Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: finanskris (sida 1 av 3)

Myten om den fria televisionen


Greklands statliga tv-bolag slår igen, tre kanaler och en webbsajt slocknar. Ett par tusen grekiska journalister ställs på gatan. Medievärlden är i upprorsstämning och nedläggningen beskrivs som ett hot mot yttrandefriheten – även här på hemmaplan. Det är givetvis en tragedi på många sätt, och ytterligare ett bevis för att försvaret för den gemensamma valutan, Euron, för länge sedan passerat anständighetens gräns.

SVT:s vd Eva Hamilton visar dock upp prov på både klarsyn och (förhoppningsvis) lite självinsikt när hon kommenterar nedläggningen med att det faktiskt kan leda till en förbättring: den grekiska stats-tv:n har varit en koloss, präglad av korruption och nepotism enligt Hamilton.

Och visst har hon en poäng där. Det hon missar att säga är dock att dessa egenskaper delas av många public service-bolag i världen. Även svenska SVT är en sluten och insynsskyddad koloss, sannolikt fri från rent ekonomisk korruption, men vidöppen för ideologisk påverkan, vilket vi ser prov på gång på gång.

Undersökningar från Göteborgs universitet har visat att en förkrossande majoritet av SVT:s journalister sympatiserar med Miljöpartiet eller vänstern, och den som på allvar inbillar sig att detta inte påverkar nyhetsförmedlingen är tyvärr mer än lovligt naiv.

Vi tar ett aktuellt exempel. Igår morse satt stod Vänsterpartiets Hans Linde i SVT:s morgonsoffa morgonprogram och var djupt indignerad över att Sverige inte bojkottar Israelisk frukt – en produkt som han och många normalbegåvade vänsteraktivister verkar vara totalt fixerade vid. Han menar alltså på fullt allvar att det skulle få igång fredsförhandlingarna med de bägge palestininska fraktionerna på Västbanken och Gaza bara vi slutar att äta israeliska apelsiner. (Som av en händelse bygger en stor del av tekniken i Lindes smartphone på israeliska uppfinningar, så jag förmodar att han nu bojkottar även Google, Microsoft och Apple.)

Samma dag publicerade brittiska Daily Mail en annan bild av samma konflikt. Den där terrororganisationen Hamas, som styr med järnhand i Gaza och är svurna fiender till Fatah på Västbanken, drillar sexåriga pojkar till väpnad kamp mot Israel. Här får de lära sig att kidnappa soldater och skjuta Kalashnikov. I Hamas värld existerar inga fredsförhandlingar, bara en total utplåning av den Israeliska staten.

En påläst journalist hade förstås ställt frågan: hur hjälper en fruktbojkott mot detta avgrundsdjupa hat? Och om vi inte får hela bilden av denna komplicerade konflikt från public service, den så kallade Fria televisionen, vem ska då berätta den?

Samma enögdhet och ensidighet präglar bevakningen av miljö, energi och naturvetenskapliga frågor. Jag har flera gånger skrivit om SVT:s vetenskapsredaktion, som förvandlats till en kamporganisation för grön omställning, med ledande miljöaktivister som styr programutbudet. (Samma miljöjournalister som slår sig för bröstet i intervjuer för att de lyckats stänga ute meningsmotståndare från att yttra sig i medierna.)

I avtalet som SVT har med staten, ligger kravet på att ge en objektiv och allsidig bild av samhällsfrågorna, så att allmänheten ges möjlighet att ställning i en fri och öppen debatt. I många avseenden den exakta motsatsen till det vi serveras.

Jag propagerar absolut inte för att SVT ska läggas ner på samma hårdhänta sätt som den grekiska stats-tvn. Men vi skulle behöva få ett svar på frågan vad vi egentligen behöver en offentligt finansierad tv till, som andra kommersiella aktörer inte kan leverera?

Trots kris för dagspressen är det ju knappast någon som propagerar för att dra igång en statlig dagstidning, finansierad med licensavgifter.

Intressant?

SvD 1, 2, DN 1, 2,

Desperat EU rånar bankspararna

Få medier verkar riktigt ha insett vad EU:s senaste räddningspaket till konkursmässiga cypriotiska banker egentlligen innebär. Paketet innehåller nämligen en veritabel finansiell atombomb: villkoret för att rädda Cypern undan statsbankrutt var nämligen att landet gick med på att konfiskera upp till 10 procent av bankspararnas pengar, något som beskrivs som en ”engångsskatt” på insatta medel.

Att många av de drabbade som blir av med en avsevärd del av sina besparingar är äldre och pensionärer är illa nog. Vad som är än mer bekymmersamt är att ett stort antal konton tillhör utländska medborgare, framför allt ryssar. Men även svenskar sitter med investerat kapital i de drabbade bankerna.

”Bankrusningen” har redan börjat när folk anfaller landets bankomater. Och på tisdag när bankkonoren öppnar igen kan det bli kaotiskt när folk försöker ta ut sitt sparkapital.

För även om ”avgiften” (eller rättare sagt stölden) redan är klappad och klar, kommer många att ta det säkra för det osäkra och plocka ut sitt sparkapital. För vem vet när EU behöver rädda konkursmässiga banker med spararnas pengar nästa gång?

Vad detta huvudlösa beslut – som har stöd från IMF – leder till är inte bara att radera ut förtroendet för Cypern, utan dessvärre för alla banker i Sydeuropa. Vem kan veta om ens de franska bankerna är säkra? Vi kan lugnt utgå från att utländska placerare kommer att fly EU och europeiska värdepapper och bege sig mot Schweiz, USA och Japan. Är Mario Monti och EU-trojkan verkligen vet medvetna om vilka krafter de satt i rörelse?

Desstom är det långt ifrån säkert att Ryssland, med många kapitalstarka investerare i Putins närhet, kommer att acceptera att EU konfiskerar ryska medborgares pengar för att rädda Euron.

Det kan alltså bli riktigt, riktigt stökigt på marknaderna framöver, och frågan är om ens de ”urstarka” svenska bankerna kommer att klara sig oskadda undan krisen.


Till sist vill jag återigen tipsa om ”BBC-tradern” Alessio Rastani som fick hela världen att sätta i halsen för något år sedan när han förutspådde exakt denna utveckling för Eurozonen. Hans förutspåelser känns än mer aktuella idag:

Everybody who is watching this, this economic crisis is like a cancer. If you just wait and wait thinking this is going to go away, just like a cancer it is going to grow and it’s going to be too late. What I would say to everybody is get prepared. This is not the time right now to wishful thinking governments going to sort things out. The governments don’t rule the world. Goldman Sachs rules the world. Goldman Sachs does not care about this rescue package neither does the big funds. So actually I want to tell people … I want to help people. People can make money on this, it isn’t just traders. what they need to do is learn about how to make money from a downward market. The first thing people should do is protect their assets. protect what they have. because in less than 12 months my prediction is: the savings of millions of people is going to vanish and this is just the beginning. So I would say be prepared and act now, the biggest risk people can take right now is not acting.

För den som har besparingar, kan det vara en utmärkt idé att förbereda sig genom att köpa guld eller silver och lägga i bankfack. För vad Cypern visar oss är hur enkelt det är att konfiskera ettor och nollor på ett konto.

Och själv kommer jag nog att binda räntan per omgående.

Läs även Musik@Centrifugen.

Intressant?

SvD, DN 1, 2

Uppdatering: Det knorras rejält i Cyperns parlament, och frågan är om förslaget kan klubbas igenom. Det kan bli en mycket intressant vecka.

Andra bloggar om , , , ,

EU-vansinnets verkliga ansikte

Connie Hedegaard, EU:s klimatkommissarie. Destroyer of nations.

Att den gemensamma valutan, Euron, visat sig vara ett misslyckande av historiska proportioner, som hotar att slå sönder Europas ekonomier i årtionden, börjar gå upp för allt fler. Undantaget är förstås de horder av icke-valda teknokrater, politiker och byråkrater i Bryssel som hellre driver Europa ner i massarbetslöshet och fattigdom än erkänner sitt dyrköpta misstag (och riskerar förlora makten på kuppen).

Men den kanske bästa bilden av det totala politiska vansinnet som råder inom EU är nog kvinnan på bilden här intill – danska Connie Hedegaard, EU:s klimatkommissionär sedan ett par år tillbaka. Hon har i likhet med i nästan samtliga EU:s makthavare aldrig ställt upp i ett val för att nå sin position, och hon ansvarar inte heller inför Europas 500 miljoner invånare för sina beslut. Trots att hon de senaste åren sannolikt gjort mer skada än någon annan EU-byråkrat när det gällt att driva unionens ekonomi i botten och jaga bort arbetstillfällen från kontinenten.

Hedegaard är nämligen ansvarig för ett av de mest kostsamma fiaskona i Europas historia – och då talar jag inte om Euron utan om systemet för handel med utsläppsrätter, EU Emissions Trading System (ETS). Systemet. Det är den enda kvarvarande resten av det havererade Kyoto-avtalet, och är tänkt att tvinga tunga industrier och energibolag att betala dyrt för rätten att släppa ut koldioxid – vilket i sin tur ska leda till den bästa av världar med ökad energieffektivisering och minskade utsläpp.

Tyvärr har det blivit precis tvärtom. Under de år som EU-ETS varit i drift, har systemet kostat Europas skattebetalare och näringsliv runt 2.000 miljarder Euro, enligt en kartläggning som schweiziska UBS gjort. Alltså mer än dubbelt så mycket som de mest pessimistiska bedömarna tror det kommer att kosta att rädda Europas banker.

Resultatet av denna dyrbara handel med luft är att industrier helt sonika sålt sina utsläppsrätter, lagt ner verksamheten i Europa och flyttat fabrikerna till Kina där miljölagstiftning saknas och energin är billig. De globala utsläppen har i samband med detta ökat istället för att minska, dels för att kinesisk industri i princip uteslutande drivs med orenad kolkraft, dels för de långa transporterna av varor som blir följden av att placera tillverkningsindustrin på andra sidan Jorden.

Hur många jobb som Europa gått miste om i denna biljonrullning vågar förmodligen ingen räkna på. Inte heller hur mycket köpkraft som unionens konsumenter tappat på grund av de vettlösa energiskatterna – utsläppsrätterna har t ex kostat 40.000 kr per svenskt hushåll sedan 2005 – som blivit följden av Hedegaards långsiktiga ambition att lägga Europas industrier i ruiner.

Att ha svindlat skattebetalarna på 2.000 miljarder räcker dock inte för Hedegaard. Eftersom systemet för utsläppshandel länge varit på vippen att haverera på grund av obefintlig efterfrågan (dels har alla utom EU skrotat sin utsläppshandel, dels läggs fler och fler industrier ner i Europa) har den danska EU-byråkraten bestämt att den internationella flygtrafiken nu ska tvingas in i systemet. Alla flygbolag som flyger till eller från Europa ska beskattas, har Hedegaard bestämt. Att ett sådant beslut förmodligen är ett brott mot internationella handelsavtal är inget som påverkar kommissionären.

Beslutet har inte direkt mottagits med någon större entusiasm i övriga delar av världen, för att uttrycka det milt. Samtliga Bric-länder (Brasilien, Indien och Kina) vägrar att betala över huvud taget, och hotar istället EU med massiva sanktioner om unionen driver igenom beskattningen av flygtrafiken.

Den kinesiska regeringen har till och med uttryckligen förbjudit landets flygbolag att samarbeta med EU, och hotar nu med att hålla kvar flygplan från europeiska flygbolag i ”karantän” ifall EU driver igenom sin utsläppshandel på den internationella luftfarten.

Så sent som förra veckan hällde Ryssland ännu mer bensin flygbränsle på brasan, genom att stoppa Finnair från att flyga via ryskt luftrum. Ett hårt slag för det finska flygbolaget, som satsat stort på destinationer i Asien. Men även SAS kommer förbjudas att använda ryskt luftrum, enligt den ryska regeringen.

Och även om det inte går så långt som till ett lågnivå-krig mellan EU och Bric-länderna, är skadan redan skedd. Kina har instruerat sina flygbolag att avboka lagda ordrar från europeiska Airbus till ett värde av 14 miljarder Euro, ordrar som nu sannolikt läggs hos värsta konkurrenten, amerikanska Boeing, istället. Vad detta kommer att kosta i form av förlorade europeiska arbetstillfällen går inte att överblicka.

Men så är detta också EU –  i ett nötskal. Mitt under den värsta krisen sedan Andra världskriget, när unionen mer än någonsin behöver tillväxt och nya jobb, då tillåts en dansk byråkrat att på egen hand dra igång ett handelskrig mot världens största ekonomier, som hon aldrig kommer att kunna vinna.

Inte så att övriga EU-politruker saknar talanger när det gäller att lägga krokben för näringslivet och driva bort arbetstillfällen. Men Connie Hedegaard står verkligen i en klass för sig själv när det gäller att begrava den lilla konkurrenskraft som eventuellt finns kvar i Europa. Om inte detta är tecken på galenskap politisk hybris, så vet jag inte vad.

Fast visst, utsläppen lär ju minska…

Intressant?

Svd näringsliv 1, 2, 3, 45, 6, DN 1, 2, 3, Aftonbladet

Andra bloggar om , , , ,

Eurons Ikarosfärd

Jag har tidigare gjort jämförelsen mellan den gemensamma valutan och Costa Concordia, ni minns kryssningsfartyget som havererade utanför Italiens kust. Men en kanske ännu mer träffande symbolik står PJTV:s Bill Whittle för när han jämför Euron med den katastrofala flygkraschen 2009, då Air France 447 störtade rakt ner i Sydatlanten – trots att det inte fanns något egentligt fel med planet.

Orsaken till kraschen var, enligt Whittle, designfilosofin hos det fransktillverkade planet. Airbus A-330 plan är konstruerade så att piloten inte direkt kan påverka planets roder; alla kommandon i cockpit vidarebefordras till det datoriserade styrsystemet som har ett antal inbyggda säkerhetsspärrar tänkta att omöjliggöra en krasch, oavsett vad piloten tar sig till.

Problemet med dessa så kallade ”fly by wire”-flygplan är att piloterna därför inte känner flygplanets reaktioner i styrspak och roderpedaler, så som i mindre tekniskt avancerade plan, som amerikanska Boeings maskiner. Där påverkar kontrollerna vingklaffar och roder direkt via fysiska vajrar, och en pilot ser och känner alltså spakarna ändra läge när hans kollega i sätet bredvid styr planet. Boeings designfilosi är alltså motsatsen: att piloten alltid kan mer än flygplanet, medan Airbus överlåter till datoriserade system att avgöra vad som är bäst för passagerarna.

Så när de två panikslagna piloterna ombord på Air France A-330 satt bredvid varandra i cockpit och gav planets styrsystem helt motstridiga order – den ene försökte trycka styrspaken framåt allt vad han var värd för att återfår styrfart, medan den andre drog styrspaken bakåt lika hårt för att hindra planet från att störta – gjorde flygplanets dator det enda logiska: den räknade ut medelvärdet av de motstridiga kommandona. Och styrde planet rakt ner i havet.

Samma sak håller på att hända med den gemensamma valutan, enligt Whittle. I avsaknad av en pilot med full kontroll, håller de olika länderna som bäst med att ge kommandon som står i konflikt med varann; medan t ex Tyskland predikar sparsamhet och låg inflation, agerar Frankrike och Sydeuropa för att skuldsätta sig ännu mer och skyffla ännu mer pengar till havererade ekonomier. Den gemensamma valutan är med full fart på väg att krascha rakt i havet.

Orsaken är återigen designfilosofin. I grunden bygger krisen på att utformningen av Euron var full av hål men – som Richard North skriver – alla visste om det. Vad 90-talets EU-toppar med Jaques Delors i spetsen gjorde när de drev igenom Europrojektet var i princip likvärdigt med att bygga ett flygplan utan vingar, bränsletankar eller motor, proppa det fullt med passagerare – och skicka upp det i omloppsbana. Alla visste att de saknade delarna hade behövts för att förhindra en krasch, men just då fanns det inget politiker i Europa som var beredd att betala priset: en gemensam centralbank och avskaffat nationellt självbestämmande över den ekonomiska politiken. Priset var för högt, alltså väntade EU-ledarna på att en ”gynnsam kris” skulle infinna sig. När planet började förlora höjd, skulle de motstridiga EU-länderna under galgen tvingas till att ta de obehagliga beslut som krävdes. Att slanta upp för de saknade delarna, helt enkelt.

Problemet var dels att EU gravt överskattade hur snabbt det gick för valutan att tappa styrfarten, dels att det inte längre fanns tillräckligt med pengar för att lappa och laga det misslyckade projektet. Nu återstår bara att försöka avgöra var nedslagspunkten kommer att hamna. Kanske utanför Grekland, i Egeiska havet – där ett annat känt fuskbygge kraschlandade.

Att Schweiz nu betalar negativ ränta, dvs får betalt för att ta emot pengar i sina bankvalv, är ett tecken så gott som något på att nedslaget snabbt närmar sig.

(För övrigt försöker jag om möjligt undvika att boka in mig på Airbus-flighter…)

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, Aftonbladet

Andra bloggar om , , , ,

Lärdom från Island: låt bankerna dö

Kaupthing bank, en av de isländska banker som gick i graven efter finanskraschen 2008.

Samtidigt som Grekland sjunker ner i avgrunden, under bördan av EU:s ”räddningspaket”, visar ekonomin på en liten ö i Atlanten tydliga tecken på tillfrisknande. Ratingföretaget Fitch höjde nyligen utsikerna för Island från BB+ till BBB-, vilket på ska utläsas som ”stabila utsikter”. En höjning av ett kreditbetyg är inget man ser så ofta nuförtiden, och nyheten förbigicks av tystnad på de flesta håll, vilket är lite anmärkningsvärt med tanke på bedriften det innebär. Isländska statspapper är alltså inte längre klassade som skräp, vilket direkt kommer att ge resultat i form av lägre räntor och bättre lånevillkor.

Och då ska vi hålla i minnet att Island drabbades värre än någon annan nation i kölvattnet på Lehman Brothers-kraschen 2008.

Vad har då Island gjort, som inte Grekland lyckats med? Eller Portugal, Italien, Irland eller USA för den delen?

Jo:

In what some might be tempted to consider an example for debt-laden Greece, Iceland has bounced back after letting commercial banks fail and making its labour and product markets more flexible.

Islänningarna gjorde alltså revolution och lät bankerna, de som orsakat problemen, ta det fulla ansvaret för sina dåliga affärer och gå i konkurs – medan bankcheferna drogs inför domstol. Nu, tre år senare, är landet på god väg tillbaka mot stabil tillväxt och ett krympande budgetunderskott. Islänningarna vägrade att ta på sig livslånga skulder från giriga bankchefer, till skillnad från alla andra länder som drabbades av finanskrisen.

Fallet Island borde alltså vara en lärdom såväl för det krisande Europa som för USA, som är  skyldig sina banker mångdubbelt mer än någon annan nation i världen. Och tvärtemot vad alla ekonomiska förståsigpåare påstår, är detta sannolikt den enda vägen ut ur krisen: att låta bankerna ta det fulla ansvaret för vad de ställt till med. Att låta dem drabbas fullt ut av kreditförlusterna – och gå i konkurs. De som överlever kommer garanterat att vara försiktigare framöver med att uppfinna nya finansiella fiffigheter som CDS:er, derivat, suprimelån och robothandel. Det kommer att bli riktigt rörigt under ett par år, precis som på Island, men alternativet är ännu mer skuldsättning och ännu hårdare krispaket som på sikt riskerar att göra Europa till en nation av tiggare.

Tyvärr sitter EU:s makthavare bakbundna av bankirerna, och kommer aldrig att våga göra det enda rätta; att låta bankerna dö som de parasiter de är. Istället kommer även nästa ”räddningspaket” som beslutas i kväll/i morgon/nästa vecka/om en månad att slussas direkt tillbaka till  banker i framför allt Tyskland och Frankrike. Allt för att rädda bankerna och den gemensamma valutan – det kanske mest vansinniga ekonomiska projektet någonsin.

Och för varje nytt lån som den så kallade trojkan, EU/ECB/IMF, beviljar Grekland ökar  kraven på nedskärningar. Pensioner sänks liksom lönerna, 100.000-tals statsanställda får sparken, barnhemmen fyllas av unga vars föräldrar inte längre har råd att ge dem mat.

Medicinen som ordineras gång efter gång, tar sakta men säkert livet av patienten.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, Aftonbladet, GP

Uppdatering: SvD näringsliv har vaknat till, och skriver om Islands rekordsnabba återhämtning idag.

Kyotoavtalet har kostat oss 2.000 miljarder – räcker inte det?

Trots att Kanada sedan länge annonserat att landet kommer att lämna det så kallade Kyotoavtalet, fylls medierna idag av fördömanden och indignation över detta oförsvarliga  svek mot klimatet . De som skriker högst vet givetvis mycket väl att Kyotoavtalet, som slöts 1997, från början till slut varit ett misslyckande av astronomiska proportioner. Istället för att leda till 20-procentiga minskningar i utsläpp av växthusgaser har de globala emissionerna istället ökat med nära 50 procent jämfört med 1990. Och detta trots att framför allt EU slösat bort enorma summor bland annat på det verkningslösa systemet med utsläppsrätter, som hittills kostat unionens skattebetalare runt 2.000 miljarder – utan att ha någon som helst mätbar effekt på utsläppen. Det konstaterar den schweiziska banken UBS i en kritisk rapport som släpptes i november men av någon anledning tegs ihjäl av europeiska medier (men publicerades i australisk press). Ur rapporten:

In a damning report to clients, UBS Investment Research said that had the €210bn the European ETS had cost consumers been used in a targeted approach to replace the EU’s dirtiest power plants, emissions could have been reduced by 43 per cent ”instead of almost zero impact on the back of emissions trading”.

Describing the EU’s ETS as having ”limited benefits and embarrassing consequences”, the report said there was fading political support for the scheme, the price was too low to have any significant environmental impact and it had provided windfall profits to market participants, paid for by electricity customers.

Alltså – hade samma summa satsats på att bygga om EU:s smutsigaste kolkraftverk, hade utsläppen varit halverade idag. Alternativt hade 2.000 miljarder räckt till att rädda de krisande Euroländerna dubbelt upp.

Men egentligen är det värre än så. Utöver biljonrullningen med våra pengar på meningslösa så kallade klimatåtgärder, har Kyotoavtalet gjort det lönsamt att flytta tillverkningsindustri från Europa – med höga miljökrav – till Indien och Kina där miljölagstiftning är ett närmast okänt begrepp. Under Kyotoavtalet har Europa, med mindre än 15 procent av de globala utsläppen, aktivt drivit iväg industriarbetstillfällen från unionen, samtidigt som energi- och transportkostnaderna för medborgarna chockhöjts. Vi har alla blivit fattigare, allt för en meningslös symbolhandling: att om bara vi visar vägen med sänkta utsläpp, kommer resten av världen att följa efter.

Som syns av diagrammet ovan – hämtat från tyska Der Spiegel – är det en oerhört naiv förhoppning, som bara Greenpeaceaktivister fortfarande kan tro på  (och centerpartistiska miljöministrar förstås.) Både USA och Europa – och särskilt Tyskland – har sänkt sina utsläpp sedan 1990. Notera särskilt att USA har lyckats bättre än Europa, trots att landet står utanför Kyotoavtalet. Men vad hjälper det, när Kina ökat sina utsläpp med mer än 200 procent under samma period och Indien fördubblat sina?

Med tanke på resultatet är det fullt förståeligt att Kanada hoppar av Kyoto. Men här i Sverige befinner vi oss fortfarande i fablernas värld och applåderar Sveriges och EU:s beslut att ensidigt förlänga pinan ytterligare ett par år. Vi måstebli ännu lite fattigare för att visa handlingskraft.

Någon påverkan på vädret nu eller om 100 år har det dock inte. Sedan kan Lena Ek jubla hur mycket hon vill.

Intressant?

DN 1, 2, SvD, Aftonbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Fotnot: Även om Kyotoavtalet hade följts till punkt och pricka, av samtliga världens länder, hur mycket hade det påverkat klimatet? Det finns beräkningar på detta, gjorda av klimatforskaren Tom Wigley 1998: 0,05 grader C minskad medeltemperatur till 2050.

EU:s nya führer träder fram

Nej, mannen på klippet ovan är inte hämtad ur Sagan om ringen-filmerna, utan är EU:s ”president” Herman van Rompuy. Han har aldrig någonsin ställt upp i ett allmänt val, utan har rekryterats till sin upplyfta position via förhandling mellan falanger av byråkrater inbäddade djupt nere i EU:s bunkersystem. Men trots denna totala brist på folklig förankring anser sig van Rompuy företräda Europa – inklusive och svenskar.

Van Rompuy, även kallad ”rumpan”, är dock inte nöjd med att, som hittills, mest ha ceremoniella befogenheter, och i skuggan av den skuldkris som härjar den europeiska kontinenten, smider han planer för att skaffa sig total makt över oss. I det Nya Europa som van Rompuy ser framför sig – uppbackat av de två EU-axelmakterna Tyskland och Frankrike, är planen att ”rumpan” blir en slags upplyst despot med närmast oinskränkt makt över medlemsländerna och dess medborgare. Skuldkrisen och hotet mot den gemensamma valutan kräver nämligen att snabba, drakoniska åtgärder sätts in mot trilskande länder där de demokratiskt valda parlamenten inte kan stå emot de folkliga protesterna.

För att rädda den gemensamma valutan har Bryssel nämligen långtgående planer på att ta  makten över medlemsländernas nationella budgetar – vilket i praktiken innebär att länder som Portugal, Irland, Grekland och Italien kommer att styras som en slags protektorat där de lokala parlamenten får en överrock där alla budget- och skattefrågor först måste godkännas av EU. Brittiska The Guardian skriver:

The European commission could be empowered to impose austerity measures on eurozone countries that are being bailed out, usurping the functions of government in countries such as Greece, Ireland, or Portugal.

Bailed-out countries could also be stripped of their voting rights in the European Union, under radical proposals that have been circulating at the highest level in Brussels before this week’s crucial EU summit on the sovereign debt crisis.

A confidential paper for EU leaders by the EU council president, Herman Van Rompuy, who will chair the summit on Thursday and Friday, said eurobonds or the pooling of eurozone debt would be a powerful tool in resolving the crisis, despite fierce German resistance to the idea.

It called for ”more intrusive control of national budgetary policies by the EU” and laid out various options for enforcing fiscal discipline supra-nationally.

Och trots att det alltså handlar om en hittills aldrig skådad maktöverföring, vill EU till varje pris hindra att EU-medborgarna tillåts rösta om de fördragsändringar som krävs. Sådana folkomröstningar brukar ju vanligtvis innebära att medborgarna röstar fel – dvs tvärtemot EU-ledarnas visioner. Van Rompuy tror dock att de nödvändiga ändringar som krävs i Lissabonfördraget för att införa diktatur i stora delar av Europa, kan klaras av utan att behöva rådfråga Europas väljare.

Men det allvarliga i sammanhanget är inte att ”rumpan” vill bli ny führer, utan det närmast kompakta ointresse som planerna möts av hos folkvalda och åsiktsproffs. DN:s ledare tycker det är på tiden med ”rättning i ledet” och att vi ska vara närmast tacksamma för att bli av med korrupta politiker – som trots allt är folkvalda – som Berlusconi och Papandreou. Tidningen konstaterar att bristen på demokrati är en komplicerande faktor, men också att  ”odugliga politiker är det gott om både till höger och vänster”. Och Fredrik Reinfeldt, som aldrig haft mycket till övers för demokrati – det räcker ju med ett enda arbetarparti – ger förstås van Rompuy sitt fulla stöd för att fiffla till sig makten.

Samtidigt, ute i verkligheten, är stödet för Euron nere under 10 procent, vilket man tycker borde ge våra politiker åtminstone en hint om att det börjar bli dags att revidera kartan mot verkligheten.

Tyvärr kommer det inte att ske, med mindre än att giljotinen plockas fram igen.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1 ,2 ,3, 4, 5, 6 E24 1, 2, 3, 4, 5

Andra bloggar om , , , , , ,

Ett grekiskt bankrån

Ett av Proton Banks igenbommade kontor i Aten.

Richard North uppmärksammar en ekonominyhet som av någon anledning inte dykt upp i nyhetsflödet ännu, men som borde göra EU – och framför allt de medlemsländer som är tänkta att ”rädda” valutaunuonen – kallsvettiga inför beslutet att pumpa in ännu fler räddningsmiljarder i det grekiska konkursboet. Turerna i räddningen nyligen av den bankrutta grekiska Proton Bank visar nämligen att det de grekiska finanserna inte bara är uselt skötta – utan att organiserad brottslighet verkar vara stå med hela handen nere i burken med EU:s räddningspengar. Dessutom med benägen hjälp inifrån Greklands centralbank.

Proton Bank, en investmentbank som startades 2001 och sedan 2009 kontrollerats av finansmannen Lavrentis Lavrentiadis – som till vardags håller till i Lichtenstein – blev nyligen föremål för en omfattande utredning om misstänkt pengatvätt och förskingring. Uppemot 6,5 miljarder hade försvunnit spårlöst ut ur banken – till diverse investment- och offshorebolag som Proton av någon anledning inte brytt sig om att kolla närmare.

Men trots de allvarliga brottsmisstankarna fattade Greklands centralbank beslut så sent som i oktober om att rädda Proton Bank till en kostnad av 900 miljoner Euro (8,5 miljarder kr). Pengarna kom i sin tur från den nyinrättade Europeiska stabiliseringsfonden, EFSF, det vill säga EU:s skattebetalare.

Samtidigt som detaljer kring skandalen började läcka ut briserade en bilbomb i Atenförorten Halandri, som totalförstörde fyra bilar. Bomben var uppenbarligen inte utplacerad på måfå – på samma adress bor nämligen den högre tjänsteman på Greklands centralbank vars utredning blottlagt den omfattande kriminella verksamheten i Proton Bank.

According to the police, the bomb was intended as a warning to those who attempt to shed light on these kinds of machinations.

Fler detaljer om händelsen finns att läsa på denna sajt och på Zero Hedge. Även Frankfurter Allgemeine har skrivit om händelsen (på tyska).

Omfattningen av korruptionen i det grekiska banksystemet kan alltså vara större än vad någon hittills vågat tro. Och när möjligheten att rapportera eller lagföra brottslingarna begränsas av hot om dödligt våld, är det osannolikt att det grekiska ekonomiska systemet kan ”räddas” över huvud taget, i alla fall inte under överskådlig tid.

Skappheten och korruptionen i den grekiska statsförvaltningen är allvarlig nog i sig, vilket beskrivits mycket bra av t ex Aftonbladets Peder Kadhammar. Men när det nu visar sig att de hårt prövade europeiska skattebetalarnas pengar försvinner rakt ner i den organiserade brottslighetens fickor – via bulvanbanker i Sydeuropa – lär stödet för EU:s finansiella räddningspaket snabbt närma sig nollpunkten.

Vi betalar – tjuvarna blir rika. That’s Europe for you!

Och under tiden jobbar Tyskland mer och mer febrilt med sitt Worst-Worst-Case-Szenario.

Intressant?

Euro-krisen i SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, 5, Expressen

Andra bloggare om , , , ,

Det är inte Tysklands fel att Europa krisar

Konstigt nog finns det fortfarande många som försöker passa in Europas skuldkris i en traditionell höger-vänsterskala. Aftonbladets ledarsida idag skriver att hade bara Socialdemokraterna vunnit det tyska riksdagsvalet 2009 – istället för Angela Merkels CDU – så hade Europa kunnat räddats från den annalkande finansiella härdsmältan. Det hårdnackade motståndet mot EU-obligationer och att låta den europeiska centralbanken, ECB, sätta igång sedelpressarna tillskrivs av någon anledning den tyska högern.

Tänk om det hade varit så enkelt. Den som studerar EU:s och finansmarknadernas historia finner dock inget som helst belägg för att vänsterregeringar agerat annorlunda än högern när det handlat om EU:s överstatlighet och kontroll av finansmarknaderna. Det hårdnackade tyska motståndet mot att ställa ECB under politkernas kontroll är djupt förankrat i alla politiska läger i Tyskland. Det var dessutom ett krav inför införandet av den gemensamma valutan för 10 år sedan att ECB inte skulle tillåtas att finansiera slarvande Euro-lånder med nytryckta sedlar – något som visserligen kan hjälpa för stunden, men som riskerar skjuta fart på inflationen och därmed dra med Tyskland ner bland resten av Eurozonens problemländer. Samma sak med de så kallade Euroobligationerna som EU-byråkraterna nu i panik vill införa för att smeta ut de krisande ländernas skulder över alla Eurozonens medlemmar. För de tyska väljarna – vänster eller höger – innebär det i princip att de blir ytterst betalningsansvariga – eftersom alla andra länder i princip är bankrutta.

Sedan 20 år tillbaka har Tyskland haft ett eget land – gamla DDR – att betala för. 1990 tog Förbundsrepubliken Tyskland över betalningsansvaret för det bankrutta Östtyskland, med 17 miljoner invånare (nära dubbelt så stort som Grekland). År efter år har de västra välmående delarna av Förbundsrepubliken tvingats pumpa in biljoner till det gamla öst. Och inget annat land har lyft en finger för att hjälpa till med detta gigantiska regionalpolitiska – och demokratiska – arbete.

Ändå utmålas samma Tyskland, som sparat och gnetat sig fram till platsen som hela Europas tillväxtmotor, nu som egoistiskt och ogint – bara för att man inte vill kasta ännu fler bra Euro efter dåliga ner i det gigantiska svarta hål som kallas Eurozonen.

Framför allt har de finans- och skuldkriser som sliter sönder världsekonomin just nu  ingenting som helst med höger eller vänster att göra. I verkligheten är det en politisk klass som tillåtit en finansiell oligarki att kapa åt sig problemformuleringsinitiativet och tillåtits härja fritt i snart 30 år.

Och mitt i denna kris lägger banklobbyn mer pengar än nånsin på att påverka politiker – Barack Obamas största bidragsgivare är inte oväntat storbankerna på Wall Street, och gamla ”partners” i Goldman Sachs har numera tagit makten i både ECB och Grekland. Dessa har rekryterats både från vänster och höger.

Och vi ska kanske inte glömma att det var en socialdemokratisk regering, med finansminister Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink – den senare numera anställd av Goldman Sachs – som var drivande i avregleringen av den svenska finansbranschen i mitten av 80-talet, den så kallade Novemberrevolutionen. Beslutet att släppa bankernas utlåning fri ledde till en gigantisk fastighetsbubbla med åtföljande finanskrasch och massarbetslöshet i början av 90-talet.

Samtidigt har vi hittat det hårdaste motståndet mot ett överstatligt Europa hos den yttersta högern – här såväl som i Frankrike och Tyskland.

Själv hoppas jag innerligt att Angela Merkel inte ger efter. Ett försvagat Tyskland med galopperande inflation och ökat skuldsättning är inte vad Europa behöver just nu. Vad som däremot behövs är krafttag mot de stora banker som orsakat krisen, och som under alla år kunnat räkna med att stater kommer till deras räddning, i sann socialistisk anda.

Så länge vi försöker förklara Europas och demokratins kris ur en förlegad höger-vänsterskala, kommer vi aldrig att hitta en lösning. Och Europa sjunker djupare ner i avgrunden.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, SvD 1, 2

Andra bloggar om , , ,

En statskupp i slow-motion

Papademos, Monti, Draghi – tre män med gemensam lojalitet.

Vi har fått höra det gång på gång de senaste månaderna: krisen för Europas ekonomier kan bara lösas genom ännu mer Europa. Det nationella självbestämmandet måste i kristider som dessa stå tillbaka för ekonomisk överstatlighet – alltså ett EU som får direkt kontroll över enskilda staters statsbudgetar. Byråkraterna i Frankfurt och Bryssel flyttar in i regeringskvarteren i Rom och Aten och ser till att de efterfrågade krisåtgärderna genomförs oavsett vilka konsekvenser det får.

Det är detta som vi sett under den senaste veckan. Mitt i uppståndelsen i att äntligen ha blivit av med korrumperade och motsträviga regeringschefer som Silvio Berlusconi och Giorgos Papandreou, verkar det som få har noterat vad vi fått istället: teknokratiska regeringar, sammansatta av experter som varken är valda av folket eller behöver ta hänsyn till vad 70 miljoner greker och italienare egentligen tycker. De har bara svurit trohet gentemot EU-makthavarna i Bryssel och ECB-ledningen i Frankfurt. Naturligtvis kommer det att ske nyval, sägs det, men i tider av Eurokris kan så klart mycket komma emellan. Det är ju bara någon vecka sedan Greklands premiärminister Papandreou mer eller mindre tvingades från makten, sedan han fått idén att låta folket rösta om krisåtgärderna.

Vad som har skett är en slags byråkratisk statskupp i slow-motion, där byråkrater och storbanker nu tagit makten i både Grekland och Italien. Och agendan är givetvis att skydda den gemensamma valutan och och till varje pris förhindra att storbankerna – de som skapat krisen – riskerar förlora sina pengar. Det räcker med en snabb googling på de nya premiärministrarna för att se var deras lojaliteter ligger. Franska Le Monde har granskat både dessa herrars och den nye ECB-chefens kopplingar till den internationella banksektorn, och hittat en gemensam nämnare: Goldman Sachs.

 ”What do Mario Draghi, Mario Monti, and Lucas Papademos have in common? Well the new president of the European Central Bank, the new Italian and Greek Prime Ministers (respectively) all belong to Goldman Sachs. The US investment bank has indeed woven a unique network of influence in Europe through a dense network.

  • Mario Monti är alltså Italiens nye premiärminister. Han har fungerat som internationell rådgivare hos Goldman Sachs sedan 2005.
  • Mario Draghi, italienare och nytillträdd chef för Europeiska Centralbanken, startade sitt nya jobb med att snabbsänka räntan i Euro-området för någon vecka sedan. Draghi var vice styrelseorförande i Goldman Sachs i Europa mellan 2002 och 2005. Under denna period var han enligt samma artikel i Le Monde ansvarig för att sälja den nya finansiella produkten ”swap”, som användes flitigt för att gömma undan statsskuld – framför allt i Grekland.
  • Greklands nye ledare, Lucas Papademos, som var centralbanskchef mellan 1994 och 2002, var alltså direkt inblandad i fifflandet med de nationella grekiska räkenskaperna år 2000 – tillsammans med rådgivarana från Goldman Sachs – för att bluffa in landet i Eurosamarbetet.

Ingen av dessa tre herrar har någonsin fått folkets stöd – och de skulle sannolikt aldrig få det ifall de behövde ställa upp i fria val. Det är måhända inte en statskupp i traditionell mening vi bevittnar, med stridsvagnar på gatorna, utegångsförbud och censur i medierna. Men det blir alltmer tydligt att EU och Euron aldrig kommer att kunna överleva utan att demokratin i stora delar avskaffas.

Vill vi verkligen ha det så?

Intressant?

DN 2, SvD, 2, 3, Aftonbladet, E24

Andra bloggar om , , , , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: