Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: förnybart (sida 1 av 2)

Den gröna omställningen går inget vidare

Olja blir ett allt populärare val fram till 2040, liksom naturgas. Framför allt är det tillväxtländerna som kommer att stå för efterfrågeökningarna.

Via Watts up With That? uppmärksammas jag på nyheten om att super-mega-skurkbolaget Exxon Mobil (onda eftersom bolaget utvinner och säljer en produkt som vi alla är tungt beroende av för att överleva idag) har släppt en ny prognos för framtidens globala energimarknad  – med siktet inställt på 2040. Intressant nog är detta samma år som statsminister Stefan Löfven deklarerat att Sverige ska vara helt fossilfritt – dessutom utan vår kärnkraft som står för cirka hälften av svensk elproduktion men som är tänkt att vara avvecklad fram tills dess.

Exxon Energy Outlook 2040 (pdf) berör förvisso inte Sverige specifikt (och rapporten har inte heller uppmärksammats här hemma), men man kan konstatera att den som har sina sparpengar investerade i olje- och gasaktier inte behöver känna någon omedelbar panik för att dessa snart ska bli värdelösa (som en följd av framgångarna för sol- och vindenergin). Alltså det som vi ofta får höra från ekonomiska förståsigpåare som Johan Rockström.

Den globala energimixen idag och om 25 år, enligt Exxons bedömning. Ingen direkt revolution väntar bakom knuten.

Det är snarare tvärtom: oljekonsumtionen kommer att öka kraftigt de närmasste 25 åren – och det är bland annat de hyllade miljöhjältarna i Kina som leder fossilbränsle-sörplandet.

Samtidigt förväntas sol- och vindenergi uppgå hela fyra procent av den globala energimixen år 2040.

Ja just det, fyra (4) procent.

Nu kan det förstås hävdas att eftersom det är just ett super-mega-ondskefullt oljebolag som gjort prognosen, och därmed kan sägas tala i egen sak, så ska man inte sätta någon större tillit till rapporten. Dock – oavsett grad av ondska – ska man vara medveten om att Exxon och övriga multinationella oljebolag historiskt sett varit ganska bra på att tjäna pengar. De investeringar som krävs för att utvinna nya fyndigheter kostar ofta i paritet med BNP för ett mindra land – och return on investment kan dröja i decennier. Det gäller alltså att inte satsa fel, vilket ställer höga krav på prognosmakarna.

Som vanligt är det Kina, landet som just hyllas som miljöhjältar för att de lovat att öka sina utsläpp kraftigt de kommande 20 åren, som leder ökningen. Och den som på allvar tror att lite pillande med symboliska lokala flygskatter skulle ha någon avgörande effekt på den framtida globala medeltemperaturen behöver bara studera diagrammet ovan.

Dessutom lämnas det som ett räkneexempel för framför allt MP och C att komma fram till hur världens länder – varav många fortfarande inte kan erbjuda el till hela sin befolkning – ska överytgas minska sin energikonsumtion till en nivå där vi klarar att leva på lite drygt fyra procent av vad vi gör idag, samtidigt som vi storsatsar på att skattesubventionera internetgiganter som Facebook och Google med billig el.

Den globala elkonsumtionen förväntas öka med 75 procent fram till 2040. Kina, Indien, Afrika och Mellanöstern står för de högsta tillväxttalen med en 150-procentig ökning.

Glöm det där med uppvärmning hemma, glöm kyl och frys, fabriker och arbetsplatser att gå till eller ens elektrisk belysning hemma mer än någon halvtimme om dagen. (Internet kan vi förresten också glömma, all tillgänglig el måste ju trots allt gå till Googles och Facebooks serverfarmar i Norrland, där en handfull anställda i alla fall kan åtnjuta elektricitet och värme hela dagen, till skillnad från oss andra.)

Alla som klarar att göra någon typ av basal reality check, inser att sol och vind aldrig kommer att kunna ersätta fossila energikällor – inte idag, inte i morgon och inte om 25 år.

Det enda som möjligen skulle kunna bryta trenden som Exxon målar upp, är en massiv satsning på kärnkraft – framför allt den 4:e generationens kärnkraft som drivs med Thorium istället för uran. Fast det är som bekant en omöjlighet, eftersom miljörörelsens ludditer och utvecklingsmotståndare effektivt har omöjliggjort en sådan satsning genom årtionden av skräckpropaganda. Och i den så kallade Energiöverenskommelsen som träffades nyligen, fick MP med sig löftet att kärnkraften alltså ska vara borta helt om 25 år, till förmån för 100 procent förnybart.

År 2040 kommer vår fordonsflotta att vara 100 procent fossilfri. (OBS, skämtade bara…)

I en värld där mer än 70 procent av all protein vi får i oss har producerats med hjälp av fossilbränslen, finns det därför tyvärr inga alternativ till olja, kol och gas på varken kortare eller längre sikt – i alla fall inte med tekniker som är tillgängliga idag.  Och för den som tror på ett snabbt genombrott för jättestora batterier som klarar att lagra  el från intermittenta energikällor som sol och vind – läs Matt Ridley för några räkneexempel som effektivt debunkar dessa fantasier, som även vår närmast osynlige så kallade energiminister alltså har stora förväntningar på.

Elbilar då? Jo men visst.

Fordonsparken kommer att växa med 80 procent till runt 1,8 miljarder privatbilar i världen år 2040 – men de allra flesta kommer att drivas på bensin, precis som idag. Och eventuella miljövinster som uppstår i takt med att motorerna utvecklas och görs bränslesnålare, äts snabbt upp av den massiva ökningen i antalet fordon.

Nu är detta förstås en prognos, och det finns fortfarande gott om tid att vända utvecklingen. En lokal svensk flygskatt kan säkert få Kina, Indien och utvecklingsländerna att komma på andra tankar!

Intressant?

Fler om , , , ,

Energiomställningen kostar Tyskland femtusen miljarder – till att börja med

Nytt från you can’t make this shit up-avdelningen. Från Tyskland nås vi av beskedet att kostnaden för den gröna omställningen, det som på tyska kallas Energiewende, nu för första gången har kostnadsberäknats av ledande ekonomer. Och det är inga småsummor det handlar om. Fram till 2025 kommer den massiva satsningen på solenergi och vindkraft att kräva i runda tal 520 miljarder Euro. Eller omräknat till svenska kronor, mer än 5.000 miljarder.

Vi tar det igen: 5.000 miljarder. 5 biljoner. Och detta är alltså enbart skattesubventioner för att hålla förnybartindustrin under armarna – i summan finns inte själva kostnaden för elen med.

Och detta är bara början, varnar Institutet för näringslivsekonomi vid Düsseldorfs universitet, som karlagt kostnaderna för Tysklands dyrköpta experiment med att ersätta både kol och kärnkraft med ”100 procent förnybart”. Ett projekt som med tiden kommit att framstå som allt mer utopiskt och verklighetsfrånvänt.

Mot slutet av 2030-talet kommer subventionerna att förnybar energi att uppgå till det dubbla – 1 biljon Euro. 10.000 miljarder.

Som en jämförelse tyngs skuldkrisens Grekland just nu av ett underskott på 323 miljarder Euro, eller 3.000 miljarder kronor. Det skulle alltså vara avsevärt mycket billigare för de tyska skattebetalarna att nolla Greklands skulder än att betala för elen i det egna hemlandet. För en familj på fyra personer beräknas energiomställningen kosta 250.000 kr fram till 2025.

Men det kanske ändå kan vara värt alla dessa miljarder, det är ju trots allt för en bättre miljö som tyskarna får avstå från sina sparpengar?

Tyvärr inte. Den gigantiska satsningen på sol och vind har inte resulterat i minskade koldioxidutsläpp, vilket måste ha varit tanken med alltihop, snarare det motsatta. Utsläppen ökar istället i Tyskland, eftersom ingen riktigt insåg (eller ville inse) att det skulle krävas reglerkraft de fyra av fem dagar som vindkraftverken står stilla eller när solen inte lyser.

Därför gör nu kolkraften comeback på bred front. Kolpriset stiger, det råder prisrally i kolgruveaktier och kolkraftverk har blivit attraktiva investeringsobjekt för en helt ny energimäklarbransch som ser en lukrativ framtid i att sälja reglerkraft till elbolagen när de förnybara energikällorna inte levererar (vilket alltså är större delen av tiden). Att notera är att svenska Vattenfall sålde sina tyska koltillgångar när priset var som lägst. Istället har bolaget fått nya ägardirektiv från regeringen – att storsatsa på förnybart…

Vad var nu definitionen på galenskap igen? Göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat?

Det kan i sammanhanget vara viktigt att påminna om att vi har minst ett parti i riksdagen som ser tyska Energiewende som ett föredöme värt att ta efter.

Intressant?

Fler om , , ,

Vattenfalls tyska kolkraftverk kan få miljardstöd – bara för att hållas stängda

Minns ni det högljudda bråket för ett par veckor sedan kring den föreslagna försäljningen av Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland? Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt kallade försäljningen ett svek, och krävde att Miljöpartiet skulle stoppa affären. ”Kolet måste stanna i marken”, dundrade han.

Sjöstedt kan sannolikt glädja sig åt att så faktiskt ser ut att bli fallet. Den tilltänkta köparen, det Pragbaserade holdingbolaget Energeticky a Prumyslovy AS (förkortat EPH), planerar nämligen att använda Vattenfalls åldrade brunkolstillgångar som reglerkraft – ett affärsupplägg som kan ge mångdubbelt mer i vinst än att sälja elen på den öppna marknaden. EPH uppmärksammades nyligen av affärssajten Bloomberg som i en artikel beskriver detta nytt kapitel i det ständigt eskalerande vansinnet som kallas europeisk energipolitik.

Anledningen stavas Energiewende, Tysklands gigantiska utbyggnad av sol- och vindenergi under senare år. Denna ambitiösa satsning, som syftat till att ersätta smutsig kolkraft med miljövänlig el från förnybara källor, har nämligen inte riktigt gått som planerat. Dels har den kraftiga utbyggnaden inneburit ett massivt överskott på el under vissa perioder (framför allt under sommarhalvåret) medan landet tvingats köra vidare med sina koleldade kraftverk för att kompensera för bortfallet under vindstilla dagar eller då solen inte lyser (på natten till exempel). Överproduktionen har fått till följd att priserna pressats ner och energibranschen i Tyskland, precis som i Sverige, har hamnat i djup kris. Ingen tjänar längre pengar på att producera el, utan massiva bidrag från skattebetalarna.

Stora energiföretag, som E.ON och RWE, har hotat med att stänga flera kolkraftverk just på grund av bristande lönsamhet. Detta skulle emellertid ställa till kaos på marknaden – eftersom det då skulle saknas reglerkapacitet. Med tanke på att 80 procent av landets el kommer från kolkraften och den förestående stängningen av landets kärnkraftverk (som bidrar med 7,4 procent av energimixen) inser alla att det skulle behövas ett nytt tyskt under för att behålla ljusen på i Förbundsrepubliken.

Det är här de smarta investerarna från Prag kommer in i bilden. De är nämligen övertygade om att de kan tjäna stora pengar på Vattenfalls kol – utan att behöva bränna upp det.

Sedan starten 2009 har företaget expanderat i Central- och Östeuropa, och köpt upp energibolag, framför allt kolkraftverk och kolgruvor, i Tyskland och Polen. 2014 köpte EPH upp det kol- och oljeeldade elverket Eggborough i England, och förra året tog företaget över E-ONs fossileldade elproduktion i Italien. Och under innevarande månad förväntar man sig alltså att få grönt ljus för affären med Vattenfall, som har en produktionskapacitet i Tyskland på totalt 8 TWh.

Bolaget har redan rott i hamn ett guldkantat avtal i Storbritannien, värt motsvarande nära 750 miljoner kr, enbart för att hålla ett av sina kraftverk i standbyläge under vintern. Vid behov av reservkraft körs det 46 år gamla kolkraftverket igång – med en prislapp som är tre gånger högre än det aktuella marknadspriset för själva elen. Dessutom kan ägarna debitera 135.000 kronor per timme som verket är i vänteläge – och ytterligare 45.000 kronor i timmen för att starta upp anläggningen.

En ganska lukrativ affär, med andra ord.

Det slutliga målet för EPH är att teckna liknande avtal i hela Europa.

Och just i Tyskland är behovet av liknande arrangemang skriande stort – landet planerar därför att sätta upp liknande reservkraftverk för att säkerställa tillgången på el när kärnkraftverken stängs och ett antal av de äldre fossileldade kraftverk pensioenras. Denna backup uppges bestå av åtta brunkolseldade kraftstationer – vilket inkluderar några av Vattenfalls anläggningar, som alltså ser ut att få runthänt betalt för att inte producera el, utan bara köras igång i nödlägen.

Vattenfalls kol ser alltså ut att kunna stanna i marken – åtminstone delar av det. Men det blir till priset av närmast gigantiska subventioner till den tyska kolkraften. Vi har alltså hamnat i ett läge där det inte bara är förnybar el som behöver subventioner för att överleva – utan samtliga typer av elproduktion. Detta besvärande faktum uppmärksammas av den ansedda tidningen Die Welt, som kallar hela den tyska energiomställningen för en illusion (artikeln refereras på Second opinion). Trots finansiellt stöd på hundratals miljarder till sol och vind, har nämligen inte landets koldioxidutsläpp minskat – de är till och med högre idag än de var 2009. Och övriga delar av energisektorn befinner sig i fritt fall.

I Sverige har vi inte riktigt kommit lika långt med galenskaperna, men den nya energiöverenskommelsen säkerställer vi att vi kommer dithän inom ett par år. Trots att vi redan har en stor överproduktion från framför allt vindkraft, innebär energiöverenskommelsen (som Liberalerna ställde sig utanför) att utbyggnaden ska fortstätta. Priserna kommer högst sannolikt att pressas ännu hårdare ner mot noll, och snart nog kommer elkunderna att tvingas skattefinansiera även konventionell kraftproduktion genom det som kallas elvertifikat – men som i praktiken är en extra skatt. Något som bland annat Centerpartiet fortfarande inte förstått.)

Tung industri är förstås undantagen från denna straffskatt, men för privatpersoner innebär de allt högre elkostnaderna att annan konsumtion får stå tillbaka. Det riskerar att bli en hämsko på tillväxten, samtidigt som allt mer av skatter och pålagor går åt till att strö pengar över en liten högljudd lobby som ständigt kräver mer. (I debatten brukar det med en förskönad omskrivning kallas för ”ökad ambition i elcertifikatssystemet”.)

Samtidigt tycker politikerna att det är en god idé att svenska skattebetalare ska göda den amerikanska IT-jätten Facebook med hundratals miljarder genom att befria bolaget från energiskatt. Regeringen satsar hårt på att lansera Sverige som en billig råvarukoloni för de stora IT-bolagens servehallar. En satsning som inte ger särskilt många jobb – förutom en vaktmästare som kan byta ut krånglande hårddiskar och boota om en server då och då, sköts all administration från andra delar av världen.

Det är sådant som kallas jobblös tillväxt – och det är du och jag som tar notan.

Man ska dock inte vara förvånad. Den europeiska energipolitiken är ett haveri som pågått i det tysta under många år – skuggan av andra spektakulära misslyckanden som valutaunionen och flyktingkrisen. Galenskaperna har förstås sin grund i olika EU-direktiv, men i vanligt ordning vill Sverige ”gå före” och vara bäst i klassen.

Då blir det som det blir.

Intressant?

Fler om , , ,

40.000 dör – för att de inte har råd med elräkningen


Energifattigdom är ett begrepp som vi ännu så länge lyckligtvis inte behövt stifta bekantskap med i Sverige. Men i Europa är det i allra högsta grad verklighet för stora delar av befolkningen – var tionde europe faller under detta nya fattigdomsbegrepp, efter att energipriserna stigit kraftigt på senare år.

I den tyskfranska dokumentären ”Die große stromlüge” (Den stora ellögnen) från tv-kanalen Arte (kan ses i en månad framåt) skildras baksidorna av de senaste 15 årens dramatiska omläggning av de europeiska elmarknaderna, som gått hand i hand med massiva satsningar på förnybar energi som sol- och vind. Satsningar som nu betalas dyrt av elkunderna.

Det kanske mest chockerande med programmet är siffran 40.000  – så många dog nämligen under 2014 som en följd av den tilltagande energifattigdomen.. I valet mellan mat på bordet eller värma upp bostaden har många – framför allt äldre och fattigpensionärer – föredragit att slippa svält. Vilket i sin tur inneburit att många  dukat under för vinterkylan i  dragiga, ofta oisolerade bostäder. ”Excessive winter deathts” kallas det torrt i statistiken, och det ligger något mörkt ironiskt i det faktum att de energisatsningar som gjorts i syfte att möjligen skona framtida generationer från att dö i eventuella värmeböljor, leder till tiotusentals dödsfall här och nu.

Som ett resultat av att de inte har råd att skydda sig – från klimatet.

Den europeiska integrerade elmarknaden – ännu ett av EU:s grandiosa misslyckanden – är ett skräckexempel på hur lätt det är att slå sönder en lönsam och fungerande bransch genom en kombination av centraldirigerad planekonomi, påhejad av bidragsentreprenörer, energilobbyister och gröna politiker med utopiska agendor.

Resultatet ser vi nu. Den gigantiska överproduktionen av vind- och solel, framför allt i Tyskland, gör att priserna pressas till nivåer där nästan ingen branschaktör längre tjänar pengar på att producera el. I artikeln How to kill an industry, skriver tyska Handelsblatt om hur landets fyra stora energibolag – E.ON, RWE, Vattenfall och EnBW – tvingats göra nedskrivningar på svindlande 450 miljarder de senaste fem åren. 77 fossileldade  och kärnkraftverk har lagts ner på grund av bristande lönsamhet. RWE har sparkat 7.000 anställda, E.ON har gjort sig av med 25.000 – en tredjedel av arbetsstyrkan. Energisektorn, för inte så länge en av landets lönsammaste, är idag närmast att likna vid ett konkursbo.

Vad värre är – de investeringar i reglerkraft som kommer att krävas för att balansera vind- och solenergin, kommer också att behöva finansieras av skattebetalarna, eftersom det är en förlustaffär att investera i ny elproduktion idag.

Samtidigt som energisektorn blivit krisbransch (att notera är att Vattenfalls usla affärer i mångt och mycket har sin grund i politiska beslut) har elräkningarna för konsumenterna blivit allt dyrare. De senaste åtta åren har elpriserna stigit med i genomsnitt 42 procent i unionen, och mest av allt betalar tyskarna. Förbundsrepublikens skattebetalare har redan fått slanta upp cirka 2.000 miljarder (!) för landets sol- och vindsatsningar, och idag klarar 7 miljoner tyskar inte  längre av att betala elräkningen. I Ungern går i snitt hälften av den disponibla inkomsten till att betala elräkningen, medan spanjorerna lägger 28 procent på el och uppvärmning. Var åttonde fransman klarar inte att betala elräkningen.

Samtidigt har Tysklands beslut att avveckla sin kärnkraft – samtidigt med satsningarna på förnybart – inneburit att den billigaste, smutsigaste reglerkraften, kol, fått ett uppsving igen efter att succesivt ha fasats ut på 90- och 00-talet. Hela landsändar ödeläggs av gigantiska dagbrott där brunkol (lignit) grävs upp. Hela byar töms på folk, som frågar sig om  Tysklands omtalade energiewende verkligen skulle få som resultat att landets koldioxidutsläpp skulle  ÖKA istället för att minska.

Tyvärr förfaller dokumentären i sin andra halva till en ganska ointressant studie av maktspelet i EU:s korridorer, där det antyds att det egentligen är de stora oljebolagen som styr i kulisserna (alltså den gamla vanliga big oil-konspirationen). Men fakta i reportaget talar ändå för sig själv.

I Sverige har vi som sagt varit förskonade från det allra värsta vansinnet – hittills. Men med skrotnignen  av den svenska kärnkraften – 40 procent av vår elproduktion – som presenterades av energiminister Ibrahim Baylan och Miljöpartiets energipolitiska talesperson Lise Nordin i veckan, är det bara en tidsfråga innan vi börjar se allvarliga effekter även här. Dels ökar risken för blackouter vintertid – alltså att elen inte räcker till – dels kommer priserna att stiga dramatiskt när nära hälften av produktionen skrotas utan att ersättas.

Utan kärnkraft blir vi utelämnade till antingen import – till exempel från Finland som är i full färd med att bygga nya reaktorer bara några mil från Sverige – eller genom reservkraft som rullar på Putins gas. Finlandsspåret kompliceras främst av det faktum att Sverige i så fall kommer att behöva köpa i princip allt landet producerar för att hålla nätet stabilt under en köldknäpp – något som kan bli svårsålt i Finland. I ett läge där det är vinter, 20 grader kallt och vindstilla så kommer samtliga våra grannländer att behöva behålla det mesta av  sin el för sig själva.

Då kommer det att bli dyrt – och då kommer vi snabbt att få lära oss vad energifattigdom innebär. Skillnaden är att det går betydligt snabbare att frysa ihjäl i -30 grader i Burträsk än i ett dragigt radhus i brittiska Doncaster.

(I ärlighetens namn ska sägas att det är få svenska hem som värms upp med direktverkande el numera – men de finns.)

S och MP har emellertid kommit på  en lösning på det stora bortfallet av el, nämligen batterier. Utvecklingen på detta område har gått snabbt på senare år, skriver de – så lagom till att kärnkraftverken skrotas framåt 2020  kommer någon säkert att ha uppfunnit JÄTTESTORA batterier som klarar att lagra elektriciteten från de tiotusentals nya vindkraftverk som är tänkta att ersätta reaktorerna.

Vi kan fundera på detta en stund. En socialdemokratisk regering driver en energipolitik som inte bygger på dagens verklighet och utgår från befintlig teknik – utan på önsketänkande om nya utvecklingssprång, som ska göra de storslagna gröna utopierna verkliga.

You can’t make this shit up

Det riktigt stora problemet för svenskt vidkommande är tyvärr att energipolitiken blivit ett slags bondeoffer för att hålla det svårt sargade Miljöpartiet på humör. Efter att ha tvingats tugga i sig den ena bajsmackan efter den andra – senast i november när regeringen införde gränskontroller och id-krav – var det kanske MP:s krav för att överhuvud taget sitta kvar i regeringen att Lise Nordins faktaresistenta vision om framtidens energi också skulle bli regeringen.

Det vill säga –att låta den den svenska elmarknaden haverera enligt tysk och spansk förebild.

Flytta söderut, ni som kan.

Intressant?

Fler om , , ,

Historiskt klimatavtal i siffror

Knappast någon kan väl ha undgått den glada nyheten att ett historiskt klimatavtal skrevs under i Paris ihelgen, en bedrift av närmast episka proportioner att döma av ett flertal hyllningsartiklar. Men nu är det vardag igen, och vår tids stora ödesfråga, som den brukar kallas, har snabbt försvunnit under nyhetsradarn igen – utan att vi egentligen fick veta särskilt mycket om vad det egentligen var som beslutades under två veckor av intensiva förhandlingar i Paris. För trots 100-tals timmar av liverapportering från till synes halvtomma mässhallar, fick vi aldrig svar på frågorna om hur mycket utsläppen ska minska, vem som ska betala, vad det kostar och vilka effekter det kommer att få.

Detta är i sig ganska anmärkningsvärt, eftersom journalister och politiska kommentatorer i vanliga fall brukar vara närmast fixerade vid siffror. Så jag gör ett försök att sammanfatta balunsen istället. Håll till godo.

  • 1-2 biljoner dollar, eller i  runda slängar 8000–16000 miljarder kr. Så mycket beräknas avtalet kosta världen i utebliven BNP-tillväxt, enligt beräkningar från miljöekonomen Björn Lomborg. Och du kan aldrig ana vad som blir resultatet av denna satsning! (Svaret ges i en intervju med Lomborg gjord av australiska public service finns att lyssna på här.)
  • 6 000 gigaton koldioxid. Så stora utsläppsminskningar krävs enligt FN:s klimatpanel för att säkerställa att temperaturhöjningen håller sig under 2 grader. I Paris kom parterna överens om minskningar på 56 Gigaton. Alltså mindre än en procent av det som krävs, enligt FN:s eget expertorgan. Detta hyllas unisont som en stor framgång.
  • 800 miljarder. Så mycket ska de rika länderna gemensamt pytsa in varje år i den så kallade gröna klimatfonden, med start 2020. Denna gigantiska pengapåse ska administreras av FN och är tänkt att kompensera fattiga länder, de som förväntas drabbas hårdast av framtida klimatskador. Vilka dessa skador blir, och vem som ska avgöra hur de ska skiljas från katastrofer som beror på vanligt dåligt väder – översvämningar, orkaner, bränder – är dock oklart. Dessutom ska fonden användas till att muta samma fattiga länder med solpaneler – mot garantier att de inte börjar bygga kolkraftverk och på så sätt säkerställer elleveranser dygnet runt istället för bara under dagtid.
  • 2 400 kolkraftverk är under byggnad eller planeras världen runt, framför allt i Kina och Indien. Hur detta påverkar de globala utsläppen är något som de kinesiska och indiska ledarna tänker fundera på vid ett mycket senare tillfälle. Fram till 2030 nånting tänker de elda på som om det inte fanns någon morgondag för att stimulera landets industrier och växande medelklass och lyfta den del av befolkningen som fortfarande lever i fattigdom. Detta så kallade klimatlöfte har applåderats av världsledare som Obama som ett bevis på att Kina nu verkligen är med på tåget och på allvar tänker ställa om till förnybart.
  • 50 000 deltagare – varav runt hälften från regeringar, miljöorganisationer och diverse lobbygrupper – deltog i Paris. De är så klart mycket nöjda med avtalet, som på grund av total frånvaro av konkretioner och bindande krav kommer att kräva många, nya klimatmöten framöver – det första är redan inbokat i Marocko nästa år. Tusentals byråkratjobb är alltså tryggade för många år framöver.
  • 195 länder – de flesta av dem små fattiga nationer – deltog i mötet. En majoritet var på plats för att se till att den minoritet som går under benämningen industriländer, men som numera flyttat i princip alla sina fabriker till låglöneländer, ska öppna plånboken så att de största uppsläppsnationerna Kina och Indien ska slippa göra något alls. Dagen efter överenskommelsen i Paris utlovade för övrigt Indien att fördubbla sin satsning på kolkraft.
  • 37 timmar. Så länge skjuts den globala uppvärmingen fram som ett resultat av Tysklands ambitiösa utbyggnad av solpaneler, en satsning som ständigt framhålls som ett föredöme av de svenska miljöpolitiker som hävdar att denna teknik nu blivit så billig att den konkurrerar ut  kol och olja. Satsningen har för övrigt hittills kostat tyska skattebetalare nära 1000 miljarder kr (siffror från 2013).
  • En handfull önationer har bönat och bett världen om att upphöra med sina utsläpp – annars hotar små paradis som Kiribati, Tuvalu och Maldiverna att försvinna i djupet när havsnivåerna stiger. Tuvalu skickade nyligen en vädjan till Stefan Löfven om att inte sälja Vattenfalls tyska koltillgångar, och vid förra klimatmötet i Köpenhamn 2009 höll Maldivernas regering ett mycket uppmärksammat regeringssammanträde fem meter under vatten. I verkligheten är det dock oklart om öarna skulle tjäna på ett koldioxidstopp. Turismen (och flyget) är en källa till mycket stora inkomster för exempelvis Maldiverna, som trots allt verkar se med tillförsikt på en framtid ovan havet. Den lilla östaten har nämligen sett en kraftig tillväxt av turister på senare år, och har precis öppnat sin 11:e flygplats. De stora hotellkedjorna verkar inte heller tro på ett snart försvinnande i djupet – det byggs för fullt på de små korallatollerna och 30 nya lyxhotell är under konstruktion eller planeras.
  • 0.5 procent av den globala energikonsumtion kommer idag från förnybara energikällor som sol och vind, enligt siffror från Internationella energiorganet, IEA. Om alla håller vad de lovat i Paris kommer denna andel att ha ökat till 2,4 procent om 25 år. Enligt Greenpeace är det dock inga problem att både lägga ner kärnkraften och stoppa all fossil energiproduktion, det vill säga 99,5 procent av behovet, med start redan idag.
  • 0,048 grader. Så stor kommer minskningen i den bevarade temperaturhöjningen att bli fram till år 2100 ifall samtliga länder som skrev under klimatavtalet i Paris håller vad de lovar. Löften som alltså kan kosta uppåt 16 000 miljarder årligen i minskad global BNP.  (Och under förutsättning att FN:s vetenskapsmän räknar rätt.)
  • 0 fristående och objektiva klimatexperter och forskare uttalade sig i SVT eller TV4 under Parismötet. Istället fick vi möta idel kända lobbyister och bidragsentreprenörer från Naturskyddsföreningen, Stockholm Environment Institute och Gröna bilister, organisationer med det gemensamt att samtliga är beroende av klimatindustrin för sin verksamhet och till stor del finansieras med skattepengar. Dessutom användes Greenpeaces ordförande Annika Jacobson flitigt som expertkommentator av SVT – bland annat i energifrågor. (Greenpeace är för övrigt förbjudet att verka i Indien där organisationen anses som ett hot mot landets utveckling.)

Summa summarum: De länder som skrev under det historiska avtalet i helgen, förband sig inte att göra någonting över huvud taget. Delegaterna enades inte om några tvingande nivåer på utsläppsminskningar, istället får alla göra lite som de vill.

Vi kan dock vara helt säkra på att Sverige sin vana trogen kommer att fortsätta kämpa för att gå före, framför allt genom att pumpa in ytterligare miljarder i utbyggnad av ny, olönsam vindkraft och göra sitt bästa för att lägga ner fungerande elproduktion.

Intressant?

Fler om , , ,

Surprise! EU-direktiv bakom kravet på att lägga ner svensk vattenkraft

stromma_kraftstation

Strömma vattenkraftstation, Varbergs första elverk. Ett av dem som hotas av stängning.

Egentligen borde jag väl fattat det här redan för ett år sedan, när jag skrev om den så kallade vattenverksamhetsutredningen, som – om dess förslag blir verklighet – kommer att leda till nedläggning av hundratals mindre vattenkraftverk, många i Sydsverige och byggda för 100 år sen eller mer. Anledningen är att de inte möter dagens miljökrav och därmed ska tvingas söka tillstånd på nytt. En process som kan kosta miljoner och som många mindre kraftverksägare inte har möjlighet att betala. Följden blir att verken stängs, och bortfallet av el – i runda slängar tio procent av den svenska produktionen – som blir resultatet är extra bekymmersamt i ett läge där förnybar energi med stort behov av reglerkraft byggs ut. Och utan vattenkraft att reglera vindkraften med, är vi hänvisade till gaseldade turbiner, till stor glädje för Vladimir Putin och hans hejdukar.

När jag skrev om förslaget förra gången, utgick jag lite raljant från att vindlobbyn hade ett finger med i spelet. Och det kanske den har, men det verkliga upphovet till galenskaperna är som i nästan samtliga fall där vi har att göra med kostsamma och jobbdödande regleringar och direktiv – just det  – EU. Samma omättliga och ständigt expanderande byråkratimaskin i Bryssel som ligger bakom fler än två av tre svenska lagar i den svenska riksdagen.

Så även det bisarra förslaget att avveckla stora delar av vår verkligt viktiga naturtillgång – den rena svenska vattenkraften som försett oss med trygg energi i mer än 100 år. Orsaken till att den kommit i skottgluggen är, enligt Vattenverksamhetsutredningen, som lämnade sitt förslag i somras,  just att den är byggd för mer än hundra år sedan och därför behöver ”anpassas” till modern EU- miljölagstiftning.

Utredningens slutrapport har sågats av nära samtliga flesta remissinstanser förutom sportfiskarna, som ju helst av allt vill riva alla svenska kraftverksdammar för att fisken ska få simma fritt som på det gamla goda 1800-talet. (På den tiden var det dessutom gott om plats att ägna sig åt sportfiske, om man inte hade oturen att inte ligga ihjälfrusen i sin utkylda statarstuga utan el, eller vara upptagen med att dö av svält, malaria eller tuberkulos.)

Hur som helst visar sig även vattenkraftsutredningen  vara resultat av ett EU-direktiv – i detta fall The EU Water Framework Directive, som bland annat kräver att att alla fiskar bosatta i unionen ska åtnjuta full frihet att simma obehindrat upp och ner för samtliga floder, från källa till utlopp, senast 2027. Där det finns kraftverk och/eller fördämningar måste alltså fisktrappor byggas som gör det möjligt för firrarna att ta sig förbi.

Underlåtelse att följa dessa regler resulterar i dryga böter på som mest 100000 Euro (900000 kr) per dag, vilket innebär att det snabbt kan kosta en massa laxar (!) att ignorera firrarna.

I Tyskland, som liksom Sverige är väldigt noga med att göra precis som Bryssel säger, tvingades storstaden Hamburg nyligen att bygga en fisktrappa mellan Elbe och Alster, en konstruktion som stod klar för ett bara par veckor sedan. Ombyggnaden gick loss på 350 miljoner kr, trots att den i princip inte används av några fiskar. Eller rättare sagt – tre om dagen simmar via trappan, har mätningar visat. Vilket innebär att det rationellt sett blivit betydligt billigare att fånga in dem med håv, lägga dem i transporttankar och låta dem åka taxi mellan de bägge floderna.

Ekonomiska realiteter har dock aldrig påverkat EU-byråkratin, fisktrappor ska byggas oavsett om det finns  fisk eller inte, enligt EU-reglerna.

Det är sådana här direktiv som numera är överodnade svensk lagstiftning –  och även överordnade sunt förnuft. Ändå är detta vad vi har att tugga i oss, eftersom vi i god demokratisk anda beslutat att skriva in EU-medlemskapet i vår grundlag.

Så när en stor del av den svenska elproduktionen inom några år försvinner, naturen återställs till hur den såg ut för 200 år sedan, när vi kan se fram emot rullande blackouter och elransonering – ja då kan vi i alla fall glädja oss åt att en och annan fisk trots allt kommer att må finfint i sin lilla å.

Relaterat till vad jag skrev i förrgår om Putins nyttiga idioter, är det svårt att se att den ryske despoten inte skulle ha sin finger med i spelet här också.

Eller så är det bara vanlig inkomptens.

Intressant?

Fler om , , , , , ,

Bevisat: Grön energi är bortkastade pengar

renewables_scr

De flesta som nöjer sig med att få sina nyheter från det den allt mer anorektiska dagspressen, eller så kallad public service, tror sannolikt att vi räddar världen genom att slösa bort våra skattepengar och framtida pensioner på investeringar i grön energi.

Sanningen är precis den motsatta – de närmast osannolika belopp som plöjts ner i den ”förnybara” sektorn har kostat Europa tusentals miljarder, drivit bort jobb och förstört miljön. För dessa pengar kommer vi – förutsatt att IPCC:S prognoser stämmer – att skjuta upp den den förväntade klimatkatastrofen år 2100 med en dag. Beräkningarna kommer från den kände miljöekonomen Björn Lomborg. Men även en annan dansk, Per Wimmer, har i sin nya bok Den gröna bubblan belyst det idiotiska i att byta ut stabil elförsörjning mot  dyra, ineffektiva och opålitliga energiformer som vindkraft och solceller. Även denna bok har givetvis förbigåtts med total tystnad.

Infografiken ovan (h/t Bishop Hill) borde egentligen säga allt. Ändå är den politiska klassen i Sveriges riksdag överens om att det är ännu mer av samma recept som vi behöver.

Vad var det nu definitionen av galenskap var nu igen?

Intressant?

Fler om , , , ,

Nattsvart på dagis – hur WWF gör förskolebarn till politiska aktivister

nordkorea

Långt ifrån en ny bild, men värd att visas varje år: Nordkorea firar Earth hour varje timme, varje dag, varje år sedan 50-talet.

En av årets minst angelägna manifestationer – den som går ut på att vi ska leva som i Nordkorea under en timme – närmar sig. Kampanjandet är i full gång, och i förra veckan släppte Världsnaturfonden årets propaganda informationsmaterial till landets förskolor och skolor, dit de av någon outgrundligt anledning givits fritt tillträde och carte blance för att sprida diverse pseudoreligiösa domedagsbudskap och ge våra minsta livslång och nyttig klimatångest.

Att WWF fokuserar på barnen är förstås en medveten strategi, en som organisationen delar med många religiösa och politiska rörelser genom historien. Målet är att fostra små lojala anhängare, som i vuxen ålder sympatiserar med WWF:s världsbild. Och det är långt mycket enklare att få en idé att slå rot i huvudet på en sexåring än en fullvuxen (även om folk i allmänhet är ganska lättledda), som ju faktiskt kan tänkas opponera sig mot alla de tveksamma sanningar om miljö, energi och ekonomi som WWF propagerar för. Vi ska inte glömma att vi har att göra med världens största och mäktigaste miljölobbyist, med miljardinkomster årligen och en vd som tjänar mer än USA:s president. Det är denna organisation och dess syn på miljö, energi och politik som skolverket gett fritt tillträde till dagis.

Jag ägnade lite tid åt att skumma igenom materialet som är tänkt att användas för att motivera förskolebarn och deras lärare inför lördagens manifestation. Här är ett par utdrag. Panda pepp!

Världsnaturfonden WWF – Earth Hour inspirationsmaterial för förskolebarn och unga elever

BUDSKAP 2014: BILEN, BIFFEN, BOSTADEN OCH BÖRSEN

Detta vill Världsnaturfonden med Earth Hour i år:

Bilen: Vi vill ha en fossilfri biltrafik och fossilfria transporter

Ansvariga politiker – gör det lättare för Sveriges befolkning att resa klimatsmart och bra kollektivtrafik. Vi vill ha transporter som helt baseras på el och hållbara förnybara bränslen.

Biffen: Vi behöver halvera vår köttkonsumtion

Ansvariga politiker – underlätta för oss att äta mindre och bättre kött. Vi vill se fler hälsosamma, goda, prisvärda och klimatsmarta alternativ till kött och vi vill ha hjälp att hitta bra kött när vi väl äter kött.

Bostaden: Vi vill ha förnybar energi i alla svenska hem

Ansvariga politiker – se till att energin inte slösas bort i våra bostäder. Ställ hårdare energikrav på byggnader och ge oss bättre möjlighet till att producera egen el och sälja överskottet.

Börsen: Vi vill ha ett klimatsäkert pensionssparande

Ansvariga politiker – se till att våra statliga pensionspengar i AP-fonderna slutar bidra till den globala uppvärmningen och istället hjälper till att hejda den, genom investeringar i framtidens hållbara och förnybara energisystem

renixx_vs_stoxx

Aktieutvecklingen för den gröna energisektorn (Renixx index) jämfört med investeringar i traditionell olje- och gasindustri. Den som investerar sina pensionspengar i gröna aktier, ska göra det i vetskapen om att det kanske inte blir särskilt mycket pension att ta ut på ålderns höst.

För mig låter dessa punkter knappast som något dagisbarn pratar om på morgonsamlingen, utan som tydliga politiska krav. Det är exakt samma frågor som vi sett på senare år i en uppsjö av debattartiklar, dels från miljölobbyister som WWF, Naturskyddsföreningen och Greenpeace, dels från olika politiker  – framför allt från partier på vänsterkanten. Men hur ska barn som inte ens fyllt sex kunna ta ställning i så komplicerade frågor som hur vi till exempel ska placera de statliga AP-fondspengarna?

Visst, det låter ju fint och ädelt med att använda våra pengar till att skapa nya ”gröna jobb”, men spåren hittills förskräcker. Som Björn Lomborg skrev nyligen, har den som investerat i ”förnybara” bolag fått se sitt kapital krympa avsevärt, jämfört med dem som placerat i bolag som följt börsindex. Renixx är världens första och äldsta globala index över företag verksamma inom den förnybara energisektorn, och startades 2002. Den som då investerade 1000 kr i förnybar energi, har idag bara 280 kr kvar – en nedgång med 72 procent. Samma pengar investerade i  den traditionella olje- och gassektorn har mer än fördubblats och är idag värda 2400 kr.

Är det verkligen vettig politik att framtida pensionärer i Sverige – med 0,2 procent av världens co2-utsläpp – ska agera riskkapitalister och subventionera denna bransch, kanske med följden att de tvingas leva som fattigpensionärer? Och framför allt – att använda  våra barn för att sätta press på politikerna att investera ännu mer av samhällets gemensamma resurser i denna närmast konkursmässiga sektor kan dessvärre inte uppfattas som något annat än politisk propaganda.

Likaså kan det verka okontroversiellt att lära de yngsta att fossila bränslen är onda medan fossilfritt är bra. Men även här landar vi i politik och svåra avvägningar. Vem berättar för sexåringarna att alternativet till bensin och diesel är att vi kanske måste skövla skogen – både vår egen och regnskog i Asien – för att fortsätta köra bil? Och berättar WWF någonstans att organisationen själv tjänar pengar på att certifiera palmolja (som i många fall odlas på nedhuggen regnskogsmark)?

I Skolverkets läroplan för förskolan kan vi läsa följande:

Saklighet och allsidighet

Förskolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Varje barn ska ges möjlighet att bilda sig egna uppfattningar och göra val utifrån de egna förutsättningarna. Delaktighet och tilltro till den egna förmågan ska på så vis grundläggas och växa. Alla föräldrar ska med samma förtroende kunna lämna sina barn till förskolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.

Jag frågar mig hur denna paragraf rimmar med beslutet att släppa in världens rikaste miljölobbyist på våra förskolor, för att lära de minsta att göra sig beredda på ett liv i mörker – något som förstås kommer att bli ett vanligt tillstånd om vi ska avskaffa hälften av vår elproduktion och förlita oss till vind- och solenergi.

I sammanhanget kan det vara värt att ännu en gång betona att WWF är en organisation som bildades av brittiska och belgiska kungligheter för att slå vakt om fortsatt storviltsjakt i de forna afrikanska och indiska kolonierna. Världsnaturfonden är inte, och har aldrig varit, en gräsrotsrörelse. Det handlar om världens rikaste 1 procent som tar sig rätten att instruera oss andra hur vi ska leva vårt liv ”hållbart”.

En intressant detalj i sammanhanget är att vår egen kung, Carl XI Gustaf, är ordförande för Världsnaturfonden i Sverige. Kungen har sedan 1974 års regeringsform enbart ceremoniella uppgifter, och får inte ta ställning i politiska frågor. De gånger han har gjort det tidigare, har det blivit stor uppståndelse i pressen.

I fallet med Earth Hour och den tydliga politiska aktivism som Världsnaturfonden tillåts driva i skolan, tycker uppenbarligen både våra styrande och hans kungliga majestät att ändamålen helgar medlen.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Den gröna omställningen har försatt Europa i katastrofläge

Financial Times uppmärksammade i helgen den havererade europeiska energimarknaden, som nu på allvar hotar jobben i EU-länderna. Detta är något som till och med EU-höjdarna med Jose Manuel Barroso i spetsen nu tvingas erkänna. Europeiska industrier betalar upp till fyra gånger mer för sin energi än konkurrenter i till exempel Ryssland och USA, något som hotar att driva iväg både företag och jobb  ifrån kontinenten.

Ansvaret för detta haveri vilar tungt på EU självt, och på unionens olika kostsamma och samtidigt verkningslösa planekonomiska fiaskon för att minska koldioxidutsläppen. Bindande resolutioner om att minska utsläppen 20 procent fram till 2020, och att 20 procent av energin ska komma från förnybara källor, har fått till effekt att Europa dignar under kostnaderna för den gröna omställningen. Dessutom hotas själva elnätet, framför allt i Tyskland, av blackouter som ett resultat av en okontrollerad utbyggnad av intermittenta energislag som sol och vind.

Fram till nu har den tyska industrin skyddats mot de skyhöga priserna (elkonsumenterna har fått ta hela smällen vilket inneburit att c:a 80.000 tyskar hamat i energifattigdom) men eftersom detta undantag strider mot EU:s regler, kommer även den tyska industrin att drabbas fullt ut av kostnaden för den så kallade ”energiewende”. Företrädare för EU:s näringsliv har länge varnat för en utveckling där arbetstillfällen exporteras utomlands – framför allt till USA och Asien där energikostnaderna är en bråkdel av de Europeiska.

En av dem som uttalar sig i Financial Times är Lakshmi Mittal, ordförande och vd för ståltillverkaren ArcelorMittal. “Om vi betalade samma energipriser som i USA vid våra fabriker i EU, hade våra kostnader minskat med en miljard dollar om året” [7 miljarder kr], säger han.

Sju miljarder i minskade kostnader – hur många jobb motsvarar det tro?

Och Paolo Scaroni, vd för italienska olje- och gasbolaget Eni, sade i ett tal i helgen att de låga amerikanska energipriserna skapat ”massiva konkurensfördelar”, något som driver investeringar och företag till USA i en allt snabbare takt. ”Detta är ett verkligt katastrofläge för Europa”, enligt Scaroni.

Även om dessa röster sannolikt avfärdas som ”särintressen”, är det tydligt att USA:s satsning på utvinning av skiffergas – och därmed fallande energipriser – har slagit ner som en bomb i Bryssel. Från att ha varit övertygade om att ständigt stigande priser på fossila bränslen förr eller senare skulle de kostsamma satsningarna på sol- och vindenergi att bli lönsamma, har verkligheten slagit undan benen för de storstilade planerna. Kvar står EU med en havererad energimarknad, där företagen flyr och medborgarna tvingas lägga allt större del av den disponibla inkomsten på att betala för el och uppvärmning. Knappast ett bra utgångsläge för en union i kris, med ett gigantiskt skuldberg och där nya jobb behövs mer än nånsin.

I en rapport från EU-kommissionen, som Financial Times citerar, konstateras det att de priser som företag i Europa betalar för naturgas är 3-4 gånger högre än jämförbara industrier i USA och Ryssland. Rapporten släpps lagom till till morgondagens möte i EU-kommissionen, som ska ta ställning till nya miljömål för unionens energiproduktion fram till 2030.

Och just nu ser det mörkt ut för nya bindande avtal på energiområdet, EU-kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso har mer eller mindre öppet deklarerat att kommissionen inte vill se några bindande avtal efter 2020 vare sig vad gäller andel förnybar energi eller krav på energieffektivisering. Dessutom flaggar Barroso för att de frikostiga subventionerna till den förnybara energin kommer att avvecklas efter 2020.

Därigenom ligger vägen öppen för en storskalig satsning på ”fracking”, alltså utvinning av skiffergas, även i Europa.

Samtidigt, hemma i Sverige, förbigås denna helomvändning i EU:s energipolitik med största möjliga tystnad. Vid partiledardebatten i Riksdagen i förra veckan nämndes energipolitik inte med ett ord – förutom av Åsa Romson (MP) som vill se en snabb nedläggning av halva Sveriges elproduktion till förmån för ”förnybara” lösningar. Alltså samma recept som drivit Europa till konkursens rand.

Och i SvD skyller de offentligfinansierade och välavlönade domedagsprofeterna Johan Rockström och Anders Wijkman på Sveriges miljöminister – som har utsetts att leda morgondagens förhandlingar i Bryssel tillsammans med Anna-Karin Hatt – för att inte kraftfullt nog visa vägen och gå före. Oavsett vad man tycker om denna centerduo, kommer de att ha svårt att få gehör för ståndpunkten att vad vi behöver är ännu mer av den misslyckade planhushållning på energiområdet som vi levt med de senaste 20 åren.

Dessa två debattörer verkar dock för länge sedan förlorat kontakten med fast mark. En misstanke som förstärks av den senaste debattartikeln i SvD, där Rockström och ett andra frälsta på fullt allvar hävdar att det  går att ersätta all energiproduktion i Sverige med förnybart – bara man vågar tro på det.

Att en tänkande människa på fullt allvar tycker att vi kan skrota vår basproduktion av el och ersätta den med vindsnurror (som står stilla fyra av fem dagar) och solpaneler – i ett land där stora delar befinner sig i mörker en tredjedel av året då energibehovet är som störst – är faktiskt obegripligt.

Om EU beslutar om att rulla tillbaka delar av den jobbdödande energipolitik som Bryssel hittills drivit, är det  värt att fira. Det tragiska är bara att vi inte hade behövt hamna i det energipolitiska undantagstillstånd som råder – om vi bara låtit bli att lyssna på allsköns självutnämnda experter och domedagsprofeter.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

WWF, Al Gore och den gröna bidragsindustrin kräver att få dina pensionspengar

Igår kunde vi läsa ett utspel i SvD Näringsliv där Håkan Wirtén, generalsekreterare på Världsnaturfonden, krävde att de statliga AP-fonderna skulle sälja sälja sina tillgångar i ”fossilbolag” för att istället satsa pengarna i den förnybara energisektorn.

”Riksdagen måste ge AP-fonderna nya ägardirektiv så att de kan börja avveckla de fossiltunga innehaven och investera mer i förnybar och hållbar energi. AP-fondernas nuvarande investeringar går inte ihop med de mål som Sverige och omvärlden säger sig vilja ha för att undvika katastrofala följder av klimatförändringarna”, säger Håkan Wirtén i ett pressmeddelande.

Det är tydligt att Wirtén, som är jägmästare, inte är särskilt insatt i de regler som styr placeringarna för våra pensionsfonder. Man skulle till och med kunna påstå att ha är ute och cyklar.

Men Wirtén är bara ett av många talking heads i denna världsomspännande kampanj där det gäller att komma över våra pensionspengar. Samma budskap upprepas samtidigt runt om i världen: att vi måste sluta investera i ”kolbubblan” innan dessa investeringar konkurreras ut och blir värdelösa.

Och det är de verkligt tunga miljölobbyisterna som gjort gemensam sak. Här hittar vi förutom WWF även Greenpeace, Friends of the Earth och Al Gores investmentbolag Generation Investment Management upprepa samma mantra. I Storbritannien har pensionsministern Steve Webb engagerats som nyttig idiot i kampanjen för att ”avinvestera” från fossilenergisektorn – och här i Sverige lyckades kampanjmakarna hos den gröna lobbyn tidigt få vår egen finansmarknadsminister Peter Norman att förespråka en ökad andel gröna investeringar hos pensionsfonderna, uppenbarligen ovetande om att just denna sektor rasade med mer än 90 procent efter toppnoteringen runt 2007.

renixx_krasch

Diagram från Washington Times.

Visserligen har det så kallade Renixx-indexet repat sig lite det senaste året, men för den som vill ha en stabil avkastning är aktier i de förnybara energibolagen knappast att förespråka. För det här är en bransch som står och faller med massiva offentliga subventioner – och när dessa upphör kraschar även bolagen och investeringen blir värdelös. Vi har sett detta tidigare med misslyckade AP-fondsinvesteringar, som numera kursade tyska Q-Cells. Och lyfter vi blicken, som ekonomen Christian Sandström gjort i sin färska bok ”Are green jobs promising the moon?”, framstår det klart  att de gröna jobben år efter år lyser med sin frånvaro – trots investeringar i 1000-miljardersklassen i framför allt USA och EU.

De enda som tjänat på denna massiva förmögenhetsöverföring från vanligt folk är alltså aktieklippare, rika landägare, finanseliten som Goldman Sachs – och mäktiga män som Al Gore. Några nya industrier har det inte blivit, och recessionen biter sig fast.

Det stora problemet för denna gröna bubbelekonomi är att det blir allt färre som vill vara med i pyramidspelet. För om gröna investeringar nu skulle vara framtiden och fossilaktier en riskplacering – skulle världens samtliga aktieinvesterare verkligen ha kunnat missa detta? Själv är jag tämligen säker på att finansiella placerare är betydligt duktigare på att upptäcka en köpvärd aktie än vad jägmästaren Håkan Wirtén är.

Sedan kan man fråga sig om inte den ständiga demoniseringen av olje- och gasbolag är kontraproduktiv i längden. 80 procent av världens energi framställs idag med hjälp av fossila bränslen, och är faktiskt inte möjlig att ersätta idag ens på ett teoretiskt plan, med mindre än att några miljarder svälter ihjäl och vi återgår till ett förindustriellt samhälle. I stora delar av världen står dessutom inte valet mellan energi framställd i koleldade kraftverk och sol- eller vindkraft – utan om att ge fattiga tillgång till energi över huvud taget. Solpaneler och vindkraftverk fungerar i bästa fall under dagtid, resten av dygnet behöver belysning, tv och hushållsmaskiner drivas med annan elproduktion. Ändå jämställs energibolag med tobaksindustrin eller knarkhandlare i den gröna diskursen.

För oavsett hur klimatoroad man är, ska vi vara medvetna om att tillgången till fossila bränslen är en av de viktigaste orsakerna till att vi idag lever bättre och längre än nånsin förut, med ett välstånd som tidigare generationer bara kunde drömma om. Och eftersom vi inte längre behöver hugga ner naturen för att hålla oss varma, breder skogarna på norra halvklotet nu ut sig mer än de gjort på hundratals år.

Det enda storskaliga hotet mot naturen idag, utgörs mot den gigantiska satsningen på vindkraft och biobränslen, något som gjort att till exempel de tyska skogarna börjat huggas ner igen. Allltså det som Håkan Wirtén och hans WWF ställer sig helhjärtat bakom.

Vad gäller Al Gore och hans uppmaning till pensionsförvaltarna att dumpa ”fulaktierna” i oljeindustrin, kan man bara konstatera att de flesta av hans egna gröna satsningar misslyckats, som numera nedlagda utsläppsbörsen Chicago Climate Exchange. Gore gjorde dock en bra affär när han sålde sin tv-kanal Current TV tidigare i år.

Köparna? Oljeshejker från Qatar.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: