Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: klimat (sida 1 av 4)

Sverige med minimala utsläpp betalar mest per capita till FN:s klimatfond

Sverige är ett av de länder som påverkar klimatet minst, åtminstone om man räknar i koldioxid per capita. Vi har en energisektor som är i det närmaste helt fri från utsläpp, med vattenkraft, kärnenergi, biobränsle och vindkraft. Totalt står Sverige för runt 0,2 procent av världens samlade utsläpp – vi är alltså som det brukar heta bäst i klassen, har tagit på oss ledartröjan etc, etc.

Ändå visar det sig nu att vi betalar ojämförligt mest till den så kallade gröna klimatfonden som infördes som en del av Parisavtalet. Inbetalningarna till denna fond, som är tänkt att tillföras 10 miljarder dollar (c:a 90 miljarder kronor) årligen är långtifrån jämnt fördelade mellan de deltagande länderna, som diagrammet från New York Times här nedan klart och tydligt visar. Vad gäller USA, som nyligen hoppade av överenskommelsen hade inbetalningarna till fonden – ifall landet hållit fast vid Obamas löften – uppgått till 3 miljarder dollar årligen (c:a 26 miljarder svenska kronor).

Det kallas ”klimaträttvisa” enligt FN – landet som släpper ut minst betalar mest i straffavgift.

För Sveriges del handlar bidraget för 2017 om 581 miljoner dollar, alltså dryga fem miljarder kronor. Detta är en summa som mig veterligt aldrig dykt upp i någon som helst politisk debattt. Regeringen och Sveriges förhandlingsdelegation har alltså helt på egen hand, utan förankring i riksdagen som jag kan förstå, beslutat att bidra med fem miljarder årligen till FN. Pengar som av projektlistan att döma i stor utsträckning används som ett slags utökat bistånd till framför allt länder i Afrika och Asien (men även länder som Egypten finns med). Pengar som med råge överträffar exempelvis vad både Försvarsmakten och polisen kräver i anslagsökning de närmsta åren.

Vad som också slår en är att fördelningen av inbetalningarna är långtifrån rättvist fördelade. Stora utsläppsnationer slipper undan avsevärt lindrigare än ”rena” nationer som Sverige. Vi betalar tre gånger mer än Norge – ett land som är helt jämförbart med Sverige vad gäller inkomster och energiproduktion – tre gånger mer än Storbritannien och fem gånger mer än Danmark, vars elproduktion baserar sig främst på koleldade kraftverk. Dessutom är Sverige som vanligt bäst i klassen, och har redan betalat in det utlovade anslaget till fonden, enligt listan på GCF.

Vad detta beror på lär vi dock aldrig få veta – sannolikt är det i Sveriges fall viljan att gå före och dra på sig ledartröjan som det så ofta tals om, i förhoppningen att resten av världen ska ta intryck av vårt självskadebeteende och göra likadant.

En alternativ förklaring är att regeringen inte har en susning av hur de hanterar sex miljarder av våra skattepengar – som alltså glatt betalas ut till regimer som visserligen bygger lite vindkraft och solpaneler, men samtidigt toksatsar på kolkraftverk.

Och just det – någon som ser Kina på den där listan? Nej just det – landet som lovat att mångdubbla sina utsläpp de kommande 15 åren, med en förtryckande enpartiregim som SVT i en rad närmast devota hyllningsreportage utmålas som hoppet för världen, behöver inte betala alls eftersom det är ett så kallat utvecklingsland.

En tröst i eländet är i alla fall att Kina inte syns till på listan över mottagare. Alltid nåt.

Intressant?

Fler om , , , ,

Parisavtalet – världshistoriens dyraste sätt att åstadkomma nästan ingenting

Det är fascinerande att skåda den ilska och frenesi med vilken världen reagerar mot Donald Trump, när han nu infriar sitt vallöfte att hoppa av det så kallade Parisavtalet. Alla, från världsledare till mindre högprofilerade politiker och miljöaktivister är eniga om att sveket från Trump innebär att vi inte bara dömer våra ofödda barn till en oundviklig klimatkollaps – det är dessutom dumt eftersom det enligt den samlade expertisen är väldigt lönsamt och gynnar framväxten av gröna jobb som mångdubbelt överstiger de stackars bakåtsträvande medelålders grottmän som råkar jobba i Appalachernas kolgruvor (alltså de som sägs ha röstat fram Trump).

DN går all-in.

Syn för sägen ger Dagens nyheters förstasida nu i morse. Mångsidigheten i rapporteringen består i att läsaren får ta del av ett stort antal röster som samstämmigt slår fast att Trump är en idiot och ett hot mot mänskligheten. Sveriges till synes enda klimatexpert, Johan Rockström, kommenterar hur dumt det är att bryta avtalet. DN:s vetenskapsreporter skriver krönika om vansinnet, och DN:s ledare späder på med lite fler argument för hur begåvningsutmanad Trump är som sviker klimatet. Inga avvikande uppfattningar får plats, ingen som säger emot.

För att förtydliga min ståndpunkt: Det är ingen överdrift att påstå att Doland Trump är en katastrof som ledare för världens mäktigaste nation. Hans osvikliga förmåga att trampa i klaver överallt, hans Twitter-tourettes parat med en högst ensidig faktainhämtning från konspirationssajter som Infowars är ett gigantiskt problem. Lägg till detta det uppenbara ointresset för Nato och Europas säkerhet och undfallenheten inför såväl Vladimir Putin som Mellanösterns värsta diktatorer, och vi har mer än tillräckligt att oroa oss för när det gäller Trumps presidentskap.

Men när det gäller Parisavtalet har han faktiskt en poäng. Få, allra minst klimatet, tjänar på avtalet – åtminstone inte om man utgår från de beräkningar som FN:s klimatpanel gjort avseende vilka  utsläppsminskningar som krävs för att nå tvågradersmålet vid seklets slut.

För som miljöekonomen Björn Lomborg  påpekat under flera års tid: Parisavtalet (som för övrigt är ett traktat, inget bindande avtal) är sannolikt världshistoriens dyraste sätt att åstadkomma i princip ingenting. Hans beräkningar, som visas i filmen nedan, visar att kostnaderna för att uppfylla avtalet blir enorma, 1.000 till 2.000 miljarder (1-2 biljoner kronor) årligen, för en i allt väsentligt försumbar utsläppsminskning.

Om och ifall samtliga länder uppfyller sina löften i avtalet till punkt och pricka, innebär det att temperaturökningen år 2100 bromsas in med 0,04 grader jämfört med att inte göra någonting alls. Eller  i klartext, det spelar ingen roll jämfört med att köra på som vanligt.

Lomborgs beräkningar (en studie vid amerikanska MIT har kommit fram till liknande slutsatser) visar att åtagandena i Parisavtalet når upp till endast en procent av det tvågradersmål som FN:s klimatpanel satt upp som ett krav för att hålla temperaturökningen i schack. Avtalet tar oss alltså bara en hundradel på vägen mot detta mål, och detta till en närmast ofattbar kostnad.

Som Matt Ridley skriver – det är ytterst förvånande att världens miljöaktivister ställt sig bakom och försvarar en uppgörelse så urvattnad och verkningslös som Parisavtalet.

Men det finns mer i allt detta, framför allt hur det så kallade avtalet kom till. Redan runt 2014 insåg UNFCCC (United Nations Framework Convention on Climate Change, organisationen bakom Kyoto- och senare klimatavtal) att det skulle bli omöjligt att få hundratals länder kring förhandlingsbordet att enas om gemensamma utsläppsminskningar. Lösningen, när förhandlarna insåg planerna på ett nytt Kyotoavtal var på väg att gå i stöpet, var att helt sonika frångå kraven på utsläppsminskningar i avtalsutkastet. Istället, inför Parismötet 2015, fick varje land på egen hand skriva ner vilka klimatåtaganden de kunde tänka sig att klara fram till 2030.

Detta innebar att länder som Kina och Indien kom undan med att lova att de skulle fortsätta ungefär som idag – genom att bygga ut sina industrier och kolkraftverk i ytterligare 10-15 år, och därmed öka utsläppen kraftigt fram till 2030, när de förväntades nå en topp. Så sent som i fjol deklarerade Kina att produktionen från koleldade kraftverk skulle komma att öka med 19 procent bara de närmaste åren, enligt landets energimyndighet.

Så Kina, som numera hyllas som miljöhjälte av både Angela Merkel och svenska medier, har alltså bara lovat en sak:  att mångdubbla sina utsläpp (som bland annat uppstår i den extremt smutsiga verksamhet som det innebär att utvinna råvaror till solpaneler, vindkraftverk och batterier). Och då ska man ha klart för sig att Kina redan står för en tredjedel av världens co2-utsläpp, mer än dubbelt så mycket som USA.

Klimatboven USA har sänkt sina utsläpp rekordmycket… (Källa: EIA)

…medan Tyskland ökat sina på senare år.

Men vänta, det kommer mer. För det som verkligen fått FN och politiker att gå i taket och anklaga USA för att svika klimatet, är inte bristen på  utsläppsminskningar i sig. I så fall hade de berömt USA, som sänkt sina CO2-utsläpp med 12 procent sedan 2006, medan Tyskland till och med ökat sina en aning (och Kina ska vi som sagt inte tala om).

Det som ligger i fatet är den så kallade klimatfonden, som FN inrättat för att transferera pengar från den rika, industrialiserade världen till världens utvecklingsländer. Pengarna är tänkta att betala för existerande och framtida skador från förväntade klimatförändringar samt satsningar på miljövänlig energi.

Och gissa vad? Jo Kina är det största av dessa så kallade utvecklingsländer. Vilket innebär att en avsevärd del av de 100 miljarder dollar (1000 miljarder kronor) årligen som Parisavtalets signaturer förbundit sig att betala in kommer att hamna just i Kina. (Något som mycket väl kan förklara premiärminister Li Keqiangs intensiva intresse för att få avtalet att överleva även utan Trump.)

Eftersom Kina fortfarande räknas som utvecklingsnation, innebär det att västvärlden har en så kallad klimatskuld gentemot landet, och därför ska bland annat EU-länderna, Storbritannien, Australien och framför allt USA betala ett avsevärt antal miljarder för att världens största utsläppsnation ska kunna bygga ut sin kolkraft ännu mer och på så sätt komma komma ifatt väst. Först när denna ”rättvisa” har uppnåtts, blir det tal om några utsläppsminskningar. Allt enligt avtal.

I en normal värld skulle såväl pressen som politiker rasa över denna bisarra fördelningspolitik, men när det gäller klimatet gäller inte normala förhållningssätt. Istället sparkar vi på Trump för att han säger som det är: att det är en usel deal att skicka miljarder till Kina för att landet ska få elda kol som om det inte fanns någon morgondag.

Nu mullras det i leden och det talas redan om revolution. Flera amerikanska delstater tänker göra uppror mot presidentens beslut, och EU-länderna och Kina har förklarat att de går vidare på egen hand. (Man får anta att dessa delstater och länder kanske inte är lika intresserade i att pytsa in ett par hundra miljarder extra i den där klimatfonden.)

Det tragiska här är ju att vi missar själva grundproblemet. För alla de 1000-tals miljarder som går till finansiera ett antal FN-organ och diverse mer eller mindre demokratiska stater i jakt på bidrag, skulle pengarna kunna satsas där de verkligen gjort nytta. Till exempel på forskning för att ta fram verkliga alternativ till dagens fossila bränslen.

Men istället för att ta frågan på det allvar som den förtjänar, väljer vi att rättfärdiga oss själva genom att håna och idiotförklara den tunnhårige mannen med de små händerna i Washington. Istället sluter vi upp i ett gemensamt upprop för att bränna ett oändligt antal miljarder på något som ändå bara är symbolpolitik.

Frågan man kan ställa sig är förstås om alla de politiker – som Margot Wallström – som nu unisont stämmer in i fördömandet egentligen vet vad de pratar om? Ifall de inte gör det är det ganska allvarligt, för i så fall de skrivit på ett avtal utan att veta vad som står i det. Och ännu värre är förstås det ifall Wallström och andra politiker faktiskt vet vad avtalet innebär – men blundar och bara spelar med i teatern.

Det brukar heta att i de blindas land är den enögde kung. Så är det utan tvekan i detta fall.

Sad.

Intressant?

Fler om , , ,

Man bör vara försiktig med vem man stämplar som faktaresistent

Faktaresistens och är faktaförnekelse är begrepp som blivit omåttligt populära på senare tid, i spåren på debatten om fejkade nyheter och Donald Trumps chockseger i det amerikanska presidentvalet. Epiteten används därför flitigt av allt från politiker till ministrar och mediechefer som en stor och tung påk att drämma i huvudet på meningsmotståndare som tycker fel. Det handlar alltså inte primärt om fakta, vilket man ju skulle kunna tro, utan snarare om att upplevelsen och tolkningen av de fakta som åberopas anses vara fel.

Det kanske bästa exemplet på hur man inte bör använda de bägge F-orden kom i helgen, när SD återigen hamnade i blåsväder. Denna gång efter att ha kritiserat SMHI för att ha en alarmistisk agenda och att det statliga företagets klimatforskningsbidrag därför borde skäras ner med 700 miljoner, enligt partiets miljöpolitiske talesperson Martin Kinnunen.

Inte oväntat utbröt stor förstämning, framför allt i Miljöpartiet, där miljöminister Karolina Skog reagerade just med att kalla SD;s talesman för faktaresistent. Vilket kanske inte är ett alldeles bra debattknep i just detta fall. För vad SD-talesmannen baserade sina uttalanden på var Kungliga vetenskapsakademins klimatutlåtande från 2015. Ett uttalande som KVA i sin tur bygger på på FN:s klimatpanels, IPCC, senaste rapport (AR5). Det konstateras att koldioxid- och temperaturökningen de senaste 50 åren delvis beror på mänsklig påverkan, men att det i dagsläget inte är möjligt att säga exakt i vilken omfattning.

KVA bedömer även att temperaturhöjningen vid slutet av seklet kommer att hamna på 1-4 grader C jämfört med förindustriell tid, och att havsnivåerna förväntas stiga med 40–60 centimeter fram till år 2100. Emellertid finns det idag ingen möjlighet att veta med någon säkerhet i vilken ända av dessa skalor som det är mest troligt att vi landar.

Ovanstående är, oavsett vad miljöpolitikerna anser, de enda fakta vi har att gå på idag. Resten är bedömningar, prognoser eller kvalificerade gissningar. Vi vet helt enkelt inte säkert ifall det kommer ifall våra barnbarn kommer att ha det 1 eller 4 grader varmare – bara att temperaturen kommer att stiga, att vi bidrar till uppvärmningen – och att det är angeläget att hejda utsläppsökningen.

Så när vice statsministern och MP-språkröret Isabella Lövin anklagar Kinnunen för att ägna sig åt horribel faktaförnekelse, så är det egentligen KVA hon ger sig på. Så här sade ministern till Aftonbladet:

– Det är oerhört oroväckande att man nu börjar prata om att det finns osäkerheter och ifrågasätter forskare. Och det visar varför det skulle vara så farligt om SD skulle styra över Sveriges myndigheter.

Möjligen är det detta som fått KVA att idag gå ut med ett pressmeddelande för att förtydliga var vetenskapen står i frågan. Akademin hänvisar till sitt senast publicerade uttalande (pdf), där det aktuella forskningsläget redovisas, tillsammans med alla de osäkerheter som finns. Ett uttalande som avslutas med följande slutsats:

Tyvärr har vi ännu inte tillräcklig kunskap för att med någon större tillförlitlighet beräkna vad som kommer att hända med klimatet i framtiden. Man kan inte utesluta att det finns andra hittills förbisedda naturliga eller antropogena effekter på klimatsystemet, som antingen ökar eller minskar inflytandet av de stigande koncentrationerna av växthusgaser.

När det gäller SMHI och de klimatprognoser som vädertjänsten tar fram för att vägleda kommuner i det lokala klimatarbetet, är det värt att komma ihåg att denna typ av prognoser betraktas som  osäkra även av IPCC:s experter. Osäkerheten är alltför stor för att de globala cirkulationsmodellerna ska kunna appliceras på regioner. Och då ska man komma ihåg att de minsta regionerna som IPCC sysselsätter sig med är kontinenter och världsdelar – alltså mångdubbelt större än SMHI:s lokala klimatscenarier som är nere på landskapsnivå.

Det är förvisso att gå för långt att anklaga SMHI för att ägna sig åt propaganda – men lokala klimatprognoser är och förblir tveksamt använda pengar. Om dessa dessutom används som beslutsunderlag för att styra framtida kommunala stadsbyggnadsplaner, ja då är man ute på riktigt osäker mark.

Lennart Bengtsson, Sveriges mest välmeriterade klimatforskare och en av ledamöterna i Kungliga vetenskapsakademin, skrev för inte så länge sedan just om klimatmodellernas osäkerhet på Uppsalainitiativets blogg:

SMHIs down-scaling av klimatsimuleringar om 100 år är imponerande och visar i detalj och med utmärkt grafik hur klimatet kommer att bli både i Östergötland och Västerbotten. Detta är ovärderligt för kommunernas klimatexperter och planerare som arbetar febrilt för att undvika framtida översvämningar och skogsbränder. Allmänheten är i goda händer i det goda samhället.
Tyvärr är det ända inte så bra som det ser ut. Väder och klimat kan inte förutsägas som en följd av kaosteorin och hur det framtida klimatet kommer att bli får vi först veta när vi är där. Inte ens om vi vet exakt hur mycket växthusgaser det kommer att finnas hjälper ändå detta inte.

Vi kan alltså konstatera att även professor Bengtsson är faktaförnekare i MP-ministrarnas värld.

Man må ha olika uppfattning om hur akut klimathotet är, vilka beslut vi behöver ta för att vända utvecklingen och i vilken utsträckning en svensk flygskatt kan inspirera omvärlden att följa efter. Men det är ganska magstarkt att drämma till med nedsättande nedsättande epitet som faktaresistens när det faktiskt är just fakta som diskuteras. Sådana dumheter riskerar bara att slå tillbaka, och öppnar dörren för att Sverigedemokraterna plockar åt sig intitiativet i ytterligare en fråga.

Som om de nu behövde fler.

Intressant?

Fler om , , ,

SMHI:s övernaturliga förmåga att se in i framtiden

Det är ett stort klimatmöte i faggorna, vilket syns tydligt på mediebevakningen just nu. I vanlig ordning varnas det för smältande isar, havsnivåhöjningar som inom kort kommer att dränka oss (eller i alla fall några stackars små ö-nationer i Stilla havet) och diverse annat elände som följer i spåren av vårt oskick med att äta kött, köra bil och värma upp våra lägenheter.

De senaste larmen kommer från SMHI, som varnar för att Stockholm kan bli hela sex grader varmare mot slutet av seklet. I en annan artikel varnar samma skattefinansierade väderlekstjänst för att det inte kommer att bli några vita jular alls söder om Dalälven. Något som det för övrigt varnades för redan för drygt 10 år sedan i Naturvårdsverkets stora kampanj som gick ut på att det var något konstigt med vädret. Sedan kom ett par år med smällkalla vintrar, och då hävdade samma meteorologer med emfas att det var precis detta som vi kunde förvänta oss i takt med att klimatförändringarna förvärrades.

Nu, efter ett par år med mildvintrar, är det återigen dags att varna för snöfria jular och medelhavsklimat runt Mälaren. Och vetenskapen haltar lika mycket nu som då. Dessa lokala klimatmodeller, som tas fram av SMHI:s Rossby Centre för i runda slängar 22 miljoner årligen, är nämligen ungefär lika exakta när det gäller att förutse temperaturen om 50 år som en dresserad apa som kastar pil på en siffertavla.

Detta är något som de flesta etablerade klimatforskare vet om, inklusive ledande profiler inom FN:s klimatpanel. En av de dessa, Kevin Trenberth (som knappast kan anklagas för att vara klimatförnekare), har avfärdat regionala klimatmodeller som värdelösa – det är helt enkelt för mycket brus, för många naturliga variationer i det kaotiska system som kallas ”väder” för att det ska vara meningsfullt att försöka förutse hur klimatet blir ens i ett område stort som Europa (som bara utgör cirka två procent av jordytan). Och detta leder naturligtvis till den högst befogade frågan – varför ens försöka sig på att göra det på svensk kommunal nivå?

Ett relaterat, allvarligare problem är att nära 100 procent av de klimatmodeller IPCC använder sig av gravt har missbedömt de senaste 15-20 årens temperaturutveckling. Och det är ett urval av just dessa inkorrekta modeller som i sin tur används som underlag för SMHI:s prognoser för framtidens lokala klimat – i Stockholm, Karlstad, Östersund och alla de andra 287 kommunerna i Sverige där det står kommunala staber redo att ta fram handlingsplaner för lokal klimatanpassning med SMHI:s underlag som bas. I Karlstad finns det till och med en ”översvämningsansvarig”.

Det är förstås utmärkt att vi skaffar oss en civil beredskap – något som vi länge saknat – för att möta höga vattenflöden, skogsbränder och stormar, oavsett om de beror på antropocena eller naturliga klimatvariationer. Men de meteorologer som på allvar säger sig veta vilket väder vi kommer att ha år 2065 måste ha någon typ av magisk förmåga att se in i framtiden. Alternativt hittar de på.

När miljöministern kommenterar SMHI:s nya larm i tv och säger att vi ”redan idag ser följderna av klimatförändringarna”, får hon tyvärr inte den naturliga följdfrågan: exakt hur skulle vädret se ut om vi haft ett ”normalt” väder helt utan mänsklig påverkan? Experterna har nämligen inte, trots årtionden av forskning, kunnat separera de naturliga variationerna från så kallade antropogena signaler.

Skulle vi slippa översvämningar ifall vi slutade släppa ut koldioxid? Nej. Skulle de bli mindre allvarliga? Sannolikt inte. Är det trots allt en bra idé att försöka begränsa användningen av kol och olja, bara för att vara på den säkra sidan? Förmodligen, men just nu är alternativen för få och för ineffektiva.

Lennart Bengtsson, Sveriges mest välmeriterade klimatforskare och medlem av Kungliga svenska vetenskapsakademin, har skrivit följande om det futila i att försöka förutsäga Sveriges lokala klimat långt in i framtiden:

Att tolka dessa beräkningar är en stor utmaning för samhället då det knappast är möjligt att göra meningsfulla scenarier för ett så litet område som Europa för de kommande 50 åren och ännu omöjligare att uttala sig om klimatändringar i svenska kommuner. Huvudorsaken är att de kaotiska variationerna är geografiskt omfattande. Baserat på överförenklade beräkningar har det skapats en uppfattning att ”klimatprognoser” för det kommande halvseklet är möjliga genom att presentera enskilda klimatsimuleringar med inte inkluderat klimatsystemets interna variation som väsentligt påverkar regionala trender i nederbörd- och temperatur även för så långa perioder som 50 år. Ännu större variationer inträffar om man också inkluderar ett antal olika klimatmodeller.

Problemet är att experter som Lennart Bengtssson och andra balanserade röster aldrig hörs i den allmänna debatten – inte minst vad det gäller vår framtida energiförsörjning där det ser minst sagt mörkt ut.

Klart är i alla fall att den som säger sig veta hur varmt det blir i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Östersund om 50 eller 75 år har ungefär samma chans att pricka in korrekt siffra som den där pilkastande apan.

Den senare hade dessutom varit ett betydligt billigare alternativ, i ett läge där statens finanser blir alltmer ansträngda.

Intressant?

Fler om , , ,

En grafisk illustration av åsiktskorridoren

climate_sensitivity

Åsiktskorridoren är i fokus igen, efter att opinionsinstitutet Demoskop på eget bevåg mätt allmänhetens benägenhet att öppna munnen och tala fritt i olika frågor. Resultatet är inte helt oväntat att det är betydligt lättare för dem till vänster att tala fritt än de som bekänner sig till liberala eller( ännu värre) konservativa ideologier. Alltså precis vad de flesta av oss redan visste, särskilt vad gäller de mediekanaler som innefattas i begreppet public service.

För oss som varit engagerade i andra debatter än den om migration och integration – som klimatpolitiken – är detta långt ifrån nytt. Sedan decennier tillbaka råder det en hård gallringsprocess för vilka ståndpunkter inom miljö- och klimatområdet som tillåts ypptas i SVT och Sveriges radio (och för all del också i de större tidningarna). De goda nyheterna – som att världen blir allt grönare och att att världen har åtta gånger fler träd än man tidigare trott – förbigås med tystnad, medan skräckscenarier, anektdotiska kopplingar mellan förväntade temperaturstegningar och orkaner, skogsbränder och sandbankar i Alaska som eroderar bort får flitigt med medietid.

Budskapet som förmedlas är att om vi inte genast slutar åka, bil, äta kött, resa på semester eller lägger ner all energiproduktion förutom vindkraft och solpaneler och nöjer oss med att bara ha tillgång till el nere i vår jordkula när vinden blåser – ja då är mänskligheten stekt. Oftast kommenteras dessa nattsvarta framtidsspaningar av Sveriges mest framgångsrika klimatentreprenör, Johan Rockström, som med åren byggt upp ett svenskt skattefinansierat larmimperium. Rockström hävdar, ofta med stöd framför allt av tyska Potsdamuniversitetet och dess allt mer extrema professorer, att det inte bara är det så kallade tvågradersmålet som ligger brunt till om vi inte ställer om genast till 1700-talstillvaro. Det riskerar då att bli hela 4-6 grader varmare eller mer, varvid alla möjliga planetära gränser sprängs och Jorden kastas in i en negativ spiral av galopperande värme, stormar och massutrotningar.

Detta alltså enligt public services flitigast anlitade klimatforskare. Någon annan åsikt ryms inte, vilket fått till följd att de flesta har tröttnat på att ens försöka invända mot överdrifter och rena felaktigheter – jag skriver i princip aldrig om ämnet själv längre, det här får ses som ett undantag.

I verkligheten är det emellertid allt färre som håller med om de nattsvarta domedagsscenarierna, men det blir vi sällan eller aldrig informerade om. För det handlar som så ofta i public services fall om att uppfostra snarare än att upplysa.

BIlden högst upp hittade jag via tyska NoTricksZone för en tid sedan, och är en sammanställning av aktuellt forskningsläge inom klimatvetenskapen. De röda och gröna prickarna representerar forskningsresultat kring det område som kallas klimatkänslighet (climate sensitivity). Det vill säga hur mycket medeltemperaturen förväntas öka vid en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären. Och ju längre tiden gått, desto mer har larmen skruvats ner. De senaste rönen pekar mot ett värde på 1,3-1,5 grader, vilket innebär att det börjar etableras ett slags konsensus i den lägre delen av det spann som FN:s klimatpanel pekat ut (1,5-4,5 C) för förväntad temperaturökning vid en co2-dubblering.

De så kallade förstärkningseffekter som forskarna tidigare räknat med, ser alltså ut att vara betydligt svagare än tidigare trott.

Vad detta innebär i praktiken är – ifall det stämmer – att oavsett hur mycket olja och kol vi bränner kommer det att bli svårt för att inte säga omöjligt att pressa upp den globala medeltemperaturen över de två grader som FN:s klimatpanel satt upp som mål för de internationella klimatförhandlingarna. Alltså spelar det ingen roll vad världen kommer överens om i Paris i höst.

För mig borde detta vara en nyhet väl värd att diskutera exempelvis i SVT:s vetenskapsprogram. Det saknas förvisso inte skäl att satsa på forskning kring rena energikällor och fasa ut så mycket som möjligt av både kol och olja – men debatten borde föras föras med vetenskapliga observationer som grund, inte överdrifter och förenklingar.

Ändå är de enda forskningsresultat som rapporteras de som ligger till vänster på skalan ovan – ofta 10-15 år gamla –medan den senaste forskningen som visar på betydligt lägre känslighet än vad klimatmodellerna hittills räknat med förbigås med tystnad. Det är svårt att se att detta bara skulle vara en slump.

Vad värre är – den som vågar framföra åsikten att det kanske inte råder det panikläge som forskare, politiker och aktivister varnat för, stämplas raskt som någon av samma skrot och korn som förintelseförnekare, för evigt dömd att kräla omkring nere i helvetets nionde krets, i sällskap av de stora oljebolagen som finansierar en i hemlighet. Och då är det inte ”förnekare” som står bakom forskningsresultaten, som publicerats i erkända vetenskapliga tidskrifter, vederbörligt faktagranskade, eller ”peer reviewed”.

Ändå hör vi inget om dem. Det enda som låter är Rockström och hans larmorkester.

That’s the åsiktskorridor for you!

Intressant?

Fler om , , ,

Carl BIldts svek mot pingvinerna

Ismassor utanför Örsköldsvik i vintras.

Det råder uppror bland Sveriges klimatforskare efter Sjöfartsverkets beslut att låta Sveriges största isbrytare stanna hemma den kommande vintern, och assistera fastfrusna handels- och passagerarfartyg i Östersjön istället för att serva en handfull ekoturister och/eller klimatforskare vid den amerikanska McMurdo-basen i Antarktis.

Efter två smällkalla vintrar, där det så sent som i mars satt fast mer än 50 fartyg i Stockholms ytterskärgård, där passagerarfärjor varit när att krossas av ismassorna, där ryska staten fick kalla hem sina atomdrivna isbrytare från Arktis för att komma tillrätta med det katastrofala isläget i Finska viken, som var igenfrusen fram till slutet av april, ja då kan man kanske tycka att det var ett ganska vettigt beslut att låta Oden göra lite samhällsekonomisk nytta, för första gången på årtionden.

Klimat-tomtarna skriker förstås i högan sky och kallar beslutet för ”vansinnigt”. Hillary Clinton (!) har vädjat till Carl Bildt om att ompröva beslutet – dock utan resultat – och till och med Nya Zeelands regering har uppvaktat regeringen i ärendet.

Man kan ju på allvar undra hur illa det står till i USA, när Clinton inte kan skicka en av landets egna isbrytare – det finns enligt uppgift 22 stycken – för att säkerställa transporterna till och från den amerikanska forskningsbasen.

Möjligen behövs de också på hemmaplan. USA har ju också upplevt två rekordkalla vintrar, och så sent som vid midsommar drabbes Kalifornien av snöoväder.

Isläget på Antarktis. Inga dramatiska förändringar de senaste 30 åren.

Det är fullt möjligt att vi eventuellt behöver veta mer om vad som kanske händer när isen möjligen smälter i Antarktis, men att döma av det rådande isläget – 30 år utan någon förändring att tala om över huvud taget – finns det en viss chans att pingvinerna överlever en säsong eller tvp utan svensk isbrytarassistans. Även om någon enstaka stackare simmar fel ibland.

Det kanske till och med kan vara nyttigt för de stackars djuren att få bli lämnade ifred ett tag från klåfingriga vetenskapsmän.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

När miljölobbyn tar över skolan

Jag blev glatt överraskad av att se en stor artikel om danske debattören Bjørn Lomborg i dagens DN, något som kanske tyder på en begynnande tillnyktring åtminstone i delar av pressen. Lomborg är aktuell med sin nya film, Cool It, som propagerar för just en tillnyktring i den infekterade klimatdebatten. Filmen visar hur politikernas och miljölobbyns strategi att ständigt försöka skrämma slag på oss med domedagsvisioner om framtiden, totalt har misslyckats i sitt syfte – att får ner de globala utsläppen.

Folk har helt enkelt tröttnat på överdrifterna och undergångshoten som vi tvångsmatats med i åratal. Det finns idag ingen politisk fråga som ens är i närheten av den likstelhet som klimathotet uppvisar. Vilket på ett sätt är allvarligt, eftersom det hänger ihop med den kanske viktigaste framtidsfrågan av alla; att ta fram nya billiga energilösningar som kan säkerställa ett fortsatt välstånd när oljan sinar. Helst utan att vi förstör de sista resterna av orörd natur, eller använder människors mat till att köra våra bilar.

En mycket stort ansvar för detta misslyckande har de stora internationella  miljöorganisationerna, som Greenpeace och WWF. Dessa rörelser – som till stor del lever på skattebetalarnas pengar – har de senaste 10-15 åren i princip ägnat all sin tid åt att larma om den annalkande klimatkatastrofen, i allt mer uppskruvat tonläge. Den ena ”rapporten” mer skrämmande än den andra har presenterats, där resultaten alltid varit värre än vad man tidigare trott. Översvämningar, drunknande isbjörnar, svältkatastrofer, städer som slukas av havet – allt har fått blixtsnabb spridning med hjälp av okritiska och engagerade miljöreportrar i press och TV.  Innehållet i domedagsartiklarna har sällan ifrågasatts, än mindre syftet med kampanjerna.

Idag har de värsta överdrifterna tonats ner, vilket intervjun med Lomborg är ett tydligt tecken på.

Men i skolan fortsätter larmen som förut. Många barn tror på fullaste allvar att våra städer kommer att slukas av havet och att all is i Antarktis kommer att smälta inom bara ett par år. Filmklippet ovan, från Cool It, är från en brittisk skola, men skulle lika gärna kunna komma från Sverige.  Ett betydande ansvar för att våra barn går omkring och har ångest för att världen ska gå under, ligger även här på miljölobbyn, som satsar hårt på att komma in tidigt i barnens utbildning och lära dem allt om ”hållbar utveckling”.

Världsnaturfonden, WWF, har kommit längst, och har tio så kallade ”modellskolor” där organisationen haft inflytande över delar av undervisningen. (Kanske i geografi..?)

För ett par veckor sedan skrev jag ett eldfängt blogginlägg om att flummet var ett av de största hoten mot skolan. Men det här är möjligen ännu värre; skolor där ledningen utan någon kritisk granskning eller eftertanke låter en av världens mäktigaste lobbyister styra  undervisningen – allt under täckmantel av att vilja rädda världen. WWF:s agenda är givetvis inte bara att missionera för en bättre miljö, utan i lika hög grad säkerställa att organisationens världsbild befästs redan i tidiga år. Något som också säkrar framtida intäkter och en central roll i de politiska beslutsprocesserna.

Metoden är alltså att hålla kvar rädslan på en konstant hög nivå – precis som Lomborg visar i sin film. I den broschyr som informerar om WWF:s erfarenheter av sitt skolarbetet blir det mycket tydligt. Här är exempel på den typ av  ”fakta” som lärs ut till eleverna.

Det är augusti 2010 och Ryssland upplever den varmaste sommaren på ett tusen år. Samtidigt kämpar 20 miljoner människor i Pakistan med en gigantisk översvämningskatastrof…

Västvärldens aptit på fler prylar skapar ekologiska fotavtryck som är alldeles för stora och klimatförändringarna gör sig ständigt påminda.

Det här låter förstås alarmerande, men klimatförändringar har skett naturligt i alla tider, och baserat på den forskning som finns – den som även FN:s klimatpanel lutar sig mot – kan man inte i något enda fall påvisa en ökad trend i vare sig antalet naturkatastrofer eller de skador de åsamkat under de senaste 100 åren (Roger A. Pielke m fl). Rysslandsbränderna i somras orsakades främst av gamla försyndelser – utdikning av torvmossar – och översvämningarna i Pakistan var fruktansvärda för de inblandade, men var bara resultatet av riktigt dåligt väder. Samtliga forskare som uttalade sig uteslöt också att det skulle finnas någon ”antropogen” orsak till denna naturkatastrof.

Jag utgår från att ingen av WWF:s modellskolor väljer att ta upp dessa typer av balanserade faktauppgifter. Eller att det som behövs för att trygga en hållbar framtid (ordet ”hållbar” förekommer förresten 352 gånger i broschyren) är massiva satsningar på forskning om nya energikällor, inte meningslösa jippon som att släcka lampan en timme om året för klimatet. Men Earth Hour har förstås en framträdande roll i WWF:s skolor. Här ett utdrag från en pjäs i en av högstadieskolorna:

Storasyster frågar sin lillebror om han vet vad Earth Hour är och det visar sig att det vet han inte. Då frågar hon publiken. De vet! Hon förklarar för Lillebror vad Earth Hour innebär, att det är en manifestation för klimatet, men han intar en kritisk attityd:
— Ja men, säger han, det spelar väl ingen roll om bara jag släcker lamporna och stänger av datorn.
— Nej, men alla ska vara med, tillsammans kan vi åstadkomma mycket, betonar hans syster.
Han stänger ovilligt av datorn, släcker lamporna och tänder ett stearinljus. I skenet av ljuset spelar de kort, trots att lillebror helst vill se Adam Tensta på TV.
Efter pjäsen följer en diskussionsstund med publiken.
— Gör ni något för klimatet? Vad kan man göra?, undrar niorna.
— Köra miljöbil, återvinna sopor, inte skräpa ner, släcka lampor, stänga av datorn, är några svar de får av den yngre publiken.
— Ska ni vara med och släcka på lördag?, frågar de sen.
— Ja, svarar alla i en mun!

En annan av skolorna i programmet har beslutat att införa ”hållbar skollunch”, vilket innebär att att endast vegetarisk mat serveras. Och när det blir filmvisning så står givetvis domedagsfilm på menyn:

Finns det en dag efter i morgon?
Som inledning fick ungdomarna se filmen ”Day after tomorrow”, som bygger på boken ”The Coming Global Superstorm” av Bell Art och Strieber Whitley. Historien handlar om hur jorden plötsligt drabbas av ett antal häftiga tornadors, snöstormar och översvämningar, allt som en följd av klimatförändringar. Efter filmen hade eleverna och lärarna ett samtal kring de tankar och funderingar som filmen hade väckt.

Jag är övertygad om att ingen annan global lobbygrupp skulle tillåtas agera på samma sätt i skolan som WWF gör. Skulle vi acceptera att Astra Zeneca producerat undervisningsmaterial i biologi, att Philip Morris tog hand om skolgymnastiken eller att Pingstkyrkan tillåtits ta fram utbildningsmaterialet i religionsundervisningen?

Det är hög tid att reclaima skolan både från lobbyister och grupptänk, och börja lära ungarna att tänka kritiskt. En bra början vore att visa Lomborgs film.

Intressant?

Fler om , , , ,

Oväntad effekt: vindkraft ger klimatförändringar

Den storskaliga vindkraften är – för att uttrycka sig försiktigt – inte helt okontroversiell. Landskapsbilden förfulas när hundratals gigantiska vindsnurror placeras ut i känsliga miljöer. Dessutom blinkar och låter turbinerna till den grad att människor på flera kilometers avstånd blir störda – och att de stora propellrarna slaktar rovfåglar och fladdermöss i tiotusental är ett faktum som ornitologer och viltvårdare påtalat länge. (Naturskyddsföreningen välljer dock att vara tyst eftersom organisationen numera tjänar pengar på att kränga utsläppsrätter och prata klimathot, snarare än att bry sig om djur och natur.)

Nu visar sig dock en hittills okänd effekt – vindkraften kan leda till klimatförändringar på lokal nivå. En färsk forskningsrapport, publicerad i amerikanska PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences) varnar för att stora vindkraftparker kan leda till förändringar i lufttemperaturen och därmed ovälkomna konsekvenser för till exempel jordbruket. Genom den turbulens som skapas av de stora rotorbladen blandas luft från olika lager, vilket kan leda till både varmare och kallare temperaturer vid marknivå. Förenklat kan man säga att det ger varmare nattemperaturer, medan dagarna blir svalare än normalt. Och ingen kan riktigt säga hur detta påverkar växter, djur och insekter.

Rekommendationen från forskarna är att i största möjliga utsträckning förlägga vindkraftparker i höglänt terräng där det redan råder förhållanden med hårda vindar, samt att placera snurrorna så att de inte försärker varandras turbulens.

Där ser man – och vi som trodde de var till för att stoppa klimatförändringarna…

Intressant?

Andra bloggare om , , ,

Årets svensk har 200 miljoner skäl att tacka Sida

Johan Rockströms SEI får hundratals miljoner från Sida

Sidas generaldirektör Anders Nordström får sparken för den svenska biståndsmyndigheten, efter att ha misslyckats med att att städa upp organisationens ekonomi. Frågan är ju, precis som Peter Kadhammar skriver i Aftonbladet, om det över huvud taget går att få ordning i en så enorm och komplicerad struktur som Sida – med en total budget på 16 miljarder – vars verksamhet dessutom sker i länder där det i praktiken krävs mutor, pengar under bordet och riklig smörjning av makthavare och byråkrater för att få något att hända alls.  Biståndsinsatserna spretar också rejält. Från 49 miljoner för att lära kineserna demokrati till 3.000 kr i marknadsutvecklingsstöd till Mongoliet (vad nu det betyder). Eller 4,6 miljoner för att bygga upp en motsvarighet till Statistiska Centralbyrån på Kap Verde.

I Tanzania har pengarna också rullat ordentligt – 2008 fick landet ett budgetstöd på 428 miljoner, trots att revisionen varnat för att beslutsunderlaget var bristfälligt.

Men pengaregnet har inte bara fallit över korrupta regimer i Tredje världen, även i Sverige lever Sida på stor fot. För två år sedan avslöjade DN att Sida var den myndighet som lade ner mest pengar på intern representation – 8100 per anställd, jämfört med 1700 kronor för en ”normal” organisation. Mer än fem miljoner spenderades på öl, vin, presenter, fikabröd och informationsmöten.

En som har Sida att tacka för mycket är årets svensk, klimatforskaren och  -aktivisten professor Johan Rockström, chef för SEI, Stockholm Environment Institute. Det är Sidas förtjänst att han kan plocka ut en hyfsad lön på runt miljonen och bo i villa i Vaxholm (han lever dock klimatsmart och båtpendlar in till jobbet i Stockholm varje dag).

Sida är nämligen enskilt största bidragsgivare för Stockholm Environment Institute, en organisation med ett hundratal anställda som forskar kring hållbar utveckling, miljö och klimat. Bidragen från Sida, som uppgick till 200 miljoner kr mellan 2006 och 2008, har bland annat använts för att starta kontor i en rad olika länder – från Tallinn till Bangkok och New York. Och i Dar Es Salaam hittar vi tidigare Sida-chefen Anders Arvidson på SEI:s lönelista. Sidas bidrag fram till 2010 har utgjort dryga 70 procent av stiftelsens finansiering, vilket borde innebära att notan för skattebetalarna så här långt är uppe i 300 miljoner.

Johan Rockström nöjer sig dock inte med att basa för SEI:s arbete. Han är också chef för forskningsstiftelsen Stockholm Resilience Centre, som delar adress med SEI och som även den finansieras med offentliga medel. Och han sitter dessutom i styrelsen för Tällberg Foundation, tillsammans med andra namnkunniga klimathotsdebattörer som Anders Wijkman (vice ordförande i Romklubben) och Bo Ekman.

Men oavsett i vilken roll Rockström uppträder – som klimatexpert i TV4 eller som sakkunnig för regeringen – är hans budskap alltid detsamma. Han ritar upp en cirkel som symboliserar olika ”planetära gränser”, som vi håller på att passera (eller redan har brutit),  att allt är värre än vad vi någonsin trott och att Jorden går under om vi inte förändrar vår livsstil här och nu. Vilket förresten är samma gamla budskap som Romklubben upprepat sedan 70-talet. Och samma kvasivetenskapliga teorier ligger till grund för de årliga träffarna i Tällberg där makthavare från hela världen samlas för att lösa ”ekonomi-energi-miljö-ekvationen i en globaliserad interdependent värld”, tillsammans med indianer och ursprungsfolk som är på plats för att lämna över budskap från Moder jord till världsledarna.

Rockström och SEI har också en särställning i regeringens miljö- och klimatpolitik, och institutet anlitades bl a för att ta fram underlaget för Sveriges delegation till klimatmötet i Köpenhamn i december. I Statskontorets rapport Stockholm Environment Institute – nytta och värde för regeringen, publicerad i februari i år, finns det kritiska röster mot SEI:s sammanblandning av dessa olika roller.

Frågan har lyfts om SEI är objektiva forskare eller klimataktivister. Som exempel ges Johan Rockströms samarbete med Tällberg Foundation som ”framför stark kritik av överenskommen klimatpolitik”. Enligt den intervjuade kan ”SEI:s trovärdighet som forskare äventyras om institutet kopplas ihop med kampanjorganisationer med en egen agenda”.

Dessutom varnar Statskontoret i rapporten för att organisationsstrukturen gör det svårt att kontrollera om man får valuta för pengarna.

SEI:s organisation är komplex, geografiskt utspridd och består av flera enheter med olika juridisk form. Detta försvårar den interna styrbarheten. Otydliga interna ansvarsförhållanden samt bristande intern styrning och kontroll försämrar regeringens möjligheter att ha insyn i SEI:s verksamhet och finansiella situation.

Innan han rekryterades som chef för SEI sysslade Rockström med vattenfrågor i Zimbabwe, enligt intervjun i Fokus. Vågar man gissa på att förre arbetsgivaren hette… Sida?

I pressen: DN [1 | 2 | 3], SvD [1 | 2 | 3 | 4 ], Expressen, Gunilla Carlsson på Newsmill

Andra bloggare om , , , ,

Intressant?

Oroar vi oss för fel klimathot?

Luftfartsverket räknar inte med att öppna luftrummet förrän tidigast måndag...

Vissa har reflekterat över det faktum att askmolnet från isländska Eyjafjallajökull har en avkylande effekt, och alltså skulle motverka den skada som vi gemensamt ställer till med vårt extravaganta bilkörande och myckna semestrande till Thailand (även om flyget i alla fall för tillfället är extremt klimatsmart). Men är det verkligen så – att den globala uppvärmingen är så akut att vi egentligen ska vara tacksamma när det driver in stora giftmoln med svaveldioxid och aska?

Nja.

För det första är det högst tveksamt om det verkligen pågår någon uppvärming av abnormt slag. De mätningar som FN:s klimatpanel, IPCC, lutar sig mot i sina rapporter har visat sig vara högst tveksamma. Dels för att de dels använt sig av bristfälliga statistiska beräkningar, dels undermåliga basdata. (För den som vill fördjupa sig mer i detta hänvisar jag till de utmärkta klimatbloggarna Watts up With That och Climate Audit.) Tittar man på originaldata från väderstationer (som Fredman på Kvarnberget gjort) framgår det att temperaturen legat i princip stilla de senaste hundra åren.

För det andra ska man nog iaktta viss försiktighet i att experimentera med naturen. Svaveldioxid är inget att leka med – det är en giftig gas som förstör lungblåsorna och leder till döden om man andas in för mycket av den. Även de sotpartiklar som förs hit med vindarna från Island kan vara farliga att andas in.

För det tredje – var glad så länge det är varmt. Ett kallare klimat, som t ex blev följden av vulkanen Lokis utbrott 1783, innebär ju också kortare växtsäsonger, krympande skördar och brist på mat. Vi har förstås avsevärt bättre förutsättningar idag att försörja vår befolkning med spannmål som odlats i växthus, och det utbyggda transportnätet gör det möjligt frakta livsmedel dit de behövs. Vi behöver alltså inte uppleva hungersnöd här i Sverige, som på 1860-talet då uppemot var fjärde svensk utvandrade till Amerika på flykt undan fattigdom och svält. Men det skulle bli avsevärt dyrare, och de som redan svälter skulle få betala ännu mer för den mat de knappt har råd med idag.

Tobasjön, Sumatra. Här inträffade det senast kända supervulkanutbrottet.

Sedan kan man ju fundera på vad som skulle hända om någon eller några av Jordens fem supervulkaner skulle få ett utbrott. Till exempel den som ligger under Yellowstones nationalpark i USA, och som haft utbrott ungefär vart 600.000:e år. Det senaste var för 640.000 år sedan, vilket rent statistiskt innebär att det borde ha kommit ett nytt redan. Senaste utbrottet skapade i alla fall en krater stor nog att rymma Tokyo, och mängden sten, aska och sot som vräktes ut i atmosfären var motsvarande 1.000 kubikkilometer – i runda tal 1.000 gånger mer än de mer ordinära vulkanutbrotten genom historien. Det kan jämföras med Mount Pinatubo som spydde ut 25 km3 vid sitt utbrott 1991. Eller Laki, som gav upphov till 14 km3 lava och aska.

Det senaste utbrottet av en supervulkan skedde för 74.000 år sedan i Lake Toba-vulkanen på Sumatra. Stoftmolnet från utbrottet täckte himlen och stängde effektivt ute solljuset. Jordens temperatur sjönk med 5-10 grader, och världen kastades in i en istid som varade i 1.000 år. Större delen av mänskligheten dog, bara en liten spillra på några tusen överlevde katastrofen.

Så man kanske ska fundera på om det verkligen är några tiondels grader varmare klimat som vi ska vara oroliga för.

I Yellowstone bubblar det för fullt, och sedan 2004 har marken höjt sig med sju centimeter per år. Frågan är inte om det kommer ett nytt utbrott utan när.

Förhoppningsvis har vi turen att inte leva när det händer.

Andra bloggare om , , , , , ,

Intressant?

Uppdatering: Som ett brev på posten – klimattokerierna tar nya fart i SvD, DN och på Newsmill efter vulkanutbrottet.

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: