Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: centern (sida 1 av 3)

Politik år 2016 – viktigare att bli gillad på Facebook än att styra landet

Man måste ändå ge Stefan Löfven och hans partitaktiker en eloge för det mästerliga sätt på vilket de lyckats  att kastrera betydande delar av borgerligheten. Det är givetvis det mångåriga arbetet med brunkletning och guilt by association, framför allt på sociala medier, som nu bär frukt. Resultatet är att mycket få så kallat liberala politiker längre vågar uttrycka stöd för några förslag som riskerar att få stöd av Sverigedemokraterna – inte ens när det handlar om deras egen politik.

Så väldresserade är numera de tidigare Allianspartierna C och L (och i viss mån KD) att de hellre undviker att försöka driva igenom sina egna förslag än riskerar att stämplas som rasist-nazist-fascister och SD-medlöpare. Tvärtom, ledande företrädare signalerar mer eller mindre öppet att det är viktigare att kassera in gillanden på sociala medier, än att vinna val och få möjligheten att genomföra sin egen politik.

För när Centerns vice ordförande Anders W Jonsson ställer ultimatum, som i veckan som gick, är det förstås bara samma gamla rädsla för brunfärg som styr handlandet. Trots att moderaterna inte vare sig öppnat för att bilda regering med SD, eller ens att diskutera sakfrågor med partiet för att få stöd i riksdagen, är blotta misstanken tillräcklig för att utlösa panik hos Jonsson & Co. En gemensam budget är därför fullständigt utesluten, idag och i framtiden, liksom i praktiken samtliga regeringskonstellationer efter 2018 där SD över huvud taget kan tänkas använda sina riksdagsmandat för att att stödja borgerliga förslag. För att få igenom sin politik genom att SD röstar för den, anses som bekant vara ett öde värre än döden.

Detta har lett oss fram till den närmast bisarra situationen där borgerlig politik begränsas till  snärtiga oneliners på Facebook och Twitter om att Sverige är på väg åt fel håll, eventuellt uppbackade av en eller annan debattartikel där Löfvens farliga vänstergir, oförmåga till att lösa utanförskapet, arbetslöshetskrisen bland utomeuropeiska invandrare eller det ständiga kaoset inom välfärden, vården, polisen och försvaret kritiseras.

Men där slutar det – trots att samma partier i åratal gnällt om sakernas tillstånd, gör de samtidigt allt för att undvika att ta makten. Trots att det enda som krävs är att de pratar ihop sig om en egen budget, utan att bry sig om SD.

Men istället tycks det viktigaste, åtminstone för C och L, ha blivit bilden av den politik som partierna säger sig vilja föra – inte att genomföra sina förslag i praktiken. Detta skulle ju kunna hota de höga väljar- och förtroendesiffror som framför allt Annie Lööf lyckas kassera genom sina rakryggade 140-teckensbudskap på senare år. Att partiet samtidigt, mellan raderna, utesluter samtliga möjliga framtida regeringskonstellationer utom en där Socialdemokraterna håller i taktpinnen, möts inte förvånande med stort gillande hos tangentbordsgardet – framför allt inom vänstern och socialliberalerna. (Att S för inte så länge sedan högljutt anklagade SD för att svika Sveriges arbetare genom att rösta emot regeringens förslag, är ju förstås en helt annan historia.)

Fenomenet med guilt by association och är förvisso lika gammalt som politiken själv, men slog igenom på bred front under förra året framför allt på Twitter där nya begrepp som hatsvans gjorde entré och snabbt blev ett effektivt sätt att tysta meningsmotståndare. Genom att peka på det faktum att någon som följde inläggsförfattaren var SD-anhängare eller någon form av troll från den brunare sidan av den politiska färgskalan var debattören själv vingklippt. För om en sverigedemokrat gillar ett Twitterinlägg, måste ju även inläggsförfattaren tillhör brunhögern, eller hur?

Detta tänkande har nu alltså nått ända upp till riksdagspartiernas ledargarnityr. Så när Anders W Johnsson hotar att splittra alliansen (ett hot som förvisso drogs tillbaka under uppmaning från partiledaren om att ta det lugnt) innebär det i praktiken att regeringsmakten nedprioriteras till förmån för ryggdunkningar på nätet. Johnsson – och Lööf – är bägge intelligenta människor som är fullt kapabla att räkna, och inget scenario under de kommande åren pekar på att den tidigare Alliansen skulle kunna nå egen majoritet i parlamentet. Särskilt inte med både KD och L som ligger farligt nära fyraprocentsspärren.

Så för att bilda en borgerlig regering efter 2018 kommer det att krävas antingen aktivt eller passivt stöd från SD – eller Socialdemokraterna. Inget av dessa alternativ tilltalar emellertid Centern och Annie Lööf, som istället nöjer sig med att sola sig i glansen av rekordhöga popularitetssiffror i opinionsundersökningarna.

Och i nådens år 2017, vem behöver mer? Det är enklare, och tryggare, att upprätthålla sin ideologiska och moraliska kompass på Twitter och FB, än att sätta sig i regering och malas ner av den hårda verkligheten. Kanske tvingas behöva fatta jobbiga beslut om de trots allt begränsade resurser som finns och ställa grupper mot varandra. Se bara hur det gått för MP.

Det där är förstås skrämmande och jobbigt. Bäst att checka ut och författa några kraftfulla oneliners istället.

Förhoppningsvis är det vi ser nu en slags politisk peak postmodernitet. Hoppas.

Intressant?

Fler om , , ,

Regeringsförslag: Skatta bort svenska jobb och ge de superrika miljoner i bidrag

Det känns som om jag skrivit det här otaliga gånger förut, men jag antar att det tål att upprepas:

Svensk energi- och miljöpolitik är bisarr.

Möjligen har det att göra med att både det blå och det röda laget har varsitt utopiskt grönt parti som ständigt måste hållas på rimligt gott humör – men det samlade resultatet av alla utspel som lanseras på dessa bägge politikområden slutar oftast i planekonomiska haverier med följande kännetecken:

  1. Åtgärderna blir i bästa fall symboliska, och löser inga problem över huvud taget. I sämsta fall är de kontraproduktiva (som det tidigare miljöpartistiska kravet på att stänga all kärnkraft – vilket skulle fått högre utsläpp som följd ifall inte övriga partier genom energiöverenskommelsen kastat de gröna utopierna över bord).
  2. De har nära nog alltid en omvänd Robin Hood-effekt  – pengar tas från dem som har minst och gödslas över dem som redan har.

Ett exempel på det senare är den så kallade Teslaskatten som jag skrev om i våras. Det förslaget gick ut på att låg- och medelinkomsttagare skulle straffbeskattas, för att istället kunna ge miljonärer  60.000  i särskild miljöbilspremie när de köper exklusiva elbilar. (billigaste Teslan går loss på runt 800.000 kr i inköp).

Och en annan skatt av likartad konstruktion hittar vi i årets höstbudget. Där föreslås höjd elskatt för privatkonsumenter – samtidigt som samma skatt sänks för superrika amerikanska storföretag som Facebook och Google. Dessa företag anses nämligen mycket viktiga att locka till Sverige, eftersom deras datacenter enligt folk i datacenterbranschen tros skapa massvis av nya jobb i Norrland.

Hur många anställda det egentligen krävs för att se till att strömmen är på och luftkonditioneringen fungerar i dessa gigantiska plåtlådor nära polcirkeln råder det dock delade meningar om. Ekonomibloggen Cornucopia beräknar att Facebooks serverhall i Luleå, som byggdes 2013 med 100 miljoner i statliga subventioner, har skapat 35 arbetstillfällen. En etablering som i så fall kostat skattebetalarna 2,8 miljoner per jobb.

Enligt Boston Consulting Group har dock Facebooks Luleåsatsning gett upphov till mångdubbelt fler jobb – hela 900 stycken – men detta är en siffra man förmodligen ska med ett avsevärt antal skopor salt eftersom rapporten verkar beställd av grupper med egna intressen i frågan. Som exempelvis den kraftigt skatte- och bidragsberoende vindkraftsbranschen som ser leverans av ”förnybar” el till just datacenter som en lovande ny marknad. Tidigare i år skrev jag om de smarta vindkraftentreprenörerna Eolus, som gick iland med konststycket att lägga vantarna på hundratals miljoner i elcertifikat (vilket är och förblir en skatt, oavsett namn) för el som ska levereras till Googles serverpark – i Finland. Där får vi i alla fall exakt noll jobb för pengarna.

Av rapporten framgår också att nära hälften av jobben i den nya datacenterbranschen är just av tillfällig art – framför allt vid bygget av hallarna men även av anläggning av förnybar energiproduktion (vindkraftparker) som ska leverera el till de nya energislukarna.

Och nu, med förslaget om sänkt elskatt, kan Mark Zuckerberg och hans mångmiljardimperium glädja sig åt ytterligare 100 miljoner årligen i bidrag från svenska skattebetalare. Samtidigt som en villaägare får punga ut med ytterligare 1000 kr om året.

Oavsett beloppen kan man fråga sig – är det verkligen framtiden för Sverige som IT-nation att förvandlas till en slags råvarukoloni för multinationella företag? I det här fallet är råvaran el – en vara som vi vanliga konsumenter förmanas att spara på och inte använda mer än absolut nödvändigt.

Samtidigt ska samma bristvara subventioneras för bolag som gör mångmiljardvinster och värderas till mer än många länders BNP. Det skapas förvisso arbetstillfällen när serverladorna ska byggas, men när plåten väl är på plats går det mesta att sköta från USA, Indien, Irland eller var nu Facebook, Google och de andra elhungriga datacenterköparna finner det mest ekonomiskt fördelaktigt att placera sin servicepersonal.

Denna typ av mer eller mindre jobblös tillväxt är för övrigt populär i regeringskretsar just nu. För även en annan del av höstbudgeten, den omdebatterade nya kemikalieskatten, är konstruerad på så vis att det blir mindre lönsamt att ha anställda i Sverige, och billigare att sälja prylar via internet från  utlandet.

Kemikalieskatten, som ursprungligen visar sig vara en uppfinning från Centern (inte helt oväntat) är till sin konstruktion en ren straffskatt på försäljning av elektronik och vitvaror – men bara från svenska butiker. En Xbox One, en Playstation 4 eller ett kylskåp kommer att kosta 400 kr mer att köpa på Elgiganten, Media Markt eller någon av alla de mindre elhandlare som kämpar hårt med lönsamheten. Däremot undantas internethandeln, vilket innebär att konsumenterna handlar samma vara betydligt billigare på tyska, danska eller brittiska e-handelssajter.

Samtidigt blir alltså transporterna fler och längre, när allt ska skeppas hundratals mil med båt, flyg och lastbil istället för från ett centrallager i Eskilstuna. En ny miljölag som alltså slår hårt inte bara mot arbetstillfällen i Sverige – utan även är kass för miljön.

Enligt en debattartikel Eskilstunakuriren hotas hundratals jobb direkt och indirekt av den nya skatten när handeln flyttas över till nätet. Just i Eskilstuna har vitvarutillverkarna Miele och Bosch/Siemens sina nordiska centrallager, och flera hundra personer arbetar där med försäljning, lagring, paketering och leveranser.

Om den nya skatten, som beräknas dra in 2,4 miljarder från elektronik- och vitvarubranschen, klubbas igenom överväger dessa bolag att flytta hela sin lagerverksamhet från Sverige – ett hårt slag mot Eskilstunas arbetsmarknad. Dessutom beräknar branschen att en fjärdedel av de intäkter som kemikalieskatten beräknas dra in, kommer från kommuner och landsting – alltså, sjukhus, skolor och andra verksamheter som regelbundet behöver byta ut vitvaror och maskiner.

Totalt drar staten alltså in 700 miljoner från vård, skola och omsorg för en lokal och högst symbolisk kemikalieskatt som inte kommer att få någon som helst verkan.

Kemikalieskatten är istället ett sällsynt exempel på en lag som inte bara är symbolisk och verkningslös utan sannolikt ger upphov till ökad miljöbelastning. Den hotar dessutom svenska jobb, samtidigt som den ger minskat konsumtionsutrymme både för privatpersoner och i välfärden. En triple whammy helt enkelt.

Allt detta för att driva igenom en ideologisk markering om att tillverkarna måste sluta använda giftiga flamskyddsmedel i sina produkter. Något som de givetvis inte att göra med mindre än att USA, EU eller någon större internationell sammanslutning gemensamt beslutar sig för ett sådant förbud – eller att det finns bra alternativ (för ingen vill ju att prylarna ska riskera att börja brinna om de blir överhettade). Ingen tillverkare av vitvaror eller tv-spel kommer nämligen att förändra sina produktionsprocesser enbart för den svenska marknaden. Något som regeringen självfallet är medvetna om.

Förhoppningen kan givetvis vara att andra länder ska imponeras av hur vi i Sverige går före och därmed tar efter vår lagstiftning. Detta resonemang brukar ofta framhållas som skäl för andra lika symboliska och verkningslösa miljölagar som riktar in sig på den i det stora hela försumbara svenska marknaden.

Vi kan ju lugnt konstatera att denna strategi inte direkt haft avsedd effekt vad gäller andra områden där vi valt att gå före –snarare som avskräckande exempel.

I veckan kommer emellertid samtliga dessa förslag att klubbas i riksdagen. Det finns sannolikt ett stort motstånd i alla fall mot kemikalieskatten – men eftersom vi numera har en väldresserad opposition som anser att dess viktigaste mandat från folket är att inte riskera hamna på Sverigedemokraternas sida i en omröstning, kommer förslaget att gå igenom.

Analysen att väljarna kommer att belöna denna hållning om två år, nästa gång det vankas valkampanj, tycks mig högst tveksam.

Intressant?

Fler om , , , , ,

Annie Lööfs dubbelspel om kärnkraften

130211_Annie63

Annie Lööf. Foto: Wikipedia

Annie Lööfs smarta provokation av Stefan Löfven – det så kallade knuffbråket – vid torsdagens partiledardebatt i TV4 har skapat stora rubriker i alla medier. Lööfs mening var förstås att tvinga s-ledaren att en gång för alla ta ställning i frågan om han är för eller emot att tillåta nya reaktorer i Sverige, något som han tidigare i rollen som Metallordförande propagerat för.

Samtidigt kan Alliansen genom den ”historiska” överenskommelsen 2009, då Centern efter decennier av kärnkraftsmotsånd gick med på att ge tillstånd för att ersätta befintliga reaktorer med nya, berömma sig av att förespråka en gemensam och trovärdig energipolitik.

Men inget kan vara mera fel. Centern är fortfarande hårda motståndare till allt vad kärnkraft heter, och partiets yttersta mål är fortfarande att den svenska kärnkraften ska läggas ner. Centerntaktiken, som den formulerades av dåvarande partiledaren Maud Olofsson, var dock att nedläggningen ska ske på marknadsmässiga grunder – genom att göra det olönsamt för energibolagen att investera i nya svenska kärnkraftverk.

För någon annan anledning finns det sannolikt inte för att den statliga Energimyndigheten inrättades, som en följd av energiöverenskommelsen. Ett av den nya myndighetens huvuduppgifter blev att påskynda omställningen till ett så kallat hållbart energisystem,framför allt genom en massiv utbyggnad av vindkraften i Sverige. Ett uppdrag som gjort att vi idag har en historiskt hög överproduktion av el – som måste exporteras med förlust.

Nuvarande överproduktion på nära 20 GWh bidrar till att driva ner elpriset på spotmarknaderna, och med dagens elpriser finns det ingen affär i att bygga ny kärnkraft – med mindre än att staten garanterar intäkterna för ägarna  under decennier framöver. Det gjorde Storbritannien nyligen, när man gav grönt ljus till ett konsortium, lett av franska EDF Energy att bygga ny reaktor vid kärnkraftverket i Hinkley Point. Ett beslut som fått många att gå i taket – Camerons regering tvingades nämligen garantera EDF ett pris på runt 1 krona per kilowatt, dvs mer än tredubbelt mot marknadspriset för elen i Sverige idag.

Det är förmodligen någonstans där som kostnaden skulle hamna även i Sverige, och subventioner till ny kärnkraft kommer ingen politiker med en gnutta självbevarlsedrift någonsin att våga föreslå.

Dessutom kan givetvis kärnkraftsmotståndarna – både inom och utanför Alliansen – hänvisa till det stora elöverskottet som en anledning till att både säga nej till nya reaktorer och att stänga befintliga.

Centerns trojanska häst – Energimyndigheten – ser alltså ut att ha lyckats med sin uppgift: Att för all framtid göra det ekonomiskt oförsvarbart att bygga ny kärnkraft i Sverige.

Det största hindret för ny kärnkraft i Sverige är och förblir Centern, inte Stefan Löfven och socialdemokraterna. Något man ska ha i bakhuvudet nästa gång Annie Lööf kommer och viftar med en hög papper.

Intressant?

 

DN, DN, SvDTV4, GP, SVT

 

Fler om , , , ,

Bevisat: Grön energi är bortkastade pengar

renewables_scr

De flesta som nöjer sig med att få sina nyheter från det den allt mer anorektiska dagspressen, eller så kallad public service, tror sannolikt att vi räddar världen genom att slösa bort våra skattepengar och framtida pensioner på investeringar i grön energi.

Sanningen är precis den motsatta – de närmast osannolika belopp som plöjts ner i den ”förnybara” sektorn har kostat Europa tusentals miljarder, drivit bort jobb och förstört miljön. För dessa pengar kommer vi – förutsatt att IPCC:S prognoser stämmer – att skjuta upp den den förväntade klimatkatastrofen år 2100 med en dag. Beräkningarna kommer från den kände miljöekonomen Björn Lomborg. Men även en annan dansk, Per Wimmer, har i sin nya bok Den gröna bubblan belyst det idiotiska i att byta ut stabil elförsörjning mot  dyra, ineffektiva och opålitliga energiformer som vindkraft och solceller. Även denna bok har givetvis förbigåtts med total tystnad.

Infografiken ovan (h/t Bishop Hill) borde egentligen säga allt. Ändå är den politiska klassen i Sveriges riksdag överens om att det är ännu mer av samma recept som vi behöver.

Vad var det nu definitionen av galenskap var nu igen?

Intressant?

Fler om , , , ,

Borgerlig fördelningspolitik: Lägenhetsboende ska betala för villägarnas solpaneler

Solar panel installation

Tack, alliansen!

Grattis, alla ni som äger villa! Efter avskaffandet av fastighetsskatten för ett par år sedan kommer nu nästa present från Alliansen – skattesubventionerad el med upp till 18.000 per år! Energiminister Anna-Karin Hatt meddelade idag att den som sätter upp solpaneler på villataket kommer att kunna sänka sin energiskatt med upp till 18.000 kronor per år. Reformen genomförs från den 1 juli.

Denna nya skattesubvention är ännu ett exempel på det fördelningspolitiska arbete som Alliansen gjort sig känd för: att ta från de som har minst och ge till de bemedlade – tidigare har bara lantbrukare och stora landägare kunnat tjäna storkovan på grön energi, men nu ska även landets egnahemsägare kunna göra sig en hacka på subventionskarusellen. För de som betalar för kalaset är givetvis alla andra skattebetalare som inte äger hus: Alltså alla vi andra som bor i lägenhet.

Hur många miljoner denna reform kommer att belasta skattebetalarna med framgår inte av Hatts blogginlägg, men förhoppningsvis finns det något slags ”tak” (pun intended) på reformen. Annars kan det sluta som i Tyskland där landets skattebetalare nu tvingats betala dryga 100 miljarder Euro (nära tusen miljarder kronor, eller en biljon) för de paneler som installerats fram till 2011 av landets solelsproducerande villaägare och landägare. Detta havererade system håller därför på att rullas tillbaka i allt snabbare takt, vilket är lätt att förstå om man studerar diagrammet här intill från tyska Der Spiegel. Fast svenska politiker är förstås smarta nog att inte göra om samma fel som tyskarna, eller?

solar_subsidies_de

Whoops…

I sammanhanget ska det sägas att Sverige knappast är i behov av mer el – vi dras redan med ett stort överskott som måste exporteras, ofta till subventionerat pris. Att skattesubventionera ytterligare elproduktion bygger därför bara på överskottsberget, och leder till ännu större kostnader för samhället.

Sedan är det ju ett sedan länge känt faktum att det är förenat med stora faror att sätta upp solpaneler – inget annat energislag dödar fler människor

Intressant?

Fler bloggar om , , , ,

Valkompasserna visar hur visionslösa partierna är i EU-politiken

valkompass_ab

Aftonbladets valkompass. Här blev jag miljöpartist ena gången, och Sverigedemokrat den andra. Observera dock att samtliga av mina rekommenderade kandidater kommer från PP…

Har långt om länge tagit mig tid att fylla i en av alla dessa valkompasser, för att få reda på vilka partier som står mig närmast i EU-valet om fyra veckor. Inte för att jag skulle behöva hjälp med att hitta en lämplig kandidat – jag har sedan länge bestämt mig för att rösta på Piratpartiet – utan för att jag rent allmänt är nyfiken på om det finns något parti som tycker ungefär som jag  när det gäller Sveriges framtid inom EU. Jag tycker själv att jag är hälsosamt EU-skeptisk: Den fria rörligheten för såväl kapital, varor och arbetskraft är bra, men jag är starkt emot en ökad överstatlighet och tycker att alldeles för många viktiga beslut fattas av ovalda byråkrater i Bryssel, som istället borde avgjorts på hemmaplan. Att EU ska detaljreglera hur många vindkraftverk Sverige ska ha, att vi tvingas betala miljarder i miljöskatter på 100 procent ren vattenkraftsel eller att vår svenska sjöfart straffbeskattas via det jobbdödande svaveldirektivet, är bara några exempel på lagstiftning där jag känner att EU har passerat gränsen för vad vi ska acceptera.

Så jag fyllde i Aftonbladets och SVT:s valkompasser, eftersom dessa är inriktade just på EU-valet. Resultatet? Jag som aldrig någonsin skulle kunna tänka mig att vare sig rösta på Miljöpartiet, Centern eller Sverigedemokraterna vår veta får veta att det är just dessa partier ligger närmast mig i EU-valet.

Det känns som ett hån.

Men det är nog inte mig det är fel på – utan det faktum att de etablerade partierna uppvisar en närmast total avsaknad av visioner för hur Sverige ska fungera tillsammans med EU de närmaste fyra åren. Om man som jag redovisat har klara och tydliga åsikter om att EU roffat åt sig  alltför mycket makt på nationalstaternas bekostnad – då hamnar jag alltså automatiskt i samma hörna som extremistpartierna SD och Vänsterpartiet. Problemet är bara att bägge dessa partier är populister – i Sverigedemokraternas fall dessutom skrämmande okunniga om vad EU egentligen står för. De fångar bara upp ett missnöje och försöker kapitalisera på det.

valkompass_svt

I SVT:s valkompass blev jag plötsligt moderat – och kristdemokrat…

Samma sak med Centern, som utsett sig själva till integritetens försvarare, trots att de röstat för såväl FRA som Datalagringsdirektivet – det senare på EU:s order. Piratpartiet, de enda som slagits för att stoppa övervakningssamhället, hamnar längst ner på min lista över lämpliga partier att rösta på (både i Aftonbladets och SVT:s test). Trots att jag på en direkt fråga angav att det var detta parti jag kunde tänka mig att rösta på.

Men tyvärr är det just så här som det svenska politiska landskapet ser ut idag. De stora, etablerade partierna ägnar sig åt viskleken och avslöjar så lite som möjligt om vad de vill (vilket kanske är lika bra, eftersom den yttersta målet egentligen bara är att roffa åt sig makt). Kvar för oss som faktiskt är politiskt intresserade står bara missnöjes- och populistpartier.

Vad valkompasserna visar är alltså inte min politiska tillhörighet – utan de politiska partiernas oronbedövande visionslöshet och feghet.

Vi borde vara värda bättre. Framför allt i ett val som på avgörande punkter är betydligt viktigare än vårt eget riksdagsval i höst. Tre av fyra lagar stiftas i Bryssel (och Strasbourg), och att i det läget lämna walk-over till enfrågepartier och extremister är ett gigantiskt misslyckande för våra etablerade partier.

Intressant?

Andra om valkompasser: Anders Johansson Heinö, Politologerna, Enligt min humla,  Metro, G-P

Fler bloggar om , , , ,

Alla slåss för integriteten – när det är ofarligt

Sedan EU-domstolens besked för några dagar sedan om att det så kallade datalagringsdirektivet underkänts, har debattsidorna översvämmats av politiska tyckare som hyllar domslutet. Direktivet var fel från början, borde aldrig ha införts – och själva var de naturligtvis starkt emot det. Framför allt har företrädare från centern framställt sig som riddare av den personliga integriteten.

Detta handlar alltså om ledande företrädare för ett parti som trots ett uttalat motstånd mot datalagringsdirektivet så gott som mangrant röstade ja när lagen röstades igenom i riksdagen den 21 mars 2012. Bara tre centerpartister – däribland Frederick Federley, som med gråten i halsen baxade fram FRA-lagen några år tidigare – valde att rösta nej till direktivet, vilket i praktiken inte betydde något alls eftersom det fanns en massiv opinion för att rösta ja till massövervakningen från både S och M. Därför skulle samtliga centerriksdagsmän ha kunnat rösta nej till direktivet, utan att det haft någon betydelse för utgången. Men då, 2012, var det sällsynt bråttom att baxa genom datalagringen i den svenska riksdagen. Partipiskorna ven, samtidigt som böterna till EU steg för varje dag som vi kämpade emot. Inställningen från etablissemanget var, som Fredrik Reinfeldt uttryckte sig några år tidigare: ”Det är bäst för alla om debatten lägger sig”.

Men nu, sedan EU:s högsta lagstiftande domstol alltså stämplat datalagringen som ett brott mot de lagstadgade fri- och rättigheterna, är det annat ljud i skällan. Då passar det att åter bedyra sin omsorg för den personliga integriteten. Företrädare för ett parti som närmast unisont röstade för massövervakningen för två år sedan – trots att de tidigare sagt sig vara emot – meddelar nu att de egentligen var emot lagen från början.

Vilket osvikligt leder oss in på området politikerförakt. För hur ska någon kunna lita på ett parti som inte bara röstar emot den egna övertygelsen för att en överstatlig och i stora delar odemokratisk organisation – EU – råkar kräva det, utan dessutom utan att tveka vänder kappan efter vinden så fort hen får chansen?

Och, vilket är ännu allvarligare: Hur många fler felaktiga lagar har röstats fram som ett resultat av direktiv från Bryssel? Lagar som inte bara säljer ut vår integritet, utan i många fall är direkt skadliga för vår ekonomi? Jag kan på rak arm i alla fall komma på två exempel: Dels svaveldirektivet som införs 2015 och straffbeskattar svensk och finsk sjöfart, dels den bisarra vattenkraftsutredningen, som kan innebära att 20 procent av vår elproduktion från vattenkraft kan komma att försvinna – bara för att olika särintressen vill återställa naturen som den var på 1700-talet och återigen hänvisar till att EU kommer att bötfälla oss om vi inte lyder. Hur många av alla de lagar som röstats fram av Riksdagen på senare år är direkta beställningsjobb från EU – lagar som våra folkvalda egentligen är emot, precis som de är emot datalagringsdirektivet? Tanken svindlar.

Samtidigt är det en ironi av stora mått, att det enda parti som protesterat och gnetat i år efter år för att stoppa massövervakningen i form av FRA, Ipred och datalagringsdirektivet – Piratpartiet – nu i princip stängs ute helt från debatten. Detta medan politiker som Centerns Frederick Federley kan bygga sin EU-valskampanj på att han minsann var emot massövervakingen. En ståndpunkt som knappast är särskilt utbredd i hans parti, med tanke på den massiva uppslutningen för datalagringsdirektivet i mars 2012.

Jag är ingen Piratpartist – egentligen tycker jag de ligger alltför nära miljöpartiet i övriga frågor för att det ska kännas bekvämt – men de har min röst i EU-parlamentsvalet i maj. Bara som ett tack för att de inte gav upp och krökte rygg för överheten.

Just nu verkar det som om Piratpartiet drabbats av någon slags centralt beslutad medieskugga från public service, men vi får hoppas att folk ändå minns vem som stod rakryggade och kämpade – och vilka som var kappvändare.

Intressant?

Läs också: HAX, Christian Engström, Cornucopia, Anna Troberg

Andra bloggar om , , ,

Sifo: Majoritet av svenskarna vill betala miljarder för att ge bort el gratis till Tyskland

Opinionsundersökningar är tyvärr ofta trubbiga verktyg om man vill skaffa sig beslutsunderlag i komplicerade frågor. Få svenskar hade till exempel svarat nej på frågan om vi borde upphöra med allt utvecklingsbestånd – däremot hade svaret sannolikt blivit ett annat om frågan istället varit om vi bör fortsätta stödja homohatande och korrupta makthavare som stoppar pengarna i egen ficka.

För så är det ju tyvärr i ett stort antal politiska dagsfrågor: allmänheten förväntas dels kunna besvara en komplicerad fråga med ett enkelt ja eler nej, dels sitta på alla de bakgrundskunskaper som behövs för att ta ställning.

När det gäller frågan om vi ska fortsätta att subventionera vindkraften, som SIFO gjort på uppdrag av SVT, hamnar vi precis i ett sådant läge. Energiförsörjning, förnybart, subventioner och elcertifikat är ett ohyggligt komplicerade frågor, där medborgarna i allmänhet har ganska små kunskaper. I princip tror folk att ju mer vindkraft, desto lägre koldioxidutsläpp och därmed en räddning undan klimathotet. Så det är knappast förvånande att de flesta svarar ja på frågan om de vill fortsätta stödja den förnybara energin.

Problemet är bara att verkligheten ser väldigt annorlunda ut. Sverige har redan så gott som 100 procent koldioxidfri energiproduktion, vilket Annie Lööf slog fast så sent som igår. Oavsett hur många vindkraftverk vi smäller upp, sänker de alltså inga utsläpp det är något som till och med lobbyorganisationen Svensk vindenergi nu erkänner – istället motiveras miljardrullningen numera med att den export av vindenergi som vi gör sänker utsläppen i våra grannländer.

Vindkraft kan dessutom inte ersätta produktion av baskraft (dvs vatten- eller kärnkraft) eftersom den är intermittent, dvs bara fungerar lite då och då. I snitt levererar vindkraftverk el en eller två dagar i veckan, övriga måste det finnas reservkraft som backup eftersom folk skulle bli lite griniga om de bara kunde tvätta, laga mat och se på tv lite då och då under veckorna. Denna kraftbackup räknas förstås aldrig in i notan för vindkraftens kostnader, inte heller den gigantiska notan för att bygga om elnäten så att de kan ta emot 20-30 GWh el från vindkraft. Svenska Kraftnät och IVA uppskattar denna kostnad till mellan 55 och 73 miljarder – pengar som vi förväntas betala för att möjliggöra elproduktion som vi inte behöver. Som en aktuell jämförelse kostar hela det svenska försvaret 40 miljarder per år (siffror från 2010). 75 miljarder hade också räckt till en faslig massa höghastighetsjärnvägar och utbyggd kollektivtrafik.

Hade de svenskar som besvarade enkäten vetat om dessa fakta, och att Sverige har ett rekordstort överskott av vindel som nästan uteslutande exporteras med miljardförlust, kanske villigheten att betala för kalaset svalnat ytterligare.

Så. Här är några tips på frågor som SIFO kan ställa nästa gång de vill pejla svenskarnas villighet att subventionera den förnybara energin via sin elräkning:

  • Är du beredd att betala ett högre elpris för att vi ska kunna skänka bort vår vindkraftsel till Tyskland varje gång det blåser?
  • Är du för eller emot att bygga om det svenska elnätet för 55-75 miljarder för att effektivare kunna skänka bort vårt elöverskott till Tyskland när det blåser?
  • Är du för en högre ambitionsnivå i elcertifikatssystemet, så att en effektivare förmögenhetsöverföring från vanliga elkonsumenter kan ske till skånska adelsmän, storbönder, utländska riskkapitalbolag, stenrika tidigare Volvodirektörer och Maud Olofsson?
  • Är du för en utbyggd vindkraft i Sverige, och därmed även ny reglerkraft i form av gaseldade turbiner, med bränsle som importeras från Putins Ryssland?

Detta är som sagt viktiga frågor att besvara för en liten en nation nära polcirkeln, en nation med 0,02 0,2 procent av världens koldioxidutsläpp och en status av ständigt självspäkande världssamvete att upprätthålla.

Risken med att diskutera sånt här öppet är givetvis att man hamnar ordentligt på sned i åsiktskorridoren och klumpas ihop med Sverigedemokrater och förintelseförnekare. Fast det är väl en risk man får ta, antar jag.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

EU stoppar billig energi för att skydda vindlobbyn

EU-parlamentet har röstat igenom igenom ett förslag som kraftigt försvårar utvinning av skiffergas via så kallad fracking, eller hydraulisk spräckning. Socialdemokraterna i EU-parlamentet beskriver detta som en seger för miljön och Centerpartiet har redan tidigare skrivit debattartiklar där de berömt sig om att förbjuda denna typ av naturgasutvinning i Sverige.

Parlamentets beslut, om det lyckats ta sig igenom kommissionen (vilket mycket tyvär tyder på) innebär att tillståndsprövningen för utvinning av skiffergas blir lika omfattande som om det gällt konventionell oljeutvinning, vilket avsevärt kommer att fördyra och försena processen med att starta ny gasutvinning.

Det är naturligtvis meningen, eftersom skiffergas, som finns i stora mängder bland annat i Polen och Storbritannien, hotar hela den ”förnybara” industrin. Billig gas skulle få den bisarrt subventionerade sol- och vindkraftsindustrin på fall, och detta får inte ske, enligt EU. Jos Delbeke, ordförande i kommisionens departement för klimataktion, erkänner detta utan omsvep i en intervju med brittiska The Telegraph.

“Ett negativt scenario är att skiffergas driver bort förnybart från marknaden”, säger Delbeke. ”Om skiffergasen skulle bli lika billig som i USA, skulle vi verkligen ha ett problem. Vi är starka förespråkare för förnybar energi, och det är mycket viktigt att vi fortsätter att investera i teknik för förnybar energi.”

Här visar EU sitt rätta ansikte: En toppstyrd kommandoekonomi där medborgarnas framtid offras för att tillmötesgå en liten men högljudd lobby i Bryssel, där representanter för olika miljöorganisationer avlönas med miljonbelopp varje år för att bedriva lobbying för hårdare miljöpolitik (så kallad astroturfing). Ett exempel är vår egen miljöminister, Lena Ek, som under sin tid som EU-parlamentariker var vice ordförande i den gröna lobbyorganisationen European Energy Forum (EEF).

I Storbritannien, som befinner sig i en mycket svår situation med ett antal gamla kolkraftverk som måste stängas på grund av hårdare miljölagstifning, såg skiffergasen ut att erbjuda en billig och effektivt lösning, något som nu hotas av EU:s byråkrater.

De brittiska elkonsumenterna har fått se sina räkningar fördubblas på ett par år, i spåren av satsningen på vindkraft. Och i Polen, där EU:s planekonomiska toppstyrning inte har kommit riktigt lika långt, har hoppet varit att kunna utvinna egen gas istället för att vara utlämnade till Putins Ryssland, och dessutom kunna stänga några av sina egna gamla smutsiga kolkraftverk.

Skiffergas ger upphov till bara drygt hälften av de koldioxid som koleldning ger upphov till. Att skifta över från kol till gas hade därför lett till en snabb och kraftig sänkning av unionens utsläpp, samtidigt som alla energisubventioner – idag hundratals miljarder årligen – hade kunnat avskaffats. Satsningen på vind- och solenergi har hittills inte gett några utsläppsminskningar alls, eftersom alla dessa intermittenta energikällor måste backas upp med fossileldade kraftverk.

Och trots miljörörelsens skräckberättelser, finns det inga som helst vetenskapliga belägg för att fracking skulle förgifta grundvatten eller orsaka jordbävningar. (Dde ”bevis” som anförs härstammar alla från Gasland, en kraftigt ifrågasatt film av en känd miljöaktivist.) En gaskälla tar endast ett några kvadratmeter i anspråk, att generera samma energi tar med vindkraft kräver i jämförelse ett par kvadratkilometer.

Lägre energipriser hade kanske kunnat få igång Europas tynande industrisektor, något som krävts för att få ner massarbetslösheten i unionen. I USA har de låga energipriserna fått industrijobben att öka igen för första gången sedan tidigt 90-tal, och många amerikanska företag flyttar hem tillverkningen igen.

I Europa lägrar sig dock mörkret. Var tionde tyskt företag planerar att flytta till USA – på grund av den dysfunktionella energimarknaden. EU:s lösning: att satsa ännu mer av våra skattepengar på ett särintresse som undan för undan driver bort arbetstillfällena från kontinenten.

Det anmärkningsvärda i sammanhanget, något som vi aldrig kommer att få läsa i en svensk tidning, är att EU låter sig styras av mäktiga lobbygrupper helt öppet. Som Christopher Booker beskriver, samlades 28 av EU:s miljöministrar i Vilnius tidigare i år för att diskutera EU:s policy i frågan om fracking. Några länder var positiva till den nya tekniken, som Storbritannien och Polen, andra som Frankrike kraftigt emot. De flesta hade inte bestämt sig.

Närmast miljökommissionären Connie Hedegaard satt en viss Jeremy Wates från EEB (European Environmental Bureau), en grön lobbyist som finansieras av EU självt med åtta miljoner årligen. Booker skriver:

Towards the end of the lunch, however, Mr Wates was invited to address them all with a vehement attack on fracking, trotting out all the familiar green scare stories about how it pollutes water supplies, triggers dangerous earthquakes, hastens disastrous global warming, and all the rest.

Mr Wates is an Irish former green activist, who has made his way up through a succession of well-paid jobs with international bodies such as the United Nations Economic Commission for Europe, to become secretary-general of the EEB. This is a Brussels-based lobbying body, claiming to represent “140 environmental citizens’ organisations”, which is funded not just by other green activist groups such as Greenpeace and WWF, but also by many European governments, including our own.

Ovanstående visar ganska väl hur EU fungerar. Vid ett politiskt toppmöte tillåter man den ena parten att bedriva lobbying, men inte den den andra – det vill säga företrädare för energiindustrin.

EU har för länge sedan upphört att vara en sammanslutning för frihandel och ökat välstånd och retarderat till dysfunktionell kommandoekonomi, planstyrning och lysenkoism som vi känner igen från Sovjetunionen. Det är inte konstigt att det i länder som Tjeckien, som fortfarande minns det socialistiska förtrycket, höjs röster för att lämna EU helt.

Vid en S-MP-regering nästa år kan vi tyvärr vänta oss ännu ännu mer av vansinnet.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Centern: Vi bränner 30 miljarder för att kraftnätet ska klara onödig och överflödig el

Centerns Anna-Karin Hatt skriver i en debattartikel i dagens SvD om att alliansen – under ledning av Centern – satsat mer än någon annan regering på att uppgradera det svenska kraftnätet. Detta för att bygga bort flaskhalsar i systemet, som gör att Sydsverige idag betalar ett högre elpris än de nordligare delarna av landet, och att anpassa det för den kraftigt fluktuerande vindkraftproduktionen.

Dessutom byggs den så kallade Sydvästlänken, för att Sverige lättare ska kunna bli av med sitt elöverskott (nära 20 TWh i fjol) på den europeiska marknaden. Den går på lite drygt en miljard att bygga, om anläggningsarbetet håller sig till budget.

I reda siffror kan man utläsa att Alliansen sedan sitt tillträde satsat runt 10 miljarder på förbättringar av elnätet, och att det för perioden fram till 2017 kommer att ha plöjts ner 30 miljarder i detta arbete. Väl använda pengar, tycker energiministern:

Tack vare det kommer vi i Sverige framöver att kunna få en ännu tryggare elförsörjning, vi kommer att få ännu bättre förutsättningar för att fortsätta energiomställningen och vi kommer att kunna ta om hand och ansluta ännu mer förnybar elproduktion.

Det är naturligtvis detta som allt handlar om. I ett läge där vi har ett rekordstort elöverskott och redan måste dumpa överflödet – mer än den totala produktionen av vindel – ska elkonsumenterna betala ännu mer för dyr och onödig elproduktion som Sverige inte behöver. Och hade kärnkraftverket i Barsebäck inte lagts ner – även detta beslut var Centern med om att klubba – hade det över huvud taget inte funnits några behov av att ”modernisera” kraftnätet i söder.

Vad Anna-Karin Hatt berömmer sig för är alltså att ha drivit på en massiv utbyggnad av opålitlig elproduktion, som vi inte behöver och måste betala för flera gånger om för att bli av med. Hade vi istället haft modet att inte göra nånting alls, hade vi sluppit denna utgift helt och kunde istället använt pengarna till att bygga upp ett försvar värt namnet igen. Till exempel.

Det sorglustiga i allt detta är att Annie Lööf, Lena Ek och Anna-Karin Hatt förmodligen på fullt allvar tror att denna sanslösa miljardrullning på meningslös symbolpolitik kan locka nya väljare.

Snacka om att sakna markkontakt.

Intressant?

Andra bloggar om , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: