Alla psykiatriska diagnoser som görs, bygger på psykiatrins ”bibel”, den så kallade DSM-manualen (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). I den nyligen utkomna senaste versionen – DSM-IV – utökas antalet diagnoser och begreppet psykisk ohälsa kan nu appliceras på i princip alla typer av mänskligt beteende – exempelvis sorg och narcissism.

En sådan sprillans ny diagnos är ODD, Oppositional defiant disorder, vars symptom i DSM-IV listas som ”olydnad, ifrågasättande av auktoriteter, negativt tänkande, trotsighet, diskussionslystnad och irritation.

Ovanstående beskrivning kan möjligen passa in på personer med psykiska problem, men framför allt är det en beskrivning av de egenskaper som utmärker en stor del av journalistkåren – eller åtminstone gjorde det förr i tiden.

Men nuförtiden uppmärksammas journalister inte för att de lyckats i sitt jobb, utan för att de är ”bråkiga”.

Nästa steg är väl att vi alla hamnar på tvångsmedicinering.

Intressant?

Andra bloggare om adhd, add, odd, psykiatri, diagnoser

Uppdatering 9 januari: Nathan Shachar i DN skriver bra om diagnosvansinnet

No related posts.

Robert Capas världsberömda dokumentärfoto, där han lyckas fånga bilden av en rebell som fälls av en kula i spanska inbördeskriget. Eller också var bilden arrangerad.

För mer än 25 år sedan gjorde vi en specialnummer av Västfronten, övningstidningen för Journalisthögsskolan i Göteborg. Temat var foto – och jag och min delansvarig för ett reportage som handlade om bildmanipulation. Vid denna tid ansågs fortfarande fotojournalistiken som den kanske mest trovärdiga formen av journalistisk rapportering – bilden ljuger aldrig – men som exemplen gång på gång visat, var verkligheten snarare den motsatta.

För alla fotografer berättar en historia, tidvis kraftigt vinklad – ibland gränsande till rena lögnen. Tidningsutgivare, makthavare, stater – alla har haft sina egna skäl genom åren till att använda bilden som ett vapen. I kampen för att skapa en opinion, för att rentvå sig, för att underbygga anklagelseakter.

Metoderna har skiftat från subtilt till handfast; fotovinklar, ljussättning, arrangerade situationer, beskärningar – eller retuscheringar i efterhand. Extremexemplen hittades i Sovjetunionen, där makthavare som fallit i onåd – som Trotskij – helt sonika retuscherades bort från arkivbilder – och därmed försvann ur historien.

Ändå har alltså fotografiet av någon konstig anledning alltid ansetts utgöra ett sanningsvittne. Det vill säga – ända fram till idag.

Känd bloggare, enligt uppgift flitig användare av Photoshop.

Alla dessa tankar från det där skolarbetet kommer över mig när jag ser Moderna museets fotosatsning, Se världen!, som öppnade i fredags. Det är tveklöst en av de största satsningarna på fotokonst som någonsin gjorts av Moderna, och ett bevis så gott som något på att fotografin är på mycket stark frammarsch. Och detta beror förstås i sin tur på den närmast explosionsartade teknikutvecklingen och möjligheten att publicera sig för en låg eller obefintlig kostnad. De verktyg som var förbehållna proffsfotografer för bara några år sedan, har i princip alla tillgång till idag. Alla kan ta bilder med hög kvalitet med sina mobiltelefoner, och allt fler av de bilder och filmer i som illustrerar dramatiska händelser i medierna – som jordbävningen i Japan – kommer från privatpersoner utrustade med mobilkamera.

Och en hel generation unga tjejer vet mycket väl att många av de bilder som publiceras i modebloggar inte visar alls speglar verkligheten – alla vet att man måste ”photoshoppa” bort ridbyxlår, rynkor, finnar, valkar, överflödigt fett eller ovälkomna personer som råkat komma med på bild. Med demokratiseringen av tekniken – och verktygen – kan alla manipulera sina bilder.

År 2011 vet således alla att bilden alltid ljuger och att alla håller på med det – från modebloggare till Årets bild-pristagare. Precis som det alltid har varit. Det har bara blivit ohyggligt mycket enklare än förr.

Skillnaden idag, i ett samhälle där alla som använder nätet också är fullt medvetna om hur enkelt det är att manipulera ett foto, är att vi förhoppningsvis alla blir bättre mediekritiker.

Modernas utställning handlar förstås inte direkt om det här ämnet, utan fokuserar mestadels på de stora 1900-talsfotograferna, vars verk finns i Modernas stora fotosamlingar. Men det är är en viktig påminnelse om vad bilden har varit, och snuddar faktiskt lite vid frågan om vart fotografiet tar vägen som konstform i framtiden. Bitvis är utställningen riktigt riktigt bra (även om har svårt att riktigt se att Annika von Hausswolffs verk håller för en hel vägg).

Och vem vet, kanske någon av alla fotografer – du, jag och alla med mobiltelefon –  sporras att våga sig på något riktigt revolutionärt emellanåt.

In a time of universal deceit – telling the truth is a revolutionary act.
(George Orwell, 1984)

Intressant?

PS: Ingen av bilderna i blogginlägget finns med i utställningen.

DN, DN, Expressen, SvD, Smålandsposten, Sundsvalls Tidning, 

Andra bloggare om foto, fotografering, kultur, internet

No related posts.

Men till Journalisten, Svenska Journalistförbundets medlemstidning, har revolutionen fortfarande inte nått. Där råder den enda officiella och tillåtna ståndpunkten att bloggar och sociala medier är en fluga som vi inte behöver fästa någon vikt vid. Det enda folk-som-inte-är-utbildade-journalister-och-anslutna-till-SJF presterar framför sina terminaler är trams, alternativt olika grader av näthat. Inget att se, cirkulera!

Så när en av tidningens medarbetare sedan 10 år, Paul Frigyes, skriver en krönika om framtidens journalistroll, där han vågar tycka annorlunda än sin chefredaktör, stoppas hans text med motiveringen att läsarna skulle bli förvirrade om tidningen uppfattades driva ”två linjer”. Så Frigyes sa upp sig i protest, och får istället publicera sin krönika i Expressen och Medievärlden i veckan som kommer.

Detta händer alltså vintern 2011 – samtidigt som vanliga människor riskerar livet i Tripoli, för den ganska självklara rätten till demokrati och en egen åsikt. I en tid där i princip varje människa med tillgång till Internet eller en mobiltelefon kan starta en revolution, anser Journalistens chefredaktör Cecilia Giertta att journalistrollen inte behöver diskuteras. Och att alla anställda på ”hennes” tidning måste dela hennes uppfattning för att få publicera något.

Jag har varit med i SJF i mer än 20 år, och lydigt betalat min avgift på nära 400 spänn varje månad, varav en ansenlig del går till just produktion, tryckning och distribution av Journalisten. Det lär knappast hjälpa om bara jag lämnar förbundet, men blir vi ett par stycken kan det kanske utvecklas till en liten… revolution?

Intressant?

Andra bloggar om Helena Giertta, Journalisten, journalistroll, paul frigyes, SJF, revolution, libyen

Uppdatering: Lyssna på Medierna i P1 som granskar #journalistengate

Related posts:

1. Sjöfartsverket: en bra affär att hyra ut Oden
2. Minnen från en mur
3. Min iPad, en gammal goding från Star Trek

Under vinjetten klimathotet hittar man numera de värsta avarterna på journalistik. Jag skrev nyligen om WWF:s indoktrinering storsatsning i skolan för att hålla barnen i konstant skräck för den annalkande klimatkatastrofen, och idag följer SvD upp resultatet av miljörörelsens hållbarhetsoffensiv. En undersökning bland svenska skolbarn visar nämligen på lysande resultat för propagandainsatserna upplysningen. Vart tredje skolbarn känner oro och rädsla inför framtiden, medan fyra procent av barnen i studien oroade sig så mycket ”att de mådde dåligt av det”. Något som den intervjuade psykologidoktorn Maria Ojala tycker är jättebra.

Ojalas studier har nämligen visat att ”barn och unga som exempelvis känner hopp inför framtiden, mening i tillvaron och tilltro till miljöorganisationer, klarar av att bära sin oro utan att må dåligt”.

WWF jublar.

Jag försöker verkligen undvika att falla i Goodwins lag-fällan här, men det är värt att påminna om tidigare -ismer genom historien som, identifierat barnen som den absolut viktigaste gruppen att påverka för att garantera den ena eller andra ideologins överlevnad. Det klimatindustriella komplexet är inget undantag. Och i skolan har barnen ingen möjlighet att komma undan, som Ojala så riktigt påpekar.

”Till skillnad från vuxna som kan stänga av tv:n eller vända tidningssida om de inte vill ta till sig informationen om klimatet, kommer barnen inte undan eftersom skolan undervisar om det här.”

Skribenter som lånar sig till ovanstående typ av rapportering borde kanske fundera både en och två gånger på vad han eller hon håller på med. Journalistik går ut på att redovisa fakta, låta olika röster och ståndpunkter komma till tals. Inte att rapa upp propaganda och  grupptänk.

Men nu lever vi ju i en postmodern värld där vindsvåningsjournalistik och inbäddade aktivister för länge sedan ersatt faktagrävandet. Där statens forskningsanslag pumpas in i pseudovetenskap och flum istället för att läggas där pengarna behövs – på verklig forskning. Som på att utveckla nya, rena energikällor.

Jan Björklund har massor av flum att rensa ut från skolan, inte bara från geografiböckerna.

Intressant?

Andra bloggare om skola, utbildning, lobbyister, flum, forskning

Related posts:

1. Måste vi avstå från barn för att rädda planeten?
2. Sjöfartsverket: en bra affär att hyra ut Oden

Det är förstås enkelt att avfärda konspirationsteorier som denna – faktum är att såväl Schibsted som Bonnier skiter högaktningsfullt i hur deras medier rapporterar, bara degen rullar in som den ska är de nöjda.Men faktum är att det politiska tyckandet har fått en betydligt mer framträdande idag än det kanske någonsin haft i massmedierna. För 20 år sedan, när jag precis börjat jobba på Aftonbladet, hade tidningen precis lyckats tvätta av sig ”sossestämpeln” vilket enligt analysen var en av de bärande orsakerna till upplagefallet på 70- och 80-talen. Bara genom att göra en tidning för de breda folkgrupperna, och förvisa opinionsmaterialet till ledar- och kultursidorna kunde tidningen attrahera en större grupp läsare än gamla sossar, som redan då var ett släkte på utdöende.

Aftonbladet.se blander nyhets- och opinionsjournalistik på nätet – dock inte i tidningen.

Idag håller motsatsen på att hända – man kan säga att nyheterna ”återpolitiseras”. I takt med att Internet och gratistidningar torpederat alla möjligheter att tjäna pengar på att berätta vad som har hänt, tar medierna i allt större utsträckning rollen att analysera vad som hänt. Åsiktsjournalistiken tar allt större plats, och att ha ett stall av vassa krönikörer som helst också ska vara TV-mässiga – så att de kan kallas in med kort varsel för att sätta betyg på allt från Zlatans straffmiss till Moderaternas hantering av sjukreglerna.

I teorin ska förstås alla dessa tyckare agera ”opolitiskt”, vilket naturligtvis är omöjligt. Alla har sina egna åsikter vilket lyser igenom mer eller mindre. Vi kan ta förra SSU-basen Anna Sjödin, som TV4:s Kvällsöppet anlitat som politisk kommentator, tillsammans med Johan Hakelius och Sakine Madon. Hon klarade inte att dölja var hennes sympatier låg och i takt med att tonläget steg började hon prata om ”högern” istället för moderaterna.

En annan observation är att vi på webben inte alls har samma vattentäta skott mellan opinion och nyheter som i papperstidningen. Aftonbladet publicerar ofta kommentarer från Ledarbloggen i sina paket, något som förmodligen aldrig skulle förkomma i anslutning till en artikel i papperstidningen. Och på SvD och DN blandas opinion, ledare och analyser från politiska reportrar utan några riktigt klara avgränsningar. Vi som jobbar i mediebranschen ser naturligtvis skillnad på en krönika av Johan Croneman och ett ledarstick av Hanne Kjöller, men hur är det med majoriteten av läsarna? Kan de verkligen separera DN:s ledarredaktions åsikter från DN:s?

Inte för att jag tycker att det är något problem att medierna får tydligare röster. I Sverige har vi av någon anledning alltid ansett att nyheter ska rapporteras objektivt, medan slutsatserna lämnas till läsaren. Men i dagens politiska landskap, med smutskastningskampanjer, PR-maskinerier och pengastinna organisationer som alla försöker påverka opinionen, kanske läsaren behöver medier som ställer de riktigt tuffa frågorna ur ett ideologiskt perspektiv? I USA är medierna ofta utpräglat republikanska (som Fox News) eller vänsterliberala (t ex HuffPost och N.Y Times). Dessa medier gör ofta den politiska bevakningen betydligt bättre och vassare, eftersom de slipper objektivitetskravet. Det blir en helt annan dynamik i den politiska bevakningen när kunniga reportrar och analytiker kan ifrågasätta politiker utan att behöva låtsas vara objektiva.

Kanske är vi på väg åt det hållet även i Sverige. För i takt med att intresset för politik växer – vilket syns tydligt på det enorma antalet som diskuterar valet i kommentarsfält, på bloggar och Twitter – växer efterfrågan efter tydliga röster. Som är pålästa och vågar ta ställning.

Journalistik med ursprungsmärkning helt enkelt.

Andra som skriver om den allierade journalisten, val 2010, politik, medier, tv4, svt

Intressant?

Related posts:

1. Grottmedia håller ställningarna

Tyvärr har den internationella journalistkåren (med få undantag) väldigt lite att vara stolt över genom alla dessa affärer. De flesta har in i det sista försökt att tiga om fusket och skandalerna, alternativt hävdat att det rört sig om ”enstaka fel” och att det trots allt finns tusentals forskare som är eniga. Det är är givetvis lika galet det – det finns inget konsensus i klimatforskningen, och har aldrig funnits. Bara ytterligare ett korrumperat FN-organ, vars fusk kostat oss oräkneliga miljarderde senaste decennierna.

Och återigen har vi fått bevisat svart på vitt, tyvärr, att de stora medierna inte är intresserade av att avslöja nyheter längre. När IPCC-ordföranden avgår – för det kommer han att göra – är det knappast dagspressens och SvT:s miljöreportrar som vi ska tacka, utan en samling privata bloggare. Medborgarjournalister som vågat stå upp mot världens mest välfinansierade lobbyister, och gjort det tunga grävjobbet som inte heltidsavlönade journalister har orkat med. EU Referendum, Climate Audit och Watts up With That, för att nämna bara några, har fungerat som andningshjälp under en syrefattig tid. Men förhoppningsvis kan det komma in lite ljus och luft i den unkna klimatdebatten nu.

Och så väntar vi bara på att någan ska börja ställa de riktigt tuffa frågorna till Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Där är det öppet mål, om det är nån som märkt det…

Mer om klimat, ipcc, fusk, miljöpartiet, pressen

Intressant?

Related posts:

1. FN:s klimatchef – i energilobbyns tjänst

Men om jag hade burit in DN just denna dag, hade jag förmodligen fastnat för just Lindas Nobelrapport, som innehöll ett par riktiga guldkorn som man sällan ser i DN. Som att prinsessan Madeleine såg ut som en gran, att ekonomipristagaren Elinor Ostrom inte verkat ha festat sedan Woodstock, att drottning Silvia draperat sig i gardinerna på Drottningholm och att Hertha Müller var det tjusigaste som kommit från Rumänien sen Dracula.

Ohyggligt roligt och träffsäkert. Och med glimten i ögat förstås.

Men jag hör att du inte är det minsta road av detta reportage. På radion hör jag dig säga att Linda aldrig mer ska få skriva för tidningen efter att ha uttryckt sig så negativt om de stackars kändisarna. Förutom det faktum att du helt verkar ha missuppfattat ett par viktiga delar i en chefredaktörs uppdrag – att ställa upp på och försvara sina egna medarbetare, inte spy galla på dem offentligt – verkar du tyvärr också sakna insikt av vad det är som gör en tidning värd att läsa.

En grå, räddhågsen, politiskt korrekt och lagom utslätad publikation är i alla fall ingenting jag har lust att betala för längre. Så härmed avslutar jag min kundrelation med dig och DN.

Hej då, Gunilla!

Läs även andra bloggares åsikter om DN, Nobel, journalistik, medier, tidningar, pressen

Intressant?

No related posts.

”Kommenterandet är också ett misstroendevotum mot journalisterna, som tidigare, i likhet med andra demokratiska representanter, haft mandatet att yttra sig i folkflertalets namn. Denna misstro tycks idag ha blivit ett genomgående fenomen. Ytterst är det därför demokratins princip som är satt ifråga. Kommer den i framtiden att förmå göra sig hörd i informationssamhällets överflöd?”

Vid sidan av det faktum att jag inte kan påminna mig att jag någonsin röstat på Widding som en demokratisk representant ansvarig för min dagliga nyhetskonsumtion, förmedlar artikeln en syn på läsarna som en stor grå och jobbig massa som borde betala sin prenumeration och hålla käft. Visst, jag kan hålla med om att brusnivån i tidningarnas kommentarsfält tidvis är ganska hög, och det finns horder av Sverigedemokrater, vänsteraktivister, foliehattar, pornografer och rättshaverister som gärna ser till att synas och höras om man lämnar fältet fritt. Det innebär förstås inte att idén med läsarkommentarer är fel – men det krävs att man hanterar dem på rätt sätt. Och här är SvD på inget sätt ensamma. Flertalet mediesajter verkar våndas över hur de ska hantera läsarna.

Eftersom jag själv pysslat med såna här grejer i snart 20 år(*) kanske jag i all anspråkslöhet  kan få komma med några tips?

1. Lyssna! De flesta mediesajter verkar ha en blind fläck precis där kommentarsfältet börjar. Ofta finns det vettiga invändningar eller tips till skribenten – men hur ofta ser vi en reporter ta till sig något som skrivs i artikelkommentarerna, eller korrigera det han eller hon skrivit? Och kreddat läsare för det?
2. Var delaktig! Kommentarsfälten utvecklas ofta till laglöst land, av den enkla anledningen att läsarna lämnas ensamma i sitt lilla hörn på sajten. Det är klart att samtalet degenererar då – det är som att släppa in 20.000 fans på en fotbollsmatch och strunta i vakterna.
3. Moderera öppet! Det bästa är naturligtvis om skribenten själv ger sig in och debatterar i kommentarsfältet (många av Aftonbladets reportrar har faktiskt börjat med detta), eller åtminstone att någon från redaktionen är där och syns, styr samtalet rätt, tillrättavisar de tjatiga och högljudda och varnar när någon går över gränsen. Ofta blir det riktigt bra diskussioner då, och om man behöver ”utvisa” någon vet de allra flesta varför.
4. Kräv registrering! På SvD och DN går det att kommentera helt anonymt, vilket förstås leder till att skräpkvoten ökar lavinartat. Vilken typ av inloggning som används är ointressant – bygg egen, eller använd Facebook/Twitter/OpenID. Det viktiga är att det finns någon form av verifiering – det tar effektivt bort merparten av skräpkommentarerna. Nackdelen är förstås detsamma – att antalet kommentarer minskar drastiskt. Och vi som jobbar inom Internetmedia är ju sjukligt besatta med siffror och rekord…
   

Men framför allt måste vi nog alla inse att nyhetsjournalistik aldrig mer blir vad den var. Förr var arbetet över när artikeln trycktes i tidningen, idag börjar det verkliga jobbet vid publiceringsögonblicket. Det är först då nyheten börjar diskuteras, analyseras, bloggas, tweetas, delas på fejjan, retweetas, pushas och utmanas av hundratals röster. Precis som artikeln i SvD som det här började med. I skrivande stund har den över hundra kommentarer och ett halvdussin blogglänkar.

Och alla försöker förgäves starta ett samtal. Antidemokrater där!

* Mina första erfarenheter av läsarmedverkan var på Fidonet 1990, där jag lade ut mina spelrecensioner från Datormagazin för fri nedladdning och diskussion. 1999 öppnade jag för nyhetskommentarer på spelsajten Fz.se, vilket snabbt utvecklades till en av de främsta källorna för nyhetstips.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Läsare, demokrati, kommentarer, community

Related posts:

1. EU-demokratin firar nya segrar

Min egen erfarenhet av lokala nätsatsningar är att de är rätt svåra att få att lyfta även med fullt pådrag – även i större städer – men den brittiska mediemarknaden har jag dålig koll på – så visst kan det funka. Brittiska journalistförbundet lär – liksom det svenska – gå i spinn över planerna, och högljutt förklara att det är slutet för demokratin och den kritiska granskningen. Fast det är det knappast någon överhängadne risk för, med tanke på hur minimalt med faktakontroll som sker i de redaktionella bunkrarna nuförtiden.

För att ta ett närliggande internationellt exempel; de flesta normalbegåvade läsare/bloggare kunde förstå med ryggmärgen att det inte sitter 750.000 pedofiler och söker efter barnporr varje sekund. Flera av dem kollade till och med storyn.

Journalisterna får helt enkelt finna sig i den obekväma sanningen att en yrkestitel inte automatiskt innebär en gräddfil in i medievärlden. Och att det finns många utan vare sig utbildning eller erfarenhet som kan berätta en story lika bra eller bättre.

Related posts:

1. När Al Gore tystnar

Varför det dÃ¥? Jo, för att det finns ett kollektivt ”facit” som inte ligger längre bort än en Google-sökning eller en bloggkommentar.

Som illustration till detta kan vi ta Liza Marklunds krönika i Expressen om kompisen Johan som inte säljer några skivor eftersom musiken som hans band Stockholm Stoner skapat laddats ner via fildelningsnätverk över 80.000 gånger. En ohyggligt hög siffra för en relativt okänt band, som sålt lite drygt 300 skivor på Konsum, och som ifrågasatts av bloggar som brokep. Och givetvis är allt fel från början till slut. Ulf Hedlund reder ut hur det egentligen ligger till.

Vad var det nu Jan Guillou sa häromdagen om Riktig media..?

Related posts:

1. Kolla inte en bra story, del 297
2. Sjöfartsverket: en bra affär att hyra ut Oden