Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: el (sida 1 av 2)

Den gröna omställningen går inget vidare

Olja blir ett allt populärare val fram till 2040, liksom naturgas. Framför allt är det tillväxtländerna som kommer att stå för efterfrågeökningarna.

Via Watts up With That? uppmärksammas jag på nyheten om att super-mega-skurkbolaget Exxon Mobil (onda eftersom bolaget utvinner och säljer en produkt som vi alla är tungt beroende av för att överleva idag) har släppt en ny prognos för framtidens globala energimarknad  – med siktet inställt på 2040. Intressant nog är detta samma år som statsminister Stefan Löfven deklarerat att Sverige ska vara helt fossilfritt – dessutom utan vår kärnkraft som står för cirka hälften av svensk elproduktion men som är tänkt att vara avvecklad fram tills dess.

Exxon Energy Outlook 2040 (pdf) berör förvisso inte Sverige specifikt (och rapporten har inte heller uppmärksammats här hemma), men man kan konstatera att den som har sina sparpengar investerade i olje- och gasaktier inte behöver känna någon omedelbar panik för att dessa snart ska bli värdelösa (som en följd av framgångarna för sol- och vindenergin). Alltså det som vi ofta får höra från ekonomiska förståsigpåare som Johan Rockström.

Den globala energimixen idag och om 25 år, enligt Exxons bedömning. Ingen direkt revolution väntar bakom knuten.

Det är snarare tvärtom: oljekonsumtionen kommer att öka kraftigt de närmasste 25 åren – och det är bland annat de hyllade miljöhjältarna i Kina som leder fossilbränsle-sörplandet.

Samtidigt förväntas sol- och vindenergi uppgå hela fyra procent av den globala energimixen år 2040.

Ja just det, fyra (4) procent.

Nu kan det förstås hävdas att eftersom det är just ett super-mega-ondskefullt oljebolag som gjort prognosen, och därmed kan sägas tala i egen sak, så ska man inte sätta någon större tillit till rapporten. Dock – oavsett grad av ondska – ska man vara medveten om att Exxon och övriga multinationella oljebolag historiskt sett varit ganska bra på att tjäna pengar. De investeringar som krävs för att utvinna nya fyndigheter kostar ofta i paritet med BNP för ett mindra land – och return on investment kan dröja i decennier. Det gäller alltså att inte satsa fel, vilket ställer höga krav på prognosmakarna.

Som vanligt är det Kina, landet som just hyllas som miljöhjältar för att de lovat att öka sina utsläpp kraftigt de kommande 20 åren, som leder ökningen. Och den som på allvar tror att lite pillande med symboliska lokala flygskatter skulle ha någon avgörande effekt på den framtida globala medeltemperaturen behöver bara studera diagrammet ovan.

Dessutom lämnas det som ett räkneexempel för framför allt MP och C att komma fram till hur världens länder – varav många fortfarande inte kan erbjuda el till hela sin befolkning – ska överytgas minska sin energikonsumtion till en nivå där vi klarar att leva på lite drygt fyra procent av vad vi gör idag, samtidigt som vi storsatsar på att skattesubventionera internetgiganter som Facebook och Google med billig el.

Den globala elkonsumtionen förväntas öka med 75 procent fram till 2040. Kina, Indien, Afrika och Mellanöstern står för de högsta tillväxttalen med en 150-procentig ökning.

Glöm det där med uppvärmning hemma, glöm kyl och frys, fabriker och arbetsplatser att gå till eller ens elektrisk belysning hemma mer än någon halvtimme om dagen. (Internet kan vi förresten också glömma, all tillgänglig el måste ju trots allt gå till Googles och Facebooks serverfarmar i Norrland, där en handfull anställda i alla fall kan åtnjuta elektricitet och värme hela dagen, till skillnad från oss andra.)

Alla som klarar att göra någon typ av basal reality check, inser att sol och vind aldrig kommer att kunna ersätta fossila energikällor – inte idag, inte i morgon och inte om 25 år.

Det enda som möjligen skulle kunna bryta trenden som Exxon målar upp, är en massiv satsning på kärnkraft – framför allt den 4:e generationens kärnkraft som drivs med Thorium istället för uran. Fast det är som bekant en omöjlighet, eftersom miljörörelsens ludditer och utvecklingsmotståndare effektivt har omöjliggjort en sådan satsning genom årtionden av skräckpropaganda. Och i den så kallade Energiöverenskommelsen som träffades nyligen, fick MP med sig löftet att kärnkraften alltså ska vara borta helt om 25 år, till förmån för 100 procent förnybart.

År 2040 kommer vår fordonsflotta att vara 100 procent fossilfri. (OBS, skämtade bara…)

I en värld där mer än 70 procent av all protein vi får i oss har producerats med hjälp av fossilbränslen, finns det därför tyvärr inga alternativ till olja, kol och gas på varken kortare eller längre sikt – i alla fall inte med tekniker som är tillgängliga idag.  Och för den som tror på ett snabbt genombrott för jättestora batterier som klarar att lagra  el från intermittenta energikällor som sol och vind – läs Matt Ridley för några räkneexempel som effektivt debunkar dessa fantasier, som även vår närmast osynlige så kallade energiminister alltså har stora förväntningar på.

Elbilar då? Jo men visst.

Fordonsparken kommer att växa med 80 procent till runt 1,8 miljarder privatbilar i världen år 2040 – men de allra flesta kommer att drivas på bensin, precis som idag. Och eventuella miljövinster som uppstår i takt med att motorerna utvecklas och görs bränslesnålare, äts snabbt upp av den massiva ökningen i antalet fordon.

Nu är detta förstås en prognos, och det finns fortfarande gott om tid att vända utvecklingen. En lokal svensk flygskatt kan säkert få Kina, Indien och utvecklingsländerna att komma på andra tankar!

Intressant?

Fler om , , , ,

Energiomställningen kostar Tyskland femtusen miljarder – till att börja med

Nytt från you can’t make this shit up-avdelningen. Från Tyskland nås vi av beskedet att kostnaden för den gröna omställningen, det som på tyska kallas Energiewende, nu för första gången har kostnadsberäknats av ledande ekonomer. Och det är inga småsummor det handlar om. Fram till 2025 kommer den massiva satsningen på solenergi och vindkraft att kräva i runda tal 520 miljarder Euro. Eller omräknat till svenska kronor, mer än 5.000 miljarder.

Vi tar det igen: 5.000 miljarder. 5 biljoner. Och detta är alltså enbart skattesubventioner för att hålla förnybartindustrin under armarna – i summan finns inte själva kostnaden för elen med.

Och detta är bara början, varnar Institutet för näringslivsekonomi vid Düsseldorfs universitet, som karlagt kostnaderna för Tysklands dyrköpta experiment med att ersätta både kol och kärnkraft med ”100 procent förnybart”. Ett projekt som med tiden kommit att framstå som allt mer utopiskt och verklighetsfrånvänt.

Mot slutet av 2030-talet kommer subventionerna att förnybar energi att uppgå till det dubbla – 1 biljon Euro. 10.000 miljarder.

Som en jämförelse tyngs skuldkrisens Grekland just nu av ett underskott på 323 miljarder Euro, eller 3.000 miljarder kronor. Det skulle alltså vara avsevärt mycket billigare för de tyska skattebetalarna att nolla Greklands skulder än att betala för elen i det egna hemlandet. För en familj på fyra personer beräknas energiomställningen kosta 250.000 kr fram till 2025.

Men det kanske ändå kan vara värt alla dessa miljarder, det är ju trots allt för en bättre miljö som tyskarna får avstå från sina sparpengar?

Tyvärr inte. Den gigantiska satsningen på sol och vind har inte resulterat i minskade koldioxidutsläpp, vilket måste ha varit tanken med alltihop, snarare det motsatta. Utsläppen ökar istället i Tyskland, eftersom ingen riktigt insåg (eller ville inse) att det skulle krävas reglerkraft de fyra av fem dagar som vindkraftverken står stilla eller när solen inte lyser.

Därför gör nu kolkraften comeback på bred front. Kolpriset stiger, det råder prisrally i kolgruveaktier och kolkraftverk har blivit attraktiva investeringsobjekt för en helt ny energimäklarbransch som ser en lukrativ framtid i att sälja reglerkraft till elbolagen när de förnybara energikällorna inte levererar (vilket alltså är större delen av tiden). Att notera är att svenska Vattenfall sålde sina tyska koltillgångar när priset var som lägst. Istället har bolaget fått nya ägardirektiv från regeringen – att storsatsa på förnybart…

Vad var nu definitionen på galenskap igen? Göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat?

Det kan i sammanhanget vara viktigt att påminna om att vi har minst ett parti i riksdagen som ser tyska Energiewende som ett föredöme värt att ta efter.

Intressant?

Fler om , , ,

40.000 dör – för att de inte har råd med elräkningen


Energifattigdom är ett begrepp som vi ännu så länge lyckligtvis inte behövt stifta bekantskap med i Sverige. Men i Europa är det i allra högsta grad verklighet för stora delar av befolkningen – var tionde europe faller under detta nya fattigdomsbegrepp, efter att energipriserna stigit kraftigt på senare år.

I den tyskfranska dokumentären ”Die große stromlüge” (Den stora ellögnen) från tv-kanalen Arte (kan ses i en månad framåt) skildras baksidorna av de senaste 15 årens dramatiska omläggning av de europeiska elmarknaderna, som gått hand i hand med massiva satsningar på förnybar energi som sol- och vind. Satsningar som nu betalas dyrt av elkunderna.

Det kanske mest chockerande med programmet är siffran 40.000  – så många dog nämligen under 2014 som en följd av den tilltagande energifattigdomen.. I valet mellan mat på bordet eller värma upp bostaden har många – framför allt äldre och fattigpensionärer – föredragit att slippa svält. Vilket i sin tur inneburit att många  dukat under för vinterkylan i  dragiga, ofta oisolerade bostäder. ”Excessive winter deathts” kallas det torrt i statistiken, och det ligger något mörkt ironiskt i det faktum att de energisatsningar som gjorts i syfte att möjligen skona framtida generationer från att dö i eventuella värmeböljor, leder till tiotusentals dödsfall här och nu.

Som ett resultat av att de inte har råd att skydda sig – från klimatet.

Den europeiska integrerade elmarknaden – ännu ett av EU:s grandiosa misslyckanden – är ett skräckexempel på hur lätt det är att slå sönder en lönsam och fungerande bransch genom en kombination av centraldirigerad planekonomi, påhejad av bidragsentreprenörer, energilobbyister och gröna politiker med utopiska agendor.

Resultatet ser vi nu. Den gigantiska överproduktionen av vind- och solel, framför allt i Tyskland, gör att priserna pressas till nivåer där nästan ingen branschaktör längre tjänar pengar på att producera el. I artikeln How to kill an industry, skriver tyska Handelsblatt om hur landets fyra stora energibolag – E.ON, RWE, Vattenfall och EnBW – tvingats göra nedskrivningar på svindlande 450 miljarder de senaste fem åren. 77 fossileldade  och kärnkraftverk har lagts ner på grund av bristande lönsamhet. RWE har sparkat 7.000 anställda, E.ON har gjort sig av med 25.000 – en tredjedel av arbetsstyrkan. Energisektorn, för inte så länge en av landets lönsammaste, är idag närmast att likna vid ett konkursbo.

Vad värre är – de investeringar i reglerkraft som kommer att krävas för att balansera vind- och solenergin, kommer också att behöva finansieras av skattebetalarna, eftersom det är en förlustaffär att investera i ny elproduktion idag.

Samtidigt som energisektorn blivit krisbransch (att notera är att Vattenfalls usla affärer i mångt och mycket har sin grund i politiska beslut) har elräkningarna för konsumenterna blivit allt dyrare. De senaste åtta åren har elpriserna stigit med i genomsnitt 42 procent i unionen, och mest av allt betalar tyskarna. Förbundsrepublikens skattebetalare har redan fått slanta upp cirka 2.000 miljarder (!) för landets sol- och vindsatsningar, och idag klarar 7 miljoner tyskar inte  längre av att betala elräkningen. I Ungern går i snitt hälften av den disponibla inkomsten till att betala elräkningen, medan spanjorerna lägger 28 procent på el och uppvärmning. Var åttonde fransman klarar inte att betala elräkningen.

Samtidigt har Tysklands beslut att avveckla sin kärnkraft – samtidigt med satsningarna på förnybart – inneburit att den billigaste, smutsigaste reglerkraften, kol, fått ett uppsving igen efter att succesivt ha fasats ut på 90- och 00-talet. Hela landsändar ödeläggs av gigantiska dagbrott där brunkol (lignit) grävs upp. Hela byar töms på folk, som frågar sig om  Tysklands omtalade energiewende verkligen skulle få som resultat att landets koldioxidutsläpp skulle  ÖKA istället för att minska.

Tyvärr förfaller dokumentären i sin andra halva till en ganska ointressant studie av maktspelet i EU:s korridorer, där det antyds att det egentligen är de stora oljebolagen som styr i kulisserna (alltså den gamla vanliga big oil-konspirationen). Men fakta i reportaget talar ändå för sig själv.

I Sverige har vi som sagt varit förskonade från det allra värsta vansinnet – hittills. Men med skrotnignen  av den svenska kärnkraften – 40 procent av vår elproduktion – som presenterades av energiminister Ibrahim Baylan och Miljöpartiets energipolitiska talesperson Lise Nordin i veckan, är det bara en tidsfråga innan vi börjar se allvarliga effekter även här. Dels ökar risken för blackouter vintertid – alltså att elen inte räcker till – dels kommer priserna att stiga dramatiskt när nära hälften av produktionen skrotas utan att ersättas.

Utan kärnkraft blir vi utelämnade till antingen import – till exempel från Finland som är i full färd med att bygga nya reaktorer bara några mil från Sverige – eller genom reservkraft som rullar på Putins gas. Finlandsspåret kompliceras främst av det faktum att Sverige i så fall kommer att behöva köpa i princip allt landet producerar för att hålla nätet stabilt under en köldknäpp – något som kan bli svårsålt i Finland. I ett läge där det är vinter, 20 grader kallt och vindstilla så kommer samtliga våra grannländer att behöva behålla det mesta av  sin el för sig själva.

Då kommer det att bli dyrt – och då kommer vi snabbt att få lära oss vad energifattigdom innebär. Skillnaden är att det går betydligt snabbare att frysa ihjäl i -30 grader i Burträsk än i ett dragigt radhus i brittiska Doncaster.

(I ärlighetens namn ska sägas att det är få svenska hem som värms upp med direktverkande el numera – men de finns.)

S och MP har emellertid kommit på  en lösning på det stora bortfallet av el, nämligen batterier. Utvecklingen på detta område har gått snabbt på senare år, skriver de – så lagom till att kärnkraftverken skrotas framåt 2020  kommer någon säkert att ha uppfunnit JÄTTESTORA batterier som klarar att lagra elektriciteten från de tiotusentals nya vindkraftverk som är tänkta att ersätta reaktorerna.

Vi kan fundera på detta en stund. En socialdemokratisk regering driver en energipolitik som inte bygger på dagens verklighet och utgår från befintlig teknik – utan på önsketänkande om nya utvecklingssprång, som ska göra de storslagna gröna utopierna verkliga.

You can’t make this shit up

Det riktigt stora problemet för svenskt vidkommande är tyvärr att energipolitiken blivit ett slags bondeoffer för att hålla det svårt sargade Miljöpartiet på humör. Efter att ha tvingats tugga i sig den ena bajsmackan efter den andra – senast i november när regeringen införde gränskontroller och id-krav – var det kanske MP:s krav för att överhuvud taget sitta kvar i regeringen att Lise Nordins faktaresistenta vision om framtidens energi också skulle bli regeringen.

Det vill säga –att låta den den svenska elmarknaden haverera enligt tysk och spansk förebild.

Flytta söderut, ni som kan.

Intressant?

Fler om , , ,

Kärnkraftsnedläggningen hade kunnat stoppas för ett år sedan – oppositionen valde att blunda

Jag skrev här på bloggen för snart ett år sedan om Miljöpartiets sluga beslut att chockhöja den så kallade effektskatten på svensk kärnkraft, ett beslut som togs enbart i syfte att göra det så dyrt att driva kärnkraftverk att ägarna till slut skulle tvingas stänga verken. Något som nu alltså har lyckats, då Vattenfall aviserat att bolaget kommer att stänga alla sina verk i förtid. I fjol var det få som brydde sig om denna trojanska häst, men nu börjar det alltså gå upp för allt fler att vi inom bara ett par år kan stå utan hälften av vår elproduktion och hamna i ett krisläge med elbrist och blackouter udner kalla vinterdagar. Miljöpartistiska utopier om att ”100 procent förnybart” skulle kunna ersätta detta gigantiska bortfall på elmarknaden är inget annat än utopier; just nu nu levererar vindkraften exempelvis inte mer än ett par procent av elbehovet, trots skattesubventiuoner i hundramiljardersklassen till utbyggnad av förnybart. Det spelar inte heller någon roll om vi tiodubblar antalet vindsnurror – när det inte blåser levererar vindkraft ingen el alls och måste alltså ersättas med annan produktion.

elstatistik_160108

Aktuell graf från Elstatistik.se – du kan aldrig gissa vad som händer när vi tar bort den röda stapeln och dessutom lägger ner vart tionde vattenkraftverk…

Vad detta kommer innebära för svensk industri är inte särskilt svårt att föreställa sig. Med osäker tillgång till el till konkurrenskraftiga priser kommer vi snart att få se tung industri och tillverkningsföretag lämna landet. Ingen kommersiell verksamhet kommer att acceptera att elleveranserna stängs av när det kommer en köldknäpp och/eller är vindstilla. Och för privatpersoner kan det i värsta fall innebära att vi kommer att få leva med energiransonering under kalla vinterdagar som dem vi just nu genomlever.

Istället för kärnkraften finns det egentligen bara två möjligheter för att se till att detta inte händer under åren framöver:

  1. Import av el. Denna kommer i så fall att komma från Norge eller Finland – som bygger ny kärnkraft – eller från Danmark och kontinenten där det är kol och olja för hela slanten som ackompanjerar vindkraften. Inget av dessa alternativ verkar särskilt smarta ifall ambitionen är att sänka utsläppen. Dessutom är det högst osäkert om våra grannländer har 10-15 GWh att bidra med när det kniper, det är ju inte helt ovanligt att det är kallt i hela Norden på vintrarna, inte bara i Sverige.
  2. En massiv utbyggnad av reglerkraft. Sådan kan drivas med biobränsle, men att ersätta 40-50 procent av nuvarande elbehov med sådant innebär att det mesta av svensk skog måste eldas upp. Inte heller särskilt miljövänligt, kan tyckas. Det enda kvarvarande, hyfsat miljövänliga, alternativet blir då gasturbiner, med effekten att vi kommer att i varje falll till viss del behöva göra oss beroende av import från Ryssland. Och Sveriges koldioxidutsläpp kommer att skjuta i höjden igen.

De flesta som innehar ens en minimal förmåga att sätta sig in i realiteter inser att den politik som förs just nu är total galenskap. Och det tragiska är att krisen hade kunnat kvävas i sin linda, ifall oppositionen tagit sitt ansvar. Beslutet om att smyga med effektskattehöjningen i vårbudgeten var nämligen ett flagrant brott mot den famösa Decemberöverenskommelsen (nån som minns den?), eftersom denna även innehöll ett krav på partiöverläggningar om just energipolitiken. (Även detta bloggade jag om.) Moderater, Liberaler och kristdemokrater hade utan problem kunna bryta ut denna skattehöjning ur budgeten och fälla den (med stöd från SD, precis som partiet tidigare gett sitt passiva stöd till S med att fälla borgerliga budgetar).

Men oppositionen satt och sov, alternativt satte partitaktiken före Sveriges bästa. Och oppositionens eget utopiska svar på Miljöpartiet, C, applåderade till och med Vattenfalls beslut att stänga RInghals 1 och 2 i april förra året. ”Marknaden” hade minsann visat att kärnkraften inte var lönsam att driva.

Vad Stefan Löfven egentligen tycker är det väl ingen som vet. Och energiministern, regeringens mest osynlige och även onödigaste minister, har för länge sedan överlåtit till Åsa Romson att på egen hand besluta i frågor som rör svensk energi- och näringspolitik.

En sak är säker: Det gäller att bunkra upp med ett stort antal varma koftor framöver.

Winter is coming.

Intressant?

Fler om , , , ,

(Kärnkraftskuriosa: Bilden i bloggens sidhuvud är tagen i reaktorhallen på KTH, där Sveriges första kärnreaktor, R1, byggdes. Den var i drift från 1954 till 1970.)

Svensk energipolitik: Elkunder betalar miljoner för att leverera ström till Google i Finland

I veckan tillkännagjordes nyheten om att sökmotorgiganten Google, ett av världens största och rikaste internetbolag, träffat en överenskommelse med vindkraftsföretaget Eolus om att köpa upp all el som produceras vid bolagets nya vindkraftspark i Liden, strax utanför Sundsvall.

Avtalet innebär att Google under en tioårsperiod kommer att köpa all el som produceras av anläggningen, enligt uppgift 250-300 GWh per år.

Nyheten har uppmärksammats såväl internationellt som här i Sverige, och har hyllats som ännu ett bevis på hur Sverige tar ledarrollen i omställningen till 100 procent grön energi. Fast om man tittar närmare på affären så visar den kanske tydligast av allt hur dysfunktionell den svenska energimarknaden faktiskt är.

För efter snart 20 år av stöd och subventioner till en massiv utbyggnad av väderberoende kraftkällor – främst vindkraft – har vi hamnat i ett läge där vi skapat en överkapacitet som inte bara bidrar till rekordlåga elpriser – ibland tvingas elproducenterna betala för att bli av med elen – den slår också undan benen för all annan elprododuktion och lägger en död hand på alla privata investeringar i nya anläggningar. Och kärnkraften, 100 procent koldioxidfri, har i allt väsentligt redan lagts ner i spåren av chockhöjda straffavgifter.

Vi står därför med ett system där hela energisektorn mer eller mindre har förstatligats i smyg – ingen ny elproduktion byggs längre utan statliga miljardsubventioner. Tyvärr skapar de nya gröna satsningarna inga svenska jobb – förutom möjligen under själv anläggningsarbetena med att uppföra vindsnurrorna – och inkomsterna går inte sällan ner i fickorna på utländska riskkapitalister och smarta bidragsentreprenörer, något jag skrivit om tidigare.

I fallet med Google exporteras elen till Finland där bolaget har sin närmaste serverhall. Det tillkommer alltså inga nya svenska jobb i samband med affären, och Google betalar mig veterligt inga energiskatter i Sverige.

Men för vindkraftsbranshen, som länge plågats av usel lönsamhet, är en affär som den med Google guld värd. Via avtalet med sökmotorjätten om ett tioårigt elavtal, kan Eolus Vind (ett bolag som enbart sysslar med själva bygget av  vindkraftverken) garantera en potentiell köpare till verken en långsiktig fast inkomst i form av elcertifikat, vid sidan av de intäkter för själva elen som ägaren givetvis har. (Huruvida Google köper elen till ett på förhand överenskommet pris framgår inte av pressmeddelandet som skickats ut – det är hur som helst inget som parterna skulle offentliggöra.)

Alla som handlar med el är enligt lag ålagda att köpa ett visst antal elcertifikat, och kostnaden för detta hamnar på våra elräkningar. Elcertifikaten är alltså en dold extra skatt på elen – oavsett om den kallas något annat – och finns till för att säkerställa utbyggnaden av förnybar energi. I oktober klubbade Riksdagen ett beslut om att som det uttrycks höja ambitionen i elcertifikatssystemet, vilket för den vanlige lägenhetsinnehavaren innebär en kostnadsökning med ytterligare någon tia i månaden vid en förbrukning om 5 000 kWh/år (villaägare betalar förstås mer).

Enligt uppgift från Svensk Kraftmäkling handlas elcertifikaten för leverans i mars 2018 just nu runt 170 kr/MWh. Det innebär att den blivande ägaren till de 23 vindkraftverken i Liden kan räkna hem en garanterad intäkt på 40–50 miljoner kr per år via certifikatsystemet, eller uppåt en halv miljard under den tioårsperiod som Google förbundit sig att köpa el till sin finska serverhall. Du, jag och alla andra elkunder betalar kalaset, medan stora elintensiva industrier (som exempelvis Facebooks serverhall i Luleå) är undantagna kravet på att köpa elcertifikat.

(Egentligen betalar vi ännu mer än ovan– alla skatter och avgifter på elräkningen beläggs nämligen med 25 procent moms innan den landar i brevlådan.)

Att komma ihåg i det här sammanhanget är att vindkraft i Sverige inte ersätter några fossila utsläppskällor, eftersom nära nog 100 procent av vår energiproduktion redan är koldioxidfri. Eller rättare sagt – den kommer förmodligen inte att vara fossilfri så länge till. för Efter den senaste ambitionshöjningen i elcertifkatssystemet, som alltså smögs igenom Riksdagen utan någon uppmärksamhet över huvud taget, är målet nu att bygga ut vindkraften ännu mer, från tidigare beslutade 25 till 30 GWh. En sådan massiv utbyggnad får till följd att den svenska vattenkraften, som hittills använts som reglerkraft när vindkraftverken stått stilla, inte längre kommer att räcka till för att balansera nätet. Istället kommer vi att behöva bygga upp ny fossil reservkraft, sannolikt i form av gasturbiner. Alternativt får vi finna oss i att vara utan elektricitet delar av veckorna.

Men att kritisera vindkraft har tyvärr blivit närmast tabu. I den gängse bilden, som vi matas med från såväl medier och politiker, står vindsnurrorna som en slags symbol för bättre miljö, och att peka på avigsidorna av de mångmiljardsatsningar på förnybart som gjorts och görs innebär att man riskerar att smetas ner som klimatförnekare. Eller ännu värre – som Sverigedemokrat. Det var nämligen bara SD som reserverade sig i näringsutskottet mot beslutet att bränna ännu mer av våra pengar på att höja ambitionen i elcertifikatsystemet.

Jag vill givetvis betona att ingen av de inblandade i affären – varken Eolus eller Google – har gjort något som vare sig är juridiskt fel eller moraliskt förkastligt. Vad affären istället visar är de oväntade effekterna av hur det kan gå när politiker och byråkrater bestämmer sig för att rädda världen – med andras pengar.

Och handen på hjärtat, i en svårt ansträngd flyktingsituation där vi till och med ska känna skuld för att vi lägger pengar på julklappar, hade vi inte kunnat använda ett par hundra miljoner på ett bättre sätt än att säkra elleveranser till ett av världens högst värderade företag?

Bara undrar.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Regeringens hemliga skattechock på kärnkraften

I regeringen Löfvens vårbudget, statsministerns första egna som presenterades idag, fanns det vid sidan av höjda arbetsgivaravgifter och diverse mer eller mindre symboliska ”jobbsatsningar” även en smärre bomb som smugits in av finansministern. Det är den så kallade effektskatten på kärnkraft som höjs kraftigt i budgeten – med hela 16,7 procent – en skattehöjning som förvisso varit planerad sedan länge men som ingen ändå verkar ha brytt sig om att ta upp i dagens analyser, vid sidan av SKGS, Sveriges basindustriers samarbetsorgan som varnar för följderna av denna straffskatt på kärnkraftsel.

För en straffskatt är just vad det handlar om. Den infördes i syfte och mening att göra det dyrare att äga och driva kärnkraftverk och fick sin nuvarande utformning 2000. Effektskatten började då räknas på den termiska effekten (alltså den värme som utvecklas vid drift) och inte antalet producerade Megawattimmar, enligt Energifakta.

(Den termiska effekten är ungefär tre gånger högre än den elektriska – som exempel ligger reaktorn Forsmark 3 på 1170 MW elekriskt effekt men 3300 MW termisk effekt, detta eftersom en ångturbin har en verkningsgrad på c:a 33 procent.)

Detta sätt att räkna gör dels att staten kan håva in stora pengar på kärnkraften (som sedan kan slösas bort i form av dyra och verkningslösa subventioner till exempelvis vindkraft). Idag uppgår skatten till 12.648 kr/MWt och månad, vilket innebär att staten drar in drygt 4 miljarder årligen bara i straffskatt på kärnkraft. Nu höjs skatten till 14.770 kr/MWt vilket innebär en skattehöjning på nära 700 miljoner om man utgår från Energifaktas beräkningsmodell.  (SKGS räknar med en lägre höjning på c:a 250 miljoner årligen, oklart dock hur denna siffra tagits fram.)

Dessutom är skatten ”driftsäker” på så sätt att den utgår oavsett om anläggningen är i  drift, avstängd för service eller atombombad av Putin – skatten ska ändå betalas.

Denna skattechock i smyg bär givetvis Miljöpartiets signum. Redan efter makttillträdet i oktober aviserade miljöminister Åsa Romson att flera reaktorer skulle komma att stängas stängas under mandatperioden (något som Stefan Löfven viftade bort då. Och metoden för att få till stånd denna förtida avveckling var att göra själva produktionen så dyr att det blev olönsamt för ägarna att driva verken vidare. Fördyringen skulle åstadkommas dels genom höjd ”riskpremie” – den fasta avgift som ett kärnkraftsbolag måste ha tillgänglig vid en eventuell olycka – som tidigare aviserats, dels genom höjda skatter på själva kraftproduktionen.

Lägg till denna skattesmocka det tidigare beslutet att via regleringsbrev förbjuda Vattenfall att vare sig utreda eller planera för ersättning av befintliga reaktorer, och Åsa Romsons plan ser ut att ha gått i lås, utan att hon behövt ställa sig och besvara en enda fråga om saken i Riksdagen. Ganska bra jobbat med tanke på att det är en tredjedel av Sveriges elproduktion som Romson & Co håller på att avveckla i smyg. (Och ännu mer imponerande när man betänker att det är ett parti med bara 25 av 349 riksdagsmandat.)

Så. Vad säger då Alliansen om detta. De borgerliga partier som i den famösa Decemberöverenskommelsen förband sig att låta Vänsterpartiets budgetar glida igenom Riksdagen på en räkmacka c/o Stefan Löfven, med enda motkrav att de fick hålla kafferep med regeringen när det gällde försvaret och energipolitiken?

Tja, vad jag kan höra så här långt… inte ett ljud. Efter att framgångsrikt agerat dörrmatta åt Löfven i december, har Alliansen nu lyckats med konststycket att dels vika ner sig i de pågående förhandlingarna om försvaret – så mycket att FP valde att hoppa av – dels valt att blunda när Miljöpartiet i princip snabbavvecklar kärnkraften. Och detta innan den så kallade Energikommissionen ens hunnit ha sitt första möte.

Med tanke på den totala tystnaden och det borgerliga ointresset för denna fråga, förutsätter jag att Alliansen  struntar blankt i om Sverige har el till konkurrenskraftiga priser eller inte, vilket ju var syftet med den aviserade kommissionen. (Eller om vi har el överhuvudtaget, mer än ett par dagar i veckan, vilket ju blir det långsiktiga resultatet av nuvarande energipolitik.)

Den borgerliga spelteori, signerad Fredrik Reinfeldt, som ligger bakom hela den havererade Decemberöverenskommelsen, går tydligen ut på att driva S-regeringen så långt åt vänster som det är möjligt. Detta i syfte att visa befolkningen hur skadlig denna politik är i praktiken, på det att en majoritet av väljarna  bönar och ber på sina bara knän om en ny Alliansregering i valet 2018.

Själv skulle jag faktiskt bli överraskad om de partier som lite skämtsamt kallar sig för oppositionen överlever nästa val över huvudtaget.

Intressant?

Fler om , , , ,

Surprise! EU-direktiv bakom kravet på att lägga ner svensk vattenkraft

stromma_kraftstation

Strömma vattenkraftstation, Varbergs första elverk. Ett av dem som hotas av stängning.

Egentligen borde jag väl fattat det här redan för ett år sedan, när jag skrev om den så kallade vattenverksamhetsutredningen, som – om dess förslag blir verklighet – kommer att leda till nedläggning av hundratals mindre vattenkraftverk, många i Sydsverige och byggda för 100 år sen eller mer. Anledningen är att de inte möter dagens miljökrav och därmed ska tvingas söka tillstånd på nytt. En process som kan kosta miljoner och som många mindre kraftverksägare inte har möjlighet att betala. Följden blir att verken stängs, och bortfallet av el – i runda slängar tio procent av den svenska produktionen – som blir resultatet är extra bekymmersamt i ett läge där förnybar energi med stort behov av reglerkraft byggs ut. Och utan vattenkraft att reglera vindkraften med, är vi hänvisade till gaseldade turbiner, till stor glädje för Vladimir Putin och hans hejdukar.

När jag skrev om förslaget förra gången, utgick jag lite raljant från att vindlobbyn hade ett finger med i spelet. Och det kanske den har, men det verkliga upphovet till galenskaperna är som i nästan samtliga fall där vi har att göra med kostsamma och jobbdödande regleringar och direktiv – just det  – EU. Samma omättliga och ständigt expanderande byråkratimaskin i Bryssel som ligger bakom fler än två av tre svenska lagar i den svenska riksdagen.

Så även det bisarra förslaget att avveckla stora delar av vår verkligt viktiga naturtillgång – den rena svenska vattenkraften som försett oss med trygg energi i mer än 100 år. Orsaken till att den kommit i skottgluggen är, enligt Vattenverksamhetsutredningen, som lämnade sitt förslag i somras,  just att den är byggd för mer än hundra år sedan och därför behöver ”anpassas” till modern EU- miljölagstiftning.

Utredningens slutrapport har sågats av nära samtliga flesta remissinstanser förutom sportfiskarna, som ju helst av allt vill riva alla svenska kraftverksdammar för att fisken ska få simma fritt som på det gamla goda 1800-talet. (På den tiden var det dessutom gott om plats att ägna sig åt sportfiske, om man inte hade oturen att inte ligga ihjälfrusen i sin utkylda statarstuga utan el, eller vara upptagen med att dö av svält, malaria eller tuberkulos.)

Hur som helst visar sig även vattenkraftsutredningen  vara resultat av ett EU-direktiv – i detta fall The EU Water Framework Directive, som bland annat kräver att att alla fiskar bosatta i unionen ska åtnjuta full frihet att simma obehindrat upp och ner för samtliga floder, från källa till utlopp, senast 2027. Där det finns kraftverk och/eller fördämningar måste alltså fisktrappor byggas som gör det möjligt för firrarna att ta sig förbi.

Underlåtelse att följa dessa regler resulterar i dryga böter på som mest 100000 Euro (900000 kr) per dag, vilket innebär att det snabbt kan kosta en massa laxar (!) att ignorera firrarna.

I Tyskland, som liksom Sverige är väldigt noga med att göra precis som Bryssel säger, tvingades storstaden Hamburg nyligen att bygga en fisktrappa mellan Elbe och Alster, en konstruktion som stod klar för ett bara par veckor sedan. Ombyggnaden gick loss på 350 miljoner kr, trots att den i princip inte används av några fiskar. Eller rättare sagt – tre om dagen simmar via trappan, har mätningar visat. Vilket innebär att det rationellt sett blivit betydligt billigare att fånga in dem med håv, lägga dem i transporttankar och låta dem åka taxi mellan de bägge floderna.

Ekonomiska realiteter har dock aldrig påverkat EU-byråkratin, fisktrappor ska byggas oavsett om det finns  fisk eller inte, enligt EU-reglerna.

Det är sådana här direktiv som numera är överodnade svensk lagstiftning –  och även överordnade sunt förnuft. Ändå är detta vad vi har att tugga i oss, eftersom vi i god demokratisk anda beslutat att skriva in EU-medlemskapet i vår grundlag.

Så när en stor del av den svenska elproduktionen inom några år försvinner, naturen återställs till hur den såg ut för 200 år sedan, när vi kan se fram emot rullande blackouter och elransonering – ja då kan vi i alla fall glädja oss åt att en och annan fisk trots allt kommer att må finfint i sin lilla å.

Relaterat till vad jag skrev i förrgår om Putins nyttiga idioter, är det svårt att se att den ryske despoten inte skulle ha sin finger med i spelet här också.

Eller så är det bara vanlig inkomptens.

Intressant?

Fler om , , , , , ,

Planekonomiskt energihaveri har gjort kalkylen omöjlig för ny kärnkraft

Dagens så kallade uppgörelse mellan S och MP innebär av allt att döma slutet för minst två kärnkraftsreaktorer under den kommande mandatperidoden. För oavsett hur man tolkar överenskommelsen mellan Fridolin, Romson och Löfven så ser vi nu förmodligen början till slutet för svensk kärnkraft, exakt 60 år efter att den första R1-reaktorn kördes igång i berget under KTH i Stockholm. Även om Löfven tolkar det som att uppgörelsen bevarar status quo.

Orsaken är att kärnkraften redan med dagens elpriser är olönsam att driva. Värst är det för Oskarshamnsverket, som dras med miljardförluster, vilket SVT kunde berätta härom dagen. För ägarna vore sannolikt det vettigaste att sätta anläggningen i konkurs, vilket skulle innebära att drygt 800 anställda blev av med jobben. Och då ska man veta att Oskarshamn ändå är ett av de äldsta svenska verken, med de tunga investeringarna gjorda långt tillbaka i tiden. Att någon ens skulle drömma om att bygga nya reaktorer – även om tillstånd gavs – i ett läge då elpriset ligger på mindre än en tredjedel av vad ny kärnkraftsel kostar att producera, är inte realistiskt.

Detta innebär alltså att kärnkraftsfrågan – trots sin laddning (!) – i praktiken är en ickefråga i förhandlingarna mellan s och mp. De bägge partierna kan lugnt ta åt sig äran för att ha fått igenom sina respektive krav – ute i verkligheten kommer det sannolikt aldrig mer (eller i alla fall inte inom överskådlig framtid) att byggas någon ny kärnkraft i Sverige. Vad det handlar om just nu är inte om två reaktorer – eller fler – kommer att stängas, utan hur snart. Och med ett par extra finansiella pålagor på produktionen, något som MP aviserat, skyndas stegen mot konkurs på lite extra.

Vad som inte kommit fram i debatten är varför lönsamheten sviktar, inte bara för kärnkraftsindustrin. Orsaken är de låga elpriserna, som i sin tur är en följd av en krympande industrisektor och ihållande lågkonjunktur – både i Sverige och Europa – kombinerat med en gigantisk överproduktion av el, som framför allt beror på den kraftiga utbygganden av förnybar energi (i Sverige framför allt vindkraft). Överskottet på vindel driver ner spotpriset, och mycket av elöverskottet får helt enkelt skänkas bort.

Trenden ser exakt likadan ut i stora delar av Europa. I Tyskland – som ofta framställs som den goda förebilden – har botten gått ur elmarknaden helt och i princip alla investeringar i ny energiproduktion är olönsam. Undantaget är den del av energisektorn som åtnjuter gigantiska statliga subventioner. Och det är är just här problemet ligger.

I Tyskland har energiföretag försökt att  lägga ner ett antal äldre koleldade kraftverk, som inte klarar dagens utsläppskrav – men där det inte lönar sig att modernisera. Detta har dock tyska politiker satt stopp för, reservkraften behövs för att balansera produktionen från opålitliga sol- och vindkraften. Det har gått så långt att statliga subventioner betalas ut till gamla kolkraftverk för att att hålla dem igång.

Miljöskatter används alltså för att hålla igång den allra sämsta energiproduktionen, helt enkelt för att alternativet är stora blackouter.

Sverige har länge hållit emot denna tyska lösning, men nu är det alltså slut. Nu ska ännu högre avgifter och fler pålagor läggas på den redan blödande kärnkraftsbranschen, vilket kommer att garantera att minst två reaktorer läggs ner inom en snar framtid. ”Med råge”, som Åsa Romson uttryckte det. Istället kan vi se fram emot att betala ännu högre skatter och elcertifikatsavgifter för en ännu större andel förnybar energi.

Elpriserna är för låga för att någon ska vilja investera i ny konventionell kraftproduktion – samtidigt som skatter, subventioner och pålagor ändå gör elen dyrare än nånsin för de vanliga konsumenterna och driver bort företag och jobb. Avindustrialiseringen av Sverige kommer nu att accelerera, och de tillverkningsindustrier som finns kvar kommer förmodligen att söka sig till andra länder, med en nyktrare syn på det som kallas energipolitik.

Vad nedläggningen av kärnkraften också för med sig, är att annan energiproduktion måste byggas ut för att klara effektreserven – till exempel på iskalla vinterdagar då det är vindstilla och inga vindkraftverk är igång. Det kommer i så fall att handla om gasturbiner, som eldas med gas från Putins Ryssland.

Framtidens historiker kommer att titta tillbaka på det tidiga 2000-talet och fascineras av hur världsfrånvända politiker med utopiska drömmar – som 93 procent av väljarna dessutom inte röstade på – tilläts slå sönder en väl fungerande, stabil elmarknad och ersätta den med en planekonomisk mardröm. Till en kostnad för skattebetalarna på hundratals miljarder.

Och med den enda effekten att utsläppen ökar.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3

Fler om , , , ,

Kungen och WWF kräver att vi ska satsa våra pensionspengar i skräpaktier

kung_carl_xvi_gustaf

Kung Carl XVI Gustaf, Sveriges statschef. Hans apanage påverkas inte av utvecklingen på börsen. Foto: Wikimedia Commons

Världens största och mäktigaste miljölobbyist, Världsnaturfonden, bildad av europeiska kungligheter, finansierad av oljejätten Shell och sydafrikanska tobaksmiljardärer, är en global jätte som omsätter flera miljarder och vars amerikanske ordförande tjänar mer än USA:s president.

I Sverige företräds WWF av bland andra Sveriges konung, Karl XVI Gustaf, vår statschef och tillika hedersordförande i Världsnaturfondens förtroenderåd. I denna position ställer han sig därmed bakom de långtgående krav som WWF ställer på hur förvaltningen av de svenska pensonsplaceringarna måste förändras i framtiden.

I rapporten Du äger. Placeringar för en levande planet?, som debatteras på ett seminarium i Almedalen i morgon den 3 juli, har WWF gått igenom vilka fonder som placerar sina pengar i den traditionella energisektorn – dvs kol, olja och gas. Fossila bränslen, som står för mer än 80 procent av världens energibehov, måste enligt WWF motarbetas finansiellt, genom de placeringar som enskilda stater förfogar över – däribland våra framtida pensioner – styrs bort från dessa sektorer och istället satsas på grön tillväxt. Därför kräver WWF att AP-fonderna, som förvaltar 4.000 miljarder, ”avinvesterar” från dessa bolag, som anses sätta käpps i hjulen för det globala klimatarbetet.

renixx_vs_stoxx

Utvecklingen för fossilaktier respektive gröna placeringar under en 12-årsperiod. Det är den gröna kurvan vi alltså ska satsa våra pensioner på.

Nu finns det ju som alltid ett smärre problem i sammanhanget – nämligen att gröna investeringar på börsen så här långt varit långt mindre lönsamma än placeringar i den traditionella energisektorn. Eller rättare sagt – samtliga satsningar på grön energi har varit rena förlustaffärer, något jag berört i tidigare inlägg:

Renixx är världens första och äldsta globala index över företag verksamma inom den förnybara energisektorn, och startades 2002. Den som då investerade 1000 kr i förnybar energi, har idag bara 280 kr kvar – en nedgång med 72 procent. Samma pengar investerade i  den traditionella olje- och gassektorn har mer än fördubblats och är idag värda 2400 kr.

Den danske miljöekonomen Björn Lomborg har varnat för detta upprepade gånger, och har dessutom i dagarna släppt en ny film via Bill Gates Foundation, där han går till attack mot dem som vill förvägra fattiga människor i tredje världen tillgång till billig och tillförlitlig energi –alltså  precis det vi tar för givet. Människor som i brist på el dör i tusental för att de tvingas elda inomhus med ved och dynga.

Det enda realistiska sättet att lyfta levnadsstandarden hos denna den fattigaste delen av befolkningen är att låta dem få tillgång till billig fossil energi – något som motarbetas aktivt av den uppburna eliten i bland annat WWF. Och ett effektivt sätt att stoppa utvecklingen är, enligt WWF, att vi sätter våra framtida pensioner på spel i organisationens privata korståg mot oljan.

Det finns ett uppenbart moraliskt dilemma här som någon faktiskt borde diskutera med Hans Majestät, kung Carl XIV Gustaf. Det är dock inget vi nånsin kommer att få uppleva i public service.

Intressant?

Fler om , , ,

S & MP: Påtvingat giftermål och lite ekonomisk harakiri ovanpå det

Shotgun_Wedding

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har enats om att ingå partnerskap. Foto: Wikipedia

Tidigare i vår kunde Sifo rapportera om den närmast osannolikt välvilliga behandling som Miljöpartiet åtnjöt bland landets journalister. Inte en enda negativ eller granskande artikel hade press och tv lyckats prestera – vilket gör att partiets väljarsympatier kan vara ordentligt uppblåsta.

Efter ett kortare avbrott, där det förekom en del bra granskning och kritik i samband med Åsa Romsons haveri i frågan om tvångsregistrering av bloggare, är det nu business as usual igen – och framför allt public service har återgått till sin fasta plats i partiets gosiga hejaklack. Något som visade sig tydligt i hyllningarna av Romson och Fridolin efter succévalet till EU-parlamentet och den nyligen avslutade MP-kongressen i Göteborg.

Fast. Ändå känns det som om något som hänt. Det börjar röra på sig lite under ytan, och såväl allianspartierna som socialdemokrater börjar på allvar att ifrågasätta det planerade bröllopet i höst mellan MP och S, ett giftermål som mest börjar likna ett slags shotgun wedding. Tyvärr har detta muller inte riktigt nått upp till nyhetsplats ännu, men på ledar- och debattsidor verkar beröringsskräcken som det innebär att kritisera MP ha lättat en aning.

Johan Westerholm, min favoritsosse (kanske för att han symboliserar det jag uppskattar med arbetarrörelsen som jag en gång kände den, innan den blev ängslig och triangulerade bort sig) skriver bra om riskerna med att bilda regering med ett parti som på många sätt är extremistiskt. Ett parti vars politik, om den genomfördes, skulle innebära dödsstöten för svensk industri – som står för vart femte jobb och en stor del av exportintäkterna – liksom allt liv utanför de stora städerna. Ett parti vars program grundas på utopier och flum, men som aldrig får sökarljuset riktat mot sig på samma sätt som andra. Ett parti med en energipolitisk talesperson som inte verkar förstå skillnaden på baskraft och intermittent energiproduktion (och att den förra aldrig kan ersättas med vind- och solenergi).

I MP:s vårbudget föreslås att försvaret ska krympas med ytterligare miljarder och samtidigt klimatanpassas. Kärnkraften ska läggas ner, samtidigt som vattenkraften ska bantas med 20 procent (EU och sportfiskarna kräver det). Energibortfallet som uppgår till nära häften av vår elproduktion ska kompenseras med förnybart och någon slags närmast magisk energieffektivisering – för då kommer nämligen de nya gröna jobben, enligt Miljöpartiet.

I verkligheten har någon grön industri aldrig existerat – de jobb som skapats är undantagslöst tungt subventionerade och ger inget nettotillskott av arbetstillfällen, något som flera undersökningar visat. Bland annat en som släpptes nyligen av det tyska finansdepartementet, som kallt konstaterade att de hundratals miljarder som bränts på vind- och solsektorn i Tyskland varit i bästa fall bortkastade pengar (i värsta fall har nettoeffekten av subventioneringen varit att fler jobb försvunnit än vad som skapats). Som en bild av det gigantiska slöseriet med skattebetalarnas pengar, har Tyskland på senare år betalt ut subventioner på drygt 200 miljarder  – för att generera el som är värd mindre än 2 miljarder på marknaden…

Detta är enligt våra gröna partier ett bra exempel att följa.

Om vi tittar ut över Europa, där MP nu sitter på fyra platser i EU-parlamentet, är partiets krav att både kol- och kärnkraft avvecklas, och unionens energibehov i sin helhet tillgodoses via förnybara energikällor som vind och sol. Det innebär att nära 90 procent av EU:s elproduktion försvinner. I Miljöpartiets värld är detta inga problem vare sig för ekonomin eller arbetsmarknaden. (Debattartikeln i Ny teknik bygger dock på uppgifter ur en gravt felaktig IPCC-rapport, som i verkligheten visade sig vara författad av Greenpeace.)

Man behöver inte vara energiexpert för att inse att detta är ett recept på ett kollektivt ekonomiskt självmord. Och om MP tidigare tonat ner de mera utopiska förslagen i partiprogrammet, har framgångarna i EU-valet gett partiet råg i ryggen att visa sitt rätta ansikte. Mod att öppet visa att partiet i många delar påminner om en neo-ludditisk sekt som deömmer om en återgång till ett förindustriellt samhälle utan tillväxt, där vi försörjer oss på byteshandel och reparerar varandras cyklar.

Det är som sagt mycket svårt att se hur Stefan Löfven nånsin ska baxa igenom giftermålet med Fridolin och Romson utan att det blir uppror i LO-leden.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: