Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Euro (sida 1 av 4)

Planen var ju ändå aldrig att rädda Grekland

Det är förvisso enkelt att moralisera över Grekland och landets usla betalningsmoral. Raljera om en nation som varit på obestånd större delar av sin historia än något annat jämförbart land. Sucka över detta svarta hål i EU:s sydöstra hörn som aldrig verkar kunna komma på plus.

Och ja, de grekiska politikerna har historiskt sett utnyttjat systemet grovt, mutat och smörjt sig till makten och varit dokumenterat odugliga på att få en budget att gå ihop. Och visst var det så att Grekland bluffade sig in i Euro-samarbetet, genom att frisera offentliga BNP-siffror – med professionell assistans av den amerikanska finansjätten Goldman Sachs, nota bene, där en viss europeisk centralbankschef brukade jobba.

Men idag är det faktiskt inte läge att raljera och fördöma. För vad vi ser är ett helt folk som håller på att gå under, efter sju år av nedskärningar, skattehöjningar och krisprogram. Där fler än hälften av landets unga – de som inte redan flytt – går arbetslösa, och där alltfler försörjs av familjens enda inkomst: fattigpensionen. År efter år har nedskärningarna staplats på varann, för att hålla långivarna – trojkan – på gott humör, trots att ”räddningspaketen” sakta tagit död på patienten. Saneringen av ekonomin har nämligen fått motsatt effekt – köpkraften har minskat och BNP har rasat, år efter år.

De flesta är nog eniga om att det sista som Grekland behöver just nu, är ännu större skulder. Och det var främst det som söndagens folkomröstning handlade om. Inte att smita från notan, som många moraliskt högstående debattörer alltid återkommer till, utan att slippa ännu fler umbäranden.

Det finns nämligen ingen möjlighet för Grekland att komma på fötter igen så länge det sitter fast i sitt nuvarande skuldberoende. Landet har blivit som en SMS-låneslav i gigantformat – som konsekvent tecknar nya skuldsedlar för att betala av gamla lån, och för varje omgång blivit skyldigt ännu mer.

I detta sammanhang finns det en fråga som de flesta debattörer aldrig verkar ställa sig:  Hur kan någon seriös bank fortsätta att låna ut pengar till en kund som uppenbarligen aldrig kommer att kunna betala? Har den som lånar ut verkligen inget som helst ansvar att bedöma om en låntagare har möjlighet att betala åtminstone räntorna på sina lån utan att gå bankrutt?

Det är samma sak som om en bank skulle låna ut pengar till en sjukpensionär för att köpa en villa i 25-miljonersklassen – och sedan fortsätta att skyffla in pengar på kontot när de få tusenlapparna från försäkringskassan inte räcker ens för att betala en bråkdel av räntor och amorteringar.

I Greklands fall har dock syftet med ”räddningspaketen” aldrig varit att rädda landet – det har istället handlat om att till varje pris försvara den gemensamma valutan, euron. På detta sätt har trojkan – EU, Europeiska centralbanken och IMF – gemensamt dömt befolkningen i en medlemsstat till evig fattigdom, depression och massarbetslöshet, för att säkerställa att SMS-låneföretagen – framför allt tyska och franska banker – slipper ta ansvar för sin huvudlösa utlåning.

När en betydande del av befolkningen nu röstar nej till att teckna ännu fler SMS-lån, är det ett tecken på senkommen sjukdomsinsikt. Det handlar inte om att smita från notan, eller kräva att andra ska betala för grekernas lyxtillvaro. Grekerna vill helt enkelt inte ha mer av samma medicin.

Därför är folkomröstningsresultatet ett sällsynt inslag av sunt förnuft, mitt i det galopperande vansinne som kallas EMU. Pengarna är slut, lånen går inte att betala tillbaka. I det privata näringslivet kallas det för konkurs (ett begrepp som relativt sällan åtföljs av raljanta kommentarer om lata arbetare).

Det bästa för alla inblandade vore om Grekland så snabbt som möjligt lämnade eurosamarbetet, gärna med en stor fet statsbankrutt – och gärna en som drar med  hela den gemensamma valutan i fallet. För euron är till sin konstruktion sannolikt det som skadat europeisk konkurrenskraft mest av alla EU:s påhitt de senaste 20 åren.

Räkna dock kallt med att makteliten kommer att göra sitt yttersta för att stoppa detta från att hända. För det värsta som kan hända är om Grekland dumpar euron, tar smällen och så sakteliga lyckas kämpa sig tillbaka till tillväxt igen – ungefär som Island gjorde efter samma finanskrasch för snart sju år sedan.

Det skulle ju, gud förbjude, kunna få fler länder längs Medelhavet att börja snegla på egna valutor igen.

Intressant?

Fler om , , , ,

Min stora feta grekiska statsbankrutt

640px-Alexis_Tsipras_Syriza

Alexis Tsipras Syriza” by FrangiscoDerOwn work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.

Det har gått snart sju år år sedan den europeiska finanskrisen startade, och sedan dess har Grekland fått ta den absolut hårdaste smällen av det feltänkta och i realiteten havererade projektet att samla Europas vitt skilda ekonomier under en och samma valuta och växelkurs – även om inget av Sydeuropas länder sluppit undan effekterna som stavas stagnation, nolltillväxt och permanentad hög arbetslöshet.

Så det är kanske fullt rimligt att medborgarna i ett land där BNP minskat med 25 procent och där mer än hälften av alla unga går utan jobb, reagerar på det enda sätt som de fortfarande kan: Genom att rösta bort de politiker som ansvarade för krisen – och fortsatt att styvnackat hålla fast vid Euron som valuta, trots att det stora flertalet nog inser att landet aldrig kommer att resa sig så länge det är fjättrat till detta blysänke.

Att notera är emellertid att det hårdföra vänsterparti som grekerna röstade till makten inte heller propagerar för att landet ska lämna vare sig EU eller Euron. Och det kanske är detta som är det riktigt tragiska med hela denna valrörelse. Gamla kommunister och falangvänster har lyckats sälja in budskapet till de desperata  grekerna att det nu minsann är slut på sparprogram, att staten ska skapa nya, pensioner och löner ska höjas, sociala förmåner ska återinföras. Dessa satsningar förutsätter Syriza att EU kommer att betala, genom att skicka in nya frikostiga lån till den bankrutta grekiska staten, som redan är skyldig hisnande 250 miljarder Euro. Någon återbetalning kommer dock inte att ske – vare sig av de gamla lånen eller de nya som behövs för att infria de stora feta grekiska vallöftena som var tredje grek uppenbarligen svalde med hull och hår.

Det minst onda hade naturligtvis varit ärlig nog att stå för den enda egentliga utvägen: Att dumpa euron och återinföra den egna nationella valutan, drachman. Skulderna hade förvisso funnits kvar och blivit mångdubbelt större i och med att kursen störtdykt, vilket i sin tur hade tvingat fram en statsbankrutt.

Men det hade i alla fall inneburit en slags botten för krisen, en nystart – och högst sannolikt bättre än den långa och utdragna plåga som fjättrandet till euron innebär år efter år.

Något märkligt i sammanhanget är att s-märkta politiker och debattörer i mångt och mycket verkar sympatisera med de grekiska vänsterextremisternas analyser. (Vilket ungefär är samma sak som att svenska socialdemokrater skulle heja på KPML® eller Kommunistiska partiet.) Fast det kanske är ett sätt att bearbeta det plågsamma faktum att de grekiska socialdemokraterna blev närmast utraderade och bara lyckades samla bara 4,7 procent av rösterna. Till och med nazisterna i Gyllene gryning fick fler röster än det gamla maktpartiet Pasok. En genomklappning av närmast episka proportioner.

Själv undrar jag hur länge den grekiska militären, en av Europas största i förhållande till BNP – och den enda bland de europeiska Natomedlemmarna som fortsatt lägger mer än 2 procent årligen på försvaret – kommer att sitta still i båten och se hur gammelkommunister och nazister steg för steg tar över parlamentet. Till råga på allt är Alexis Tsipras bästa kompis med Putin och har fördömt EU:s sanktioner mot Ryssland efter annekteringen av Krim och stödet till separatisterna i östra Ukraina. Putin var för övrigt bland de första som hörde av sig med gratulationer till de nya grekiska makthavarna.

Det här kan sluta precis hur som helst.

Intressant?

Fler om , , , ,

 

20 år senare

Ja, jag erkänner – jag röstade ja till EU-medlemskapet i folkomröstningen för 20 år sedan.

Ett val som jag fått tillfälle att ångra många gånger sedan dess. Till mitt försvar kan jag säga att det dock var ett helt annat EU som jag personligen röstade för än det planekonomiska och centralstyrda monster som kom att ersätta det som lockade – den öppna handelsunion med fri rörlighet för varor och tjänster som vi dittills hade lärt oss förknippa med det som då kallades EG, den Europeiska gemenskapen. En sammanslutning av fria stater som har få likheter med det vi fick istället, när maktberusade politiker och byråkrater tog makten och styrde det europeiska projektet mot ständigt ökad överstatlighet och kontroll.

Visst, rörligheten har ökat lite grann och vi slipper ibland visa pass när vi reser mellan länderna. Och i stora delar av unionen existerar nu en gemensam valuta, vilket gör det enklare att jämföra priser på varor och tjänster.

Men samtidigt har problemen hopat sig, och idag är den allmänna bilden av EU bland medborgarna varken ett fredsprojekt eller konkurrenskraftig frihandelsunion, snarare att ekonomiskt och politiskt konkursbo. Det monumentala felbeslutet att tvinga in så väsensskilda ekonomier som Tyskland och Grekland under en gemensam valuta, ledde precis som kritikerna förutspådde till spekulationsbubblor och åtföljande permanenta kriser. Euroförsvaret har lagt en död hand över EU:s tillväxt i mer än sex år, och ingen ljusning är i sikte.

Samtidigt har Bryssel förvandlats till tummelplats för välfinansierade lobbyister som styr politiker och byråkrater med i från början högst oklart demokratisk legitimitet. Tjänstemän och kommissionärer – som vi inte röstat på – driver fram ständigt nya direktiv som sedan automatiskt blir svensk lag utan att vi kan protestera. 7-8 av 10 svenska riksdagsbeslut kommer idag från Bryssel – lagar som vi är tvingade att efterleva även i de fall där de slår direkt mot svenska jobb och svensk ekonomi (som det vansinniga svaveldirektivet som riskerar slå ut industrier i Norrland).

Den fria rörligheten, en av de verkligt stora fördelarna med samarbetet, är givetvis bra – men det vi ser mest av idag är hur skrupelfria EU-länder använder systemet för att mer eller mindre handgripligt tvinga iväg sina fattigaste medborgare till ett liv som tiggare i Europas huvudstäder.

1994 röstade svenskarna för ökad personlig frihet, bättre ekonomi, fler jobb och kanske allra mest ett avskaffat systembolag. Men istället för att få köpa vin och öl på ICA, blev EU ett byråkratiskt monsterbygge, med en allt större kader av ovalda byråkrater som detaljstyr allt större delar av våra liv – från vilken typ av dammsugare vi ska få köpa till vilket godis som ska tillåtas i butikerna. Lägg till detta EU-kommissionens nye ordförande, icke-vald av folket, som aktivt ägnat sig åt att hjälpa skattesmitare – med miljarder i förlorade skatteinkomster som resultat.

20 år efter Sveriges ja till EU permanentas den ekonomiska krisen, nya regleringar gör det mer och mer olönsamt att driva företag och industrierna flyr till länder med billigare energi och lägre kostnader. Kvar blir en union fokuserad på att hantera ständigt nya kriser, istället för att bygga välstånd och framtidstro.

Vi skulle gjort som våra grannar i väst och stannat utanför – och på köpet tjänat 30 miljarder i årlig avgift till byråkratcirkusen i Bryssel och Strasbourg. Fast det går ju inte heller längre, för Riksdagen beslutade redamn 2010 att skriva in vårt EU-medlemskap i grundlagen.

I alla fall: Förlåt.

You can check out any time yo like, but you can never leave. (Hotel California, The Eagles.)

Läs även Motpol och HAX.

Intressant?

Fler om , ,

EU satsar 1600 miljarder på att bekämpa dåligt väder

FN:s senaste klimatmöte i Warszawa kom och gick på sedvanligt vis. Som vanligt kunde ingen av de nära 10.000 deltagarna komma överens om någonting alls, förutom att processen måste fortsätta så att alla offentligavlönade byråkrater, hållbarhetskonsulter, politiker, lobbyister och EU-finansierade miljögrupper har något att se fram emot nästa år.

Ett av de få beslut som faktiskt togs var att begrava de lönlösa försöken att nå enighet om globala utsläppsmål. Efter att i princip alla större nationer med industrier hoppat av, kom mötet fram till att varje nation själv ska få besluta om hur mycket den kan eller vill sänka sina utsläpp. Vilket i praktiken innebär att klimatförhandlingarna är stendöda – även om diverse skattefinansierade bidragsdiare gör sitt bästa för att hävda att de fyller en funktion.

Det hindrar dock inte EU att på gammalt känt manér marschera före mot avgrunden. I förra veckan lovade EU:s allt mer fanatiska klimatkommissionär Connie Hedegaard att unionen nu skruvar upp ambitionerna i arbetet med att stoppa en fruktad framtida klimatförändring på 0,05 C. Detta ska ske med ännu mer av skattebetalarnas pengar – hela 20 procent av EU-budgeten ska öronmärkas för att bekämpa framtida klimatförändringar, enligt Hedegaard. Fram till 2020 blir det 180 miljarder Euro, eller 1.600 miljarder kr.

Vilket innebär ännu fler och högre skatter på energiproduktion, ännu fler industrier som lämnar Europa för billigare tillverkning i andra delar av världen – och ännu fler arbetslösa som måste försörjas. Tillsammans med Eurohaveriet som redan skapat massarbetslöshet i  stora delar av Europa, kommer Hedegaards nysatsning utan tvekan att driva EU in i ett permanent tillstånd av kris. En så kallad ”double whammy”.

Dessutom anses det så extremt viktigt att bekämpa stormar, värmeböljor, översvämningar och andra typer av dåligt väder i framtiden, att 130 miljarder omdirigeras årligen från EU:s budget för utvecklingsbistånd till ”klimatåtgärder”. Pengar som kunde gått till att konsturera bättre hus i Filippinerna, kommer nu att försvinna ner i olika svarta hål – som  EU:s havererade system för handel med utsläppsrätter.

Hedegaards och EU:s officiella ståndpunkt är och förblir att vi måste ”gå före” och visa världssamfundet hur chockhöjda energipriser och massiv avindustrialisering kan rädda Jorden. Förhoppningen är sedan att nationer som Kina, USA och Brasilien följer efter och även de begår ekonomisk harakiri av ren solidaritet.

Hittills har den strategin funkat sådär.

Samtidigt pågår det i delar av den sönderfallande unionen en het debatt om utvinning av skiffergas, så kallad fracking. En storsatsning på att ersätta kontinentens koleldade kraftverk med naturgas hade i ett slag sänkt utsläppen med 30 procent, samtidigt som energipriserna sjunkit. En ny rapport från analysfirman Pöyry, som Bishop Hill uppmärksammade igår, har inventerat Europas gastillgångar, och kommit fram till att till att en storsatsning på skiffergas kan skapa 1,1 miljoner nya jobb inom EU fram till 2050.

Det måste förstås förhindras. Därför gör EU allt som står i dess makt för att stoppa gasutvinning i Europa. De skyhöga energipriserna måste bevaras, annars riskerar hela den subventionsdrivna sol- och vindkraftsbubblan att säcka ihop.

Så kan vi ju inte ha det, eller hur?

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Isländsk jobbpolitik: undvik EU till varje pris

eurostat_unemploymentS-kongressen är slut och Stefan Löfven fick stöd för lite allmänt luddiga skrivningar om att låta kommunerna bestämma över privata välfärdsetableringar – och ett löfte om att Sverige ska ha lägst arbetslöshet inom EU år 2020. Med tanke på den massarbetslöshet som breder ut sig på kontinenten i spåren av Euroförsvaret – parat med och en närmast patologisk Brysselbyråkrati som aktivt arbetar för att driva iväg jobbtillfällen – är det senare inte en alltför riskabel utfästelse.

De senaste dystra siffrorna från Eurostat visar nämligen att hela 12 procent saknar jobb i Eurozonen idag (10,9 procent om man räknar med samtliga EU-länder). Och tyvärr går det åt helt fel håll: fem år efter finanskrisen ökar arbetslösheten fortfarande i 19 EU-länder medan den faller i bara åtta. Största ökningen mellan december 2011 och december 2012 uppvisar inte förvånande Grekland, som gått från 21,4 till 26,4 procent arbetslösa och Spanien, där 26,3 procent saknar  jobb jämfört med 23,9 för ett år sedan. Den långsiktiga trenden verkar alltså vara på Löfvens sida – förmodligen behöver S inte lyfta ett finger vid en eventuell valvinst för att infria löftet, eftersom övriga Europa kommer att lösa saken för honom.

iceland-unemployment-rate

Arbetslösheten på Island har fallit kraftigt sedan 2010.

Men om Löfven faktiskt menar allvar, och behöver inspiration för en lyckad arbetsmarknadspolitk, behöver han inte resa längre än till vårt nordiska grannland Island, vars arbetslöshet fallit dramatiskt och i februari i år var nere på 4,7 procent. Det innebär att Island nu kan uppvisa de lägsta arbetslöshetssiffrorna i Europa. Då ska man minnas att Island drabbades hårdare än något annat land i Europa när finanskrisen slog till mot den lilla önationens banker, som pumpat upp en gigantisk spekulationsbubbla. När bubblan brast drevs arbetslöshetens till historiskt höga tal på nära tio procent.

Island valde dock en helt annan väg än EU för att tackla krisen. Istället för att skuldsätta staten och sina egna medborgare – eller konfiskera deras besparingar för att rädda bankirerna på cypriotiskt vis – lät man helt enkelt kapitalismen ha sin gång och bankerna tilläts gå i putten. Fem år efter krisen är det lätt att se vilken metod som fungerade bäst. Man kan också konstatera att Island aldrig haft denna möjlighet ifall ön gjort det ödesdigra misstaget att bli medlem av EU och den gemensamma valutan. Den isländska återhämtningen har varit så snabb, att den till och med nämnts som modell för en annan krisdrabbad önation – Cypern. Det är förstås för sent nu.

Nu beror de fallande arbetslöshetstalen förvisso inte bara på frånvaron av EU och Euron, utan på att att Island byggt ut sin fiskeflotta och storsatsat på öns aluminiumsmältverk. De senare kräver enorma mängder energi, som tillhandahålls naturligt genom billig vattenkraft och heta källor.

Framgångarna för den isländska fiskeflottan hänger till stor del ihop med det faktum Island inte behöver följa EU:s fiskekvoter. Och tillväxten för aluminiumtillverkningen på ön beror till stor del på att fabriker stängts i andra EU-länder, framför allt på grund av  skyhöga miljöavgifter, energiskatter, utsläppsrätter och andra tunga pålagor på som gjort det för dyrt att driva elintensiv industri i unionen.

Det verkar sålunda vara en lyckad strategi för små stater att försvara sitt oberoende, att hålla EU och dess byråkrater på behörigt avstånd – och satsa på billig energi. Dvs precis det som Sverige ägnades sig åt ända fram till 90-talet, då vi gick med i EU.

Men att Stefan Löfven och S skulle ta lärdom av Island ska vi nog inte ha några höga förhoppningar om. Sedan Sverigedemokraterna kom ut som EU-kritiker, debatteras det över huvud taget aldrig om Europa längre. Och grönvänstern kräver att Löfven ska skrota kärnkraften.

Så tyvärr, lösningen blir nog att låta EU:s haveri göra jobbet. Om det inte blir revolution först.

Intressant?

DN 1, 2, SvD 1, 2, Aftonbladet 1, 2

Andra bloggar om , , , ,

Drömläge för Putin att skaffa egen Medelhavsö

Efter EU:s och IMF:s helgalna beslut i helgen att råna bland annat ryska oligarker på ett stort antal miljarder – dvs besparingar som placerats i cypriotiska banker – har Vladimir Putin föga förvånande uttalat sig i skarpa ordalag om förslaget att låta ryska medborgare betala för EU:s kris. Visserligen har den ryske presidenten ännu inte öppet hotat med motåtgärder, som att skruva åt gaskranarna till Europa. Men vi kan vara övertygade om att det pågår förhandlingar mellan Ryssland och Cypern, som i många år varit en viktig handelspartner för Ryssland. Dessutom har Moskva redan tidigare bistått Cypern med miljardlån.

Enligt ratinginstitutet Moody’s har ryssar tillgångar motsvarande fler hundra miljarder i cypriotiska banker, vilket gör det minst lika viktigt för Moskva som för Bryssel att undvika en statsbankrutt i landet. Och för en supermakt som Ryssland är det knappast något problem att hosta upp de ynka 17 miljarder som behövs.

Redan i helgen erbjöd sig ryska Gazprom – givetvis med Putins goda minne – att betala vad som krävs för att rädda de cypriotiska bankerna. I gengäld vill bolaget ha rätt till prospektering av Cyperns naturgastillgångar. Ännu så länge har den cypriotiske presidenten och EU-vännen Nikos Anastasiades nobbat erbjudandet, som alltså skulle rädda den cypriotiska ekonomin från bankrutt helt utan den förhatliga bankskatten. Från Greek Reporter:

The proposal states that Gazprom will fund the restructuring of the country’s crippled financial institutions in exchange for substantial control over the country’s gas resources while Cyprus won’t need to take the harsh bailout package offered by the EU.

För det cypriotiska parlamentet finns det – tvärt emot vad alla analytiker skriver – en plan B, ett reellt alternativ till EU:s och IMF:s ultimatum. Och det finns garanterat partier i parlamentet med betydligt mindre EU-vänlig hållning än presidenten – särskilt efter de senaste dagarnas brutala agerande från Bryssel.

Sköter ryssarna sina kort rätt de närmsta dagarna, kan alltså resultatet av EU-ledarnas totala hjärnsläpp bli att Ryssland etablerar en ny ekonomisk exklav i Medelhavet, till rena vrakpriset. Och vem vet, kanske kan också den ryska medelhavsflottan – som idag ligger i syriska Tartus – kan flytta till en tryggare hemmahamn på Cypern.

Om några år kommer vi att åka charter till Limassolgrad, där alla pratar ryska.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, 5, DN 1, 2, 3, 4, 5

Andra bloggar om , , , ,

Desperat EU rånar bankspararna

Få medier verkar riktigt ha insett vad EU:s senaste räddningspaket till konkursmässiga cypriotiska banker egentlligen innebär. Paketet innehåller nämligen en veritabel finansiell atombomb: villkoret för att rädda Cypern undan statsbankrutt var nämligen att landet gick med på att konfiskera upp till 10 procent av bankspararnas pengar, något som beskrivs som en ”engångsskatt” på insatta medel.

Att många av de drabbade som blir av med en avsevärd del av sina besparingar är äldre och pensionärer är illa nog. Vad som är än mer bekymmersamt är att ett stort antal konton tillhör utländska medborgare, framför allt ryssar. Men även svenskar sitter med investerat kapital i de drabbade bankerna.

”Bankrusningen” har redan börjat när folk anfaller landets bankomater. Och på tisdag när bankkonoren öppnar igen kan det bli kaotiskt när folk försöker ta ut sitt sparkapital.

För även om ”avgiften” (eller rättare sagt stölden) redan är klappad och klar, kommer många att ta det säkra för det osäkra och plocka ut sitt sparkapital. För vem vet när EU behöver rädda konkursmässiga banker med spararnas pengar nästa gång?

Vad detta huvudlösa beslut – som har stöd från IMF – leder till är inte bara att radera ut förtroendet för Cypern, utan dessvärre för alla banker i Sydeuropa. Vem kan veta om ens de franska bankerna är säkra? Vi kan lugnt utgå från att utländska placerare kommer att fly EU och europeiska värdepapper och bege sig mot Schweiz, USA och Japan. Är Mario Monti och EU-trojkan verkligen vet medvetna om vilka krafter de satt i rörelse?

Desstom är det långt ifrån säkert att Ryssland, med många kapitalstarka investerare i Putins närhet, kommer att acceptera att EU konfiskerar ryska medborgares pengar för att rädda Euron.

Det kan alltså bli riktigt, riktigt stökigt på marknaderna framöver, och frågan är om ens de ”urstarka” svenska bankerna kommer att klara sig oskadda undan krisen.


Till sist vill jag återigen tipsa om ”BBC-tradern” Alessio Rastani som fick hela världen att sätta i halsen för något år sedan när han förutspådde exakt denna utveckling för Eurozonen. Hans förutspåelser känns än mer aktuella idag:

Everybody who is watching this, this economic crisis is like a cancer. If you just wait and wait thinking this is going to go away, just like a cancer it is going to grow and it’s going to be too late. What I would say to everybody is get prepared. This is not the time right now to wishful thinking governments going to sort things out. The governments don’t rule the world. Goldman Sachs rules the world. Goldman Sachs does not care about this rescue package neither does the big funds. So actually I want to tell people … I want to help people. People can make money on this, it isn’t just traders. what they need to do is learn about how to make money from a downward market. The first thing people should do is protect their assets. protect what they have. because in less than 12 months my prediction is: the savings of millions of people is going to vanish and this is just the beginning. So I would say be prepared and act now, the biggest risk people can take right now is not acting.

För den som har besparingar, kan det vara en utmärkt idé att förbereda sig genom att köpa guld eller silver och lägga i bankfack. För vad Cypern visar oss är hur enkelt det är att konfiskera ettor och nollor på ett konto.

Och själv kommer jag nog att binda räntan per omgående.

Läs även Musik@Centrifugen.

Intressant?

SvD, DN 1, 2

Uppdatering: Det knorras rejält i Cyperns parlament, och frågan är om förslaget kan klubbas igenom. Det kan bli en mycket intressant vecka.

Andra bloggar om , , , ,

Maffian: sponsrad av EU

Just nu samlas EU-topparna för att prata tillväxt och jobbskapande. Två sektorer som unionen och den gemensamma valutan hittills varit mycket framgångsrik i att motarbeta. Med undantag för Tyskland, som döpte om sin D-Mark till Euro för lite drygt tio år sedan, dignar de flesta andra av unionens länder på randen av bankrutt under mördande obalanser som den gemensamma valutan skapat. Lägg till detta en uppsjö av regleringar, jobbdödande direktiv och ekonomiska pålagor för medlemsstaternas allt färre kvarvarande företag (de som ännu inte flyttat sin produktion till Kina).

Men det finns också framgångssagor mitt i detta mörker, exempel på verkliga snabbväxare till och med i de södra delarna av EU.

Vi talar om den syditalienska maffan, Ndrangheta, som på bara ett par år vuxit till ett av världens största brottssyndikat. Och det är pengar från EU som delfinansierat den snabba tillväxten.

Tyska Frankfurter Allgemeine publicerade nyligen en artikel om Ndranghetans bedrägeri med EU:s så kallade strukturfonder, som skapats för att finansiera satsningar på infrastruktur i unionens fattigare delar. Artikeln belyser hur maffian infiltrerat ett stort vägprojekt – moderniseringen av motorvägen A3 – i italienska Kalabrien, en av Europas fattigaste regioner. A3:an byggdes under 60- och 70-talet och binder ihop provinshuvudstaden Reggio Calabria längst ut på ”tån” av den italienska stöveln med staden Salerno, c:a 45 mil norrut.Ombyggnadsprojektet startade redan 1997, och har sedan dess kostat EU:s skattebetalare närmare 30 miljarder i infrastrukturstöd.

a3-calabria

Av dessa miljarder har väldigt få nått fram till själva byggprojektet, och 16 år efter starten påbörjades är A3-motorvägen fortfarande en enda stor byggarbetsplats. De delar som faktiskt färdigställts är redan i så dåligt skick att de måste repareras, då de byggts med undermåligt byggmaterial leverarat av maffiakontrollerade bolag.

Betongfundament har gjutits av porös havssand, tunnelrör krackelerar, bropelare spricker och den nya vägbeläggningen är av hål och bulor. Vägen är helt enkelt livsfarlig att använda på sina ställen.

Det mesta av EU-pengarna istället gått rakt ner i maffians fickor. Lokalpolitiker, tjänstemän och företagare mutades redan från starten av maffian, som på detta sätt lyckades lägga beslag på de lukrativa byggkontrakten. Resultatet blev fuskbyggen till uppblåsta kostnader – eller helt enkelt bluffakturering för tjänster som aldrig levererats.

I juli 2012 rapporterade Olaf, EU:s myndighet mot korruption, vid en presskonferens i Bryssel att det A3-projektet var det hittills värsta exemplet på förskingring av EU-bidrag som de hittills updagat. Resultatet blev att den italienska staten dömdes att betala tillbaka stora delar av det utbetalda stödet, vilket ytterligare spädde på landets redan gigantiska statsskuld. Men den kalabriska maffian kunde alltså behålla miljarderna de fuskat till sig.

Exakt hur mycket som försvunnit, och vad pengarna eventuellt har åstadkommit är det ingen som riktigt vet, eftersom EU fortfarande inte gjorts någon utvärdering av vägprojektet. Men i en rapport från EU-parlamentet 2009 ifrågasattes det om det verkligen var befogat att betala ut stödpengar till Syditalien över huvud taget, mot bakgrund av att den organiserade brottsligheten helt dominerade det lokala näringslivet.

Så sent som förra veckan uppmärksammade en italiensk tidning att Ndranghetan på senare år vuxit till att bli ett av världens största kriminella nätverk, rikare och mäktigare än den sicilianska maffian. Kokainsmuggling är den främsta intäktskällan, vid sidan av utpressning och pengatvätt.  Ndrangheta styr idag stora delar av den europeiska kokainhandeln och har nära band till Sydamerikanska drogkarteller. Den kalabriska maffian är också verksam i norra Europa, Australien och Kanada.

Och denna kriminella framgångssaga har alltså till stor del understötts av EU, som i tiotals år frikostigt strött våra skattepengar omkring sig – pengar som alltså i stor utsträckning hamnat direkt i fickorna på maffiabossar.

Så när EU:s ledare nu möts för att diskutera tillväxt och nya jobb, ska vi komma ihåg vad byråkraterna i Bryssel åstadkommmit hittills. Det är nämligen svårt att hitta någon legitim bransch som gynnats lika mycket av den gemensamma marknaden som just – maffian.

Intressant?

Andra bloggar om , ,

Fastkedjade vid ett lik

Storbritanniens premiärminister David Cameron höll ett uppmärksammat tal häromdagen, där han i princip ställde ultimatum till EU: sluta att lägga er i saker som ni inte har med att göra – annars lämnar vi unionen. Efter talet verkar proppen ha gått ur – nu ser det ut som det även i Danmark finns en majoritet som vill se  omförhandling av sitt avtal med EU. Fler länder lär utan tvekan följa i Storbritanniens fotspår.

Det är en välbehövlig tillnyktring. Undan för undan börjar det gå upp för makthavare i Europas länder att de under alltför lång tid låtit sig duperas av en liten maktfullkomlig elit i Bryssel, vars övergripande agenda varit att steg för steg ta makten över medlemsländernas inre angelägenheter. Vi ser det i den bisarra energi- och miljöpolitiken, där centrala dekret från icke-valda byråkrater håller på att slå sönder Europas industrier. Lobbyister driver igenom allt från snusförbud till lagförslag som tvingar teleoperatörer och banker att kartlägga medborgarna utan hänsyn till vad medborgarna själva tycker. Jordbrukspolitiken är ett enda stort vansinne, och EU:s fiskepolitik har snart utrotat all fisk i våra hav med sina subventioner till gigantiska trålarflottor. De flesta nya lagar som införs i Sverige, är dekret från EU.

Men värst av allt är Euron, det havererade projektet som kostat Europa otaliga miljarder (en siffra jag sett är en biljon), skapat permanent massarbetslöshet och låst in generationer av unga europeer i permanent fattigdom. Istället för att erkänna att man hade fel – Europas länder är helt enkelt för olika för att utgöra ett gemensamt valutaområde – är den ständiga lösningen på problemet mer av samma sak; krisländer som Grekland, Cypern och Spanien ska lämna över ännu mer makt till Barroso, Draghi, van Rompuy och de tusentals ansiktslösa och ickevalda byråkraterna i Bryssel.

I Sverige finns knappast någon debatt om det faktum att den frihandelsunion som vi en gång gick med i inte har mycket gemensamt med dagens EU. Idén med fri rörlighet av varor, tjänster och människor är förstås själva grunden för det som EU borde vara, och det hade räckt med det. Tyvärr har unionen istället förvandlats till ett monster som sakta kväver oss. Vi som röstade för EU-medlemskapet på 90-talet kunde aldrig föreställa oss att ”fredsprojektet” skulle degenerera till att bli en slags Brazil, en toppstyrd kommandoekonomi av sovjetiskt snitt.

Tyska Handelsblatt jämförde ganska träffande förhållandet till EU som att vara ”fastkedjad vid ett lik”. De ständiga räddningsaktioner och det permanenta ekonomiska undantagstillstånd som krävs för att hålla  Euron vid liv, lägger en död hand över medlemsländernas ekonomier och konkurrenskraft under överskådlig tid.

I Sverige kommer vi dessvärre inte att få se någon vettig debatt om vårt EU-medlemskap, eftersom de enda partierna som aktivt ifrågasätter det är Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Beröringsskräcken med SD kommer därför effektivt att se till att frågan snabbt avförs från dagordningen . (Att ifrågasätta Bryssel vore ju att riskera bli utpekad som Sverigedemokrat, så kallad guilt by association.)

Dessutom röstade riksdagen för ett drygt år sedan igenom att vårt medlemskap i EU är inskrivet i grundlagen, ungefär på samma sätt som DDR:s konstitution slog fast ”den eviga vänskapen med Sovjetunionen”.

En liten tröst i sammanhanget är ju att både Sovjet och DDR numera är historia.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, Aftonbladet

Andra bloggar om , , ,

Läs även HAX, Motpol och Den hälsosamme ekonomisten

Totalhaveri i tankesmedjan

Ett fenomen i dagens tyckonomi är den ständigt växande skara människor som arbetar för så kallade tankesmedjor. Det frammanar bilden av stora tänkare, som med jämna mellanrum nedkommer med kloka ord till den obegåvade allmänheten. I praktiken är det förstås samma gamla vanliga lobbyister som döljer sig i smedjorna. Lobbyister vars uppgift är att tjäna pengar åt sina kunder (inte sällan bidrags- och skattediande företag och organisationer).

Just en sådan ”tankesmedja” är Fores, och idag är dess tankesmeder oroliga för att EU förlorar miljardbelopp på recessionen. Det handlar om den europeiska utsläppshandeln, som håller på att haverera på grund av alltför låg efterfrågan på utsläppsrätter. Marknaden skapades i en tid då konjunkturen pekade uppåt och industrierna ökade sin produktion – och därmed utsläppen. Sedan ett par år pekar samma kurvor rakt ner i källaren, massarbetslösheten breder ut sig och den europeiska industrin är i sin djupaste kris sedan Andra världskriget. Många tillverkningsindustrier har flyttat till Kina eller Indien, eftersom de där slipper EU:s hårda och dyra miljölagar. I Europa lämnas hela generationer utanför arbetsmarknaden i takt med att industrierna flyr.

Så klart att det då blir massor med utsläppsrätter över: det finns alldeles för få kvar som släpper ut. Ur miljöskäl låter kanske detta positivt – även Sverige minskade sina CO2-utsläpp förra året – men för EU:s planekonomer är det närmast en katastrof. Raset för utsläppshandeln hotar hela systemet, och de hundratals miljarder i intäkter som EU planerat få in på utsläppsbörsen riskerar att utebli.

Därför finns det nu förslag att gå in och justera prissättningen på utsläppsbörsen, genom att undandra en del av de befintliga utsläppsrätterna från försäljning. I praktiken en toppstyrd manipulation av en påstått fri marknad. (Men vem förvånas egentligen när EU är inblandat?)

Det finns förstås vettiga röster i hela denna soppa – som de moderater som protesterar mot EU-topparnas fifflande, och därmed målas ut som ett hot mot miljön av ”tankesmederna”. För man ska givetvis vara medveten att den ökade kostnaden som skulle bli resultatet av en marknadsmanipulation som den ”tankesmederna” på Fores propagerar för slår direkt mot svenska tillverkningsföretag, även kallad ”elintensiv industri”. Sådana som redan idag går knackigt och varslar folk i tusental.

Vi kan ta det igen: Den europeiska utsläppshandeln har kostat skattebetalarna mer än 2.0000 miljarder sedan starten 2005, mer än Eurokrisen. Systemet har inte inneburit några utsläppsminskningar över huvud taget – tvärtom har det ökat föroreningarna eftersom systemet framgångsrikt gynnat stora företag att lägga ner tillverkning i Europa och flytta fabrikerna till Kina, där energin till största del framställs i orenade kolkraftverk. De överblivna utsläppsrätterna från den nedlagda fabriken har de ju kunnat sälja med fet vinst. Och det är detta som EU och ”tankesmederna” vill göra ännu lönsammare.

Att kontrollera kartan mot verkligheten, är dock alltför komplicerat för floskelmaskinerna i Fores. Själv tror jag de skulle må bra av att jobba en vecka i en riktig smedja. Eller varför inte en gruva? En riktigt djup en.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

DN 1, 2, 3, Aftonbladet

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: