Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Israel (sida 1 av 2)

Är judehatet ok om det bara drabbar israeler?

ug

Uppdrag gransknings reportage från antisemitismens Malmö är ett skrämmande och viktigt tidsdokument, även om det för flertalet av oss knappast är en nyhet att judehatet är utbrett i Sveriges tredje stad. Och det är långt ifrån bara i Rosengård och liknande bostadsområden med en stor del svenskar med rötterna i Mellanöstern som attackerna sker – även Malmös politiker har upprepade gånger uttryckt sig antisemitiskt om stadens judar. Och det är som många skriver hög tid att ta i med hårdhandskarna mot problemet, det duger inte för politiker att blunda längre av rädsla att bli uthängda som islamofober. Eller för polis och åklagare att regelmässigt lägga ner utredningar om hatbrott mot judar (samtidigt som man inte har några problem att lagföra och fängsla konstnärer för samma brott).

Men det är ändå något som skaver, både i det här reportaget och i nästan alla andra nyhetsinslag där hoten mot Sveriges och Europas judar avhandlas. För i nästan samtliga fall landar analysen i samma slutsats – de judar som bor här, i Bryssel eller Paris, har ju ”inget med Israels politik” att göra. Reportrar, intervjupersoner, politiker och analytiker återkommer ständigt till denna distinktion. Till och med förintelseöverlevare och företrädare för svenskjudiska organisationer som SKMA är noga med att distansera sig från vad politikerna i Jerusalem håller på med. Blanda inte ihop svenska judar med Israel, är budskapet.

Vilket då leder till den oundvikliga frågan: OM det varit israeliska medborgare – kanske turister – som utsatts för hatattacker som de i Uppdrag granskning, hade de varit mer befogade då? Eller om attackerna skett i Israel?

Ibland kan man faktiskt börja undra.

Som av en händelse knivhöggs 15 personer i går morse, varav fem allvarligt,  på en buss i Tel Aviv av en palestinier som gick till attack mot busschauffören och passagerarna, av ingen annan anledning än att de var judar. Enligt Jerusalem Post uppgav mannen i förhör efter gripandet:

He said he was driven by last summer’s conflict in Gaza, unrest on the Temple Mount, and watching extremist Islamic content that glorifies ”the reaching of heaven,” the Shin Bet added.

Det som är intressant är hur detta dåd rubriceras i svensk press: som en ”knivattack”.  Om 15 personer hade huggits ner i Paris eller Stockholm hade vi inte tvekat att kalla dådet vid dess rätta namn, men när det riktar sig mot dem som bor i Israel verkar vi ha uppenbara problem att tala klarspråk om terrorn. Jag har ofta funderat på varför det är så.

Dessutom är det inget nytt. Sedan i somras har det pågått en typ av lågnivå-intifada i Israel, där ensamma terrorister slagit till mot civilpersoner i både Jerusalem och Tel Aviv. Bedjande har huggits ihjäl i synagogor, barnfamiljer har mejats ner av bilar vid busshållplatser – eller knivmördats i snabbköpet när de helghandlat. Förövarna har i många fall varit radikaliserade palestinier boende på Västbanken, som jobbat eller varit på besök i Israel. Gemensamt för dessa händelser – om de alls rapporterats – är dock att t-ordet i det närmaste helt lyst med sin frånvaro. Dåden har i svenska medier rubricerats som ”attacker”, ”religiösa konflikter” vid Tempelberget eller kanske  ”oroligheter” på Västbanken (det senare var när en treårig flicka dödades av stenkastare).

hamashyllar

Skärmdump från IDF:s blog.

Inte överraskande har samtliga dåd hyllats av terrorrörelsen Hamas, som även berömmer gårdagens attack som ”heroisk”. Betydligt mera oroande är att även Fatah, den palestinske presidenten Mahmoud Abbas parti – som styr på Västbanken – också har uppenbara svårigheter med att hålla rågången mot extremisterna. (Extremister som ju faktiskt sitter i den palestinska regeringen – Hamas gick i koalition med Fatah för snart ett år sedan.)

Ett talande exempel är att dagen efter att den palestinske presidenten gick arm i arm med världsledarna i Paris, för att visa sitt stöd för yttrandefrihet och mot terrorism, högtidlighöll hans eget parti minnet av den blodigaste attacken någonsin mot civila israeler, då palestinska terrorister 1978 mördade 37 människor på en buss med skjutvapen och handgranater. Måndagen den 12 januari hyllades terroristerna som hjältar på Fatahs Facebooksida.

Denna relativisering av terror är problematisk på många sätt. Dels för att debatten nästan alltid landar i samma slutsats: att hatet, antisemitismen och terrorn föds ur Israels förtryck, ockupationen av Västbanken och att judar envisas med att bygga hus i östra Jerusalem – trots att vi alla vet att hatet går tillbaka betydligt längre än vad staten Israel har existerat. Dels – ergo – att Israel genom att bete sig som en skurkstat på något sätt får skylla sig själv när landet och dess befolkning utsätts för terrorattacker. Till skillnad från svenskar som bekänner sig till den judiska tron, alltså, som är ”oskyldiga” till vad Israels politiker hittar på.

Givetvis ska det vara fritt fram att kritisera Israel för dess bosättningspolitik, för bombningarna av Gaza och för den repressiva behandlingen av invånarna på Västbanken. Men det blir underligt när radikala islamister kan utsätta israeliska medborgare för vidriga terrordåd utan att vi knappt höjer på ögonbrynen. Som antisemit kommer man ganska långt idag genom att hävda att man bara är ”israelkritisk”.

Som sagt – det är en angelägen journalistisk gärning som Uppdrag granskning gör när redaktionen sätter ljuset på antisemitismen i Malmö. Lärdomen vi borde dra  borde dock vara att judehat och terror är oacceptabelt oavsett vem som är måltavla.

Det finns helt enkelt inga ”skyldiga”, som förtjänar att dö.

Intressant?

Fler om , ,

Israels blockad mot Gaza gjorde Hamasledarna stenrika


Få vet exakt hur många tunnlar som terroristerna i Hamas egentligen grävt under Gaza, men uppenbart är att det underjordiska systemet varit avsevärt större och långt mer utbrett än vad armen (IDF) och Israels underrättelsetjänst kunnat föreställa sig. Och det är primärt av detta skäl som den nu avstannade Gaza-offensiven hållit på såpass länge jämfört med tidigare militära operationer i Gaza. Det har helt enkelt tagit tid för IDF att upptäcka och demolera tunnlarna (32 stycken enligt de senaste uppgifterna).

Inspektioner som gjorts på plats visar dessutom svart på vitt det som IDF hävdat under lång tid: Att ett stort antal civila byggnader – sjukhus, moskéer, skolor, vanliga bostadshus – haft omfattande tunnelsystem under sig Tunnlar professionellt byggda i betong och med elektriskt belysning. Underjordiska system vars grenar sträckt sig kilometervis under mark – ett flertal  in på Israeliskt territorium – och som använts dels för att skydda Hamasledare, dels för att lagra och/eller tillverka de raketer som avfyrats mot Israel.

Och framför allt skulle tunnlarna göra det möjligt för Hamas att anfalla mål djupt inne på israelsiskt territorium – i syfte att kunna ta israelisk gisslan och använda denna i utpressningssyfte,

Även Gazas centralsjukhus visade sig ha ett bunkersystem i källaren, som enligt uppgifter använts som Hamas ledningscentral. (Det är därför Hamasledarna hållit många intervjuer just på sjukhuset, något som dock aldrig rapporteras av reportrar på plats, eftersom Hamas förbjudit det.)

Men tunnelsystemet i Gaza är långtifrån nytt. Tunnlarna började byggas redan på 80-talet, då framför allt för att smuggla varor från Egypten som delar en 1,2 mil lång gräns mot Gazaremsan vid gränsstaden Rafah. Efter Hamas maktövertagande 2006 och den påföljande israeliska blockaden, intensifierades byggverksamheten och som mest fanns flera tusen tunnlar som användes för att smuggla allt från blöjor till lyxbilar till Gazaremsan.

Och eftersom Hamas såg till att ta ut skatt på allt smuggelgods – medan tull på varor från den legala importen tillföll den Palestinska myndigheten i Ramallah – blev flera höjdare i organisationen snabbt mycket rika och antalet dollarmiljonärer kan räknas i tusental. Israel Today skriver:

In recent media interviews, Professor Ahmed Karima of Al-Azhar University in Egypt noted that in recent years Hamas has blossomed into a movement of millionaires. According to Karima, Hamas can boast no fewer than 1,200 millionaires among its leadership and mid-level officials. That assertion was backed up by Palestinian leader Mahmoud Abbas, who in 2012 estimated the number of Gaza millionaires to be 800.

Hamasledaren Khaled Mashal är riktats av alla, och sägs vara god för inte mindre än 18 miljarder kr, enligt uppgifter i jordanska medier.

De nyvunna rikedomarna har gått befolkningen i Gaza spårlöst förbi. Istället har miljonerna använts till att köpa exklusiva bilar, lyxbostäder och fastigheter utomlands – och vapen förstås. Och samtidigt som folket led brist på allt, kunde höjdarna själva bedriva jihad i luftkondititionerade lyxlägenheter i Qatar, på tryggt avstånd från fattigdomen och misären i det Gaza som de själva  förvandlat till ett mål för Israels bomber.

Tunnelindustrin boomade under åren med israelisk blockad  och utvecklades snabbt till en av Hamas viktigaste intäktskällor. Som mest utgjorde smugglingen 30 procent av ekonomin, och 10.000-tals gazabor jobbade i tunnlarna. Det upprättades till och med ett tunnelministerium för att administrera intäkterna från smuggelverksamheten. Myndigheten betalade också ut ersättning till familjerna till tunnelarbetare som miste livet när tunnlar rasade eller svämmades över.

För ett par år sedan skrev jag så här om denna gigantiska underjordiska industri.

Omar Shabban, ekonom verksam vid den Gazabaserade tankesmedjan Palthink,berättar för BBC att så mycket som 500.000 liter bensin och 300.000 cigaretter smugglas in via tunnlarna – varje dag. Vissa av tunnlarna är stora nog att köra igenom – under 2011 fördes c:a 13.000 bilar in i Gazaremsan denna väg. Och den boomande byggindustrin i Gazaremsan är nästan helt beroende av byggmaterial och cement som smugglas in via tunnlarna. 10.000 personer är ”anställda” i denna tunnelekonomi, som gjort många förmögna (den palestinska myndigheten på Västbanken hävdar att många av Gazaremsans 600 nya miljonärer har smuggelverksamheten att tacka för sitt välstånd).

Men mest av alla tjänar Hamasregeringen på smugglingen. Den styr verksamheten och tar ut avgifter för varenda pryl som smugglas in via tunnlarna. En egyptisk källa som Asharq Al-Awsat talat med hävdar att tunnlarna idag har blivit en av Hamasregimens primära intäktskällor och i princip betyder ”liv eller död” för organisationen.

Därför skulle det givetvis vara ett tungt ekonomiskt avbräck om smugglingen plötsligt upphörde. Särskilt som tullavgifter från de c:a 250 lastbilar som kommer in dagligen på legitim väg vid israeliska Kerem Shalom, går direkt till den Palestinska myndigheten på Västbanken – inte till Hamas.

 

Vad man ska ha i minnet är att det är den israeliska – och på senare tid även den egyptiska – blockaden mot Gaza som gjort detta möjligt. Utan blockaden hade inkomsterna från gränshandeln tillfallit den palestinska regeringen under mahmoud Abbas i Ramallah istället. Därför har Hamas gjort allt för att stoppa denna ”vita” importen av varor, genom att helt enkelt lägga beslag på transporter när de kommit in i Gaza – och istället tvingat invånarna till att köpa från den Hamaskontrollerade svarthandeln. För de styrande i Hamas vore det alltså knappast något positivt om Gaza-blockaden lättade eller upphörde, snarare tvärtom.

Ett exempel på denna bisarra dubbelmoral är att Hamas vägrat att släppa in transporter med  ”sionistisk bensin” genom någon av de båda israeliska gränsövergångarna. Istället sålde Hamas sin egen insmugglade, och betydligt dyrare, bensin från Egypten. Samtidigt som den hårt prövade civilbefolkningen tvingats leva i fattigdom och en arbetslöshet på 40 procent, har Hamas lagt beslag på den cement som importerats via Israel till att bygga terrortunnlar istället för bostäder.

Resultatet efter den snart åtta år långa israeliska blockaden, som kom till till för att hindra palestinska extremister att föra in vapen till Gaza, fick alltså helt motsatt effekt: Den berikade just de terrorister man ville stoppa. Och med fickorna fulla av pengar kunde Hamas mer eller minera ostört bygga ut sin militära infrastruktur under jord, under Gazas sjukhus, moskéer och skolor, som undan för undan förvandlades till vapenupplag för raketer som köpts från Iran eller tillverkades på plats. När den israeliska operationen inleddes för en dryg månad sedan fanns därför fler raketer än nånsin på Gazaremsan – bedömningar pendlar mellan 15.000 och 20.000.

För den som är kritisk mot den israeliska blockaden finns här alltså ett utmärkt argument för att upphöra med den omgående.

Och även om IDF kämpat i en allt hårdare medial motvind för att upptäcka och förstöra terrortunnlarna – för varje civilit offer blir omvärldens fördömanden allt hårdare – är frågan om den riktigt stora game changern för Gazas framtid finns i Kairo. För sedan general Al-Sisi kom tog makten förra sommaren i en militärkupp där islamisten Muhammed Mursi avsattes, har Hamas inte bara förlorat en allierad. Organisationen hatas och föraktas av såväl den egyptiska ledningen som en majoritet av allmänheten, och inget skulle passa Egypten bättre än att Israel en gång för alla raderade ut extremisterna i Hamas – som ju är en del av det numera förbjudna Muslimska brödraskapet – från kartan.

Inslaget nedan ger en bra sammanfattning av känslorna i Egypten mot de styrande på Gaza.

Sedan maktskiftet i Egypten ligger också smuggelekonomin i ruiner. Al-Sisi beordrade redan i fjol att alla tunnlar mellan Sinai och Gaza skulle förstöras, vilket slagit hårt mot Hamas finanser. Mer än 1.600 tunnlar har förstörts av Egypten de senaste månaderna, de senaste så sent som för någon vecka sedan. Egyptens mål är, precis som Israels, att svälta ut Hamas och andra islamistgrupper, genom att hindra inflödet inte bara av vapen utan också av smuggelvaror till Gaza.

Det är här man ska hitta förklaringen till det hårda motstånd som Israel har mött på marken i Gaza – att försvara tunnlarna handlar om överlevnad för Hamas.

För utan pengar, ingen jihad.

Intressant?

Fler om , , ,

DN, SvD 1, 2

Svårigheten att förhandla med nån som bara vill se dig död

Det finns knappast någon konflikt som, trots sin relativt begränsade omfattning, lockar fram så starka känslor som det till synes eviga kriget mellan Israel å ena sidan och palestinska grupper som Fatah och Hamas på den andra.

För att använda ett lite finare ord brukar Israel anklagas för att bedriva assymetrisk krigföring – genom att till exempel attackera civilbefolkning istället för stridande trupp. Men så är det ju inte – även om man kan få det intrycket om man följer svenska mediers rapportering. Konflikten är minerad mark i ordets alla bemärkelser, och den som uttrycker en åsikt som kan tolkas som det minsta Israelvänlig riskerar hudflängning i sociala medier, något som Stefan Löfven nu fått erfara. Framför allt upprörs många debattörer av att det saknas proportionalitet i antalet döda civila på de båda sidorna i konflikten. Resultatet blir att Hamas, som dels gör sitt bästa för att spränga israeliska civila i bitar, dels använder den egna civilbefolkningen som mänskliga sköldar för sina avskjutningsramper och vapendepåer – legitima militära mål – vinner omvärldens sympatier. Medan Israel, som skyddar sina civila med skyddsrum och sofistikerade anti-robotsystem, utmålas som den part som begår krigsbrott.

Ett problem är att de återkommande striderna mellan Hamas och Israel över huvud taget beskrivs som ”konflikter”. För det är det inte. Det här rör sig om terrorhandlingar, eftersom den ena sidan (Hamas) vill utrota den andra. Därför finns det heller inga utsikter att förhandla sig fram till någon varaktig fred, eftersom det är utsiktslöst att förhandla med någon som bestämt sig för att döda en.

Låt oss gå igenom vad det hela handlar om, punkt för punkt:

För det första: Israel ockuperar inte Gaza, en missuppfattning som upprepas gång på gång av organisationer som Ship to Gaza,men som inte blir mer korrekt för det. Israel utrymde Gaza och alla bosättningar 2005, och sedan dess har palestinierna själva styrt den smala fyra mil långa landremsan med 1,8 miljoner invånare. Däremot upprätthåller Israel en omfattande kontroll av allt gods som förs in till Gaza, via flyg, båt eller landvägen via två de gränsövergångarna från Israel, en i norr och en i söder där 100-tals lastbilar med förnödenheter passerar dagligen, trots konflikten.

Att denna kontroll – som kallas blockad av Israels kritiker – behövs är dessvärre tydligt. Hamas, Islamiska jihad och andra extremistigrupper som verkar i Gaza gör sitt bästa för att smuggla in allt större raketer för att användas i attacker mot Israel. Så sent som i mars bordades ett fartyg på väg till Sudan av den israeliska underrättelsetjänsten med ett stort antal syrisktillerkade långdistansraketer av typen M-302 ombord. Dessa skulle efter avlastning i Sudan smugglas via Sinai till Gaza. Till skillnad från tidigare, då Hamas endast haft tillgång till mindre raketer, hotar dessa vapen Israels själva hjärtland, storstäderna Tel Aviv/Haifa och Jerusalem, vilket gör denna omgång betydligt värre än tidigare raketattacker från Hamas. På bara en vecka har nära 1.000 raketer skjutits från Gaza mot Israel.

För det andra: Det är inte bara Israel som bedriver blockad mot Gaza. Även Egypten har i princip stängt hela sin gräns mot Gazaremsan, eftersom islamistiska terrorgrupper i Gaza även hotar stabiliteten på Sinaihalvön. Den nuvarande militärregimen i Kairo avskyr innerligt Hamas, som är en del av Muslimska brödraskapet – rörelsen vars president Muhammed Mursi avsattes i en militärkupp förra sommaren. Men trots att Egypten alltså bedriver exakt samma blockad som Israel, skjuts det inga terrorraketer mot egyptiska städer.

(Egypten har dessutom förstört ett stort antal av de smuggeltunnlar mellan Sinai och Gaza som använts för att föra in vapen och stridande till Gaza. Uppenbarligen har detta arbete inte varit tillräckligt, med tanke på det stora antal långdistansraketer som Hamas skjutit iväg de senaste dagarna mot Tel Aviv, Jerusalem och nu senast Eilat.)

För det tredje: Gazaremsan har inte varit vare sig israeliskt eller palestinskt område. Området ockuperades av Egypten 1948, då staten Israel bildades och krig utbröt med de arabiska grannländerna. I Sexdagarskriget 1967 intogs Gazaremsan av Israel, som ockuperade området fram till 2005, då premiärminister Ariel Sharon beslöt att ensidigt utrymma de israeliska bosättningarna  och lämna över kontrollen till palestinierna (Egypten var inte intresserat av att ha tillbaka marken).

2005 fanns alltså för första gången någonsin – genom Israels försorg –  ett landområde där palestinierna hade full självständighet. Alltså en början till palestinsk stat. Visst, befolkningen var fattig, men de fabriker, drivhus, konstbevattningsanläggningar och annan infrastruktur som israeliska bosättare hade lämnat efter sig, fungerade fortfarande. Dessutom erbjöd de milslånga stränderna stora möjligheter till turism. Framtiden för Gaza verkade trots allt ganska ljus just då, efter 2005. Jeffrey Goldberg skriver bra i The Atlantic om Gazas historiska chans och hur den slarvades bort:

In the days after withdrawal, the Israelis encouraged Gaza’s development. A group of American Jewish donors paid $14 million for 3,000 greenhouses left behind by expelled Jewish settlers and donated them to the Palestinian Authority. The greenhouses were soon looted and destroyed, serving, until today, as a perfect metaphor for Gaza’s wasted opportunity.

Vid de första fria palestinska valen året efter, röstades islamistiska Hamas fram till makten – kanske mest som en protest mot det korrumperade maktpartiet Fatah. Hamas, som stämplats som terrorister av såväl EU som USA (dock inte Sverige) har sedan dess ägnat all sin energi  åt att förvandla  Gaza till en tungt militariserad bas, istället för att försöka få ekonomin på fötter och göra något åt den skyhöga arbetslösheten. I snart 10 år har Hamas, tillsammans med andra och ännu mer extremistiska rörelser, så gott som dagligen låtit raketerna regna över södra Israel, i hopp om att de ska döda någon – vem som helst – eftersom varje israel enligt Hamas logik är en legitim måltavla. Istället för satsningar på infrastruktur, bostäder och arbetstillfällen har Hamas lagt allt på att nå organisationens övergripande mål: Att utplåna Israel.

Som tur är har Hamas så här långt haft minst sagt begränsad framgång i detta projekt. Den israeliska civilbefolkningen har motvilligt tvingats anpassa sig till den dagliga terrorn, och lever med vetskapen att det när som helst kan komma ett raketlarm. Då gäller det att snabbt som ögat hitta ett skyddsrum – ofta har man bara 15 sekunder på sig att sätta sig i säkerhet. Det gäller även dagisbarn, som får lära sig hur de skyddar sig mot palestinska raketer ungefär samtidigt som de lär sig gå. Dessutom har IDF, den israeliska försvarsmakten, utvecklat sitt eget missilförsvar – Järnkupolen – som skjuter ner många av de inkommande raktererna innan de når sina mål.

Israel har alltså satsat enorma resurser på att skydda sin befolkning från raketterrorn från Hamas, vilket gör att de civila förlusterna på den israeliska sidan är ganska små, jämfört med hur många civila som dödats i Gaza i samband med IDF:s bombningar av raketramper och vapenförråd.

Hamas å sin sida struntar i hur många som dör av den egna befolkningen. I Gaza har det därför inte byggts några skyddsrum – pengarna har gått till raketer istället.


Militära anläggningar förläggs medvetet i bostadsområden, där de skyddas av mer eller mindre ofrivilliga mänskliga sköldar. När Israel förvarnar de boende om en förestående bombattack, går Hamas ut och beordrar dem att återvända till sina hus – något som organisationen själv har bekräftat. Ett 40-tal av de raketer som skjuts mot Israel hittills har dessutom landat inne i Gaza, däribland en som slog ut en kraftledning som levererar el till 70.000 gazainvånare. (Det israeliska energibolaget som äger verket vågar inte skicka någon att reparera ledningen som ligger på Hamaskontrollerat område.)

Som Israels premiärminister uttryckte skillnaden mellan de bägge sidorna: Israel använder anti-missilsystem för att skydda sin befolkning. Hamas använder civilbefolkning för att skydda sina raketer.

pmisrael

Det är framför allt detta förhållande som gör att de palestinska dödstalen blir så stora, jämfört med Israels. Och Hamas vet mycket väl, att ju fler civila som dör, desto större blir det internationella trycket på Israel att avsluta sin offensiv. Denna ”proportionalitetsprincip” används tyvärr alltmer flitigt även i den svenska debatten: Eftersom många fler palestinier än israeler dör, måste Israel alltså vara den mest onda parten i konflikten och huvudansvarig för att få slut på dödandet.

Detta är precis vad Hamas vill uppnå – och därför har man ingen som helst brådska att gå med på vapenvila. Det är ett grymt och cyniskt spel med den egna befolkningens liv som insats.

Och för det fjärde: Hamas raketterror mot Israel har ingenting med fredsförhandlingar eller kampen för en själständig palestinsk stat att göra. Hamas är en extrem, antisemitisk rörelse med medeltida värderingar, vars själva stadga slår fast att alla judar ska fördrivas eller dö –  och det gäller inte bara på Västbanken utan i hela det område som idag utgör staten Israel. Hamas struntar i hur många bosättningar Israel bygger – organisationen har gång på gång förklarat att man aldrig kommer att erkänna Israels rätt att existera någonstans.

Som SvD:s Benjamin Katzeff Silberstein skriver:

Organisationens mest välkända ideologiska mål må vara att utrota staten Israel, men det är knappast det enda målet. Parallellt med Hamas krig mot Israel strider de också mot självklara mänskliga rättigheter. De som främst får utstå konsekvenserna av Hamas politik är inte Israel, med sina skyddsrum och sitt missilförsvarssystem, utan Gazas civila.

Och så länge Hamas sitter kvar vid makten, kommer det aldrig någonsin att bli varaktig fred mellan Israel och palestinierna – än mindre en palestinsk stat.

Ändå finns det ganska många i den svenska debatten, till och med representanter från statsbärande partier som socialdemokraterna, som på allvar vill att Israel ska fredsförhandla med Hamas. En motpart vars främsta ambition alltså är att döda så många israeliska civila som möjligt – ett soklart krigsbrott – samtidigt som den egna befolkningen tvingas agera mänskliga sköldar – något som är ett minst lika allvarligt brott mot krigets lagar.

Med ett lite finare uttryck skulle man kunna beteckna det som assymetrisk opinion.

Intressant?

Fler om , ,

Höken Ariel Sharon gläntade på dörren till en palestinsk stat

sharon

Ariel Sharon. Foto: WIkipedia

Israels omstridde premiärminister Ariel Sharon begravdes igår eftermiddag i sina hemtrakter under militära hedersbetygelser – samt inte helt oväntat en raketsalut från terroristerna i  Gaza. Robotarna slog dock ner i en obebodd del av öknen, och IDF behövde inte aktivera det för tillfället omlokaliserade robotförsvaret Järnkupolen. Tidigare samma dag sköts ytterligare två robotar från Gaza, men dessa landade på Hamaskontrollerat område – vilket väl om något visar på den totala brist på omsorg för den egna befolkningen som Gazas styrande uppvisar.

I Sverige analyseras inte dessa attacker i närmare detalj – däremot har det blivit ett fasligt liv efter Carl Bildts eftermäle till den tidigare presidenten och generalen. Innan Sharon blev politiker och sedermera premiärminister i Israels första högerregering, var han högste befälhavare för de israeliska väpnade styrkorna under Libanonkriget i början av 80-talet. Det är i den rollen han utpekats som ansvarig för massakrerna i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila – då den israeliska armén släppte loss kristna falangister i lägren.

Samtidigt som man ska ha förståelse för avskyn mot Sharon för vad som hände i Libanon, ska man komma ihåg att han förmodligen uträttade mer för den palestinska saken än någon annan israelisk ledare gjort – oavsett om det var hans mening. Sharon var ju arkitekten bakom utrymningen av de israeliska bosättningarna på Gaza 2005 – något som skedde under högljudda protester från hemmaopinionen – och överlämnandet av området till palestininskt styre, något som palestinska ledare krävt under alla år. I samband med överlämnande upprättade Israel en internationell gräns mot området, vilket i praktiken gjorde Gaza till en egen stat – må vara liten – där palestinierna utövade kontroll över sitt eget territorium.

Därmed gjorde Ariel Sharon något ingen ledare i historien tidigare gjort. Vare sig ottomanerna, britterna som förvaltade Palestina-mandatet eller Egypten som styrde i Gaza fram till 1967, då landremsan ockuperades av Israel i samband med sexdagarskriget: Han lät palestinierna själva styra över sitt territorium.

För detta blev han älskad av ingen – allra minst PLO och Hamas – utan tvärtom innerligt hatad av den israeliska högern och bosättarkollektivet, som pekade ut Sharon som förrädare. Bara några månader senare fick han en stroke och hamnade i en åtta år lång koma innan han till slut dog för ett par dagar sedan.

När israelerna utrymde bosättningarna i Gaza sensommaren 2005, lämnade de efter sig inte mindre än 4.000 växthus, odlingar och livsmedelsfabriker för de nya styrande att ta över, något som hade kunnat ge den nya statens ekonomi en välbehövlig kickstart. Vem vet, Gaza kunde kanske ha utvecklats till ett nytt semesterparadis, med sina milslånga stränder och närheten till regionens snabbväxande tillväxtmotor Israel. Istället plundrades och raserades många av de kvarlämnade byggnaderna och verksamheterna.

När invånarna i Gaza bara något år efter överlämnandet, 2006, för första gången gick till valurnorna i fria val, slutade det med att majoriteten lade sina röster på islamistiska Hamas. Som omgående avskaffade demokratin och införde en hårdför islamistisk enpartistat vars främsta politiska mål – då som nu – var att utplåna Israel. Robotar och vapen smugglades in sjövägen och via tunnlar under gränsen mot Egypten,  och har sedan dess avfyrats så gott som dagligen mot Israel i hopp om att de kanske ska ta livet av någon.

Byggmaterial som cement och betong – en bristvara i Gaza – har inte använts till bostäder för den hårt prövade befolkningen utan har istället gått till konstruktion av gigantiska tunnlar vars syfte är att kunna utföra terrordåd och kidnappningar långt inne på israeliskt territorium. Nyligen upptäcktes den största någonsin.

Istället för att ta chansen visa omvärlden att det var möjligt att leva i fred och samexistens med Israel, spärrade Hamasledarna in sin egen befolkning i ett tungt militariserat läger. En befolkning som cyniskt används som mänskliga sköldar i den evighetslånga kampen för att utplåna Israel. De styrande har levt gott på smuggelekonomin, medan befolkningen lidit brist på det mesta – inte minst friheten att få uttrycka sin vilja i fria val. Som Jonathan Kay skriver i Financial Post:

For the first time since the creation of the modern Palestinian movement under Yasser Arafat in the 1960s, the world got a glimpse at what an entirely Judenrein Palestinian statelet — the dream of militant Arabists — would actually look like: Gaza under Hamas is an appalling nightmare of violence, extremism and terrorist incitement. Indeed, even Egypt effectively has declared Hamas an enemy, and tried to close its borders to Gazan infiltrators.

Vad kan Ariel Sharon och tillbakadragandet från Gaza då lära oss idag? Framför allt att spåren av det som hände i Gaza förskräcker – och att samma situation sannolikt skulle kunna inträffa om Israel drog sig tillbaka från Västbanken. För till skillnad från Gaza, som har en stor buffertzon i form av öken, gränsar Västbanken och de palestinska områdena direkt mot Jerusalem och de mest tättbefolkade delarna av Israel. Vad skulle hända efter ett fredsavtal, där Israel drar tillbaka sina trupper, Hamas tar över i Ramallah och förvandlar även Västbanken till en enda stor avskjutningsramp?

Ariel Sharon må ha varit en hårdför ledare, men han var lika hög grad realpolitiker och den förste som faktiskt gläntade på dörren till en framtida palestinsk stat. Han fick dock omgående dörren igensmälld rakt i ansiktet.

Detta är något man borde ägna en tanke eller två, istället för att fåna sig om Carl Bildts twittrande.

Intressant?

Rekommenderad läsning: Stratfor: The Gaza Withdrawal and Israel’s Permanent Dilemma

Andra bloggar om , , ,

Den galna jämförelsen med Breivik

Israels ambassadör i Sverige, Isaac Bachman, jämför de palestinska fångar, många livstidsdömda, som idag släpptes ur israelisk fångenskap, med den norske massmördaren Anders Behring Breivik. Vad ambassadören ville poängtera med sitt uttalande var att frigivningarna, som görs som en eftergift i de nya fredsförhandlingarna mellan Israel och den palestinska myndigheten, varit mycket ifrågasatt hos den israeliska allmänheten.

Twittervänstern gick naturligtvis i spinn direkt, och i Aftonbladet avfärdade Mellanösternexperten Per Jönsson jämförelsen som ”galen på flera sätt”. Han fortsätter:

De här personerna som Israel nu släpper är fredskämpar, mördare och i vissa fall terrorister, men de är ändå väldigt vanliga människor…

OK, låt oss då titta närmare på vilka dessa väldigt vanliga människor egentligen är. Israeliska i24 har kartlagt de tio mest vanliga bland de 26 som frigavs igår, de första av totalt 104 palestinska fångar som Israel lovat släppa i takt med att fredsförhandlingarna framskrider:

1. Fayez Mutawi al-Khur, dömd till livstid 1985 för mordet på Menahem Dadon och försök till mord på Salomon Abukasis, bägge skjutna på en marknad i Gaza City. Al-Khur dömdes också för att planerat mörda Yitzhak Shamir, Israels dåvarande premiärminister.

2. Salah Ibrahim Ahmed Mugdad, Fatah-medlem från Nablus. Han greps 1993 för mord på 73-årige Israel Tenenbaum, en överlevare från Förintelsen. Tenenbaum arbetade som säkerhetsvakt när Mugdad slog ihjäl honom med ett järnrör.

3. Atiyeh Salem Abu Musa greps 1994 för mordet på Issac Rotenberg, 67. Rosenberg, även han överlevare från Förintelsen, arbetade med att lägga golv när Musa högg ihjäl honom med en yxa.

4. Ali Ibrahim al-Ra’i fängslades 1994 för morder på 79-årige Moris Eisenstatt, som vilade sig på en parkbänk när Ra’i högg honom i huvudet med en yxa.

5. Midhat Fayez Barbakh greps 1994 för inblandning i mordet på sin arbetsgivare, 61-årige Moshe Beker. Tillsammans med sina medbrottslingar väntade Barbakh på Beker utanför dennes växthus. Där höggs han ihjäl med kniv och en sekatör.

6. Salameh Abdallah Musleh fängslades 1993 efter att ha dömts för mord på butiksägaren Reuven David. Musleh och en medbrottsling bröt sig in i Davids affär, band honom till händer och fötter och misshandlade David till döds. Sedan plundrade de honom.

7 och 8. Ala Eddin Ahmed Abu Sitteh och Ayman Taleb Abu Sitteh dömdes 1994 för mordet på David Dadi och Haim Weizman i Dadis lägenhet i staden Ramleh.  Bröderna Sitteh, som arbetade i en lägenhet intill, mördade Dadi och Weizman i sömnen. Sedan skar de av offrens öron som bevis för att de var döda.

9. Yusef Abdel Hamid Irshaid greps 1993 för morden på fem palestinska män, misstänkta för att ha samarbetat med israeliska myndigheter. Irshaid dömdes även för ett flertal mordförsök på andra, som han också trodde samarbetat med Israel.

10. Khaled Mohamed Asakreh åtalades 1991 för mordet på den franska turisten Annie Ley. Hon satt och åt på en restaurang, där Asakreh var anställd, när han högg henne till döds med en kniv.

Vad som tydligt framgår tydligt är att det är milsvid skillnad mellan dessa tio helt vanliga människor och Anders Behring Breivik. Framför allt har de ju bara mördat en eller ett par människor vardera, medan Breivik tog livet av 77 stycken.

Däremot finns det en punkt som förenar: motivet. Breivik drevs av hat mot socialdemokrater, som han ansåg förått landet. De palestinska förövarna drevs av ett lika starkt hat mot judar.

Men där Breivik agerade som en ensam extremist, är hatet mot judar och Israel dessvärre vardagsmat i Mellanöstern. Antisemitismen är utbredd och lärs ut redan från tidig ålder. Terrorgruppen Hamas ordnar sommarläger där unga pojkar skolas i att hantera automatgevär och kidnappa israeler. Och i palestinsk stats-tv innehåller till och med barnprogram hatpropaganda mot judar, vilket norsk tv kunde visa förra året.

För övrigt hyllades de hemvändande fångarna som hjältar av den palestinske presidenten Mahmoud Abbas när de återvände till Västbanken.

Det kommer garanterat aldrig att hända Anders Breivik. Så visst är jämförelsen galen på många sätt.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Etnisk rensning som fredskrav

Så kallade fredsförhandlingar mellan Israel och ”Palestina” uppges pågå i Washington, på initiativ av Obamas färske utrikesminister John Kerry som kallat bråket om bosättningar och territorier ”alla konflikters moder”. Vilket förstås är ett sätt att se på saken. Ett annat hade varit att konstatera att såväl Israel som Västbanken åtnjutit ett relativt lugn på senare år, till skillnad från de närliggande blodiga slagfälten i t ex Syrien och Irak där sunni- och shiamuslimska islamister gör sitt bästa för att döda varandra i ett av de värsta religionskrigen som utspelats i modern tid. Hundratusentals har dödats, sprängts, massakrerats eller drivits på flykt bara i Syrien.

Hur som helst, att hitta en fredlig överenskommelse mellan Israel och den palestinska myndigheten (PA) med Mahmoud Abbas i ledningen för att få till stånd en palestinsk stat kan nog stöta på vissa problem. Dels finns det en massiv folkopinion bland palestinierna (alltså inte bara bland terroristerna i Hamas på Gazaremsan) om att inte erkänna Israels rätt att existera över huvud taget. Endast att förhandla med Israel ses som förräderi, och få palestinska politiker riskerar livet genom att på allvar förespråka en tvåstatslösning. För övrigt är i princip allt samarbete med Israel förbjudet – det är t ex belagt med dödsstraff att sälja hus till israeler, något som kanske säger en del om utsikterna för fredlig samexistens.

Dels ligger det nu ett icke-förhandlingsbart krav från Abbas om att inga israeliska bosättningar ska tillåtas i en framtida palestinsk stat. Något som alltså skulle innebära en omfattande etnisk rensning i bland annat Hebron och delar av östra Jerusalem, där  judiska familjer bott i generationer.

Att ett framtida Palestina måste vare helt judefritt för att det ska kunna bli fred, är långtifrån något nytt argument, däremot har det sällan uttryckts så här rättframt. Ändå sker Abbas utspel utan några upprörda röster och armviftande i svenska medier, där vi vanligtvis brukar tala oss varma för mångfald, solidaritet och acceptans av alla människor, oavsett religion, hudfärg eller sexuell läggning. I Sverige brukar det istället vara Israel som gång på gång skälls för att vara ”aparhteidstat” (dessbättre oftast av vänsterdebattörer med begränsad analysförmåga).

Något som kan vara värt att komma ihåg i dessa dagar, när Stockholm håller sin årliga Pridefestival och svenskar med judiska rötter hotas och trakasseras i Malmö, är att det idag endast finns ett land i Mellanöstern, Israel, där invånarna lever i en demokrati med  fullständiga mänskliga rättigheter oavsett härkomst eller religion (detta omfattar även den femtedel palestinier som lever i landet). I Israel kan dessutom homosexuella leva fritt utan att riskera bli ihjälslagna, ett öde som de riskerar möta på Västbanken, Gaza, i Egypten, Iran, Irak, Tunisien, Algeriet och större delen av övriga Mellanöstern.

Den twittrande klassen håller sig också påfallande tyst. Den moderata biståndsministern väljer istället på att fokusera på allvarliga saker, som att palestinska ungdomar inte kan åka till stranden:

Och skattebetalarna fortsätter alltså glatt att betala 700 miljoner om året i bistånd till en myndighet vars främsta krav för att gå med på fred är att deras framtida stat ska vara judefri.

Det skulle vara intressant att höra vad den vanligtvis så socialt mediale Carl Bildt, som såg mycket av etnisk rensning i Bosnien, anser om saken. Är detta verkligen ett förhandlingskrav som EU och västvärlden kan tänka sig acceptera – eller till och med förmå Israel att gå med på?

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

S-krisen: att välja extremister som samtalspartner

Stormuftin av Jerusalem, Amin Al-Husseini inspekterar de frivilliga muslimska SS-soldaterna i Bosniska Handzardivisonen. Denna division var ansvarig för en hårdhänt etnisk rensning i landet, där bl a ortodoxa serber mördades. Något som långt senare fick till följd att hämndlystna serber i sin tur begick massmord på muslimer i Bosnien vid Jugoslaviens sammanbrott på 90-talet. Foto från tyska Bundesarchiv

Affären Omar Mustafa rullar vidare, och allt fler tunga socialdemokrater reagerar på beslutet att ge legitimitet åt en organisation som gång på gång väljer att umgås med hårdföra judehatare, förintelseförnekare och konspirationsnötter.

Den större och viktigare frågan är förstås hur det kan komma sig att stora delar av den socialdemokratiska ledningen väljer att gång på gång blunda för dessa övertramp? För det kan ju knappast vara så att Olle Burell och Veronica Palm själv sympatiserar med den typ av åsikter som Mustafas vänner hyser? Redan för ett år sedan, när Mustafa valdes in i S-distriktet i Stockholm, varnade SKMA nämligen för Islamska förbundets täta kontakter med diverse mörkermän. Och den socialdemokratiska Broderskapsrörelsen ändrade så sent som för några år sedan sin policy när det gällde synen på homosexuellas rättigheter, för att inte skrämma bort muslimska medlemmar.

Det som inte riktigt kommer fram i mediedrevet är att frågan är mycket större än Omar Mustafa, som att döma av de uttalanden han gjort verkar vara en hygglig kille med sunda demokratiska värderingar. Det problematiska ligger i det faktum att han inte i första hand representerar sig själv, utan agerar som företrädare för det Islamiska förbundet i Sverige – en organisation som anses knuten till det fundamentalistiska Muslimska Brödraskapet. Denna rörelses syfte – som är detsamma idag som när det bildades 1928 – är att återupprätta Kalifatet, ett slags Storarabien enat under Islamistiskt styre och reglerat av Sharialag. Denna tänkta union är tänkt att sträcka sig från Irak i öster till Marocko i väst, med Jerusalem som huvudstad. Judar har ingen plats i detta Brödraskapets idealsamhälle, utan ska utrotas, något som organisationens förgrundsfigurer propagerar för så ofta de kan (framför allt terrororganisationen Hamas, den gren av Brödraskapet som sedan ett antal år infört enpartistyre i Gaza).

Brödraskapet och dess olika avdelningar är alltså motståndare till alla former av fredsförhandlingar med Israel, och är naturligtvis även emot varje försök till tvåstatslösning. Det enda som kan skapa fred i Mellanöstern, enligt Brödraskapets doktrin, är att Israel förintas.

För att förstå det hela måste man gå tillbaka till Brödraskapets rötter. Ungefär samtidigt som organisationen bildades fick nazismen fotfäste i Tyskland, och de bägge rörelserna fann varandra snabbt efter Hitlers maktövertagande. Hatet mot judarna förenade de båda, och den ledande företrädaren för Brödraskapet vid denna tid, Amin Al-Husseini, stormufti i Jerusalem, fick snabbt en framträdande position i Hitlers Tredje rike. Han tillbringade krigsåren i Berlin, drev en arabiskspråkig propagandakanal och utsågs av Hitler till  SS-Gruppenführer, motsvarigheten till generallöjtnant inom armén.

Al-Husseini ansvarade för rekrytering av muslimska SS-soldater från Balkan, Sovjet, Mellanöstern och Nordafrika, och var även befälhavare för den bosniska SS-divisionen Hanzar, Tredje rikets största med 26.000 man, som enligt uppgifter från Encyclopedia of the Holocaust bedrev organiserat folkmord på serber, judar och zigenare.

1942 ingrep Amin al-Husseini personligen hos det nazistiska överkommandot för att stoppa Röda Korsets utbyte av tusentals judiska barn mot nazistiska krigsfångar. al-Husseini ville till alla pris stoppa dessa barn från att nå Palestina – istället gasades de ihjäl i Hitlers utrotningsläger.

Vid Nürnbergrättegångarna hävdade Adolf Eichmanns adjutant att Al-Husseini dessutom var intresserad av tyska utrotningsläger som Sachsenhausen och Auschwitz – planen var att bygga en liknande anläggning i Nablus på nuvarande Västbanken, där kvarvarande judar i Palestina skulle mördas.

Amin al-Husseini klarade sig dock från att själv att ställas inför rätta i Nürnberg efter nazisternas nederlag. Istället tilläts han återvända till Jerusalem, där där togs emot som en hjälte av Hassan El-Banna, Muslimska Brödraskapets legendariske ledare, även han en stor beundrare av Hitler. Något som även gäller en av Brödraskapets nutida förgrundsfigurer, schejk Yusuf Al.Qaradawi.

Nåväl, tillbaka till nutid.

SVT:s Uppdrag Granskning kartlade 2006 Brödraskapets taktik i Sverige, som gick ut på att ”etablera relationer med olika makthavare för att gradvis utöka inflytandet för islam i ett samhälle”. Reportaget visade också hur Socialdemokraterna fungerade som måltavla för denna taktik.

En fundamentalistisk och antisemitisk rörelse med en mörkbrun historia har alltså lyckats navigera sig fram till en position som Socialdemokraternas främsta samtalspartner gentemot landets muslimer. En organisation med närmast medeltida åsikter om jämställdhet, religion, HBTQ-rättigheter och demokrati.

Fanns det verkligen inga mer moderata röster att samtala med? (Trots allt är det en liten minoritet, drygt 15 procent, av Sveriges muslimer som är med i IFIS.)

Brödraskapet uppfattas dessutom som extremt även av en majoritet av befolkningen i länder som Egypten, där rörelsens president Mohammed Mursi börjat kasta oliktänkare i fängelse och beter sig alltmer som sin föregångare, militärdiktatorn Hosni Mubarak. Gatuprotesterna tilltar och anklagelserna om att Brödraskapet kidnappat den Egyptiska revolutionen hörs allt oftare.

Man kan jämföra Muslimska brödraskapet med andra högerextrema partier i västvärlden, som till exempel Gyllene gryning i Grekland eller Jobbik i Ungern. I Sverige skulle motsvarigheten vara Sverigedemokraterna, även om SD i jämförelse med Brödraskapet närmast är att betrakta som liberala.

Denna rörelse har alltså Socialdemokraterna valt att samarbeta med. Om man som parti vill gynna förståelse, integration och motarbeta ”islamofobi” måste detta vara ett självmål av närmast episka proportioner.

För övrigt noterar vi att Stefan Löfven fortfarande tror han ska komma undan skitstormen genom att tiga. En feghet som S kan få betala dyrt i nästa val.

Eller vänta förresten, nu sa han visst nåt.

Intressant?

Fotnot 1: Det enda landet där Brödraskapet faktiskt har tillåtits verka öppet genom åren är – Israel. Som för övrigt är regionens enda riktiga demokrati. En nation som består av ”arvtagare till apor och grisar”, för att citera Omar Mustafas Brödraskapsvänner.

Fotnot 2: För den som vill läsa mer om Brödraskapets nazistiska rötter, skrev statsvetaren Lisbeth Lindeborg en bra artikel i Expressen för ett par år sedan.

Andra bloggar om , , , ,

Inte bara S som måste hålla vakt mot antisemitismen

Socialdemokraterna är i blåsväder, efter helgens val av Omar Mustafa till den mäktiga partistyrelsen. Mustafa hade – som Willy Silberstein och tidningen Expo uppmärksammade igår –  bjudit in ett antal talare med starkt antisemitiska åsikter till möten arrangerade av Islamiska förbundet, där han är ordförande. (Ett ordförandeskap han ärvde av den minst lika kontroversielle Abdirisak Waberi, som på modernt liberalt vis propagerar för månggifte. Han sitter för övrigt i Riksdagen för – Moderaterna.)

2010 bjöd Mustafa in predikanten Salah Sultan, som i arabisk TV hävdat att judar under påsken begår ritualmord på kristna för att använda blodet i osyrat bröd. Han hänvisade dessutom på fullt allvar till den mer än hundra år gamla konspirationsdrapan Sions vises protokoll, såsom varande bevis för att judar kontrollerar internationella medier.

Mustafa gillar också den egyptiske teologen och judehataren Yousef Al-Qaradawi på Facebook, men nekar till att han därmed sympatiserar med densamme. Al-Qaradawi är annars välkänd för att sin beundran för Hitler, och har kallat förintelsen av judarna för ett ”gudomligt straff”. I ett (ö)känt TV-inslag har han också gett uttryck för sin högsta dröm: att före sin död få återvända till det heliga landet och skjuta judar, som han beskriver som guds fiender.

Man kan tycka att Socialdemokraterna borde vinnlägga sig extra mycket om att hålla partiet rent från antisemitism och judehat, inte minst efter åren med Reepalu vid rodret i Malmö. Den skada som det tidigare S-kommunalrådet ställt till med för staden, numera ökänd internationellt som en av de värsta tillhållen för antisemitism i Europa, kommer att solka ner bilden av Malmö i generationer.

Och säga vad man vill om Göran Persson, men han stod alltid fast vid sitt stöd för Israels rätt att existera, något som idag inte alls är en självklarhet längre hos de mest högljudda Israelkritikerna. Under Perssons ledning hade antisemiter (eller medlemmar som umgås med, gillar och bjuder in dessa) aldrig fått en plats i den innersta cirkeln och han hade förmodligen aldrig försvarat Omar Mustafa, så som dagens socialdemokrater av någon outgrundlig anledning anser sig tvingade till. (Förmodligen handlar det om valtaktiska skäl, vilket gör det ännu mer förkastligt.)

Tyvärr visar sig inte bara vänstern, utan samtliga partier, ha en stor blind fläck när det gäller den utbredda antisemitismen i Mellanöstern, till skillnad från den som praktiseras av Europeiska högerextrema, till exempel i Ungern. Skillnaden är att medan Europa i princip avnazifierades efter Andra världskriget, fortsatte antisemitismen att leva och frodas i Mellanöstern. Det är alltså långtifrån en ny företeelse, som vissa hävdar.

Sion Vises protokoll tas fortfarande som sanning i delar av arabvärlden, och demonisering och avhumanisering av judar är tyvärr mer eller mindre mainstream i länder som Egypten. I palestinsk tv får dagisbarn får lära sig att Israel är djävulen och judar stammar från apor och grisar. Och att det är en plikt att döda dem, gärna med det egna livet som insats.

Norska NRK:s utrikesprogram Verden uppmärksammade denna grovt antisemitiska hatpropaganda i ett program som sändes i februari. Det fick stor uppmärksamhet, inte minst för att den norska staten varje år bidrar med 300 miljoner norska kronor till den Fatahstyrda palestinska myndigheten på Västbanken, som i sin tur kontrollerar de palestinska TV-sändningarna. (I Hamasstyrda al-Aqsa TV låter det om möjligt ännu värre.)

Denna typ av hatpropaganda finansieras till viss del också av svenskt bistånd –Sverige betalar via Sida 40 miljoner per år till Palestinska myndigheten. UD har dock försvarat bidragen med att pengarna går till betalning av administration och lärare (förhoppningsvis inte de som lär ut Jihad till dagisbarnen).

Det är alltså inte bara Socialdemokraterna som har anledning att vara vaksam mot antisemitismen. Men det känns extra bra när just Aftonbladets ledarredaktion reagerar så starkt mot utnämningen – i övriga medier är tyvärr mestadels tyst om Omar Mustafa och hans kompisar på Facebook.

Beröringsskräcken sitter djupt.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

”Det här var ju lite pinsamt, eller hur?”

Det borttagna blogginlägget. Klicka för större bild.

SVT:s hyllade, unga och begåvade Mello-programledare, Gina Dirawi, trampar snett i den mörkbruna sörjan igen. Efter att ha blivit uppläxad av SVT för nästan exakt ett år sedan, då hon jämförde Israel med Hitler och diktatorns folkmord under Andra världskriget, är det nu dags igen. Dirawi, som leder melodifestivalen, lade i går kväll upp en bloggpost med rubriken ”Kvällsläsning” där hon tipsar om en bok av den ökände antisemiten Lasse Wilhelmsson.

När det går upp för Dirawi att inlägget är provokativt och dumt, reagerar hon med sedvanlig ryggradslöshet.  Hon försvarar sig med att hon minsann inte hade en aaaning om vem Lasse Wilhelmson var, det var bara nån ”random kille” som hade stuckit boken i händerna på henne och sagt LÄS.

Förutom att man kan fråga sig vilken typ av umgänge som Dirawi egentligen har, och vilka teorier om den judiska världskonspirationen som denne ”random kille” omger sig med, kan man faktiskt fråga sig hur länge SVT kan ställa upp och försvara en medarbetare som gång på gång ”råkar” haspla ur sig illa dolt judehat i sin blogg.

Gina Dirawi är 21, myndig sedan tre år och får rösta i allmäna val. Dessutom är hon en framstående profil inom public service. Det funkar alltså inte längre att skylla på att hon är ung och oerfaren, även om så skulle vara fallet. Som SVT-anställd har man ett extra ansvar att tänka sig för innan man vidarebefordrar högerextrema boktips från nån ”random kille”. Hade en programledare hos SVT ens knystat något som kunde uppfattas som stöd för t ex Sverigedemokraterna, hade det garanterat varit nolltolerans som gällt.

Efter Twitter- och Facebookstormen tog Gina Dirawi snabbt bort sitt inlägg, och följer man en gammal länk till bloggposten, möts man av en felsida som lite lakoniskt konstaterar att ”Det här var ju lite pinsamt, eller hur?”

Det är vad man kan kalla ett understatement.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Gazakonflikten och den haltande källkritiken

Vi matas dagligen med bilder på döda och skadade från från konflikten i Gaza. Hjärtskärande filmklipp och stillbilder, förmedlade av TV, tidningar och Internet – offer för en som det ser ut skoningslös terror från en övermäktig israelisk krigsmakt mot en skyddslös civilbefolkning.

Men hur ofta hör vi nyhetsuppläsare eller journalister lägga in en brasklapp för att bilderna som visas kan ifrågasättas ur ett källkritiskt perspektiv? I princip aldrig, trots att många av de sekvenser som kablas ut via BBC, CNN, Aljazeera och SVT utgör en del av propagandakriget mellan Hamas och Israel. Härom dagen fick BBC göra en pudel efter att ett av kanalens egna inslag visat hur en skadad palestinier bars iväg efter en attack – för att någon minut senare i samma film resa sig och vandra iväg till synes oskadd.

Al-qassambrigaderna, Hamas väpnade gren, twittrade i förra veckan ut en bild på ett svårt skottskadat palestinskt barn, enligt uppgift från ett sjukhus i Gaza, som ett bevis på den israeliska arméns övergrepp. I verkligheten var bilden tagen i Syrien för en månad sedan (vilket snabbt avslöjades av på Twitter).

På Facebook spreds en bild tidigare i år som påstods visa en israelisk soldat som trampade på en liten palestinsk flicka med sin armekänga samtidigt som han siktade med sitt automatgevär mot hennes huvud. En våg av avsky sköljde över IDF i de sociala medierna, tills det avslöjades att bilden var från en gatuteater i Bahrain, inte från Västbanken eller Gaza.

I de sociala medierna uppmärksammas denna typ av propaganda snabbt. Det verkliga problemet är när stora internationella medier, vars ledstjärna är att vara objektiva i sin rapportering, i princip slänger normal källkontroll över bord när det kommer till Israel-Palestinakonflikten. Berättelsen som förmedlas är ju oftast densamma – det gäller bara att hitta bildmaterial som passar regin. Många bilder är givetvis autentiska, och man ska absolut inte bortse från det stora mänskliga lidande som följer med bombkriget mot Hamas. Men det är också känt att en del av de bilder som kablats ut från Västbanken och Gaza kan vara fabricerade, skapade för att skapa opinion.

Problemet är att stora nyhetsbyråer och tv-bolag, amerikanska Reuters och brittiska BBC, sällan har egen personal på plats i Gaza och på Västbanken – riskerna och kostnaderna är för stora – och de förlitar sig därför på lokala frilansfotografer för att leverera bildmaterial. I vilken mån dessa frilansare är objektiva i sin rapportering – eller ens tillåts att försöka – är därför svårt att avgöra.
Att det förekommer fejkade nyhetsbilder från konflikten är däremot känt sedan länge.  2005 myntades begreppet Pallywood av Boston-professorn Richard Landes, som producerade en 18 minuter lång online-dokumentär kallad Pallywood: According to Palestinian Sources, som uppmärksammades bl a av amerikanska CBS nyhetsmagasin 60 Minutes. Landes (som i källkritikens namn måste betecknas som starkt pro-israelisk), visar i filmen hur palestinska frilansjournalister, anlitade och utrustade av tv-bolag i väst, aktivt iscensätter upplopp, med fejkade skottskador och ambulanstransporter för att manipulera västmediernas bild av konflikten.

Hur mycket av detta vi ser i rapporteringen från Gaza just nu, ska vara osagt – BBC-blundern kan ha varit ett enstaka olycksfall i arbetet. Eller inte. Brittiska kolumnisten Melanie Phillips hävdar för sin del att det brittiska public servicebolaget medvetet deltar i propagandakriget mot Israel.

Kontentan är i alla fall att det parallellt med raketbeskjutningen och bombningarna pågår ett informationskrig, där vi dessvärre inte kan förvänta oss någon som helst hjälp av etablerade medier att avgöra vad som är sant eller falskt.

SvD berörde visserligen saken i en artikel i lördags som handlade om informationskriget i de sociala medierna, men då med vinkeln att IDF, den israeliska militären, använde sig av Twitter i propagandasyfte. Huruvida uppgifter från de stenhårt Hamaskontrollerade medierna i Gaza borde ifrågasättas på samma grunder, framgick inte av artikeln.

Det brukar ju heta att krigets första offer är sanningen, och så är det nog fortfarande. Skillnaden är att vi idag, med de sociala mediernas hjälpt, har betydligt större möjligheter att avslöja lögner och propaganda än tidigare.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

SvD, DN, Aftonbladet, Expressen

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: