Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Hamas

Israels blockad mot Gaza gjorde Hamasledarna stenrika


Få vet exakt hur många tunnlar som terroristerna i Hamas egentligen grävt under Gaza, men uppenbart är att det underjordiska systemet varit avsevärt större och långt mer utbrett än vad armen (IDF) och Israels underrättelsetjänst kunnat föreställa sig. Och det är primärt av detta skäl som den nu avstannade Gaza-offensiven hållit på såpass länge jämfört med tidigare militära operationer i Gaza. Det har helt enkelt tagit tid för IDF att upptäcka och demolera tunnlarna (32 stycken enligt de senaste uppgifterna).

Inspektioner som gjorts på plats visar dessutom svart på vitt det som IDF hävdat under lång tid: Att ett stort antal civila byggnader – sjukhus, moskéer, skolor, vanliga bostadshus – haft omfattande tunnelsystem under sig Tunnlar professionellt byggda i betong och med elektriskt belysning. Underjordiska system vars grenar sträckt sig kilometervis under mark – ett flertal  in på Israeliskt territorium – och som använts dels för att skydda Hamasledare, dels för att lagra och/eller tillverka de raketer som avfyrats mot Israel.

Och framför allt skulle tunnlarna göra det möjligt för Hamas att anfalla mål djupt inne på israelsiskt territorium – i syfte att kunna ta israelisk gisslan och använda denna i utpressningssyfte,

Även Gazas centralsjukhus visade sig ha ett bunkersystem i källaren, som enligt uppgifter använts som Hamas ledningscentral. (Det är därför Hamasledarna hållit många intervjuer just på sjukhuset, något som dock aldrig rapporteras av reportrar på plats, eftersom Hamas förbjudit det.)

Men tunnelsystemet i Gaza är långtifrån nytt. Tunnlarna började byggas redan på 80-talet, då framför allt för att smuggla varor från Egypten som delar en 1,2 mil lång gräns mot Gazaremsan vid gränsstaden Rafah. Efter Hamas maktövertagande 2006 och den påföljande israeliska blockaden, intensifierades byggverksamheten och som mest fanns flera tusen tunnlar som användes för att smuggla allt från blöjor till lyxbilar till Gazaremsan.

Och eftersom Hamas såg till att ta ut skatt på allt smuggelgods – medan tull på varor från den legala importen tillföll den Palestinska myndigheten i Ramallah – blev flera höjdare i organisationen snabbt mycket rika och antalet dollarmiljonärer kan räknas i tusental. Israel Today skriver:

In recent media interviews, Professor Ahmed Karima of Al-Azhar University in Egypt noted that in recent years Hamas has blossomed into a movement of millionaires. According to Karima, Hamas can boast no fewer than 1,200 millionaires among its leadership and mid-level officials. That assertion was backed up by Palestinian leader Mahmoud Abbas, who in 2012 estimated the number of Gaza millionaires to be 800.

Hamasledaren Khaled Mashal är riktats av alla, och sägs vara god för inte mindre än 18 miljarder kr, enligt uppgifter i jordanska medier.

De nyvunna rikedomarna har gått befolkningen i Gaza spårlöst förbi. Istället har miljonerna använts till att köpa exklusiva bilar, lyxbostäder och fastigheter utomlands – och vapen förstås. Och samtidigt som folket led brist på allt, kunde höjdarna själva bedriva jihad i luftkondititionerade lyxlägenheter i Qatar, på tryggt avstånd från fattigdomen och misären i det Gaza som de själva  förvandlat till ett mål för Israels bomber.

Tunnelindustrin boomade under åren med israelisk blockad  och utvecklades snabbt till en av Hamas viktigaste intäktskällor. Som mest utgjorde smugglingen 30 procent av ekonomin, och 10.000-tals gazabor jobbade i tunnlarna. Det upprättades till och med ett tunnelministerium för att administrera intäkterna från smuggelverksamheten. Myndigheten betalade också ut ersättning till familjerna till tunnelarbetare som miste livet när tunnlar rasade eller svämmades över.

För ett par år sedan skrev jag så här om denna gigantiska underjordiska industri.

Omar Shabban, ekonom verksam vid den Gazabaserade tankesmedjan Palthink,berättar för BBC att så mycket som 500.000 liter bensin och 300.000 cigaretter smugglas in via tunnlarna – varje dag. Vissa av tunnlarna är stora nog att köra igenom – under 2011 fördes c:a 13.000 bilar in i Gazaremsan denna väg. Och den boomande byggindustrin i Gazaremsan är nästan helt beroende av byggmaterial och cement som smugglas in via tunnlarna. 10.000 personer är ”anställda” i denna tunnelekonomi, som gjort många förmögna (den palestinska myndigheten på Västbanken hävdar att många av Gazaremsans 600 nya miljonärer har smuggelverksamheten att tacka för sitt välstånd).

Men mest av alla tjänar Hamasregeringen på smugglingen. Den styr verksamheten och tar ut avgifter för varenda pryl som smugglas in via tunnlarna. En egyptisk källa som Asharq Al-Awsat talat med hävdar att tunnlarna idag har blivit en av Hamasregimens primära intäktskällor och i princip betyder ”liv eller död” för organisationen.

Därför skulle det givetvis vara ett tungt ekonomiskt avbräck om smugglingen plötsligt upphörde. Särskilt som tullavgifter från de c:a 250 lastbilar som kommer in dagligen på legitim väg vid israeliska Kerem Shalom, går direkt till den Palestinska myndigheten på Västbanken – inte till Hamas.

 

Vad man ska ha i minnet är att det är den israeliska – och på senare tid även den egyptiska – blockaden mot Gaza som gjort detta möjligt. Utan blockaden hade inkomsterna från gränshandeln tillfallit den palestinska regeringen under mahmoud Abbas i Ramallah istället. Därför har Hamas gjort allt för att stoppa denna ”vita” importen av varor, genom att helt enkelt lägga beslag på transporter när de kommit in i Gaza – och istället tvingat invånarna till att köpa från den Hamaskontrollerade svarthandeln. För de styrande i Hamas vore det alltså knappast något positivt om Gaza-blockaden lättade eller upphörde, snarare tvärtom.

Ett exempel på denna bisarra dubbelmoral är att Hamas vägrat att släppa in transporter med  ”sionistisk bensin” genom någon av de båda israeliska gränsövergångarna. Istället sålde Hamas sin egen insmugglade, och betydligt dyrare, bensin från Egypten. Samtidigt som den hårt prövade civilbefolkningen tvingats leva i fattigdom och en arbetslöshet på 40 procent, har Hamas lagt beslag på den cement som importerats via Israel till att bygga terrortunnlar istället för bostäder.

Resultatet efter den snart åtta år långa israeliska blockaden, som kom till till för att hindra palestinska extremister att föra in vapen till Gaza, fick alltså helt motsatt effekt: Den berikade just de terrorister man ville stoppa. Och med fickorna fulla av pengar kunde Hamas mer eller minera ostört bygga ut sin militära infrastruktur under jord, under Gazas sjukhus, moskéer och skolor, som undan för undan förvandlades till vapenupplag för raketer som köpts från Iran eller tillverkades på plats. När den israeliska operationen inleddes för en dryg månad sedan fanns därför fler raketer än nånsin på Gazaremsan – bedömningar pendlar mellan 15.000 och 20.000.

För den som är kritisk mot den israeliska blockaden finns här alltså ett utmärkt argument för att upphöra med den omgående.

Och även om IDF kämpat i en allt hårdare medial motvind för att upptäcka och förstöra terrortunnlarna – för varje civilit offer blir omvärldens fördömanden allt hårdare – är frågan om den riktigt stora game changern för Gazas framtid finns i Kairo. För sedan general Al-Sisi kom tog makten förra sommaren i en militärkupp där islamisten Muhammed Mursi avsattes, har Hamas inte bara förlorat en allierad. Organisationen hatas och föraktas av såväl den egyptiska ledningen som en majoritet av allmänheten, och inget skulle passa Egypten bättre än att Israel en gång för alla raderade ut extremisterna i Hamas – som ju är en del av det numera förbjudna Muslimska brödraskapet – från kartan.

Inslaget nedan ger en bra sammanfattning av känslorna i Egypten mot de styrande på Gaza.

Sedan maktskiftet i Egypten ligger också smuggelekonomin i ruiner. Al-Sisi beordrade redan i fjol att alla tunnlar mellan Sinai och Gaza skulle förstöras, vilket slagit hårt mot Hamas finanser. Mer än 1.600 tunnlar har förstörts av Egypten de senaste månaderna, de senaste så sent som för någon vecka sedan. Egyptens mål är, precis som Israels, att svälta ut Hamas och andra islamistgrupper, genom att hindra inflödet inte bara av vapen utan också av smuggelvaror till Gaza.

Det är här man ska hitta förklaringen till det hårda motstånd som Israel har mött på marken i Gaza – att försvara tunnlarna handlar om överlevnad för Hamas.

För utan pengar, ingen jihad.

Intressant?

Fler om , , ,

DN, SvD 1, 2

Svårigheten att förhandla med nån som bara vill se dig död

Det finns knappast någon konflikt som, trots sin relativt begränsade omfattning, lockar fram så starka känslor som det till synes eviga kriget mellan Israel å ena sidan och palestinska grupper som Fatah och Hamas på den andra.

För att använda ett lite finare ord brukar Israel anklagas för att bedriva assymetrisk krigföring – genom att till exempel attackera civilbefolkning istället för stridande trupp. Men så är det ju inte – även om man kan få det intrycket om man följer svenska mediers rapportering. Konflikten är minerad mark i ordets alla bemärkelser, och den som uttrycker en åsikt som kan tolkas som det minsta Israelvänlig riskerar hudflängning i sociala medier, något som Stefan Löfven nu fått erfara. Framför allt upprörs många debattörer av att det saknas proportionalitet i antalet döda civila på de båda sidorna i konflikten. Resultatet blir att Hamas, som dels gör sitt bästa för att spränga israeliska civila i bitar, dels använder den egna civilbefolkningen som mänskliga sköldar för sina avskjutningsramper och vapendepåer – legitima militära mål – vinner omvärldens sympatier. Medan Israel, som skyddar sina civila med skyddsrum och sofistikerade anti-robotsystem, utmålas som den part som begår krigsbrott.

Ett problem är att de återkommande striderna mellan Hamas och Israel över huvud taget beskrivs som ”konflikter”. För det är det inte. Det här rör sig om terrorhandlingar, eftersom den ena sidan (Hamas) vill utrota den andra. Därför finns det heller inga utsikter att förhandla sig fram till någon varaktig fred, eftersom det är utsiktslöst att förhandla med någon som bestämt sig för att döda en.

Låt oss gå igenom vad det hela handlar om, punkt för punkt:

För det första: Israel ockuperar inte Gaza, en missuppfattning som upprepas gång på gång av organisationer som Ship to Gaza,men som inte blir mer korrekt för det. Israel utrymde Gaza och alla bosättningar 2005, och sedan dess har palestinierna själva styrt den smala fyra mil långa landremsan med 1,8 miljoner invånare. Däremot upprätthåller Israel en omfattande kontroll av allt gods som förs in till Gaza, via flyg, båt eller landvägen via två de gränsövergångarna från Israel, en i norr och en i söder där 100-tals lastbilar med förnödenheter passerar dagligen, trots konflikten.

Att denna kontroll – som kallas blockad av Israels kritiker – behövs är dessvärre tydligt. Hamas, Islamiska jihad och andra extremistigrupper som verkar i Gaza gör sitt bästa för att smuggla in allt större raketer för att användas i attacker mot Israel. Så sent som i mars bordades ett fartyg på väg till Sudan av den israeliska underrättelsetjänsten med ett stort antal syrisktillerkade långdistansraketer av typen M-302 ombord. Dessa skulle efter avlastning i Sudan smugglas via Sinai till Gaza. Till skillnad från tidigare, då Hamas endast haft tillgång till mindre raketer, hotar dessa vapen Israels själva hjärtland, storstäderna Tel Aviv/Haifa och Jerusalem, vilket gör denna omgång betydligt värre än tidigare raketattacker från Hamas. På bara en vecka har nära 1.000 raketer skjutits från Gaza mot Israel.

För det andra: Det är inte bara Israel som bedriver blockad mot Gaza. Även Egypten har i princip stängt hela sin gräns mot Gazaremsan, eftersom islamistiska terrorgrupper i Gaza även hotar stabiliteten på Sinaihalvön. Den nuvarande militärregimen i Kairo avskyr innerligt Hamas, som är en del av Muslimska brödraskapet – rörelsen vars president Muhammed Mursi avsattes i en militärkupp förra sommaren. Men trots att Egypten alltså bedriver exakt samma blockad som Israel, skjuts det inga terrorraketer mot egyptiska städer.

(Egypten har dessutom förstört ett stort antal av de smuggeltunnlar mellan Sinai och Gaza som använts för att föra in vapen och stridande till Gaza. Uppenbarligen har detta arbete inte varit tillräckligt, med tanke på det stora antal långdistansraketer som Hamas skjutit iväg de senaste dagarna mot Tel Aviv, Jerusalem och nu senast Eilat.)

För det tredje: Gazaremsan har inte varit vare sig israeliskt eller palestinskt område. Området ockuperades av Egypten 1948, då staten Israel bildades och krig utbröt med de arabiska grannländerna. I Sexdagarskriget 1967 intogs Gazaremsan av Israel, som ockuperade området fram till 2005, då premiärminister Ariel Sharon beslöt att ensidigt utrymma de israeliska bosättningarna  och lämna över kontrollen till palestinierna (Egypten var inte intresserat av att ha tillbaka marken).

2005 fanns alltså för första gången någonsin – genom Israels försorg –  ett landområde där palestinierna hade full självständighet. Alltså en början till palestinsk stat. Visst, befolkningen var fattig, men de fabriker, drivhus, konstbevattningsanläggningar och annan infrastruktur som israeliska bosättare hade lämnat efter sig, fungerade fortfarande. Dessutom erbjöd de milslånga stränderna stora möjligheter till turism. Framtiden för Gaza verkade trots allt ganska ljus just då, efter 2005. Jeffrey Goldberg skriver bra i The Atlantic om Gazas historiska chans och hur den slarvades bort:

In the days after withdrawal, the Israelis encouraged Gaza’s development. A group of American Jewish donors paid $14 million for 3,000 greenhouses left behind by expelled Jewish settlers and donated them to the Palestinian Authority. The greenhouses were soon looted and destroyed, serving, until today, as a perfect metaphor for Gaza’s wasted opportunity.

Vid de första fria palestinska valen året efter, röstades islamistiska Hamas fram till makten – kanske mest som en protest mot det korrumperade maktpartiet Fatah. Hamas, som stämplats som terrorister av såväl EU som USA (dock inte Sverige) har sedan dess ägnat all sin energi  åt att förvandla  Gaza till en tungt militariserad bas, istället för att försöka få ekonomin på fötter och göra något åt den skyhöga arbetslösheten. I snart 10 år har Hamas, tillsammans med andra och ännu mer extremistiska rörelser, så gott som dagligen låtit raketerna regna över södra Israel, i hopp om att de ska döda någon – vem som helst – eftersom varje israel enligt Hamas logik är en legitim måltavla. Istället för satsningar på infrastruktur, bostäder och arbetstillfällen har Hamas lagt allt på att nå organisationens övergripande mål: Att utplåna Israel.

Som tur är har Hamas så här långt haft minst sagt begränsad framgång i detta projekt. Den israeliska civilbefolkningen har motvilligt tvingats anpassa sig till den dagliga terrorn, och lever med vetskapen att det när som helst kan komma ett raketlarm. Då gäller det att snabbt som ögat hitta ett skyddsrum – ofta har man bara 15 sekunder på sig att sätta sig i säkerhet. Det gäller även dagisbarn, som får lära sig hur de skyddar sig mot palestinska raketer ungefär samtidigt som de lär sig gå. Dessutom har IDF, den israeliska försvarsmakten, utvecklat sitt eget missilförsvar – Järnkupolen – som skjuter ner många av de inkommande raktererna innan de når sina mål.

Israel har alltså satsat enorma resurser på att skydda sin befolkning från raketterrorn från Hamas, vilket gör att de civila förlusterna på den israeliska sidan är ganska små, jämfört med hur många civila som dödats i Gaza i samband med IDF:s bombningar av raketramper och vapenförråd.

Hamas å sin sida struntar i hur många som dör av den egna befolkningen. I Gaza har det därför inte byggts några skyddsrum – pengarna har gått till raketer istället.


Militära anläggningar förläggs medvetet i bostadsområden, där de skyddas av mer eller mindre ofrivilliga mänskliga sköldar. När Israel förvarnar de boende om en förestående bombattack, går Hamas ut och beordrar dem att återvända till sina hus – något som organisationen själv har bekräftat. Ett 40-tal av de raketer som skjuts mot Israel hittills har dessutom landat inne i Gaza, däribland en som slog ut en kraftledning som levererar el till 70.000 gazainvånare. (Det israeliska energibolaget som äger verket vågar inte skicka någon att reparera ledningen som ligger på Hamaskontrollerat område.)

Som Israels premiärminister uttryckte skillnaden mellan de bägge sidorna: Israel använder anti-missilsystem för att skydda sin befolkning. Hamas använder civilbefolkning för att skydda sina raketer.

pmisrael

Det är framför allt detta förhållande som gör att de palestinska dödstalen blir så stora, jämfört med Israels. Och Hamas vet mycket väl, att ju fler civila som dör, desto större blir det internationella trycket på Israel att avsluta sin offensiv. Denna ”proportionalitetsprincip” används tyvärr alltmer flitigt även i den svenska debatten: Eftersom många fler palestinier än israeler dör, måste Israel alltså vara den mest onda parten i konflikten och huvudansvarig för att få slut på dödandet.

Detta är precis vad Hamas vill uppnå – och därför har man ingen som helst brådska att gå med på vapenvila. Det är ett grymt och cyniskt spel med den egna befolkningens liv som insats.

Och för det fjärde: Hamas raketterror mot Israel har ingenting med fredsförhandlingar eller kampen för en själständig palestinsk stat att göra. Hamas är en extrem, antisemitisk rörelse med medeltida värderingar, vars själva stadga slår fast att alla judar ska fördrivas eller dö –  och det gäller inte bara på Västbanken utan i hela det område som idag utgör staten Israel. Hamas struntar i hur många bosättningar Israel bygger – organisationen har gång på gång förklarat att man aldrig kommer att erkänna Israels rätt att existera någonstans.

Som SvD:s Benjamin Katzeff Silberstein skriver:

Organisationens mest välkända ideologiska mål må vara att utrota staten Israel, men det är knappast det enda målet. Parallellt med Hamas krig mot Israel strider de också mot självklara mänskliga rättigheter. De som främst får utstå konsekvenserna av Hamas politik är inte Israel, med sina skyddsrum och sitt missilförsvarssystem, utan Gazas civila.

Och så länge Hamas sitter kvar vid makten, kommer det aldrig någonsin att bli varaktig fred mellan Israel och palestinierna – än mindre en palestinsk stat.

Ändå finns det ganska många i den svenska debatten, till och med representanter från statsbärande partier som socialdemokraterna, som på allvar vill att Israel ska fredsförhandla med Hamas. En motpart vars främsta ambition alltså är att döda så många israeliska civila som möjligt – ett soklart krigsbrott – samtidigt som den egna befolkningen tvingas agera mänskliga sköldar – något som är ett minst lika allvarligt brott mot krigets lagar.

Med ett lite finare uttryck skulle man kunna beteckna det som assymetrisk opinion.

Intressant?

Fler om , ,

Gazakonflikten och den haltande källkritiken

Vi matas dagligen med bilder på döda och skadade från från konflikten i Gaza. Hjärtskärande filmklipp och stillbilder, förmedlade av TV, tidningar och Internet – offer för en som det ser ut skoningslös terror från en övermäktig israelisk krigsmakt mot en skyddslös civilbefolkning.

Men hur ofta hör vi nyhetsuppläsare eller journalister lägga in en brasklapp för att bilderna som visas kan ifrågasättas ur ett källkritiskt perspektiv? I princip aldrig, trots att många av de sekvenser som kablas ut via BBC, CNN, Aljazeera och SVT utgör en del av propagandakriget mellan Hamas och Israel. Härom dagen fick BBC göra en pudel efter att ett av kanalens egna inslag visat hur en skadad palestinier bars iväg efter en attack – för att någon minut senare i samma film resa sig och vandra iväg till synes oskadd.

Al-qassambrigaderna, Hamas väpnade gren, twittrade i förra veckan ut en bild på ett svårt skottskadat palestinskt barn, enligt uppgift från ett sjukhus i Gaza, som ett bevis på den israeliska arméns övergrepp. I verkligheten var bilden tagen i Syrien för en månad sedan (vilket snabbt avslöjades av på Twitter).

På Facebook spreds en bild tidigare i år som påstods visa en israelisk soldat som trampade på en liten palestinsk flicka med sin armekänga samtidigt som han siktade med sitt automatgevär mot hennes huvud. En våg av avsky sköljde över IDF i de sociala medierna, tills det avslöjades att bilden var från en gatuteater i Bahrain, inte från Västbanken eller Gaza.

I de sociala medierna uppmärksammas denna typ av propaganda snabbt. Det verkliga problemet är när stora internationella medier, vars ledstjärna är att vara objektiva i sin rapportering, i princip slänger normal källkontroll över bord när det kommer till Israel-Palestinakonflikten. Berättelsen som förmedlas är ju oftast densamma – det gäller bara att hitta bildmaterial som passar regin. Många bilder är givetvis autentiska, och man ska absolut inte bortse från det stora mänskliga lidande som följer med bombkriget mot Hamas. Men det är också känt att en del av de bilder som kablats ut från Västbanken och Gaza kan vara fabricerade, skapade för att skapa opinion.

Problemet är att stora nyhetsbyråer och tv-bolag, amerikanska Reuters och brittiska BBC, sällan har egen personal på plats i Gaza och på Västbanken – riskerna och kostnaderna är för stora – och de förlitar sig därför på lokala frilansfotografer för att leverera bildmaterial. I vilken mån dessa frilansare är objektiva i sin rapportering – eller ens tillåts att försöka – är därför svårt att avgöra.
Att det förekommer fejkade nyhetsbilder från konflikten är däremot känt sedan länge.  2005 myntades begreppet Pallywood av Boston-professorn Richard Landes, som producerade en 18 minuter lång online-dokumentär kallad Pallywood: According to Palestinian Sources, som uppmärksammades bl a av amerikanska CBS nyhetsmagasin 60 Minutes. Landes (som i källkritikens namn måste betecknas som starkt pro-israelisk), visar i filmen hur palestinska frilansjournalister, anlitade och utrustade av tv-bolag i väst, aktivt iscensätter upplopp, med fejkade skottskador och ambulanstransporter för att manipulera västmediernas bild av konflikten.

Hur mycket av detta vi ser i rapporteringen från Gaza just nu, ska vara osagt – BBC-blundern kan ha varit ett enstaka olycksfall i arbetet. Eller inte. Brittiska kolumnisten Melanie Phillips hävdar för sin del att det brittiska public servicebolaget medvetet deltar i propagandakriget mot Israel.

Kontentan är i alla fall att det parallellt med raketbeskjutningen och bombningarna pågår ett informationskrig, där vi dessvärre inte kan förvänta oss någon som helst hjälp av etablerade medier att avgöra vad som är sant eller falskt.

SvD berörde visserligen saken i en artikel i lördags som handlade om informationskriget i de sociala medierna, men då med vinkeln att IDF, den israeliska militären, använde sig av Twitter i propagandasyfte. Huruvida uppgifter från de stenhårt Hamaskontrollerade medierna i Gaza borde ifrågasättas på samma grunder, framgick inte av artikeln.

Det brukar ju heta att krigets första offer är sanningen, och så är det nog fortfarande. Skillnaden är att vi idag, med de sociala mediernas hjälpt, har betydligt större möjligheter att avslöja lögner och propaganda än tidigare.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

SvD, DN, Aftonbladet, Expressen

Hamas terror och rätten att försvara sig


Det finns all anledning att vara kritisk mot Israels bosättningspolitik på ockuperade områden (även om det är juridiskt omstritt vem de ursprungligen tillhör), behandlingen av palestinier på såväl Västbanken som i Gaza – varav det senare området befinner sig i blockad sedan kriget mot Israel 2008-2009 – och den insomnade fredsprocessen.

Antal raketer som Hamas och andra terrorgrupper skjutit mot Israel sedan årsskiftet. 2012 är på väg mot ett nytt beklagligt rekord.

Men detta är knappast ett försvar för att Hamas, Islamiska Jihad och en rad andra terrorgrupper sedan 12 års tid bombarderat södra Israel med raketer, något som vår utrikesminister Carl Bildt antyder på sin blogg. Sedan årsskiftet har mer än 1.000 missiler avfyrats mot israeliska städer och byar i syd, och beskjutningen trappades upp avsevärt under oktober och början av november. Bara under de senaste dygnen har mer än 350 raketer skjutits in mot Israel (se IDF:s blogg för uppdaterade siffror över antal missilträffar).

Och Hamas skjuter knappast missiler mot Israel för att de är missnöjda med ”fredsprocessen”. Hamas, en organisation som terrorstämplats av EU, USA och de flesta västländer, är nämligen inte ett dugg intresserad av att skapa fred med Israel. Hamas har egentligen bara ett mål: att förinta Israel och helst utrota dess ”ohyra” till invånare – något som organisationens företrädare upprepar så ofta de får tillfälle. Detta mål – att förinta Israel – delar Hamas för övrigt med Muslimska brödraskapet i Egypten (Hamas är en avläggare till MB), vars president Mohammed Mursi nu står inför det kniviga valet att antingen upprätthålla den mångåriga freden med Israel, eller ställa upp och hjälpa Hamasbröderna i Gaza.

Att Israel, liksom alla andra länder borde ha rätt att försvara sig mot terror, trodde jag i min enfald att de flesta var överens om, även Carl Bildt och svenska ledarskribenter. Men när man läser tidningarna får man lätt intrycket av att det är Israel som bedriver ett terrorkrig mot civilbefolkningen i Gaza – när det egentligen förhåller sig precis tvärtom. Under flera års tid har israelernas vardag hotats av den ständiga raketbeskjutning från terrorgrupper i Gaza. Varje dag har barn fått fly skolor för att uppsöka skyddsrum undan missilerna. Under hela den tid som detta bombardemang pågått, har medierna förbigått terrorn med tystnad.

Men när till slut Israel väljer att försvara sig, för att skydda sin befolkning, då blir det liv i luckan. Ledarskribenter och proffstyckare överträffar varandra i att mana till återhållsamhet – från israeliskt håll förstås – och konspirationsteorierna tar fart. Carl Bildt spekulerar till exempel om att Israel vill ”återställa tilltron till sin vedergällningsförmåga”, medan Isabell Schierenbeck, docent i cynism statsvetenskap vid Göteborgs universitet, avfärdar kampanjen som ett sätt för regeringen Netanyahu att visa musklerna inför stundande nyval. Att det skulle handla om omsorg för de egna medborgarna verkar vara fjärran bägge dessa ”experters” empatiska förmåga.

I realiteten är ju risken att dras in i ett utdraget och kostsamt markkrig i Gaza, med flertalet döda israeliska soldater som följd, mångdubbelt större än de osäkra politiska framgångar som skulle kunna vinnas på att bomba sönder Gaza. Dessutom finns alltid risken för att Hizbollah i Libanon ansluter till striderna, och att det nya styret i Egypten mer eller mindre aktivt börjar stödja sina bröder i Gaza.

Nej, det verkliga hotet mot fred och en lösning i Israel-Palestinakonflikten är och förblir terrorister som Hamas, som sedan maktövertagandet 2007 använt den egna befolkningen i Gaza som mänskliga sköldar i sitt  krig mot Israel. Det är Hamas som år efter år sanktionerat daglig raketbeskjutning mot en miljon israeler. En beskjutning som riktas urskiljningslöst mot skolbussar, barn, kvinnor, förskolor och bostadsområden. Ju fler som dör desto bättre, lyder fanatikernas skruvade analys.

Och på vanligt vis placerar terroristerna sina vapen och avskjutningsramper mitt i tättbebyggda bostadsområden i Gaza. Finns kvinnor och barn i närheten är det bara ett plus, eftersom det garanterar civila offer när Israel slår tillbaka, och därmed seger i mediekriget. Hamas-terrorn dödar alltså inte bara israeliska civila, de struntar fullständigt i om den egna befolkningen hamnar i skottlinjen.

Det är i ljuset av detta man ska se Israels likvidering av general Ahmed Jabari, ledare för Hamas militära gren. Man kan ha moraliska invändningar mot metoden att ta livet av terrorledare på främmande territorium. Dock ska man komma ihåg att det handlade om palestinas motsvarighet till Osama Bin Ladin. General Jabari var ansvarig för kidnappningen av Gilad Shalit, den unge soldat som hölls gisslan av Hamas i flera år innan han utväxlades mot drygt 1.000 palestinska fångar. Tillsammans hade dessa män utfört terrordåd som kostat fler än 500 israeler livet, och den högste ledaren för denna terrorrörelse var alltså Jabari.

Professionella armviftare som indigneras över mordet på generalen bör dock hålla i minnet att USA gjorde exakt samma sak i Pakistan för bara något år sedan. Ett kontraktsmord utfört på främmande lands territorium, som president Barack Obama solade sig länge i glansen av och som applåderades världen över – även av oss i Sverige.

Om Hamas skulle lägga ner sina vapen, och upphörde med sin raketbeskjutning mot Israel, hade det nog funnits goda möjligheter för en fredlig tvåstatslösning i regionen.

Skulle Israel däremot lägga ner sina vapen hade landet raderats från kartan för gott.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Läs även Roy B. Altermans blogg

DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD, SR 1, 2, 3

Blockaden av Gaza en bra affär – för Hamas

Tunnelekonomi – cement smugglas in i Gaza med hjälp av en slags tunnelpråm.

Det är dags för ytterligare ett Ship to Gaza-jippo, denna gång med vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt som svenskt dragplåster på båten Estelle (vad säger hovet?). Seglatsen har som mål att häva den israeliska blockaden av Gaza, vilket naturligtvis inte kommer att ske så länge styrande Hamas tillåter raketer från Gaza att regna ner så gott som dagligen på israeliskt territorium, och envisas med att ha utraderingen av staten Israel som en central punkt på sitt partiprogram.

Det är också tveksamt om Hamas, som tog makten i Gaza 2007, har något större intresse av att öppna gränserna mot Israel. Under de fem år som gått sedan blockaden inleddes, har nämligen en lukrativ svart marknad växt fram – där varor, förnödenheter och råmaterial smugglas in genom de c:a 1500 tunnlar som löper under gränsen mellan Gaza och Egypten. Enligt arabiska tidningen Asharq Al-Awsat omsätter denna ”tunnelekonomi” mångmiljardbelopp varje år, och omfattningen av smuggelverksamheten är enorm.

Omar Shabban, ekonom verksam vid den Gazabaserade tankesmedjan Palthink, berättar för BBC att så mycket som 500.000 liter bensin och 300.000 cigaretter smugglas in via tunnlarna – varje dag. Vissa av tunnlarna är stora nog att köra igenom – under 2011 fördes c:a 13.000 bilar in i Gazaremsan denna väg. Och den boomande byggindustrin i Gazaremsan är nästan helt beroende av byggmaterial och cement som smugglas in via tunnlarna. 10.000 personer är ”anställda” i denna tunnelekonomi, som gjort många förmögna (den palestinska myndigheten på Västbanken hävdar att många av Gazaremsans 600 nya miljonärer har smuggelverksamheten att tacka för sitt välstånd).

Men mest av alla tjänar Hamasregeringen på smugglingen. Den styr verksamheten och tar ut avgifter för  varenda pryl som smugglas in via tunnlarna. En egyptisk källa som Asharq Al-Awsat talat med hävdar att tunnlarna idag har blivit en av Hamasregimens primära intäktskällor och i princip betyder ”liv eller död” för organisationen.

Därför skulle det givetvis vara ett tungt ekonomiskt avbräck om smugglingen plötsligt upphörde. Särskilt som tullavgifter från de c:a 250 lastbilar som kommer in dagligen på legitim väg vid israeliska Kerem Shalom, går direkt till den Palestinska myndigheten på Västbanken – inte till Hamas.

Man kan förstå Hamas vädjan till Egyptens nyvalde president Mohammed Mursi om att låta tunnlarna förbli öppna. Egypten har nyligen inlett en aktion där ett flertal tunnlar pluggats igen som ett svar på attackerna i augusti då 16 egyptiska soldater dödades av terrorister som misstänks tagit sig in i Sinai via Gazatunnlarna.

Det är många som skulle förlora på om tunnelekonomin upphörde – inte minst Hamas. Och intäkterna från denna verksamhet bygger ju ironiskt nog på det existerar en blockad som gör det lönsamt att smuggla.

Jonas Sjöstedt ska kanske inte förvänta sig alltför högljutt jubel när om han anlöper Gaza. (Edit: nu ser jag att han hoppar av redan på Korsika…)

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Romney och Hamas, enade mot porren


Skillnaden kan tyckas stor mellan Republikanerna i USA, och den palestinska terrororganisationen Hamas som styr på Gazaremsan sedan fem år. Men i en fråga står de enade som en man – nämligen i kampen mot pornografi och allmän osedlighet.

Enligt israeliska Ynet kommer kommunikationsministeriet i Gaza med start i september att tvinga de 10 största internetoperatörerna att blockera access till porrsajter, i syfte att ”skydda samhällets sammanhållning”. Om de inte bifaller regeringens begäran, hotas de med åtal.

I USA är det fortfarande fritt fram att porrsurfa, men efter den 6 november kan det möjligen vara slut med det också. Republikanernas presidentkandidat Mitt Romney har nämligen som ett av sina vallöften att införa ett nationellt porrfilter – för att skydda baarnen från att se osedligheter som kan skada samhällsmoralen.

Olika religioner men samma fanatism – och samma vilja att detaljstyra människors liv.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, GP

Andra bloggar om , , ,

Samtidigt i raketregnet mot Israel

Samtidigt som FN debatterar huruvida Palestina ska erkännas som suverän stat, trappar terrororganisationen Hamas – som styr i ena halvan av det som är tänkt att bli en palestinsk stat – upp kriget mot framför allt Israels civilbefolkning. Under augusti sköts 170 granater och missiler från Gazaremsan – fler än under någon enskild månad sedan Gazakriget 2008, då Israels armé gick in i Gazaremsan och slog ut stora delar av Hamas militära infrastruktur. Detta enligt statistik från Israeli Defence Force, IDF.

Åren därefter rådde ett relativt lugn, som bevarades dels som ett resultat av Israels blockad mot sjötransporter till Gaza, dels som effekt av Egyptens stängning av landgränsen till Gaza mot Egypten, där förnödenheter – men också vapen – tidigare förts in, delvis via underjordiska tunnelsystem.

I samband med den folkliga resningen i Egypten i våras, öppnades dock gränsen på nytt – till stor glädje för befolkningen i Gaza, men också nya möjligheter för Hamas att fylla på sina vapenförråd. Detta var något som israeliska myndigheter varnade för så sent som i maj i år. Ock kanske är det detta som syns i grafen här intill – en bild som mer än någon illustrerar möjligheterna för en fredlig tvåstatslösning i området. För så länge ”Palestina” innebär två helt olika och inbördes stridande fraktioner – en mestadels fredlig och demokratisk palestinsk myndighet på Västbanken och en terrororganisation på Gaza vars främsta mål är att förinta Israel – ser det väl ganska mörkt ut för freden i området. Och det blir inte direkt bättre när ledande palestinska företrädare – inklusive president Abbas – indikerar att en framtida palestinsk stat behöver vara etniskt rensad på judar.

Det finns många – även svenska politiker – som tycker att Israel får skylla sig självt med sin aggressiva bosättarpolitik och den skamliga mur som byggts på palestinskt område. Att de förtjänar att få 5-6 raketer i skallen varje dag. Men verkligheten är att så länge Palestina varken har ett fungerande styre eller kontroll vare sig över sitt eget territorium eller sina beväpnade enheter, kommer verkliga framgångar aldrig att uppnås. Sedan spelar det ingen roll om president Abbas lyckas få FN att erkänna en palestinsk stat.

Och trots det sofistikerade missilskydd, Iron Dome,  som Israel just nu bygger upp för att skjuta ner missiler på väg mot landet, slår många av dem ner och gör stor skada. Allt fler av missilerna är av den nya uppgraderade Grad-modellen, som når flera större städer och vars räckvidd når utkanterna av både Tel Aviv och Jerusalem.

Mer än en halv miljon israeler lever idag ett liv där de måste vara förberedda på att uppsöka ett skyddsrum inom 60 sekunder efter det att en missil avfyrats från Gaza.

Det är dock ett problem som knappast kommer att uppmärksammas i FN idag.

Intressant?

Andra bloggare om , , ,
SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6,  DN 1, 2, 3, Expressen

Hamas-journalistiken

För någon månad sedan slogs en demonstration på Gazaremsan, inspirerad av Egyptiernas kamp för yttrandefrihet och demokrati, brutalt ner av den styrande Hamas-milisen. Denna händelse förbegicks med närmast fullständig tystnad här i Sverige – trots att många journalister var bland de som misshandlades.

Under de senaste veckorna har granatbeskjutningen från Gaza in mot Israel – som vanligtvis sker mer eller mindre dagligen – intensifierats avsevärt. För ett par dagar sedan sköt terrorister i Gaza en raket mot en israelisk skolbuss, varvid ett barn och busschauffören skadades svårt. Som tur var hade de flesta barnen precis hunnit lämna den fullsatta bussen – meningen med raketattacken var att döda alla som satt i den.

Men inte heller denna terrorhandling ansågs värd att berätta om.

Idag, däremot, har DN och SvD vaknat – efter att Israel gått till motangrepp och ”dödat palestinier”, bland annat en befälhavare, inne i Gaza. Israel försvarar sig alltså mot upprepade terrorangrepp – ofta utförda från tättbefolkade områden och hyreshus, där milisen bäddas in av mer eller mindre frivilliga mänskliga sköldar – och detta framställs som brott mot mänskligheten.

Tyvärr är det nog denna typ av nyhetsvärdering och vinklingar som gör att det idag är farligare än nånsin att vara jude i Sverige. Och att antisemitismen numera verkar vara mer eller mindre sanktionerad i delar av landet – inte minst i Malmö.

Intressant?


Andra bloggar om , , ,

Tänk om Gilad Shalit varit svensk?

Det är fyra år sedan som den israeliske värnpliktige Gilad Shalit kidnappades av palestinska Hamas inne på israeliskt territorium. I Paris hölls igår en stor manifestation för 24-årige Shalit – och emot terrororganisationen Hamas.

Bortförandet av Shalit är ett grovt brott mot alla upptänkliga lagar, konventioner och mänskliga rättigheter. Han deltog inte i heller i strid vid bortförandet, och förvägras besök från Röda Korset av sina kidnappare.

Som bloggen Fred i Mellanöstern uppmärksammar är Sverige en av palestiniernas största bidragsgivare, med 800 miljoner kronor per år. Man hade ju kunnat tycka att dessa pengar hade varit ett ganska bra påtryckningsmedel för att få Hamas att släppa sin gisslan, men regeringen är knäpptyst. Precis som svenska intellektuella som annars aldrig missar en chans att högljutt kritisera Israel. I svenska medier är det dock knäpptyst om saken.

Ett intressant tankeexperiment: om Shalit varit svensk medborgare och tillfångatagits av Hamas, hade fallet då fått samma uppmärksamhet som Dawit Isaak?

Garanterat inte.

Intressant?

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: