Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Elpris (sida 1 av 5)

40.000 dör – för att de inte har råd med elräkningen


Energifattigdom är ett begrepp som vi ännu så länge lyckligtvis inte behövt stifta bekantskap med i Sverige. Men i Europa är det i allra högsta grad verklighet för stora delar av befolkningen – var tionde europe faller under detta nya fattigdomsbegrepp, efter att energipriserna stigit kraftigt på senare år.

I den tyskfranska dokumentären ”Die große stromlüge” (Den stora ellögnen) från tv-kanalen Arte (kan ses i en månad framåt) skildras baksidorna av de senaste 15 årens dramatiska omläggning av de europeiska elmarknaderna, som gått hand i hand med massiva satsningar på förnybar energi som sol- och vind. Satsningar som nu betalas dyrt av elkunderna.

Det kanske mest chockerande med programmet är siffran 40.000  – så många dog nämligen under 2014 som en följd av den tilltagande energifattigdomen.. I valet mellan mat på bordet eller värma upp bostaden har många – framför allt äldre och fattigpensionärer – föredragit att slippa svält. Vilket i sin tur inneburit att många  dukat under för vinterkylan i  dragiga, ofta oisolerade bostäder. ”Excessive winter deathts” kallas det torrt i statistiken, och det ligger något mörkt ironiskt i det faktum att de energisatsningar som gjorts i syfte att möjligen skona framtida generationer från att dö i eventuella värmeböljor, leder till tiotusentals dödsfall här och nu.

Som ett resultat av att de inte har råd att skydda sig – från klimatet.

Den europeiska integrerade elmarknaden – ännu ett av EU:s grandiosa misslyckanden – är ett skräckexempel på hur lätt det är att slå sönder en lönsam och fungerande bransch genom en kombination av centraldirigerad planekonomi, påhejad av bidragsentreprenörer, energilobbyister och gröna politiker med utopiska agendor.

Resultatet ser vi nu. Den gigantiska överproduktionen av vind- och solel, framför allt i Tyskland, gör att priserna pressas till nivåer där nästan ingen branschaktör längre tjänar pengar på att producera el. I artikeln How to kill an industry, skriver tyska Handelsblatt om hur landets fyra stora energibolag – E.ON, RWE, Vattenfall och EnBW – tvingats göra nedskrivningar på svindlande 450 miljarder de senaste fem åren. 77 fossileldade  och kärnkraftverk har lagts ner på grund av bristande lönsamhet. RWE har sparkat 7.000 anställda, E.ON har gjort sig av med 25.000 – en tredjedel av arbetsstyrkan. Energisektorn, för inte så länge en av landets lönsammaste, är idag närmast att likna vid ett konkursbo.

Vad värre är – de investeringar i reglerkraft som kommer att krävas för att balansera vind- och solenergin, kommer också att behöva finansieras av skattebetalarna, eftersom det är en förlustaffär att investera i ny elproduktion idag.

Samtidigt som energisektorn blivit krisbransch (att notera är att Vattenfalls usla affärer i mångt och mycket har sin grund i politiska beslut) har elräkningarna för konsumenterna blivit allt dyrare. De senaste åtta åren har elpriserna stigit med i genomsnitt 42 procent i unionen, och mest av allt betalar tyskarna. Förbundsrepublikens skattebetalare har redan fått slanta upp cirka 2.000 miljarder (!) för landets sol- och vindsatsningar, och idag klarar 7 miljoner tyskar inte  längre av att betala elräkningen. I Ungern går i snitt hälften av den disponibla inkomsten till att betala elräkningen, medan spanjorerna lägger 28 procent på el och uppvärmning. Var åttonde fransman klarar inte att betala elräkningen.

Samtidigt har Tysklands beslut att avveckla sin kärnkraft – samtidigt med satsningarna på förnybart – inneburit att den billigaste, smutsigaste reglerkraften, kol, fått ett uppsving igen efter att succesivt ha fasats ut på 90- och 00-talet. Hela landsändar ödeläggs av gigantiska dagbrott där brunkol (lignit) grävs upp. Hela byar töms på folk, som frågar sig om  Tysklands omtalade energiewende verkligen skulle få som resultat att landets koldioxidutsläpp skulle  ÖKA istället för att minska.

Tyvärr förfaller dokumentären i sin andra halva till en ganska ointressant studie av maktspelet i EU:s korridorer, där det antyds att det egentligen är de stora oljebolagen som styr i kulisserna (alltså den gamla vanliga big oil-konspirationen). Men fakta i reportaget talar ändå för sig själv.

I Sverige har vi som sagt varit förskonade från det allra värsta vansinnet – hittills. Men med skrotnignen  av den svenska kärnkraften – 40 procent av vår elproduktion – som presenterades av energiminister Ibrahim Baylan och Miljöpartiets energipolitiska talesperson Lise Nordin i veckan, är det bara en tidsfråga innan vi börjar se allvarliga effekter även här. Dels ökar risken för blackouter vintertid – alltså att elen inte räcker till – dels kommer priserna att stiga dramatiskt när nära hälften av produktionen skrotas utan att ersättas.

Utan kärnkraft blir vi utelämnade till antingen import – till exempel från Finland som är i full färd med att bygga nya reaktorer bara några mil från Sverige – eller genom reservkraft som rullar på Putins gas. Finlandsspåret kompliceras främst av det faktum att Sverige i så fall kommer att behöva köpa i princip allt landet producerar för att hålla nätet stabilt under en köldknäpp – något som kan bli svårsålt i Finland. I ett läge där det är vinter, 20 grader kallt och vindstilla så kommer samtliga våra grannländer att behöva behålla det mesta av  sin el för sig själva.

Då kommer det att bli dyrt – och då kommer vi snabbt att få lära oss vad energifattigdom innebär. Skillnaden är att det går betydligt snabbare att frysa ihjäl i -30 grader i Burträsk än i ett dragigt radhus i brittiska Doncaster.

(I ärlighetens namn ska sägas att det är få svenska hem som värms upp med direktverkande el numera – men de finns.)

S och MP har emellertid kommit på  en lösning på det stora bortfallet av el, nämligen batterier. Utvecklingen på detta område har gått snabbt på senare år, skriver de – så lagom till att kärnkraftverken skrotas framåt 2020  kommer någon säkert att ha uppfunnit JÄTTESTORA batterier som klarar att lagra elektriciteten från de tiotusentals nya vindkraftverk som är tänkta att ersätta reaktorerna.

Vi kan fundera på detta en stund. En socialdemokratisk regering driver en energipolitik som inte bygger på dagens verklighet och utgår från befintlig teknik – utan på önsketänkande om nya utvecklingssprång, som ska göra de storslagna gröna utopierna verkliga.

You can’t make this shit up

Det riktigt stora problemet för svenskt vidkommande är tyvärr att energipolitiken blivit ett slags bondeoffer för att hålla det svårt sargade Miljöpartiet på humör. Efter att ha tvingats tugga i sig den ena bajsmackan efter den andra – senast i november när regeringen införde gränskontroller och id-krav – var det kanske MP:s krav för att överhuvud taget sitta kvar i regeringen att Lise Nordins faktaresistenta vision om framtidens energi också skulle bli regeringen.

Det vill säga –att låta den den svenska elmarknaden haverera enligt tysk och spansk förebild.

Flytta söderut, ni som kan.

Intressant?

Fler om , , ,

Svensk energipolitik: Elkunder betalar miljoner för att leverera ström till Google i Finland

I veckan tillkännagjordes nyheten om att sökmotorgiganten Google, ett av världens största och rikaste internetbolag, träffat en överenskommelse med vindkraftsföretaget Eolus om att köpa upp all el som produceras vid bolagets nya vindkraftspark i Liden, strax utanför Sundsvall.

Avtalet innebär att Google under en tioårsperiod kommer att köpa all el som produceras av anläggningen, enligt uppgift 250-300 GWh per år.

Nyheten har uppmärksammats såväl internationellt som här i Sverige, och har hyllats som ännu ett bevis på hur Sverige tar ledarrollen i omställningen till 100 procent grön energi. Fast om man tittar närmare på affären så visar den kanske tydligast av allt hur dysfunktionell den svenska energimarknaden faktiskt är.

För efter snart 20 år av stöd och subventioner till en massiv utbyggnad av väderberoende kraftkällor – främst vindkraft – har vi hamnat i ett läge där vi skapat en överkapacitet som inte bara bidrar till rekordlåga elpriser – ibland tvingas elproducenterna betala för att bli av med elen – den slår också undan benen för all annan elprododuktion och lägger en död hand på alla privata investeringar i nya anläggningar. Och kärnkraften, 100 procent koldioxidfri, har i allt väsentligt redan lagts ner i spåren av chockhöjda straffavgifter.

Vi står därför med ett system där hela energisektorn mer eller mindre har förstatligats i smyg – ingen ny elproduktion byggs längre utan statliga miljardsubventioner. Tyvärr skapar de nya gröna satsningarna inga svenska jobb – förutom möjligen under själv anläggningsarbetena med att uppföra vindsnurrorna – och inkomsterna går inte sällan ner i fickorna på utländska riskkapitalister och smarta bidragsentreprenörer, något jag skrivit om tidigare.

I fallet med Google exporteras elen till Finland där bolaget har sin närmaste serverhall. Det tillkommer alltså inga nya svenska jobb i samband med affären, och Google betalar mig veterligt inga energiskatter i Sverige.

Men för vindkraftsbranshen, som länge plågats av usel lönsamhet, är en affär som den med Google guld värd. Via avtalet med sökmotorjätten om ett tioårigt elavtal, kan Eolus Vind (ett bolag som enbart sysslar med själva bygget av  vindkraftverken) garantera en potentiell köpare till verken en långsiktig fast inkomst i form av elcertifikat, vid sidan av de intäkter för själva elen som ägaren givetvis har. (Huruvida Google köper elen till ett på förhand överenskommet pris framgår inte av pressmeddelandet som skickats ut – det är hur som helst inget som parterna skulle offentliggöra.)

Alla som handlar med el är enligt lag ålagda att köpa ett visst antal elcertifikat, och kostnaden för detta hamnar på våra elräkningar. Elcertifikaten är alltså en dold extra skatt på elen – oavsett om den kallas något annat – och finns till för att säkerställa utbyggnaden av förnybar energi. I oktober klubbade Riksdagen ett beslut om att som det uttrycks höja ambitionen i elcertifikatssystemet, vilket för den vanlige lägenhetsinnehavaren innebär en kostnadsökning med ytterligare någon tia i månaden vid en förbrukning om 5 000 kWh/år (villaägare betalar förstås mer).

Enligt uppgift från Svensk Kraftmäkling handlas elcertifikaten för leverans i mars 2018 just nu runt 170 kr/MWh. Det innebär att den blivande ägaren till de 23 vindkraftverken i Liden kan räkna hem en garanterad intäkt på 40–50 miljoner kr per år via certifikatsystemet, eller uppåt en halv miljard under den tioårsperiod som Google förbundit sig att köpa el till sin finska serverhall. Du, jag och alla andra elkunder betalar kalaset, medan stora elintensiva industrier (som exempelvis Facebooks serverhall i Luleå) är undantagna kravet på att köpa elcertifikat.

(Egentligen betalar vi ännu mer än ovan– alla skatter och avgifter på elräkningen beläggs nämligen med 25 procent moms innan den landar i brevlådan.)

Att komma ihåg i det här sammanhanget är att vindkraft i Sverige inte ersätter några fossila utsläppskällor, eftersom nära nog 100 procent av vår energiproduktion redan är koldioxidfri. Eller rättare sagt – den kommer förmodligen inte att vara fossilfri så länge till. för Efter den senaste ambitionshöjningen i elcertifkatssystemet, som alltså smögs igenom Riksdagen utan någon uppmärksamhet över huvud taget, är målet nu att bygga ut vindkraften ännu mer, från tidigare beslutade 25 till 30 GWh. En sådan massiv utbyggnad får till följd att den svenska vattenkraften, som hittills använts som reglerkraft när vindkraftverken stått stilla, inte längre kommer att räcka till för att balansera nätet. Istället kommer vi att behöva bygga upp ny fossil reservkraft, sannolikt i form av gasturbiner. Alternativt får vi finna oss i att vara utan elektricitet delar av veckorna.

Men att kritisera vindkraft har tyvärr blivit närmast tabu. I den gängse bilden, som vi matas med från såväl medier och politiker, står vindsnurrorna som en slags symbol för bättre miljö, och att peka på avigsidorna av de mångmiljardsatsningar på förnybart som gjorts och görs innebär att man riskerar att smetas ner som klimatförnekare. Eller ännu värre – som Sverigedemokrat. Det var nämligen bara SD som reserverade sig i näringsutskottet mot beslutet att bränna ännu mer av våra pengar på att höja ambitionen i elcertifikatsystemet.

Jag vill givetvis betona att ingen av de inblandade i affären – varken Eolus eller Google – har gjort något som vare sig är juridiskt fel eller moraliskt förkastligt. Vad affären istället visar är de oväntade effekterna av hur det kan gå när politiker och byråkrater bestämmer sig för att rädda världen – med andras pengar.

Och handen på hjärtat, i en svårt ansträngd flyktingsituation där vi till och med ska känna skuld för att vi lägger pengar på julklappar, hade vi inte kunnat använda ett par hundra miljoner på ett bättre sätt än att säkra elleveranser till ett av världens högst värderade företag?

Bara undrar.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Regeringens hemliga skattechock på kärnkraften

I regeringen Löfvens vårbudget, statsministerns första egna som presenterades idag, fanns det vid sidan av höjda arbetsgivaravgifter och diverse mer eller mindre symboliska ”jobbsatsningar” även en smärre bomb som smugits in av finansministern. Det är den så kallade effektskatten på kärnkraft som höjs kraftigt i budgeten – med hela 16,7 procent – en skattehöjning som förvisso varit planerad sedan länge men som ingen ändå verkar ha brytt sig om att ta upp i dagens analyser, vid sidan av SKGS, Sveriges basindustriers samarbetsorgan som varnar för följderna av denna straffskatt på kärnkraftsel.

För en straffskatt är just vad det handlar om. Den infördes i syfte och mening att göra det dyrare att äga och driva kärnkraftverk och fick sin nuvarande utformning 2000. Effektskatten började då räknas på den termiska effekten (alltså den värme som utvecklas vid drift) och inte antalet producerade Megawattimmar, enligt Energifakta.

(Den termiska effekten är ungefär tre gånger högre än den elektriska – som exempel ligger reaktorn Forsmark 3 på 1170 MW elekriskt effekt men 3300 MW termisk effekt, detta eftersom en ångturbin har en verkningsgrad på c:a 33 procent.)

Detta sätt att räkna gör dels att staten kan håva in stora pengar på kärnkraften (som sedan kan slösas bort i form av dyra och verkningslösa subventioner till exempelvis vindkraft). Idag uppgår skatten till 12.648 kr/MWt och månad, vilket innebär att staten drar in drygt 4 miljarder årligen bara i straffskatt på kärnkraft. Nu höjs skatten till 14.770 kr/MWt vilket innebär en skattehöjning på nära 700 miljoner om man utgår från Energifaktas beräkningsmodell.  (SKGS räknar med en lägre höjning på c:a 250 miljoner årligen, oklart dock hur denna siffra tagits fram.)

Dessutom är skatten ”driftsäker” på så sätt att den utgår oavsett om anläggningen är i  drift, avstängd för service eller atombombad av Putin – skatten ska ändå betalas.

Denna skattechock i smyg bär givetvis Miljöpartiets signum. Redan efter makttillträdet i oktober aviserade miljöminister Åsa Romson att flera reaktorer skulle komma att stängas stängas under mandatperioden (något som Stefan Löfven viftade bort då. Och metoden för att få till stånd denna förtida avveckling var att göra själva produktionen så dyr att det blev olönsamt för ägarna att driva verken vidare. Fördyringen skulle åstadkommas dels genom höjd ”riskpremie” – den fasta avgift som ett kärnkraftsbolag måste ha tillgänglig vid en eventuell olycka – som tidigare aviserats, dels genom höjda skatter på själva kraftproduktionen.

Lägg till denna skattesmocka det tidigare beslutet att via regleringsbrev förbjuda Vattenfall att vare sig utreda eller planera för ersättning av befintliga reaktorer, och Åsa Romsons plan ser ut att ha gått i lås, utan att hon behövt ställa sig och besvara en enda fråga om saken i Riksdagen. Ganska bra jobbat med tanke på att det är en tredjedel av Sveriges elproduktion som Romson & Co håller på att avveckla i smyg. (Och ännu mer imponerande när man betänker att det är ett parti med bara 25 av 349 riksdagsmandat.)

Så. Vad säger då Alliansen om detta. De borgerliga partier som i den famösa Decemberöverenskommelsen förband sig att låta Vänsterpartiets budgetar glida igenom Riksdagen på en räkmacka c/o Stefan Löfven, med enda motkrav att de fick hålla kafferep med regeringen när det gällde försvaret och energipolitiken?

Tja, vad jag kan höra så här långt… inte ett ljud. Efter att framgångsrikt agerat dörrmatta åt Löfven i december, har Alliansen nu lyckats med konststycket att dels vika ner sig i de pågående förhandlingarna om försvaret – så mycket att FP valde att hoppa av – dels valt att blunda när Miljöpartiet i princip snabbavvecklar kärnkraften. Och detta innan den så kallade Energikommissionen ens hunnit ha sitt första möte.

Med tanke på den totala tystnaden och det borgerliga ointresset för denna fråga, förutsätter jag att Alliansen  struntar blankt i om Sverige har el till konkurrenskraftiga priser eller inte, vilket ju var syftet med den aviserade kommissionen. (Eller om vi har el överhuvudtaget, mer än ett par dagar i veckan, vilket ju blir det långsiktiga resultatet av nuvarande energipolitik.)

Den borgerliga spelteori, signerad Fredrik Reinfeldt, som ligger bakom hela den havererade Decemberöverenskommelsen, går tydligen ut på att driva S-regeringen så långt åt vänster som det är möjligt. Detta i syfte att visa befolkningen hur skadlig denna politik är i praktiken, på det att en majoritet av väljarna  bönar och ber på sina bara knän om en ny Alliansregering i valet 2018.

Själv skulle jag faktiskt bli överraskad om de partier som lite skämtsamt kallar sig för oppositionen överlever nästa val över huvudtaget.

Intressant?

Fler om , , , ,

Polen räddar Europa från EU-politikerna

Det nyligen avslutade EU-toppmötet om unionens nya klimatmål är slut. Och som vanligt kan vi konstatera att kunskapen om dessa frågor är relativt låg hos svenska redaktioner, precis som det brukar vara när det handlar om EU-politik. Analysperspektivet är snävt och Sverigefixerat, och det fåtal kommentarer som släpps fram är kommer från the usual suspects – alltså de gröna aktivistorganisationerna, som ser sin lukrativa verksamhet hotad när EU nu i en senkommen tillnyktring väljer att inte begå ekonomisk harakiri. Vilket blivit resultatet om kraven från EU:s miljöpolitiker, Världsnaturfonden och andra mer eller mindre skattefinansierade påtryckargrupper hade blivit verklighet.

Som tur var kom Polen och landets nyvalda premiärminister Ewa Kopacz, till undsättning, och satte stopp för de långt framskridna planerna på att avindustrialisera Europa för att som det heter gå före i klimatarbetet. Europa, med bara lite drygt 10 procent av de globala utsläppen av växthusgaser, står nämligen allt mer övergivna i kampen för FN:s tvågradersmål, och listan på länder som är intresserade av att skriva under ett nytt Kyotoavtal – tänkt att förhandlas fram vid ett toppmöte i Paris nästa sommar – blir allt kortare. Stora industriländer som Brasilien, Ryssland, Kina och Kanada har redan deklarerat sitt ointresse för en fortsättning. Och USA har aldrig varit med.

Problemet är alltså att ingen följer efter. Och därför spelar det heller ingen roll om EU minskar sina utsläpp med 40 procent eller 80, eller bygger vindkraftverk på varje ledig kvadratmeter av unionens jordbruksmark. Så länge 90 procent av världens länder högaktningsfullt struntar i klimathotet och istället satsar allt på tillväxt och ökad levnadsstandard, blir alla EU-beslut på området bara dyr och meningslös symbolpolitik.

Fast det är egentligen mycket värre än så. Europa har istället blivit ett skolexempel på hur man inte ska blanda ihop miljö- och energipolitik, och lägga ansvaret för en fungerande elmarknad i händerna på amatörer. Det enda som uppnåtts i Europa under de senaste dryga 10 årens experiment med utsläppshandel och kraftig utbyggnad av förnybar energi är att elpriserna har skjutit i höjden, industrier och jobb flyttat ut eller lagts ner och skuldbördan för subventioner till vind- och solenergi vuxit till monstruösa summor. I Tyskland beräknas elkunderna vara skyldiga i runda slängar 1.000 miljarder bara i subventioner för utbyggnaden av solenergi. Ändå ökar utsläppen istället för att minska, när kolkraften byggs ut för att agera reservkraft för vind och sol.

Det är alltså fullt förståeligt om ett land som Polen, med en stark ekonomisk tillväxt, med fasa tittar västerut och ser med fasa på hur Europas forna ekonomiska stormakter till synes gör sitt yttersta för att avskaffa både industrier, arbetstillfällen och välstånd.

Därför blev nu resultatet av nattmanglingen i Bryssel ett mycket flexibelt klimatavtal som kan förhandlas om i princip när som helst – och dessutom kan dumpas helt ifall inte resten av världens länder gör jämförbara åtaganden i Paris nästa sommar. Utan ett nytt globalt avtal som ersätter Kyotoprotokollet, blir det alltså inga mer politiskt beslutade utsläppsbegränsningar på europeisk nivå, och EU:s klimatpolitik har därmed kommit till vägs ände. Att notera i sammanhanget är att Stefan Löfven sade sig vara nöjd med resultatet.

Detta är något som vi borde tacka Polen för. Vid årsskiftet tar landet dessutom över ordförandeklubban i EU, och Ewa Kopacz blir därmed ansvarig för att förhandla fram ett nytt globalt klimatavtal. Förväntningarna på att få ett sådant på plats är just nu mikroskopiska, och jag misstänker dessutom att Polen har ett mycket begränsat intresse av att se det bli verklighet. Polens ekonomi är starkt beroende av kolkraft, och landet vill absolut inte sätta sig i en situation där det riskerar bli beroende av gas från Putins Ryssland, vilket i dagsläget är alternativet till att elda  stenkol.

Något som ingen analytiker berört – sannolikt för att det är för pinsamt att erkänna – är det faktum att EU-ledarna tvingades muta Polen med gratis utsläppsrätter för att få med landet på det nya avtalet. Polens energisektor får fri tilldelning av utsläppsrätter inom handelssystemet ETS, och kan alltså elda vidare i sina befintliga kolkraftverk utan några som helst krav på begränsningar eller ökade kostnader.  Så här står det i avtalet (PDF), som avser länder med lägre än 60 procent av unionens medel-BNP, däribland Polen:

  1. in this context, Member States with a GDP per capita below 60% of the EU average may opt to continue to give free allowances to the energy sector up to 2030. The maximum amount handed out for free after 2020 should be no more than 40% of the allowances allocated under 2.9 for auctioning to the Member States using this option. The current modalities, including transparency, should be improved to ensure that the funds are used to promote real investments modernising the energy sector, while avoiding distortions of the internal energy market;

Kostnaden för denna gratislunch för den polska kolindustrin vältras över på elkunder i Västuropa, däribland Sverige. Här ingår all energiproduktion i ETS, och kostnaden hamnar på våra elräkningar. Villaägarna gjorde för ett par år sedan beräkningen att landets egnahemsägare betalat mellan 12 och 21 miljarder kr extra varje år ( eller drygt 3.000 per villahushåll) på sina elräkningar som ett resultat av utsläppshandeln – detta trots att i princip all elproduktion i Sverige alltså är fossilfri.

Miljarder som alltså nu läggs på att driva polska kolkraftverk.

Reflektioner man kan göra på detta är att vi verkligen skulle behöva fler slipade realpolitiker som Ewa Kopacz.

Och att EU-politiken är smått fantastisk.

Intressant?

Fler om , , , , ,

Planekonomiskt energihaveri har gjort kalkylen omöjlig för ny kärnkraft

Dagens så kallade uppgörelse mellan S och MP innebär av allt att döma slutet för minst två kärnkraftsreaktorer under den kommande mandatperidoden. För oavsett hur man tolkar överenskommelsen mellan Fridolin, Romson och Löfven så ser vi nu förmodligen början till slutet för svensk kärnkraft, exakt 60 år efter att den första R1-reaktorn kördes igång i berget under KTH i Stockholm. Även om Löfven tolkar det som att uppgörelsen bevarar status quo.

Orsaken är att kärnkraften redan med dagens elpriser är olönsam att driva. Värst är det för Oskarshamnsverket, som dras med miljardförluster, vilket SVT kunde berätta härom dagen. För ägarna vore sannolikt det vettigaste att sätta anläggningen i konkurs, vilket skulle innebära att drygt 800 anställda blev av med jobben. Och då ska man veta att Oskarshamn ändå är ett av de äldsta svenska verken, med de tunga investeringarna gjorda långt tillbaka i tiden. Att någon ens skulle drömma om att bygga nya reaktorer – även om tillstånd gavs – i ett läge då elpriset ligger på mindre än en tredjedel av vad ny kärnkraftsel kostar att producera, är inte realistiskt.

Detta innebär alltså att kärnkraftsfrågan – trots sin laddning (!) – i praktiken är en ickefråga i förhandlingarna mellan s och mp. De bägge partierna kan lugnt ta åt sig äran för att ha fått igenom sina respektive krav – ute i verkligheten kommer det sannolikt aldrig mer (eller i alla fall inte inom överskådlig framtid) att byggas någon ny kärnkraft i Sverige. Vad det handlar om just nu är inte om två reaktorer – eller fler – kommer att stängas, utan hur snart. Och med ett par extra finansiella pålagor på produktionen, något som MP aviserat, skyndas stegen mot konkurs på lite extra.

Vad som inte kommit fram i debatten är varför lönsamheten sviktar, inte bara för kärnkraftsindustrin. Orsaken är de låga elpriserna, som i sin tur är en följd av en krympande industrisektor och ihållande lågkonjunktur – både i Sverige och Europa – kombinerat med en gigantisk överproduktion av el, som framför allt beror på den kraftiga utbygganden av förnybar energi (i Sverige framför allt vindkraft). Överskottet på vindel driver ner spotpriset, och mycket av elöverskottet får helt enkelt skänkas bort.

Trenden ser exakt likadan ut i stora delar av Europa. I Tyskland – som ofta framställs som den goda förebilden – har botten gått ur elmarknaden helt och i princip alla investeringar i ny energiproduktion är olönsam. Undantaget är den del av energisektorn som åtnjuter gigantiska statliga subventioner. Och det är är just här problemet ligger.

I Tyskland har energiföretag försökt att  lägga ner ett antal äldre koleldade kraftverk, som inte klarar dagens utsläppskrav – men där det inte lönar sig att modernisera. Detta har dock tyska politiker satt stopp för, reservkraften behövs för att balansera produktionen från opålitliga sol- och vindkraften. Det har gått så långt att statliga subventioner betalas ut till gamla kolkraftverk för att att hålla dem igång.

Miljöskatter används alltså för att hålla igång den allra sämsta energiproduktionen, helt enkelt för att alternativet är stora blackouter.

Sverige har länge hållit emot denna tyska lösning, men nu är det alltså slut. Nu ska ännu högre avgifter och fler pålagor läggas på den redan blödande kärnkraftsbranschen, vilket kommer att garantera att minst två reaktorer läggs ner inom en snar framtid. ”Med råge”, som Åsa Romson uttryckte det. Istället kan vi se fram emot att betala ännu högre skatter och elcertifikatsavgifter för en ännu större andel förnybar energi.

Elpriserna är för låga för att någon ska vilja investera i ny konventionell kraftproduktion – samtidigt som skatter, subventioner och pålagor ändå gör elen dyrare än nånsin för de vanliga konsumenterna och driver bort företag och jobb. Avindustrialiseringen av Sverige kommer nu att accelerera, och de tillverkningsindustrier som finns kvar kommer förmodligen att söka sig till andra länder, med en nyktrare syn på det som kallas energipolitik.

Vad nedläggningen av kärnkraften också för med sig, är att annan energiproduktion måste byggas ut för att klara effektreserven – till exempel på iskalla vinterdagar då det är vindstilla och inga vindkraftverk är igång. Det kommer i så fall att handla om gasturbiner, som eldas med gas från Putins Ryssland.

Framtidens historiker kommer att titta tillbaka på det tidiga 2000-talet och fascineras av hur världsfrånvända politiker med utopiska drömmar – som 93 procent av väljarna dessutom inte röstade på – tilläts slå sönder en väl fungerande, stabil elmarknad och ersätta den med en planekonomisk mardröm. Till en kostnad för skattebetalarna på hundratals miljarder.

Och med den enda effekten att utsläppen ökar.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3

Fler om , , , ,

Hundratals svenska skattemiljoner till vindkraftsoligarkerna

Många vänsterpolitiker, framför allt Jonas Sjöstedt, går till val med löfte om att stoppa så kallade vinster i välfärden. Att hindra gnidna välfärdsoligarker och riskkapitalbolag från att profitera på vår gemensamma välfärd och föra ut till vinsterna till skatteparadis.

Och det kan man ju i mångt och mycket sympatisera med. Vad som är betydligt svårare att förstå är att samme Sjöstedt vill storsatsa på att bygga ut av bland annat vindkraften i Sverige – en bransch som domineras av stora utländska energijättar och riskkapitalister med kontor i Luxemburg. Bolag som genom sina konstruktioner plockar  hem skattefria intäkter från svenska elkonsumenter i storleken hundratals miljoner. Intäkter som garanteras via det svenska elcertifikatssystemet, som egentligen bara är en förklädd skatt som vi alla betalar via  elräkningen och utgår till alla som producerar vindel.

Energimyndigheten har publicerat en lista på samtliga anläggningar i Sverige som är berättigade till elcertifikat (något som tillfaller inte bara vindkraftsproducenter, även om dessa överväger). Av listan framgår också vem som är ägare till verken.

Om vi sorterar på de största anläggningarna, visar det sig tydligt att flera stora aktörer dominerar. En av de största vindparkerna, Havsnäs i jämtländska Strömsunds kommun, ägs via bolaget Havsnäs Vindkraft AB av riskkapitalbolaget Njord Wind SL med säte i Luxemburg. Vindkraftparken blev klar 2010, och bakom både konstruktion och drift stod bolaget Nordisk Vindkraft AB, helägt av brittiska riskkapitalbolaget HG Capital. (Sannolikt är Njord Wind också ägt av HG Capital – samma personer förekommer i bolagsledningarna.)

Vindkraftparken har hittills genererat hundratals miljoner i inkomster till de utländska ägarna – samtidigt som Strömsundsborna fick nöja sig med 400.000 kr i så kallad ”bygdepenning”. Vilket i praktiken är en muta för att folk ska hålla tyst när deras närmiljö skövlas av gigantiska vindsnurror.

havsnas_nyckeltal

Hög omsättning, men ingen vinst. Havsnäs vindkraft AB verkar inte vara någon lysnade affär…

En snabb titt i årsredovisningen för Havsnäs vind visar att det trots intäkter på hundratals miljoner – 180 milj omsattes under 2013 – redovisar minusresultat år efter år. En förklaring är tunga räntekostnader, bland annat till koncernföretaget i Luxemburg. (Det som populärt brukar kallas för räntesnurror.) Genom att vinsten försvinner, finns inget att beskatta i bolaget. Resultatet blir att intäkterna slussas över till ägarbolaget i Luxemburg, där pengarna undgår svensk beskattning. Eller rättare sagt – bolaget får dessutom tillbaka ett antal miljoner i skatt eftersom de går med storförlust. Närmare bestämt 25 miljoner för 2012 och 2013.

havsnas_avskrivningar

Tunga räntekostnader, bland annat till koncernföretag, trollar bort vinsten.

Nu är förstås Havsnäs Vind AB långtifrån ensamma om att slussa bolagsvinster utomlands, och det finns absolut inget olagligt i hanteringen. Många av de större vindkraftsparkerna ägs eller delägs av utländska intressen. Exakt hur mycket dessa drar in via certifikatssystemet är svårt att säga, eftersom detta dels styrs av dagspriset för elcertifikat, dels av hur mycket det blåser. Totalt finns det, enligt Energimyndighetens lista, idag cirka 12 GWh så kallat ”förväntad elcertifikatberättigad produktion” i systemet. Om hela denna tilldelning skulle falla ut, hade det med dagsaktuellt pris på elcertifikat (c:a 200 kr/MWh) inneburit en kostnad för svenska elkunder på 2,4 miljarder.

Detta är alltså utöver alla andra miljöskatter, nätavgifter och moms som gör elräkningen till en av de tyngsta hushållsavgifterna vid sidan av hyra och/eller bostadslån.

Här är några av de största ägarna av svensk vindkraft, samt hur mycket deras godkända certifikatsberättigade produktion är värd om de skulle producera för fullt:

  • Havsnäs vindpark (Njord Wind SL): 51 235 200 kr
  • Eon (Tyskland): 95 323 600 kr
  • Enercon (Tyskland): 24 000 000 kr
  • Hällåsen/Jädraås vindkraft AB (Scirocco Wind Holding AB, Malmö): 115 479 200 kr
  • Statkraft (Norge): 101 691 200,00 kr
  • Vattenfall: 166 126 400 kr

(Att notera är att även statliga Vattenfall har ett bolag med säte i Luxemburg, Vattenfall SAs, vad detta nu är tänkt att användas till.)

Hur som helst – trots denna till synes ohämmade miljonrullning med skattepengar, räcker pengarna inte på länga vägar för att hålla den allt mer ekonomiskt ansträngda vindkraftsbranschen under armarna. Därför bedrivs nu intensivt lobbyarbete, dels för att som det heter ”öka ambitionen i elcertifikatssystemet” (vilket i klartext innebär att politikerna bestämmer att elhandlarna ska tvingas köpa fler certifikat till ännu högre pris), dels att på olika sätt skruva upp det idag alldeles för låga elpriset, som inte ens är hälften av vad som krävs för att vindkraftsel ska bli lönsam – trots den garanterade intäkten via elcertifikaten.

I detta ligger sannolikt mycket av förklaringen till olika energilobbyisters brådska att stänga svenska kärnkraftverk och lägga ner stora delar av vår vattenkraft med hänvisning till att den skadar miljön. Bara med en riggad marknad där stora skattesubventioner paras med ett högt elpris – minst det dubbla mot idag, kan utbyggnaden av vindkraften bli lönsam.

Vi kan också notera att vindkraften egentligen inte behövs för vår elförsörjning. Den måste alltid backas upp av annan baskraft, vilket i Sverige utgörs av vattenkraften, och den ersätter inte några koldioxidproducerande kraftkällor och sänker alltså inga utsläpp. Dessutom har vi ett stort elöverskott,  större än den sammanlagda vindkraftsproduktionen, som vi vid sidan av alla andra kostnader får betala för att bli av med.

Dessutom är det värt att uppmärksamma att nästan samtliga dessa bolag, som håvar in hundratals miljoner, redovisar antalet anställda i ägarbolagen till – just det – 0 personer.

Vart än alla de nya sköna, gröna jobben är tänkta att komma ifrån, så inte är det i vindkraftsbranschen i alla fall.

Kanske kan vi få fler i sysselsättning genom att elda upp skogen istället?

Intressant?

DN 1, DN 2, DN 3, SvD 1, 2, 3

Fler om , , , ,

Centerns nygamla upptäckt: Billig energi ger nya företag

Annie Lööf och hennes energiminister Anna-Karin Hatt tycker att det är bra för Sverige att tjänsteföretag som Facebook kan åtnjuta lika låga elpriser som den svenska basindustrin (vad som nu finns kvar av den efter 20 års galopperande energiprishöjningar). Och även om jag ställer mig tveksam till rättvisan i att svenska skattebetalare subventionerar ett amerikanskt IT-företag med en värdering på 100-tals miljarder, tyder det ändå på ett slags uppvaknande: Att låga energipriser är viktigt för livskraftiga och växande företag.

Detta är på inget sätt en ny upptäckt – historiskt har den närmaste obegränsade tillgången på billig vattenkraftsel drivit framväxten av många stora industriföretag, framför allt i de norra delarna av Sverige. En global konkurrensfördel som gjorde att svenska arbetare kunde åtnjuta internationellt sett höga löner, eftersom energikostnaderna var försumbara.

Denna konkurrensfördel torpederades någon gång på 90-talet, då våra politiker fick för sig att elenergi skulle vara en lyxprodukt, som skulle konsumeras så sparsamt som möjligt eftersom detta var det enda sättet att rädda världen. Och även om Sverige hade i princip helt utsläppsfri elproduktion var det viktigt att gå före, ta på sig ledartröjan, sända signaler och allt vad det kallats. Resultatet har blivit energiskattehöjningar på nära 200 procent och otaliga miljarder bortkastade på helt onödig vindkraft (något vi bygger ut i någon slags solidaritet med EU, trots att vi inte behöver en enda vindsnurra) och en strid ström av industrijobb som omlokaliserats från Sverige till Asien.

Vi har alltså haft politiker vid rodret de senaste 20 åren som aktivt motat bort lönsam, billig och icke-subventionerad energi till förmån dyr, skattefinansierad energi som bara fungerar ibland.

Men som sagt, ett sent uppvaknande är bättre än inget alls. Nu blir det förstås vi vanliga elkunder som via skattsedeln tvingas finansiera Mark Zuckerbergs svällande serverfarmar, men grundanalysen är rätt och riktig: billig el är något som Sverige och Norden borde dra nytta av i den internationella konkurrensen. Får se om Lööf och Hatt är intelligenta nog att förstå att detta även kan appliceras på andra, mer personalintensiva tillverkningsföretag.

Och även om politikerna gjort sitt bästa för att slå undan benen för en stabil energiförsörjning, har Sverige hittills klarat sig relativt oskatt undan de värsta galenskaperna. Vi är ännu inte i en tysk eller engelsk katastrofsituation, där massiva felsatsningar på förnybart drivit upp elpriserna till rekordnivåer samtidigt som företagen drivits iväg.

Men det finns i alla fall ett parti i riksdagen, som gärna vill gå i Tysklands spår så snabbt det är möjligt. Som vill minska arbetstiden, avskaffa tillväxten, lägga ner jordbruket, skrota försvaret och stänga våra kärnkraftverk och därmed göra sig av med 35 procent av elproduktionen. Ett parti som Stefan Lövfen är full av förväntan över att regera med efter höstens val.

Vi borde vara väldigt, väldigt oroliga.

Intressant?

Fler om , , , ,

Borgerlig fördelningspolitik: Lägenhetsboende ska betala för villägarnas solpaneler

Solar panel installation

Tack, alliansen!

Grattis, alla ni som äger villa! Efter avskaffandet av fastighetsskatten för ett par år sedan kommer nu nästa present från Alliansen – skattesubventionerad el med upp till 18.000 per år! Energiminister Anna-Karin Hatt meddelade idag att den som sätter upp solpaneler på villataket kommer att kunna sänka sin energiskatt med upp till 18.000 kronor per år. Reformen genomförs från den 1 juli.

Denna nya skattesubvention är ännu ett exempel på det fördelningspolitiska arbete som Alliansen gjort sig känd för: att ta från de som har minst och ge till de bemedlade – tidigare har bara lantbrukare och stora landägare kunnat tjäna storkovan på grön energi, men nu ska även landets egnahemsägare kunna göra sig en hacka på subventionskarusellen. För de som betalar för kalaset är givetvis alla andra skattebetalare som inte äger hus: Alltså alla vi andra som bor i lägenhet.

Hur många miljoner denna reform kommer att belasta skattebetalarna med framgår inte av Hatts blogginlägg, men förhoppningsvis finns det något slags ”tak” (pun intended) på reformen. Annars kan det sluta som i Tyskland där landets skattebetalare nu tvingats betala dryga 100 miljarder Euro (nära tusen miljarder kronor, eller en biljon) för de paneler som installerats fram till 2011 av landets solelsproducerande villaägare och landägare. Detta havererade system håller därför på att rullas tillbaka i allt snabbare takt, vilket är lätt att förstå om man studerar diagrammet här intill från tyska Der Spiegel. Fast svenska politiker är förstås smarta nog att inte göra om samma fel som tyskarna, eller?

solar_subsidies_de

Whoops…

I sammanhanget ska det sägas att Sverige knappast är i behov av mer el – vi dras redan med ett stort överskott som måste exporteras, ofta till subventionerat pris. Att skattesubventionera ytterligare elproduktion bygger därför bara på överskottsberget, och leder till ännu större kostnader för samhället.

Sedan är det ju ett sedan länge känt faktum att det är förenat med stora faror att sätta upp solpaneler – inget annat energislag dödar fler människor

Intressant?

Fler bloggar om , , , ,

Tyskland på väg att backa från energiomställningen

Tyskland, som av de flesta mp- och c-politiker i Sverige ses om det stora föregångslandet, håller så sakteliga på att inse att de senaste tio årens exempellösa utbyggnad av så kallad förnybar energi varit allt annat än hållbar. Satsningen har gjort arbetarklassen fattigare, och allt fler har hamnat i ”energifattigdom”, vilket innebär att mer än tio procent av lönen används till att betala el och uppvärmning. Samtidigt har en förmögenhetsöverföring till välbeställd husägare och landägare skett från de fattiga i en skala som aldrig någonsin tidigare skådats.

Totalt betalar nu tyska skattebetalare 280 miljarder euro för att framställa energi som har ett värde på marknaden motsvarande två miljarder. Samtidigt har satsningen inte uppnått något av sina mål, vilket en tysk expertgrupp slog fast nyligen. Koldioxidutsläppen har ökat istället för att minska, och några gröna ”innovationer” har inte materialiserat sig. De frikostiga subventionerna har nämligen – tvärtemot vad som var tanken – motarbetat ny teknik. Eftersom marknadens aktörer har garanterats frikostiga intäkter, har inget tryck funnits på att ta fram nya, billigare och effektivare produkter. Alltså precis det som händer i alla planekonomier där politiker inbillar sig att de kan beställa fram uppfinningar genom att gödsla med skattebetalarnas pengar.

Det tyska energifiaskot är så enormt att det nu istället används i normalfungerande delar av världen som avskräckning för vad som händer när man lägger för mycket makt i händerna på dogmatiska gröna politiker utan uns av kunskap vare sig om energi, ekonomi eller arbetsmarknad. Det vill säga, precis det som vi gjort i Sverige.

I Tyskland verkar nu polletten i alla fall ha trillat ner, och Die Energiewende hånas till och med i humorprogram på tv. Och så sent som igår deklarerade de tyska socialdemokraternas ledare, vice förbundskanslern Sigmar Gabriel, att subventionsvansinnet måste upphöra. Risken är annars att Tysklands industri går under, tyngda av de självförvållat skyhöga energikostnaderna. Citat (översatt av NoTricksZone):

Germany and all of Europe are facing a huge challenge. The price of electricity in Germany is twice as high as it is in the USA. If we fail to at least provide some relief to our industry, then we are threatened with deindustrialization. This isn’t just crude propaganda from business, but rather it is bitter reality. Indeed here in Europe we have to think about how to reduce the state-induced burdens. I know how difficult this is.

Detta är ord som jag och många med mig skulle vilja se yttras av Gabriels svenska partikollega, Stefan Löfven. Alla vet att han innerst inne har ett hjärta som klappar för den svenska industrin, men sossarnas spinndoktorer har  satt munkavle på honom, för att till varje pris stoppa honom från att görs,det enda vettiga: att föra upp energifrågan som en av de viktiga framtidsfrågorna i valet. Och gärna deklarera att han vill modernisera de svenska kärnkraftverken och gärna kommer överens med moderater, kd och fp i frågan.

Det skulle förstås innebära,att bägge blocken tvingades att kasta sina gröndogmatiska stödpartier under bussen.

Vilket i alla fall för mig låter som en ganska attraktiv tanke.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Sifo: Majoritet av svenskarna vill betala miljarder för att ge bort el gratis till Tyskland

Opinionsundersökningar är tyvärr ofta trubbiga verktyg om man vill skaffa sig beslutsunderlag i komplicerade frågor. Få svenskar hade till exempel svarat nej på frågan om vi borde upphöra med allt utvecklingsbestånd – däremot hade svaret sannolikt blivit ett annat om frågan istället varit om vi bör fortsätta stödja homohatande och korrupta makthavare som stoppar pengarna i egen ficka.

För så är det ju tyvärr i ett stort antal politiska dagsfrågor: allmänheten förväntas dels kunna besvara en komplicerad fråga med ett enkelt ja eler nej, dels sitta på alla de bakgrundskunskaper som behövs för att ta ställning.

När det gäller frågan om vi ska fortsätta att subventionera vindkraften, som SIFO gjort på uppdrag av SVT, hamnar vi precis i ett sådant läge. Energiförsörjning, förnybart, subventioner och elcertifikat är ett ohyggligt komplicerade frågor, där medborgarna i allmänhet har ganska små kunskaper. I princip tror folk att ju mer vindkraft, desto lägre koldioxidutsläpp och därmed en räddning undan klimathotet. Så det är knappast förvånande att de flesta svarar ja på frågan om de vill fortsätta stödja den förnybara energin.

Problemet är bara att verkligheten ser väldigt annorlunda ut. Sverige har redan så gott som 100 procent koldioxidfri energiproduktion, vilket Annie Lööf slog fast så sent som igår. Oavsett hur många vindkraftverk vi smäller upp, sänker de alltså inga utsläpp det är något som till och med lobbyorganisationen Svensk vindenergi nu erkänner – istället motiveras miljardrullningen numera med att den export av vindenergi som vi gör sänker utsläppen i våra grannländer.

Vindkraft kan dessutom inte ersätta produktion av baskraft (dvs vatten- eller kärnkraft) eftersom den är intermittent, dvs bara fungerar lite då och då. I snitt levererar vindkraftverk el en eller två dagar i veckan, övriga måste det finnas reservkraft som backup eftersom folk skulle bli lite griniga om de bara kunde tvätta, laga mat och se på tv lite då och då under veckorna. Denna kraftbackup räknas förstås aldrig in i notan för vindkraftens kostnader, inte heller den gigantiska notan för att bygga om elnäten så att de kan ta emot 20-30 GWh el från vindkraft. Svenska Kraftnät och IVA uppskattar denna kostnad till mellan 55 och 73 miljarder – pengar som vi förväntas betala för att möjliggöra elproduktion som vi inte behöver. Som en aktuell jämförelse kostar hela det svenska försvaret 40 miljarder per år (siffror från 2010). 75 miljarder hade också räckt till en faslig massa höghastighetsjärnvägar och utbyggd kollektivtrafik.

Hade de svenskar som besvarade enkäten vetat om dessa fakta, och att Sverige har ett rekordstort överskott av vindel som nästan uteslutande exporteras med miljardförlust, kanske villigheten att betala för kalaset svalnat ytterligare.

Så. Här är några tips på frågor som SIFO kan ställa nästa gång de vill pejla svenskarnas villighet att subventionera den förnybara energin via sin elräkning:

  • Är du beredd att betala ett högre elpris för att vi ska kunna skänka bort vår vindkraftsel till Tyskland varje gång det blåser?
  • Är du för eller emot att bygga om det svenska elnätet för 55-75 miljarder för att effektivare kunna skänka bort vårt elöverskott till Tyskland när det blåser?
  • Är du för en högre ambitionsnivå i elcertifikatssystemet, så att en effektivare förmögenhetsöverföring från vanliga elkonsumenter kan ske till skånska adelsmän, storbönder, utländska riskkapitalbolag, stenrika tidigare Volvodirektörer och Maud Olofsson?
  • Är du för en utbyggd vindkraft i Sverige, och därmed även ny reglerkraft i form av gaseldade turbiner, med bränsle som importeras från Putins Ryssland?

Detta är som sagt viktiga frågor att besvara för en liten en nation nära polcirkeln, en nation med 0,02 0,2 procent av världens koldioxidutsläpp och en status av ständigt självspäkande världssamvete att upprätthålla.

Risken med att diskutera sånt här öppet är givetvis att man hamnar ordentligt på sned i åsiktskorridoren och klumpas ihop med Sverigedemokrater och förintelseförnekare. Fast det är väl en risk man får ta, antar jag.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: