Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Grekland (sida 1 av 3)

Planen var ju ändå aldrig att rädda Grekland

Det är förvisso enkelt att moralisera över Grekland och landets usla betalningsmoral. Raljera om en nation som varit på obestånd större delar av sin historia än något annat jämförbart land. Sucka över detta svarta hål i EU:s sydöstra hörn som aldrig verkar kunna komma på plus.

Och ja, de grekiska politikerna har historiskt sett utnyttjat systemet grovt, mutat och smörjt sig till makten och varit dokumenterat odugliga på att få en budget att gå ihop. Och visst var det så att Grekland bluffade sig in i Euro-samarbetet, genom att frisera offentliga BNP-siffror – med professionell assistans av den amerikanska finansjätten Goldman Sachs, nota bene, där en viss europeisk centralbankschef brukade jobba.

Men idag är det faktiskt inte läge att raljera och fördöma. För vad vi ser är ett helt folk som håller på att gå under, efter sju år av nedskärningar, skattehöjningar och krisprogram. Där fler än hälften av landets unga – de som inte redan flytt – går arbetslösa, och där alltfler försörjs av familjens enda inkomst: fattigpensionen. År efter år har nedskärningarna staplats på varann, för att hålla långivarna – trojkan – på gott humör, trots att ”räddningspaketen” sakta tagit död på patienten. Saneringen av ekonomin har nämligen fått motsatt effekt – köpkraften har minskat och BNP har rasat, år efter år.

De flesta är nog eniga om att det sista som Grekland behöver just nu, är ännu större skulder. Och det var främst det som söndagens folkomröstning handlade om. Inte att smita från notan, som många moraliskt högstående debattörer alltid återkommer till, utan att slippa ännu fler umbäranden.

Det finns nämligen ingen möjlighet för Grekland att komma på fötter igen så länge det sitter fast i sitt nuvarande skuldberoende. Landet har blivit som en SMS-låneslav i gigantformat – som konsekvent tecknar nya skuldsedlar för att betala av gamla lån, och för varje omgång blivit skyldigt ännu mer.

I detta sammanhang finns det en fråga som de flesta debattörer aldrig verkar ställa sig:  Hur kan någon seriös bank fortsätta att låna ut pengar till en kund som uppenbarligen aldrig kommer att kunna betala? Har den som lånar ut verkligen inget som helst ansvar att bedöma om en låntagare har möjlighet att betala åtminstone räntorna på sina lån utan att gå bankrutt?

Det är samma sak som om en bank skulle låna ut pengar till en sjukpensionär för att köpa en villa i 25-miljonersklassen – och sedan fortsätta att skyffla in pengar på kontot när de få tusenlapparna från försäkringskassan inte räcker ens för att betala en bråkdel av räntor och amorteringar.

I Greklands fall har dock syftet med ”räddningspaketen” aldrig varit att rädda landet – det har istället handlat om att till varje pris försvara den gemensamma valutan, euron. På detta sätt har trojkan – EU, Europeiska centralbanken och IMF – gemensamt dömt befolkningen i en medlemsstat till evig fattigdom, depression och massarbetslöshet, för att säkerställa att SMS-låneföretagen – framför allt tyska och franska banker – slipper ta ansvar för sin huvudlösa utlåning.

När en betydande del av befolkningen nu röstar nej till att teckna ännu fler SMS-lån, är det ett tecken på senkommen sjukdomsinsikt. Det handlar inte om att smita från notan, eller kräva att andra ska betala för grekernas lyxtillvaro. Grekerna vill helt enkelt inte ha mer av samma medicin.

Därför är folkomröstningsresultatet ett sällsynt inslag av sunt förnuft, mitt i det galopperande vansinne som kallas EMU. Pengarna är slut, lånen går inte att betala tillbaka. I det privata näringslivet kallas det för konkurs (ett begrepp som relativt sällan åtföljs av raljanta kommentarer om lata arbetare).

Det bästa för alla inblandade vore om Grekland så snabbt som möjligt lämnade eurosamarbetet, gärna med en stor fet statsbankrutt – och gärna en som drar med  hela den gemensamma valutan i fallet. För euron är till sin konstruktion sannolikt det som skadat europeisk konkurrenskraft mest av alla EU:s påhitt de senaste 20 åren.

Räkna dock kallt med att makteliten kommer att göra sitt yttersta för att stoppa detta från att hända. För det värsta som kan hända är om Grekland dumpar euron, tar smällen och så sakteliga lyckas kämpa sig tillbaka till tillväxt igen – ungefär som Island gjorde efter samma finanskrasch för snart sju år sedan.

Det skulle ju, gud förbjude, kunna få fler länder längs Medelhavet att börja snegla på egna valutor igen.

Intressant?

Fler om , , , ,

Min stora feta grekiska statsbankrutt

640px-Alexis_Tsipras_Syriza

Alexis Tsipras Syriza” by FrangiscoDerOwn work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.

Det har gått snart sju år år sedan den europeiska finanskrisen startade, och sedan dess har Grekland fått ta den absolut hårdaste smällen av det feltänkta och i realiteten havererade projektet att samla Europas vitt skilda ekonomier under en och samma valuta och växelkurs – även om inget av Sydeuropas länder sluppit undan effekterna som stavas stagnation, nolltillväxt och permanentad hög arbetslöshet.

Så det är kanske fullt rimligt att medborgarna i ett land där BNP minskat med 25 procent och där mer än hälften av alla unga går utan jobb, reagerar på det enda sätt som de fortfarande kan: Genom att rösta bort de politiker som ansvarade för krisen – och fortsatt att styvnackat hålla fast vid Euron som valuta, trots att det stora flertalet nog inser att landet aldrig kommer att resa sig så länge det är fjättrat till detta blysänke.

Att notera är emellertid att det hårdföra vänsterparti som grekerna röstade till makten inte heller propagerar för att landet ska lämna vare sig EU eller Euron. Och det kanske är detta som är det riktigt tragiska med hela denna valrörelse. Gamla kommunister och falangvänster har lyckats sälja in budskapet till de desperata  grekerna att det nu minsann är slut på sparprogram, att staten ska skapa nya, pensioner och löner ska höjas, sociala förmåner ska återinföras. Dessa satsningar förutsätter Syriza att EU kommer att betala, genom att skicka in nya frikostiga lån till den bankrutta grekiska staten, som redan är skyldig hisnande 250 miljarder Euro. Någon återbetalning kommer dock inte att ske – vare sig av de gamla lånen eller de nya som behövs för att infria de stora feta grekiska vallöftena som var tredje grek uppenbarligen svalde med hull och hår.

Det minst onda hade naturligtvis varit ärlig nog att stå för den enda egentliga utvägen: Att dumpa euron och återinföra den egna nationella valutan, drachman. Skulderna hade förvisso funnits kvar och blivit mångdubbelt större i och med att kursen störtdykt, vilket i sin tur hade tvingat fram en statsbankrutt.

Men det hade i alla fall inneburit en slags botten för krisen, en nystart – och högst sannolikt bättre än den långa och utdragna plåga som fjättrandet till euron innebär år efter år.

Något märkligt i sammanhanget är att s-märkta politiker och debattörer i mångt och mycket verkar sympatisera med de grekiska vänsterextremisternas analyser. (Vilket ungefär är samma sak som att svenska socialdemokrater skulle heja på KPML® eller Kommunistiska partiet.) Fast det kanske är ett sätt att bearbeta det plågsamma faktum att de grekiska socialdemokraterna blev närmast utraderade och bara lyckades samla bara 4,7 procent av rösterna. Till och med nazisterna i Gyllene gryning fick fler röster än det gamla maktpartiet Pasok. En genomklappning av närmast episka proportioner.

Själv undrar jag hur länge den grekiska militären, en av Europas största i förhållande till BNP – och den enda bland de europeiska Natomedlemmarna som fortsatt lägger mer än 2 procent årligen på försvaret – kommer att sitta still i båten och se hur gammelkommunister och nazister steg för steg tar över parlamentet. Till råga på allt är Alexis Tsipras bästa kompis med Putin och har fördömt EU:s sanktioner mot Ryssland efter annekteringen av Krim och stödet till separatisterna i östra Ukraina. Putin var för övrigt bland de första som hörde av sig med gratulationer till de nya grekiska makthavarna.

Det här kan sluta precis hur som helst.

Intressant?

Fler om , , , ,

 

Svenska avtal med doft av Grekland

En av de mest delade SvD-artiklarna i helgen var nyheten om att de offentliganställda tjänstemännen i Grekland blir av med sex extra semesterdagar. Dessa infördes för många år sedan som en kompensation för att de anställda tvingades arbeta framför datorskärmar, något som gjorde dem trötta. Många suckar säkert åt denna lustighet, som varandes ännu ett exempel på den flagranta klientelism som genomsyrar det grekiska samhället. Frågan är ju om Grekland någonsin kommer att bli kvitt korruptionen och få ordning på sin havererade ekonomi.

Alla som pekar finger bör dock vara medvetna om att förmåner likt dessa långtifrån är främmande på arbetsmarknaden, inte heller den svenska. Byggnadsarbetarförbundet (liksom Målareförbundet) tog till exempel under en lång rad år ut en så kallad mätningsavgift från sina medlemmar – pengar som skulle täcka fackets kostnader för att registrera ackorden inom branschen. Avgiften avskaffades till slut 2007, efter många års debatt. Då hade byggjobbarna redan haft fasta månadslöner sedan decennier, och någon ackordsmätning skedde inte.

För drygt 20 år sedan, när jag kom som ung och hungrig redigerare till en av Stockholms stora tidningar, var dåvarande ledning i färd med att banta de svällande personalkostnaderna. På denna tid krävdes det en persinalstyrka på över 600 för att få ut en tidning – något som idag klaras av en dryg tredjedel så många. Detta som en följd av den tekniska utvecklingen (och tuffa rationaliseringar).

Men 1990 var Grafikerförbundet fortfarande ett rikt och mäktigt förbund, och att komma på kant med facket kunde i värsta fall innebära att det inte kom ut någon tidning över huvud taget dagen efter. Oenighet med cheferna, eller brist på framgång i löneförhandlningarna, ledde ofta till akut brist på arbetsglädje i sätteriet och tidningens tryckning blev försenad (eller så innehöll den färdiga produkten blanka sidor som inte hunnit bli klara). På tryckeriet kunde det råka trilla ner verktyg på de allra mest oåtkomliga ställen i maskineriet, och kombinerat med bristen på arbetsglädje innebar detta stora förluster för tidningsutgivaren.

Denna närmast gisslanliknande situation fick till följd att grafikerna under sin storhetstid kunde förhandla sig till guldkantade avtal som få grupper på arbetsmarknaden kom i närheten av. Vid storhelgerna, när det behövdes extrapersonal, fick vi intresserade journalister skriva upp oss på en lista – och företagsledningen valde sedan ut det antal som behövdes. På grafikersidan fanns det ingen sådan begränsning – alla hade enligt avtal rätt att att komma in och jobba extra – med dubbel OB-ersättning – oavsett om det fanns behov eller inte. Därför var det knökfullt på redaktionen under vissa storhelger. Långtifrån alla fick plats vid ombrytningsborden i sätteriet, utan fördrev tiden med att fika och se på TV.

Det ryktas till och med att dåvarande administrative chefen efter mycket tuffa förhandlingar till slut lyckades avskaffa det gamla högertrafiktillägget – ett risktillägg som grafikerna uppgavs ha åtnjutit ända sedan vänstertrafiken avskaffades 1967. (Om det stämmer har jag ingen aning om, men det hade inte förvånat, och om inte så är det en bra historia…)

Tidningen gjorde sig av med i princip samtliga grafiker bara några år senare, precis som resten av pressen, i samband med övergång till det som kallades desktop publishing. För Expressen tog det dock ytterligare ett antal år att casha in på den nya tekniken – för där hade grafikerna nämligen livstidsavtal.

Jag har ingen aning om det finns några nutida analogier på den svenska arbetsmarknaden, däremot är den så kallade Göteborgsandan säkert mer utbredd än vad folk tror. I vissa avseenden råder det nog fortfarande rena rama Grekland här i Sverige.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Myten om den fria televisionen


Greklands statliga tv-bolag slår igen, tre kanaler och en webbsajt slocknar. Ett par tusen grekiska journalister ställs på gatan. Medievärlden är i upprorsstämning och nedläggningen beskrivs som ett hot mot yttrandefriheten – även här på hemmaplan. Det är givetvis en tragedi på många sätt, och ytterligare ett bevis för att försvaret för den gemensamma valutan, Euron, för länge sedan passerat anständighetens gräns.

SVT:s vd Eva Hamilton visar dock upp prov på både klarsyn och (förhoppningsvis) lite självinsikt när hon kommenterar nedläggningen med att det faktiskt kan leda till en förbättring: den grekiska stats-tv:n har varit en koloss, präglad av korruption och nepotism enligt Hamilton.

Och visst har hon en poäng där. Det hon missar att säga är dock att dessa egenskaper delas av många public service-bolag i världen. Även svenska SVT är en sluten och insynsskyddad koloss, sannolikt fri från rent ekonomisk korruption, men vidöppen för ideologisk påverkan, vilket vi ser prov på gång på gång.

Undersökningar från Göteborgs universitet har visat att en förkrossande majoritet av SVT:s journalister sympatiserar med Miljöpartiet eller vänstern, och den som på allvar inbillar sig att detta inte påverkar nyhetsförmedlingen är tyvärr mer än lovligt naiv.

Vi tar ett aktuellt exempel. Igår morse satt stod Vänsterpartiets Hans Linde i SVT:s morgonsoffa morgonprogram och var djupt indignerad över att Sverige inte bojkottar Israelisk frukt – en produkt som han och många normalbegåvade vänsteraktivister verkar vara totalt fixerade vid. Han menar alltså på fullt allvar att det skulle få igång fredsförhandlingarna med de bägge palestininska fraktionerna på Västbanken och Gaza bara vi slutar att äta israeliska apelsiner. (Som av en händelse bygger en stor del av tekniken i Lindes smartphone på israeliska uppfinningar, så jag förmodar att han nu bojkottar även Google, Microsoft och Apple.)

Samma dag publicerade brittiska Daily Mail en annan bild av samma konflikt. Den där terrororganisationen Hamas, som styr med järnhand i Gaza och är svurna fiender till Fatah på Västbanken, drillar sexåriga pojkar till väpnad kamp mot Israel. Här får de lära sig att kidnappa soldater och skjuta Kalashnikov. I Hamas värld existerar inga fredsförhandlingar, bara en total utplåning av den Israeliska staten.

En påläst journalist hade förstås ställt frågan: hur hjälper en fruktbojkott mot detta avgrundsdjupa hat? Och om vi inte får hela bilden av denna komplicerade konflikt från public service, den så kallade Fria televisionen, vem ska då berätta den?

Samma enögdhet och ensidighet präglar bevakningen av miljö, energi och naturvetenskapliga frågor. Jag har flera gånger skrivit om SVT:s vetenskapsredaktion, som förvandlats till en kamporganisation för grön omställning, med ledande miljöaktivister som styr programutbudet. (Samma miljöjournalister som slår sig för bröstet i intervjuer för att de lyckats stänga ute meningsmotståndare från att yttra sig i medierna.)

I avtalet som SVT har med staten, ligger kravet på att ge en objektiv och allsidig bild av samhällsfrågorna, så att allmänheten ges möjlighet att ställning i en fri och öppen debatt. I många avseenden den exakta motsatsen till det vi serveras.

Jag propagerar absolut inte för att SVT ska läggas ner på samma hårdhänta sätt som den grekiska stats-tvn. Men vi skulle behöva få ett svar på frågan vad vi egentligen behöver en offentligt finansierad tv till, som andra kommersiella aktörer inte kan leverera?

Trots kris för dagspressen är det ju knappast någon som propagerar för att dra igång en statlig dagstidning, finansierad med licensavgifter.

Intressant?

SvD 1, 2, DN 1, 2,

Eurons Ikarosfärd

Jag har tidigare gjort jämförelsen mellan den gemensamma valutan och Costa Concordia, ni minns kryssningsfartyget som havererade utanför Italiens kust. Men en kanske ännu mer träffande symbolik står PJTV:s Bill Whittle för när han jämför Euron med den katastrofala flygkraschen 2009, då Air France 447 störtade rakt ner i Sydatlanten – trots att det inte fanns något egentligt fel med planet.

Orsaken till kraschen var, enligt Whittle, designfilosofin hos det fransktillverkade planet. Airbus A-330 plan är konstruerade så att piloten inte direkt kan påverka planets roder; alla kommandon i cockpit vidarebefordras till det datoriserade styrsystemet som har ett antal inbyggda säkerhetsspärrar tänkta att omöjliggöra en krasch, oavsett vad piloten tar sig till.

Problemet med dessa så kallade ”fly by wire”-flygplan är att piloterna därför inte känner flygplanets reaktioner i styrspak och roderpedaler, så som i mindre tekniskt avancerade plan, som amerikanska Boeings maskiner. Där påverkar kontrollerna vingklaffar och roder direkt via fysiska vajrar, och en pilot ser och känner alltså spakarna ändra läge när hans kollega i sätet bredvid styr planet. Boeings designfilosi är alltså motsatsen: att piloten alltid kan mer än flygplanet, medan Airbus överlåter till datoriserade system att avgöra vad som är bäst för passagerarna.

Så när de två panikslagna piloterna ombord på Air France A-330 satt bredvid varandra i cockpit och gav planets styrsystem helt motstridiga order – den ene försökte trycka styrspaken framåt allt vad han var värd för att återfår styrfart, medan den andre drog styrspaken bakåt lika hårt för att hindra planet från att störta – gjorde flygplanets dator det enda logiska: den räknade ut medelvärdet av de motstridiga kommandona. Och styrde planet rakt ner i havet.

Samma sak håller på att hända med den gemensamma valutan, enligt Whittle. I avsaknad av en pilot med full kontroll, håller de olika länderna som bäst med att ge kommandon som står i konflikt med varann; medan t ex Tyskland predikar sparsamhet och låg inflation, agerar Frankrike och Sydeuropa för att skuldsätta sig ännu mer och skyffla ännu mer pengar till havererade ekonomier. Den gemensamma valutan är med full fart på väg att krascha rakt i havet.

Orsaken är återigen designfilosofin. I grunden bygger krisen på att utformningen av Euron var full av hål men – som Richard North skriver – alla visste om det. Vad 90-talets EU-toppar med Jaques Delors i spetsen gjorde när de drev igenom Europrojektet var i princip likvärdigt med att bygga ett flygplan utan vingar, bränsletankar eller motor, proppa det fullt med passagerare – och skicka upp det i omloppsbana. Alla visste att de saknade delarna hade behövts för att förhindra en krasch, men just då fanns det inget politiker i Europa som var beredd att betala priset: en gemensam centralbank och avskaffat nationellt självbestämmande över den ekonomiska politiken. Priset var för högt, alltså väntade EU-ledarna på att en ”gynnsam kris” skulle infinna sig. När planet började förlora höjd, skulle de motstridiga EU-länderna under galgen tvingas till att ta de obehagliga beslut som krävdes. Att slanta upp för de saknade delarna, helt enkelt.

Problemet var dels att EU gravt överskattade hur snabbt det gick för valutan att tappa styrfarten, dels att det inte längre fanns tillräckligt med pengar för att lappa och laga det misslyckade projektet. Nu återstår bara att försöka avgöra var nedslagspunkten kommer att hamna. Kanske utanför Grekland, i Egeiska havet – där ett annat känt fuskbygge kraschlandade.

Att Schweiz nu betalar negativ ränta, dvs får betalt för att ta emot pengar i sina bankvalv, är ett tecken så gott som något på att nedslaget snabbt närmar sig.

(För övrigt försöker jag om möjligt undvika att boka in mig på Airbus-flighter…)

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, Aftonbladet

Andra bloggar om , , , ,

Konkursmässiga, men beväpnade till tänderna

Det var inte särskilt många år sedan Grekland styrdes av en hårdför militärjunta. Det är till och med något jag kommer ihåg från det tidiga 70-talet, då det började dyka upp ett och annat grekiskt barn i skolan där jag gick.

Med tanke på det läge som råder i dagens Grekland, med galopperande massarbetslöshet, en ekonomi i fritt fall, turister som flyr och ett politiskt system i fullt kaos, är det faktiskt förvånande att den grekiska militärledningen bara sitter och tittar på. Jag menar, det har ju skett statskupper av betydligt mindre allvarliga skäl, om man kan uttrycka sig så.

Sannolikt beror det på att den grekiska försvarsmakten, genom alla kriser på senare år, har klarat sig undan alla typer av besparingskrav. Tvärtom – medan pensionärer svälter, barn hamnar på fosterhem och soppköken rullas ut i Aten, shoppar den grekiska militären loss som aldrig förr. Och då gärna av Tyskland, som står för en fjärdedel av allt pang-pang som säljs tlll det grekiska försvaret.

Greklands militärutgifter är bland de högsta i Europa, och landet kvalar faktiskt in på en tiondeplats globalt när det gäller försvarsanslag per capita. Sedan 90-talet har landet köpt hundratal Leopard-stridsvagnar, granatkastare, jaktplan – och till och med ett par hypermoderna u-båtar från Tyskland, Frankrike och USA.

Grekland spenderar alltså mer på vapen än något annat EU-land – trots att landet är på randen till konkurs. Och den främsta handelspartnern i Europa är alltså – Tyskland. Så medan Angela Merkel föreläser för grekiska parlamentariker om vikten att fortsätta spara, tjänar hennes land 10-tals miljarder på att sälja vapen till konkursboet Grekland – Tysklands största kund när det gäller vapenköp. Och just denna del av ekonomin har, i alla fall fram till nu, varit en fredad zon. Under 2011 ökade till och med försvarsutgifterna, jämfört med föregående år.

Och så kommer det nog att förbli, trots att en tidigare majoritet i parlamentet röstat igenom en bantning av försvarsanslagen med 400 miljoner Euro som en del i EU/IMF:s räddningspaket.

Fan tro’t. Den dagen som ett grekiskt parlament tar generalernas leksaker ifrån dem, lär vi få också se de första pansarvagnarna på Atens gator.

Tillverkade i Tyskland, såklart.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5, Expressen

Andra bloggar om , , , , , ,

Rapport: Att lämna Euron en bra affär

Om någon trodde att den gemensamma valutan var räddad, i och med fulspelet kring den grekiska skuldnedskrivningen – tänk om. Greklands problem, liksom Italiens, Portugals, Spaniens och Irlands, har nämligen samma huvudorsak: den gemensamma valutan. Och så länge EU krampaktigt håller fast vid att försvara Euron, kommer Europas länder drabbas av ständigt nya sparpaket, ökad arbetslöshet och negativa tillväxttal. Men att lämna Euron skulle innebära en kris mångdubbelt större än de påtvingade krispaketen ställer till med, har vi fått lära oss. Därför måste skuldtyngda länder i Sydeuropa härda ut under bördan av ekonomiska svältkurer och av EU mer eller mindre påtvingade teknokratregeringar.

Men det behöver inte alls vara sant. En ny rapport (PDF) från analysföretaget Lombard Street Research, beställd av nederländska PVV (Partij voor de Vrijheid) slår fast att Nederländerna faktiskt skulle tjäna ekonomiskt på att lämna Euron och återinföra den gamla nationella valutan, Gulden.

Slutsatsen i rapporten är att den gemensamma valutan kraftigt har skadat Nederländernas välstånd. Den holländska ekonomin har exempelvis vuxit med endast 1,25 procent årligen sedan Euron infördes, jämfört med 3 procent per år under de 20 åren som föregick Euron. Rapporten jämför också med två snarlika länder utanför Eurozonen, Sverige och Schweiz, vars tillväxt årligen legat på 2,25 respektive 1,75 procent.

Att lämna Eurosamarbetet skulle kosta Nederländerna upp emot 51 miljader Euro (455 miljarder kr), men denna kostnad är ändå mindre än de 75 miljarder Euro (670 miljarder kr) som landet behöver pumpa in i försvaret av den gemensamma valutan.

Och även om dessa siffror gäller Nederländerna, är det inte en särskilt avancerad gissning att samma förhållanden gäller även andra länder som är med i den gemensamma valutan.

Att hålla ihop Eurozonen, däremot, kommer att kosta minst 1.300 miljarder Euro. Detta förutsatt att de allra mest optimistiska prognoserna slår in. Går det sämre, och även Spanien och Italien behöver hjälp med någon slags skuldavskrivning, kan notan bli så hög som 2.400 miljarder Euro, eller fyra gånger kostnaden för att ”rädda” Grekland och Portugal.

Charles Dumas från analysföretaget Lombard Street Research, kommenterade rapporten så här i en intervju:

 “The difficulties of the eurozone are dynamic and complex but we believe that our report, based on careful statistical analysis, points towards a growing likelihood that the eurozone cannot survive in its current form.”

Att rapporten, trots sitt explosiva innehåll inte blivit särskilt omskriven beror med största sannolikhet på att det är Geert Wilders, Nederländernas motsvarighet till Jimmie Åkesson, som beställt den. Wilders är uttalad motståndare till islam, och han och hans parti anses allmänt som högerextrema.

Vi har exakt samma problem i Sverige. Det enda partiet som intar en kritisk hållning mot EU och den gemensamma valutan är tyvärr Sverigedemokraterna.

Det är synd och skam – vårt förhållande till EU, Euron, den europeiska räddningsfonden och den ständigt växande överstatligheten är alldeles för viktiga frågor för att tas över av ett litet extremt parti som SD. Är det beröringsskräcken som gör att inget annat politiskt parti vågar ifrågasätta de galopperande galenskaperna från Bryssel?

Intressant?

Andra bloggar om , ,

Tysk dödslängtan

Merkel i Grekisk tidning.

Samtidigt, någonstans i Berlin, finslipas planerna för att få grekerna att betala skatt som  normala Nordeuropéer:

The German government says it wants to help Greece develop a modern tax administration and has started recruiting volunteers for Greek duty. More than 160 German tax officials with English language skills have signed up and about a dozen also speak Greek, a spokesman for the finance ministry said.

Det finns egentligen bara två möjliga analyser av denna nyhet. Antingen läser den tyska skattmasen inte tidningen, eller också drivs de 160 frivilliga av någon slags kollektiv dödslängtan…

Inressant?

Andra bloggar om , , , ,

DN, SvD 1, 2, 3, E24, 2

Lärdom från Island: låt bankerna dö

Kaupthing bank, en av de isländska banker som gick i graven efter finanskraschen 2008.

Samtidigt som Grekland sjunker ner i avgrunden, under bördan av EU:s ”räddningspaket”, visar ekonomin på en liten ö i Atlanten tydliga tecken på tillfrisknande. Ratingföretaget Fitch höjde nyligen utsikerna för Island från BB+ till BBB-, vilket på ska utläsas som ”stabila utsikter”. En höjning av ett kreditbetyg är inget man ser så ofta nuförtiden, och nyheten förbigicks av tystnad på de flesta håll, vilket är lite anmärkningsvärt med tanke på bedriften det innebär. Isländska statspapper är alltså inte längre klassade som skräp, vilket direkt kommer att ge resultat i form av lägre räntor och bättre lånevillkor.

Och då ska vi hålla i minnet att Island drabbades värre än någon annan nation i kölvattnet på Lehman Brothers-kraschen 2008.

Vad har då Island gjort, som inte Grekland lyckats med? Eller Portugal, Italien, Irland eller USA för den delen?

Jo:

In what some might be tempted to consider an example for debt-laden Greece, Iceland has bounced back after letting commercial banks fail and making its labour and product markets more flexible.

Islänningarna gjorde alltså revolution och lät bankerna, de som orsakat problemen, ta det fulla ansvaret för sina dåliga affärer och gå i konkurs – medan bankcheferna drogs inför domstol. Nu, tre år senare, är landet på god väg tillbaka mot stabil tillväxt och ett krympande budgetunderskott. Islänningarna vägrade att ta på sig livslånga skulder från giriga bankchefer, till skillnad från alla andra länder som drabbades av finanskrisen.

Fallet Island borde alltså vara en lärdom såväl för det krisande Europa som för USA, som är  skyldig sina banker mångdubbelt mer än någon annan nation i världen. Och tvärtemot vad alla ekonomiska förståsigpåare påstår, är detta sannolikt den enda vägen ut ur krisen: att låta bankerna ta det fulla ansvaret för vad de ställt till med. Att låta dem drabbas fullt ut av kreditförlusterna – och gå i konkurs. De som överlever kommer garanterat att vara försiktigare framöver med att uppfinna nya finansiella fiffigheter som CDS:er, derivat, suprimelån och robothandel. Det kommer att bli riktigt rörigt under ett par år, precis som på Island, men alternativet är ännu mer skuldsättning och ännu hårdare krispaket som på sikt riskerar att göra Europa till en nation av tiggare.

Tyvärr sitter EU:s makthavare bakbundna av bankirerna, och kommer aldrig att våga göra det enda rätta; att låta bankerna dö som de parasiter de är. Istället kommer även nästa ”räddningspaket” som beslutas i kväll/i morgon/nästa vecka/om en månad att slussas direkt tillbaka till  banker i framför allt Tyskland och Frankrike. Allt för att rädda bankerna och den gemensamma valutan – det kanske mest vansinniga ekonomiska projektet någonsin.

Och för varje nytt lån som den så kallade trojkan, EU/ECB/IMF, beviljar Grekland ökar  kraven på nedskärningar. Pensioner sänks liksom lönerna, 100.000-tals statsanställda får sparken, barnhemmen fyllas av unga vars föräldrar inte längre har råd att ge dem mat.

Medicinen som ordineras gång efter gång, tar sakta men säkert livet av patienten.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, Aftonbladet, GP

Uppdatering: SvD näringsliv har vaknat till, och skriver om Islands rekordsnabba återhämtning idag.

Ekonomisk självmordspakt mot Iran

Hormuz-sundet, getingmidjan i Persiska viken genom vilken en femtedel av världens olja fraktas.

Vapenskramlet mot Iran tilltar – senaste utvecklingen i det kalla kriget mot USA togs går, när en amerikan dömdes till döden för spioneri. USA och President Obama vill nu få med EU på en gemensam bojkott av iransk råolja – det vill säga själva grundbulten för Irans ekonomi – för att sätta press på landet att upphöra med sitt kärn(vapen)program.

Iran svarar i sin tur med att hota stänga det strategiska Hormuz-sundet, genom vilket 20 procent av världens råolja fraktas via oljetanker varje dag. En blockad av det smala sundet skulle skicka värlsmarknadspriserna på råolja genom taket: enligt analytiker skulle vi kunna få se prisnivåer på över 400 dollar fatet (åtminstone kortsiktigt). Idag pendlar priset runt 100 dollar fatet.

En så kraftig oljeprischock skulle kunna driva USA:s haltande ekonomi rakt in i recession, och för skuldkrisens Europa hade effekterna sannolikt blivit mångdubbelt värre. Värst skulle Grekland drabbas, som numera får mer än en tredjedel av sin olja från Iran (på kredit, enligt rykten som dementerats offentligt av Teheran). Tidigare levererades oljan från Ryssland, Azerbajdzjan och Kazakstan, men sedan Grekland i princip gick i statsfinansiell bankrutt vägrar dessa länder att leverera, av rädsla för att inte få betalt.

Samma läge gäller för övrigt för andra Medelhavsländer, som Spanien och Italien.

Att hoppa på det amerikanska sanktionståget ser alltså vid första anblicken ut att vara rena rama självmordspakten. I bästa fall hamnar stora delar av Sydeuropa i akut energikris, i värsta fall drabbas hela kontinenten av skyhöga bränslepriser som effektivt tar död på en eventuell ekonomisk återhämtning.

För USA är det en helt annan femma. En oljekris i Persiska viken skulle självklart bli kännbar på kort sikt. Men det hade samtidigt inneburit ett mycket stort tryck på Barack Obama att upphäva det mångåriga förbudet mot prospektering av nya oljekällor i USA och stoppet för djuphavsborrning utanför USA:s kuster, som varit i kraft sedan olyckan med Deepwater Horizon för snart två år sedan. Och det militärindustriella komplexet jublar nog också i smyg: de kraftiga nedskärningarna inom det amerikanska försvaret som aviserats efter återtåget från Irak och Afghanistan, kanske kan skjutas ytterligare några år på framtiden om det hettar till på allvar i Hormuz.

Intressant?

SvD, SvD, E24

 

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: