och därmed kan regeringen tvingas backa – från amorteringskravet. För med nedgångar på 25 procent, som Finansinspektionen själv bedömt bli resultatet av  de nya reglerna, riskerar många av de som budar som dårar idag att sitta med bostäder som de kommer att göra brakförluster på. Om de tvingas att sälja.

Det här kan gå åt h-e i en handväska, som amerikanerna säger.

Fast enligt finansmarknadsministern fungerar Sveriges bostadsmarknad finfint. Inga problem, cirkulera!

Intressant?

Fler om , , ,

Svarthandel med politikernas tysta stöd

Alla normalbegåvade människor förstår att centralstyrda marknader aldrig kan fungera, eftersom dessa inte har den fria marknadens förmåga att skapa den där jämvikten mellan utbud och efterfrågan – som trots en del avarter historiskt sett visat sig vara mest framgångsrik när det gällt att tillgodose människors grundläggande behov av sådant som mat, kläder och husrum. (Att notera är att centralstyrning inte endast sker under socialistiska system, många förment fria marknader, som banker, livsmedels- och energiproduktion har i skydd av så kallad avreglerning fått stora inslag av centralstyrning.)

En av de områden där centralstyrning och -planering visat sig haverera gång på gång är bostadsmarknaden. Jag har tidigare skrivit bl a om DDR:s 40-år långa och lönlösa försök med att bygga bort bostadsköerna, något som misslyckades kapitalt trots alla de miljontals lamellhus som smälldes upp under fram till 80-talet då pengarna tog slut och DDR var bankrutt. Eftersom hyrorna år efter år hållits nere på artificiellt vis – för att alla skulle ha råd att bo med en viss standard – fanns det egentligen inte några incitament att nånsin släppa ifrån sig en lägenhet när man väl blivit tilldelad en, ofta efter decennier i hyreskö. Vilket förstås ytterligare ökade på köerna och minskade viljan ännu mer att släppa ett hyreskontrakt.

I Sverige har vi dock lyckats med den svårslagna bedriften att få hyresmarknaden att fungera ännu sämre än i de forna östländerna. Här har vi nämligen blandat till en giftkompott där vi dels tillämpar centralstyrning av hyrorna, en centralstyrning där politikerna gett ett särintresse – kallat Hyresgästföreningen – i det närmaste oinskränkt makt över hur mycket en hyresrätt i Stockholm, Avesta eller Bollnäs ska få kosta.

Dels har vi överlåtit kontrollen över stora delar av detta centralstyrda hyresbestånd till privata fastighetsägare, som av politiker och särintressen förhindras att ta ut den hyra människor är beredda att betala – vilket är mångdubbelt mer än den så kallade ”bruksvärdeshyran”.

Ett hyreskontrakt är alltså guld värt, något som många privata värdar sedan länge upptäckt och utnyttjar mer eller mindre öppet – som SvD:s granskning idag visar har privatvärdar satt i system att sälja hyreskontrakt svart, en marknad som inbringar miljarder. En svartabörshandel som pågår med politikernas goda minne, av det enda skälet att ingen vågar utmana det särintresse som redan sitter med ett guldkantat hyreskontrakt i Stockholm och alltså skaffat sig en potentiellt skattefri inkomst på halvmiljonbelopp den dagen hen flyttar.

Ingen politiker vågar ens ta ordet ”marknadshyror” i sin mun av rädsla för negativa siffror i opinionsmätningarna, och minsta försök till uppluckring av centralstyrningen leder omedelbart till att vänstern börjar yla om att bostäder minsann är en mänsklig rättighet och ingen handelsvara.

Men en handelsvara är ju just precis vad det blivit. Tack vare ett halvsekel av socialism och havererad centralstyrning har bostaden mer än någonsin blivit en fråga om pengar. Och den som inte har råd att köpa en bostadsrätt på den öppna marknaden – en marknad där det sedan länge råder marknadshyra – är förvisad till att låna en halvmiljon utan säkerhet och ta med i en diskret väska till en svartmäklare i söderort.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Stefan Ingves korståg mot bolånen

Alla som har lite koll på riksbankschefen Stefan Ingves track record borde näppeligen ha förvånats över dagens uteblivna räntesänkning. Riksbankens gamla övergripande mål om att hålla inflationen i schack har nämligen för länge sedan övergivits till förmån för en enda fråga: de stigande priserna och därmed ”överbelåning” på bostadsmarknaden i Stockholms innerstad.

Det kan man förstås tycka är en behjärtansvärd uppgift. De svenska hushållen är förvisso belånade långt upp över öronen, paradoxalt nog beroende på en dysfunktionell bostadssektor i kombination med att vi har minst över i plånboken av nästan alla europeer efter skatt (och därför måste låna till i princip allt eftersom vi inte kan betala kontant).

Men behöver vi verkligen en centralbank som fokuserar på detta i sammanhanget relativt begränsade problem, samtidigt som övriga effekter av en restriktiv räntepolitik ignoreras?

Som Riksbanken själv konstaterar är konjunkturen fortfarande usel och arbetslösheten skyhög med svenska mått. Men Ingves konstaterar lakoniskt att eftersom det inte blivit ännu sämre än vid förra beskedet låter man räntan vara.

Vice riksbankschef Lars EO Svensson har upprepade gånger vänt sig mot Ingves uppenbara enögdhet och istället propagerat för avsevärt lägre räntor. Och som en av världens ledande ekonomer just på detta område borde hans åsikter ha en viss tyngd när han säger att Sverige förlorat tiotusentals jobb – kanske ännu fler – de senaste åren på grund av den hårdnackade högräntepolitiken. Historiken ger honom dessutom rätt – infaltionssiffrorna har legat långt under de uppsatta två procentenheterna årligen som Riksbanken har som mål.

lysenko

Trofim Lysenko. Googla honom!

Och om man dessutom räknar bort politiskt konstruerade prishöjningar, som höjda energiskatter och Riksbankens egna räntehöjningar (som gör boendet dyrare), har Sverige sannolikt befunnit sig i deflation i perioder.

Allt det där har förstås underordnad betydelse. Svenskar som förlorar jobbet i Hylte, Fagersta och Pajala när deras fabriker läggs ner, kan i alla fall glädja sig åt att MP-väljarna på Söder inte riskerar att låna för mycket till tvårummaren och därmed tvingas dra ner på lattedrickandet. The horror!

Det gäller att prioritera!

Intressant?

Fotnot: Lars EO Svensson får förmodligen sparken i vår, eftersom han haft mage att tycka annorlunda än Stefan Ingves, flera gånger och offentligt dessutom. Lysenkoismen lever.

Andra bloggar om , , , ,

DDR och hyresregleringen

Berlin Marzahn med huvudgatan Allee der Kosmonauten. Här går det bo billigt.

För den som tänkt åka till Berlin, kan jag varmt rekommendera ett besök på DDR-museum som ligger centralt vid floden Spree, nära Alexanderplatz och TV-tornet.

Det som slår en när man besöker museet – som är uppbyggt för att visa vardagen i det gamla DDR – är inte så mycket annorlunda allt var i 60-, 70-och 80-talets Östtyskland – utan hur likt det var Sverige. Om man undantar detaljer som Stasi, polisstaten, övervakningssamhället och beväpnade gränsvakter som förvandlade dig till en schweizerost om du olovligt försökte korsa ”den antifascistiska skyddsvallen”, är det förbluffande mycket som liknar det Sverige som jag växte upp i.

Ta det här med bostadspolitiken. Efter kriget, då stora delar av östra Tyskland låg i ruiner, rådde det skriande brist på bostäder. Socialistiska enhetspartiet, SED, som sedan statens bildande 1949 fick uppemot 100 procent av rösterna i alla val, drog igång ett gigantiskt bostadsbyggnadsprojekt – inte alls olikt vårt eget miljonprogram. Och resultatet blev detsamma – oändliga områden med lamellhus i betong smälldes upp både i centrala Berlin – där historiska gamla kvarter som Fischerinsel revs – och i de nya förorterna.

Men trots alla miljontals lägenheter som byggdes, kom DDR aldrig tillrätta med bostadsbristen i landet. För precis som i Sverige var hyresmarknaden hårt reglerad – något som fick till följd att hyrorna hölls så låga att ingen som fått ett förstahandskontrakt nånsin släppte det i från sig – inte ens om hen fick en ny lägenhet. Följden blev en hyresmarknad helt utan rörlighet, där folk köade i tiotals år till en liten tvåa ute i ett betonggetto. Om de inte hade tillgång till D-mark och kunde köpa sig ett kontrakt svart, vill säga.

Skillnaden är att det i dagens Berlin går att få tag på en hyreslägenhet i princip utan att köa alls – vill man bo centralt kostar det förstås skjortan, men ute i lamellförorterna är det snorbilligt.

I Sverige har vi däremot troget hållit fast vid DDR-politiken, med en hårt reglerad hyresmarknad, där de lyckliga som lyckats komma över ett hyreskontrakt i Stockholms innerstad både kan glädja sig åt låga hyror och skratta hela vägen till banken: en hyresrätt i innerstaden värderas till miljoner på den svarta marknaden, eller kan användas som delbetalning vid bostadsrätt eller villa. Rörligheten på denna marknad är alltså så nära noll man kan komma.

”Marknadshyror”, detta utskällda begrepp,  har införts succesivt i delar av bostadsbeståndet, det vill säga de fastigheter som omvandlats till bostadsrätter. Där betalar folk det pris som marknaden anser det vara värt att bo centralt. Och bostadsrättspriserna hålls naturligtvis uppe som följd av hyresregleringen – som upprätthåller en till stora delar artificiell brist på lediga lägenheter.

DDR lever.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Svd Näringsliv, SvD, 2, DN, 2, 3

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: