Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: energi (sida 1 av 4)

Det största hotet från Trump är faktiskt inte klimatet

Ett par veckor efter Donald Trumps valseger verkar debatten i svenska medier till stor del handla om det faktum att den nye presidenten är misstänkt klimatförnekare och lovat att dra sig ur Parisavtalet. Det som slöts för ett år sedan under buller och bång och beskrevs som en milstolpe i kampen för att stoppa klimatförändringarna. Bagateller som hans gullande med Putin, att han misstänkts ha kommit till makten med rysk assistans, att han  hyllas av nazister eller skryter om sitt pussy-grabbande förbleknar i skuggan av det oerhörda i att Trump hotar att svika klimatet.

För några dagar sedan kommenterade Aktuellts specialreporter Erika Bjerström Trumps uttalanden. Hon var tydligt frustrerad och indignerad för den nye presidentens fräckhet att såväl förneka vetenskapen som att döma våra barnbarn till en oundviklig klimatapokalyps. Den enda ljuspunkten, enligt Bjerström, var att Kina istället trätt fram och tagit på sig ”ledartröjan” (för övrigt den mest tröttsamma och överanvända floskeln i miljöjournalistiken) i arbetet med att sänka utsläppen och satsa på förnybart.

Jag kan tyvärr konstatera att detta är, som det kallas numera, fake news. Graferna nedan visar att Kina visserligen har en ledartröja på sig – när det gäller att bygga ny kolkraft. Två nya koldrivna kraftverk i veckan, för att vara mer bestämt. Och trots att utsläppsökningen vikit av lite under senare år (främst beroende på vikande världskonjunktur) och att Kina även satsar på sol- och vindkraft lite på marginalen, är utbyggnadstakten av kolkraftsbaserad energiproduktion massiv. Det byggs så mycket att Kinas ledare, enligt Financial Times nu planerar för att bygga 600 mil högspänningskabel till Europa, dit överskottselen ska säljas. I Tyskland har ju som bekant den gigantiska satsningen på förnybar energi skapat ett lika massivt behov av reglerkraft – som Kina alltså nu vill möta genom att exportera el från smutsiga kolkraftverk.

You can’t make this shit up.

carbonbudget

Utsläppstrenden i Kina skiljer sig ganska rejält mot resten av världen, för att uttrycka det milt. Notera att både USA och EU minskat sina CO2-utsläpp. (Klicka på grafen för att se den i sin helhet.)

Visst känns den där ledartröjan lite trång, eller vad säger ni?

Det stora problemet med att rapportera om komplicerade och politiskt ladda ämnen som det här, är att det är  få som har en aning om vad det där Parisavtalet, som slöts för ett år sedan, egentligen innebär i praktiken. Kanske är det för att journalister och politiker närmar sig det som vore det en slags helig skrift, vars slutsatser inte får kritiseras eller debatteras. Bara accepteras.

I realiteten kommer Parisavtalet – som miljöekonomen Björn Lomborg skrev om redan för ett år sedan – inte att leda till några utsläppsminskningar över huvud taget, förutom på marginalen. I det fall samtliga länder uppfyller sina åtaganden enligt Parisavtalet fram till 2030, kommer temperaturhöjningen vid sekelskiftet att dämpas med ynka 0,05 C jämfört med att inte göra något alls. De löften som ställts ut – ifall de följs till punkt och pricka – skulle innebära att de totala koldioxidutsläppen sänks med 29-33 gigaton fram till 2030, eller mindre än en procent av de 3.000 gigaton som skulle behöva stanna i marken för att uppnå tvågradersmålet.

Denna högst marginella temperaturbesparing (som i de flesta andra sammanhang skulle avfärdas som ett avrundningsfel) kommer emellertid med en mastig prislapp.Lomborg skriver:

Our approach to climate change is broken. The Paris agreement will likely cost the world at least a trillion dollars each year, yet deliver only a tiny reduction in temperature by the end of the century. We should accept that trying to make fossil fuels too expensive to use will never work. Instead, we should make green energy so cheap that nobody can resist it.

En ”trillion” är det samma som biljon på svenska, eller 1.000 miljarder. Eller omräknat 9.000 miljarder kronor. För EU som helhet innebär de löften som ställs ut att upp till 25 procent av BNP kan ätas upp av Parislöftena ifall de blir verklighet.

Samtidigt är det viktigt att inse att Parisavtalet kunde bli verklighet endast genom att FN lät varje land självt  bestämma hur stora utsläppsminskningar de ville gå med på. De flesta så kallade utvecklingsländer (samt Indien, Kina och Brasilien) var måttligt intresserade av att sänka sin tillväxt genom att acceptera kraftiga utsläppsminskningar i närtid – först efter 2030 bedömde de att energiutbyggnaden var färdig och  utsläppen skulle plana ut.

Men fram till dess tillåts alltså Kina och de andra tillväxtekonomierna alltså istället att öka sina CO2-utsläpp – allt enligt Parisavtalet. Under de närmsta 15 åren gäller alltså business as usual och det kommer att eldas kol som aldrig förr i ”tigerekonomierna”. Man kan alltså konstatera att det enda som Parisavtalet faktiskt kom överens om var att öka utsläppen under åren fram fram till 2030, inte att minska dem. Och eftersom Kinas utsläppskurvor pekar rakt upp i skyn, kommer alla begränsningar som USA, EU och resten av den industrialiserade västvärlden går med på, vara verkningslösa. Detta är något som John Kerry, USA:s utrikesminister, konstaterade vid ett sällsynt klarsynt tal vid Parismötet i fjol, men som inte fick någon större spridning.

Det är värt att upprepa: Kina – landet med ledartröjan enligt SVT – skrev på ett klimatavtal där landet lovade att öka sina CO2-utsläpp kraftigt under 15 år. Ändå hyllas Kina alltså som föregångsland, medan Donald Trump utmålas som skurk – trots att USA har minskat utsläppen mest på senare år, som ett resultat av skiftet från kol till skiffergas.

Man behöver alltså knappast heta Donald Trump för att inse att Parisavtalet, som det är skrivet, inte ens kommer nära att lösa klimatfrågan, samtidigt som det ekonomiskt är ett gigantiskt svart hål som kommer att slå hårt mot både tillväxt, jobb och välfärd. Och man kan ju undra – när nu klimatfrågan beskrivs som vår tids stora ödesfråga – varför de föreslagna lösningarna är så verkningslösa, dyra och orättvisa? Och framför allt kan man ifrågasätta varför FN, denna dokumenterat byråkratiska, korrumperade och ineffektiva globala problemlösare, fått mandat att helt på egen hand leda detta viktiga arbete. FN:s klimatorgan, UNFCC, har inte kommit ur fläcken på mer än två decennier – trots årliga sammankomster där 10.000-tals byråkrater, politiker, miljörörelser och lobbyister samlas. Eller kanske är det just det som är problemet?

Som Lomborg skriver, kan det amerikanska valet i bästa fall innebära en ny, vetenskaplig och faktabaserad lösning på klimatfrågan, istället för att som nu hälla miljarder i ett bottenlöst slukhål. Det handlar om att göra alternativen till kol och olja både bättre och billigare – inte att göra fossilbränslen dyrare.

Utveckling och välstånd är nämligen intimt sammankopplade med tillgången på energi – och behovet av energi kommer att stiga kraftigt i världen under kommande år. Tänk om vi kunde få se en storsatsning på forskning om fusionskraft när pengar frigörs ur FN-byråkraternas grepp?

Vi kan ju hoppas.

I Sverige ska vi emellertid inte vänta oss sådana initiativ. Här kommer vi istället fortsätta med diverse symbolpolitiska slag i luften, som lokala svenska flyg-, kött- och elektronikskatter.

För det är viktigt att gå före.

Intressant?

Fler om , , ,

Din supersnabba elbil behöver bara ett par extra kraftverk för att funka som det var tänkt

I avdelningen you can’t make this shit up nås jag av nyheten att 126 besvikna Teslaägare i Norge gruppstämt Elon Musks hajpade elbilsfirma, eftersom de anser sig lurade att betala för något som inte levererats. Den aktuella modellen, Model S P85D, såldes enligt grupptalan nämligen med argumentet att bilen kunde utveckla hela 700 hästkrafter i något som marknadsfördes som insane mode.

”Vi har köpt en bil som marknadsförts med 700 hästkrafter, och gjorde 0-100 kilometer i timmen på 3,3 sekunder. Men så visade det sig att Tesla uppgett 700 hästkrafter som hypotetiskt när bilen inte drevs av batteriet utan av en extern strömkälla som kan ge 500 000 watt rätt in i motorn, säger Tesla-ägaren Frode Fleten Jacobsen till DN.no.”

Nr bilen levererades fanns det dock ”bara” 469 hästkrafter i drivlinan – enligt Tesla var de 700 hästarna alltså endast tillgängliga ifall man matade in 500 kW watt rätt in i motorn. Något som inget av dagens batterier ens är i närheten av att kunna leverera. Motoreffekten är alltså endast hypotetisk: om man kör den i testbänk med en gigantisk elkabel modell kärnkraftverk rakt in, så kommer bilen teoretiskt att utveckla 700 hästkrafter.

Detta sätt att mäta glädjehästar var ganska vanligt i USA under muskelbilseran i mitten och slutet av 60-talet, då de stora törstiga V8:orna marknadsfördes med 350 eller fler hästar under huven. I verkligheten var de inte tillnärmesvis så kraftfulla – det höga hästkraftantalet berodde mestadels på den mätmetod som användes vid denna tid. Effektmätningen skedde med motorn i en testbänk. Där matades den med högoktanig flygbensin (100 oktan) och alla effektslukande AC-aggregat, generatorer och kylfläktar var bortmonterade. Resultatet blev glädjesiffror som drev försäljningen av bilarna, men oftast inte märktes ute på gatan. I skiftet 1969/1970 tvingade myndigheterna igenom ett nytt sätt att mäta, som var mer i fas med den europeiska DIN-normen. Detta system innebar att effekten istället mättes på bilens drivhjul, med alla energislukande tillbehör monterade på motorn. Och plötsligt fick en tidigare 350-hästars Chevrolet bara runt 200 pållar under huven.

Fast nu har alltså Tesla beslutat att gå tillbaka till 60-talet igen, ser det ut som.

stromma_kraftstation

Strömma vattenkraftstation, Varbergs första elverk, ligger i Dagsås sydost om centralorten, har en turbin med 140 kW effekt. Normal årsproduktion ligger runt 200 MWh.

Hur som helst – 500 kW är en hel del el. En normal vindkraftturbin från mitten av 2000-talet ligger på 1500 kW i uteffekt – alltså fullt tillräckligt för att driva tre 700-hästars Teslor när det blåser för fullt. Ett X2000-tåg sörplar i sig 3500 kW – detsamma som sju Teslor – när det far fram i full fart.

Ett mindre vattenkraftverk – som det på bilden ovan som ligger i Dagsås utanför Varberg – har en turbin med 140 kW effekt. Det innebär att det behövs 3,5 sådana kraftverk för att få locka fram de 231 saknade hästarna ur den Teslamodell som de besvikna norrmännen har köpt.

elon_musk_2015

Tillbaka till 60-talet med Elon. Foto: Steve Jurvetson, CC BY 2.0.

Det norska konsumentverket, Forburkerrådet, har tidigare gett sex klagande rätt, och uppmanat Tesla att betala tillbaka mellan 23.000 och 50.000 norska kronor (ungefär detsamma i svensk valuta). Det enda som är förvånande är att Tesla trots detta fortfarande kämpar emot och bestrider kravet, enligt uppgift från företagets advokat. I övrigt ger denne inga kommentarer, vilket måste innebära att Tesla trots allt menar att det faktiskt går att kränga ur bilarna 700 pållar – förmodligen med lite god vilja, ett par kraftverk och en monstertjock sladd.

Man kan säga mycket om Tesla och Elon Musk, men handen på hjärtat: Skulle du våga köpa en bil av denne man?

Eller en autopilot..?

Eller kanske en rymdraket?

Intressant?

Fler om , , , , ,

Ett politiskt massförstörelsevapen

Många ur den twittrande klassen är just nu fullt upptagna med att förfasas över Sverigedemokraternas nya rekordresultat i SCB:s partisympatiundersökning, som presenterades idag. Hela 19,9 procent skulle rösta på SD om det var val idag – en ökning med 5,5 procentenheter.

Det är naturligtvis en mycket oroande utveckling, framför allt då det inte beror på att var femte svensk – och var fjärde manlig individ – plötsligt gått och blivit rasistfascistnazist. Det är snarare ett symptom på att något har varit och är ordentligt sjukt i svensk politik.

Med detta sagt kommer vi osökt in på den andra smärre chocken i partiundersökningen: att 5,9 procent skulle rösta på firma Romson & Fridolin om det var val idag, en minskning med en procentenhet sedan valet i fjol,. Detta är nästan lika oroväckande som Sverigedemokraternas ökning i opinionen. Inte att MP minskat alltså – utan att det fortfarande är nära sex procent av väljarna som på fullt allvar skulle ge sitt stöd till det parti som alltmer antar skepnaden av ett politiskt massförstörelsevapen.

Inget parti har som MP varit mer idogt i försöken att lägga den svenska välfärdsstaten som vi känner den i ruiner. Och skrämmande nog har de dessutom hunnit driva igenom en stor del av just denna politik – betydligt mer än deras begränsade riksdagsmandat borde ge möjlighet till. Partiet har efter bara ett drygt år i regeringsställning aktivt drivit på för att förändra Sverige i grunden –  och då tyvärr inte i någon positiv bemärkelse.

Och även om den naturliga samarbetspartnern till S skulle köras på dörren av Löfven redan i morgon, så kommer vi att få leva i många år med följderna av MP:s framfart i maktens korridorer.

För vid sidan av den nyliberala och dogmatiska övertygelsen om att Sverige mår bäst av helt öppna gränser, vill partiet dessutom att staten försörjer alla som kommer hit. Det är naturligtvis en vacker tanke – om det inte vore för att  MP parallellt med detta gör sitt yttersta för att folk inte ska arbeta. De som redan har jobb ska uppmuntras att gå ner i arbetstid – kanske genom att ta ut ett friår – och helst ska ingen tvingas jobba alls, utan istället få medborgarlön. Ju mindre ekonomisk aktivitet, desto mindre ekologiska fotavtryck, är strategin.

Samtidigt leder partiet tvångsavvecklingen av kärnkraften (liksom stora delar av vattenkraften). Och via flygskatter, kilometerskatt, dieselskatt, bensinskatt och  skatt på handelsgödsel är meningen att vi ska fås att avstå från att resa på semester, köra bil, äta kött, bo eller jobba på landsbygden. Det senare har partiet säkerställt genom kraftigt höjda drivmedelsskatter, det förra med chockhöjd effektskatt på kärnkraften. Något som gör att Sverige inom bara ett par år kommer att stå utan fyra av tio reaktorer – i ett läge där vi redan tvingas importera el. Och då har vi inte varit nära något som kan liknas vid vinter ännu.

Partiet har tillåtits hänge sig åt utopier som dessa, eftersom ingen i ansvarig ställning på allvar trodde att de någonsin skulle få makten att faktiskt genomföra sin politik. Detta visar sig nu vara en felbedömning av historiska mått. Konsekvenserna av MP:s utopiska allt åt alla-politik slår nu tillbaka med full kraft, framför allt manifesterat i regeringen Löfvens senfärdiga hantering av flyktingkrisen – som trots den senaste tidens många panikbeslut fortsätter att rulla på i närmast oförminskad skala. Polisen går på knäna och 8 av 10 funderar på att lämna yrket. Ungefär lika många lärare hotar att hoppa av – trots att Fridolin spelat in personliga Youtubehälsningar där han berättar hur mycket han står bakom dem. Socionomer flyr yrket, kommunalråd gråter och säger att de inte klarar mer; vissa bommar igen kommungränserna för flyktingar och nyanlända helt.

Samtidigt stämplar Fridolin sin egen regerings politik som ”skit” i tv-intervjuer, och tycks leva i övertygelsen att han både kan vara en del av makten och samtidigt stå utanför den, som en oantastlig representant för godheten. Detta trots att vi befinner oss i det kanske allvarligaste läge som Sverige stått inför sedan Andra världskriget. Detta trots att Malmömässan förvandlats till ett slags katastrofområde där det bara verkar vara en tidsfråga innan allvarliga epidemier bryter ut. Detta trots att traumatiserade flyktingar från krigszoner tvingas sova ute på gatorna – ett recept för upplopp om det nånsin fanns något. Trots detta kräver representanter för Miljöpartiet att allt ska fortsätta precis som förut. Vissa hoppar till och med av i protest mot att partiet – och regeringen – inte fortsätter sin resa mot stupet.

En objektiv åskådare, som betråkar allt detta utifrån, skulle sannolikt dra slutsatsen att vi har att göra med är en mycket sinnrikt uttänkt maskirovka, alltså en utländsk desinformationsoperation planterad i landets högsta ledning av främmande makt i syfte att stressa samhällets funktioner tills de brister. Fast inte ens Putin hade kunnat komma på något i stil som Miljöpartiet – svensk politiks egenutvecklade massförstörelsevapen.

5,9 procent stödjer alltså detta parti. Det är något att fundera över.

Intressant?

Fler om , ,

Polen räddar Europa från EU-politikerna

Det nyligen avslutade EU-toppmötet om unionens nya klimatmål är slut. Och som vanligt kan vi konstatera att kunskapen om dessa frågor är relativt låg hos svenska redaktioner, precis som det brukar vara när det handlar om EU-politik. Analysperspektivet är snävt och Sverigefixerat, och det fåtal kommentarer som släpps fram är kommer från the usual suspects – alltså de gröna aktivistorganisationerna, som ser sin lukrativa verksamhet hotad när EU nu i en senkommen tillnyktring väljer att inte begå ekonomisk harakiri. Vilket blivit resultatet om kraven från EU:s miljöpolitiker, Världsnaturfonden och andra mer eller mindre skattefinansierade påtryckargrupper hade blivit verklighet.

Som tur var kom Polen och landets nyvalda premiärminister Ewa Kopacz, till undsättning, och satte stopp för de långt framskridna planerna på att avindustrialisera Europa för att som det heter gå före i klimatarbetet. Europa, med bara lite drygt 10 procent av de globala utsläppen av växthusgaser, står nämligen allt mer övergivna i kampen för FN:s tvågradersmål, och listan på länder som är intresserade av att skriva under ett nytt Kyotoavtal – tänkt att förhandlas fram vid ett toppmöte i Paris nästa sommar – blir allt kortare. Stora industriländer som Brasilien, Ryssland, Kina och Kanada har redan deklarerat sitt ointresse för en fortsättning. Och USA har aldrig varit med.

Problemet är alltså att ingen följer efter. Och därför spelar det heller ingen roll om EU minskar sina utsläpp med 40 procent eller 80, eller bygger vindkraftverk på varje ledig kvadratmeter av unionens jordbruksmark. Så länge 90 procent av världens länder högaktningsfullt struntar i klimathotet och istället satsar allt på tillväxt och ökad levnadsstandard, blir alla EU-beslut på området bara dyr och meningslös symbolpolitik.

Fast det är egentligen mycket värre än så. Europa har istället blivit ett skolexempel på hur man inte ska blanda ihop miljö- och energipolitik, och lägga ansvaret för en fungerande elmarknad i händerna på amatörer. Det enda som uppnåtts i Europa under de senaste dryga 10 årens experiment med utsläppshandel och kraftig utbyggnad av förnybar energi är att elpriserna har skjutit i höjden, industrier och jobb flyttat ut eller lagts ner och skuldbördan för subventioner till vind- och solenergi vuxit till monstruösa summor. I Tyskland beräknas elkunderna vara skyldiga i runda slängar 1.000 miljarder bara i subventioner för utbyggnaden av solenergi. Ändå ökar utsläppen istället för att minska, när kolkraften byggs ut för att agera reservkraft för vind och sol.

Det är alltså fullt förståeligt om ett land som Polen, med en stark ekonomisk tillväxt, med fasa tittar västerut och ser med fasa på hur Europas forna ekonomiska stormakter till synes gör sitt yttersta för att avskaffa både industrier, arbetstillfällen och välstånd.

Därför blev nu resultatet av nattmanglingen i Bryssel ett mycket flexibelt klimatavtal som kan förhandlas om i princip när som helst – och dessutom kan dumpas helt ifall inte resten av världens länder gör jämförbara åtaganden i Paris nästa sommar. Utan ett nytt globalt avtal som ersätter Kyotoprotokollet, blir det alltså inga mer politiskt beslutade utsläppsbegränsningar på europeisk nivå, och EU:s klimatpolitik har därmed kommit till vägs ände. Att notera i sammanhanget är att Stefan Löfven sade sig vara nöjd med resultatet.

Detta är något som vi borde tacka Polen för. Vid årsskiftet tar landet dessutom över ordförandeklubban i EU, och Ewa Kopacz blir därmed ansvarig för att förhandla fram ett nytt globalt klimatavtal. Förväntningarna på att få ett sådant på plats är just nu mikroskopiska, och jag misstänker dessutom att Polen har ett mycket begränsat intresse av att se det bli verklighet. Polens ekonomi är starkt beroende av kolkraft, och landet vill absolut inte sätta sig i en situation där det riskerar bli beroende av gas från Putins Ryssland, vilket i dagsläget är alternativet till att elda  stenkol.

Något som ingen analytiker berört – sannolikt för att det är för pinsamt att erkänna – är det faktum att EU-ledarna tvingades muta Polen med gratis utsläppsrätter för att få med landet på det nya avtalet. Polens energisektor får fri tilldelning av utsläppsrätter inom handelssystemet ETS, och kan alltså elda vidare i sina befintliga kolkraftverk utan några som helst krav på begränsningar eller ökade kostnader.  Så här står det i avtalet (PDF), som avser länder med lägre än 60 procent av unionens medel-BNP, däribland Polen:

  1. in this context, Member States with a GDP per capita below 60% of the EU average may opt to continue to give free allowances to the energy sector up to 2030. The maximum amount handed out for free after 2020 should be no more than 40% of the allowances allocated under 2.9 for auctioning to the Member States using this option. The current modalities, including transparency, should be improved to ensure that the funds are used to promote real investments modernising the energy sector, while avoiding distortions of the internal energy market;

Kostnaden för denna gratislunch för den polska kolindustrin vältras över på elkunder i Västuropa, däribland Sverige. Här ingår all energiproduktion i ETS, och kostnaden hamnar på våra elräkningar. Villaägarna gjorde för ett par år sedan beräkningen att landets egnahemsägare betalat mellan 12 och 21 miljarder kr extra varje år ( eller drygt 3.000 per villahushåll) på sina elräkningar som ett resultat av utsläppshandeln – detta trots att i princip all elproduktion i Sverige alltså är fossilfri.

Miljarder som alltså nu läggs på att driva polska kolkraftverk.

Reflektioner man kan göra på detta är att vi verkligen skulle behöva fler slipade realpolitiker som Ewa Kopacz.

Och att EU-politiken är smått fantastisk.

Intressant?

Fler om , , , , ,

S & MP: Påtvingat giftermål och lite ekonomisk harakiri ovanpå det

Shotgun_Wedding

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har enats om att ingå partnerskap. Foto: Wikipedia

Tidigare i vår kunde Sifo rapportera om den närmast osannolikt välvilliga behandling som Miljöpartiet åtnjöt bland landets journalister. Inte en enda negativ eller granskande artikel hade press och tv lyckats prestera – vilket gör att partiets väljarsympatier kan vara ordentligt uppblåsta.

Efter ett kortare avbrott, där det förekom en del bra granskning och kritik i samband med Åsa Romsons haveri i frågan om tvångsregistrering av bloggare, är det nu business as usual igen – och framför allt public service har återgått till sin fasta plats i partiets gosiga hejaklack. Något som visade sig tydligt i hyllningarna av Romson och Fridolin efter succévalet till EU-parlamentet och den nyligen avslutade MP-kongressen i Göteborg.

Fast. Ändå känns det som om något som hänt. Det börjar röra på sig lite under ytan, och såväl allianspartierna som socialdemokrater börjar på allvar att ifrågasätta det planerade bröllopet i höst mellan MP och S, ett giftermål som mest börjar likna ett slags shotgun wedding. Tyvärr har detta muller inte riktigt nått upp till nyhetsplats ännu, men på ledar- och debattsidor verkar beröringsskräcken som det innebär att kritisera MP ha lättat en aning.

Johan Westerholm, min favoritsosse (kanske för att han symboliserar det jag uppskattar med arbetarrörelsen som jag en gång kände den, innan den blev ängslig och triangulerade bort sig) skriver bra om riskerna med att bilda regering med ett parti som på många sätt är extremistiskt. Ett parti vars politik, om den genomfördes, skulle innebära dödsstöten för svensk industri – som står för vart femte jobb och en stor del av exportintäkterna – liksom allt liv utanför de stora städerna. Ett parti vars program grundas på utopier och flum, men som aldrig får sökarljuset riktat mot sig på samma sätt som andra. Ett parti med en energipolitisk talesperson som inte verkar förstå skillnaden på baskraft och intermittent energiproduktion (och att den förra aldrig kan ersättas med vind- och solenergi).

I MP:s vårbudget föreslås att försvaret ska krympas med ytterligare miljarder och samtidigt klimatanpassas. Kärnkraften ska läggas ner, samtidigt som vattenkraften ska bantas med 20 procent (EU och sportfiskarna kräver det). Energibortfallet som uppgår till nära häften av vår elproduktion ska kompenseras med förnybart och någon slags närmast magisk energieffektivisering – för då kommer nämligen de nya gröna jobben, enligt Miljöpartiet.

I verkligheten har någon grön industri aldrig existerat – de jobb som skapats är undantagslöst tungt subventionerade och ger inget nettotillskott av arbetstillfällen, något som flera undersökningar visat. Bland annat en som släpptes nyligen av det tyska finansdepartementet, som kallt konstaterade att de hundratals miljarder som bränts på vind- och solsektorn i Tyskland varit i bästa fall bortkastade pengar (i värsta fall har nettoeffekten av subventioneringen varit att fler jobb försvunnit än vad som skapats). Som en bild av det gigantiska slöseriet med skattebetalarnas pengar, har Tyskland på senare år betalt ut subventioner på drygt 200 miljarder  – för att generera el som är värd mindre än 2 miljarder på marknaden…

Detta är enligt våra gröna partier ett bra exempel att följa.

Om vi tittar ut över Europa, där MP nu sitter på fyra platser i EU-parlamentet, är partiets krav att både kol- och kärnkraft avvecklas, och unionens energibehov i sin helhet tillgodoses via förnybara energikällor som vind och sol. Det innebär att nära 90 procent av EU:s elproduktion försvinner. I Miljöpartiets värld är detta inga problem vare sig för ekonomin eller arbetsmarknaden. (Debattartikeln i Ny teknik bygger dock på uppgifter ur en gravt felaktig IPCC-rapport, som i verkligheten visade sig vara författad av Greenpeace.)

Man behöver inte vara energiexpert för att inse att detta är ett recept på ett kollektivt ekonomiskt självmord. Och om MP tidigare tonat ner de mera utopiska förslagen i partiprogrammet, har framgångarna i EU-valet gett partiet råg i ryggen att visa sitt rätta ansikte. Mod att öppet visa att partiet i många delar påminner om en neo-ludditisk sekt som deömmer om en återgång till ett förindustriellt samhälle utan tillväxt, där vi försörjer oss på byteshandel och reparerar varandras cyklar.

Det är som sagt mycket svårt att se hur Stefan Löfven nånsin ska baxa igenom giftermålet med Fridolin och Romson utan att det blir uppror i LO-leden.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Vi borde lyssna mer på Lennart

Ofta hör vi debattörer, framför allt från de mera högljudda i miljösvängen, slå sina meningsmotståndare i huvudet med argumentet att vi måste lyssna på forskarna. Detta eftersom planeten befinner sig i något slags undantagstillstånd, och den enda lösningen är att snabbt som attan sluta köra bil, lägga ner våra industrier, flytta ut på landet och leva ekologiskt som på 1700-talet. Enligt politiker som Åsa Romson är forskarna helt eniga om att detta måste ske omgående, för att vi inte ska gå mot en katastrof av aldrig tidigare skådad omfattning.

lennart_bengtsson

Lennart Bengtsson vid en föreläsning 2006.

En av de forskare som i detta avseende borde vara mest värd att lyssna på är Lennart Bengtsson.  Han är Sveriges utan tveckan mest meriterade inom sitt fält, och har ägnat en stor del av sitt yrkesverksamma liv åt klimatforskningsuppdrag utomlands. Han är docent i meteorologi, och var under nio år chef för det välrenommerade Max-Planck-Institut Meteorologie i Hamburg (1991-2000). Dessförinnan var han forskningschef vid ECMWF (European Centre for Medium-Range Weather Forecasts) i Reading 1975-1981. Och fram till förra året var han chef för jordvetenskaperna på rymdforskningsinstitutet ISSI i Bern.

Det är alltså ingen överdrift att slå fast att ingen svensk borde vara mer välmeriterad att uttala sig på området klimatforskning än Lennart Bengtsson.

Ändå är det ingen som lyssnar, och med relativt få undantag vill varken politiker eller  journalister ta i Lennart ens med tång. Tidningar och TV stängde dörren för länge sedan, eftersom Lennart Bengtsson liksom de flesta andra forskare med ryggrad tröttnade på den svartvita och förenklade bild av annalkande domedag som miljöpolitiker och välfinansierade lobbyister som Greenpeace och WWF matar oss med så gott som dagligen. (Den ende som verkar ha lyckats med den svåra bedriften att vidga åsiktskorridoren på detta område är Björn Lomborg.)

Lennart Bengtsson är alltså något så ovanligt som en forskare med gedigen kunskap – som inte är rädd för att berätta vad han tycker. Och hans budskap kan i korthet sammanfattas så här:

  • Ja, klimatförändringar sker, och vi människor är medskyldiga via våra galopperande utsläpp. Det krävs åtgärder både för att minska utsläppen och att öka samhällets motståndskraft för de framtida effekterna.
  • Men nej: vi har tid på oss att lösa problemen – men det sämsta vi kan göra är att slösa bort vårt välstånd och skattemiljarder på ineffektiv förnybar energi, samtidigt som vi lägger ner kärnkraften och slår undan benen för svensk och europeisk industri med skyhöga energipriser.

För dessa åsikter är Lennart Bengtsson numera portad från de flesta medier – DI lät honom förvisso komma till tals i ett välkommet undantag härförleden. Istället vänder tidningarna sig till domedagsprofeter som Johan Rockström, neo-maltusianen & Romklubbaren Anders Wijkman eller avdankade tv-metorologen Pär Holmgren när det behöver larmas. Ibland bjuds till och med Åsa Romson in som klimatexpert. Men Lennart, som verkligen vet vad han talar om, är det ingen som ringer till.

Det är tragiskt, och tyvärr ytterligare ett bevis på hur trång den svenska åsiktskorridoren är.

Det positiva är att Lennart Bengtsson får desto mer uppmärksamhet utomlands. Nyligen knöts han till den brittiska tankesmedjan Global Warming Policy Foundation, GWPF:s vetenskapliga råd. Så nu kommer Lennarts röst att höras högt och tydligt i den europeiska energidebatten – däremot tyvärr inte i den svenska. Här anses det nämligen fullt jämförbart med förintelseförnekelse att ifrågasätta att vi går mot en klimatmässig domedag – eller tvivla på att jobben och välfärden överlever om vi lägger ner halva Sveriges energiförsörjning (det senare vill som bekant både MP och S).

För den som i likhet med mig faktiskt är intresserad av vad en riktig forskare tycker, har Lennarts tyske kollega Hans von Storch intervjuat honom med anledning av det nya jobbet. Och så här säger han i en annan mejlintervju med holländske bloggaren Marcel Crok:

I believe the whole climate consensus debate is silly. There is not a single well educated scientist that question that greenhouse gases do affect climate. However, this is not the issue but rather how much and how fast. Here there is no consensus as you can see from the IPCC report where climate sensitivity varies with a factor of three! Based on observational data climate sensitivity is clearly rather small and much smaller that the majority of models. Here I intend to stick to Karl Popper in highlighting the need for proper validation.

Som sagt: Betydligt fler borde lyssna på Lennart.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

EU-politik: Vi måste skövla skogen för att gå före i klimatarbetet

David Rose på brittiska Mail on Sunday är något så ovanligt som en grävande miljöreporter – en som tar reda på fakta och rapporterar om de ofta vansinniga beslut som fattas under förevändning av att rädda miljön.

I gårdagens tidning kunde vi läsa om en av de utan tvekan mest bisarra effekterna av EU:s klimatpolitik, som har slagit fast bindande mål för medlemsländerna att framställa en viss del av sin energi från så kallat förnybara källor senast 2020. I Storbritanniens fall handlar det lagstadgade målet om 30 procent förnybar energi, varav en tredjedel ska komma från biomassa – alltså ved.

Energigiganten Drax, Storbritanniens största energiproducent, är en av de anläggningar som nu byggs om för att drivas med biomassa. Några brittiska skogar som kan bistå med de gigantiska volymer som krävs finns dock inte, därför tvingas man importera pellets från USA.

Nu huggs därför miljontals ton skog ner på andra sidan Atlanten, träd som mals ner till flis och skickas med fraktfartyg till Yorkshire för att eldas upp – detta för att rädda klimatet.

Skövlingen sker i North Carolina, där oändliga skogsarealer kalhuggs i jakten på den ”hållbara” energiråvaran. En gigantisk utskeppningshamn har byggts i Virginia, varifrån pelletsen fraktas de 600 milen till Storbritannien i specialbyggda lastfartyg. Lokala miljöorganisationer är förkrossade över skövlingen av den amerikanska skogen och förlusten av naturvärden och fågelliv – som alltså görs i miljöns namn.

Kostnaden för att konvertera det tidigare kolkraftverket till eldning med biomassa kommer att kosta i närheten av två miljarder kr – något som läggs på de brittiska skattebetalarna. Energin som produceras kommer i sin tur att bli dubbelt så dyr som det aktuella marknadspriset för el, drygt 1,10 kr/kWh (det svenska elpriset ligger på c:a 30 öre per kilowatt). Även detta tvingas förstås elkonsumenterna betala.

Vd:n för energibolaget erkänner utan omsvep att utan regeringens stöd hade företaget aldrig kommit på att framställa energin på detta extremt kostsamma sätt:

Mr Burdett admitted: ‘Our whole business case is built on subsidy, like the rest of the renewable energy industry. We are simply responding to Government policy.’

Hur mycket kommer då Storbritannien att sänka sina utsläpp av co2 som ett resultat av satsningen på biobränslen? Svar: ingenting. Tvärtom blir utsläppen högre, kanske med så mycket som 20 procent jämfört med att elda med kol. Detta beror dels på det lägre energiinnehållet i pellets jämfört med stenkol, dels på grund av de långa transporter som krävs.

De ökade utsläppen accepteras dock av politiker och ”miljöexperter”, eftersom det handlar om ett förnybart bränsle. Skogen som huggs ner och eldas upp växer ju upp igen, resomnerar man, och tar då upp koldioxiden som bildas vid förbränningen. Problemet är bara att just den skog som huggs ner tar väldigt lång tid på sig att växa upp igen, kanske mer än 100 år. Detta tolkas alltså av våra ledande politiker som ”hållbart”.

Hade Drax istället tillåtits ersätta stenkolen med billig skiffergas, hade inga subventioner behövts alls och utsläppen minskats med 30-40 procent direkt. Och den storskaliga skövlingen hade kunnat undvikas.

Skiffergas är dock något som EU:s miljöpolitiker skyr som pesten, eftersom den riskerar att slå undan benen på den gigantiska subventionsindustrin och den centralstyrda planekonomin som byggts upp under de senaste decennierna.

Vad vi ska vara på det klar med är att denna galenskap är en fullt logisk följd av EU:s politik. Just kravet på bindande mål för enskilda EU-länder för hur den förnybara energin ska framställas – ett delmål som EU-kommissionen och dess ordförande Barroso föreslagit en uppmjukning av – är det som har försatt oss i detta läge.

Och stödet för dessa bindande mål är stark, framför allt hos svenska politiker.  När Anna-Karin Hatt, Lena Ek, Åsa Romson och Stefan Löfven samtliga propagerar för att EU ska stå fast vid – och gärna skärpa – dessa bindande mål för energiproduktionen, innebär det också att vi ger vårt tysta stöd för en industriell skövling av vår natur idag, för att möta en eventuellt skadlig temperaturstegring om 50-100 år.

Samtidigt lägger vi ner vår industrisektor, tvångsbeskattar de fattiga och fördelar pengarna bland de välbeställda.

Detta är definitionen på vansinne. Läs David Rose.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Löfven väljer grönt flum framför jobben

De somi likhet med mig någonstans hoppats på att Stefan Löfven, gammal metallare och tidigare uttalad kärnkraftsvän, skulle få Socialdemokraterna att ta ställning för de svenska industrijobbben, kan sluta hoppas nu.

När man läser den debattartikel han satt sitt namn under, tillsammans med Miljöpartiets Åsa Romson, inser man att S nu tagit klar ställning: mot konkurrenskraftiga energipriser, mot nya kärnkraftverk – och för grönt flum.

Artikeln är så fullproppad av floskler om ”avtagna ledartröjor” och andra miljöpartistiska klichéer att den är  tröttsam att ta sig igenom. Men i korthet rasar MP (och Löfven uppenbarligen) på att regeringen Reinfeldt inte protesterat tillräckigt intensivt mot EU:s nya miljömål – som ger större självständighet till medlemsstaterna att själva bestämma hur framtida utsläppsminskningar ska ske, jämfört med tidigare planekonomiska krav på en viss del ”förnybar” energi. Det senare målet har varit fullständigt förödande för Europas ekonomier – bland annat har det drivit Storbritannien nära konkursens rand. Landet har misslyckats kapitalt med sin massiva satsning på vindkraft, som inneburit gigantiska prishöjningar på el, industrier som flyr landet samtidigt som vinsterna för miljön varit försumbara.

I går höll Storbritanniens premiärminister David Cameron ett uppmärksammat tal vid World Economic Forum i Davos, där han deklarerade att landet nu storsatsar på utvinning av så kallad skiffergas. Erfarenheterna från USA, där låga gaspriser spelat en stor roll för den pågående åter-industrialiseringen, med företag som flyttar hem produktion från Asien, vill Cameron nu kopiera på hemmaplan:

”There is no doubt that when it comes to re-shoring in the US, one of the most important factors has been the development of shale gas, which is flooring US energy prices, with billions of dollars of energy cost-savings predicted over the next decade.”

Cameron, Barroso och en majoritet inom EU har alltså sent om sider lärt sig de plågsamt dyrköpta erfarenheterna av att lyssna till gröna floskler, som de Åsa Romson och Stefan Löfven vräker ur sig, utan att ställa några som helst krav på hur det skulle fungera omsatt i praktisk verklighet. För så är det tyvärr med miljöpolitiken – det är i princip det enda område där miljardsatsningar lanseras, utan diskussion om vare sig kostnader eller effekt. (SvD har sedan en tid tillbaka stängt kommentarsfunktionen just på debattartiklar som handlar om energi, så ämnet uppfattas alltså höggradigt toxiskt.)

Att Åsa Romson barrikaderat sig nere i sin bunker på klassiskt Undergången-vis och fortsätter mässa om en rosenskimrande framtid med hundratusentals ny gröna jobb och miljardvinster för Sverige – bara vi lägger ner halva vår energiproduktion, ser till att de sista industriföretagen lämnar landet och lägger några hundra miljarder till på att bygga ut vindkraften – det kan jag förvisso förstå. Detta är ju faktiskt Miljöpartiets religion och innersta själ; ett småskaligt samhälle där folk bor i kojor i skogen eller i ettor på Söder där el uppstår på magiskt vis i vägguttagen.

Men några gröna jobb kommer tyvärr aldrig att materialisera sig i stor skala. De enda som tjänat på miljardrullningen hittills, är skattefinansierade domedagsdebattörer som Johan Rockström, utländska riskkapitalister som håvar in hundratals miljoner skattefritt via elcertifikaten, stora landägare som tjänar miljoner på att hyra ut åkermark till vindsnurror – och före detta politiker som likt Maud Olofsson fått lukrativa styrelseuppdrag, t ex i Pehr G Gyllenhammars Arise Windpower (som tack för hjälpen under regeringsåren kan man anta).

Men att Löfven skulle köpa det gröna flummet så okritiskt, det hade jag faktiskt inte förväntat mig. Jag hoppas och tror att LO och industrifacken kokar inne i sin borg vid Norra bantorget, men debattartikeln ställer ger också upphov till en gnagande oro: Har Löfven över huvud taget politisk ryggrad – eller är han bara ännu en marionett som går dit partiets spinndoktorer pekar?

Oavsett vilket, vet vi i alla fall nu nu hur läget ser ut inför höstens val. Och oavsett hur vi röstar – så får vi extremistiskt grönt flum. Röstar vi på Löfven kommer Miljöpartiet att ta makten över energipolitiken. Om Alliansen får fortsatt förtroende kommer miljöfundamentalisterna i Centern att sätta agendan.

Vad vi än väljer, dikteras Sveriges framtid som industrination av en liten klick med 4-9 procent av väljarnas stöd.

Vad det än är, så inte är det demokrati.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Den gröna omställningen har försatt Europa i katastrofläge

Financial Times uppmärksammade i helgen den havererade europeiska energimarknaden, som nu på allvar hotar jobben i EU-länderna. Detta är något som till och med EU-höjdarna med Jose Manuel Barroso i spetsen nu tvingas erkänna. Europeiska industrier betalar upp till fyra gånger mer för sin energi än konkurrenter i till exempel Ryssland och USA, något som hotar att driva iväg både företag och jobb  ifrån kontinenten.

Ansvaret för detta haveri vilar tungt på EU självt, och på unionens olika kostsamma och samtidigt verkningslösa planekonomiska fiaskon för att minska koldioxidutsläppen. Bindande resolutioner om att minska utsläppen 20 procent fram till 2020, och att 20 procent av energin ska komma från förnybara källor, har fått till effekt att Europa dignar under kostnaderna för den gröna omställningen. Dessutom hotas själva elnätet, framför allt i Tyskland, av blackouter som ett resultat av en okontrollerad utbyggnad av intermittenta energislag som sol och vind.

Fram till nu har den tyska industrin skyddats mot de skyhöga priserna (elkonsumenterna har fått ta hela smällen vilket inneburit att c:a 80.000 tyskar hamat i energifattigdom) men eftersom detta undantag strider mot EU:s regler, kommer även den tyska industrin att drabbas fullt ut av kostnaden för den så kallade ”energiewende”. Företrädare för EU:s näringsliv har länge varnat för en utveckling där arbetstillfällen exporteras utomlands – framför allt till USA och Asien där energikostnaderna är en bråkdel av de Europeiska.

En av dem som uttalar sig i Financial Times är Lakshmi Mittal, ordförande och vd för ståltillverkaren ArcelorMittal. “Om vi betalade samma energipriser som i USA vid våra fabriker i EU, hade våra kostnader minskat med en miljard dollar om året” [7 miljarder kr], säger han.

Sju miljarder i minskade kostnader – hur många jobb motsvarar det tro?

Och Paolo Scaroni, vd för italienska olje- och gasbolaget Eni, sade i ett tal i helgen att de låga amerikanska energipriserna skapat ”massiva konkurensfördelar”, något som driver investeringar och företag till USA i en allt snabbare takt. ”Detta är ett verkligt katastrofläge för Europa”, enligt Scaroni.

Även om dessa röster sannolikt avfärdas som ”särintressen”, är det tydligt att USA:s satsning på utvinning av skiffergas – och därmed fallande energipriser – har slagit ner som en bomb i Bryssel. Från att ha varit övertygade om att ständigt stigande priser på fossila bränslen förr eller senare skulle de kostsamma satsningarna på sol- och vindenergi att bli lönsamma, har verkligheten slagit undan benen för de storstilade planerna. Kvar står EU med en havererad energimarknad, där företagen flyr och medborgarna tvingas lägga allt större del av den disponibla inkomsten på att betala för el och uppvärmning. Knappast ett bra utgångsläge för en union i kris, med ett gigantiskt skuldberg och där nya jobb behövs mer än nånsin.

I en rapport från EU-kommissionen, som Financial Times citerar, konstateras det att de priser som företag i Europa betalar för naturgas är 3-4 gånger högre än jämförbara industrier i USA och Ryssland. Rapporten släpps lagom till till morgondagens möte i EU-kommissionen, som ska ta ställning till nya miljömål för unionens energiproduktion fram till 2030.

Och just nu ser det mörkt ut för nya bindande avtal på energiområdet, EU-kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso har mer eller mindre öppet deklarerat att kommissionen inte vill se några bindande avtal efter 2020 vare sig vad gäller andel förnybar energi eller krav på energieffektivisering. Dessutom flaggar Barroso för att de frikostiga subventionerna till den förnybara energin kommer att avvecklas efter 2020.

Därigenom ligger vägen öppen för en storskalig satsning på ”fracking”, alltså utvinning av skiffergas, även i Europa.

Samtidigt, hemma i Sverige, förbigås denna helomvändning i EU:s energipolitik med största möjliga tystnad. Vid partiledardebatten i Riksdagen i förra veckan nämndes energipolitik inte med ett ord – förutom av Åsa Romson (MP) som vill se en snabb nedläggning av halva Sveriges elproduktion till förmån för ”förnybara” lösningar. Alltså samma recept som drivit Europa till konkursens rand.

Och i SvD skyller de offentligfinansierade och välavlönade domedagsprofeterna Johan Rockström och Anders Wijkman på Sveriges miljöminister – som har utsetts att leda morgondagens förhandlingar i Bryssel tillsammans med Anna-Karin Hatt – för att inte kraftfullt nog visa vägen och gå före. Oavsett vad man tycker om denna centerduo, kommer de att ha svårt att få gehör för ståndpunkten att vad vi behöver är ännu mer av den misslyckade planhushållning på energiområdet som vi levt med de senaste 20 åren.

Dessa två debattörer verkar dock för länge sedan förlorat kontakten med fast mark. En misstanke som förstärks av den senaste debattartikeln i SvD, där Rockström och ett andra frälsta på fullt allvar hävdar att det  går att ersätta all energiproduktion i Sverige med förnybart – bara man vågar tro på det.

Att en tänkande människa på fullt allvar tycker att vi kan skrota vår basproduktion av el och ersätta den med vindsnurror (som står stilla fyra av fem dagar) och solpaneler – i ett land där stora delar befinner sig i mörker en tredjedel av året då energibehovet är som störst – är faktiskt obegripligt.

Om EU beslutar om att rulla tillbaka delar av den jobbdödande energipolitik som Bryssel hittills drivit, är det  värt att fira. Det tragiska är bara att vi inte hade behövt hamna i det energipolitiska undantagstillstånd som råder – om vi bara låtit bli att lyssna på allsköns självutnämnda experter och domedagsprofeter.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Domedagsklubben ylar vidare

Johan Rockström, Sveriges kanske mest bidragsberoende forskare, är ute och varnar för domedagen igen, denna gång tillsammans med Margot Wallström, som även hon har levt gott på våra skattepengar större delen av sitt liv.

Denna gång undertecknar Rockström debattartikeln som ledamot i stiftelsen Global Challenges Foundation, vars syfte är att ”påskynda skapandet av en global rättsordning med ojämförligt bättre förutsättningar att effektivt, rationellt och rättvist hantera de aktuella och framtida globala problemen och riskerna…” Alltså samma gamla vision om att placera makten över vår framtid i händerna på en upplyst elit, ett slags klimatexperternas högsta sovjet. Och innehållet är det samma – allt är mycket värre än vi trott, och oavsett vad andra säger så står klimatkatastrof med extra allt för dörren.

Det som är intressant är att Rockström i veckan varit med att författa i princip samma debattartikel i The Guardian, tillsammans med sin nära domedagskompis Hans-Joachim Schellnhuber, professor på Potsdams klimatforskningsinstitut, PIK. (Schellnhuber fick sparken i våras som rådgivare till den tyska regeringen, efter att den insett att hans råd inte bara var värdelösa utan också på god väg att leda till tysk industriell kollaps och massarbetslöshet.) I The Guardian är det den nystartade och självutnämnda Earth League som är ute och efterlyser global omställning.

Det intressanta med dessa nygamla domedagslarm är förstås att de kommer just nu, bara  dagar innan FN:s klimatpanel IPCC ska presentera sin femte rapport för beslutsfattare, SPM. Den som bara läst svenska tidningar har förmodligen missat hela dramatiken som omgärdat denna rapport, men utlänsk press har som tur är inte samma beröringsskräck.

Problemet för de klimatreligiösa är att IPCC:s forskning inte längre ger fog för några domedagslarm. Klimatpanelen har tvingats vidgå att temperaturen inte ändrats på 17 år, och att 98 procent av de så kallade klimatmodellerna har misslyckats kapitalt med att förutsäga temperaturutvecklingen. Vad IPCC nu tvingats acceptera är att den så kallade klimatkänsligheten är betydligt lägre än vad man trott – kanske bara en fjärdedel av vad klimatmodellerna programmerats med.

Följden av detta? Jo, att det så kallade tvågradersmålet kommer att klaras utan att vi behöver göra någonting över huvud taget.

ipcc_klimatmodeller

Kartan och verkligheten. De färgade fälten visar IPCC:s olika temperaturscenarier från tidigare rapporter. Som synes hamnar den observerade medeltemperaturen betydligt lägra, och i vissa fall även under de lägsta prognosmodellerna.

Detta är förstås ett allvarligt hot mot hela domedagsindustrin, där inte bara så kallade forskningsinstitut som Stockholm Environment Institute och Stockholm Resilicence Center återfinns, utan i princip hela den förnybara energiindustrin. För vem skulle stillatigande acceptera 50-procentiga energiskatter och massiv utbyggnad av vindkraften, om hela basen för dessa satsningar plötsligt visar sig vara grova överdrifter med inslag av masshysteri?

Därför är det kris bland rapportförfattarna i Stockholm. Tyska Der Spiegel avslöjade i fredags att de tyska delegaterna, i strid med IPCC:s forskare, krävt att den 17 år långa uppvärmningspausen helt skulle utelämnas ur SPM-rapporten. (Att politiska representanter är inblandade i att författa en forskningsrapport säger en hel del om IPCC.) Tyska Die Welt talar klarspråk och menar att IPCC genom sin nya rapport i princip eliminerar behovet av klimatpolitiska regleringar som EU:s utsläppshandel.

Det händer alltså en hel del bakom kulisserna, som vi inte får veta särskilt mycket om. Observera alltså att IPCC:s delegater befinner sig här i Stockholm för slutarbetet med rapporten, men att inga svenska medier har omnämnt detta med en rad.

Istället upplåter DN – i likhet med SvD – plats till samma fåniga domedagspredikningar som vi hört gång efter annan, framförda av samma personer som har allra mest att förlora på en sansad debatt. Det hänvisas friskt till junk science som Världsbanksrapporten 4 grader från i fjol – även den framtagen av Hans Joachim Schellhuber, med benägen assistans och PR-arbete av  Rockström i hans egenskap av regeringens rådgivare i klimatfrågor.

Riksrevisionsverket har samtidigt kritiserat regeringens klimatpolitik, rapporterar SvD. Personligen tycker jag det borde vara betydligt mer angeläget att granska hur många hundratals miljoner som egentligen slussats in i Rockströms klimatforskningsimperium – och i vilken mån Sverige haft någon nytta av denna pengarullning.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: