Före: Ola Lindholm i Wild Kids. (Foto: SvT)

Det går en nygammal våg av historieförfalskning över världen – vilket kan tyckas underligt så här i den gränslösa Interneteran.

Men faktum är att man allt oftare ser exempel på hur misshagliga, oönskade eller avpolleterade individer försvinner från webben (och därmed rensas ut även från Googles cachar och ur historien).

...och efter?

Å ena sidan har det blivit enklare att manipulera bilder – Photoshop gör att det som tog dagar förr numera kan göras på någon timme – å andra sidan har fusket blivit enklare att upptäcka, vilket många av dem som manipulerar kanske inte tänker på.

Nyligen blev Hillary Clinton bortretuscherad från det berömda fotot där hon följde tillslaget mot Osama bin Ladin tillsammans med president Barack Obama. Egyptens Hosni Mubarak flyttades runt lite på ett foto för att han skulle framstå som viktigare än han var. Och för inte så länge sedan retuscherades självaste Carl Bildt bort från ett foto av styrelsen i Lundin Oil. Exemplen kan göras fler.

Klassisk utrensning – vips så var Trotskij försvunnen från bilden där Lenin talar.

Idén med att förändra historien medelst bildbehandling lanserades i Sovjetunionen, och nådde sin storhetstid efter Josef Stalins maktövertagande på 20-talet. Arkivfoton på folkfiender som Leo Trotskij grävdes fram och retuscherades, gamla tidskrifter letades upp och brändes. Den som föll i onåd hos den store ledaren skulle minsann inte bara arkebuseras och slängas i massgrav – alla bevis på han/hon över huvud taget existerat skulle utraderas.

Och nu har alltså statliga SvT gått med i denna nygamla klubb för historieförvanskning. Idag skriver Resumé om hur public servicebolaget inlett en stor aktion för att sudda ut alla förekomster av Ola från Svt.se. Tidigare klipp från Wild Kids har tagits bort, och Lindholm är inte längre med på bild på programmets sidor.

SvT brukar ju ofta kritiseras för att vara vänstervridna i sin nyhetsrapportering. Efter Olagate kan vi konstatera att det är mycket värre än så – för att slippa ifrån en obekväm debatt kring en tidigare omtyckt medarbetare drar sig bolaget inte för att bedriva ren historierevisionism.

Intressant?

Mer om Olgate: DN, SvD, SvT
Andra bloggar om medier, svt, ola lindholm, knark

Related posts:

1. The Guardian ger bort sitt innehåll

Rosenbad 1983

Kodak lägger ner tillverkningen av Kodachrome. Jaja, det är förstÃ¥s miljövidrig stenÃ¥ldersteknik som förtjänar att dö, och knappast oväntat i en era när digitalfotot inte bara kommit ifatt utan varvat den gamla diafilmen flera gÃ¥nger om vad gäller kvalitet och upplösning. Och med Photoshop kan man ju hur som helst pimpa vilken mobilkamerabild som helst till proffskvalitet. Kodachrome 25 lades ner för flera Ã¥r sedan, liksom Kodachrome 200. Och nu ryker alltsÃ¥ det gamla flaggskeppet – Kodachrome 64.

Pernilla Wahlgren, Varberg 1985.

Dallas highway, 1984

Windsurfing i Varberg, 1983

Vinter vid Ankaret, Varberg, 1982.

Trots att jag aldrig brukar hänfalla åt nostalgi, och använt digitalkamera i mer än tio år, känns nedläggningen sorglig. Mitt eget fotointresse föddes ju i princip med Kodachrome 64 (och i förekommande fall Kodachrome 25 eftersom jag gick och nördade ner mig i högupplösta bilder ). Färgåtergivningen hos Kodachrome var helt outstanding, och oavsett vilka nyheter som Fuji eller Agfa försökte sig på, blev det aldrig samma känsla och värme i bilderna som med gamla goda Kodachrome.

Under det tidiga 80-talet var mitt fotointresse pÃ¥ topp; dÃ¥varande flickvännens föräldrar hade fotoaffär och studio i Varberg där jag jobbade ett par somrar, och pÃ¥ eftermiddagar, kvällar och nätter var jag ute med min Olympus OM1:a och slösade bort den lilla lön jag tjänade pÃ¥ – just det, Kodachrome. Och pÃ¥ framkallning, inte att förglömma. När man väl skjutit av 36 bilder och skickat in till Kodaks laboratorium i Göteborg (som var de enda som kunde framkalla Kodachrome) och hämtat ut diabilderna för dyra pengar – var det bara att konstatera att som vanligt kanske en eller tvÃ¥ bilder höll mÃ¥ttet. Foto var en dyr hobby pÃ¥ den tiden…

När jag tittar igenom alla boxar med diabilder kan jag konstatera att visst, det blev mÃ¥nga fina bilder (ett par av dem jag har inscannade ser ni här). Fast jämfört med nya kameran, Panasonic Lumix LX3, stÃ¥r de sig dock alla slätt. Det var faktiskt inte bättre förr, det är bara minnet som gallrar ut godbitarna…

Hur som helst, kolla gärna in Flickrs odé till Kodachrome. Många fina foton där.

Pingat på Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om Kodachrome, foto

Related posts:

1. NASA-bilder återupptäcks av teknikarkeologer
2. Vägen till helvetet är kantad av praktiska funktioner

Jorden den 23 augusti 1966

Via Anthony Watts fick jag upp ögonen för ett helt fantastiskt projekt med målet att återskapa och digitalisera de första fotografierna från månen – och framför allt av Jorden sedd från månen – som togs av obemannade månsonder åren 1966 och 1967. Meningen var att rekognosera inför den första bemannade månfärden 1969, och eftersom detta skedde i en tid då digitalfoto och datorer var om inte okända så i alla fall ovanliga företeelser, använde rymdsonderna vanlig film för fotografierna – som sedan framkallades, kopierades och ”faxades” ner till Houston, naturligtvis med gigantiska kvalitetsförluster.

Till historien hör dock att det fanns en tekniker, Charles J. Byrne, som oroade sig för Nasas teknikupplägg, och därför installerade ett backupsystem, med dåtidens kraftfullaste bandbackupsystem, Ampex FR-900, för att lagra bilddata som rymdsonderna sände ner till Jorden. Backupsystemen placerades på tre platser;  Goldstone i Kalifornien, Madrid i Spanien och Castle Island, Woomera i Australien.

Backup på 60-talsvis

Nasa behövde dock aldrig använda backupbanden, eftersom det bara handlade om att identifiera lämpliga landningsplatser för Apollo-programmet. Så banden stuvades undan i lagerbyggnader och projektet föll i glömska. Och Ampex-bandarna hamnade hemma i garaget hos en pensionerad Nasa-chef under 20 års tid.

Drygt 40 år senare återupptäcker en samling entusiaster den potentiella skatt som banden med månbilderna utgör, och drar igång ett projekt för att restaurera bilderna från originalbanden. Lunar Orbiter Image Recovery Project (LOIRP) har sedan dess genom detektivarbete, ”teknikarkeologi” och massor av reasearch lyckats får igång både de gamla Ampex-backuperna och digitalt återskapa de första bilderna av Jorden sedd från rymden – men denna gång inte som suddiga TV-bilder utan som digitala högupplösta foton.

Ampexbandarna återuppväckta

Förutom det uppebara historiska värdet i dessa bilder, kan de också ge en helt ny insikt till exempel för hur isutbredningen i Antarktis var i mitten av 60-talet. (De första egentliga mätningarna av istäcket började inte göras förrän 1979) De bilder som återskapas kommer att släppas publikt på Moonviews.com, så att alla som vill ska kunna ta hem och analysera dem.

Imponerande. Och samtidigt visar det hur snabbt teknik åldras – hur kommer våra digitala bilder och texter att klara framtida teknikskiften? Vad kommer att finnas dokumenterat från den tidiga Interneteran år 2050?

Hela storyn berättas på Space.com.

Related posts:

1. TIll minne av Kodachrome

Related posts:

1. Blankt papper på besiktningen!
2. Vem litar på Federley nu?