Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: industri (sida 1 av 2)

Tyskland på väg att backa från energiomställningen

Tyskland, som av de flesta mp- och c-politiker i Sverige ses om det stora föregångslandet, håller så sakteliga på att inse att de senaste tio årens exempellösa utbyggnad av så kallad förnybar energi varit allt annat än hållbar. Satsningen har gjort arbetarklassen fattigare, och allt fler har hamnat i ”energifattigdom”, vilket innebär att mer än tio procent av lönen används till att betala el och uppvärmning. Samtidigt har en förmögenhetsöverföring till välbeställd husägare och landägare skett från de fattiga i en skala som aldrig någonsin tidigare skådats.

Totalt betalar nu tyska skattebetalare 280 miljarder euro för att framställa energi som har ett värde på marknaden motsvarande två miljarder. Samtidigt har satsningen inte uppnått något av sina mål, vilket en tysk expertgrupp slog fast nyligen. Koldioxidutsläppen har ökat istället för att minska, och några gröna ”innovationer” har inte materialiserat sig. De frikostiga subventionerna har nämligen – tvärtemot vad som var tanken – motarbetat ny teknik. Eftersom marknadens aktörer har garanterats frikostiga intäkter, har inget tryck funnits på att ta fram nya, billigare och effektivare produkter. Alltså precis det som händer i alla planekonomier där politiker inbillar sig att de kan beställa fram uppfinningar genom att gödsla med skattebetalarnas pengar.

Det tyska energifiaskot är så enormt att det nu istället används i normalfungerande delar av världen som avskräckning för vad som händer när man lägger för mycket makt i händerna på dogmatiska gröna politiker utan uns av kunskap vare sig om energi, ekonomi eller arbetsmarknad. Det vill säga, precis det som vi gjort i Sverige.

I Tyskland verkar nu polletten i alla fall ha trillat ner, och Die Energiewende hånas till och med i humorprogram på tv. Och så sent som igår deklarerade de tyska socialdemokraternas ledare, vice förbundskanslern Sigmar Gabriel, att subventionsvansinnet måste upphöra. Risken är annars att Tysklands industri går under, tyngda av de självförvållat skyhöga energikostnaderna. Citat (översatt av NoTricksZone):

Germany and all of Europe are facing a huge challenge. The price of electricity in Germany is twice as high as it is in the USA. If we fail to at least provide some relief to our industry, then we are threatened with deindustrialization. This isn’t just crude propaganda from business, but rather it is bitter reality. Indeed here in Europe we have to think about how to reduce the state-induced burdens. I know how difficult this is.

Detta är ord som jag och många med mig skulle vilja se yttras av Gabriels svenska partikollega, Stefan Löfven. Alla vet att han innerst inne har ett hjärta som klappar för den svenska industrin, men sossarnas spinndoktorer har  satt munkavle på honom, för att till varje pris stoppa honom från att görs,det enda vettiga: att föra upp energifrågan som en av de viktiga framtidsfrågorna i valet. Och gärna deklarera att han vill modernisera de svenska kärnkraftverken och gärna kommer överens med moderater, kd och fp i frågan.

Det skulle förstås innebära,att bägge blocken tvingades att kasta sina gröndogmatiska stödpartier under bussen.

Vilket i alla fall för mig låter som en ganska attraktiv tanke.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Centern och jakten mot nollpunkten

Härom veckan, ungefär samtidigt som Ryssland gick in med militär på Krim och världens ledare febrilt försökte hitta en lösning på den största krisen sedan Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien 1968, noterade jag följande overkliga dialog utspela sig på Twitter.

akhatt

Det handlar alltså Centerpartiets energiminister Anna-Karin Hatt, som råkat i  Twitterdebatt med ett antal miljöpartister, miljölobbyister och enstaka vänstersossar om vem som är bäst på att bränna miljarder av skattebetalarnas pengar på verkningslösa symbolhandlingar för att ”gå före” och rädda klimatet.

Dialogen är talande. Detta är alltså den fråga som Centern, Miljöpartiet och ett antal andra religiöst klimathotstroende tror att svenska väljare går igång på: om EU ska bindande mål för andelen förnybar energi eller inte. På fullt allvar. En känsla av overklighet infinner sig.

Uppenbarligen befinner sig såväl Anna-Karin Hatt, Per Bolund och de andra debattörerna så långt från vanliga väljares vardag att de inte förstår hur de framstår. Men så är de sannolikt också politiska broilers, infödda och uppfödda på spinn och triangulering som de är.

Att förstå självklara ekonomiska samband – som till exempel det mellan energipriser och antal jobb inom industrin – kommer de aldrig nånsin att förstå. Ett aktuellt exempel på denna oförmåga är dagens centerkrav på SvD Brännpunkt om att genast upphöra med import av kärnbränsle från Ryssland.

Export av kärnbränsle utgör en mindre del av den ryska exporten – betydligt effektivare vore att långsiktigt arbeta för att eliminera det europeiska (och svenska) beroendet av rysk olja och gas, vilket skulle kunna skada Ryssland oändligt mycket mer.

Men istället gör Centern allt för att sätta käppar i hjulet för utvinning av skiffergas, som på sikt skulle kunna göra Västeuropa oberoende av rysk fossilimport. Med nuvarande centerpolitik – vilket går ut på att avskaffa kärnkraften till förmån för en kraftig utbyggnad av vindkraft – innebär det att även Sverige kommer att behöva bygga gasdrivna kraftverk för att balansera den högst osäkra vindkraftsproduktionen.

Centern är på inget sätt unikt i denna gravt dysfunktionella syn på energiproduktionen, men inget parti har varit lika framgångsrikt som just C när det gällt att kortsluta Sveriges energipolitik sedan slutet av 70-talet. Idag bestämmer Centern – med knappa fyra procent av väljarnas röster – genom sina strategiska energi- och miljöministerposter även stora delar av den svenska industripolitiken.

Till sin hjälp har de sin egen statligt avlönade lobbyorganisation, Energimyndigheten, som nyligen aviserat kraftigt höjda kostnader för vindkraften, något som kommer att drabba landets elkunder med uppåt tusenlappen årligen (ett besked som smögs ut i tysthet på myndighetens hemsida).

Tyvärr lär det inte bli bättre med en S-märkt regering, där Miljöpartiet tar över från Ek och Hatt i höst.

Hur vi än röstar, är vi dömda att drunkna i grönt flum.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Rysslands ”gasvapen” vrids ur händerna på Putin

Samtidigt som Rysslands nya tsar flexar musklerna på Krim, ska man vara medveten om att det är helt nytt geopolitiskt läge som stormakten befinner sig i idag jämfört med för några år sedan, då Ryssland invaderade Georgien. Då kunde Putin hota med indragna gasleveranser för att sätta grannländer som Ukraina på plats – något som också skedde så sent som 2009. Idag är den typen av hot betydligt mindre verkningsfulla.

Det ryska ”gasvapnet” har idag till stor del spelat ut sin roll – och att bedriva utpressning genom höga energipriser fungerar alltså inte längre för Kreml, allra minst när det gäller Ukraina där Putin jobbat aktivt för att skaffa sig ett 30-tal miljoner nya dödsfiender.

Orsaken är – även här – USA:s storsatsning på skiffergasutvinning, som drivit ner de amerikanska energipriserna till bottennivåer. Den billiga gasen i USA har gjort att gasimporten i princip upphört, samtidigt som kolgruvorna inte längre kan sälja till amerikanska kraftverk. Det innebär att de amerikanska kolföretagen nu dumpar sitt kol på den europeiska marknaden – något som har inneburit inte bara en renässans för tysk kolkraft – som nu byggs ut i snabb takt för att kompensera för stängningen av landets kärnkraftverk – utan också att Östeuropa fått ett billigare alternativ till de ryska gasledningarna, som tidigare gav Putinkontrollerade energiföretag som Gazprom i det närmaste monopol på energiförsörjningen i Ukraina. Från Washingon Post:

The boom in U.S. shale gas has left gas-exporting countries shopping for other customers. Europe, as it adds terminals to handle liquefied natural gas, will be able to offset its own declining production with supplies from countries such as Qatar. And in 2012, Norway’s Statoil sold more gas to other European nations than Russia’s Gazprom.

gazprom_stocks

Ryska oljebolaget Gazproms aktiekurs. Senast Ryssland använde gasvapnet mot Ukraina var 2009, sedan dess har det bara gått utför. Källa: MSN Money.

En titt på Gazproms aktiekurs bekräftar bilden. Den ryska energisektorn, som i allt väsentligt finansierat Putins snabba upprustning av den ryska militärmaskinen på senare år, är visserligen långt ifrån en krisbransch, men den närmsta framtiden ser inte heller särskilt ljus ut. Och i ett Ryssland som i princip saknar exportsektor – med undantag av vapenindustrin – innebär uteblivna gas- och oljeinkomster att statskassan dräneras.

Därför är en europeisk satsning på skiffergasutvinning – det finns även fyndigheter i Ukraina – extremt viktig för Putin att stoppa. Tanken på att Europa skulle bli självförsörjande på gas och olja, och att miljardinvesteringar som Nordstream därmed blir värdelösa, skrämmer förmodligen Rysslands nya tsar betydligt mer än alla de fördömanden som strömmar in från västvärldens ledare som svar på invasionen av Krim.

Och alla de miljöaktivister och politiker som kämpar med näbbar och klor för att Europa ska säga blankt nej till ”fracking”, tar samtidigt ställning för rysk gas, och ett fortsatt beroende av diktatorn i Moskva. Det är väl inte helt osannolikt att det finns ryska intressen bakom de våldsamma protesterna mot till exempel skiffergasutvinning i Storbritannien och bland lobbygrupper inom EU. Det vore i så fall inget nytt för Kreml, som under modern tid utnyttjat till exempel fredsrörelsen i väst som nyttiga idioter för att driva fram krav på ensidig nedrustning.

Och kom ihåg: vind och sol kommer aldrig att göra oss självförsörjande på energi, utan bara driva oss längre ner i fattigdom – och ännu mer beroende av den ryske tsaren. Det är förståeligt att länder som Polen och Tjeckien högaktningsfullt struntar i EU när det gäller energiproduktionen.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Aftonbladet

EU satsar 1600 miljarder på att bekämpa dåligt väder

FN:s senaste klimatmöte i Warszawa kom och gick på sedvanligt vis. Som vanligt kunde ingen av de nära 10.000 deltagarna komma överens om någonting alls, förutom att processen måste fortsätta så att alla offentligavlönade byråkrater, hållbarhetskonsulter, politiker, lobbyister och EU-finansierade miljögrupper har något att se fram emot nästa år.

Ett av de få beslut som faktiskt togs var att begrava de lönlösa försöken att nå enighet om globala utsläppsmål. Efter att i princip alla större nationer med industrier hoppat av, kom mötet fram till att varje nation själv ska få besluta om hur mycket den kan eller vill sänka sina utsläpp. Vilket i praktiken innebär att klimatförhandlingarna är stendöda – även om diverse skattefinansierade bidragsdiare gör sitt bästa för att hävda att de fyller en funktion.

Det hindrar dock inte EU att på gammalt känt manér marschera före mot avgrunden. I förra veckan lovade EU:s allt mer fanatiska klimatkommissionär Connie Hedegaard att unionen nu skruvar upp ambitionerna i arbetet med att stoppa en fruktad framtida klimatförändring på 0,05 C. Detta ska ske med ännu mer av skattebetalarnas pengar – hela 20 procent av EU-budgeten ska öronmärkas för att bekämpa framtida klimatförändringar, enligt Hedegaard. Fram till 2020 blir det 180 miljarder Euro, eller 1.600 miljarder kr.

Vilket innebär ännu fler och högre skatter på energiproduktion, ännu fler industrier som lämnar Europa för billigare tillverkning i andra delar av världen – och ännu fler arbetslösa som måste försörjas. Tillsammans med Eurohaveriet som redan skapat massarbetslöshet i  stora delar av Europa, kommer Hedegaards nysatsning utan tvekan att driva EU in i ett permanent tillstånd av kris. En så kallad ”double whammy”.

Dessutom anses det så extremt viktigt att bekämpa stormar, värmeböljor, översvämningar och andra typer av dåligt väder i framtiden, att 130 miljarder omdirigeras årligen från EU:s budget för utvecklingsbistånd till ”klimatåtgärder”. Pengar som kunde gått till att konsturera bättre hus i Filippinerna, kommer nu att försvinna ner i olika svarta hål – som  EU:s havererade system för handel med utsläppsrätter.

Hedegaards och EU:s officiella ståndpunkt är och förblir att vi måste ”gå före” och visa världssamfundet hur chockhöjda energipriser och massiv avindustrialisering kan rädda Jorden. Förhoppningen är sedan att nationer som Kina, USA och Brasilien följer efter och även de begår ekonomisk harakiri av ren solidaritet.

Hittills har den strategin funkat sådär.

Samtidigt pågår det i delar av den sönderfallande unionen en het debatt om utvinning av skiffergas, så kallad fracking. En storsatsning på att ersätta kontinentens koleldade kraftverk med naturgas hade i ett slag sänkt utsläppen med 30 procent, samtidigt som energipriserna sjunkit. En ny rapport från analysfirman Pöyry, som Bishop Hill uppmärksammade igår, har inventerat Europas gastillgångar, och kommit fram till att till att en storsatsning på skiffergas kan skapa 1,1 miljoner nya jobb inom EU fram till 2050.

Det måste förstås förhindras. Därför gör EU allt som står i dess makt för att stoppa gasutvinning i Europa. De skyhöga energipriserna måste bevaras, annars riskerar hela den subventionsdrivna sol- och vindkraftsbubblan att säcka ihop.

Så kan vi ju inte ha det, eller hur?

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

EU stoppar billig energi för att skydda vindlobbyn

EU-parlamentet har röstat igenom igenom ett förslag som kraftigt försvårar utvinning av skiffergas via så kallad fracking, eller hydraulisk spräckning. Socialdemokraterna i EU-parlamentet beskriver detta som en seger för miljön och Centerpartiet har redan tidigare skrivit debattartiklar där de berömt sig om att förbjuda denna typ av naturgasutvinning i Sverige.

Parlamentets beslut, om det lyckats ta sig igenom kommissionen (vilket mycket tyvär tyder på) innebär att tillståndsprövningen för utvinning av skiffergas blir lika omfattande som om det gällt konventionell oljeutvinning, vilket avsevärt kommer att fördyra och försena processen med att starta ny gasutvinning.

Det är naturligtvis meningen, eftersom skiffergas, som finns i stora mängder bland annat i Polen och Storbritannien, hotar hela den ”förnybara” industrin. Billig gas skulle få den bisarrt subventionerade sol- och vindkraftsindustrin på fall, och detta får inte ske, enligt EU. Jos Delbeke, ordförande i kommisionens departement för klimataktion, erkänner detta utan omsvep i en intervju med brittiska The Telegraph.

“Ett negativt scenario är att skiffergas driver bort förnybart från marknaden”, säger Delbeke. ”Om skiffergasen skulle bli lika billig som i USA, skulle vi verkligen ha ett problem. Vi är starka förespråkare för förnybar energi, och det är mycket viktigt att vi fortsätter att investera i teknik för förnybar energi.”

Här visar EU sitt rätta ansikte: En toppstyrd kommandoekonomi där medborgarnas framtid offras för att tillmötesgå en liten men högljudd lobby i Bryssel, där representanter för olika miljöorganisationer avlönas med miljonbelopp varje år för att bedriva lobbying för hårdare miljöpolitik (så kallad astroturfing). Ett exempel är vår egen miljöminister, Lena Ek, som under sin tid som EU-parlamentariker var vice ordförande i den gröna lobbyorganisationen European Energy Forum (EEF).

I Storbritannien, som befinner sig i en mycket svår situation med ett antal gamla kolkraftverk som måste stängas på grund av hårdare miljölagstifning, såg skiffergasen ut att erbjuda en billig och effektivt lösning, något som nu hotas av EU:s byråkrater.

De brittiska elkonsumenterna har fått se sina räkningar fördubblas på ett par år, i spåren av satsningen på vindkraft. Och i Polen, där EU:s planekonomiska toppstyrning inte har kommit riktigt lika långt, har hoppet varit att kunna utvinna egen gas istället för att vara utlämnade till Putins Ryssland, och dessutom kunna stänga några av sina egna gamla smutsiga kolkraftverk.

Skiffergas ger upphov till bara drygt hälften av de koldioxid som koleldning ger upphov till. Att skifta över från kol till gas hade därför lett till en snabb och kraftig sänkning av unionens utsläpp, samtidigt som alla energisubventioner – idag hundratals miljarder årligen – hade kunnat avskaffats. Satsningen på vind- och solenergi har hittills inte gett några utsläppsminskningar alls, eftersom alla dessa intermittenta energikällor måste backas upp med fossileldade kraftverk.

Och trots miljörörelsens skräckberättelser, finns det inga som helst vetenskapliga belägg för att fracking skulle förgifta grundvatten eller orsaka jordbävningar. (Dde ”bevis” som anförs härstammar alla från Gasland, en kraftigt ifrågasatt film av en känd miljöaktivist.) En gaskälla tar endast ett några kvadratmeter i anspråk, att generera samma energi tar med vindkraft kräver i jämförelse ett par kvadratkilometer.

Lägre energipriser hade kanske kunnat få igång Europas tynande industrisektor, något som krävts för att få ner massarbetslösheten i unionen. I USA har de låga energipriserna fått industrijobben att öka igen för första gången sedan tidigt 90-tal, och många amerikanska företag flyttar hem tillverkningen igen.

I Europa lägrar sig dock mörkret. Var tionde tyskt företag planerar att flytta till USA – på grund av den dysfunktionella energimarknaden. EU:s lösning: att satsa ännu mer av våra skattepengar på ett särintresse som undan för undan driver bort arbetstillfällena från kontinenten.

Det anmärkningsvärda i sammanhanget, något som vi aldrig kommer att få läsa i en svensk tidning, är att EU låter sig styras av mäktiga lobbygrupper helt öppet. Som Christopher Booker beskriver, samlades 28 av EU:s miljöministrar i Vilnius tidigare i år för att diskutera EU:s policy i frågan om fracking. Några länder var positiva till den nya tekniken, som Storbritannien och Polen, andra som Frankrike kraftigt emot. De flesta hade inte bestämt sig.

Närmast miljökommissionären Connie Hedegaard satt en viss Jeremy Wates från EEB (European Environmental Bureau), en grön lobbyist som finansieras av EU självt med åtta miljoner årligen. Booker skriver:

Towards the end of the lunch, however, Mr Wates was invited to address them all with a vehement attack on fracking, trotting out all the familiar green scare stories about how it pollutes water supplies, triggers dangerous earthquakes, hastens disastrous global warming, and all the rest.

Mr Wates is an Irish former green activist, who has made his way up through a succession of well-paid jobs with international bodies such as the United Nations Economic Commission for Europe, to become secretary-general of the EEB. This is a Brussels-based lobbying body, claiming to represent “140 environmental citizens’ organisations”, which is funded not just by other green activist groups such as Greenpeace and WWF, but also by many European governments, including our own.

Ovanstående visar ganska väl hur EU fungerar. Vid ett politiskt toppmöte tillåter man den ena parten att bedriva lobbying, men inte den den andra – det vill säga företrädare för energiindustrin.

EU har för länge sedan upphört att vara en sammanslutning för frihandel och ökat välstånd och retarderat till dysfunktionell kommandoekonomi, planstyrning och lysenkoism som vi känner igen från Sovjetunionen. Det är inte konstigt att det i länder som Tjeckien, som fortfarande minns det socialistiska förtrycket, höjs röster för att lämna EU helt.

Vid en S-MP-regering nästa år kan vi tyvärr vänta oss ännu ännu mer av vansinnet.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Vi måste gå över till usel och ineffektiv elproduktion för att rädda industrin

Ibland undrar man om alla dessa överbetalda lobbyister – oftast finansierade av dig och mig – som Annika Helker Lundström, verkligen själva tror på vad de skriver. Det borde i alla fall vara närmast en omöjlighet att vara verksam inom energibranschen och vara så frikopplad från verkligheten som vd:n för svensk vindenergi visar prov på i sin debattartikel i SvD.

Lundström menar på fullt allvar att utbyggd vindkraft leder till lägre elpris och bättre konkurrenskraft för industrin – som ju är undantagen från systemet med elcertifikat. (Vilket innebär att det är vanliga löntagare som tvingas subventionera företagens vinster via en en extra energiskatt.)

Sanningen är att de enda tillfällen som vindkraften ”pressat” elpriset varit under vår och sommar, då efterfrågan på el är låg men den intermittenta vindkraften ändå står och matar in el på nätet. Denna påtvingade överproduktion gör att elen måste säljas med förlust, eller till och med slumpas bort gratis. Samtidigt får vindkraftsproducenterna fast betalning via certifikatssystemet för leveranserna. I fjol exporterades hela 20 GWh, mer än hela den samlade vindkraftsproduktionen, med miljardförluster som följd. Denna obalans mellan utbud och efterfrågan – konstruerad av okunniga politiker – har i princip fått hela den tyska elmarknaden att haverera. Det enda som skiljer Sverige från Tyskland är att vi fortfarande inte hunnit bygga ut vindkraften så mycket.

Det vill Lundström dock ändra på, och propagerar på fullt allvar för att vi ska ersätta kärnkraftens 45 GW enbart med vindkraft. Alltså: vi ska lägga ner lönsam energiproduktion, som dessutom drar in miljarder i skatteintäkter, med olönsam och ineffektiv elproduktion som kräver gigantiska subventioner.

Dessutom borde hon vara väl medveten om att det inte går att möta hälften av det svenska energibehovet med intermittenta kraftkällor som sol och vind, utan att samtidigt tillhandahålla reglerkraft med motsvarande kapacitet. Eftersom vattenkraften är i det närmaste fullt utnyttjad som backup för vindkraften, betyder det att vi får bygga ett stort antal kol-, olje- eller gaseldade kraftverk framöver och göra oss beroende av Putin. Om detta nämns dock inget.

Svensk vindkrafts framgångsrecept för den svenska industrin är alltså att avskaffa tillgången till säkra elleveranser och ersätta den med ineffektiv och nyckfull energiproduktion som kräver miljarder i subventioner av skattebetalarna.

Miljarder som inte på något märkbart sätt sänker våra utsläpp, och hade gjort betydligt mer nytta om de satsats på skolan och välfärden, istället för att som idag gå rakt ner i fickorna på stenrika energijättar, utländska riskkapitalbolag och storgodsägare.

Det är svårt att tro att hon verkligen menar allvar, Annika Helker Lundström.

Intressant?

 

Andra bloggar om , , ,

Vem har bestämt att elen måste vara svindyr?

Reaktorkramarna har inga argument skriver Aftonbladet och uppmanar oss att sluta drömma om nya kärnkraftverk som en lösning på problemet med höga energipriser.

De rekordhöga elpriset är nämligen något som EU tvingat  på oss  – och det kommer på sikt att bli ännu mycket högre, eftersom EU:s vision om en gemensam elmarknad inom unionen med en hög andel förnybar energiproduktion kommer att kräva infrastrukturinvesteringar som uppgår till astronomiska belopp.

Aftonbladets ledare skriver:

Det är trots allt just tillgången på energi som skapat mycket av industrin. Att bruksorter i allmänhet har namn som slutar på fors, ström eller hammar är ingen tillfällighet.

Problemet är att medan regeringens småpartier träter om vem som lurade vem och Stefan Löfven försöker slingra sig håller EU på att förändra förutsättningarna.

Enligt den energistrategi som unionen enades om för tre år sedan ska nämligen EU bli en gemensam marknad för el. Alla hinder ska bort och tusen miljarder euro ska investeras i ett elnät som länkar samman länderna.

De höga elpriserna är alltså något som vi måste leva med, eftersom Bryssel har bestämt så, och den svenska industrins enda möjlighet att överleva är därför att spara el. Dessutom kommer ju alla EU:s industrier att få samma höga pris, vilket innebär att vår industri kommer att konkurrera på lika villkor med till exempel den tyska och italienska.

Och visst, energieffektivitet i all ära, men vissa industriprocesser kräver faktiskt massiva mängder el. Som massatillverkning, stål- och aluminiumproduktion. Och glastillverkning. Sådana där industrier som Sverige en gång hade massvis av, men som flyttat tillverkningen till fjärran delar av världen där arbetskraften är billig och priset på energi  lågt (och ofta kommer från smutsiga koleldade kraftverk).

I Sverige, med våra världsunika förutsättningar för att generera stora mängder vattenkraftsel nästan gratis, har vi istället skänkt bort våra naturtillgångar till en handfull utländska privatägda energibolag – och dessutom lagt på lager på lager av skatter och miljöavgifter, som inte haft någon annan bevisad effekt än att göra det olönsamt att driva industrier, och att minska konsumenternas köpkraft.

I en artikel i dagens SvD redovisas statistik som vittnar om att avfolkningen av den svenska landsbygden går snabbare än nånsin. 93 procent av de nya jobb som skapats på senare år återfinns i storstadsområdena – hur många av dessa som återfinns i den ofta lågbetalda och otrygga serviceyrken framgår inte. Inom industrin jobbar nu bara c:a 13 procent av arbetskraften, från över 30 procent för bara något tiotal år sedan.

Lite ironiskt i sammanhanget är att det går det bättre än nånsin för gruvnäringen i norr. Vi har nämligen blivit en av Kinas många råvarukolonier och skeppar vår malm halvvägs över jordklotet istället för att förädla råvaran på hemmaplan, och därmed säkerställa svenska arbetstillfällen. Vi kan givetvis inte konkurrera med kinesiska slavlöner, men de höga svenska energikostnaderna är en pålaga som vi åstadkommit helt på egen hand.

Därför är det knappast någon tröst att alla EU:s industrier blir lika olönsamma – konkurrenterna finns nämligen inte i Europa, utan i Kina, Indien och Brasilien. Ledare i dessa länder betraktar förmodligen med allt större förvåning hur våra styrande verkar ha enats i en ekonomisk självmordspakt som i rekordfart slår sönder Europas välstånd och driver upp arbetslösheten till historiskt höga tal.

Borde inte den naturliga analysen av detta kollektiva vansinne istället vara att dra sig ur denna förödande kommandoekonomi som kallas EU, så snabbt vi nånsin kan? För framtiden och jobben?

Tyvärr verkar i den svenska politikens toppskikt inse hur illa det faktiskt ligger till, oavsett partikulör.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Anna-Karin Hatts stora feta miljardnota

Tidningarna uppmärksammar att den ökända Eljuntan, alltså megabolagen Eon, Fortum och Vattenfall, tycker de får för dåligt betalt. Hela 33 miljarder vill de driva in via höjda nätavgifter, något som drabbar alla som använder el. Juntan har nu gått till domstol för att upphäva Energimarknadsinspektionens beslut att begränsa vinstuttaget.

Givetvis är eljuntan långt ifrån några altruister, men vi ska samtidigt vara medvetna om att det är en annan statlig myndighet – Energimyndigheten – som till stor del bäddat för de höga nätkostnaderna. Energimyndighetens främsta uppgift är sedan sitt bildande att maximera utbyggnaden av förnybar el – vindkraft – i Sverige.  Vilket gör myndigheten till en slags offentligfinansierad lobbyorganisation med egen generaldirektör.

Hur som helst, utbyggnaden så här långt har redan krävt mycket kostsamma investeringar i elnätet, som aldrig konstruerats för en närmast kaotisk situation där effekten i nätet  fluktuerar med flera GWh från en tid till annan. Alltså just det som händer när elproduktion från intermittent, opålitlig vindkraft plötsligt upphör och nätbolaget snabbt måste växla över till reglerkraft.

Och den anpassningen stannar inte vid några 33 miljarder. För att klara målet på en utbyggnad till 30 GWh, som Energimyndigheten och vindkraftsbranschen har – kommer det att krävas betydligt större investeringar än så. I en ny rapport från KVA:s energiutskott uppskattas kostnaden för denna utbyggnad, inklusive anslutning av nätet till kontinenten, att bli i runda tal 97 miljarder kr. Kungliga vetenskapsakademien har även tidigare slagit fast att den storskaliga satsningen på vindkraft är både dyr och meningslös.

Och det är förstås elkunderna som plockar upp notan för utbyggnaden.

Samtidigt råder det långt ifrån någon brist på el, tvärtom har vi ett gigantiskt överskott. Och eftersom Sverige producerar betydligt mer vad vi gör av med, tvingas vi sälja elen med förlust till utlandet. I fjol exporterades rekordmycket, 20 Gwh, en affär som gick med miljardförlust. Denna subventionerar  elkunderna, via den tvångsskatt som kallas elcertifikat. (Den vill förresten de offentligbetalda lobbyisterna på Energimyndigheten höja, så det blir ännu mer vindkraft, större förluster och ännu dyrare elpris. Kodordet här är att höja ambitionen i elcertifikatssystemet.)

Vi betalar alltså miljarder för el som vi inte behöver – vår nuvarande export täcker t ex mer än halva Danmarks elbehov. För att producera detta elöverskott, som måste dumpas på den europeiska marknaden till förlustpris, subventionerar vi först produktionen av denna el, och tvingas sedan täcka förlusten.

Sveriges energiminister heter Anna-Karin Hatt. Hon tycker att ovanstående är ett exempel på en utmärkt svensk exportsatsning, och menar dessutom på fullt allvar att det är vindkraften som vi har att tacka för låga elpriser och en konkurenskraftig industri:

”Det blir en bra exportindustri som kommer att säkra ett lågt elpris…  När det inte finns vatten i magasinen och kärnkraften står stilla behöver basindustrin i Sverige ett tredje ben att stå på. Tack vare det bra vindläget i Sverige kan vi nu få ett säkert tredje ben att stå på.”

Vi kan bara hoppas att alla fritt tänkande människor drar sina egna slutsatser av dessa uttalanden vid valet 2014, och befriar riksdagen från det lilla extremistparti (för närvarande knappt fyra procent) som är huvudansvarigt för denna galna miljardrullning och som hållit Sveriges energipolitik gisslan ända sedan 70-talet.

Ett solkart fall för Slöseriombudsmannen är det i alla händelser.

Intressant?

SvD 1, 2, DN

Andra bloggar om , , , , ,

EU-byråkraternas mål är att utrota industrin

tanker

Snart en ovanlig syn i svenska vatten.

Stora Enso lägger ner sina pappersbruk i Hylte och Kvarnsveden, och ytterligare 300 svenskar blir av med sina jobb. Anledningen sägs vara minskad efterfrågan på tidningspapper, och det är förstås en naturlig följd av att vi numera föredrar att läsa nyheter på våra mobiler och läsplattor istället för i prasselvariant.

Det är förstås inte riktigt hela bilden – det finns nämligen andra sorters papper som går att sälja. Men just Stora Enso drabbas hårt av EU:s nya så kallade svaveldirektiv, liksom stora delar av vår stål- och skogsindustri.

Svaveldirektivet, som klubbades av EU i höstas, innebär kraftigt skärpta utsläppsregler för sjöfarten i norra Europa, som från och med årsskiftet 2015 i princip förbjuds använda brännolja med högt svavelinnehåll. Resultatet blir att lastfartyg som trafikerar Bottenviken inom bara ett år tvingas gå över till dieselolja som är betydligt dyrare.

Det upprörande med beslutet är dock inte att det ställs hårdare miljökrav på sjöfarten – problemet är att det endast drabbar industrier i Nordeuropa, framför allt i Sverige och Finland. Krasst uttryckt innebär detta att EU:s miljöbyråkrater  – som inte kan röstas bort – stiftar lagar som innebär industridöd i Sverige och Finland.

Fast eftersom det handlar om miljövård, är det givetvis ingen fråga som engagerar någon politiker (och Miljöpartiet jublar som vanligt åt EU:s miljödårskaper). Dessutom finns det  ju alltid jobb på McDonalds att ta för sparkade industriarbetare. Statsminister Fredrik Reinfeldt har ju dessutom sagt att ingen längre jobbar i industrin” i Sverige.

På finska bloggen Korvfabriken skriver , forskare vid Åbo universitet, att de nya reglerna kommer att kosta den finska skogsindustrin mer än en halv miljard Euro (4,3 miljarder svenska kronor) om året. Denna kostnadschock drabbar framför allt skogsindustrins export via Bottenviken, Bottenhavet, Östersjön, Finska viken, Danska sunden och Engelska kanalen. I en redan ansträngd ekonomi kommer detta att leda till ytterligare industrinedläggningar och företagsflykt – både från Finland och Sverige – i spåren av en ny lagstiftning som möjligen i teorin gör att ett antal förtida dödsfall kan undvikas i framtiden. Ungefär samma motivering som bakom dubbdäcksförbudet på Hornsgatan alltså.

Men visst är det bra att luften blir renare, och att rederierna tvingas sluta med sina orenade utsläpp? Jovisst. Problemet är bara att det inte är realistiskt att på bara ett år bygga om hela fartygsflottan som trafikerar det som kallas SECA (vattenvägarna i Nordeuropa) med så kallade scrubbers – en reningsteknik som dessutom bara befinner sig på experimentstadiet – eller att modifiera fartygen för drift med t ex flytande naturgas (LNG).

Dessutom gäller begränsningarna alltså bara just i vårt hörn av Europa, vilket innebär att samma hårda miljöregler inte kommer att gälla på resten av världshaven. Asiatiska pappersbruk, som inte omfattas av miljölagstiftning över huvud taget, får en stor konkurrensfördel med nordiska bruk. De kan skeppa sina massaprodukter med fartyg – som inte omfattas av EU-reglerna – till exempelvis Murmansk, där omlastning sker till lastbil för vidare transport till kontinentala Europa.

Miljön i stort blir lidande – utsläppen är ett globalt problem – genom längre transporter och övergång från sjö- till landtransporter. Skandinaviska industrier läggs ner på grund av bristande lönsamhet och chockhöjda kostnader. Ytterligare tusental sällar sig till den växande skaran av arbetslösa.

Kvar i Bryssel sitter ett antal miljöbyråkrater och skålar för väl utfört arbete. Vi borde alla beväpna oss med högafflar, tjära och fjäder och hälsa på dem.

Fotnot: En effekt av Stora Ensos nedläggning och den kommande krisen för svensk skogsindustri, är i alla fall att Svante Axelsson på Naturskyddsföreningen inte längre behöver driva sitt förslag om straffskatt på tidningspapper. Det finns snart varken tidningar eller papperstillverkare kvar att beskatta.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

DN 1, 2, 3

En dansk skalle

EU:s klimatkommissionär Connie Hedegaard.

Just nu har vi det tveksamma nöjet att ha Danmark som ordförandeland i EU, och tyvärr har landet – anfört av sin ”klimatkommissionär” Connie Hedegaard – profilerat sitt halvår i rampljuset på övertyga medlemsländerna om att begå ekonomisk harakiri. Hedegaard, som uppenbarligen drivs av en slags politisk dödslängtan, har redan lyckats få Polen att hata EU i allmänhet och Danmark i synnerhet, genom att kräva att landet ska stänga ungefär 99 procent av sin energiproduktion – som är kolkraftsbaserad – för att istället bygga vindkraftverk och satsa på solenergi. (Ehh, det var visst Centerns Lena Ek…)

Dessutom är Hedegaard i full färd med att sparka igång ett globalt handelskrig, genom att få EU att ensidigt införa systemet med utsläppsrätter på flygtrafiken. Kina, Indien, Ryssland, Kanada, Brasilien, USA – ja alltså samtliga stora utsläppsländer – vägrar att betala, och hotar nu med handelskrig om Hedegaard inte drar tillbaka förslaget. Vllket Hedegaard stoiskt vägrar att göra. Kina har gått ett steg längre, och annullerat en order på nya Airbus-plan uppgående till 100 miljarder kr. Fast antagligen är väl detta ett litet pris att betala, med tanke på alla nya gröna jobb som kommer att skapas som resultat av de nya pålagorna. (Det där sista var ironi, om det inte framgick.)

Nu lanseras då Danmarks nästa krav – att unionens länder ska tvingas att minska energianvändningen med 1,5 procent årligen. Och för en gångs skull reagerar en centerpartist, Anna-Karin Hatt, faktiskt vettigt när hon sågar förslaget. VIlket hon förstås får kritik för av den ständigt gnällige Svente Axelsson på Naturskyddsföreningen (som av någon underlig anledning alltid får agera remissinstans i frågor han inte har en susning om) och Miljöpartiets Lise Nordin, som också i vanlig ordning saknar koll på det mesta som händer utanför surdegskvarteren på Södermalm.

Axelsson och Nordin upprepar de gamla vanliga galenskaperna om att Sveriges energianvändning ligger mycket högre än övriga EU – alltså måste vi kunna klara oss på  mindre. Visst, har man ett jobb med 50.000-100.000 i månadslön och alla omkostnader betalda, är det förstås svårt att inse att det faktiskt finns en värld utanför Stockholms innerstad. En verklighet där traditionella industrinäringar som skogen och stålet monteras ner, eftersom de intellektuella dvärgar som dessväre hamnat i maktposition bara ser dem som energislukande utsläppskällor.

Att Sverige har en högre energianvändning per capita än till exempel Danmark är kanske inte så underligt när man tar i beaktande att vi har – eller i alla fall haft – en stor andel elintensiv energi som stålverk och pappersmassafabriker. Sådant som överhuvud taget inte existerar i Danmark, vars mest elintensiva industri sannolikt är Carlsbergs bryggeri i Köpenhamn.

Dessutom borde både Nordin och Axelsson ta en titt på en Europakarta, och då särskilt notera hur Sverige ligger till geoografiskt i jämförelse med övriga EU. Stora delar av landet ligger där det är kallt som f-n stora delar av året – medeltemperaturen i Sundsvall är -6,5 grader i januari-februari, medan Köpenhamn har nollgradigt.

Självklart går det åt mer energi i ett land som ligger vid Polcirkeln med en stor andel tung industri än en liten handelsnation i södra delen av Nordsjön. Att en rikdagsledamot och ordföranden för Naturskyddsföreningen inte verkar ha förmågan att förstå detta. är djupt oroande.

Men värst av allt är att Danmark framhålls som ett föredöme i miljöpolitiken. Visst, landet har storsatsat på vindkraft, men den energi som produceras med dessa är en droppe i Nordsjön jämfört med vad som genereras av Danmarks fossila kraftverk. På alltid lika kunniga bloggen Andas Lugnt läser vi att Danmarks vindkraftverk täcker ungefär tre procent av landets energibehov. Resten kommer från olje-, gas- och kolkraftverk – hela 48 procent av Danmarks el genereras i koleldade anläggningar. Räknat per capita har Danmark fyrdubbelt högre koldioxidutdläpp än Sverige.

Detta land ser alltså Nordin och Axelsson som föredöme. Och detta land vill uppfostra oss i hur vi ska bli ”miljövänligare”?

Det finns ett klart och tydligt samband mellan konkurrenskraftiga energipriser och ett  framgångsrikt näringsliv. Många tunga industrier har redan lagts ner sedan höga elpriser gjort det olönsamt att driva produktion i Sverige. Exemplen är många – Utansjö bruk, Norrsundets massafabrik, Wifstavarv… Och efter den av Danmark mer eller mindre påtvingade indelningen i nya elprisområden, brottas företag som Kemira i Helsingborg med lönsamheten efter att elen plötsligt blivit tio miljoner dyrare.

Tillverkningen flyttats istället till länder i Asien, som oftast saknar miljölagstifning över huvud taget, och där elen produceras med smutsig brunkol istället för miljövänlig vattenkraft som Sverige har gott om.

Allt detta vet förstås politiker som Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. För att få fler människor i jobb, framför allt ungdomar, krävs det inte bara sänkt restaurangmoms utan att företag kan växa och nyanställa. Och där är energipriserna om inte den enda, så en av de viktigaste faktorerna.

Vi kan bara hoppas att S och M gör allvar med att sätta sig i överläggningar om den långsiktiga energipolitiken, som hållits gisslan av gröna ytterlighetspartier i nästan 40 år. Särskilt viktigt är det att hålla miljöpolitiska dogmatiker som MP och C så långt utanför förhandlingsrummen som möjligt. Lås in er, svälj nyckeln, och framför allt – lyssna aldrig någonsin på människor som Svante Axelsson och Lise Nordin.

För Sveriges och jobbens skull. Snälla?

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: