Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: kärnkraft (sida 1 av 3)

40.000 dör – för att de inte har råd med elräkningen


Energifattigdom är ett begrepp som vi ännu så länge lyckligtvis inte behövt stifta bekantskap med i Sverige. Men i Europa är det i allra högsta grad verklighet för stora delar av befolkningen – var tionde europe faller under detta nya fattigdomsbegrepp, efter att energipriserna stigit kraftigt på senare år.

I den tyskfranska dokumentären ”Die große stromlüge” (Den stora ellögnen) från tv-kanalen Arte (kan ses i en månad framåt) skildras baksidorna av de senaste 15 årens dramatiska omläggning av de europeiska elmarknaderna, som gått hand i hand med massiva satsningar på förnybar energi som sol- och vind. Satsningar som nu betalas dyrt av elkunderna.

Det kanske mest chockerande med programmet är siffran 40.000  – så många dog nämligen under 2014 som en följd av den tilltagande energifattigdomen.. I valet mellan mat på bordet eller värma upp bostaden har många – framför allt äldre och fattigpensionärer – föredragit att slippa svält. Vilket i sin tur inneburit att många  dukat under för vinterkylan i  dragiga, ofta oisolerade bostäder. ”Excessive winter deathts” kallas det torrt i statistiken, och det ligger något mörkt ironiskt i det faktum att de energisatsningar som gjorts i syfte att möjligen skona framtida generationer från att dö i eventuella värmeböljor, leder till tiotusentals dödsfall här och nu.

Som ett resultat av att de inte har råd att skydda sig – från klimatet.

Den europeiska integrerade elmarknaden – ännu ett av EU:s grandiosa misslyckanden – är ett skräckexempel på hur lätt det är att slå sönder en lönsam och fungerande bransch genom en kombination av centraldirigerad planekonomi, påhejad av bidragsentreprenörer, energilobbyister och gröna politiker med utopiska agendor.

Resultatet ser vi nu. Den gigantiska överproduktionen av vind- och solel, framför allt i Tyskland, gör att priserna pressas till nivåer där nästan ingen branschaktör längre tjänar pengar på att producera el. I artikeln How to kill an industry, skriver tyska Handelsblatt om hur landets fyra stora energibolag – E.ON, RWE, Vattenfall och EnBW – tvingats göra nedskrivningar på svindlande 450 miljarder de senaste fem åren. 77 fossileldade  och kärnkraftverk har lagts ner på grund av bristande lönsamhet. RWE har sparkat 7.000 anställda, E.ON har gjort sig av med 25.000 – en tredjedel av arbetsstyrkan. Energisektorn, för inte så länge en av landets lönsammaste, är idag närmast att likna vid ett konkursbo.

Vad värre är – de investeringar i reglerkraft som kommer att krävas för att balansera vind- och solenergin, kommer också att behöva finansieras av skattebetalarna, eftersom det är en förlustaffär att investera i ny elproduktion idag.

Samtidigt som energisektorn blivit krisbransch (att notera är att Vattenfalls usla affärer i mångt och mycket har sin grund i politiska beslut) har elräkningarna för konsumenterna blivit allt dyrare. De senaste åtta åren har elpriserna stigit med i genomsnitt 42 procent i unionen, och mest av allt betalar tyskarna. Förbundsrepublikens skattebetalare har redan fått slanta upp cirka 2.000 miljarder (!) för landets sol- och vindsatsningar, och idag klarar 7 miljoner tyskar inte  längre av att betala elräkningen. I Ungern går i snitt hälften av den disponibla inkomsten till att betala elräkningen, medan spanjorerna lägger 28 procent på el och uppvärmning. Var åttonde fransman klarar inte att betala elräkningen.

Samtidigt har Tysklands beslut att avveckla sin kärnkraft – samtidigt med satsningarna på förnybart – inneburit att den billigaste, smutsigaste reglerkraften, kol, fått ett uppsving igen efter att succesivt ha fasats ut på 90- och 00-talet. Hela landsändar ödeläggs av gigantiska dagbrott där brunkol (lignit) grävs upp. Hela byar töms på folk, som frågar sig om  Tysklands omtalade energiewende verkligen skulle få som resultat att landets koldioxidutsläpp skulle  ÖKA istället för att minska.

Tyvärr förfaller dokumentären i sin andra halva till en ganska ointressant studie av maktspelet i EU:s korridorer, där det antyds att det egentligen är de stora oljebolagen som styr i kulisserna (alltså den gamla vanliga big oil-konspirationen). Men fakta i reportaget talar ändå för sig själv.

I Sverige har vi som sagt varit förskonade från det allra värsta vansinnet – hittills. Men med skrotnignen  av den svenska kärnkraften – 40 procent av vår elproduktion – som presenterades av energiminister Ibrahim Baylan och Miljöpartiets energipolitiska talesperson Lise Nordin i veckan, är det bara en tidsfråga innan vi börjar se allvarliga effekter även här. Dels ökar risken för blackouter vintertid – alltså att elen inte räcker till – dels kommer priserna att stiga dramatiskt när nära hälften av produktionen skrotas utan att ersättas.

Utan kärnkraft blir vi utelämnade till antingen import – till exempel från Finland som är i full färd med att bygga nya reaktorer bara några mil från Sverige – eller genom reservkraft som rullar på Putins gas. Finlandsspåret kompliceras främst av det faktum att Sverige i så fall kommer att behöva köpa i princip allt landet producerar för att hålla nätet stabilt under en köldknäpp – något som kan bli svårsålt i Finland. I ett läge där det är vinter, 20 grader kallt och vindstilla så kommer samtliga våra grannländer att behöva behålla det mesta av  sin el för sig själva.

Då kommer det att bli dyrt – och då kommer vi snabbt att få lära oss vad energifattigdom innebär. Skillnaden är att det går betydligt snabbare att frysa ihjäl i -30 grader i Burträsk än i ett dragigt radhus i brittiska Doncaster.

(I ärlighetens namn ska sägas att det är få svenska hem som värms upp med direktverkande el numera – men de finns.)

S och MP har emellertid kommit på  en lösning på det stora bortfallet av el, nämligen batterier. Utvecklingen på detta område har gått snabbt på senare år, skriver de – så lagom till att kärnkraftverken skrotas framåt 2020  kommer någon säkert att ha uppfunnit JÄTTESTORA batterier som klarar att lagra elektriciteten från de tiotusentals nya vindkraftverk som är tänkta att ersätta reaktorerna.

Vi kan fundera på detta en stund. En socialdemokratisk regering driver en energipolitik som inte bygger på dagens verklighet och utgår från befintlig teknik – utan på önsketänkande om nya utvecklingssprång, som ska göra de storslagna gröna utopierna verkliga.

You can’t make this shit up

Det riktigt stora problemet för svenskt vidkommande är tyvärr att energipolitiken blivit ett slags bondeoffer för att hålla det svårt sargade Miljöpartiet på humör. Efter att ha tvingats tugga i sig den ena bajsmackan efter den andra – senast i november när regeringen införde gränskontroller och id-krav – var det kanske MP:s krav för att överhuvud taget sitta kvar i regeringen att Lise Nordins faktaresistenta vision om framtidens energi också skulle bli regeringen.

Det vill säga –att låta den den svenska elmarknaden haverera enligt tysk och spansk förebild.

Flytta söderut, ni som kan.

Intressant?

Fler om , , ,

Kärnkraftsnedläggningen hade kunnat stoppas för ett år sedan – oppositionen valde att blunda

Jag skrev här på bloggen för snart ett år sedan om Miljöpartiets sluga beslut att chockhöja den så kallade effektskatten på svensk kärnkraft, ett beslut som togs enbart i syfte att göra det så dyrt att driva kärnkraftverk att ägarna till slut skulle tvingas stänga verken. Något som nu alltså har lyckats, då Vattenfall aviserat att bolaget kommer att stänga alla sina verk i förtid. I fjol var det få som brydde sig om denna trojanska häst, men nu börjar det alltså gå upp för allt fler att vi inom bara ett par år kan stå utan hälften av vår elproduktion och hamna i ett krisläge med elbrist och blackouter udner kalla vinterdagar. Miljöpartistiska utopier om att ”100 procent förnybart” skulle kunna ersätta detta gigantiska bortfall på elmarknaden är inget annat än utopier; just nu nu levererar vindkraften exempelvis inte mer än ett par procent av elbehovet, trots skattesubventiuoner i hundramiljardersklassen till utbyggnad av förnybart. Det spelar inte heller någon roll om vi tiodubblar antalet vindsnurror – när det inte blåser levererar vindkraft ingen el alls och måste alltså ersättas med annan produktion.

elstatistik_160108

Aktuell graf från Elstatistik.se – du kan aldrig gissa vad som händer när vi tar bort den röda stapeln och dessutom lägger ner vart tionde vattenkraftverk…

Vad detta kommer innebära för svensk industri är inte särskilt svårt att föreställa sig. Med osäker tillgång till el till konkurrenskraftiga priser kommer vi snart att få se tung industri och tillverkningsföretag lämna landet. Ingen kommersiell verksamhet kommer att acceptera att elleveranserna stängs av när det kommer en köldknäpp och/eller är vindstilla. Och för privatpersoner kan det i värsta fall innebära att vi kommer att få leva med energiransonering under kalla vinterdagar som dem vi just nu genomlever.

Istället för kärnkraften finns det egentligen bara två möjligheter för att se till att detta inte händer under åren framöver:

  1. Import av el. Denna kommer i så fall att komma från Norge eller Finland – som bygger ny kärnkraft – eller från Danmark och kontinenten där det är kol och olja för hela slanten som ackompanjerar vindkraften. Inget av dessa alternativ verkar särskilt smarta ifall ambitionen är att sänka utsläppen. Dessutom är det högst osäkert om våra grannländer har 10-15 GWh att bidra med när det kniper, det är ju inte helt ovanligt att det är kallt i hela Norden på vintrarna, inte bara i Sverige.
  2. En massiv utbyggnad av reglerkraft. Sådan kan drivas med biobränsle, men att ersätta 40-50 procent av nuvarande elbehov med sådant innebär att det mesta av svensk skog måste eldas upp. Inte heller särskilt miljövänligt, kan tyckas. Det enda kvarvarande, hyfsat miljövänliga, alternativet blir då gasturbiner, med effekten att vi kommer att i varje falll till viss del behöva göra oss beroende av import från Ryssland. Och Sveriges koldioxidutsläpp kommer att skjuta i höjden igen.

De flesta som innehar ens en minimal förmåga att sätta sig in i realiteter inser att den politik som förs just nu är total galenskap. Och det tragiska är att krisen hade kunnat kvävas i sin linda, ifall oppositionen tagit sitt ansvar. Beslutet om att smyga med effektskattehöjningen i vårbudgeten var nämligen ett flagrant brott mot den famösa Decemberöverenskommelsen (nån som minns den?), eftersom denna även innehöll ett krav på partiöverläggningar om just energipolitiken. (Även detta bloggade jag om.) Moderater, Liberaler och kristdemokrater hade utan problem kunna bryta ut denna skattehöjning ur budgeten och fälla den (med stöd från SD, precis som partiet tidigare gett sitt passiva stöd till S med att fälla borgerliga budgetar).

Men oppositionen satt och sov, alternativt satte partitaktiken före Sveriges bästa. Och oppositionens eget utopiska svar på Miljöpartiet, C, applåderade till och med Vattenfalls beslut att stänga RInghals 1 och 2 i april förra året. ”Marknaden” hade minsann visat att kärnkraften inte var lönsam att driva.

Vad Stefan Löfven egentligen tycker är det väl ingen som vet. Och energiministern, regeringens mest osynlige och även onödigaste minister, har för länge sedan överlåtit till Åsa Romson att på egen hand besluta i frågor som rör svensk energi- och näringspolitik.

En sak är säker: Det gäller att bunkra upp med ett stort antal varma koftor framöver.

Winter is coming.

Intressant?

Fler om , , , ,

(Kärnkraftskuriosa: Bilden i bloggens sidhuvud är tagen i reaktorhallen på KTH, där Sveriges första kärnreaktor, R1, byggdes. Den var i drift från 1954 till 1970.)

Det är politiker som dödar kärnkraften, inte marknaden

ringhals1_2

Ringhals 2 i förgrunden med reaktor ett som skymtar bakom. Bägge dessa reaktorer ska stängas i förtid. Foto: Vattenfall

Idag kom beskedet från Vattenfall, att bolaget stänger två av sina reaktorer i Ringhals – sju år tidigare än planerat. Och vd:n Magnus Hall är mycket tydlig med orsaken: den politiskt beslutade straffbeskattningen av kärnkraftsel (den så kallade effektskatten) som chockhöjdes i den rödgröna vårbudgeten nyligen. Denna skattehöjning kom ovanpå redan tidigare beslutade pålagor och ett politiskt tankeförbud i januari för att planera för ett byte av de åldrade reaktorerna.

Till detta kommer, som många politiker från framför allt s och mp påpekat, ett rekordlågt marknadspris för elen. Vad de inte nämner är att det låga elpriset framför allt är ett resultat av politisk klåfingriget, inte av en fungerande marknad. Det rekordlåga elpriset har politiker – från både höger och vänster – under flera decennier bäddat för genom att gödsla med otaliga skattemiljarder på en gigantisk utbyggnad av främst vindkraft. Resultatet av detta är en massiv överproduktion av el som skapar en osund prispress på marknaden.

Att det blivit så här är långt ifrån någon slump. Redan centerledaren Maud Olofsson påbörjade den storskaliga utbyggnaden av vindkraft – den var ett krav för att gå med på Alliansens energiöverenskommelse 2009. Idag medger hon själv i en Aftonbladetintervju att detta bara var spel för gallerierna – centern tänkte aldrig gå med på att bygga ny kärnkraft i Sverige.

Men den verkliga dödsstöten kom i och med Miljöpartiets och Åsa Romsons regeringstillträde, och att döda kärnkraften genom regelkrångel och fördyringar var en strategi som miljöpartiet hade redan på valnatten. Planen var att göra det så olönsamt att äga och driva kärnkraftverk att ägarna självmant skulle lägga ner driften, utan att MP skulle behöva  ta frågan till Riksdagen (då hade de förlorat).

Denna strategi, som bekräftas av MP till Aftonbladet, ser nu alltså ut att ha lyckats, och enligt uppgift var det rena karnevalsstämningen på MP-kansliet i Gamla stan. Där firades det att tusentals anställda hos Vattenfall nu förlorar sina jobb, däribland 500 vid huvudkontoret i Solna. Hur många som får gå i min gamla hemstad Varberg, där Ringhals ligger, är i dagsläget oklart – men då Vattenfall är en av de största arbetsgivarna kommer det att bli ett hårt slag för kommunen.

Att politiker applåderar att människor tvingas ut i arbetslöshet, samtidigt som de tvingar fram beslut som hotar jobben i den svenska industrin, är faktiskt inte värt annat än förakt. Och ytterst ansvarig är Stefan Löfven, den man som kallar sig statsminister och fram till nyligen lovade att värna industrin och fixa EU:s lägsta arbetslöshet till 2020, samma år som Ringhalsreaktorerna alltså ska vara stängda. Löfven är fullt medveten om att kärnkraftssabotaget kostar svenska arbetare deras jobb – ändå håller han tyst av rädsla för att stöta sig med sin starkt industrifientliga och utopiska regeringsparter.

Att politiker som Ibrahim Baylan, Lise Nordin och Annie Lööf – som välkomnar nedläggningen – i detta sammanhang gång på gång upprepar att nedläggningsbeslutet fattats på marknadsmässiga grunder, är ett öppet hån mot alla som driver företag. Det bevisar också hur bristfälliga kunskaper dessa politiker har om hur en marknad egentligen fungerar. Men så är de ju politiska broilers, med ingen eller begränsad erfarenhet utanför den politiska bubblan – särskilt inte av jobb på den öppna marknaden. Därför är de likaledes omedvetna om att den vision om 100 procent förnybar energi som de upprepar närmast som ett mantra, bara klarar att producerar el i snitt var fjärde dag (enligt statistik från Vindstat). Övrig tid behöver vattenkraft, kol- eller gasdrivna turbiner rycka in som reglerkraft. Putin approves of this.

Och de inser inte heller, till skillnad från Stefan Löfven, att en förtida nedläggning av svensk kärnkraft riskerar att slå undan benen för svensk basindustri. Något som samarbetsorganisationen SKGS varnat för vid upprepade tillfällen, varje gång för döva öron.

Men det riktigt allvarliga i sammanhanget är hur vi undan för undan, genom återkommande ingrepp i marknaden, skapat en situation där skattemiljarder går till att subventionera olönsam förnybar energi, främst vindkraft, vars överproduktion av el pressar priserna till nivåer ner mot noll. (Vid vissa tillfällen måste vi till och med betala för att bli av med överskottselen.) Samtidigt straffbeskattar vi vår traditionella, koldioxfria elproduktion på ett sådant sätt att den blir olönsam att driva.

Vi har alltså försatt oss i ett läge där vi gått från en lönsam, konkurrenskraftig elproduktion, som försett statskassan med miljarder i skatteinkomster genom åren , till det rakt omvända – en marknad som kräver miljardbelopp i bidrag för att hållas vid liv. Denna marknad är så till den grad sönderreglerad av politisk klåfingrighet och utopiska visioner, att det snart inte finns något företag villigt att satsa egna pengar på ny energiproduktion, såvida de inte garanteras full kostnadstäckning av statliga subventioner.

Så mycket för marknadsmässiga beslut.

Man skulle kunna vänta sig att detta välplanerade sabotage i syfte att avskaffa mer än 30 procent av Sveriges elproduktion skulle få vissa följdverkningar hos Alliansen, som ju ingick den så kallade Decemberöverenskommelsen, DÖ, med förbehållet att en energikommission skulle tillsättas för att ta fram en plan för Sveriges energiframtid. Nu med S/MP-regeringens beslut att genom ekonomiska sanktioner döda kärnkraften i förtid, borde dessa partier – om de hade ryggrad – riva DÖ i små små bitar och elda upp dem i närmsta värmekraftverk.

Fast det lär inte ske. Den ende ur Alliansen som ventilerat någon slags kritik är FP-ledaren Jan Björklund, men med tanke på hur mikroskopiskt hans parti är numera spelar det knappast någon roll hur indignerad han säger sig vara. Resten av den så kallade oppositionen tiger på vanligt manér och drömmer om att göra storstilad comeback 2018.

Hur Sverige ser ut då är emellertid något som vi borde känna en djup oro för. För det är inte bara Stefan Löfven som svikit sina kärnväljare, varav de flesta i hans eget fackförbund. Även Alliansen har låtit kortsiktigt maktspel gå ut över sina väljares bästa.

Det kommer att bli dyrt, både för Socialdemokraterna och Alliansen. Och vi vet ju vid det här laget vart de besvikna väljarna tar vägen.

Intressant?

Fler om , , , ,

Regeringens hemliga skattechock på kärnkraften

I regeringen Löfvens vårbudget, statsministerns första egna som presenterades idag, fanns det vid sidan av höjda arbetsgivaravgifter och diverse mer eller mindre symboliska ”jobbsatsningar” även en smärre bomb som smugits in av finansministern. Det är den så kallade effektskatten på kärnkraft som höjs kraftigt i budgeten – med hela 16,7 procent – en skattehöjning som förvisso varit planerad sedan länge men som ingen ändå verkar ha brytt sig om att ta upp i dagens analyser, vid sidan av SKGS, Sveriges basindustriers samarbetsorgan som varnar för följderna av denna straffskatt på kärnkraftsel.

För en straffskatt är just vad det handlar om. Den infördes i syfte och mening att göra det dyrare att äga och driva kärnkraftverk och fick sin nuvarande utformning 2000. Effektskatten började då räknas på den termiska effekten (alltså den värme som utvecklas vid drift) och inte antalet producerade Megawattimmar, enligt Energifakta.

(Den termiska effekten är ungefär tre gånger högre än den elektriska – som exempel ligger reaktorn Forsmark 3 på 1170 MW elekriskt effekt men 3300 MW termisk effekt, detta eftersom en ångturbin har en verkningsgrad på c:a 33 procent.)

Detta sätt att räkna gör dels att staten kan håva in stora pengar på kärnkraften (som sedan kan slösas bort i form av dyra och verkningslösa subventioner till exempelvis vindkraft). Idag uppgår skatten till 12.648 kr/MWt och månad, vilket innebär att staten drar in drygt 4 miljarder årligen bara i straffskatt på kärnkraft. Nu höjs skatten till 14.770 kr/MWt vilket innebär en skattehöjning på nära 700 miljoner om man utgår från Energifaktas beräkningsmodell.  (SKGS räknar med en lägre höjning på c:a 250 miljoner årligen, oklart dock hur denna siffra tagits fram.)

Dessutom är skatten ”driftsäker” på så sätt att den utgår oavsett om anläggningen är i  drift, avstängd för service eller atombombad av Putin – skatten ska ändå betalas.

Denna skattechock i smyg bär givetvis Miljöpartiets signum. Redan efter makttillträdet i oktober aviserade miljöminister Åsa Romson att flera reaktorer skulle komma att stängas stängas under mandatperioden (något som Stefan Löfven viftade bort då. Och metoden för att få till stånd denna förtida avveckling var att göra själva produktionen så dyr att det blev olönsamt för ägarna att driva verken vidare. Fördyringen skulle åstadkommas dels genom höjd ”riskpremie” – den fasta avgift som ett kärnkraftsbolag måste ha tillgänglig vid en eventuell olycka – som tidigare aviserats, dels genom höjda skatter på själva kraftproduktionen.

Lägg till denna skattesmocka det tidigare beslutet att via regleringsbrev förbjuda Vattenfall att vare sig utreda eller planera för ersättning av befintliga reaktorer, och Åsa Romsons plan ser ut att ha gått i lås, utan att hon behövt ställa sig och besvara en enda fråga om saken i Riksdagen. Ganska bra jobbat med tanke på att det är en tredjedel av Sveriges elproduktion som Romson & Co håller på att avveckla i smyg. (Och ännu mer imponerande när man betänker att det är ett parti med bara 25 av 349 riksdagsmandat.)

Så. Vad säger då Alliansen om detta. De borgerliga partier som i den famösa Decemberöverenskommelsen förband sig att låta Vänsterpartiets budgetar glida igenom Riksdagen på en räkmacka c/o Stefan Löfven, med enda motkrav att de fick hålla kafferep med regeringen när det gällde försvaret och energipolitiken?

Tja, vad jag kan höra så här långt… inte ett ljud. Efter att framgångsrikt agerat dörrmatta åt Löfven i december, har Alliansen nu lyckats med konststycket att dels vika ner sig i de pågående förhandlingarna om försvaret – så mycket att FP valde att hoppa av – dels valt att blunda när Miljöpartiet i princip snabbavvecklar kärnkraften. Och detta innan den så kallade Energikommissionen ens hunnit ha sitt första möte.

Med tanke på den totala tystnaden och det borgerliga ointresset för denna fråga, förutsätter jag att Alliansen  struntar blankt i om Sverige har el till konkurrenskraftiga priser eller inte, vilket ju var syftet med den aviserade kommissionen. (Eller om vi har el överhuvudtaget, mer än ett par dagar i veckan, vilket ju blir det långsiktiga resultatet av nuvarande energipolitik.)

Den borgerliga spelteori, signerad Fredrik Reinfeldt, som ligger bakom hela den havererade Decemberöverenskommelsen, går tydligen ut på att driva S-regeringen så långt åt vänster som det är möjligt. Detta i syfte att visa befolkningen hur skadlig denna politik är i praktiken, på det att en majoritet av väljarna  bönar och ber på sina bara knän om en ny Alliansregering i valet 2018.

Själv skulle jag faktiskt bli överraskad om de partier som lite skämtsamt kallar sig för oppositionen överlever nästa val över huvudtaget.

Intressant?

Fler om , , , ,

Regeringen lägger ner kärnkraften i smyg – och torpederar Decemberuppgörelsen

Den så kallade Decemberöverenskommelsen, som fullkomligt logiskt  fick den mycket passande förkortningen DÖ (eller #dö som det skrivs ut av det tyckonomi-industriella komplexet) är inte mer än en dryg månad gammal, men är i praktiken redan död och begraven. Något som flera bloggar så riktigt påpekat har regeringen – sannolikt under betydande tryck från Miljöpartiet – redan brutit mot delar uppgörelsen. Mer specifikt är det punkten om att inleda blocköverskridande samtal inom energipolitiken som S/MP-regimen nu definitivt skjutit i sank, genom att via ägardirektiv förbjuda statliga Vattenfall att fortsätta utreda eller planera för ersättning de reaktorer som inom bara ett par år faller för åldersstrecket.

Samtliga som jobbat inom Vattenfall med denna viktiga planering – totalt ett 50-tal personer – har antingen fått andra arbetsuppgifter eller erbjudits tidig pension. Detta innebär att kärnkraften, som idag står för nära 50 procent av den svenska elproduktionen, i praktiken är dödsdömd när kompetensen skyfflas ut bakvägen.

Man kan ställa sig lite frågande till varför Stefan Löfven, en gång öppen kärnkraftsförespråkare, just i denna viktiga fråga kapitulerade  för det lilla gröna extremparti han av någon anledning tog med sig in i regeringen. Detta parti, som idag stöds av bara 5-6 procent av väljarna, har alltså tillåtits lägga ner ett av Sveriges viktigaste energislag, utan vare sig debatt eller beslut av de folkvalda eller en aning om vad vi ska få vår el från istället. Det var ju denna knepiga fråga som de blocköverskridande energiförhandlingarna skulle försöka få klarhet i, alla kort skulle läggas på bordet. Nu kommer regeringen istället med en kortlek där många av korten har smusslats undan.

Jag skrev om mina farhågor om att just detta skulle hända strax efter valet i höstas. Genom att styra via ägardirektiv uppnår Miljöpartiet här  sitt mål: att ställa till så mycket problem för kärnkraften att den blir olönsam. Detta uppnås via nya avgifter, kraftigt höjda riskpremier och massiv skattesubventionering av olönsam energiproduktion (oftast vindkraft) för att på så sätt driva ner elpriset till nivåer där kärnkraften inte längre klarar att konkurrera.

Ovanpå detta administrativa sabotage kastar alltså regeringen nu in ytterligare en skiftnyckel i maskineriet, för att få det att stanna helt – alla hos Vattenfall som kan något om kärnkraft får helt enkelt sparken. Tankeförbudet är tillbaka, det som gjorde att Sverige förlorade nära 30 år av kompetens på kärnkraftsområdet, och genom att kortsluta demokratin har ett femprocentsparti helt lyckats runda den demokratiska processen. En slags politisk maskirovka, helt enkelt.

Hade jag varit i Alliansledarnas kläder just nu, hade jag rivit decemberöverenskommelsen i väldigt små bitar, och kastat dem i ansiktet på Löfven & Romson. Decemberuppgörelsen är överspelad eftersom regeringen bara efter en månad brutit mot den på ett flagrant sätt. I en normalt fungerande demokrati hade detta mynnat ut i en misstroendeförklaring mot regeringen. Och Alliansen skulle kunna rösta bort Löfven som statsminister vilken dag som helst.

Men har vi hört något borgerligt parti yttra kritik mot att Löfven och Romson på förhand torpederar energiförhandlingarna? Nej just det. Tystnaden är öronbedövande, och uppenbarligen sätter sig de så kallat borgerliga partierna hellre i en förhandling riggad på förhand, än vågar sätta hårt mot hårt och fälla regeringen. Något av de mindre partierna skulle ju kunna riskera att ramla ur Riksdagen, eftersom folket som bekant inte går att lita på längre. Och att sitta vid köttgrytorna i tre år till är ju viktigare än att stå upp för sina principer – och sina väljare.

Det går att kalla det många saker, men demokrati är det inte.

Intressant?

Fler om , ,

Konsten att lägga ner Sverige utan att fråga riksdagen

640px-Oskarshamns-kärnkraftverk

Oskarshamns kärnkraftverk. It’s doomed! ”Oskarshamns-kärnkraftverk” av Daniel Kihlgren – Självskapat. Licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.

Regeringen Löfven har nu presenterats, och på de tunga posterna fanns väl inga direkta överraskningar – undantaget var nya kulturministern Alice Bah Kunke, en av få förutom Löfven själv som faktiskt haft ett riktigt jobb och bidragit med något till samhället, till skillnad från den politiska klassen där broilers i 20-årsåldern går direkt från ungdomsförbund till att få ansvar för hela den svenska sjukvården.

Nåväl. Nu är det enkla arbetet över, och den verkliga kampen tar vid. För Löfven och hans stödparti har trots allt bara 138 mandat i riksdagen, eller 38 procent av väljarnas röster. Löfven och Romsons/Fridolins MP är alltså i klar minoritet, och det ska till ett smärre under för att radarparet ska få igenom några budgetförslag över huvud taget som inte allianspartierna och SD bägge gillar. Och det lär knappast hända.

Därför kommer vi sannolikt att få se en ny slags politik växa fram, en där regeringen i allt större utsträckning försöker runda riksdagen och istället verkar via andra kanaler för att få igenom sin politik. Detta är något som Barack Obama – som i mångt och mycket sitter  i samma sits som Löfven – praktiserat under de senaste åren. Både Socialdemokraterna och Miljöpartiet har varit i USA för att låta sig inspireras av Obama och hans stab – och vi har redan fått en försmak av det.

I USA, där Obama och det demokratiska partiet är i minoritet i kongressens ena kammare – Representanthuset – har det blivit omöjligt för presidenten att få igenom flera av sina mera kontroversiella förslag. Därför har Obama istället mer och mer börjat agera genom så kallade dekret, eller executive orders, för att styra landet.

Här i Sverige har vi förvisso ett annat politiskt system, vi har ingen president med liknande maktbefogenheter som Obama – och framför allt har vi myndigheter med en helt annan grad av självständighet. Det är dessutom förbjudet i lag för en minister att detaljstyra en myndighets verksamhet (sådant kallas ministerstyre).

Därmed inte sagt att det inte förekommer, om än i smyg och via mera inofficiella kanaler. Och det finns dessutom många andra sätt att påverka en myndighets eller ett statligt bolags verksamhet utan att behöva peka med hela handen. Ett exempel har vi redan sett: Genom nya ägardirektiv från staten (dvs regeringen) förbjuds Vattenfall att projektera för nya reaktorer i svenska kärnkraftverk.

Planen framåt, om vi stannar kvar vid energipolitiken, torde vara att begrava framtiden för den svenska kärnkraften i utredningar och så kallade blocköverskridande överläggningar. I bakgrunden kommer dock fokus att inriktas på att göra det så dyrt och oekonomiskt som möjligt att driva kärnkraften vidare – med exempelvis höjda försäkringskrav och högre avgifter för kärnkraftselen. Detta är något som Strålskyddsmyndigheten till stor del kan göra på egen hand, och om inte generaldirektören Mats Persson själv ser behovet av detta, kommer säkerligen hans efterträdare – som tillsätts av regeringen – att förstå.

Vi ser också hur Miljöpartiet lyckats kasta in en hel container full med skiftnycklar i maskineriet bakom Förbifart Stockholm. Officiellt heter det att projektet ”pausats” fram till maj nästa år, men i praktiken har hela finansieringen dragits undan, vilket borde innebära att entreprenörer och underleverantörer nu tvingas välja mellan att ta stora förluster eller ge sig in i mångåriga juridiska processer för att få kompensation. Eller helt enkelt bita i det sura äpplet och röra sig vidare till nya projekt.

Till sist: Utnämningen av Per Bolund som finansmarknadsminister är ytterligare en del i denna miljöpartistiska maskirovka. Bolund kommer att fortsätta – och intensifiera – det arbete som föregångaren Peter Norman inledde med att dels övertyga de statliga AP-fonderna – som förvaltar stora delar av våra pensioner – att investera i ”förnybart”, dels svartlista alla innehav i bolag som sysslar med fossila bränslen.  Något som innebär att framtidens pensionärer kan se fram emot en betydligt sämre utveckling för pensionsplaceringarna och därmed en fattigare ålderdom, samtidigt som den konkursmässiga gröna energisektorn hålls under armarna ytterligare en tid.

Det bästa amerikanska exemplet på där presidenten har detaljstyrt en myndighet för att runda parlamentet är Obamas mångåriga War on coal.  Via dekret från presidenten har det amerikanska naturvårdsverket, EPA, fått kraftigt utvidgade befogenheter att detaljreglera verksamheten hos bland annat energiföretag. På så sätt kan Obama genomföra sitt vallöfte – att stänga USA:s kolkraftverk och därmed sänka utsläppen – utan stöd i kongressen.

Räkna kallt med att Romson och Fridolin kommer att försöka sig på samma sak framöver – för att lägga ner kärnkraft, vägar, jordbruket och andra inslag i det moderna Sverige som sexprocentspartiet inte gillar.

Hej då, demokrati!

Intressant?

Fler om , , , ,

Planekonomiskt energihaveri har gjort kalkylen omöjlig för ny kärnkraft

Dagens så kallade uppgörelse mellan S och MP innebär av allt att döma slutet för minst två kärnkraftsreaktorer under den kommande mandatperidoden. För oavsett hur man tolkar överenskommelsen mellan Fridolin, Romson och Löfven så ser vi nu förmodligen början till slutet för svensk kärnkraft, exakt 60 år efter att den första R1-reaktorn kördes igång i berget under KTH i Stockholm. Även om Löfven tolkar det som att uppgörelsen bevarar status quo.

Orsaken är att kärnkraften redan med dagens elpriser är olönsam att driva. Värst är det för Oskarshamnsverket, som dras med miljardförluster, vilket SVT kunde berätta härom dagen. För ägarna vore sannolikt det vettigaste att sätta anläggningen i konkurs, vilket skulle innebära att drygt 800 anställda blev av med jobben. Och då ska man veta att Oskarshamn ändå är ett av de äldsta svenska verken, med de tunga investeringarna gjorda långt tillbaka i tiden. Att någon ens skulle drömma om att bygga nya reaktorer – även om tillstånd gavs – i ett läge då elpriset ligger på mindre än en tredjedel av vad ny kärnkraftsel kostar att producera, är inte realistiskt.

Detta innebär alltså att kärnkraftsfrågan – trots sin laddning (!) – i praktiken är en ickefråga i förhandlingarna mellan s och mp. De bägge partierna kan lugnt ta åt sig äran för att ha fått igenom sina respektive krav – ute i verkligheten kommer det sannolikt aldrig mer (eller i alla fall inte inom överskådlig framtid) att byggas någon ny kärnkraft i Sverige. Vad det handlar om just nu är inte om två reaktorer – eller fler – kommer att stängas, utan hur snart. Och med ett par extra finansiella pålagor på produktionen, något som MP aviserat, skyndas stegen mot konkurs på lite extra.

Vad som inte kommit fram i debatten är varför lönsamheten sviktar, inte bara för kärnkraftsindustrin. Orsaken är de låga elpriserna, som i sin tur är en följd av en krympande industrisektor och ihållande lågkonjunktur – både i Sverige och Europa – kombinerat med en gigantisk överproduktion av el, som framför allt beror på den kraftiga utbygganden av förnybar energi (i Sverige framför allt vindkraft). Överskottet på vindel driver ner spotpriset, och mycket av elöverskottet får helt enkelt skänkas bort.

Trenden ser exakt likadan ut i stora delar av Europa. I Tyskland – som ofta framställs som den goda förebilden – har botten gått ur elmarknaden helt och i princip alla investeringar i ny energiproduktion är olönsam. Undantaget är den del av energisektorn som åtnjuter gigantiska statliga subventioner. Och det är är just här problemet ligger.

I Tyskland har energiföretag försökt att  lägga ner ett antal äldre koleldade kraftverk, som inte klarar dagens utsläppskrav – men där det inte lönar sig att modernisera. Detta har dock tyska politiker satt stopp för, reservkraften behövs för att balansera produktionen från opålitliga sol- och vindkraften. Det har gått så långt att statliga subventioner betalas ut till gamla kolkraftverk för att att hålla dem igång.

Miljöskatter används alltså för att hålla igång den allra sämsta energiproduktionen, helt enkelt för att alternativet är stora blackouter.

Sverige har länge hållit emot denna tyska lösning, men nu är det alltså slut. Nu ska ännu högre avgifter och fler pålagor läggas på den redan blödande kärnkraftsbranschen, vilket kommer att garantera att minst två reaktorer läggs ner inom en snar framtid. ”Med råge”, som Åsa Romson uttryckte det. Istället kan vi se fram emot att betala ännu högre skatter och elcertifikatsavgifter för en ännu större andel förnybar energi.

Elpriserna är för låga för att någon ska vilja investera i ny konventionell kraftproduktion – samtidigt som skatter, subventioner och pålagor ändå gör elen dyrare än nånsin för de vanliga konsumenterna och driver bort företag och jobb. Avindustrialiseringen av Sverige kommer nu att accelerera, och de tillverkningsindustrier som finns kvar kommer förmodligen att söka sig till andra länder, med en nyktrare syn på det som kallas energipolitik.

Vad nedläggningen av kärnkraften också för med sig, är att annan energiproduktion måste byggas ut för att klara effektreserven – till exempel på iskalla vinterdagar då det är vindstilla och inga vindkraftverk är igång. Det kommer i så fall att handla om gasturbiner, som eldas med gas från Putins Ryssland.

Framtidens historiker kommer att titta tillbaka på det tidiga 2000-talet och fascineras av hur världsfrånvända politiker med utopiska drömmar – som 93 procent av väljarna dessutom inte röstade på – tilläts slå sönder en väl fungerande, stabil elmarknad och ersätta den med en planekonomisk mardröm. Till en kostnad för skattebetalarna på hundratals miljarder.

Och med den enda effekten att utsläppen ökar.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3

Fler om , , , ,

Annie Lööfs dubbelspel om kärnkraften

130211_Annie63

Annie Lööf. Foto: Wikipedia

Annie Lööfs smarta provokation av Stefan Löfven – det så kallade knuffbråket – vid torsdagens partiledardebatt i TV4 har skapat stora rubriker i alla medier. Lööfs mening var förstås att tvinga s-ledaren att en gång för alla ta ställning i frågan om han är för eller emot att tillåta nya reaktorer i Sverige, något som han tidigare i rollen som Metallordförande propagerat för.

Samtidigt kan Alliansen genom den ”historiska” överenskommelsen 2009, då Centern efter decennier av kärnkraftsmotsånd gick med på att ge tillstånd för att ersätta befintliga reaktorer med nya, berömma sig av att förespråka en gemensam och trovärdig energipolitik.

Men inget kan vara mera fel. Centern är fortfarande hårda motståndare till allt vad kärnkraft heter, och partiets yttersta mål är fortfarande att den svenska kärnkraften ska läggas ner. Centerntaktiken, som den formulerades av dåvarande partiledaren Maud Olofsson, var dock att nedläggningen ska ske på marknadsmässiga grunder – genom att göra det olönsamt för energibolagen att investera i nya svenska kärnkraftverk.

För någon annan anledning finns det sannolikt inte för att den statliga Energimyndigheten inrättades, som en följd av energiöverenskommelsen. Ett av den nya myndighetens huvuduppgifter blev att påskynda omställningen till ett så kallat hållbart energisystem,framför allt genom en massiv utbyggnad av vindkraften i Sverige. Ett uppdrag som gjort att vi idag har en historiskt hög överproduktion av el – som måste exporteras med förlust.

Nuvarande överproduktion på nära 20 GWh bidrar till att driva ner elpriset på spotmarknaderna, och med dagens elpriser finns det ingen affär i att bygga ny kärnkraft – med mindre än att staten garanterar intäkterna för ägarna  under decennier framöver. Det gjorde Storbritannien nyligen, när man gav grönt ljus till ett konsortium, lett av franska EDF Energy att bygga ny reaktor vid kärnkraftverket i Hinkley Point. Ett beslut som fått många att gå i taket – Camerons regering tvingades nämligen garantera EDF ett pris på runt 1 krona per kilowatt, dvs mer än tredubbelt mot marknadspriset för elen i Sverige idag.

Det är förmodligen någonstans där som kostnaden skulle hamna även i Sverige, och subventioner till ny kärnkraft kommer ingen politiker med en gnutta självbevarlsedrift någonsin att våga föreslå.

Dessutom kan givetvis kärnkraftsmotståndarna – både inom och utanför Alliansen – hänvisa till det stora elöverskottet som en anledning till att både säga nej till nya reaktorer och att stänga befintliga.

Centerns trojanska häst – Energimyndigheten – ser alltså ut att ha lyckats med sin uppgift: Att för all framtid göra det ekonomiskt oförsvarbart att bygga ny kärnkraft i Sverige.

Det största hindret för ny kärnkraft i Sverige är och förblir Centern, inte Stefan Löfven och socialdemokraterna. Något man ska ha i bakhuvudet nästa gång Annie Lööf kommer och viftar med en hög papper.

Intressant?

 

DN, DN, SvDTV4, GP, SVT

 

Fler om , , , ,

S & MP: Påtvingat giftermål och lite ekonomisk harakiri ovanpå det

Shotgun_Wedding

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har enats om att ingå partnerskap. Foto: Wikipedia

Tidigare i vår kunde Sifo rapportera om den närmast osannolikt välvilliga behandling som Miljöpartiet åtnjöt bland landets journalister. Inte en enda negativ eller granskande artikel hade press och tv lyckats prestera – vilket gör att partiets väljarsympatier kan vara ordentligt uppblåsta.

Efter ett kortare avbrott, där det förekom en del bra granskning och kritik i samband med Åsa Romsons haveri i frågan om tvångsregistrering av bloggare, är det nu business as usual igen – och framför allt public service har återgått till sin fasta plats i partiets gosiga hejaklack. Något som visade sig tydligt i hyllningarna av Romson och Fridolin efter succévalet till EU-parlamentet och den nyligen avslutade MP-kongressen i Göteborg.

Fast. Ändå känns det som om något som hänt. Det börjar röra på sig lite under ytan, och såväl allianspartierna som socialdemokrater börjar på allvar att ifrågasätta det planerade bröllopet i höst mellan MP och S, ett giftermål som mest börjar likna ett slags shotgun wedding. Tyvärr har detta muller inte riktigt nått upp till nyhetsplats ännu, men på ledar- och debattsidor verkar beröringsskräcken som det innebär att kritisera MP ha lättat en aning.

Johan Westerholm, min favoritsosse (kanske för att han symboliserar det jag uppskattar med arbetarrörelsen som jag en gång kände den, innan den blev ängslig och triangulerade bort sig) skriver bra om riskerna med att bilda regering med ett parti som på många sätt är extremistiskt. Ett parti vars politik, om den genomfördes, skulle innebära dödsstöten för svensk industri – som står för vart femte jobb och en stor del av exportintäkterna – liksom allt liv utanför de stora städerna. Ett parti vars program grundas på utopier och flum, men som aldrig får sökarljuset riktat mot sig på samma sätt som andra. Ett parti med en energipolitisk talesperson som inte verkar förstå skillnaden på baskraft och intermittent energiproduktion (och att den förra aldrig kan ersättas med vind- och solenergi).

I MP:s vårbudget föreslås att försvaret ska krympas med ytterligare miljarder och samtidigt klimatanpassas. Kärnkraften ska läggas ner, samtidigt som vattenkraften ska bantas med 20 procent (EU och sportfiskarna kräver det). Energibortfallet som uppgår till nära häften av vår elproduktion ska kompenseras med förnybart och någon slags närmast magisk energieffektivisering – för då kommer nämligen de nya gröna jobben, enligt Miljöpartiet.

I verkligheten har någon grön industri aldrig existerat – de jobb som skapats är undantagslöst tungt subventionerade och ger inget nettotillskott av arbetstillfällen, något som flera undersökningar visat. Bland annat en som släpptes nyligen av det tyska finansdepartementet, som kallt konstaterade att de hundratals miljarder som bränts på vind- och solsektorn i Tyskland varit i bästa fall bortkastade pengar (i värsta fall har nettoeffekten av subventioneringen varit att fler jobb försvunnit än vad som skapats). Som en bild av det gigantiska slöseriet med skattebetalarnas pengar, har Tyskland på senare år betalt ut subventioner på drygt 200 miljarder  – för att generera el som är värd mindre än 2 miljarder på marknaden…

Detta är enligt våra gröna partier ett bra exempel att följa.

Om vi tittar ut över Europa, där MP nu sitter på fyra platser i EU-parlamentet, är partiets krav att både kol- och kärnkraft avvecklas, och unionens energibehov i sin helhet tillgodoses via förnybara energikällor som vind och sol. Det innebär att nära 90 procent av EU:s elproduktion försvinner. I Miljöpartiets värld är detta inga problem vare sig för ekonomin eller arbetsmarknaden. (Debattartikeln i Ny teknik bygger dock på uppgifter ur en gravt felaktig IPCC-rapport, som i verkligheten visade sig vara författad av Greenpeace.)

Man behöver inte vara energiexpert för att inse att detta är ett recept på ett kollektivt ekonomiskt självmord. Och om MP tidigare tonat ner de mera utopiska förslagen i partiprogrammet, har framgångarna i EU-valet gett partiet råg i ryggen att visa sitt rätta ansikte. Mod att öppet visa att partiet i många delar påminner om en neo-ludditisk sekt som deömmer om en återgång till ett förindustriellt samhälle utan tillväxt, där vi försörjer oss på byteshandel och reparerar varandras cyklar.

Det är som sagt mycket svårt att se hur Stefan Löfven nånsin ska baxa igenom giftermålet med Fridolin och Romson utan att det blir uppror i LO-leden.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Löfven väljer grönt flum framför jobben

De somi likhet med mig någonstans hoppats på att Stefan Löfven, gammal metallare och tidigare uttalad kärnkraftsvän, skulle få Socialdemokraterna att ta ställning för de svenska industrijobbben, kan sluta hoppas nu.

När man läser den debattartikel han satt sitt namn under, tillsammans med Miljöpartiets Åsa Romson, inser man att S nu tagit klar ställning: mot konkurrenskraftiga energipriser, mot nya kärnkraftverk – och för grönt flum.

Artikeln är så fullproppad av floskler om ”avtagna ledartröjor” och andra miljöpartistiska klichéer att den är  tröttsam att ta sig igenom. Men i korthet rasar MP (och Löfven uppenbarligen) på att regeringen Reinfeldt inte protesterat tillräckigt intensivt mot EU:s nya miljömål – som ger större självständighet till medlemsstaterna att själva bestämma hur framtida utsläppsminskningar ska ske, jämfört med tidigare planekonomiska krav på en viss del ”förnybar” energi. Det senare målet har varit fullständigt förödande för Europas ekonomier – bland annat har det drivit Storbritannien nära konkursens rand. Landet har misslyckats kapitalt med sin massiva satsning på vindkraft, som inneburit gigantiska prishöjningar på el, industrier som flyr landet samtidigt som vinsterna för miljön varit försumbara.

I går höll Storbritanniens premiärminister David Cameron ett uppmärksammat tal vid World Economic Forum i Davos, där han deklarerade att landet nu storsatsar på utvinning av så kallad skiffergas. Erfarenheterna från USA, där låga gaspriser spelat en stor roll för den pågående åter-industrialiseringen, med företag som flyttar hem produktion från Asien, vill Cameron nu kopiera på hemmaplan:

”There is no doubt that when it comes to re-shoring in the US, one of the most important factors has been the development of shale gas, which is flooring US energy prices, with billions of dollars of energy cost-savings predicted over the next decade.”

Cameron, Barroso och en majoritet inom EU har alltså sent om sider lärt sig de plågsamt dyrköpta erfarenheterna av att lyssna till gröna floskler, som de Åsa Romson och Stefan Löfven vräker ur sig, utan att ställa några som helst krav på hur det skulle fungera omsatt i praktisk verklighet. För så är det tyvärr med miljöpolitiken – det är i princip det enda område där miljardsatsningar lanseras, utan diskussion om vare sig kostnader eller effekt. (SvD har sedan en tid tillbaka stängt kommentarsfunktionen just på debattartiklar som handlar om energi, så ämnet uppfattas alltså höggradigt toxiskt.)

Att Åsa Romson barrikaderat sig nere i sin bunker på klassiskt Undergången-vis och fortsätter mässa om en rosenskimrande framtid med hundratusentals ny gröna jobb och miljardvinster för Sverige – bara vi lägger ner halva vår energiproduktion, ser till att de sista industriföretagen lämnar landet och lägger några hundra miljarder till på att bygga ut vindkraften – det kan jag förvisso förstå. Detta är ju faktiskt Miljöpartiets religion och innersta själ; ett småskaligt samhälle där folk bor i kojor i skogen eller i ettor på Söder där el uppstår på magiskt vis i vägguttagen.

Men några gröna jobb kommer tyvärr aldrig att materialisera sig i stor skala. De enda som tjänat på miljardrullningen hittills, är skattefinansierade domedagsdebattörer som Johan Rockström, utländska riskkapitalister som håvar in hundratals miljoner skattefritt via elcertifikaten, stora landägare som tjänar miljoner på att hyra ut åkermark till vindsnurror – och före detta politiker som likt Maud Olofsson fått lukrativa styrelseuppdrag, t ex i Pehr G Gyllenhammars Arise Windpower (som tack för hjälpen under regeringsåren kan man anta).

Men att Löfven skulle köpa det gröna flummet så okritiskt, det hade jag faktiskt inte förväntat mig. Jag hoppas och tror att LO och industrifacken kokar inne i sin borg vid Norra bantorget, men debattartikeln ställer ger också upphov till en gnagande oro: Har Löfven över huvud taget politisk ryggrad – eller är han bara ännu en marionett som går dit partiets spinndoktorer pekar?

Oavsett vilket, vet vi i alla fall nu nu hur läget ser ut inför höstens val. Och oavsett hur vi röstar – så får vi extremistiskt grönt flum. Röstar vi på Löfven kommer Miljöpartiet att ta makten över energipolitiken. Om Alliansen får fortsatt förtroende kommer miljöfundamentalisterna i Centern att sätta agendan.

Vad vi än väljer, dikteras Sveriges framtid som industrination av en liten klick med 4-9 procent av väljarnas stöd.

Vad det än är, så inte är det demokrati.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: