Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: fake news

Journalister får inte uppfattas som maktens medhjälpare

Hon var i 30-årsåldern och kom från Gdansk i Polen. Några år tidigare hade hon flytt till Sverige, efter att ha varit verksam i Solidaritetsrörelsen och var nu alltså en dissident.  Vi möttes på journalisthögskolan under första halvan av 80-talet, bara några år efter att Solidaritet, den fria fackföreningen under ledning av Lech Walesa, slagits ner av general Jaruselskis militärregim 1981. Där och då stoppades utvecklingen mot demokrati i landet – högst tillfälligt skulle det visa sig – och säkerhetstjänsten gick hårt fram med socialismens fiender.

Jag var ung och trodde mest att hon led av svårartad förföljelsemani. Hon vägrade konsekvent att ha sitt namn på några skrivuppgifter och ville vara anonym i sitt examensarbete (som handlade om Polens underjordiska press).

Senare har jag dock förstått att hon hade verkligt fog för sin försiktighet. Kommunistregimens ögon och öron fanns överallt, och grundliga rapporter om vad polacker i utlandet företog sig kablades snabbt tillbaka till Warszawa .

Därför var det förenat med stora risker att öppet kritisera den polska regimen även för dem som hade nått friheten i väst. Regimen hade många sätt att få feltänkare och dissidenter att hålla tyst. En arbetsgivare som plötsligt inte längre hade jobb att erbjuda. En akademisk karriär som gick i stå, uteblivna offentliga uppdrag, en musik- eller författarkarriär som tog slut när ingen vare sig ville ge ut, sälja eller upplåta scen till verken.

I Östeuropa bakom järnridån var det långtifrån bara Partiet och säkerhetspolisen som stod för förtrycket. Alla samhällssektorer var delaktiga i att övervaka och dra fram folkfiender i ljuset. Myndigheter, sjukvård, skola, polis, radio, tv och tidningar. Skolbarn som tjallade på föräldrar och släkt. Övervakningssamhällets öron fanns överallt och få vågade tala öppet – vem kunde veta ifall kollegan på arbetet var informatör hos säkerhetspolisen?

Jag vet inte vad hon gör nuförtiden, snart ett kvartssekel senare. Kanske har hon flyttat tillbaka till Polen, kanske blev hon kvar i Sverige. Men idag förstår jag bättre varför min kurskamrat aldrig ville vara med på klassfotona.

Jag har kommit att reflektera över det här allt oftare på senare tid. För i den bisarrt uppskruvade debatt som vi har just nu – senast om den så kallade Sverigebilden – hör jag allt oftare argument som bär drag av  det som JH-kursaren berättade om. När politiker, myndigheter och medier gör gemensam sak mot dem som svartmålar eller baktalar nationen. Kompletterat med närmast maniska faktakontroller och krav på avståndstagande eller korrigering av uppgifter som anses osanna. Där arbetsgivare kontaktas och informeras om ”incidenten” som den anställde varit inblandad i, och landets högsta politiker ges tillfälle att ta avstånd.

Naturligtvis går Sverige idag inte att jämföra med 80-talets Polen – och detta vill jag särskilt betona, för att slippa anklagelser om att jag relativiserar. Vi är inget totalitärt land där feltänkare och statsfiender kastas i fängelse. Men det är ändå oroande att det börjat dyka upp de som i flera avseenden behandlas som – dissidenter.

Kanske mest känd av dessa är Katerina Janousch, barnboksförfattare och sexrådgivare. Efter att ha gjort en intervju i en tjeckisk webb-tv-kanal tog det hus i h-e. Hon beskrev Sverige som ett land i förfall där stora delar nu är no go-zoner och kriminella gäng tagit över. Där allt fler skaffar vapenlicens och lär sig skjuta, för att kunna försvara sig när polisen abdikerar från sitt uppdrag. Visst, hon raljerade och svingade vilt, men hon är trots allt privatperson, inte svensk diplomat.

Men det skulle hon inte ha gjort. Kultursidor, ledarskribenter, politiker – till och med statsministern –  formligen klättrade på varandra i iver att ta avstånd. Hon skadade Sverigebilden, och  gynnade därmed Putin och de högerextrema.

Så har det låtit i snart två månader. Så sent som igår kunde vi läsa detta i DN:

Det fall nyligen där en svensk författare i tjeckisk tv spred uppenbara felaktigheter om den svenska invandringen var ännu ett exempel på hur professionell desinformation om Sverige används som bränsle för den framväxande högerextremismen i det egna landet.

Och i tisdags fick Janousch återigen klä skott för sitt brott mot Sverigebilden, denna gång i  SVT:s Opinion live.  Där hon omgående hamnade i högljudd polemik med både programledaren Belinda Olsson och Anders Lindberg, chef för Aftonbladets ledarredaktion. Tidvis blev det nästan Kafka-artat när Janousch  avkrävdes fakta och forskning för sina utsagor – till exempel ifall antalet vapenlicenser verkligen ökar eller minskar. (Och vad gäller diskussionen om utlandsföddas överrepresentation i brottsstatistiken, blir det onekligen svårt för en privatperson att dra fram fakta och forskning, när det officiella Sverige beslutat att sådan inte behövs enligt kriminologer som Jerzy Sarnecki.)

Jag tror att vi journalister skulle behöva ta ett steg tillbaka och fråga oss vad vi håller på med. Vi kan inte tillåta oss att dras med i en hetsjakt på människor anklagade för att baktala eller svartmåla landet. Det är inte, och har aldrig varit, journalistikens uppgift att agera hejaklack åt makten.

Men tyvärr är det nog så allmänheten kommit att uppfatta oss, och inte helt utan fog. Att radio, tv och de stora tidningarna gjort gemensam sak med ”eliten”. Istället för att granska den, uppfattas medierna istället som maktens förlängda arm.

Själv har jag en klar minnesbild av hur det började gå snett. Det var efter valet 2010, när Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen och stora delar av Sverige befann sig i chock. Där och då tog journalistiken avgörande det kliv från objektiv granskning till att i mångt och mycket öppet ta ställning mot det nya riksdagspartiet.

Jag minns särskilt en artikel med en klump i magen. Mamman till en son som röstat på SD berättade, med namn och bild, om sin stora sorg inför det faktum att sonen gått och blivit rasist. I det lilla samhället där hon bodde, torde såväl sonen som mamman vara lätta att identifiera.

Den senare, som var myndig och alltså fullt kapabel att fatta egna beslut, fick inte ens kommentera mammans utsaga. Ett pressetiskt övertramp, som dock ingen reagerade på i den hysteriska stämning som piskats upp.

Sedan dess har det fortsatt i samma stil. Journalistik, politik och ideologi har rörts samman utan närmare eftertanke och agendasättande artiklar har rivit barriärerna mellan rapportering och aktivism. Allt har kommit att handla om att hålla Sverigedemokraterna borta från makt och inflytande, och till varje pris undvika allt som kan tänkas gynna partiet. Denna fixering har varit förödande såväl för journalistiken som det öppna samtalet (dessutom kontraproduktiv).

Istället för konsekvensneutralitet har vi i mångt och mycket fått ett mästrande, uppfostrande politiskt-journalistisk komplex, som sparkar neråt istället för uppåt. Förr drevade vi mot makthavarna – nu skyddar vi istället dem mot folkets ”hat”.

Detta är något vi måste sluta med. Vi ska inte agera opposition mot vare sig sverigedemokrater eller Donald Trump. Vi måste rapportera vad som sker här och nu, utan hänsyn till vems ”ärenden” vi går eller vilka krafter som gynnas.

Konsekvensneutralitet. Publish and be damned. Som det var förr. Oavsett om man kallar sig höger eller vänster.

Annars blir det nog tyvärr som Alexander Bard spår – att medierna som vi känner dem kommer att göra sig irrelevanta.

Fast kanske är ändå något på väg att hända – och paradoxalt nog kan det vara Donald Trumps förtjänst. Det är han som sparkat in dörren till vår svenska ekokammare, där vår uppblåsta självbild  länge tillåtits att svälla så att allt syre tagit slut. Nu blir vi så illa tvungna att erkänna vi misslyckats på ett antal samhällsområden – något som påtalats även av seriösa kritiker, och inte bara presidenter med Twitter-tourettes.

Ett tecken i tiden: nationalekonomen Tino Sanandaji dyker plötsligt upp överallt, efter att i åratal blivit brunstämplad för sina beräkningar av vad det svenska utanförskapet kostar. Sanandaji, som tidigare var en enda stor medial no-go-zon, får plötsligt bra recensioner och Expressen gör en stor intervju med honom. Han har också intervjuats i radio och tv.

Men tillbaka till Janousch. Hon kom till Sverige 1974, tillsammans med sin pappa, kärnfysikern Frantisek Janousch, som tvingats lämna Tjeckoslovakien. Han var en dissident som hade fallit i onåd hos regimen – av Palme kallad diktaturens kreatur – för sitt engagemang i demokratirörelsen Charta 77.

Så man kan till viss del förstå hennes raseri när hon börjar se hur verktygen och mekanismerna från barndomens hemland nu används mot henne – i ett av världens friaste länder.

Det är som sagt dags att ta en allvarlig funderare på vad vi håller på med.

Intressant?

Fler om , , ,

En gång trodde vi på fullt allvar att Facebook var lösningen på allt näthat och desinformation

Det har blivit en del nostalgiska återblickar i de senare blogginläggen, med anledning av att FZ.se – sajten jag startade och drev i nästan ett decennium – fyllt 20 år. Det är en lång tid, framför allt i ett internetperspektiv, men när jag ser tillbaka på vad vi gjorde då kan jag tyvärr bara konstatera att det dessvärre var bättre förr. Visst, nätet var nytt och problemen med näthat och fejkade nyheter var ännu begrepp som inte hittat in i den mediala vokabulären, men det fanns så klart folk som betedde sig som rövhattar online redan då.

Skillnaden mot då var att vi inte var fullt så godtrogna/naiva som nu och på fullt allvar litade på att folk i allmänhet klarade av att vara sina egna ansvariga utgivare. Vi fattade att god ton på nätet krävde inte bara kunskap om användarna – utan en ständig närvaro i form av moderatorer som kunde gripa in, städa upp och slänga ut troll från våra forum.

1998 (tror jag att det var) öppnade FragZone (som sedermera blev Fz.se) för första gången möjligheten att kommentera nyheter, en förändring som innebar en mindre revolution jämfört med förut, då de nätbaserade diskussionerna framför allt förts i mer eller mindre slutna diskussionsforum, separerade från själva nyhetsflödet. Det kanske främsta exemplet på sådana forum var Flashback, ett stamhak för nätveteranerna som lever ännu idag (och som nominerades till Stora journalistpriset för sitt grävande, inte att förglömma). Men med artikelkommentarerna förändrades detta – det blev vi i redaktionen som i första hand satte agendan för vad som diskuterades.

Fratzone årgång 2004, med artikelkommentarer. (Dessvärre finns få skärmdumpar kvar från de tidiga åren,)

Men vi var som sagt inte naiva. Vi förstod att det aldrig skulle fungera med att öppna kommentarsfälten på vid gavel och förlita oss till att folk uppvisade sunt förnuft och enbart goda avsikter i vad de skrev. Därför hade vi en smärre armé av moderatorer som tillsammans höll koll på vad som skrevs. De stängde trådar som var på väg att haverera och de hade makten att varna och stänga av användare som inte följde kommentarsreglerna. Det som gjorde detta moderatorskap effektivt var att de behärskade både  ämnet och kände till användarna – de var i flera fall även IRC-admins på kanalen Quakenet (där irc.fragzone.se var en av de mest kända servrarna) och mig veterligt behövde vi bara hantera ett fåtal övertramp under alla dessa år. Ännu idag är FZ:s kommentarsfält ett under av civilitet, jämfört med vad man hittar på Facebook.

Insikten om att det krävs närvaro och kunskap fanns även hos de flesta stora svenska medier, när de ungefär tio år senare gjorde samma resa. Då kallades det läsarmedverkan, och i riksmediernas tappning betydde detta att läsarna/folket skulle få en mer framträdande roll i nyhetsbevakningen. Jag var själv med att utveckla dessa system  – allt från bloggplattformar till artikelkommentarer – för Sveriges största medieföretag och lärdomarna från FZ-tiden gjorde att vi inte bara designade systemen för att i görligaste mån kunna stävja nättrollen (hinder för masspostningar, krav på verifiering av mejladresser, möjlighet att spåra och spärra vissa ip-adresser etc) utan också byggde upp en redaktion vars syfte var att övervaka och delta i diskussionerna. Vi fattade att ett kommentarsfält som lämnades vind för våg snabbt havererade, ungefär som en tonårsfest i den stora villan där de vuxna rest iväg på långsemester.

Förutom satsningen på egen redaktionell personal, hyrde vi in säkerhetsföretag som skulle säkerställa en slags ”grundhygien” i våra forum och artikelkommentarer, då vi dessvårre inte kunde jobba dygnet runt.

Problemet var vara att allt detta med tiden blev ganska dyrt. I en medievärld på ständig jakt efter kostnadsposter blev läsarmedverkan något som inte drog in en enda krona, utan tvärtom var en ganska tung utgiftspost till vilken inte kunde knytas någon direkt hänförlig intäkt.

Så när Facebook en dag kom på besök för att sälja in sin lösning på problemet (de satt i största hemlighet bara några hundra meter ifrån oss, i en av Hötorgsskraporna, utan att på något sätt visa sin närvaro i entrén) var förstås mediecheferna eld och lågor. Med Facebooks hjälp skulle vi kunna hålla liv i artikelkommentarerna även fortsättningsvis – och slippa den dyra modereringen på köpet. Facebook-användarna skrev ju inlägg under sina egna namn, därför skulle vi äntligen slippa de anonyma trollen som smutsade ner våra kommentarstrådar.

Sagt och gjort, de egna lösningarna skrotades och vi outsourcade vår kontroll över läsardebatten till ett multinationellt amerikanskt företag med när en miljard användare, utan att någon egentlig utvärdering gjordes. Vi lade alltså ner vår egen avdelning för läsarmedverkan, i tron att Facebook skulle träda in i rollen som ett slags ansvarig utgivare för allt det som användarna yttrade i kommentarsfälten på sajten.

Det gick, inte helt oväntat, åt helvete i en handväska.

Resultatet blev istället en miljö där jihadister, IS-anhängare, rasister och nazister kunde verka mer eller mindre heltfritt. Istället för att blockera bestialiska avrättningar och tortyr, valde Facebook att blockera konton som lägger ut bilder på ammande kvinnor eller prisbelönta bilder från Vietnamkriget. Vilket förstås är helt naturligt eftersom Facebook är ett kommersiellt, vinstdrivande bolag, vars syfte aldrig någonsin har varit att  ikläda sig något slags publicistiskt åtagande.

Istället har vi fått en situation där varje enskild privatperson med ett Facebook-konto underförstått har förväntats att ta på sig rollen som sin egen ansvarige utgivare – både för vad vederbörande skriver och delar och för den ”svans” av kommentarer detta ger upphov till.

Att denna förhoppning skulle grusas var kanske inte direkt någon överraskning. Att förvänta sig att miljarder av enskilda Facebook-användare skulle kunna se skillnad på riktiga och ”fejkade ” nyheter när inte ens etablerade medier som Dagens nyheter klarar det, är naivt för att uttrycka sig milt.

Lösningen på detta, högst självförvållade problem, är enligt samma medier att Facebook ska ta ansvar för att rensa upp i träsket. Det multinationella megaföretaget som aldrig någonsin kommit i närheten av att bedriva någon form av journalistisk verksamhet, ska alltså nu ges makten att avgöra vad som är sant eller falskt.

Lycka till med det.

Jag kan tyvärr bara konstatera att vi var många som varnade för exakt den här utvecklingen när vi lade makten över nätdebatten i knäet på de amerikanska internetgiganterna.  Vi varnade, upprepade gånger, för en urspårad debatt med hat, hot och personangrepp som närmast naturliga inslag. i kommentarsfälten. Vi varnade för filterbubblor, eller ”ekokammare” där folk bara tog intryck av dem som tänker likadant.

Lärdomarna man kan dra av detta är väl framför allt att begrepept all business is local, passar lika bra in i näringslivssammanhang som på journalistik och onlinedebatter. Små, hanterbara grupper, som man känner till är betydligt enklare att kontrollera än hundratusentals anonyma användare. Med ett par tusen – kanske tiotusen – användare, har man en rimlig möjlighet att kontrollera vem som skriver vad, och agera på övertramp. Men den möjligheten övergav vi villigt i tron att Facebook skulle fixa allt åt oss.

Därför står vi där vi står idag. Med en politisk debatt som allt fler i den breda mittfåran checkar ut ifrån, eftersom det bara är extremerna som hörs och syns. Extremer som inte försitter ett tillfälle att fula ut och starta drev mot misstänkta oliktänkare och avfällingar från den rätta läran. Yttervänster och -höger enas här plötsligt i ett evigt skyttegravskrig där alla som befinner sig mellan frontlinjerna gör bäst i att lägga benen på ryggen och fly.

Men vad vi ska komma ihåg – vi som jobbar inom media – är att vi nog bara har oss själva att skylla. Och som sagt –  en hel del var faktiskt bättre förr.

Även sett genom filterbubblan.

Intressant?

Andra om , , , , ,

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: