Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Facebook (sida 1 av 3)

Journalister får inte uppfattas som maktens medhjälpare

Hon var i 30-årsåldern och kom från Gdansk i Polen. Några år tidigare hade hon flytt till Sverige, efter att ha varit verksam i Solidaritetsrörelsen och var nu alltså en dissident.  Vi möttes på journalisthögskolan under första halvan av 80-talet, bara några år efter att Solidaritet, den fria fackföreningen under ledning av Lech Walesa, slagits ner av general Jaruselskis militärregim 1981. Där och då stoppades utvecklingen mot demokrati i landet – högst tillfälligt skulle det visa sig – och säkerhetstjänsten gick hårt fram med socialismens fiender.

Jag var ung och trodde mest att hon led av svårartad förföljelsemani. Hon vägrade konsekvent att ha sitt namn på några skrivuppgifter och ville vara anonym i sitt examensarbete (som handlade om Polens underjordiska press).

Senare har jag dock förstått att hon hade verkligt fog för sin försiktighet. Kommunistregimens ögon och öron fanns överallt, och grundliga rapporter om vad polacker i utlandet företog sig kablades snabbt tillbaka till Warszawa .

Därför var det förenat med stora risker att öppet kritisera den polska regimen även för dem som hade nått friheten i väst. Regimen hade många sätt att få feltänkare och dissidenter att hålla tyst. En arbetsgivare som plötsligt inte längre hade jobb att erbjuda. En akademisk karriär som gick i stå, uteblivna offentliga uppdrag, en musik- eller författarkarriär som tog slut när ingen vare sig ville ge ut, sälja eller upplåta scen till verken.

I Östeuropa bakom järnridån var det långtifrån bara Partiet och säkerhetspolisen som stod för förtrycket. Alla samhällssektorer var delaktiga i att övervaka och dra fram folkfiender i ljuset. Myndigheter, sjukvård, skola, polis, radio, tv och tidningar. Skolbarn som tjallade på föräldrar och släkt. Övervakningssamhällets öron fanns överallt och få vågade tala öppet – vem kunde veta ifall kollegan på arbetet var informatör hos säkerhetspolisen?

Jag vet inte vad hon gör nuförtiden, snart ett kvartssekel senare. Kanske har hon flyttat tillbaka till Polen, kanske blev hon kvar i Sverige. Men idag förstår jag bättre varför min kurskamrat aldrig ville vara med på klassfotona.

Jag har kommit att reflektera över det här allt oftare på senare tid. För i den bisarrt uppskruvade debatt som vi har just nu – senast om den så kallade Sverigebilden – hör jag allt oftare argument som bär drag av  det som JH-kursaren berättade om. När politiker, myndigheter och medier gör gemensam sak mot dem som svartmålar eller baktalar nationen. Kompletterat med närmast maniska faktakontroller och krav på avståndstagande eller korrigering av uppgifter som anses osanna. Där arbetsgivare kontaktas och informeras om ”incidenten” som den anställde varit inblandad i, och landets högsta politiker ges tillfälle att ta avstånd.

Naturligtvis går Sverige idag inte att jämföra med 80-talets Polen – och detta vill jag särskilt betona, för att slippa anklagelser om att jag relativiserar. Vi är inget totalitärt land där feltänkare och statsfiender kastas i fängelse. Men det är ändå oroande att det börjat dyka upp de som i flera avseenden behandlas som – dissidenter.

Kanske mest känd av dessa är Katerina Janousch, barnboksförfattare och sexrådgivare. Efter att ha gjort en intervju i en tjeckisk webb-tv-kanal tog det hus i h-e. Hon beskrev Sverige som ett land i förfall där stora delar nu är no go-zoner och kriminella gäng tagit över. Där allt fler skaffar vapenlicens och lär sig skjuta, för att kunna försvara sig när polisen abdikerar från sitt uppdrag. Visst, hon raljerade och svingade vilt, men hon är trots allt privatperson, inte svensk diplomat.

Men det skulle hon inte ha gjort. Kultursidor, ledarskribenter, politiker – till och med statsministern –  formligen klättrade på varandra i iver att ta avstånd. Hon skadade Sverigebilden, och  gynnade därmed Putin och de högerextrema.

Så har det låtit i snart två månader. Så sent som igår kunde vi läsa detta i DN:

Det fall nyligen där en svensk författare i tjeckisk tv spred uppenbara felaktigheter om den svenska invandringen var ännu ett exempel på hur professionell desinformation om Sverige används som bränsle för den framväxande högerextremismen i det egna landet.

Och i tisdags fick Janousch återigen klä skott för sitt brott mot Sverigebilden, denna gång i  SVT:s Opinion live.  Där hon omgående hamnade i högljudd polemik med både programledaren Belinda Olsson och Anders Lindberg, chef för Aftonbladets ledarredaktion. Tidvis blev det nästan Kafka-artat när Janousch  avkrävdes fakta och forskning för sina utsagor – till exempel ifall antalet vapenlicenser verkligen ökar eller minskar. (Och vad gäller diskussionen om utlandsföddas överrepresentation i brottsstatistiken, blir det onekligen svårt för en privatperson att dra fram fakta och forskning, när det officiella Sverige beslutat att sådan inte behövs enligt kriminologer som Jerzy Sarnecki.)

Jag tror att vi journalister skulle behöva ta ett steg tillbaka och fråga oss vad vi håller på med. Vi kan inte tillåta oss att dras med i en hetsjakt på människor anklagade för att baktala eller svartmåla landet. Det är inte, och har aldrig varit, journalistikens uppgift att agera hejaklack åt makten.

Men tyvärr är det nog så allmänheten kommit att uppfatta oss, och inte helt utan fog. Att radio, tv och de stora tidningarna gjort gemensam sak med ”eliten”. Istället för att granska den, uppfattas medierna istället som maktens förlängda arm.

Själv har jag en klar minnesbild av hur det började gå snett. Det var efter valet 2010, när Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen och stora delar av Sverige befann sig i chock. Där och då tog journalistiken avgörande det kliv från objektiv granskning till att i mångt och mycket öppet ta ställning mot det nya riksdagspartiet.

Jag minns särskilt en artikel med en klump i magen. Mamman till en son som röstat på SD berättade, med namn och bild, om sin stora sorg inför det faktum att sonen gått och blivit rasist. I det lilla samhället där hon bodde, torde såväl sonen som mamman vara lätta att identifiera.

Den senare, som var myndig och alltså fullt kapabel att fatta egna beslut, fick inte ens kommentera mammans utsaga. Ett pressetiskt övertramp, som dock ingen reagerade på i den hysteriska stämning som piskats upp.

Sedan dess har det fortsatt i samma stil. Journalistik, politik och ideologi har rörts samman utan närmare eftertanke och agendasättande artiklar har rivit barriärerna mellan rapportering och aktivism. Allt har kommit att handla om att hålla Sverigedemokraterna borta från makt och inflytande, och till varje pris undvika allt som kan tänkas gynna partiet. Denna fixering har varit förödande såväl för journalistiken som det öppna samtalet (dessutom kontraproduktiv).

Istället för konsekvensneutralitet har vi i mångt och mycket fått ett mästrande, uppfostrande politiskt-journalistisk komplex, som sparkar neråt istället för uppåt. Förr drevade vi mot makthavarna – nu skyddar vi istället dem mot folkets ”hat”.

Detta är något vi måste sluta med. Vi ska inte agera opposition mot vare sig sverigedemokrater eller Donald Trump. Vi måste rapportera vad som sker här och nu, utan hänsyn till vems ”ärenden” vi går eller vilka krafter som gynnas.

Konsekvensneutralitet. Publish and be damned. Som det var förr. Oavsett om man kallar sig höger eller vänster.

Annars blir det nog tyvärr som Alexander Bard spår – att medierna som vi känner dem kommer att göra sig irrelevanta.

Fast kanske är ändå något på väg att hända – och paradoxalt nog kan det vara Donald Trumps förtjänst. Det är han som sparkat in dörren till vår svenska ekokammare, där vår uppblåsta självbild  länge tillåtits att svälla så att allt syre tagit slut. Nu blir vi så illa tvungna att erkänna vi misslyckats på ett antal samhällsområden – något som påtalats även av seriösa kritiker, och inte bara presidenter med Twitter-tourettes.

Ett tecken i tiden: nationalekonomen Tino Sanandaji dyker plötsligt upp överallt, efter att i åratal blivit brunstämplad för sina beräkningar av vad det svenska utanförskapet kostar. Sanandaji, som tidigare var en enda stor medial no-go-zon, får plötsligt bra recensioner och Expressen gör en stor intervju med honom. Han har också intervjuats i radio och tv.

Men tillbaka till Janousch. Hon kom till Sverige 1974, tillsammans med sin pappa, kärnfysikern Frantisek Janousch, som tvingats lämna Tjeckoslovakien. Han var en dissident som hade fallit i onåd hos regimen – av Palme kallad diktaturens kreatur – för sitt engagemang i demokratirörelsen Charta 77.

Så man kan till viss del förstå hennes raseri när hon börjar se hur verktygen och mekanismerna från barndomens hemland nu används mot henne – i ett av världens friaste länder.

Det är som sagt dags att ta en allvarlig funderare på vad vi håller på med.

Intressant?

Fler om , , ,

En gång trodde vi på fullt allvar att Facebook var lösningen på allt näthat och desinformation

Det har blivit en del nostalgiska återblickar i de senare blogginläggen, med anledning av att FZ.se – sajten jag startade och drev i nästan ett decennium – fyllt 20 år. Det är en lång tid, framför allt i ett internetperspektiv, men när jag ser tillbaka på vad vi gjorde då kan jag tyvärr bara konstatera att det dessvärre var bättre förr. Visst, nätet var nytt och problemen med näthat och fejkade nyheter var ännu begrepp som inte hittat in i den mediala vokabulären, men det fanns så klart folk som betedde sig som rövhattar online redan då.

Skillnaden mot då var att vi inte var fullt så godtrogna/naiva som nu och på fullt allvar litade på att folk i allmänhet klarade av att vara sina egna ansvariga utgivare. Vi fattade att god ton på nätet krävde inte bara kunskap om användarna – utan en ständig närvaro i form av moderatorer som kunde gripa in, städa upp och slänga ut troll från våra forum.

1998 (tror jag att det var) öppnade FragZone (som sedermera blev Fz.se) för första gången möjligheten att kommentera nyheter, en förändring som innebar en mindre revolution jämfört med förut, då de nätbaserade diskussionerna framför allt förts i mer eller mindre slutna diskussionsforum, separerade från själva nyhetsflödet. Det kanske främsta exemplet på sådana forum var Flashback, ett stamhak för nätveteranerna som lever ännu idag (och som nominerades till Stora journalistpriset för sitt grävande, inte att förglömma). Men med artikelkommentarerna förändrades detta – det blev vi i redaktionen som i första hand satte agendan för vad som diskuterades.

Fratzone årgång 2004, med artikelkommentarer. (Dessvärre finns få skärmdumpar kvar från de tidiga åren,)

Men vi var som sagt inte naiva. Vi förstod att det aldrig skulle fungera med att öppna kommentarsfälten på vid gavel och förlita oss till att folk uppvisade sunt förnuft och enbart goda avsikter i vad de skrev. Därför hade vi en smärre armé av moderatorer som tillsammans höll koll på vad som skrevs. De stängde trådar som var på väg att haverera och de hade makten att varna och stänga av användare som inte följde kommentarsreglerna. Det som gjorde detta moderatorskap effektivt var att de behärskade både  ämnet och kände till användarna – de var i flera fall även IRC-admins på kanalen Quakenet (där irc.fragzone.se var en av de mest kända servrarna) och mig veterligt behövde vi bara hantera ett fåtal övertramp under alla dessa år. Ännu idag är FZ:s kommentarsfält ett under av civilitet, jämfört med vad man hittar på Facebook.

Insikten om att det krävs närvaro och kunskap fanns även hos de flesta stora svenska medier, när de ungefär tio år senare gjorde samma resa. Då kallades det läsarmedverkan, och i riksmediernas tappning betydde detta att läsarna/folket skulle få en mer framträdande roll i nyhetsbevakningen. Jag var själv med att utveckla dessa system  – allt från bloggplattformar till artikelkommentarer – för Sveriges största medieföretag och lärdomarna från FZ-tiden gjorde att vi inte bara designade systemen för att i görligaste mån kunna stävja nättrollen (hinder för masspostningar, krav på verifiering av mejladresser, möjlighet att spåra och spärra vissa ip-adresser etc) utan också byggde upp en redaktion vars syfte var att övervaka och delta i diskussionerna. Vi fattade att ett kommentarsfält som lämnades vind för våg snabbt havererade, ungefär som en tonårsfest i den stora villan där de vuxna rest iväg på långsemester.

Förutom satsningen på egen redaktionell personal, hyrde vi in säkerhetsföretag som skulle säkerställa en slags ”grundhygien” i våra forum och artikelkommentarer, då vi dessvårre inte kunde jobba dygnet runt.

Problemet var vara att allt detta med tiden blev ganska dyrt. I en medievärld på ständig jakt efter kostnadsposter blev läsarmedverkan något som inte drog in en enda krona, utan tvärtom var en ganska tung utgiftspost till vilken inte kunde knytas någon direkt hänförlig intäkt.

Så när Facebook en dag kom på besök för att sälja in sin lösning på problemet (de satt i största hemlighet bara några hundra meter ifrån oss, i en av Hötorgsskraporna, utan att på något sätt visa sin närvaro i entrén) var förstås mediecheferna eld och lågor. Med Facebooks hjälp skulle vi kunna hålla liv i artikelkommentarerna även fortsättningsvis – och slippa den dyra modereringen på köpet. Facebook-användarna skrev ju inlägg under sina egna namn, därför skulle vi äntligen slippa de anonyma trollen som smutsade ner våra kommentarstrådar.

Sagt och gjort, de egna lösningarna skrotades och vi outsourcade vår kontroll över läsardebatten till ett multinationellt amerikanskt företag med när en miljard användare, utan att någon egentlig utvärdering gjordes. Vi lade alltså ner vår egen avdelning för läsarmedverkan, i tron att Facebook skulle träda in i rollen som ett slags ansvarig utgivare för allt det som användarna yttrade i kommentarsfälten på sajten.

Det gick, inte helt oväntat, åt helvete i en handväska.

Resultatet blev istället en miljö där jihadister, IS-anhängare, rasister och nazister kunde verka mer eller mindre heltfritt. Istället för att blockera bestialiska avrättningar och tortyr, valde Facebook att blockera konton som lägger ut bilder på ammande kvinnor eller prisbelönta bilder från Vietnamkriget. Vilket förstås är helt naturligt eftersom Facebook är ett kommersiellt, vinstdrivande bolag, vars syfte aldrig någonsin har varit att  ikläda sig något slags publicistiskt åtagande.

Istället har vi fått en situation där varje enskild privatperson med ett Facebook-konto underförstått har förväntats att ta på sig rollen som sin egen ansvarige utgivare – både för vad vederbörande skriver och delar och för den ”svans” av kommentarer detta ger upphov till.

Att denna förhoppning skulle grusas var kanske inte direkt någon överraskning. Att förvänta sig att miljarder av enskilda Facebook-användare skulle kunna se skillnad på riktiga och ”fejkade ” nyheter när inte ens etablerade medier som Dagens nyheter klarar det, är naivt för att uttrycka sig milt.

Lösningen på detta, högst självförvållade problem, är enligt samma medier att Facebook ska ta ansvar för att rensa upp i träsket. Det multinationella megaföretaget som aldrig någonsin kommit i närheten av att bedriva någon form av journalistisk verksamhet, ska alltså nu ges makten att avgöra vad som är sant eller falskt.

Lycka till med det.

Jag kan tyvärr bara konstatera att vi var många som varnade för exakt den här utvecklingen när vi lade makten över nätdebatten i knäet på de amerikanska internetgiganterna.  Vi varnade, upprepade gånger, för en urspårad debatt med hat, hot och personangrepp som närmast naturliga inslag. i kommentarsfälten. Vi varnade för filterbubblor, eller ”ekokammare” där folk bara tog intryck av dem som tänker likadant.

Lärdomarna man kan dra av detta är väl framför allt att begrepept all business is local, passar lika bra in i näringslivssammanhang som på journalistik och onlinedebatter. Små, hanterbara grupper, som man känner till är betydligt enklare att kontrollera än hundratusentals anonyma användare. Med ett par tusen – kanske tiotusen – användare, har man en rimlig möjlighet att kontrollera vem som skriver vad, och agera på övertramp. Men den möjligheten övergav vi villigt i tron att Facebook skulle fixa allt åt oss.

Därför står vi där vi står idag. Med en politisk debatt som allt fler i den breda mittfåran checkar ut ifrån, eftersom det bara är extremerna som hörs och syns. Extremer som inte försitter ett tillfälle att fula ut och starta drev mot misstänkta oliktänkare och avfällingar från den rätta läran. Yttervänster och -höger enas här plötsligt i ett evigt skyttegravskrig där alla som befinner sig mellan frontlinjerna gör bäst i att lägga benen på ryggen och fly.

Men vad vi ska komma ihåg – vi som jobbar inom media – är att vi nog bara har oss själva att skylla. Och som sagt –  en hel del var faktiskt bättre förr.

Även sett genom filterbubblan.

Intressant?

Andra om , , , , ,

Publicera och bli dömd

Efter förra helgens stora DN-reportage, där den åldrade moderatledaren Ulf Adelsohn och hans hustru, förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, fick agera illustration för tesen att överklassen på Östermalm gått och blivit Sverigedemokrater, har vågorna gått höga i nätets åsiktsindustri. Debatten handlar om förtroendet för journalistiken: Har objektiviteten kastats överbord av DN och övriga medier för att istället ersättas av åsikter – det som ibland kallas agendasättande journalistik?

Egentligen tror jag inte det. Däremot har gränslandet mellan nyhets- och opinionsjournalistien blivit allt luddigare. I forntiden, då jag utbildade mig till journalist, existerade relativa höga skyddsvallar mellan åsikter och nyhetsrapportering. Ledarskribenterna höll sig på sin kant (ledarsidan) medan resten av tidningen ägnade sig åt konventionell nyhetsbevakning.  En bra story publicerades, oavsett vems ömma tår som det råkades trampas på. Eller som det brukar heta:

Publish and be damned.

Idag har denna uppdelning mellan åsikter och nyhetsrapportering i det närmaste försvunnit. Gränsen mellan opinionsjournalistik och ”objektiv” rapportering på nyhetsplats är ofta flytande, och svår att urskilja ens för oss som jobbar i branschen. Det är en utveckling som pågått i ganska många år, men den har förstärkts av framväxten av sociala medier som Twitter och Facebook. Dessutom är det ett medvetet val från mediehusen. Åsikter är billiga att producera och genererar debatt och klick, den nya medieekonomins hårdvaluta, medan nyhetsjakt och grävande tar tid och ger för låg ROI, return on investment. I alltmer slimmade organisationer är det därför naturligt att premiera tyckande framför faktabaserade nyheter.

Samtidigt liknar den traditionella journalistiken alltmer en krisbransch i stil med varvs- och tekoindustrin på 70-talet. Knappt en vecka går utan nya varsel om uppsägningar på redaktionerna – och de som trots allt anställs förväntas leverera 20 artiklar om dagen. Det är kanske därför vi inte hör så mycket av dessa nyhetsjournalister på Twitter och Facebook – hur skulle de hinna med det också?

De som däremot hörs och syns desto mer är åsiktsjournalisterna, de som är anställda för att ha en åsikt. Och i frånvaro av nyhetsjournalisterna på Twitter och Facebook (det finns givetvis undantag) blir det de förra som också formar allmänhetens bild av vad mediebolagen står för. En ledarskribent på DN, SvD, Expressen eller Aftonbladet är ju inte anställd för att bedriva objektiv nyhetsförmedling – tvärtom. När Wolodarski skriver en ledare gör han det för driva DN:s socialliberala agenda – på samma sätt som de texter Aftonbladets, Expressens och SvD:s ledarskribenter publicerar syftar till att driva en uttalad ideologisk linje.

Problemet är att allmänheten oftast inte klarar att göra denna distinktion mellan å ena sidan nyhetsjournalistik och å andra sidan opinonstexter. Särskilt inte som medierna har själva bidragit till att sudda ut gränsen mellan dem. Ledarredaktioner börjar göra nyhetsreportage, och plötsligt tillåts en reporter på SVT uppträda som ledarskribent på nyhetsplats. (Public service är i detta avseende ett kapitel för sig själv, som kräver ett eget blogginlägg. Minst.)

Resultatet av denna hopmixning av åsikter och fakta blir inte oväntat att förtroendet dalar för nyhetsredaktionerna. Men istället för att fråga sig varför det sker, går redaktionerna till närmast ursinniga motattacker mot dem som brister i tillit. Mediekritik brunstämplas, trots att det faktum att fler idag litar mer på Google än de stora tidningarna borde stämma till djup eftertänksamhet och självrannsakan.

För snart sex år sedan skrev jag om utvecklingen mot ett mer amerikanskt medielandskap, där stora delar av journalistiken är hårt politiserad – ta bara kanaler som Fox News – men där tittarna är fullt medvetna om detta förhållande. I Sverige har läsare och tittare traditionellt förväntat sig att medierna – framför allt public service – ska spegla nyhetshändelser objektivt.

Kanske behöver vi, som jag skrev om 2010, en slags varudeklaration även på journalister. I alla fall på dem som kallar sig agendasättande.

 

 

Nåväl. Om vi går tillbaka till makarna Adelsohn, visar det sig att surfandet på fulsajter långt ifrån är begränsat till före detta kulturministrar på Strandvägen. Sveriges största redaktioner är likaledes frekventa besökare på Sveriges största hatsajt.  Göteborgs-Posten leder Avpixlatsurfandet,  tätt följd av Sveriges radio. Vilket förstås är helt i sin ordning – i researchsyfte kan man som journalist inte vara för fin för att undvika informationskällor bara för att de råkar drivas av folk som har helt andra åsikter än en själv – och det inkluderar antidemokratiska och rasistiska åsikter.

(Observera att grafen ovan visar fem dagars medietrafik till den där sajten, och mätningen har gjorts mellan den 16 och 21 mars, det kan se annorlunda ut idag.)

Att DN inte syns, beror sannolikt att företaget blockerat sin avsändardata så att besök därifrån inte kan spåras via Mediacreeper. Jag har dock svårt att tro att inte vare sig Björn af Kleen eller hans chefredaktör varit inne och researchat inför den stora granskningen av sju procent sverigedemokrater på Östermalm är på väg att ta över stadsdelen.

För övrigt skriver Patrik Oksanen  klokt om mediernas förtroendekris på Hela Hälsingland. Och Dagens medias avpolleterade publisher Mats Edman drar igång ett nytt projekt som ska satsa på mindre tyckande och mer Excel.

Publish and be doomed?

Intressant?
Fler om ,

Föräldrakontroll är bättre än åldersgränser

Upprördheten har varit stor de senaste dagarna, sedan nyheten om att Facebook – liksom även andra sociala medier – ska få en 16-årsgräns. (Idag är 13 år den vanligaste åldersgränsen för att skaffa ett konto på exempelvis Google eller Facebook.)

Och som så ofta förr handlar det hela om ett EU-direktiv, alltså ett sånt som begåvat oss med de ohyggligt irriterande rutorna som dyker upp i tid och otid på webbsidor man besöker och meddelar att sajten minsann använder sig av kakor. Inte bara en gång, utan ofta varje gång man besöker sidan.

Detta nya EU-direktiv är, som flera uppmärksammat, inte att betrakta som en egentlig åldersgräns för att få använda sociala medier,  utan i vanlig ordning en byråkratisk konstruktion där en vuxen vårdnadshavare måste godkänna de allmäna villkoren för barn upp till 16 års ålder. Det handlar alltså om de där hundratalet sidor med juridisk rappakalja – ofta på engelska –  som alla givetvis läser noggrant innan de installerar eller uppgraderar ett program.

Jag vet inte riktigt vad detta nya direktiv är tänkt att lösa för problem, men om vi antar att de ska skydda barn och unga på nätet lär det bli ett kraftfullt slag i luften. För det stora problemet med Facebook, Twitter, Snapchat, Kik, WhatsApp och alla andra sociala tjänster/appar som ungdomar kommunicerar med idag, är att de egentligen bara har ett läge: vuxenläget. Allt nu – helt utan begränsningar.

Vilket innebär att jag som förälder, som tyvärr är sorgligt medveten om farorna med att skaffa sig en digital närvaro, inte har möjlighet att ge den snart tioåriga dottern en mjukstart på nätet. ”Facebook för barn” lyser fortfarande, tio år efter att det sociala nätverket såg dagens ljus och 1,59 miljarder användare senare, med sin frånvaro. Mark Zuckerberg har fortfarande inte kommit på tanken att föräldrar kanske vill hålla handen ett tag på sina barn när de tar sina första steg ut på de sociala medierna. Hela föräldraskapet går ju liksom ut på att introducera världen bit för bit till sina barn, men här blir det alltså allt på en gång. Det är lite som att låta sin åttaåring gå själv till skolan för första gången – och instruera henne att springa rakt över den åttafiliga motorvägen istället för att hålla sig på gångstigen.

Om vi tar Facebook som exempel, borde det vara självklart att jag som vårdnadshavare erbjöds en föräldrakontroll där jag kan begränsa hennes nätnärvaro. Jag vill kunna sätta tidsgränser för användandet, jag vill ha möjligheten att granska vänförfrågningar – eller vem som försöker kontakta henne – och jag vill kunna begränsa möjligheten för skolkompisar eller utomstående att tagga henne i bilder och inlägg. Och om det skulle uppstå bråk eller mobbning – något som ju tyvärr inte är helt ovanligt – vill jag kunna tanka ner en komplett chatthistorik för att kunna se vad som egentligen hänt.

Idag lämnas sådant material ut enbart till polisen, efter kontakt med Facebook långt borta i Kalifornien. Oftast läggs utredningarna ner långt innan det ens kommer så långt.

chrome_restricted_user

I Google Chrome har man möjlighet att skapa begränsade användarprofiler. Men systemet är trubbigt och tvingar en administratör att antingen öppna allt eller lägga till enskilda sajter som är tillåtna.

Det här är ett allmänt problem, som EU:s lagstiftare borde vara betydligt mer angelägna om att lösa. Varför finns det ingen föräldrakontroll värd namnet i de sociala medierna – trots att alla vet att de flesta barn skaffar konton långt före tio års ålder?  Här handlar det inte om att ”massövervaka” eller spionera på sin son eller dotter, utan att kunna utöva normalt föräldraskap. Så länge allt fungerar och det är lugnt så finns det ingen som helst anledning att lägga sig i eller titta på vad ungarna gör på Snapchat eller Facebook. Men om det skulle bli problem vill jag kunna ingripa.

Google gjorde ett halvhjärtat försök med övervakade konton i Chrome som aldrig riktigt kom förbi experimentstadiet. Och i Apples OSX är det möjligt att både övervaka och begränsa användarkonton. Men i de sociala medierna är föräldrakontroll är en sorgligt eftersatt funktion.

Jag har inget bra svar på varför det är Antagligen beror det på att alla sociala medier utvecklats av unga män – för andra unga män. De har oftast inga barn själva, och kan inte en sätta sig in i situationen.

Eller finns det andra förklaringar?

Intressant?

Fler om , ,

Kommentariatets diktatur

En artikel på DN Kultur idag sätter fingret på en olustig känsla jag burit på en längre tid. Nämligen att sociala medier – och framför allt då Twitter – undan för undan tagits över av ett slags politiskt kommissariat, ständigt på jakt efter människor skyldiga till rasism, kränkningar eller allmän brist på värdegrund. Dessa kommissarier  bidrar effektivt till att sänka taket i den allmänna debatten till en nivå där vi tvingas krypa fram, och där det enda ofarliga som kan postas blir intetsägande plattityder. Annars är möjligheten stor att brunstämpeln åker fram och i värsta fall att jobbet hänger löst.

Ett skräckexempel på det senare kunde vi läsa om i New York Times i höstas. Där berättades historien om hur en helt vanlig privatperson, PR-kvinnan Justine Sacco, genom ett misslyckat skämt om aids på Twitter satte igång ett drev av närmast episka proportioner. På några timmar blev hon ökänd och hatad av en hel värld,  hon vägrades att checka in på hotellrummet hon hyrt och fick sparken från sin arbetsgivare. Alltsedan dess har hon kämpat för att försöka sätta ihop bitarna av sitt liv igen, med mer eller minera lyckat resultat. Och allt detta berodde på att hennes lite klumpiga tweet spårades upp av professionella kränkthetskommissarier på Twitter. Mobbare som aktivt och medvetet lade hennes liv i spillror.

Sådana finns det gott om även här i Sverige, även om jag ännu inte hört talas om någon fått sparken för sitt twittrande.  Däremot är det inte alls ovanligt med kommentarer i stil med ”jag har skickat en kopia av den här konversationen till din chef”, med det underförstådda hotet att de ståndpunkter som vederbörande uttryckt borde föranleda sparken.

Mobbare har det ju förvisso alltid funnits – vad som är nytt och lite skrämmande är hur de idag kryper fram från de mest oväntade håll. Idag är det tyvärr inte ovanligt att exempelvis en facklig företrädare (nedan) beskriver ett stort antal av sina egna medlemmar som idioter (jag förmodar att det är ironiskt) eller att makthavare i samarbete med medier sparkar neråt – mot medborgare som ger uttryck för fel åsikter.

I DN uttalar sig tre kända komiker om hur den nya kränkthetsindustrin på Twitter förändrat deras situation – och hur korridoren för vad som går att skämta om har krympt allt mer. Både Karin Adelsköld och Annika Lantz säger att de tänker sig för på ett helt annat sätt än tidigare innan de twittrar ut skämt – alltså en ökad grad av självcensur.

Jag har själv märkt av det där. Och trots att jag har snart 30 års erfarenhet av att uttrycka mig i både tal och skrift så finns det saker jag numera undviker att diskutera öppet – ämnen som jag inte hade några som helst problem med att posta för ett par år sedan innan kommissarierna tog över. (Facebook övergav jag för övrigt redan 2008, som genomgick en liknande utveckling där utrymmet för seriösa diskussioner krympte till förmån för ofarligt prat om vädret, semesterbilder och foton från helgens grillning.)

Men det är inte bara oron för vad en missförstådd tweet kan leda till – numera tvingas man ständigt gå runt med en gnagande oro för vad man skrivit tidigare, för 5, 10, 15 år sedan. Allt sparas på internet, och i takt med att värdegrunder förändras och muterar och nya ord faller bort från listan på tillåtna begrepp, finns ständigt risken för att en rättrådig kommissarie börjar söka igenom ens historia i jakt på försyndelser. Plötsligt kan man alltså stå där med ett rasistkortet mulat i ansiktet, samtidigt som chefer varskos, för något som kanske skrivits i en annan tid, av en betydligt yngre och mer oerfaren debattör.

Få människor klarar en sådan tillvaro, och väljer att tystna och istället knyta handen i fickan.

Själv är jag gammal nog att minnas tiden då vi förfasades av övervaknings- och angiverisamhället som fanns bakom Muren. I Östtyskland visste medborgarna till exempel att allt de sade och skrev kunde höras och läsas av angivare och politiska kommissarier – därför var det en ryggmärgsreaktion att hålla ”fel” åsikter för sig själv om man ville undvika en utflykt till Normannenstrasse. Därför fanns inte heller någon politisk debatt i DDR, bara plakatpolitik med rätt budskap.

Det bisarra är att vi är på väg dit igen, genom våra egna val och de allra godaste föresatser. Vi är på väg att bygga upp samma slags angiverisamhälle, där många av övervakningssamhällets rutiner och verktyg kommer till användning på nytt. Skillnaden är att vi denna gång gör det frivilligt.

Det mest allvarliga är emellertid att denna rädsla för att säga fel saker inte bara inskränker sig till mig själv eller tre svenska komiker. Det påverkar även ledande politiker – människor som vi betalar höga löner för att styra landet och för att kunna ta ibland svåra beslut. Idag märker vi tvärtom hur makthavare duckar i svåra frågor, möjligen av rädsla för att få ett Twitterdrev efter sig. Ta bara den extremt ängsliga debatten om hur vi ska hantera det faktum att delar av våra tätorter mer och mer förvandlas till kåkstäder i takt med att antalet fattiga rumänska turister kommer för att tigga på våra gator.

I denna fråga har politikerna valt att prata istället för att agera. Och i brist på handling skickar de bollen vidare ner till gatunivå, där de allra mest utsatta får ta smällen.

Twitterkommisariatet hotar alltså inte bara humorn, utan på sikt också det demokratiska samtalet, om vi inte sätter stopp. (Själva demokratin avskaffade vi ju rätt effektivt med Decemberöverenskommelsen.)

Intressant?

Fler om , , , , ,

Partiernas Facebooksiffror är hårdvaluta – därför borde de granskas kritiskt

fi_1

Populära i Turkiet. Efter det senaste nytillskottet av följare är nu drygt var femte av FI:s fans på Facebook från Turkiet. Källa: Socialbakers.com

För några veckor sedan avslöjade bloggen Cornucopia att Feministiskt initiativ (FI) över en natt fått hela 10.000 nya följare från Turkiet på sin Facebooksida. Detta stora tillskott gjorde att FI snabbt drog ifrån de andra partierna i sociala medier och gick över den magiska gränsen 100.000 gillanden. Feministiskt initativ firade sin Facebook-succé med att deklarera att partiet vuxit till en ny folkrörelse på nätet – en rörelse på väg med stormsteg mot Riksdagen.

Problemet var att dessa turkiska följare knappast klickat på FI:s gillaknapp av solidaritet med den feministiska kampen eller ens var intresserade av sidan. Det handlade istället om fejkanvändare från en turkisk så kallad klickfram – alltså ett företag som säljer annonsklick eller fans i sociala medier. Detta är förstås rent annonsfusk, men ifall FI själva betalt för sina fejkanvändare eller inte, är fortfarande oklart. (På Cornucopia hävdade visserligen ett annonsföretag att det förmedlat de turkiska följarna till FI – och att ytterligare 35.000 följare hade levererats via köpta kampanjer tidigare, men källan till detta ifrågasattes av flera bedömare.)

fi_2

Men feministiskt initiativ förnekade kategoriskt att några pengar över huvud taget var inblandade i partiets framgångar på Facebook. ”Vi har inte ens råd med reklam”, försvarade sig  FI:s sociala medier-ansvariga. Sedan rann affären ut i sanden, ingen tidning brydde sig om att granska det faktum att FI:s Facebookframgångar delvis byggde på luft. Dessutom tog partiet kontakt med Facebook som rensade bort de turkiska fansen från sidan.

Men nu, bara några veckor senare, har Feministiskt Initiativ återigen tagit ett stort kliv i antalet FB-följare – och har nu nära 124.000 följare, enligt siffror från analysföretaget Social Bakers. Av dessa har en stor del tillkommit sedan förra veckan – och återigen är det just i Turkiet som partiet har sin stora tillväxt. Var femte Facebookfan som gillar FI, kommer nu alltså från Turkiet.

Att  detta skulle röra sig om organisk tillväxt – alltså människor som går in och gillar sidan av eget fritt val – får anses som uteslutet. Det handlar antingen av följare som är bottar eller härstammar från klickfarmer – men om FI själva betalt för dem är naturligtvis omöjligt att svara på.

Det finns fyra olika förklaringar till denna plötsliga anstormning av turkiska följare:

  1. FI själva har köpt användarna men vågar inte säga det rakt ut.
  2. En finansiellt välbemedlad anhängare till den feministiska kampen har betalt för följarna, utan att informera partiets ledning.
  3. 3. En motståndare till FI beställer ett stort antal fejkade följare, för att på så sätt kompromettera partiet och utmåla det som oseriöst. Vad som talar emot detta är att ingen över huvud taget uppmärksammat det hela förutom en privat blogg. (Om man vill dra någon i smutsen borde det i konsekvensens man sammanfalla med en maffig medial kampanj.)
  4. Den turkiska anstormningen är en del av en köpt annonskampanj, där det ansvariga annonsnätverket i sin tur köpt klick (eller gillanden) från en botfarm/klickfarm för att leverera det önskade resultatet.
  5.  Det är inget fuffens alls – utan bara Facebooks affärsmodell som havererat. Tomas Wahlstedt, rådgivare på IT-säkerhetsbolaget Sentor, varnade i en debattartikel så sent som förra månaden att så kallad click fraud nu är så omfattande att det är ett hot mot hela nätannonseringen. 61 procent av världens Internettrafik, alltså mer än hälften, är idag botgenererad – alltså fejk, och Facebook är bland de värst utsatta. Det är spamnätverk, klickfarmer i Asien eller Egypten – eller botnätverk som levererar klick till betalande annonsörer, som köper sidvisningar och klick i tron att de når riktigt människor med sina kampanjer.


Som filmen ovan visar (h/t Cornucopia) behöver det alltså inte röra sig om medvetet fusk – de stora klickfarmerna går nämligen in och gillar alla möjliga sidor, för att på detta sätt dölja spåren av sin egentliga verksamhet.

Baksidan av att få in 27.000 fejkade följare är att de verkliga, engagerade fansen på FI:s Facebooksida späds ut. Och eftersom ett Facebookinlägg bara visas för en del av sidans följare (exakt hur många styrs av Facebooks algoritmer) når uppdateringarna allt färre verkliga följare.

Eller i klartext: Facebook-annonsering är inte bara bortkastade pengar – det är direkt kontraproduktivt och leder till att allt färre verkliga följare nås av de buskap man betalat för att distribuera.

Och, som Jack Werner i Metro skrev i en kommentar till händelsen förra månaden , är det egentligen ointressant om det är FI själva som betalt för följarna, eller någon annan.

Men händelsen sätter fingret på ett annat problem: Vilken beredskap har vi som journalister när det gäller att granska de olika partiernas styrkeförhållanden i sociala medier? Problemet med uppblåsta siffror är inte unikt för FI,  även SD har anklagats för att förbättra Facebooksiffror på konstgjord väg.

I en tid när en allt mer anemisk press får allt mindre tid åt kritisk granskning – samtidigt som närvaro i sociala medier blir en allt viktigare valuta – leder bara misstanken om fusk till att vi har ett verkligt problem. Idag kan Facebookföljare vara ett lika viktigt mått på framgång som opinionsundersökningar, och framgångar i social medier kan därmed påverka hur mycket partiet uppmärksammas i medierna. Många följare på Facebook ger alltså utdelning i form av fler inbjudningar till TV-soffor och debatter.

Därför är det synd att nyheten om FI:s fejkföljare inte verkar intressera journalistiskt. Det logiska vore att kräva öppenhet och transparens från alla partier – inte bara när det gäller partibidrag utan också ifall någon betalat för framgångarna på Facebook eller Twitter.

Detta särskilt som sociala medier sägs bli den viktigaste kommunikationsplattformen för partierna i höstens val.

Intressant?

Fler om , , ,

Centerns nygamla upptäckt: Billig energi ger nya företag

Annie Lööf och hennes energiminister Anna-Karin Hatt tycker att det är bra för Sverige att tjänsteföretag som Facebook kan åtnjuta lika låga elpriser som den svenska basindustrin (vad som nu finns kvar av den efter 20 års galopperande energiprishöjningar). Och även om jag ställer mig tveksam till rättvisan i att svenska skattebetalare subventionerar ett amerikanskt IT-företag med en värdering på 100-tals miljarder, tyder det ändå på ett slags uppvaknande: Att låga energipriser är viktigt för livskraftiga och växande företag.

Detta är på inget sätt en ny upptäckt – historiskt har den närmaste obegränsade tillgången på billig vattenkraftsel drivit framväxten av många stora industriföretag, framför allt i de norra delarna av Sverige. En global konkurrensfördel som gjorde att svenska arbetare kunde åtnjuta internationellt sett höga löner, eftersom energikostnaderna var försumbara.

Denna konkurrensfördel torpederades någon gång på 90-talet, då våra politiker fick för sig att elenergi skulle vara en lyxprodukt, som skulle konsumeras så sparsamt som möjligt eftersom detta var det enda sättet att rädda världen. Och även om Sverige hade i princip helt utsläppsfri elproduktion var det viktigt att gå före, ta på sig ledartröjan, sända signaler och allt vad det kallats. Resultatet har blivit energiskattehöjningar på nära 200 procent och otaliga miljarder bortkastade på helt onödig vindkraft (något vi bygger ut i någon slags solidaritet med EU, trots att vi inte behöver en enda vindsnurra) och en strid ström av industrijobb som omlokaliserats från Sverige till Asien.

Vi har alltså haft politiker vid rodret de senaste 20 åren som aktivt motat bort lönsam, billig och icke-subventionerad energi till förmån dyr, skattefinansierad energi som bara fungerar ibland.

Men som sagt, ett sent uppvaknande är bättre än inget alls. Nu blir det förstås vi vanliga elkunder som via skattsedeln tvingas finansiera Mark Zuckerbergs svällande serverfarmar, men grundanalysen är rätt och riktig: billig el är något som Sverige och Norden borde dra nytta av i den internationella konkurrensen. Får se om Lööf och Hatt är intelligenta nog att förstå att detta även kan appliceras på andra, mer personalintensiva tillverkningsföretag.

Och även om politikerna gjort sitt bästa för att slå undan benen för en stabil energiförsörjning, har Sverige hittills klarat sig relativt oskatt undan de värsta galenskaperna. Vi är ännu inte i en tysk eller engelsk katastrofsituation, där massiva felsatsningar på förnybart drivit upp elpriserna till rekordnivåer samtidigt som företagen drivits iväg.

Men det finns i alla fall ett parti i riksdagen, som gärna vill gå i Tysklands spår så snabbt det är möjligt. Som vill minska arbetstiden, avskaffa tillväxten, lägga ner jordbruket, skrota försvaret och stänga våra kärnkraftverk och därmed göra sig av med 35 procent av elproduktionen. Ett parti som Stefan Lövfen är full av förväntan över att regera med efter höstens val.

Vi borde vara väldigt, väldigt oroliga.

Intressant?

Fler om , , , ,

Nätnobbning upphöjd till reklam

Knappast någon har väl undgått veckans stora reklamkupp, där artisten Tommy Nilsson döpte om sig till ”Black”, för att signalera bytet till en ny, mörkare stil. Allt visade sig vara en PR-stunt, där Nilssons namnbyte bara var del i en kampanj för att lansera en ny chokladkaka från Marabou.

Och lika hånad som Tommy Nilsson blev både före och efter bluffen, lika hyllade har reklammakarana på F&B blivit för sin kreativa kampanj. Den ansågs tydligen vara så till den grad nyskapande och fantastisk, att reklammakarna bjöds in till livechatt på Gp.se. Och på frågan om på vilket sätt de anser att kampanjen var lyckad, svarade Leo Magnusson, den ena halvan i den kreativa succéduon:

– Både Tommy och Marabou har fått mer uppmärksamhet än vad vi hoppats på.

All reklam är bra reklam alltså, ett argument som ofta framförs som försvar när någon får usla recensioner eller en produkt får dålig kritik. Jag har faktiskt aldrig trott på det där.

Istället känns hela denna hyllade kampanj djupt tragisk, och vittnar om en stor dos av förakt. För inte valde F&B Tommy Nilsson för hans hyllade musikkarriär, eller den stora respekt han åtnjuter bland svenskarna? Nilsson har istället varit en artist som hånats av proffstyckarna, dels för sina töntiga låtar (framför allt den pinsamma ”Jag vill ha sex med dig”) och bedriften att få noll poäng i Melodifestivalen.

Både reklammakarna och Nilsson var alltså fullt medvetna om vad reaktionerna skulle bli: hånfulla kommentarer, ironiska skämt och dräpande oneliners. Hela kampanjen gick i princip ut på att få folk att skratta åt att en föredetting, dessutom medelålders vit man, i hans pinsamma försök att starta om sin karriär. Lite så där krejsy som bara 70- och 80-talister ur den ironiska generationer kan få till det.

Såväl medierna som alla vi självbelåtna medlemmar i folkdomstolen på Twitter spelade glatt med i Forsman & Bodenfors och Marabous cyniska nätmobbning av Tommy Nilsson. Att han själv ”var med på allt” är faktiskt inget försvar.

Jag var också med på ett hörn, och skäms idag för att jag drogs med i denna nätmobbning upphöjd till reklam. Det borde fler göra tycker jag.

Och framför allt bör vi för all framtida bojkotta lakritschoklad från Marabou.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Inget växer i skuggan av Google

En av dagens största nyheter är utan tvekan Googles beslut att lägga ner Google Reader, som funnits med sedan 2006 men som uppenbarligen inte mött IT-jättens förväntningar. Kanske var det för svårt att kapitalisera på denna produkt – annonserna i RSS-flödena var den mig veterligt enda intäktskällan – men oavsett om anledningen är ekonomisk eller något helt annat slog det ner som en bomb hos alla 100.000-tals användare i morse, när en avskalad dialogruta upplyste om att allt skulle vara slut den 1 juli.

Nu finns det för all del alternativ till Google Reader, men det är inte många. Till största delen beror det på Google, som med sitt beslut att traska in på den relativt färska RSS-scenen i mitten av 00-talet, dödade all konkurrens. Alltså precis som Google gjort så många gånger förr, och kommer att fortsätta att göra genom att släppa gratisprodukter, finansierade med miljardintäkter från sin sökmotoraffär.

För på bara ett drygt decennium har Internet gått från en relativt vildvuxen plattform med en uppsjö av tjänster till en oligopolmarknad styrd av gigantiska multinationella bolag. Begreppet ”sökmotor” har blivit likvärdigt med Google – det heter ju till och med ”googla” numera. Inget företag med ens ett uns av självbevarelsedrift skulle starta en konkurrerande söktjänst, och sedan gratistjänsten Google Analytics släpptes för några år sedan är även denna marknad i det närmsta tömd på alternativ.

Resultatet är att vi nu har ett privatägt aktiebolag i Kalifornien med närmast total och global kontroll över vad folk letar efter, vilka resultat som de får presenterade och vilka slutsatser som kan dras utifrån användarnas beteenden. Man måste vara ganska blåögd för att tro att detta inte lockar till missbruk.

Och det riktigt problematiska, som jag varit inne på tidigare, är att nätgiganter som Google, Facebook – och till viss del Apple – inte bara konkurrerar ut nya lovande produkter och dödar innovation, utan i stor utsträckning kapat åt sig delar av Internets infrastruktur. När Google startade gratis mejltjänst försvann över en natt alla incitament för att utveckla och förbättra epostsystem – framför allt de företag som planerat att ta betalt. Facebook har lagt beslag på funktioner som chatt och gilla-tummar. Och vem skulle fundera på att dra igång en konkurrent till det nya tv-monopolet Youtube?

Så här ser det ut på område efter område. Istället för mångfald får vi monokulturer. Istället för 100-tals små lönsamma tidningar, överlever endast en eller ett par i varje nisch i den nya Internetbaserade ekonomin. Vill du köpa musik finns inte längre ett antal skivbutiker att gå till, utan bara en eller två (t ex iTunes). Och utvecklar och säljer du ett mobilspel, har du inget annat val än att ge bort en tredjedel av dina intäkter till Apple.

Man kan förstås invända att ingen tvingar mobilkunderna att välja att köpa en iPhone, men det är ett besvärande faktum att möjligheten att skaffa sig de facto-monopol på en marknad verkar accelerera som en följd av digitaliseringen. (Karl Marx var måhända inte helt fel ute när han förutspådde att kapitalismens yttersta fas innebar att ett företag skulle äga allt.)

Det är inte alltför många år sedan dåtidens IT-gigant Microsoft drogs inför EU:s konkurrensmyndighet för att bolaget förinstallerat sin webbläsare i operativsystemet Windows. Totalt genom åren har Microsoft fått böta 18 miljarder, bland annat som resultat av sin underlåtenhet att låta användaren ha Google som sökmotor.

När det gäller Google är samma konkurrensmyndighet märkligt tyst. Trots att problemet med stora IT-monopol och hur de uppför sig knappast blivit mindre med åren.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Näthatets blinda fläck

Tittar på Uppdrag gransknings skakande reportage om det allt mer utbredda näthatet. Och blir både förbannad och bedrövad, precis som alla andra med barn på Facebook som när som helst kan hamma i skottlinjen för hatare, rättshaverister, nättroll och diverse galningar. Och jag är grymt imponerad av 21-åriga Julia, som vågade stå upp med namn och bild inför hela Sverige – samtidigt som den fega hataren som dödshotat henne skyddades av UG-redaktionen genom pixling. H&M:s totala haveri ska vi inte tala om.

Men ändå kan jag inte låta bli att fundera över det hat som inte togs upp i programmet. Alltså den lite mer sofistikerade formen av näthat, den intellektuellt välgrundade, utförd av tongivande profiler inom kultur- och medievärlden.

Jag vet inte riktigt vad man ska sätta för etikett på det som genusdebattören Per Ström fick utstå – men det vore underligt om det inte kvalade in i den definition av näthat som etablerats. Ström, som tidigare drev bloggen Genysnytt, lade ner sin verksamhet i november förra året, efter upprepade grova attacker på hans person (bland annat från författaren Maria Sveland, själv ett av offren för näthate).

Ström jämfördes på fullaste allvar med massmördaren Anders Behring-Breivik. Facebookgruppen Vita kränkta män (vars bärande idé var att håna medelålders män med dumma åsikter) använde utan att fråga Per Ström som omslagsbild. En av bilderna visade Ström som halshuggen med blodet sprutande. På en annan var han korsfäst. Enligt de ansvariga var detta humor, fick han veta när han önskade få bilden borttagen.

Ström skriver:

När jag i våras organiserade en pubträff för jämställdister (min term för oss som vill ha lika rättigheter och skyldigheter för könen) stormade det in ett 50-tal feministiska aktivister och försökte ta över mötet. Däribland författaren Maria Sveland.

En av aktivisterna gav mig en teckning med ett avskuret manligt könsorgan…

Författaren och journalisten Katerina Janouch skrev till exempel på Twitter att kvinnor är ”rövknullade” av mig. Förläggaren Johannes Klenell förklarade på förlaget Galagos officiella blogg att jag är ett ”rötet pisshuve”. Författaren Susanna Alakoski skrev i en debattartikel i Kristianstadsbladet ”Per Ström, Sveriges största tönt-antifeminist tuggade fradga i teve. Avslöjade sig begripa mindre än en apa om litteratur och teater”.

Per Ström blev ett fullkomligt legitimt mål för näthatet, och stora delar av Twitter- och medieeliten anslöt entusiastiskt till mobben. Bara ett fåtal rakryggade skribenter, som Expressens Sakine Madon och Fredrik Krohnman och Marika Formgren på Corren, såg vad som egentligen hände och tog öppet ställning mot mobbningen.

För oavsett hur galna idéer Ström hade, oavsett hur fel hans analyser var (själv har jag aldrig satt mig in i hans ”jämställdism”) så blev han utsatt för ett näthat sanktionerat av både medier som makthavare. Och flera av dem som idag kräver hårdare tag mot hatarna, deltog själva i nätmobbningen som knäckte Per Ström.

Denna episod är på intet sätt ett försvar för alla de idioter som ger sig på kvinnor på nätet. Men tyvärr innebär denna inkonsekvens, denna blinda fläck, förmodligen att de värsta hatarna får ännu mer vatten på sin kvarn. Varför ska eliten ha sina egna regler? Och varför är det stor underhållning när en berömd bloggare bygger hela sin karriär på att hata och mobba, när samma medier som burit fram honom kräver skärpta lagar när läsarna tar efter?

Om vi vill bekämpa hatet, måste vi våga vara konsekventa och stå upp och försvara även  dem med ”fel” åsikter. Det inkluderar även Sverigedemokrater och töntiga medelålders män.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, 4

Uppdatering: Paulina Neuding skriver i SvD om Det goda, fina hatet

Andra bloggar om , , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: