Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Internet (sida 1 av 2)

En gång trodde vi på fullt allvar att Facebook var lösningen på allt näthat och desinformation

Det har blivit en del nostalgiska återblickar i de senare blogginläggen, med anledning av att FZ.se – sajten jag startade och drev i nästan ett decennium – fyllt 20 år. Det är en lång tid, framför allt i ett internetperspektiv, men när jag ser tillbaka på vad vi gjorde då kan jag tyvärr bara konstatera att det dessvärre var bättre förr. Visst, nätet var nytt och problemen med näthat och fejkade nyheter var ännu begrepp som inte hittat in i den mediala vokabulären, men det fanns så klart folk som betedde sig som rövhattar online redan då.

Skillnaden mot då var att vi inte var fullt så godtrogna/naiva som nu och på fullt allvar litade på att folk i allmänhet klarade av att vara sina egna ansvariga utgivare. Vi fattade att god ton på nätet krävde inte bara kunskap om användarna – utan en ständig närvaro i form av moderatorer som kunde gripa in, städa upp och slänga ut troll från våra forum.

1998 (tror jag att det var) öppnade FragZone (som sedermera blev Fz.se) för första gången möjligheten att kommentera nyheter, en förändring som innebar en mindre revolution jämfört med förut, då de nätbaserade diskussionerna framför allt förts i mer eller mindre slutna diskussionsforum, separerade från själva nyhetsflödet. Det kanske främsta exemplet på sådana forum var Flashback, ett stamhak för nätveteranerna som lever ännu idag (och som nominerades till Stora journalistpriset för sitt grävande, inte att förglömma). Men med artikelkommentarerna förändrades detta – det blev vi i redaktionen som i första hand satte agendan för vad som diskuterades.

Fratzone årgång 2004, med artikelkommentarer. (Dessvärre finns få skärmdumpar kvar från de tidiga åren,)

Men vi var som sagt inte naiva. Vi förstod att det aldrig skulle fungera med att öppna kommentarsfälten på vid gavel och förlita oss till att folk uppvisade sunt förnuft och enbart goda avsikter i vad de skrev. Därför hade vi en smärre armé av moderatorer som tillsammans höll koll på vad som skrevs. De stängde trådar som var på väg att haverera och de hade makten att varna och stänga av användare som inte följde kommentarsreglerna. Det som gjorde detta moderatorskap effektivt var att de behärskade både  ämnet och kände till användarna – de var i flera fall även IRC-admins på kanalen Quakenet (där irc.fragzone.se var en av de mest kända servrarna) och mig veterligt behövde vi bara hantera ett fåtal övertramp under alla dessa år. Ännu idag är FZ:s kommentarsfält ett under av civilitet, jämfört med vad man hittar på Facebook.

Insikten om att det krävs närvaro och kunskap fanns även hos de flesta stora svenska medier, när de ungefär tio år senare gjorde samma resa. Då kallades det läsarmedverkan, och i riksmediernas tappning betydde detta att läsarna/folket skulle få en mer framträdande roll i nyhetsbevakningen. Jag var själv med att utveckla dessa system  – allt från bloggplattformar till artikelkommentarer – för Sveriges största medieföretag och lärdomarna från FZ-tiden gjorde att vi inte bara designade systemen för att i görligaste mån kunna stävja nättrollen (hinder för masspostningar, krav på verifiering av mejladresser, möjlighet att spåra och spärra vissa ip-adresser etc) utan också byggde upp en redaktion vars syfte var att övervaka och delta i diskussionerna. Vi fattade att ett kommentarsfält som lämnades vind för våg snabbt havererade, ungefär som en tonårsfest i den stora villan där de vuxna rest iväg på långsemester.

Förutom satsningen på egen redaktionell personal, hyrde vi in säkerhetsföretag som skulle säkerställa en slags ”grundhygien” i våra forum och artikelkommentarer, då vi dessvårre inte kunde jobba dygnet runt.

Problemet var vara att allt detta med tiden blev ganska dyrt. I en medievärld på ständig jakt efter kostnadsposter blev läsarmedverkan något som inte drog in en enda krona, utan tvärtom var en ganska tung utgiftspost till vilken inte kunde knytas någon direkt hänförlig intäkt.

Så när Facebook en dag kom på besök för att sälja in sin lösning på problemet (de satt i största hemlighet bara några hundra meter ifrån oss, i en av Hötorgsskraporna, utan att på något sätt visa sin närvaro i entrén) var förstås mediecheferna eld och lågor. Med Facebooks hjälp skulle vi kunna hålla liv i artikelkommentarerna även fortsättningsvis – och slippa den dyra modereringen på köpet. Facebook-användarna skrev ju inlägg under sina egna namn, därför skulle vi äntligen slippa de anonyma trollen som smutsade ner våra kommentarstrådar.

Sagt och gjort, de egna lösningarna skrotades och vi outsourcade vår kontroll över läsardebatten till ett multinationellt amerikanskt företag med när en miljard användare, utan att någon egentlig utvärdering gjordes. Vi lade alltså ner vår egen avdelning för läsarmedverkan, i tron att Facebook skulle träda in i rollen som ett slags ansvarig utgivare för allt det som användarna yttrade i kommentarsfälten på sajten.

Det gick, inte helt oväntat, åt helvete i en handväska.

Resultatet blev istället en miljö där jihadister, IS-anhängare, rasister och nazister kunde verka mer eller mindre heltfritt. Istället för att blockera bestialiska avrättningar och tortyr, valde Facebook att blockera konton som lägger ut bilder på ammande kvinnor eller prisbelönta bilder från Vietnamkriget. Vilket förstås är helt naturligt eftersom Facebook är ett kommersiellt, vinstdrivande bolag, vars syfte aldrig någonsin har varit att  ikläda sig något slags publicistiskt åtagande.

Istället har vi fått en situation där varje enskild privatperson med ett Facebook-konto underförstått har förväntats att ta på sig rollen som sin egen ansvarige utgivare – både för vad vederbörande skriver och delar och för den ”svans” av kommentarer detta ger upphov till.

Att denna förhoppning skulle grusas var kanske inte direkt någon överraskning. Att förvänta sig att miljarder av enskilda Facebook-användare skulle kunna se skillnad på riktiga och ”fejkade ” nyheter när inte ens etablerade medier som Dagens nyheter klarar det, är naivt för att uttrycka sig milt.

Lösningen på detta, högst självförvållade problem, är enligt samma medier att Facebook ska ta ansvar för att rensa upp i träsket. Det multinationella megaföretaget som aldrig någonsin kommit i närheten av att bedriva någon form av journalistisk verksamhet, ska alltså nu ges makten att avgöra vad som är sant eller falskt.

Lycka till med det.

Jag kan tyvärr bara konstatera att vi var många som varnade för exakt den här utvecklingen när vi lade makten över nätdebatten i knäet på de amerikanska internetgiganterna.  Vi varnade, upprepade gånger, för en urspårad debatt med hat, hot och personangrepp som närmast naturliga inslag. i kommentarsfälten. Vi varnade för filterbubblor, eller ”ekokammare” där folk bara tog intryck av dem som tänker likadant.

Lärdomarna man kan dra av detta är väl framför allt att begrepept all business is local, passar lika bra in i näringslivssammanhang som på journalistik och onlinedebatter. Små, hanterbara grupper, som man känner till är betydligt enklare att kontrollera än hundratusentals anonyma användare. Med ett par tusen – kanske tiotusen – användare, har man en rimlig möjlighet att kontrollera vem som skriver vad, och agera på övertramp. Men den möjligheten övergav vi villigt i tron att Facebook skulle fixa allt åt oss.

Därför står vi där vi står idag. Med en politisk debatt som allt fler i den breda mittfåran checkar ut ifrån, eftersom det bara är extremerna som hörs och syns. Extremer som inte försitter ett tillfälle att fula ut och starta drev mot misstänkta oliktänkare och avfällingar från den rätta läran. Yttervänster och -höger enas här plötsligt i ett evigt skyttegravskrig där alla som befinner sig mellan frontlinjerna gör bäst i att lägga benen på ryggen och fly.

Men vad vi ska komma ihåg – vi som jobbar inom media – är att vi nog bara har oss själva att skylla. Och som sagt –  en hel del var faktiskt bättre förr.

Även sett genom filterbubblan.

Intressant?

Andra om , , , , ,

Rekorddyra nya Macbookar – tacka skiftet i mediekonsumtionen för det

mbpro

Nya Macbook Pro med ”touch bar” ovanför tangentbordet. Foto: Apple.com

Apple har släppt nytt igen – denna gången en uppgradering av sin urgamla serie av bärbara proffsdatorer,  Macbook Pro. En serie som funnits med oss genom decennier nu, och som i allt väsentligt sett i det närmaste likadana ut sedan 2003, då den första aluminiummodellen den gamla svarta ”Powerbooken”.

De nya datorerna, som är lättare, tunnare och har har en ny ”innovativ” LED-list istället för funktionstangenter, har dock tagits emot med en viss skepsis. För vem är de egentligen byggda? Proffsanvändare som jobbar med bild, film och ljud arbetar ju oftast med externa skärmar och tangentbord, och kommer knappast att skrota dessa till förmån för att redigera film och audio på en knapp centimeterbred list under skärmen. Dessutom är processoruppgraderingen är av det mera blygsamma slaget – för mig med en drygt två år gammal MB Pro med 2,8 GHz processor finns det över huvud taget ingen rimlig anledning att uppgradera.

Det enda som skiljer sig riktigt markant från föregångarna är – priset. Den datormodell som jag köpte för ett listpris på runt 16.000 kronor för två år sedan kostar idag närmare 23.000, eller en mer än 40-procentig prishöjning. För detta får man – förutom nya gimmickar – nära nog exakt samma prestanda (om man undantar en uppdaterad Intel Iris-grafik och lite snabbare systembuss).

idc_pcforsaljning

Vad detta visar på, kanske mer än något annat, är att PC-marknaden befinner sig i djup kris. Det säljs allt färre datorer totalt, såväl stationära som bärbara. Enbart i år förväntas försäljningsvolymerna att falla med 7,3 procent, enligt analysföretaget IDC.

Detta beror framför allt på att vi numera i allt större utsträckning använder mobila enheter – främst Iphone och olika Androidenheter – för att läsa nyheter, uppdatera Facebook, lyssna på musik och titta på streamad film, en trend som pågått sedan 2011. Internetstatistiken vittnar tydligt om denna trend – mobilerna gick för länge sedan om datorerna som primär plattform på de stora tidningssajterna. Aftonbladet besöks idag av 5,5 miljoner mobila användare, medan ”bara” 4,4 miljoner sitter framför en dator.

Detta skifte för även andra effekter med sig. Framför allt minskar behovet av att skaffa ny dator i takt med att vi använder den till allt färre uppgifter. En fem år gammal Mac eller PC fungerar alldeles utmärkt för de flesta uppgifter som de en majoritet av oss har behov av – som surfa, skriva, spela spel, redigera foton och/eller hemmavideor. Det finns helt enkelt ingen anledning att slanta upp 15.000-20.000 för en ny, marginellt snabbare dator vart annat eller vart tredje år – särskilt inte när det enda man får är program som startar någon ynka sekund snabbare och nya flashiga detaljer som ingen vare sig ser nyttan av – eller vem som är tänkta att använda dem.

Fallande försäljningsvolymer kan pareras på olika sätt. Stora, vinstmaximerande bolag som Apple och Microsoft väljer framför allt att ta hem de förlorade intäkterna genom att höja priset. När PC:n går från att bli en massprodukt till mer nischad teknik, gör företagen dessutom sitt bästa för att denna nisch ska uppfattas som allt mer exklusiv – och därmed försvara ett högre pris.

Det är det ena vi ser just nu. Det andra är att den mobila revolutionen för med sig en utveckling där vi tenderar att konsumera medier snarare än att skapa innehåll. 2000-talets bloggrevolution, där var och varannan ung tjej sågs sitta på fik med bärbara datorer, är för länge sedan död. Idag är det snabbare kanaler som ”vloggar”, Snapchat och Instagram som tagit över – enklare och snabbare att uppdatera, men samtidigt med ett begränsat djup. Det är måhända bara anekdotisk bevisföring från min sida, men i takt med att fönstren mot nätet krympt i storlek,  verkar även förståelsen för olika åsikter ha minskat. Istälelt för längre, i bästa fall resonerande texter, är det numera kortare oneliners på Facebook och Twitter som gäller. En utveckling som är som gjord för åsiktsbubblor.

Själv envisas jag med att skriva drapor i mångtusentecken-klassen (som den här), vilket inte görs så lätt på en Iphone – men det drörjer ett par år till innan jag uppgraderar till en ny MB Pro. I alla fall tills Apple kommit på vad de nya, snordyra innovationerna ska vara bra för.

Intressant?

Fler om , , , ,

Kommentariatets diktatur

En artikel på DN Kultur idag sätter fingret på en olustig känsla jag burit på en längre tid. Nämligen att sociala medier – och framför allt då Twitter – undan för undan tagits över av ett slags politiskt kommissariat, ständigt på jakt efter människor skyldiga till rasism, kränkningar eller allmän brist på värdegrund. Dessa kommissarier  bidrar effektivt till att sänka taket i den allmänna debatten till en nivå där vi tvingas krypa fram, och där det enda ofarliga som kan postas blir intetsägande plattityder. Annars är möjligheten stor att brunstämpeln åker fram och i värsta fall att jobbet hänger löst.

Ett skräckexempel på det senare kunde vi läsa om i New York Times i höstas. Där berättades historien om hur en helt vanlig privatperson, PR-kvinnan Justine Sacco, genom ett misslyckat skämt om aids på Twitter satte igång ett drev av närmast episka proportioner. På några timmar blev hon ökänd och hatad av en hel värld,  hon vägrades att checka in på hotellrummet hon hyrt och fick sparken från sin arbetsgivare. Alltsedan dess har hon kämpat för att försöka sätta ihop bitarna av sitt liv igen, med mer eller minera lyckat resultat. Och allt detta berodde på att hennes lite klumpiga tweet spårades upp av professionella kränkthetskommissarier på Twitter. Mobbare som aktivt och medvetet lade hennes liv i spillror.

Sådana finns det gott om även här i Sverige, även om jag ännu inte hört talas om någon fått sparken för sitt twittrande.  Däremot är det inte alls ovanligt med kommentarer i stil med ”jag har skickat en kopia av den här konversationen till din chef”, med det underförstådda hotet att de ståndpunkter som vederbörande uttryckt borde föranleda sparken.

Mobbare har det ju förvisso alltid funnits – vad som är nytt och lite skrämmande är hur de idag kryper fram från de mest oväntade håll. Idag är det tyvärr inte ovanligt att exempelvis en facklig företrädare (nedan) beskriver ett stort antal av sina egna medlemmar som idioter (jag förmodar att det är ironiskt) eller att makthavare i samarbete med medier sparkar neråt – mot medborgare som ger uttryck för fel åsikter.

I DN uttalar sig tre kända komiker om hur den nya kränkthetsindustrin på Twitter förändrat deras situation – och hur korridoren för vad som går att skämta om har krympt allt mer. Både Karin Adelsköld och Annika Lantz säger att de tänker sig för på ett helt annat sätt än tidigare innan de twittrar ut skämt – alltså en ökad grad av självcensur.

Jag har själv märkt av det där. Och trots att jag har snart 30 års erfarenhet av att uttrycka mig i både tal och skrift så finns det saker jag numera undviker att diskutera öppet – ämnen som jag inte hade några som helst problem med att posta för ett par år sedan innan kommissarierna tog över. (Facebook övergav jag för övrigt redan 2008, som genomgick en liknande utveckling där utrymmet för seriösa diskussioner krympte till förmån för ofarligt prat om vädret, semesterbilder och foton från helgens grillning.)

Men det är inte bara oron för vad en missförstådd tweet kan leda till – numera tvingas man ständigt gå runt med en gnagande oro för vad man skrivit tidigare, för 5, 10, 15 år sedan. Allt sparas på internet, och i takt med att värdegrunder förändras och muterar och nya ord faller bort från listan på tillåtna begrepp, finns ständigt risken för att en rättrådig kommissarie börjar söka igenom ens historia i jakt på försyndelser. Plötsligt kan man alltså stå där med ett rasistkortet mulat i ansiktet, samtidigt som chefer varskos, för något som kanske skrivits i en annan tid, av en betydligt yngre och mer oerfaren debattör.

Få människor klarar en sådan tillvaro, och väljer att tystna och istället knyta handen i fickan.

Själv är jag gammal nog att minnas tiden då vi förfasades av övervaknings- och angiverisamhället som fanns bakom Muren. I Östtyskland visste medborgarna till exempel att allt de sade och skrev kunde höras och läsas av angivare och politiska kommissarier – därför var det en ryggmärgsreaktion att hålla ”fel” åsikter för sig själv om man ville undvika en utflykt till Normannenstrasse. Därför fanns inte heller någon politisk debatt i DDR, bara plakatpolitik med rätt budskap.

Det bisarra är att vi är på väg dit igen, genom våra egna val och de allra godaste föresatser. Vi är på väg att bygga upp samma slags angiverisamhälle, där många av övervakningssamhällets rutiner och verktyg kommer till användning på nytt. Skillnaden är att vi denna gång gör det frivilligt.

Det mest allvarliga är emellertid att denna rädsla för att säga fel saker inte bara inskränker sig till mig själv eller tre svenska komiker. Det påverkar även ledande politiker – människor som vi betalar höga löner för att styra landet och för att kunna ta ibland svåra beslut. Idag märker vi tvärtom hur makthavare duckar i svåra frågor, möjligen av rädsla för att få ett Twitterdrev efter sig. Ta bara den extremt ängsliga debatten om hur vi ska hantera det faktum att delar av våra tätorter mer och mer förvandlas till kåkstäder i takt med att antalet fattiga rumänska turister kommer för att tigga på våra gator.

I denna fråga har politikerna valt att prata istället för att agera. Och i brist på handling skickar de bollen vidare ner till gatunivå, där de allra mest utsatta får ta smällen.

Twitterkommisariatet hotar alltså inte bara humorn, utan på sikt också det demokratiska samtalet, om vi inte sätter stopp. (Själva demokratin avskaffade vi ju rätt effektivt med Decemberöverenskommelsen.)

Intressant?

Fler om , , , , ,

Uthängd på nätet

Tittar just nu på Du är Googlad på SvT2, en mycket viktig dokumentär om hur lätt det är att få sitt liv förstört på Internet. Riktigt vidrigt är det hur företagaren Bengt Gangemi i Malmö pekats ut som blufföretagare, och cancerdrabbade Tina Ax hängts ut av sin före detta sambo. Själv skriver jag det här för att dra mitt strå till stacken och förändra Bengts och Tinas sökresulttat.

Ni som missat dolumentären – se den på SvT Play.

Intressant?

Ekot från telemonopolet

Televerkets logotyp, fram till 1993 då marknaden avreglerades.

En gång för inte så länge sedan, i en tid där jag till och med var vuxen, ägde man inte sin egen telefon – den tillhörde statliga Televerket. Att köpa en telefon som inte var godkänd och koppla in i jacket hemma – oftast fanns bara ett, eftersom det kostade en mindre förmögenhet att låta Televerket installera fler – kunde leda till dryga böter eller fängelse. Moderatledaren Ulf Adelsohn ställde till med politisk skandal när han erkände sig ha smugglat in en trådlös telefon från utlandet – en lur som var FÖRBJUDEN i Sverige.

Och kostnaderna för att ringa annat än lokalsamtal var närmast astronomiska. Eftersom det bara fanns ett telebolag kunde verket sätta vilka priser de ville.

Ett par decennier efter avregleringen av telemarknaden beter sig Telia fortfarande i mångt och mycket som det gamla monopol som företaget är sprunget ur. Särskilt är det inställningen att företaget har rätt till en viss typ av intäkter, eftersom dessa är så viktiga för bolagets intjäningsförmåga. Sedan spelar det ingen roll om själva tjänsten som erbjuds är otidsenlig eller överprisssatt – alternativen måste antingen stoppas eller avgiftsbeläggas så att företagets vinster bibehålls.

Det är just detta ryggmärgsmässiga monopolistbeteende som visar sig när Telia flaggar för att det kommer att bli avsevärt dyrare att använda Internetbaserade telefonitjänster, som Skype, framöver. Anledningen är att dessa tjänster konkurrerar ut den traditionella telefonin, vars intäkter är viktiga för Telia.

I ett normalt fungerande företag hade man dragit slutsatsen att Skype är ett ohyggligt mycket mer kostnadseffektivt sätt att kommunicera än någon tjänst som Telia erbjuder, och att man därför borde anpassa sina produkter för att möta konkurrensen. Kanske med fastprisabonnemang, eller genom att addera någon typ av värde till mobilabonnemanget.

Men nej. Trots det faktum att bredbandstjänster, såväl mobila som fasta, inneburit en kraftig intäktsökning för bolaget – liksom även för konkurrenterna – svarar det gamla Televerket instinktvt med att vilja förbjuda eller hindra kunderna från att välja den tjänst som fungerar bäst. Minutavgifterna på telesamtal måste försvaras, kosta vad det kosta vill.

All utveckling innebär att gammal teknik konkurreras ut och dör. Telefonkatalogen, papperstidningen, kasettbandet, disketten, CD-skivan, är bara några av alla de produkter som företag tjänade ohyggligt mycket pengar på för inte så länge sedan. Vissa bolag kämpade mot utvecklingen i det längsta (vi har fortfarande en ”kassettskatt” för att konpensera skivbolagen för hemkopieringen…), medan andra bet i det sura äpplet och försökte anpassa sig till en ny värld.

Det verkligt upprörande i sammanhanget är inte att Telia förlorar pengar på ip-telefonin, utan företag över huvud taget kommer undan med att plocka ut upp mot en krona för ett koppla upp ett simpelt mobilsamtal, eller för att skicka ett simpelt textmeddelande på ett dussintal tecken. Tjänster som kostar nära noll kronor att producera, men som drar in miljard efter miljard i vinst.

Om det finns något liv i det som kallas Konkurrensverket, borde telebolagens agerande för att spärra vissa typer av tjänster sättas under lupp. Att Telia beter sig som ett gammalt monopol är kanske inte så konstigt – det märkliga är att alla andra gör likadant.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Zlatan gör kaos med biblioteken

E-boken har ju spåtts en lysande framtid under ett flertal år – men något genombrott i stil med Amazons Kindle eller Barnes & Nobles Nook har vi inte sett. Och i brist på penningstinna aktörer beredda att utmana det svenska bokmonopolet (Bonniers och Norstedts) har antalet sålda e-böcker utgjort som bäst ett par promille av den totala bokförsäljningen (att jämföra med USA och Storbritannien där 10-15 procent av marknaden numera är digital).

I avsaknad av utmanare har e-boksrevolutionen i Sverige till största delen drivits av icke-kommersiella aktörer – närmare bestämt biblioteken. Undan för undan har tillgången på e-böcker ökat, och idag finns nära nog alla nya titlar som e-böcker samtidigt som den tryckta boken finns till försäljning. Det enda som behövs är att man fixar ett lånekort på sitt lokala bibliotek och laddar ner Bluefire Reader till sin Ipad eller Iphone – sedan är det bara att låna hem och läsa alla de senaste böckerna. Och till skillnad från att låna biblioteksböcker på traditionellt vis, där man ofta kan få vänta i veckor eller månader på att en bok ska komma in finns det inga köer över huvud taget i e-boksuniversum. Alla kan låna samma bok, hur många gånger som helst, och läsa den på upp till fem olika plattformar (vilket är standard i Adobes licensmodell). Efter 28 dagar går lånet ut och boken kan inte längre läsas – men om man inte är klar så går det utmärkt att låna på nytt.

Det här ser ju ut att vara en modell som alla vinner på – läsaren slipper vänta, har tillgång till alla böcker direkt, och biblioteken behöver inte lägga pengar på att köpa in obskyra hyllvärmare längre. Allt finns ju i praktiskt e-boksformat.

Det finns dock ett stort problem: affärsmodellen. Varje gång jag lånar en e-bok betalar mitt bibliotek i Nacka 20 kr till förlagen (via distributören Elib som tar hälften). Det är samma summa som för en tryckt bok, men skillnaden här är att biblioteken i fallet med e-böcker inte har något bra sätt att hålla koll på kostnaderna för utlåning. E-boken, som affären ser ut idag, är en digital gökunge som hotar att göra kaos med bibliotekens ekonomi. Om bara en tiondel av alla smartphone- och surfplatteanvändare i Sverige skulle låna Zlatans bok, hade kostnaden för biblioteken närmat sig tio miljoner kr. Mot denna bakgrund har biblioteken infört konstlade begränsningar av hur många e-bokslån som får göras varje månad – styrt av de lokala bibliotekens budgetar.

Därför är det förmodligen med en slags skräckblandad förtjusning som biblioteken nu rapporterar om rena eboksboomen när det gäller Zlatans självbiografi. Enligt ett inslag i Sydnytt så har Jag är Zlatan inneburit ett genombrott för utlåning av e-böcker – intresset är så stort att förlagen nu börjat muttra om att införa begränsningar av utlåningen. För det finns ju trots allt en mycket liten uppsida för mig att betala 150 spänn för en e-bok, som jag kan istället kan låna gratis.

Men samtidigt är det synd och skam att behöva införa påhittade begränsningar. För det är ju exakt så här biblioteken borde fungera: alla världens böcker direktlevererade till min dator, telefon eller surfplatta. Det är ett skolexempel på när en gammal affärsmodell frontalkrockar med en ny verklighet.

För bibliotekens utlåning av e-böcker har ju inte särskilt stora likheter med traditionell biblioteksverksamhet, utan är mer jämförbart med vad Spotify gjort för musiklyssnandet.

För min egen del hade jag inte alls varit främmande för att betala nån tusenlapp om året för att få fri tillgång till alla e-bokstitlar.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Facebooksamhället

För bara några år sedan sågs ägarkoncentrationen i den svenska mediebranschen vara ett allvarligt hot mot mångfald och yttrandefrihet – framför allt var det ett lokalt litet nischföretag med adress på Sveavägen som hotade den svenska demokratin.

90-talets IT-gigant Microsoft drogs för inte så länge sedan inför EU:s konkurrensmyndighet och dömdes till mångmiljardböter – för att företaget kopplat ihop webbläsaren Internet Explorer med operativsystemet Windows, vilket enligt EU gav en otillbörlig konkurrensfördel till Bill Gates. Det spelade ingen roll att man var fri att installera hur många andra webbläsare man ville på sin dator – Microsoft hade missbrukat sin ställning och fick på pälsen.

Enter 2011, och vi befinner oss mitt i Facebooksamhället. Och om det ens finns en mediedebatt längre, handlar den lustigt nog om hur man ska få tillgång till alla nya Facebookfunktioner redan innan de släpps eller att den nya layouten på nyhetsflödet är jobbig att vänja sig vid. Någon egentlig diskussion om själva sundheten i att vi låter ett privat amerikanskt storföretag få monopol över våra liv och medievanor finns egentligen inte. Man väljer ju själv om man vill vara med, och om man tröttnar på annonser som indikerar att man på grund av sin ålder har problem med inkontinens, går det faktiskt att avsluta sitt konto.

Det argumentet hade jag också tills för något år sedan. För problemet som uppstår när ett företag blir så dominerande som Facebook att det i princip skaffat sig ensamrätt (om än inte juridiskt) på många av de funktioner som vi till vardags kallar ”Internet”. Vi har alltså i praktiken inte något val. Vad som händer nu är att Facebook aktivt använder denna sin de facto-monopolställning för att tvinga oss till ett speciellt beteende för att kunna få tillgång till en Internetbaserad tjänst.

Jag tänker förstås på den nya regeln med att kräva Facebook-konto för att registrera sig på Spotify. Visst, det finns utmanare till musiktjänsten, men de är mindre och har betydligt sämre utbud än det svenska originalet – så man är i praktiken tvingad att ansluta sig till Facebook för att kunna lyssna på streamad musik lagligt.

Samma sak med tidningar – inklusive den jag jobbar på – vars läsare nu måste bli Facebook-användare för att kunna kommentera artiklar.

Visst, det finns andra tidningar…

Facebooks långsiktiga mål är tydligt. Människor ska fås att tillbringa så stora delar av sitt digitala liv på Facebook att de till slut uppfattar det som att Facebook är Internet. Allting där utanför är ointressant och förtvinar i brist på Gillaknappar och integrerade sociala appar. Till och med anrika publikationer som The Guardian och Wall Street Journal verkar ha mist förtroendet för sina egna nyhetswebbar och tar nu fram speciella förstasidor som kan nås inne på Facebook. Läsaren behöver alltså aldrig lämna tjänsten, och slipper därmed prioritera bort nyhetsflödet med Spotifylåtar för sådana banaliteter som uppblossande EU-kriser eller revolutioner i Nordafrika.

Och trots att Facebook gång på gång visat prov på hur företaget godyckligt missbrukat sin dominerande ställlning, med censur av bilder och nedsläckning av stora kampanjsidor utan föregående varning, fortsätter vi glatt att skänka mer och mer av alla de kundrelationer vi mödosamt byggt upp – till ett ansiktslöst IT-företag i Kalifornien som inte har någon adress, inte svarar i telefon och vars medarbetare är så hemliga att de anställt vakter för att schasa bort journalister.

För tio år sedan ett företag som Facebook fått den församlade medieeliten att skrika efter ny lagstiftning. Idag startar man på sin höjd ett upprop mot orättvisan.

På Facebook förstås.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Facebook Places – illusionen av det lyckade livet

I en artikel i E24 (som citerar Dagens Media som i sin tur fått uppgifterna från statistiksajten Socialbakers.com) får vi reda på att svenskarna helst checkar in på flygplatser, sportarenor, lyxkrogar och evenemang. Det handlar alltså om Facebook Places, och frågan är vad man ska dra för slutsatser av denna information. Är det kanske så att svenskarna är ett folk som ständigt är på resande fot, som har obegränsat med pengar – vilket tillåter dem att hänga på Riche medan de väntar på flyget till New York?

Knappast. Att checka in är mera att betrakta som ett slags statement, ett digitalt vykort som man kan använda för att forma en bild av sig själv. Via inloggningar när man står i begrepp att borda planet till New York, eller med mobila statusuppdateringar från regnskogen i Bali, blir bilden av ens person måhända lite mera spännande. Få checkar in i kontorslanskapet kl 08.30, på dagis, i kön till ICA-kassan eller hemma vid diskbänken – där vi ju trots allt tillbringar 51 av årets 52 veckor.

Det handlar alltså om att skapa en illusion om det goda livet. Och så länge vi alla vet att det just bara är en illusion, är det utmärkt att människor är medvetna om och tar kontrollen över sina digitala fotavtryck. Även om jag själv skulle tänka till både en och två gånger innan jag meddelade världen att lägenheten står tom ett par veckor…

Men som marknadsunderlag, eller ”business intelligence” i någon form är sådana här listor i det närmaste värdelösa. Och att folk ljuger om sina vanor är inget nytt.

När jag gick på journalisthögskolan för ett halvt liv sedan var en av våra första uppdrag att bege oss ut på stan och intervjua människor om hur de läste sin morgontidning. Alla grupper kom fram till ungefär samma resultat: nära nog samtliga plöjde ledar- och kultursidorna – dessa sidor var till och med populärare än sporten. I verkligheten visste vi ju att det var i bästa fall 5-10 procent som intresserade sig för dessa sektioner, men alla ville ju så gärna framstå som mera intellektuella än vad de egentligen var. Det var just detta övningen gick ut på – att få svart på vitt på att det långt ifrån alltid går att lita på vad folk säger. Och att undersökningar av denna typ i de flesta fall är totalt värdelösa för att få fram ett signifikativt beslutsunderlag.

En av mina Gowalla-kompisar hade länge som vana att checka in på olika toaletter ungefär fem gånger om dagen. På något sätt känns det mera genuint än att logga in på Arlanda och Riche ett par gånger om året.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Mer om Facebook: IDG, SvD, PC För Alla

Vägen till helvetet är kantad av praktiska funktioner

Mina resemönster är inte så där vansinnigt spännande.

Steve Jobs och Apple står bokstavligen med brallorna nere, efter avslöjandet igår om att företagets storsäljare Iphone registrerar sin ägares rörelsemönster in i minsta detalj – eller åtminstone ner på basstationsnivå. Informationen om var telefonen befunnit sig sparas ner i hittills okänd fil på telefonen. Innehållet är platsdata (longitud och latitud) samt tidpunkt för besöket, och filen synkas över till datorn som telefonen kopplas till.

Med det verktyg som de brittiska dataforskarna Pete Warden och Alasdair Allan tagit fram, kan man lätt göra en grafisk representation av innehållet, som sträcker sig ungefär ett år tillbaka i tiden. Själv kan jag tydligt se mina resemönster från förra sommaren och framåt, då jag mest pendlade från Värmdö till Stockholm City, med ett par avstickare på semester till Varberg, Skåne och Eskilstuna. Inget dramatiskt precis.

Men för många andra kan denna typ av information vara extremt känslig om den kommer ut. Svartsjuka sambor kan börja kontrollera var partnern varit. Journalister som arbetar i mindre demokratiskt utvecklade delar av världen måste plötsligt räkna med möjligheten att telefonen kan beslagtas och tömmas på information av regimer som vill ha koll  på var reportern rest (och därmed kanske även vem han/hon träfffat). Joakim Jardenberg visar ett eget exempel från sitt eget besök i Kairo förra året, då han mötte ett antal bloggare – möten som kartlades av hans Iphone.

Apple har ännu inte kommenterat avslöjandet, men vd:n Steve Jobs har i tidigare intervjuer försäkrat att kundernas personliga uppgifter är trygga. Bara någon månad senare lyckades hackare komma över kontaktuppgifter till  114.000 Ipad-användare

Men det är inte bara Apple som slarvar med integriteten. Google gjorde bort sig på liknande sätt med Buzz, och i samband med fotograferings-sessionerna för Google Maps ”råkade” företaget kartlägga städernas öppna trådlösa nätverk – oklart exakt varför.

Facebooks öppna arkitektur för inloggning, kommentering och delning, Facebook Connect, har revolutionerat mediebranschen. Men tyvärr glömde man att testa säkerheten i systemet. En plugin, Firesheep, var allt som krävdes för att kunna ta kontroll över andras Facebook-konton – om dessa varit oförsiktiga nog att logga in på ett okrypterat trådlöst nätverk, som Telia Homerun.

Självklart tror jag inte att Apple haft några onda avsikter med att lägga in spårningen i sina telefoner, att företaget agerar på uppdrag av Homeland Security, eller bara föregår EU:s omdebatterade datalagringsdirektiv.

Men blotta det faktum att filen faktiskt finns, innebär naturligtvis också att Apple tänkt att använda den till något, och det är ingen särskilt kvalificerad gissning att alla världens Iphone-telefoner kontinuerligt rapporterar in dessa data. Kanske Apple bara vill veta var det finns dålig mobiltäckning, för att förbättra antenndesignen? Eller så tänker Jobs & Co att använda alla sina miljontals kunders trafikdata för att bygga nya, häftiga tjänster som vi ännu inte sett.

Oavsett vilka skäl som ligger bakom, sätter det strålkastarljuset på ett stort problem i dagens extremt teknikdrivna mediesamhälle. De som utvecklar alla dessa nya smarta tjänster och schyssta appar tänker sällan på hur dessa verktyg kan missbrukas om de hamnar i fel händer. Och det finns sällan någon tid för eftertanke – det gäller att vara först med det senaste!

Det brukar heta att vägen till helvetet är kantad av goda avsikter. Och ett antal praktiska funktioner.

Intressant?

Press: DN 1, 2, SvD 1, 2, Affärsvärlden, Mac World, Pc För Alla, Expressen

Bloggar: Kjellberg, Mymlan, No Size Fits All

Andra bloggare om , , , ,

Enkät-industrin måste stoppas

En av dagens 70 enkäter på webben.

Ett extremt smittsamt och jobbigt virus sprider sig som en löpeld över Sverige. Vi kan kalla den för utvärderingssjukan, och drabbar oss alla – oavsett ålder, kön etnicitet eller sexuella preferenser.

Numera kan man inte ens göra ärenden på sin Internetbank innan man ska svara på 80 frågor om hur man upplever sin kundnöjdhet (jo, tack, den vore helt ok OM JAG BARA SLAPP SVARA PÅ IDIOTISKA FRÅGOR!).

Dotterns dagis har redan skickat ut två mastiga enkäter – en från det privata dagisets eget analysföretag, den andra från kommunens kundvalsgrupp, med vardera ett hundratals frågor – som naturligtvis är mycket viktiga att fylla i.

Men det slutar inte där. Dottern har varit på tandreglering – mycket viktig enkät i brevlådan veckan efter. SCB ringer regelbundet och vill ställa frågor om mitt hushåll, och det är mycket viktigt att jag deltar.

Efter att ha sålt villan kom det en liknande enkät från mäklarfirman – vår medverkan var mycket viktig, och vi fick en trisslott som ersättning för vår insats.

4500-milaservicen på bilen förra veckan = enkät i mejlen.

Förra året sålde vi villan, och i samband med detta tvingades vi göra en obligatorisk energibesiktning som kostade fyra tusen. Nu skickar samma myndighet som kräver denna deklaration, Energimyndigheten, ett formulär som det är mycket viktigt att jag fyller i – graits – eftersom de ska kartlägga svenskarnas energianvändning. Ignorerar fortfarande stoiskt efter tre påminnelser. Stäm mig!

Surfar in på Dagens Media, Resumé och ett tjog andra sajter, och möts av en popup-undersökning som ska ta reda på hur jag uppfattar deras hemsida. Mycket viktig, får jag förmoda, eftersom den envist dyker upp vid varje nytt besök.

Jag kan fortsätta länge, det här är bara ett par exempel på den enkät-terror som drabbar oss alla. Skulle jag fylla i alla, hade jag behövt gå ner till deltid och sätta av en dag i veckan bara för att ge feedback till företag, myndigheter och medier som jag haft kontakt med. Minst.

På ett högre plan är detta förstås ett symptom på ett samhälle där vi alla mer eller mindre frivilligt tvingats att bli konsumenter i stället för medborgare. Skola och dagis är numera leverantörer av servicen ”utbildning” och ”barnomsorg” och handlar upp dessa tjänster på en öppen marknad. Vilket förstås kan försvaras med att allt blir effektivare och billigare och går att jämföra med mätbara mål.

Baksidan är att det blir i det närmaste omöjligt att ställa någon till ansvar om dessa tjänster inte fungerar. Skolan kan ju alltid hänvisa till den senaste enkätundersökningen, där NKI (nöjd kund-index) låg på hela 78 procent, jämfört med 76 föregående år – så att just ditt barn inte får hjälp i matte måste vara en missuppfattning.

Eller också får du bara en ny enkät att fylla i, där du kan ange på en tiogradig skala hur mobbat ditt barn är eller hur stark smärta du upplever i trakten av din blindtarm.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Halvt relaterat om skolan: SvD, DN

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: