Historisk temperaturkurva (från IPCC 2001).
Det är nu drygt en vecka sedan Climategate briserade. Plötsligt fick vi en oväntad total insyn i den smutsiga bransch som kallas klimatforskning, där fakta och statistik förvrängs för att passa hypoteser, där avvikande forskare mobbas ut och hindras från att publicera sina rapporter och där forskningsdata förstörts för att omöjliggöra oberoende granskning. Och det är inte vilka som helst som fuskat och förvrängt fakta – de inblandade har ledande poster inom IPCC, FN:s klimatpanel, eller forskningsinstitut tätt knutna till organisationen.
Verklighetens temperaturutveckling, utan modifieringar (från Climate Audit).
Det är alltså samma forskare som varit vägledande i att ta fram underlaget för FN:s stora klimatmöte i Köpenhamn i nästa vecka. Ett möte som av politiker, miljörörelser och diverse lobbygrupper beskrivs som den ”sista chansen” att rädda klimatet. De föreslagna åtgärderna för att komma till rätta med klimathotet har prislappar på tusentals miljarder årligen och – ifall de verkligen genomförs – leder till ett samhälle med minskad frihet och dramatiskt ökande energikostnader. Även om vi aldrig kommer att få uppleva David Jonstads idealsamhälle, en DDR-stat med personliga CO2-ransoneringskort, så kommer det att svida rejält i skinnet att koldioxidbanta oss tillbaka till 1800-talsnivå.
Men trots att själva underlaget för Köpenhamnsmötet nu visar sig bygga på överdrifter, riggad statistik och kanske rena lögner, rullar den globala klimatpolitiska bandvagnen vidare. I svenska medier råder med några undantag en nästan öronbedövande tystnad – bara Aftonbladet skrev om skandalen när den briserade förra helgen. I övriga medier har det handlat om att förringa betydelsen av avslöjandet eller att bunta ihop feltänkare med diverse foliehattar, som DN:s vetenskapsreporter försöker med i sin artikel Nej Nej Nej, tro dem inte. Hon är förstås långt ifrån ensam nere i skyttegravarna, det är många som trängs där nere i väntan på att granatregnet från ”förnekarna” ska upphöra.
Men det kommer förstås inte att blåsa över. En vecka efter avslöjandet genererar sökbegreppet Climategate mer än 13,1 miljoner sökträffar på Google – nära tre miljoner fler än man får om man söker på begreppet ”Global Warming”. Och på Knuff hittar vi en färsk hockeyklubba.
Här är ett axplock av de mest läsvärda blogg- och nyhetslänkarna under veckan som gick. Mest utländskt som synes.
Climate Audit – Steve McIntyre visar vad forskarna försökt gömma.
Australien: liberala ledamöter hoppar av uppgörelsen kring utsläppshandel efter Climategate-avslöjandet.
Australien och Nya Zeeland – mera fusk med temperaturdata för att skapa ”hockeyklubbor”.
George Monbiot i The Guardian: Pretending the climate email leak isn’t a crisis won’t make it go away.
Hadley Centre erkänner - temperaturdata har raderats (viket omöjliggör oberoende granskning).
UK: Nigel Lawson kräver parlamentarisk utredning om fusket.
Professor Ingemar Nordin på Newsmill: Climategate är en katastrof för FN:s klimatforskare.
Christoffer Booker: Climate change: this is the worst scientific scandal of our generation.
Ystads Allehanda: Klimat för omprövning
Bevakningen leds fortfarande av ledande klimatbloggar som Watts Up With That och Climate Audit. Den bästa svenska källan för information har allt sedan starten varit bloggen The Climate Scam.
Dagspressen och det som man ibland lite skämtsamt brukar kalla den fria televisionen ligger lågt för att uttrycka sig försiktigt. 13 miljoner Googleträffar senare ger samma sökbegrepp följande resultat på mediessajterna:
DN: 0 träffar
SvD: 0 träffar
SvT: 0 träffar
Aldrig har skillnaden mellan det gamla och det nya mediesamhället varit tydligare.
Läs även andra bloggares åsikter om climategate, klimatpolitik, miljö, koldioxid, cru
Intressant?
