Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Europa (sida 1 av 2)

En svensk tiger – och kröker rygg

”Vi ska leva våra liv som vanligt”, annars har terroristerna vunnit. Så kommenterade Stefan Löfven tisdagens terrordåd i Bryssel när han intervjuades i Aktuellt i går kväll. Statsministern sällade sig därmed till en närmast unison kör av politiker – såväl världsledare som ministrar på hemmaplan – som bedyrade att terroristerna inte ska få besegra det öppna samhället. Att vi aldrig ska vika oss för hot och våld. Att vi ska leva precis som vanligt.

Samma visa efter varje terrordåd. Som ett slags inövat manus – Talking points som det kallas på PR-språk.

Och som vanligt är det inget annat än varmluft. För är det något vi har gjort med stor framgång är nämligen just att vika oss för terrorn. Sverige är sannolikt ledande i vår del av världen när det gäller att kröka rygg, visa undfallenhet, relativisera våld och övergrepp och undan för undan normalisera en situation där vissa delar av samhället inte längre står under polisens kontroll.

Någon som minns Lars VIlks? Han som ritade en rondellhund för snart tio år sedan och sedan dess utsatts för ett flertal mordförsök – det senaste vid terrorangreppet i Köpenhamn för ett år sedan. Vilks har förpassats till ett liv i skuggorna, han kan inte längre verka som konstnär eftersom få institutioner – exempelvis Kulturhuset i Stockholm – vågar ta i hans verk med tång av rädsla för att själva bli måltavlor för terroristerna som jagar Vilks.

Här vek vi oss för terrorn – och fortsätter göra det.

I Stockholms norra förorter blev ett australiskt tv-team nyligen attackerade  när de gjorde ett inslag om området. Polisen hade tidigare nekat journalisterna eskort eftersom det riskerade provocera fram upplopp. Inte heller här hade Sverige sin finaste stund när det gällde att försvara det öppna samhället.

Den svenska syltryggigheten är förvisso inte ny, den historiskt bevandrade är säkerligen bekant med 40-talets nazistiska permittent-transporter, som vi tillät rulla rakt genom landet på väg till det ockuperade Norge.

Idag står vi inför en situation där såväl ambulans, brandkår och polis överger delar av landet  (ett 50-tal så kallade no-gozoner). Hit kör inte polisen längre utan att ha en extra patrull med för att vakta den andra så att den inte blir utsatt för stenkastning – eller i värsta fall angrepp med handgranater.

I vissa områden har inte bara våldsmonopolet kastat in handduken. Samhället har också släppt den gamla omoderna idén med jämställdhet och lika rättigheter. Kvinnor slår larm om att de inte får klä sig som de vill utan att hotas av religiösa ”kommissarier” – men  lämnas i sticket. Samhället böjer sig – för att inte stöta sig med förtryckarna.

Och när mängder av unga tjejer ofredas på badhusen blir lösningen att ge dem egna badtider – inte att slänga ut tafsarna. Samma visa igen.

Genom att gång på gång släta över, normalisera, trivialisera och relativisera våld och övergrepp – oavsett om måltavlan är polis, politiska meningsmotståndare, religiösa minoriteter, kvinnor, homosexuella eller oliktänkare – har vi satt oss i ett läge där fanatiker och extremister får sätta gränserna för det öppna samhället. Alltså vad vi tillåts säga och göra utan att riskera utsättas för våld.

Och trots att regeringen – framför allt Anders Ygeman – långt om länge börjat ta jihadistterrorn och hoten mot det öppna samhället på allvar, var det bara några dagar sedan Segerstedtinstitutet i Göteborg, bildat som resurscentrum för studier om rasism och extremism, släppte en rapport där författarna lyckades med den svårslagna bedriften att dels anklaga den liberala demokratin för att utöva terror mot icke-vita i förorterna, dels stämpla ledande svenska terrorexperter som islamofober.

Det är svårt att se hur sådana rapporter skulle göra det enklare att möta hotet från de våldsbejakande element som hotar vår frihet.

Så nästa gång Löfven, Wallström, Ygeman eller någon annan medietränad företrädare för det åsiktindustriella komplexet säger nåt i stil med att vi ”aldrig får vika oss för terrorn”, kom ihåg – det har vi gjort för länge sen.

Ryggradslöshet och allmän skrajsenhet för att hamna i skottlinjen, har utvecklats till något av en svensk paradgren.

Intressant?

Fler om , , ,

Riskerna med att riva samhällskontraktet

Ett tiggarläger i Helsingborg rivs – inte av polisen utan av privatpersoner som tar lagen i egna händer. Det finns säkert många som uppskattar initiativet men själv blir jag ganska illa berörd – vi är ute på djupt vatten om vi tillåter privata medborgargarden att agera fritt.

Samtidigt är det inte svårt att förstå varför det händer. Det är tyvärr den logiska konsekvensen av en utveckling där samhället i många delar sagt upp samhällskontraktet – alltså vårt outtalade avtal med staten. Ett avtal där de grundläggande paragraferna garanterar samhällets skydd av enskildas liv och egendom. Idag är ingendera av dessa längre självklarheter – det ökända tiggarlägret i Malmö som uppmärksammades i förra veckans Uppdrag granskning är bara ett i raden av exempel på där samhället håller på att abdikera från sina huvuduppgifter. Så sent som igår fattade Mark- och miljödomstolen beslut om att avslå Malmö kommuns begäran om att få utrymma lägret av hälso- och miljöskäl, vilket alltså innebär att rättsvårdande myndigheter de facto ställer sig på markockupanternas sida mot den privata ägaren som ägnat månader och år åt att försöka få makthavarnas hjälp att återfå sin egendom på legal väg.

Men budskapet från de styrande är dock tydligt: Ockuperar någon din mark, får du fixa det själv.. Det budskapet har gått fram med all önskvärd tydlighet, vilket vi nu ser exempel på i Helsingborg.

Den tilltagande misstron mot samhället minskar inte precis när regeringens företrädare, socialminister Åsa Regnér, på en direkt fråga från Uppdrag gransknings reporter undviker att ta ställning mot den illegala ockupationen. Det beror i sin tur på att ämnet är försåtsminerat – ingen minister vågar idag riskera att uttala sig på ett sätt som riskerar dra ner twittervänsterns vrede. Så istället river hon bildligt talat samhällskontraktet i små, små bitar och kastar det i ansiktet på sina väljare. (Samma väljare som belönar hennes skotträddhet med en månadslön på runt 130.000 efter senaste höjningen i somras.)

Men det som Regnér, Löfven och för all del även det som ibland kallas ”oppositionen” planterar just nu riskerar att bli en draksådd. En misstro som på sikt riskerar att erodera tilliten mellan makthavare och allmänhet. Det kommer att få allvarliga följder. För varför ska man snällt fortsätta betala världens högsta skatter när polisen överlåter till 70-åriga tanter på landet  att ensamma ta hand om tjuvar mitt under pågående inbrott? Vem vågar egentligen köpa fritidshus, om det riskerar att ockuperas när man lämnar det obevakat några veckor? Särskilt som myndigheterna svart på vitt meddelat att man inte har något att hämta som drabbad privatperson – att få tillbaka sin egendom får man själv ansvara för.

Trots ständigt högre skatter, går vi alltså mot en utveckling där medborgarna får allt mindre tillbaka i form av service och trygghet. Staten träder steg för steg tillbaka från sin grundläggande uppgift att upprätthålla lag och ordning. Effekterna av detta ökande misstroende kan snart visa sig bli betydligt värre än att enskilda tiggarläger rivs av medborgargarden när det börjar sjunka in hos allt fler att myndigheterna kommer att vända dem ryggen om och när det gäller.

Med 619.000 vapenägare och 1,8 miljoner skjutvapen ute i stugorna är vi riktigt illa ute ifall fler bestämmer sig att ta lagen i egna händer. Därför brådskar det för våra styrande att återupprätta kontakraktet med medborgarna.

Det innebär naturligtvis inte att man ska sparka på dem som redan ligger, men vi måste både kunna stå upp för den enskildes äganderätt och hjälpa dem som har det svårt. Just nu sker dessvärre det ratkt motsatta – att vi ställer grupper mot varandra. Detta är något som främst de mörkare krafterna tjänar på.

Intressant?

Fler om , ,

EU:s plan – stoppa båtflyktingarna från att nå Europa

Den tragiska fartygskatastrofen i morse, där nära 700 flyktingar befaras ha drunknat, är ett  dystert preludium inför sommarsäsongen, som sannolikt kommer att föra med sig kraftigt ökade migrantströmmar över Medelhavet. Och tyvärr kommer det att drunkna många, många fler, desperata människor på flykt undan mördarna i Daesh, Boko Haram, Al-Shabaab, Al-Qaida  i Islamiska Magreb (Aqim) eller andra terrorgrupper som just nu sliter sönder Mellanöstern och delar av Afrika. Samma terrorgrupper som tjänar storkovan på just människosmugglingen över Medelhavet. De pengar – enligt uppgift 50.000-100.000 per person – som  de flyende tvingas betala till flyktingsmugglarna för ståplats på en överfull och skrotfärdig gammal lastbåt, landar dessutom i terroristernas fickor och finansierar vapen och stridande som kan fortsätta folkmordet och övergreppen mot bland annat kristna syrier.

Men den kanske främsta orsaken till att Medelhavet håller på att förvandlas till en gigantisk kyrkogård, är EU:s migrationspolitik. Eller rättare sagt avsaknad av sådan. På papperet finns det givetvis en – den så kallade Dublinförordningen – som statuerar att alla har rätt att söka asyl i EU och att det är det första mottagarlandet som ska behandla ansökan. Denna förordning har dock aldrig fungerat i praktiken, eftersom det är inte är hanterbart för små nationer som Malta – eller bankrutta stater som Grekland – att på egen hand hantera de hundratusentals asylsökanden som kommer över Medelhavet.

Därför har EU:s inofficiella linje under lång tid varit att till varje pris se till att asylsökande inte ska kunna ta sig till Europa över huvudtaget. Under Moammar Gadaffis styre fungerade också denna strategi relativt väl – diktatorn såg effektivt till att inga flyktingskepp lämnade Libyens hamnar. Europas yttre gränskontroll hanterades därmed av en massmördare i Tripoli – mot ersättning givetvis – något som EU-ledarna var uppenbart nöjda med (vad som hände med flyktingarna ville de förmodligen inte veta).

Efter Gadaffis fall 2011 har Libyen blivit en så kallad failed state, där beväpnade miliser och terrorister styr över stora delar av landet. Grupper som tjänar stora pengar bland annat på att sjösätta överfulla skorvar med desperata flyende med destination Europa. EU behöver alltså desperat ta fram en ny politik för att komma till rätta med de allt större flyktingströmmarna över Medelhavet – dels av humanitära skäl, dels på grund av bristen på solidaritet mellan EU-länderna när det gäller mottagningen. Vissa länder, som Sverige, Storbritannien och Tyskland tar emot majoriteten av de flyende medan länder som till exempel Ungern vägrar ta emot en enda. En obalans som göder extremistpartier och på sikt underminerar sammanhållningen i unionen.

Och att döma av uttalanden från EU:s ”inrikesminister ” Dimitris Avramopoulos, kommer EU:s lösning på problemet vara att inrätta så kallade processing centers utanför Europa, flyktingläger där asylsökande ska kunna få sina ansökningar prövade utan att behöva sätta sin fot på europeisk mark.

Ett liknande system finns sedan något år på plats i Australien, som numera infört totalstopp för båtflyktingar till landet. Istället har Australiens flyktingmottagning och asylprövning outsourcats till Stilla havsöar som Papua Nya Guinea och Nauru, dit båtflyktingar omdirigeras av kustbevakningen. Privata firmor står för driften av lägren – och även för själva asylprövningen – och de som får avslag skickas tillbaka till länderna de kom från. På detta sätt har Australien i princip hejdat all flyktinginvandring till landet, med undantag för det fåtal som landet anser behövs på arbetsmarknaden.( Att notera i sammanhanget är att detta beslut togs av den tidigare, socialdemokratiska regeringen i Australien.)

Systemet har fått mycket hård kritik av FN och människorättsgrupper, och det faktum att denna väg nu är stängd gör att flyktingsmugglarna dirigerar om flyktingarna till andra rutter – som Medelhavet.

Men nu ser alltså EU alltså ut att gå exakt samma väg. Enligt The Guardian finns färdiga planer på att öppna läger enligt australisk förlaga i länder som Niger, Egypten och Turkiet – asylmottagningar som finansieras och betalas av unionen och där värdländerna sannolikt får bra betalt för besväret.

Möjligen har vi redan börjat se resultatet av denna typ av samarbete. I mitten av mars öppnade den turkiska kustbevakningen eld mot ett migrantskepp med 337 flyktingar på väg att korsa Dardanellerna, efter att fartyget vägrat hörsamma order om att stanna. Genom att skjuta sönder fartygets motorer, stoppades lastfartyget, Dogan Kartal, och bogserades tillbaka till turkisk hamn.

Inga närmare detaljer finns om incidenten, men med tanke på att de turkiska myndigheterna hittills visat mycket svalt intresse för att stoppa människosmugglare är det inte osannolikt att någon typ av inofficiell uppgörelse mellan EU och Turkiet redan finns på plats. Man ska vara medveten om att Turkiet, som redan har 1,7 miljoner syriska flyktingar på sitt territorium (att jämföra med det fåtal som tar sig till Sverige) i och med detta tar på sig försörjningsansvar även för dessa båtflyktingar. Men signalvärdet till flyktingsmugglarna är tydligt – sjövägen från Turkiet är stängd.

EU:s kommissionens vice-president, Frans Timmermans, utlovade nyligen att kommissionen redan i maj kommer att presentera en ny ”agenda för migration” med ”en förbättrad styrning” som syftar till att stärka asylsystemet, proritera legal migration, agera kraftfullt mot ”irregulär migration” och säkra EU:s gränser.

Vi får snart se om detta innebär att flyktingar som plockas upp i Medelhavet skickas vidare till läger i Afrika.

Oavsett vad det blir, lär dagens fartygskatastrof snabba upp arbetet.

Intressant?

Fler om , , ,

Födelsedagsfunderingar på perrongen vid spår 17

gleis17_03

En av de sista tågen avgick från spår 17, den 27 mars 1945. Min födelsedag.

Ett av det moderna Berlins mest kända konstverk är det så kallade Förintelsemonumentet, ett kvarter söder om Brandenburger Tor. Ett minnesmärke som varje år ses av 100 000-tals turister. Betydligt mindre känt är ett annat monument, betydligt mera lågmält, som döljs i grönskan runt S-tågsstationen i Grünewald, en gammal välbärgad villastad ungefär halvvägs till Potsdam. Här bodde många av Berlins bättre bemedlade under det tidiga 1900-talet, däribland många ur stadens framgångsrika judiska befolkning, som fick se sina ägodelar och hus konfiskeras av nazisterna – innan de sattes på godsvagnarna till koncentrationslägren.

För en gång i tiden, närmare bestämt för 70 år sedan, var järnvägsstationen Berlin Grünewald betydligt större än idag. Och den användes inte bara för lokaltågen till och från Potsdam. Grünewald var dessutom stationen varifrån deportationen deportationen av den judiska befolkningen i Berlin med omnejd skedde. Härifrån rullade godsvagnarna österut till de ökända mål som vi idag känner under namn som Lodz, Treblinka, Sobibor, Theresienstadt och Auschwitz-Birkenau. Godsvagnar fulla av människor på väg mot arbetsläger – eller utrotning. Många dog på vägen dit.

Och som ett resultat av nazisternas närmast patologiska intresse för att dokumentera allt, bokfördes även samtliga tågtransporter i officiella register. Datum, antal judar och destination – uppgifter som idag finns instansade i tunga stålplattor på perrongen till Gleis 17 (spår 17) – bildar idag en minneslund som genom sin obönhörliga saklighet inte lämnar någon oberörd. Till skillnad från minnesmärket vid Brandenburger Tor, möter man här knappast några andra besökare alls. Däremot vittnar de många kvarlämnade ljuslyktorna med hebreisk text att överlevare och släktingar fortfarande kommer hit för att hedra sina nära och kära, som mördades av nazisterna.

gleis17_01

Betongplattorna täcker perrongerna vid stationen i Grünewald.

 

Själva den industriella skalan av utrotningen blir här smärtsamt tydlig när man promenerar längs de i igenvuxna perrongerna. Stålplattorna täcker inte bara en utan flera perronger, var och en med uppgift om datum, antal passagerare och slutdestination.

Ett av de sista tågen lämnade Grünewald idag för precis 70 år sedan, den 27 mars 1945, bara några få veckor före Tredje rikets fall. Målet för denna resa var Theresienstadt. För så fixerad var Hitler av sitt projekt att utrota Europas judar, att han beordrade transporterna till dödslägren att rulla ända in i det sista, när fienden stod utanför ett par mil utanför Berlin. Till och med trupptransporterna – som var livsviktiga för wehrmacht som höll på att förlora kriget på Östfronten – fick stå tillbaka för att det skulle finnas kapacitet att frakta judar till dödslägren.

Den 27 mars – min födelsedag. Något som får en att reflektera lite extra. I en tid när Europas judar återigen befinner sig under attack endast för att de är judar,  borde alla göra ett besök vid Spår 17.

Kanske lugnet och tystnaden här kan stämma till lite eftertanke, i en allt vansinnigare värld.

Intressant?

Miljörörelsen har vuxit till ett demokratiproblem

Gp-esso

Greenpeace som vi är vana att se dem. Foto; Wikipedia

Det har blåst ordentligt kring miljöorganisationen Greenpeace den senaste veckan. Först avslöjades det att en av organisationens anställda spelat bort  3,8 miljoner Euro genom valutaspekulation. Sedan uppdagades det att en av Greenpeaces högsta chefer flitigt använt privatflyg för att ta sig de 35 milen mellan hemmet i Luxemburg och högkvarteret i Amsterdam, Vilket naturligtvis rimmar ganska illa med organisationens krav på att kraftigt begränsa flygtrafik för den stora allmänheten. (Vilket återigen sätter fingret på den gamla socialistiska paradoxen;  alla är jämlika, men vissa är lite mer jämlika än andra.)

Det här kan man ju småle åt – en miljöjätte på höga moraliska hästar misslyckats kapitalt med att hålla rent framför egen dörr. Men bakom dessa nyheter döljer sig något viktigt. En gryende, om än senkommen, insikt om att stora globala miljöorganisationer, som Greenpeace och WWF, för länge sedan slutat vara gräsrotsrörelser. Istället har de med åren utvecklats till gigantiska, professionella lobbyister, som genom mångårigt arbete effektivt integrerat sig in i den politiska maktens innersta rum – där de har möjlighet att bakom kulisserna påverka stora delar av den politik som till exempel EU för.

Som brittiska NGO Monitor mycket riktigt konstaterar, är Greenpeace – med kontor i 40 länder och en omsättning på nära 700 miljoner årligen – knappast en liten underdog som slåss mot etablissemanget. De har istället blivit etablissemanget. Trots detta har Greenpeace ingen accountability, dvs ansvar, för de beslut som organisationen är med och driver fram. Beslut som i EU:s fall innebär ett benhårt motstånd mot genmodifierade grödor, men även förhalande om frågan om skiffergasutvinning – som på sikt kan göra flera Europeiska länder oberoende av Putins gas – och de flesta andra typer av investeringar i fossila bränslen. Beslut som oundvikligen innebär ekonomiska konsekvenser för medborgarna. Och oavsett om man tycker det är rätt eller fel, är det stora problemet att väljarna aldrig ens får ta ställning till dessa frågor – de görs upp i slutna rum, ofta utan insyn över huvud taget.

Detta är något som vi inte så ofta funderar över i Sverige. Förmodligen eftersom miljörörelsen – oavsett om det är Naturskyddsföreningen, WWF eller Greenpeace – allmänt åtnjuter en slags upphöjd expertstatus i medierna, och därför aldrig granskas på samma sätt som andra globala och välfinansierade makthavare.

Däremot har Greenpeace stött på plötsligt och hårt motstånd i Indien, där den nya regeringen under ledning av premiärminister Narendra Modi förbjudit miljöorganisationen från att ta emot kampanjbidrag från utländska givare. Detta eftersom Greenpeaces verksamhet i landet – genom sitt motstånd mot exempelvis nya kraftverk – hotar den ekonomiska utvecklingen, enligt Modi.

En läckt report från den indiska säkerhetstjänsten förklarar bakgrunden. Så här börjar den:

A significant number of Indian NGOs (funded by some donors based in US, UK, Germany and Netherlands) have been noticed to be using people-centric issues to create an environment, which lends itself to stalling development projects. These include agitations against nuclear power plants, uranium mines, Coal-Fired Power Plants (CFPPs), Genetically Modified Organisms (GMO), mega industrial projects (POSCO and Vedanta), hydel projects (at Narmada Sagar; and in Arunachal Pradesh) and extractive industries (oil, limestone) in the North East. The negative impact on GDP growth is assessed to be 2-3 % p.a.

Man kan naturligtvis tycka vad man vill om det demokratiska i att en stat går in och stryper finansieringen av en ideell organisation, men i grunden sätter den fingret på en viktig fråga: Vilka finansierar egentligen motståndet mot kol- och kärnkraftverk i Indien? Om detta vet vi inget, eftersom Greenpeace inte är en myndighet och därför inte behöver vara transparent med finansieringen. När det gäller exempelvis miljörörelsernas envisa – och i mångt och mycket obegripliga – kamp mot skiffergasutvinning, har det länge funnits misstankar om att Ryssland och Vladimir Putin slussar pengar till just anti-frackingrörelsen. Något som även Natochefen Anders Fogh Rasmussen hävdade häromdagen.

Men framför allt sätter den indiska underrättelserapporten för första gången en siffra på den ekonomiska effekten av Greenpeaces kampanjer: 2-3 procents lägre tillväxt årligen.

Denna siffra är inte riktigt överförbar till europeiska förhållanden, där vi har att göra med mogna ekonomier och låga tillväxttal. Men att miljörörelsen haft, och har, en stor inverkan på europeisk ekonomi är utom diskussion. Och till skillnad från i Indien, har miljörörelsen här vuxit samman till den grad med den politiska makten att det knappt går att separera dem  längre.

Den bästa bilden av hur stora och inflytelserika dessa så kallade NGOer har blivit, står Richard North på EU Referendum för. Han har vaskat fram siffror från EU och lagt samman hur mycket de 10 största miljölobbyisterna – även kallade Green 10 – fått i bidrag av EU mellan åren 2007 och 2012. Totalt har skattebetalarna finansierat dessa dolda makthavare med miljardbelopp, pengar som framför allt gått till lobbyarbete för hårdare miljölagstiftning inom EU. De får alltså betalt av EU för att bedriva lobbying mot EU. Vilket framför allt är ett sätt för makthavarna i Bryssel att få besluten som framstå som folkligt förankrade (denna metod med konstgjorda opinioner brukar kallas för astroturfing eller sock puppets, strumpdockor). Richard North:

There is, however, an even more sinister element. As we see the march of globalisation progress, the Green 10 (all of them funded by the EU, except Greenpeace – the WWF between 2007-2012 having grabbed a massive €53,813,343 for its services to itself and the EU empire), are supporting their paymaster, ”promoting EU environmental leadership in the global political arena”, helping it act at a global level. 

Intressant i detta sammanhang är att just Greenpeace alltid nobbat denna typ av statliga bidrag. Däremot har man inga problem att arbeta tillsammans med sådana som gör det, till exempel WWF och Jordens vänner.

Att följa Indiens exempel är, som North skriver, sannolikt ett lönlöst företag. Till skillnad från Indien, som är en självständig nation, lyder Sverige och alla andra EU-länder under de lagar och förordningar som hamras fram av ovalda byråkrater i Bryssel – under påverkan av likaledes oansvariga miljölobbyister. 

Resultatet ser vi runt omkring oss. Vi har en skola där stora delar av naturvetenskapen ersatts av miljöaktivism,  framtagen av WWF. Vi har en havererad energimarknad, där 100-tals miljarder slösas på ineffektiv och helt onödig vind- och solenergi. Vi har ett jordbruk som hotas av nedläggning  – de ensidigt hårda miljölagarna slår ut svenska bönder och bidrar till att Sverige idag har en sämre självförsörjningsgrad än någonsin i modern tid. Jobbdödande energiskatter driver världens mest miljövänliga industrier till andra sidan Jorden, där de drivs med smutsigt billigt kol istället för ren svensk vattenkraft.

Det finns förvisso flera skäl till att massarbetslösheten bitit sig fast i Europa, inte minst den långa och vansinniga kampen för att försvara den gemensamma valutan. Men det är sannolikt att de hemliga beslutsfattarna i Greenpeace, WWF, Friends of the Earth, Naturskyddsföreningen och andra stora icke-valda makthavare har ett stort ansvar för att miljoner går utan jobb på kontinten.

För många år sedan fanns en myndighet, Styrelsen för Psykologiskt försvar. Denna myndighets verksamhet gick ut på att avslöja och förhindra desinformation som kunde skada Sveriges nationella intressen. Jag är övertygad om om att SPF hade kommit till en liknande slutsats som den indiska underrättelsetjänsten om den funnits kvar.

Men det var som sagt länge sedan. Idag har vi istället hela partier som bygger sina program på desinformation på en nivå som inte ens Vladimir Putin hade kunnat tänka ut.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Energipolitisk desinformation spelar bara Putin i händerna

För ett par år sedan skrev Anders Wijkman debattboken ”Den stora förnekelsen”, tillsammans med bäste vännen i domedagsbranschen, Johan Rockström. I boken gick de bägge till attack mot de förnekare som vägrade inse att Jorden är på väg att gå åt h-e, med mindre än att vi alla begår industriellt och ekonomiskt självmord. Bland annat genom att lägga ner ungefär 90 procent av vår energiproduktion.

Nu är han tillbaka med en ny litania, denna gång om att Europa måste avstå från utvinning av skiffergas och istället fokusera helt på förnybara energikällor. Med förnybart menar Wijkman solpaneler och vindkraftverk, energislag som idag står för i bästa fall några enstaka procent av den europeiska energimixen (i Tyskland, som satsat hårdast, uppåt 20 procent). Det massiva bortfallet ska kompenseras med ”energieffektivisering” och ”smarta elnät”, två magiska formler som trollar bort alla problem med dessa gröna utopier.

Erfarenheterna hittills förskräcker dock. Storsatsningen på sol och vind har hittills bara inneburit ett resursslöseri av aldrig tidigare skådad omfattning – någon egentlig minskning av utsläppen inte skett. Tvärtom ökar de, bland annat i Tyskland. Där tvingas skattebetalarna punga ut med hundratals miljarder i subventioner för att hålla vindsnurror och solparker igång, samtidigt som nya kolkraftverk byggs för att reglera den sporadiska leveransen av grön energi. Det paradoxala är att storsatsningen på förnybart, kombinerat med beslutet att lägga ner kärnkraften, allra mest inneburit en sällan tidigare skådad utbyggnad av just kolkraftverk. Dessa behövs för att säkerställa elen under de fem-sex dagar i veckan då vindsnurror och solpaneler inte levererar. (Man får förmoda att Wijkman inte på allvar menar att även reglerkraften ska ”effektiviseras” bort.)

co2-de

Tysklands koldioxidutsläpp, efter åtta år med hundratals miljarder i subventioner till förnybart. Den stora minskningen mellan 1990 och 2005 beror på att många omoderna kolkraftverk i gamla DDR stängdes.

På senare år har därför de tyska CO2-utsläppen ökat, samtidigt som konsumenterna blivit allt fattigare och industrijobben försvinner till Asien och USA, där tillgången på billig energi – den största kostnadsposten för till exempel den kemitekniska industrin – lockar.

energipris_eu_us

Skillnad i gaspriser mellan Europa och USA. Att industrin flyttar västerut är ingen slump.

Kvar i det europeiska konkursboet sitter välbetalda lobbyister som Anders Wijkman och berättar skräckhistorier om hur farligt det är med fracking. Och visst, alla typer av energiproduktion har sina risker, men just hydraulisk spräckning är betydligt mer skonsam än konventionell gas- och oljeutvinning, eftersom det räcker med ett borrhål, som sedan används för att borra horisontellt in i skifferlagren – vilket sker kilometervis under marken. Och just omsorgen om naturvärden klingar ganska falskt, eftersom Wijkman (som äger egen vindkraft) inte har några problem med att ödelägga milsvida naturområden med gigantiska vindsnurror.

För en tid sedan släppte IPCC:s tredje arbetsgrupp (WG III) sammanfattningen av sin nya rapport om hur de framtida befarade klimatförändringarna ska förhindras. I svenska tidningar framställdes detta som ett ”skräkfilmsmanus” av the usual suspects, men vad ingen av dessa hysteriska röster nämnde med ett ord var att samma arbetsgrupp öppnade för såväl storskalig utbyggnad av kärnkraft som – just det – skiffergasutvinning för att kunna fasa ut västvärldens kolberoende. Professor Ottmar Edenhofer, vice ordförande för IPCC:s arbetsgrupp 3, sade i en kommentar till brittiska The Telegraph:

‘The shale gas revolution can be very consistent with low-carbon development – that is quite clear. It can be very helpful as a bridge technology.’

Förklaringen till denna öppning är givetvis att även IPCC, en i grunden politisk organisation, märker åt vilket håll vinden blåser. Och just nu ser skiffergasen, en energikälla som ger upphov till bara drygt hälften av de koldioxidutsläpp som koleldade kraftverk ger upphov till, ut att kunna vara en lösning på flera av de problem som Europa står inför. Alltifrån försämrad konkurrenskraft till geopolitiska hänsyn (alltså att slippa beroendet av Putin).

Dessutom: Hade EU satsat på att utvinna egen gas för att ersätta kolkraften, hade vi utan problem kunnat uppnå utsläppsmålen både för 2020 och 2030. Istället ökar utsläppen, trots enorma satsningar på förnybar energi, handel med utsläppsrätter och en havererad satsning på biobränslen. (De senare har förresten i en EU-utredning visat sig ge upphov till högre CO2-utsläpp än vad som sparas in…)

Men miljöfrågan har i grunden aldrig handlat om att uppnå konkreta resultat – utan om att detaljstyra medborgarnas liv och samtidigt håva in miljarder i olika skatter. Billig energi är ett hot mot hela denna domedagsindustrin, där privata företag, lobbyister som Anders Wijkman och välsmorda byråkrater i Bryssel lever gott på våra dåliga samveten.

Om Wijkman får som han vill, kommer industrierna snart att vara ett minne blott på den europeiska kontinenten, med allt vad det innebär av massarbetslöshet och ytterligare tillväxt för extremistpartierna. Samtidigt ler säkert Vladimir Putin borta i Moskva, som kan se framtiden an med tillförsikt. I brist på egen energiförsörjning kommer vi att kedjas ännu hårdare vid den nye tsarens gasledningar.

Jag har givetvis ingen anledning att tro att Anders Wijkman går i Putins ledband, eller får betalt av Kreml för att propagera för att vi ska kasta energisäkerheten överbord. Däremot verkar Wijkman själv leva i en förnekelse av stora mått. Han förnekar det faktum att vi omöjligen klarar att leva på en tiondel av nuvarande energiproduktion, och han förnekar att kärnkraft och skiffergas är viktiga instrument för att rädda europeiska jobb och samtidigt slippa förlita oss på den alltmer despotiske Vladimir Putin för vår energiförsörjning.

Och framför allt ska man vara väldigt försiktig med vems ärenden man går i dessa dagar.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Måste det till en Nigel Farage för att sparka liv i EU-debatten?

Sedan Sverige gick med i EU för snart 20 år sedan, har vår nation mer och mer utvecklats till en lydstat under en gigantisk byråkratisk apparat i Bryssel – en som vi inte vare sig valt eller har möjlighet att rösta bort i framtida val. Detta trots att 8 av 10 lagar idag införs som en direkt följd av beslut som fattas i Bryssel – flera av dem dessutom direkt skadliga för svensk ekonomi. (Det nya svaveldirektivet för sjöfarten som införs vid årsskiftet, hotar exempelvis att slå ut stora delar av svensk massa- och stålindustri.)

Den enda möjlighet vi har till påverkan via direkta val är att rösta fram ett litet antal EU-parlamentariker vart fjärde år. Men dessa politiker hamnar i ett parlament som vare sig kan ta initiativ till eller rösta fram ny lagstiftning – det är till sin konstruktion bara rådgivande till kommissionen, där en kader odemokratiskt valda byråkrater sitter vid rodret.

Få har satt fingret på detta gigantiska demokratiska underskott bättre och mera högljutt än Nigel Farage, ledare för UK Independence Party, UKIP, som i åratal häcklat, förolämpat och hånat EU-topparna, däribland ordföranden Jose Manuel Barroso och unionens ”president” van Rompuy. Videoklippen där han frågar van Rompuy ”Who are you” är en modern klassiker och viralsuccé på nätet.

I Storbritannien har Farage lyckats med bedriften att på allvar sparka igång debatten om landet verkligen ska vara med i EU eller inte – en fråga som Storbritanniens politiska klass trodde var begravd sedan  20 år, när dåvarande Toryledaren John Mayor skrev under Maastrichtfördraget.

Farages folkliga framgångar har tagit de etablerade politikerna på sängen och drivit premiärministern David Cameron till att halvhjärtat lova en folkomröstning i frågan om ett par år. Farage börjar dock bli ett reellt hot mot både Cameron och Labour – han snor röster från bägge blocken – och en tilltagande panik börjar märkas hos Storbritanniens politiska klass. Skräcken vore om Ukip inte bara vinner Bryssel, utan blir en kraft att räkna med i det brittiska parlamentsvalet nästa år.

Detta skildras mycket bra i reportaget om Farage från brittiska Channel 4. Det är nästan en timme långt, men väl värt att se för den som önskar att även Sverige haft en EU-debatt värt namnet.

Tyvärr är UKIP inte bara EU-kritiskt, utan riskerar med sin obegripliga hållning när det gäller invandring och migration att hamna bland övriga tokhögerpartier i EU-parlamentet.

Med detta sagt, är det synd att det inte finns fler bråkstakar som Farage i EU-parlamentet. Det närmsta vi kommer här i Sverige är Piratpartiet – ett parti som inte ens tillåts vara med i SVT:s EU-debatt, trots att partiet redan har en plats två platser i parlamentet.

Intressant?

Andra bloggar om , ,

Myten om den fria televisionen


Greklands statliga tv-bolag slår igen, tre kanaler och en webbsajt slocknar. Ett par tusen grekiska journalister ställs på gatan. Medievärlden är i upprorsstämning och nedläggningen beskrivs som ett hot mot yttrandefriheten – även här på hemmaplan. Det är givetvis en tragedi på många sätt, och ytterligare ett bevis för att försvaret för den gemensamma valutan, Euron, för länge sedan passerat anständighetens gräns.

SVT:s vd Eva Hamilton visar dock upp prov på både klarsyn och (förhoppningsvis) lite självinsikt när hon kommenterar nedläggningen med att det faktiskt kan leda till en förbättring: den grekiska stats-tv:n har varit en koloss, präglad av korruption och nepotism enligt Hamilton.

Och visst har hon en poäng där. Det hon missar att säga är dock att dessa egenskaper delas av många public service-bolag i världen. Även svenska SVT är en sluten och insynsskyddad koloss, sannolikt fri från rent ekonomisk korruption, men vidöppen för ideologisk påverkan, vilket vi ser prov på gång på gång.

Undersökningar från Göteborgs universitet har visat att en förkrossande majoritet av SVT:s journalister sympatiserar med Miljöpartiet eller vänstern, och den som på allvar inbillar sig att detta inte påverkar nyhetsförmedlingen är tyvärr mer än lovligt naiv.

Vi tar ett aktuellt exempel. Igår morse satt stod Vänsterpartiets Hans Linde i SVT:s morgonsoffa morgonprogram och var djupt indignerad över att Sverige inte bojkottar Israelisk frukt – en produkt som han och många normalbegåvade vänsteraktivister verkar vara totalt fixerade vid. Han menar alltså på fullt allvar att det skulle få igång fredsförhandlingarna med de bägge palestininska fraktionerna på Västbanken och Gaza bara vi slutar att äta israeliska apelsiner. (Som av en händelse bygger en stor del av tekniken i Lindes smartphone på israeliska uppfinningar, så jag förmodar att han nu bojkottar även Google, Microsoft och Apple.)

Samma dag publicerade brittiska Daily Mail en annan bild av samma konflikt. Den där terrororganisationen Hamas, som styr med järnhand i Gaza och är svurna fiender till Fatah på Västbanken, drillar sexåriga pojkar till väpnad kamp mot Israel. Här får de lära sig att kidnappa soldater och skjuta Kalashnikov. I Hamas värld existerar inga fredsförhandlingar, bara en total utplåning av den Israeliska staten.

En påläst journalist hade förstås ställt frågan: hur hjälper en fruktbojkott mot detta avgrundsdjupa hat? Och om vi inte får hela bilden av denna komplicerade konflikt från public service, den så kallade Fria televisionen, vem ska då berätta den?

Samma enögdhet och ensidighet präglar bevakningen av miljö, energi och naturvetenskapliga frågor. Jag har flera gånger skrivit om SVT:s vetenskapsredaktion, som förvandlats till en kamporganisation för grön omställning, med ledande miljöaktivister som styr programutbudet. (Samma miljöjournalister som slår sig för bröstet i intervjuer för att de lyckats stänga ute meningsmotståndare från att yttra sig i medierna.)

I avtalet som SVT har med staten, ligger kravet på att ge en objektiv och allsidig bild av samhällsfrågorna, så att allmänheten ges möjlighet att ställning i en fri och öppen debatt. I många avseenden den exakta motsatsen till det vi serveras.

Jag propagerar absolut inte för att SVT ska läggas ner på samma hårdhänta sätt som den grekiska stats-tvn. Men vi skulle behöva få ett svar på frågan vad vi egentligen behöver en offentligt finansierad tv till, som andra kommersiella aktörer inte kan leverera?

Trots kris för dagspressen är det ju knappast någon som propagerar för att dra igång en statlig dagstidning, finansierad med licensavgifter.

Intressant?

SvD 1, 2, DN 1, 2,

Ideologiska lärdomar från Bioshock Infinite

comstock

Revolution i Columbia mot pastor Comstock och hans förtryckarregim.

Har precis klarat Bioshock Infinite, Ken Levines/Irrational Games senaste mästerverk som är väl värt alla hyllingar det fått i spelpressen. Även om jag kan tycka att Unrealmotorn  börjar kännas lite åldersdigen när man jämför med nyare 3D-motorer, t ex den i Far Cry 3.

Men det kan man leva med, för Bioshock Infinite är mycket mer än bara en steampunkig 3d-skjutare i en stad ovan molnen. Framför allt har spelet ett djupt och ganska dystert budskap som känns högaktuellt just nu i dessa dagar av krigshetsande despoter.

Bioshock Infinites universum består av ett oändligt antal parallella världar (härav namnet ”infinite”). Gemensamt för dem alla är att de regleras av Constants and variables, enligt tvillingarna Lucene, äventyrets vetenskapsmän (eller om det är gudar).

Konstanterna är att det alltid existerar en man/hjälte, en flicka eller ett barn som behöver skydd och en fantatisk despot som med alla medel vill tvinga på världen sin ideologi, oavsett vad det kostar i lidande och människoliv. Variablerna handlar om om vem och var – och vilken ideologi eller dogm som förtrycket utgår ifrån.

I Rapture, undervattensstaden i första Bioshock, var despoten industrimagnaten Andrew Ryan (efter förlagan Ayn Rand), och förtrycket här tog avstamp i den så kallade objektivismen – en extrem form av nyliberalism som gått överstyr och förvandlat medborgarna till nerdrogande zombies på evig jakt efter självförverkligande och kickar. I Columbia, staden som kastade loss från USA och steg till väders bland molnen, heter diktatorn istället Zachary Comstock, en pastor som kuvar folket med religion och ultranationalistisk propaganda.

Och när hjälten Booker DeWitt kommer för att frita Comstocks dotter Elizabeth och av en händelse råkar starta en revolution, uppstår snabbt ett proletariatets diktatur där den tidigare förtryckta arbetarklassen snabbt utser en ny ledare, Daisy Fitzroy i motståndsrörelsen Vox Populi, som snabbt börjar att sprida kaos och död under socialismens fana.

Diametralt olika ideologier – men samma förödande resultat.

Alla de tre Bioshockspelen utgår sålunda från samma konstanter och variabler, och man kan till och med hävda att de är samma spel, med samma rollbesättning – bara namnen och miljöerna skiljer sig.

bigdaddy

Big Daddy (BD) erbjuder en trygg famn för en lillasyster.

Sålunda har vi Booker DeWitt (BD) som förstås är Big Daddy (Subject Delta för er som minns). Elizabeth är Litte Sister/Eleanor. Zachary Comstock är Andrew Ryan, forskartvillingarna Lucene är Dr Tenenbaum, och den korrupte fabriksmagnaten Frank Fontaine (Atlas) har sin motsvarighet i Jeremiah Fink. Mot slutet av Bioshock Infinte får man till och med göra ett återbesök i Rapture, där en lillasyster suger ut Adam ur en döing under överinseende av en Storpappa.

Det man tar med sig efter alla timmar framför spelet är väl just detta: att makten alltid korrumperar, utan undantag. Förr eller senare slutar det alltid i diktatur och förtryck, som med tiden utlöser revolution. En slags civilisationernas eviga pendelrörelse, alltså.

Vem vet, kanske är det detta vi nu ser i EU, vars ledarskap i allt större utsträckning tar till drastiska och odemokratiska metoder för att försvara sitt ”fredsprojekt” till varje pris. Eller vad hände med den Arabiska våren, där folket gick ut på gatorna och avsatte sina diktatorer – bara för att ge utrymme för nya despoter att komma till makten, som i Egypten. Och den megalomaniska globala bankindustrin har ju redan i allt väsentligt tagit makten över våra demokratier och våra liv.

Lärdom? Att våra samhällen alla har inbyggda drivkrafter som i långa loppet strävar mot envälde och förtryck. Frågan är bara vad det kommer att kallas när det rullas ut.

Constants and variables.

Intressant?

SvD, Aftonbladet, FZ

Andra bloggar om , , , ,

Fastkedjade vid ett lik

Storbritanniens premiärminister David Cameron höll ett uppmärksammat tal häromdagen, där han i princip ställde ultimatum till EU: sluta att lägga er i saker som ni inte har med att göra – annars lämnar vi unionen. Efter talet verkar proppen ha gått ur – nu ser det ut som det även i Danmark finns en majoritet som vill se  omförhandling av sitt avtal med EU. Fler länder lär utan tvekan följa i Storbritanniens fotspår.

Det är en välbehövlig tillnyktring. Undan för undan börjar det gå upp för makthavare i Europas länder att de under alltför lång tid låtit sig duperas av en liten maktfullkomlig elit i Bryssel, vars övergripande agenda varit att steg för steg ta makten över medlemsländernas inre angelägenheter. Vi ser det i den bisarra energi- och miljöpolitiken, där centrala dekret från icke-valda byråkrater håller på att slå sönder Europas industrier. Lobbyister driver igenom allt från snusförbud till lagförslag som tvingar teleoperatörer och banker att kartlägga medborgarna utan hänsyn till vad medborgarna själva tycker. Jordbrukspolitiken är ett enda stort vansinne, och EU:s fiskepolitik har snart utrotat all fisk i våra hav med sina subventioner till gigantiska trålarflottor. De flesta nya lagar som införs i Sverige, är dekret från EU.

Men värst av allt är Euron, det havererade projektet som kostat Europa otaliga miljarder (en siffra jag sett är en biljon), skapat permanent massarbetslöshet och låst in generationer av unga europeer i permanent fattigdom. Istället för att erkänna att man hade fel – Europas länder är helt enkelt för olika för att utgöra ett gemensamt valutaområde – är den ständiga lösningen på problemet mer av samma sak; krisländer som Grekland, Cypern och Spanien ska lämna över ännu mer makt till Barroso, Draghi, van Rompuy och de tusentals ansiktslösa och ickevalda byråkraterna i Bryssel.

I Sverige finns knappast någon debatt om det faktum att den frihandelsunion som vi en gång gick med i inte har mycket gemensamt med dagens EU. Idén med fri rörlighet av varor, tjänster och människor är förstås själva grunden för det som EU borde vara, och det hade räckt med det. Tyvärr har unionen istället förvandlats till ett monster som sakta kväver oss. Vi som röstade för EU-medlemskapet på 90-talet kunde aldrig föreställa oss att ”fredsprojektet” skulle degenerera till att bli en slags Brazil, en toppstyrd kommandoekonomi av sovjetiskt snitt.

Tyska Handelsblatt jämförde ganska träffande förhållandet till EU som att vara ”fastkedjad vid ett lik”. De ständiga räddningsaktioner och det permanenta ekonomiska undantagstillstånd som krävs för att hålla  Euron vid liv, lägger en död hand över medlemsländernas ekonomier och konkurrenskraft under överskådlig tid.

I Sverige kommer vi dessvärre inte att få se någon vettig debatt om vårt EU-medlemskap, eftersom de enda partierna som aktivt ifrågasätter det är Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Beröringsskräcken med SD kommer därför effektivt att se till att frågan snabbt avförs från dagordningen . (Att ifrågasätta Bryssel vore ju att riskera bli utpekad som Sverigedemokrat, så kallad guilt by association.)

Dessutom röstade riksdagen för ett drygt år sedan igenom att vårt medlemskap i EU är inskrivet i grundlagen, ungefär på samma sätt som DDR:s konstitution slog fast ”den eviga vänskapen med Sovjetunionen”.

En liten tröst i sammanhanget är ju att både Sovjet och DDR numera är historia.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, Aftonbladet

Andra bloggar om , , ,

Läs även HAX, Motpol och Den hälsosamme ekonomisten

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: