Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Journalistik (sida 1 av 2)

Miljöpartiet och chocken när pressen plötsligt gör sitt jobb

Socialismen har alltid haft betydande svårigheter när det gällt att få sina företrädare att leva som de lär. I exempelvis DDR (omhuldat och uppskattat av många av dåtidens vänsterpolitiker) hade exempelvis höjdarna inom SED, socialistiska enhetspartiet, sina egna butiker att handla i, där de hade tillgång till alla de västvaror som befolkningen förvägrades och dessutom slapp köerna som var vardag i det socialistiska mönsterlandet. Detta eftersom de, som det brukade heta, var främst bland jämlikar.

I socialismens värld var det sällan någon som ifrågasatte detta öppet, eftersom det aldrig rapporterades. Medierna var nämligen en integral del i socialistiska kampen, och journalisterna skulle aldrig drömma om att beskriva hur Erich Honecker levde lyxkliv i sin datja, alltmedan landet stod på randen till bankrutt och medborgarna fick köa i timtal för en toarulle.

Hur som helst. Utan att på något sätt jämföra Romson med Honecker (förutom den gemensamma tron på planekonomi som ett överlägset sätt att organisera samhället) tror jag att en del av denna inställning till pressen finns inbakad i Miljöpartiets dna. Efter åratal av gullande med det gröna lite krejjsy uppstickarpartiet och en närmast total avsaknad av kritisk rapportering, hade partiet invaggats i tron att det stod över normal journalistisk granskning. Eller rättare sagt – MP hade börjat se medierna som en allierad i kampen för det gröna drömsamhället, och släppte ner garden.

Därför har Romson kanske utgått från att hon även i regeringsställning riskfritt kan fortsätta att instruera andra i hur de ska leva sina liv, samtidigt som hon själv gör precis tvärt om. När partiet i sitt program vill förbjuda giftiga marinfärger för att de dödar livet i Östersjön, väljer Romson sålunda att bevilja undantag för sig själv, och avfärdar det hela som en privatsak.

Miljöpartiet har i åratal drivit kravet på att all olja för uppvärmning ska vara borta redan 2015 – samtidigt värmer Romson upp sin egen husbåt, ankrad vid Skeppsholmen mitt i Stockholm, med en 270-hästars dieselmotor från 70-talet utan avgasrening (vilket inte spelar nån som helst roll för klimatet, däremot bullrar det och avgaserna kan vara skadliga för närboende). Hon brännmärker vita, medelålders män för att de äter kött och flyger från Bromma, men har själv inga problem att använda samma flygplats för att hoppa ombord på statsflyget – regeringens privatplan som kostar 100.000-tals kronor i timmen – för att skydda sig till ett miljömöte i Italien.

Och när hon så konfronteras med alla dessa diskrepanser mellan den privata moralen och vad hon förväntar sig av befolkningen – av en journalist som agerar precis som journalister ska – kommer Romson ur balans. Först påpekar hon att bilderna han visar är ”skyddade av copyright”, sedan försöker hon vifta bort allt med att det är en privatsak, att båten är ”kulturarv” (den är byggd 1951), för att till slut landa i att det var hennes makes fel. Själv var hon givetvis helt utan skuld.

Det är inte första gången Romson är i blåsväder. I våras ville hon på fullt allvar förbjuda anonyma bloggare, och efter sitt Almedalstal om medelålders vita, heterosexuella svenska män som skyldiga till både klimatkris och fattigdomen i södra Afrika, var det säkert ett antal av partiets sympatisörer som funderade en extra gång på sin politiska hemvist.

MP tvingas nu motvilligt att anpassa sig till ett nytt läge. En situation där de inte längre kan leva på sin image som utmanare till etablissemanget: De är nu makten, och kommer att behandlas därefter. Och inställningen gör som jag säger, inte som jag gör fungerar inte att köra med när man är både miljöminister och vice statsminister.

Jag misstänker att många miljöpartister börjar fråga sig hur många procent partiet kommer att skrapa ihop efter ett par år i regeringsställning, med Romson vid rodret.

Fotnot: Att vänta sig att det går att stoppa en publicering med hänsyn till copyrightskydd – som ett förtäckt hot om att vidta juridiska åtgärder – är i högsta grad okunnigt. Citaträtten ger tryckta tidningar rätten att visa även  upphovsrättsskyddade verk, om det är befogat för den journalistiska granskningen.

Intressant?

Fler om , , ,

En framtidsspaning om Internet för 19 år sedan

ab_gevert_1995

Så här tänkte vi oss Aftonbladets förstasida någon gång sent 1994. Illustratören Björn Gevert gjorde en bild som fungerade som en imagemap – klickade man på ingången kom man in till redaktionen, och kunde där välja avdelning. Reklamtavlorna på huset skulle säljas till annonsörer…

Aftonbladet fyller 20 år på Internet i dag, något som naturligtvis firas. Jag minns det väl, eftersom jag själv var med. Då, i augusti 1994, hade Aftonbladet dock ingen egen IT-avdelning som höll på med nätpublicering – de vägrade att befatta sig med denna ”fluga” och istället handlade allt om stora dyra text- och bildhanteringslösningar från Atex.

Så det blev en liten del av redaktionen, kallad ”Nya medier”, som fick ta sig an Internet och fundera på hur den nya tekniken skulle kunna utnyttjas i journalistikens tjänst. Till en början bestod Nya medier av en enda person – Bosse Hedin – men från och med sommaren 1994 lyckades också jag efter mycket tjat få tillåtelse att ansluta mig till hans avdelning.

Efter att Aftonbladet Kultur som första svenska tidning lagts ut på nätet – det är denna dag som firas – tog det dock ganska lång tid innan vi tog steget att även publicera dagliga nyheter på nätet. Det var ett beslut som satt långt inne, och det var ingen hemlighet att utvecklingen både gav upphov till viss oro: Var Internet ett hot mot tidningen?

Det var en fråga som dåvarande chefredaktören Thorbjörn Larsson var ganska sysselsatt med. Larsson var mannen som gjort Aftonbladet till Sveriges största tidning, och nu ville han veta om och hur vi skulle förhålla oss till nätet. Jag vet inte riktigt varför, men han bad mig att utveckla mina tankar om hur framtidens tidning på nätet skulle kunna fungera, vilka möjligheter och hot som låg framför oss.

Det här skrev jag och skickade den 10 mars 1995 till Thorbjörn Larsson (som på denna tid inte använde e-post utan lät sin sekreterare skriva ut allt på papper…).

Så här nästan 20 år senare slås jag av att mycket av det jag skrev då, faktiskt är verklighet idag. Men också av hur svårt det är att förutse framtiden. Att tjänster som Facebook, Twitter och Youtube skull dyka upp fanns ju inte ens på kartan då, inte heller smarttelefon-revolutionen och mobilt bredband. Och de flesta exempel jag tar upp är förstås för länge sedan döda och begravda på teknikhistoriens kyrkogård.

Men håll till godo, här är min 19 år gamla framtidsspaning.

Thorbjörn,
Du ville ha några visioner om framtidens elektroniska publicering kan komma att se ut. Så jag ska försöka. Förlåt om jag blir långrandig.

För det första tillhör jag inte dem som tror att varenda människa kommer att sitta hemma och läsa tidningen på skärm vid sekelskifet, att i varje läsare skulle kunna komponera sitt eget dagliga nyhetsurval – det dröjer säkert betydligt längre innan vi är där. Dessutom har den digitala revolutionen hittills mest manifesterat sig i en sällan skådad flod av böcker och faktidningar: folk verkar fortfarande föredra att bläddra i en tidning eller bok istället för att läsa på skärm.

I ett kortare perspektiv – fem, tio år – tror jag snarare att elektronisk publicering kommer att användas som komplement till den tryckta tidningen, ett sätt att erbjuda bättre service, utökat bakgrundsmaterial och tätare kontakter med läsarna.

Skriver man exempelvis i tidningen om en ny Temo-undersökning kan man lägga det kompletta materialet på databasen för den som är intresserad, och det går även att anordna direktdebatter med politiker och makthavare som uttalar sig i artiklarna. Fördelen, jämfört med traditionella ”ringningar”, är dels att fler kan vara uppkopplade samtidigt, dels att både frågorna och svaren kan vara utförligare: det finns ju i praktiken ingen gräns för textmängden på en databas.
I en databas kan nyheter i tidningen också kanaliseras i online-debatter där alla kan få komma till tals – inte bara de som råkar tillhöra en organisation av något slag. Även här är det ju oftast utrymmet som sätter stopp i den tryckta tidningen.
Det går till och med att fortsätta en intressant artikel eller artikelserie i elektronisk form. En fråga som till exempel den om tredje spåret kan flyttas över till en databas där debatten kan rasa vidare även efter det att det omedelbara nyhetsvärdet i den tryckta tidningen är över.
Det går också att hålla omröstningar i olika ämnen (betydligt mera utförliga än vanliga Ja eller nej-frågor), omröstningar som kan användas i den tryckta tidningen.

Vad jag tror det handlar om med online-tjänster är att rikta sig till den del av läsarskaran som är lite mera aktiv och som är van att själv söka svar.
En av de tidningar som lyckats bäst ute på Internet är Time Magazine, som har mycket aktiva läsare som skriver och debatterar innehållet i tidningen både med varandra och redaktörerna.
En annan amerikansk tidning, San Jose Mercury News (tror att den heter så i alla fall), här ofta lite längre bakgrundsartiklar i en databas, medan de senaste nyheterna finns att läsa i den tryckta tidningen. Varje artikel avslutas med ett telefonnummer till databasen där det går att läsa vidare.

Titta gärna på svenska Distans. Det är ett bra exempel på tidning där läsarna bjuds in till vidare samtal. Distans finns lagrad elektroniskt på databasen Agora 2000 och de elektroniska kontakterna med läsarna, sköts av en ”Distans-guide” och två ”Elektroniska Värdar” dvs en expert och två intresserade journalister/nätsurfare. Här har varje artikel också telefonnummer, adress och e-postadress till dem som intervjuas – läsaren uppmanas alltså att själv ta kontakt.

Receptet på framgång i det nya elektroniska samhället för tidningarna kanske är så enkelt som att ge medborgarna ett forum att synas i igen, efter alla år med koncentration till allt större medier. En bra elektronisk tidning kommer nog att ha samma roll som lokaltidningens, där ”alla” kan få synas i tidningen. Fast arenan är förstås större.

Detta är som sagt ett kortare perspektiv. På lite längre sikt är jag lite osäker. Å ena sidan är jag inte säker på att folk ORKAR vara interaktiva; den stora ”massan” kommer säkert att vilja ha nyheter och underhållning presenterad ”passivt” även framöver.
Å andra sidan tror jag att det är oundvikligt att en allt större del av publiceringen går över till digital form. Det kommer helt enkelt att bli för dyrt att trycka och massdistribuera tidningar som vi gör idag. Den elektroniska tidningen kostar inget att trycka och kan distribueras över hela världen utan att det egentligen kostar ett dugg.

Vem vet, framtidens böcker och tidningar kommer kanske att bli lyxkonsumtion.

Hälsningar /Göran

Hösten 1995, precis innan priserna började regna över Aftonbladet.se, slutade jag för att börja på Postens stora Internetsatsning – Torget. Men det är en helt annan historia…

Intressant?
Fler om , , ,

Små och stora avlyssningsskandaler

Det blir allt svårare att inte förfalla till cynism när det gäller den ständigt svällande avlyssningsskandalen med amerikanska underrättelsetjänsten NSA i förarsätet – fast förstås med benäget bistånd bland annat från Storbritanniens spionorgan GCHQ och svenska FRA.

I måndags startade rättegången i London mot den förra skvallertidningen News of the World, vars chefredaktör står åtalad för att ha avlyssnat ett stort antal brittiska kändisar. Affären slog ner som en bomb när den avslöjades för några år sedan, och har bland annat lett fram till lagförslag för att begränsa pressfriheten i landet.

Men oavsett hur illa man tycker om att skvallertidningar tar bilder i smyg och till och med avlyssnar kändisarnas mobiltelefoner, förbleknar brottet jämfört med vad den brittiska regeringen, i maskopi med USA:s underrättelsetjänst utsatt de egna medborgarna för.

Och här handlar det inte bara om ett par kändisar som får sitt privatliv uthängt, utan alla – inklusive toppolitiker som Angela Merkel. GHCQ och NSA har kunnat avlyssna samtliga samtal, alla mejlkonversationer, banktransaktioner, Googlesökningar och Facebook-konversationer. Kreditkortstransaktioner har sedan länge skeppats i bulk till USA via det så kallade Swift-avtalet, och uppgifter gör till och med gällande att NSA skjutit SSL-protokollet i sank genom att bygga in bakdörrar i kryptot.

I detta läge tycker man möjligtvis att politiker som David Cameron borde visa åtminstone lite ödmjukhet inför det raseri som den anglo-amerikanska massövervakningen gett upphov till, precis som Obama nu gör sitt bästa för att skademinimera.

Men istället går Cameron till förnyad attack mot pressen – inte för att den bedriver avlyssning, utan för att tidningarna skriver om att brittiska och amerikanska myndigheter spionerar på den egna befolkningen. I närmast episk brist på markkontakt, hävdar Cameron på fullt allvar att det hotar nationens säkerhet att hans egna väljare får veta i vilken utsträckning han spionerar på dem.

Samtidigt sitter mannen som satte det hela i rullning, CIA-operatören Edward Snowden, i påtvingad asyl i Moskva, där han fått åtminstone en tillfällig fristad av Rysslands president Vladimir Putin – som tyvärr är den vi kan tacka för att vi idag vet vad vi vet om USA:s avlyssning. Hade inte Rysslands allt mera maktfullkomliga ledare gett Barack Obama fingret när USA krävde Snowden utlämnad, hade vi aldrig heller fått veta den fulla vidden av skandalen.

För vi ska inte glömma bort alla som valde att vända Snowden ryggen i somras, då han förgäves försökte få uppehållstillstånd i ett antal så kallat demokratiska länder. Alla sa nej – inklusive Sverige. Trots alla stolta deklarationer om åsiktsfrihet och öppenhet, hade Bildt och den svenska regeringen inte tvekat en sekund att återigen plocka fram den oranga fångdräkten, handfängsel och vuxenblöja och sätta visselblåsaren på ett plan över Atlanten om Snowden satt sin fot på svensk mark.

Vad man kan konstatera är att det inte är helt lätt att skilja på vän och fiende längre.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Konsten att välja rätt sorts junk science

vetenskapens_varld

Programledaren Victoria Dyring visuliserar den nya forskningen, som kommit fram till att det manliga förtrycket gjort kvinnorna kortare.

I ett sällsynt utbrott av mediekritik, gjorde Sveriges radios Medierna rent hus med ett inslag i SVT:s vetenskapsprogram förra veckan, där tittarna upplystes om häpnadsväckande nya rön som förklarade varför kvinnor är kortare än män. När det gäller andra däggdjur, som blåvalen, är honorna nämligen större än hanarna, något som förbryllat forskare – och i fallet med människans utveckling har en genusforskare nu fört fram hypotesen om att det hela beror på könsmaktsordningen. Den manliga delen av befolkningen har helt enkelt lagt beslag på all maten, vilket gjort att kvinnorna svultit och utvecklats till att bli kortare än männen.

Det låter som junk science, och är det också, vilket förstås inte hindrade SVT:s vetenskapsredaktion att presentera det hela som fakta. Det är ju trots allt en av programmets paradgrenar.

Men i det här fallet slog forskarvärlden tillbaka. ”Hela argumentationslinjen är totalt felaktig”, säger professor i zoologi, Birgitta Tullberg, vid Stockholms universitet till Medierna.

Istället ligger det helt andra evolutionshistoriska orsaker bakom att kvinnans längd skiljer sig från mannens – och en koll visar att inte ens de zoologer som intervjuats i programmet håller med om dokumentärfilmarnas slutsatser. Tvärtom, menar de, är längdskillnaden avsevärt mindre hos människan än hos de närmsta släktingarna bland primaterna, vilket är det som är det riktigt intressanta att forska i.

Anna Schytt, chef för SVT:s vetenskapsredaktion (som för övrigt belönats med ett fint pris av WWF) går bort sig i försvaret för den usla dokumentärfilmen och hävdar att den förtjänar att sändas just på grund av den extrema slutsatsen. Mediernas reporter gör här ett mycket bra jobb med att ställa Schytt mot väggen.

Nu var det som sagt länge sedan vetenskapsredaktionen på SVT faktiskt ägnade sig åt forskning – den postmoderna journalistiken tog över för länge sedan.

Men i det här fallet valde de olyckligtvis fel junk science. Hade de istället kopplat kvinnors längd till klimatförändringarna – ungefär som de aktuella utdöende älgarna på Öland – hade ingen reagerat över huvud taget. Istället hade granskarna ställt politikerna mot väggen om varför de inte chockhöjt bensinskatten för att stoppa den manliga bilkörningen som hotar kvinnornas längd.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Svenska avtal med doft av Grekland

En av de mest delade SvD-artiklarna i helgen var nyheten om att de offentliganställda tjänstemännen i Grekland blir av med sex extra semesterdagar. Dessa infördes för många år sedan som en kompensation för att de anställda tvingades arbeta framför datorskärmar, något som gjorde dem trötta. Många suckar säkert åt denna lustighet, som varandes ännu ett exempel på den flagranta klientelism som genomsyrar det grekiska samhället. Frågan är ju om Grekland någonsin kommer att bli kvitt korruptionen och få ordning på sin havererade ekonomi.

Alla som pekar finger bör dock vara medvetna om att förmåner likt dessa långtifrån är främmande på arbetsmarknaden, inte heller den svenska. Byggnadsarbetarförbundet (liksom Målareförbundet) tog till exempel under en lång rad år ut en så kallad mätningsavgift från sina medlemmar – pengar som skulle täcka fackets kostnader för att registrera ackorden inom branschen. Avgiften avskaffades till slut 2007, efter många års debatt. Då hade byggjobbarna redan haft fasta månadslöner sedan decennier, och någon ackordsmätning skedde inte.

För drygt 20 år sedan, när jag kom som ung och hungrig redigerare till en av Stockholms stora tidningar, var dåvarande ledning i färd med att banta de svällande personalkostnaderna. På denna tid krävdes det en persinalstyrka på över 600 för att få ut en tidning – något som idag klaras av en dryg tredjedel så många. Detta som en följd av den tekniska utvecklingen (och tuffa rationaliseringar).

Men 1990 var Grafikerförbundet fortfarande ett rikt och mäktigt förbund, och att komma på kant med facket kunde i värsta fall innebära att det inte kom ut någon tidning över huvud taget dagen efter. Oenighet med cheferna, eller brist på framgång i löneförhandlningarna, ledde ofta till akut brist på arbetsglädje i sätteriet och tidningens tryckning blev försenad (eller så innehöll den färdiga produkten blanka sidor som inte hunnit bli klara). På tryckeriet kunde det råka trilla ner verktyg på de allra mest oåtkomliga ställen i maskineriet, och kombinerat med bristen på arbetsglädje innebar detta stora förluster för tidningsutgivaren.

Denna närmast gisslanliknande situation fick till följd att grafikerna under sin storhetstid kunde förhandla sig till guldkantade avtal som få grupper på arbetsmarknaden kom i närheten av. Vid storhelgerna, när det behövdes extrapersonal, fick vi intresserade journalister skriva upp oss på en lista – och företagsledningen valde sedan ut det antal som behövdes. På grafikersidan fanns det ingen sådan begränsning – alla hade enligt avtal rätt att att komma in och jobba extra – med dubbel OB-ersättning – oavsett om det fanns behov eller inte. Därför var det knökfullt på redaktionen under vissa storhelger. Långtifrån alla fick plats vid ombrytningsborden i sätteriet, utan fördrev tiden med att fika och se på TV.

Det ryktas till och med att dåvarande administrative chefen efter mycket tuffa förhandlingar till slut lyckades avskaffa det gamla högertrafiktillägget – ett risktillägg som grafikerna uppgavs ha åtnjutit ända sedan vänstertrafiken avskaffades 1967. (Om det stämmer har jag ingen aning om, men det hade inte förvånat, och om inte så är det en bra historia…)

Tidningen gjorde sig av med i princip samtliga grafiker bara några år senare, precis som resten av pressen, i samband med övergång till det som kallades desktop publishing. För Expressen tog det dock ytterligare ett antal år att casha in på den nya tekniken – för där hade grafikerna nämligen livstidsavtal.

Jag har ingen aning om det finns några nutida analogier på den svenska arbetsmarknaden, däremot är den så kallade Göteborgsandan säkert mer utbredd än vad folk tror. I vissa avseenden råder det nog fortfarande rena rama Grekland här i Sverige.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Polarpanik 2: smältkatastrofen i Arktis

norrthpole_july25

Chocken: Nordpolen är en sjö! Eller rättare sagt inte – bojen med kameran hade flutit iväg nästan 50 mil från Nordpolen när bilden togs. Men kolla aldrig en bra story.

För nån vecka sedan var det stor uppståndelse kring en bild som uppgavs visa Nordpolen som en sjö. Nu låg det ju inte riktigt till så i verkligheten: dels var den automatiska kameran inte ens i närheten av Nordpolen, utan 50 mil söderut (!), dels var det inte öppet hav som visades utan några decimeter smältvatten ovanpå isen. (Dagen efter visade samma kamera för övrigt att den grunda pölen frusit till is igen.)

Ovanstående är dock en bra illustration till det gamla talesättet ”kolla aldrig en bra story”. De flesta som arbetar med journalistik vet att det går att bevisa i princip vad som helst, bara man väljer rätt vinkel och hittar data som synes bekräfta tesen. (Alltså samma sak som alla armviftande meteorologer och klimathysteriker gör så fort det verkar hända något med isen i Arktis.) Problemet är det sällan blir särskilt mycket dramatik kvar om man tar med alla faktorer som talar emot.

För varje år vid den här tiden utbryter den stora polarpaniken. Varje sommar, då isen smälter precis som vanligt, kommer larmrapporterna om att Arktis är hotat och att Nordpolen är på väg att förlora all is som ett reslutat av våra utsläpp av växthusgaser. Iskartor med till synes dramatiskt nedåtgående kurvor används som bevis, och det pratas om att områden stora som Europeiska länder smälter bort. När det så dyker upp en bild som sägs visa Nordpolen som öppet vatten, kastas slutligen all källkritik överbord.

Det stora problemet med dessa larm är att de alla bygger på ett ganska snävt statistisk urval: de utgår från hur det såg ut 1979, när isutbredningen slog rekord efter en rad av mycket kalla vintrar på 70-talet. Den svåra kylan under dessa år på 70-talet fick forskarna att på fullt allvar larma om en annalkande istid.

seaice_ippcc_1975

Diagram över isutbredningen i Arktis, från IPCC:S första rapport (FAR) 1990.

Om vi istället – som bloggaren Steven Goddard gjort – tittar bakåt i tiden, till början av 1970-talet – före satellitmätningarnas tid – framstår de årliga förändringarna i istäcket inte som särskilt alarmerande. Som illustrationen ovan visar, var isutbredningen betydligt mindre så sent som 1975. (Kurvan kommer från IPCC:s första rapport från 1990, så det är svårt att avfärda den som påhitt.) Och en karta från National Geographic från 1971 visar på betydligt mindre is än idag.

arctic_1971_natgeo

National Geographics karta över Arkits 1971. Observera att Nordostpassagen här ligger helt öppen, långt före larmrapporterna om den smältande havsisen.

Det kan alltså vara så att satellitmätningarna av polarisen valt ett rekordår som baslinje – vilket innebär att fullt normala fluktuationer tolkas som en dramatisk minskning. Återigen – när det gäller statistik och journalistik kan man bevisa vad som helst, bara man väljer rätt vinkel (och data).

seaice_1980-2012

Iskurvan som vi är van att se den – en dramatisk nedgång från 1980 och fram till idag!

Till detta finns massor av rapporter om tillfällen då det förekommit öppet vatten vid Nordpolen, bland annat flera bilder från 50-talet då amerikanska atomubåtar dök upp i de isfria vattnen i Arktis. Och den så kallade Nordvästpassagen har varit öppen för fartygstrafik under flera perioder under 1900-talet. Nordostpassagen har använts av rysk sjöfart under långa perioder både före och efter Andra världskriget. (På Nat Geos karta ovan ligger som synes hela denna led öppen och isfri.)

Just i år är det däremot kallare än på mycket länge, vilket temperaturmätningarna från danska vädertjänsten DMI tydligt visar. Normalt sett brukar Arktis norr om den 80:e breddgraden ha 90 dagar med temperaturer på plussidan under sommaren, men i år har det varit färre än hälften så många. Och än så länge ligger isutbredningen på nivåer som är långt över fjolårets.

icecover_current

Isutbredningen i Arkits, från danska vädertjänsten DMI. Så här långt täcker havsisen ett 30 procent större område än i fjol.

Detta kan förstås ändras snabbt, precis som i fjol när en kraftig storm bröt upp isen och förde den söderut genom Berings sund. Eller också har Arktis gått in i en nedkylningsfas, och det ska bli mycket intressant att se facit för årets isutbredning som brukar ha sitt minimum i mitten av september. Just nu är isutbredningen hela 30 procent större än i fjol (då DN skrev om att allt var värre än någon vågat tro).

Men som sagt, någon överhängande orsak till klimatångest för vad som händer vid Nordpolen finns knappast just för tillfället. Det är precis som det brukar vara där uppe: kallt, blåsigt och extremt ogästvänligt. Inte precis ett ställe där man vill fastna fastna i en roddbåt.

Och att sex miljoner kvadratkilometer is ska hinna smälta innan sommaren 2013 är slut, som bland andra BBC rapporterade så sent som 2007, ter sig idag som en rejäl högoddsare.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Journalist – nu en psykiatrisk diagnos

Den svenska psykiatrin är i kris – ett faktum som skildrats i otaliga artikelserier och TV-dokumentärer de senaste åren. Samtidigt får allt fler så kallade neoropsykiatriska diagnoser som Asberger, ADD och ADHD, och många ifrågasätter om det verkligen är befogat att sätta en diagnos-stämpel på stora delar av den uppväxande generationen. Men det kommer att bli ännu värre.

Alla psykiatriska diagnoser som görs, bygger på psykiatrins ”bibel”, den så kallade DSM-manualen (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). I den nyligen utkomna senaste versionen – DSM-IV – utökas antalet diagnoser och begreppet psykisk ohälsa kan nu appliceras på i princip alla typer av mänskligt beteende – exempelvis sorg och narcissism.

En sådan sprillans ny diagnos är ODD, Oppositional defiant disorder, vars symptom i DSM-IV listas som ”olydnad, ifrågasättande av auktoriteter, negativt tänkande, trotsighet, diskussionslystnad och irritation.

Ovanstående beskrivning kan möjligen passa in på personer med psykiska problem, men framför allt är det en beskrivning av de egenskaper som utmärker en stor del av journalistkåren – eller åtminstone gjorde det förr i tiden.

Men nuförtiden uppmärksammas journalister inte för att de lyckats i sitt jobb, utan för att de är ”bråkiga”.

Nästa steg är väl att vi alla hamnar på tvångsmedicinering.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Uppdatering 9 januari: Nathan Shachar i DN skriver bra om diagnosvansinnet

Bilden ljuger alltid

Robert Capas världsberömda dokumentärfoto, där han lyckas fånga bilden av en rebell som fälls av en kula i spanska inbördeskriget. Eller också var bilden arrangerad.

För mer än 25 år sedan gjorde vi en specialnummer av Västfronten, övningstidningen för Journalisthögsskolan i Göteborg. Temat var foto – och jag och min delansvarig för ett reportage som handlade om bildmanipulation. Vid denna tid ansågs fortfarande fotojournalistiken som den kanske mest trovärdiga formen av journalistisk rapportering – bilden ljuger aldrig – men som exemplen gång på gång visat, var verkligheten snarare den motsatta.

För alla fotografer berättar en historia, tidvis kraftigt vinklad – ibland gränsande till rena lögnen. Tidningsutgivare, makthavare, stater – alla har haft sina egna skäl genom åren till att använda bilden som ett vapen. I kampen för att skapa en opinion, för att rentvå sig, för att underbygga anklagelseakter.

Metoderna har skiftat från subtilt till handfast; fotovinklar, ljussättning, arrangerade situationer, beskärningar – eller retuscheringar i efterhand. Extremexemplen hittades i Sovjetunionen, där makthavare som fallit i onåd – som Trotskij – helt sonika retuscherades bort från arkivbilder – och därmed försvann ur historien.

Ändå har alltså fotografiet av någon konstig anledning alltid ansetts utgöra ett sanningsvittne. Det vill säga – ända fram till idag.

Känd bloggare, enligt uppgift flitig användare av Photoshop.

Alla dessa tankar från det där skolarbetet kommer över mig när jag ser Moderna museets fotosatsning, Se världen!, som öppnade i fredags. Det är tveklöst en av de största satsningarna på fotokonst som någonsin gjorts av Moderna, och ett bevis så gott som något på att fotografin är på mycket stark frammarsch. Och detta beror förstås i sin tur på den närmast explosionsartade teknikutvecklingen och möjligheten att publicera sig för en låg eller obefintlig kostnad. De verktyg som var förbehållna proffsfotografer för bara några år sedan, har i princip alla tillgång till idag. Alla kan ta bilder med hög kvalitet med sina mobiltelefoner, och allt fler av de bilder och filmer i som illustrerar dramatiska händelser i medierna – som jordbävningen i Japan – kommer från privatpersoner utrustade med mobilkamera.

Och en hel generation unga tjejer vet mycket väl att många av de bilder som publiceras i modebloggar inte visar alls speglar verkligheten – alla vet att man måste ”photoshoppa” bort ridbyxlår, rynkor, finnar, valkar, överflödigt fett eller ovälkomna personer som råkat komma med på bild. Med demokratiseringen av tekniken – och verktygen – kan alla manipulera sina bilder.

År 2011 vet således alla att bilden alltid ljuger och att alla håller på med det – från modebloggare till Årets bild-pristagare. Precis som det alltid har varit. Det har bara blivit ohyggligt mycket enklare än förr.

Skillnaden idag, i ett samhälle där alla som använder nätet också är fullt medvetna om hur enkelt det är att manipulera ett foto, är att vi förhoppningsvis alla blir bättre mediekritiker.

Modernas utställning handlar förstås inte direkt om det här ämnet, utan fokuserar mestadels på de stora 1900-talsfotograferna, vars verk finns i Modernas stora fotosamlingar. Men det är är en viktig påminnelse om vad bilden har varit, och snuddar faktiskt lite vid frågan om vart fotografiet tar vägen som konstform i framtiden. Bitvis är utställningen riktigt riktigt bra (även om har svårt att riktigt se att Annika von Hausswolffs verk håller för en hel vägg).

Och vem vet, kanske någon av alla fotografer – du, jag och alla med mobiltelefon –  sporras att våga sig på något riktigt revolutionärt emellanåt.

In a time of universal deceit – telling the truth is a revolutionary act.
(George Orwell, 1984)

Intressant?

PS: Ingen av bilderna i blogginlägget finns med i utställningen.

DN, DN, Expressen, SvD, Smålandsposten, Sundsvalls Tidning

Andra bloggare om , , ,

Samtidigt, 296 mil från Tripoli: En chefredaktör rensar ut

Jag har varit journalist i en herrans massa år. Tillräckligt många för att ha upplevt både Palmemordet och två revolutioner – i Östeuropa 1989 och i Nordafrika nu, vintern 2011. Men det som händer i arabvärlden just nu är i grunden annorlunda, framför allt när det gäller hur upproret mot envåldshärskare, ofrihet och censur organiserats och vuxit. Vi vet nu att det som gjort det möjligt att kommunicera och organisera massprotesterna under myndigheternas radar – i Tunisien, Egypten och Libyen – inte varit de traditionella massmedierna som varit relativt enkla att kontrollera och stänga ute för makthavarna. Istället har det varit Internet – sociala medier, bloggar och till och med dejtingsajter – som blivit upprorets kommunikationskanaler. De journalister som rapporterat från Nordafrika de senaste veckorna har i många fall haft lokala bloggare att tacka för att det överhuvud taget kommit ut filmat material och vittnesmål om vad som händer.

Men till Journalisten, Svenska Journalistförbundets medlemstidning, har revolutionen fortfarande inte nått. Där råder den enda officiella och tillåtna ståndpunkten att bloggar och sociala medier är en fluga som vi inte behöver fästa någon vikt vid. Det enda folk-som-inte-är-utbildade-journalister-och-anslutna-till-SJF presterar framför sina terminaler är trams, alternativt olika grader av näthat. Inget att se, cirkulera!

Så när en av tidningens medarbetare sedan 10 år, Paul Frigyes, skriver en krönika om framtidens journalistroll, där han vågar tycka annorlunda än sin chefredaktör, stoppas hans text med motiveringen att läsarna skulle bli förvirrade om tidningen uppfattades driva ”två linjer”. Så Frigyes sa upp sig i protest, och får istället publicera sin krönika i Expressen och Medievärlden i veckan som kommer.

Detta händer alltså vintern 2011 – samtidigt som vanliga människor riskerar livet i Tripoli, för den ganska självklara rätten till demokrati och en egen åsikt. I en tid där i princip varje människa med tillgång till Internet eller en mobiltelefon kan starta en revolution, anser Journalistens chefredaktör Cecilia Giertta att journalistrollen inte behöver diskuteras. Och att alla anställda på ”hennes” tidning måste dela hennes uppfattning för att få publicera något.

Jag har varit med i SJF i mer än 20 år, och lydigt betalat min avgift på nära 400 spänn varje månad, varav en ansenlig del går till just produktion, tryckning och distribution av Journalisten. Det lär knappast hjälpa om bara jag lämnar förbundet, men blir vi ett par stycken kan det kanske utvecklas till en liten… revolution?

Intressant?

Andra bloggar om , , , , , ,

Uppdatering: Lyssna på Medierna i P1 som granskar #journalistengate

Psykolog: bra att barn känner ångest

Under vinjetten klimathotet hittar man numera de värsta avarterna på journalistik. Jag skrev nyligen om WWF:s indoktrinering storsatsning i skolan för att hålla barnen i konstant skräck för den annalkande klimatkatastrofen, och idag följer SvD upp resultatet av miljörörelsens hållbarhetsoffensiv. En undersökning bland svenska skolbarn visar nämligen på lysande resultat för propagandainsatserna upplysningen. Vart tredje skolbarn känner oro och rädsla inför framtiden, medan fyra procent av barnen i studien oroade sig så mycket ”att de mådde dåligt av det”. Något som den intervjuade psykologidoktorn Maria Ojala tycker är jättebra.

Ojalas studier har nämligen visat att ”barn och unga som exempelvis känner hopp inför framtiden, mening i tillvaron och tilltro till miljöorganisationer, klarar av att bära sin oro utan att må dåligt”.

WWF jublar.

Jag försöker verkligen undvika att falla i Goodwins lag-fällan här, men det är värt att påminna om tidigare -ismer genom historien som, identifierat barnen som den absolut viktigaste gruppen att påverka för att garantera den ena eller andra ideologins överlevnad. Det klimatindustriella komplexet är inget undantag. Och i skolan har barnen ingen möjlighet att komma undan, som Ojala så riktigt påpekar.

”Till skillnad från vuxna som kan stänga av tv:n eller vända tidningssida om de inte vill ta till sig informationen om klimatet, kommer barnen inte undan eftersom skolan undervisar om det här.”

Skribenter som lånar sig till ovanstående typ av rapportering borde kanske fundera både en och två gånger på vad han eller hon håller på med. Journalistik går ut på att redovisa fakta, låta olika röster och ståndpunkter komma till tals. Inte att rapa upp propaganda och  grupptänk.

Men nu lever vi ju i en postmodern värld där vindsvåningsjournalistik och inbäddade aktivister för länge sedan ersatt faktagrävandet. Där statens forskningsanslag pumpas in i pseudovetenskap och flum istället för att läggas där pengarna behövs – på verklig forskning. Som på att utveckla nya, rena energikällor.

Jan Björklund har massor av flum att rensa ut från skolan, inte bara från geografiböckerna.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: